Och så var det skrivet…

12 Förändringens dag skulle komma, blott den stora visste
vad som komma skulle ty han besatt stor vishet och tålamod.
De, hans utvalda gick med lugn in i sin ärorika död, för de visste
att en plats i paradiset väntade dem trogna, syndens förlåtelse
kom genom offervilja och tillit till den stora, annars man brinna.
Apostlarna högg blodtörstigt ner alla som andades.  Så var det sagt
Barn och kvinnor, inget visades nåd. Alla höggs ner.
blodet flödade
Änglar grät
solen blev svagare
Den stora stod ensam inför de fem Apostlarna.
Blodets apostel
Våldets apostel
Pestens apostel
O-livets apostel samt
mardrömmarnas apostel
Hans händer var utsträckta och universum sken ner på honom
Apostlarna närmade sig fegt ty de var dumma och fulla med
begär, girighet, falskhet, hat, mord. Ty det var deras tro.
Han slogs, han ikläddes trasor, han hånades och bespottades.
Han fördes till ett stall, ty detta orena ställe fann de bekvämt.
Han tvangs in i en spilta, ty där var det som orenast.
I dagar tre han skulle torteras och förnedras.

15 Tidigt på morgonen överlade apostlarna om den
stora helighetens öde, men vad som skulle bli av den heligaste
rådde inte någon dödlig över.
Ty han hade makten, och styrkan, och klättervilligheten.
Det sades att han vore skyldig till brott icke begångna.
Falskhetens Profeter skolla alltid locka oss med gåvor,  och
med säckar av renaste siden, fulla av de vackraste ädelstenar
försökte dem förföra vår stora helighet. Men så var det sagt,
att dessa falska gåvor icke skulle bita på den rättfärdiga.
Och så blev det.
Då blev Pestens aposteln arg och slet av sig kläderna!
Han anklagades åter igen för brott, manades till att
bekänna och förneka sin tro och konvertera till de onda.
Men med list lurades den röda till att ge upp alla skatter.
Och med dessa försvann apostlarnas makt och de föll in
i  den eviga glömskan.

Ur Timerius Fritztimus III
Förändringens tid, 3:e boken
Tims evangelium

Naivara och Xavier kunde knappt tro sina öron. Rieta och Bronweg hade inte bara släppt magikern fri men dessutom givit honom en rejäl mängd med guld, Konverterad eller inte, han förtjänade inte det tyckte Naivara och tänkte på hur många föräldralösa kattungar man kunde ha räddat med denna mindre förmögenhet.
Xavier tänkte tillbaka lite på bakhållet, han fann det lite lustigt att dem klarat livhanken och dessutom lyckats ta en fånge trots att dem var hälften så många som skurkarna… visst svärdsmästaren & de bägge barbarerna hade varit problematiska inledningsviss men med Rietas hjälp hade Xavier lyckats hålla linjen tills de övriga kunde hjälpa till.
De var ute efter en nyckel, samma som Naivara nu hade i sin ägo, en av skurkarna, Tim, som vi tog som fånga hade en handskriven lapp med en bild på sagda nyckel.

Jag behöver inte förklara hur viktig den här är.
Modra

Denna Modra verkade verkligen vilja ha nyckeln. När Rieta & Bronweg förhörde Tim i ett gammalt övergivet stall fick dem fram att han tillhörde ett gäng som kallade sig ”de förlorade”, Bronweg glade sig åt ironin i det hela och skämtade vit & brett om hur de just hade förlorat.

Det verkade som om det föregick en sorts svarthandel med vapen i staden , och denna Modra var en viktig kugge i det hela… var det dem som försåg orcherna med vapen?
Och vart ledde egentligen nyckeln och varför var den så viktig för dem?

Svaren kanske finns bland vapensmedjorna…