Quest for the holy Nexus

”det var en episk strid det” sade jag och ställde mig upp. Uppenbarligen hade någon listig typ legat i bakhåll och väntat på oss alla och hade det inte varit för min självuppoffrande kamp-stil så hade nog alla legat döda här.

Rieta förklarar att det inte alls varit någon strid utan att jag somnade av ångorna. Måste ha varit en slug magiker som förhäxat dem för de mindes uppenbarligen inte striden.

Utan någon får-hund att leda dem vilsna fåren rätt så hade dem tydligen stått här utanför en större kamare ett tag och käbblat, dvärgen hade tydligen stuckit av i förväg…jag gjorde en minnesanteckning om att anmoda hans befälhavare att disciplinera honom när vi var klara här, karlen hade ju ingen känsla för det vitala lag arbetet som krävdes i en välfungerande maskineriet i truppen.

Medan jag stod här och funderade ut lämpliga disciplinära åtgärder så hade Naivara beslutat sig för att se om hon kunde ta sig obemärkt in i rummet. Hon klarade självklar inte av det.
dem vandrande Arbalesterna vaknade till liv, och från taket sänktes det ner fyra anordningar med armborst. Pilarna ven i luften och slog ner i golv & väggar, Naivara sprang, hoppade och dukade för glatta livet och i hennes ansikte kunde man tydligt läsa paniken & döds ångesten när hon desperat kämpade för att komma tillbaks till vår säkra position. Det glade mig att se henne slåss så hårt för något, nog skulle det bli en bra soldat av henne en vacker dag… eller så dör hon väl.

Efter att ha studerat fällornas beteende beslöt vi för att snabbt som bara möjligt springa gatulopp förbi armborsten, dem kunde OMÖJLIGT träffa oss alla och de som träffades skulle ju ändå dö med ära och vetskapen att dem försökte.
Det finns ju trots allt värre sätt att dö på, sticka sig på en rostig spik till exempel.

Vi sprang för allt vad vi var värda, hade det inte varit för två stora brons bestar så hade det faktiskt gått riktigt bra, jag hade spanat in en panel med spakar som troligtvis styrde  försvaret, men då min yxa bara slog flisor på bestarna så bedömdes det vara direkt osunt att stå kvar och försöka lista ut systemet.

Med en väldig smäll reglade vi dörren, bakom oss lämnade vi tacksamt armborsten & Bestarna… men här fanns inge tid för att vila.
När väl Rieta åter fick upp belysningen jämrade sig Talron, en sönderhuggen, bränd &  illa biten dvärg dekorerade stengolvet där han låg i en livlös hög. Vi befann oss i vad som såg ut att vara ett stort dvärgiskt maskinrum, där fanns alla möjliga mojänger stålgaller & kugghjul vart man än vände blicken, mest dominerande var de två enorma blank polerade järnrör som gick längs båda väggarna och försvann i bortre ändan av rummet. Vid en stor ratt stod det en flinande orc schaman och vred den med full kraft, röret skakade och det pös ut ånga ur små sprickor… det kändes inte bra alls.
Snabbt agerade vi, Talron for fram för att hjälpa dvärgen & Bronweg hängde på mig för att krossa orcen.
Självklart var det inte så lätt som man hade hoppats, fler orcer välde fram ur alla hål & skrymmsel men mest fasansfullt var de många elaka eld-baggarna(fire beatles) som kom krypande på korta ben över golvet.

vi vann såklart, sen kom det ett troll i ett tempel.