In i dimman

Håll linjen!” Xavier muttrade mest sina order för sig själv, han visste att det inte var lönt att försöka hålla de andra i kort koppel. Bronweg skulle ändå bara göra som han ville, barbar! Och på tal om barbar så skulle Rieta förvisso stå kvar bredvid men hon skulle för att retas troligtvisst inte göra något för att hjälpa till bara för att sedan säga något i stil med ”du sa ju att jag bara skulle stå still…*fniss* du får ju ta och bestäma dig, stå eller slåss”. Talron gömde sig alltid bakom oss andra… faktiskt så brukar jag äns aldrig se honom i stridens hetta, till skillnad från Naivara… jo hon sticker ju ut, synd att hon är så värdelös i en hederlig svärds-duel, att ha henne bredvid sig skulle vara som att ha en pappfigur som stridskamrat, platt eller…?
Xaviers tankar avbröts när Naivara & Rennis, halv-alven, lösgjorde sig från formationen och rörde sig med höjda vapen och försiktiga steg in längre in i rummet.
Blicken föll bak på Talron som såg väldigt koncentrerad ut. Han utstrålade varmt ljus, händerna var höjda i en mottagande gest och alvens gröna hår hade slutat följa gravitationens lagar och flöt runt precis som om han vore under vatten. Med en välkoordinerad rörelse och med en bön mummlandes till Melora, naturens beskyddare, flyttade han det heliga ljus som låg över oss bort mot andra sidan portalen där vi trodde Modra tryckte. Ty så var det att detta Meloras heliga ljus hade en helande inverkan på de goda som sårats men också skadade de stygga & dumma.

Rennis avlossade en pil som satte sig i väggen på andra sidan rummet, DÖ AVSKUMM vrålade hon, slängde sin båge och drog sitt svärd och satte efter. Talron och Rieta satte fart framåt samtidig som Bronweg och jag själv beslöt oss för att flankera Modra och komma från andra hållet.
Hurtiga steg framåt, glöm inte armpendlingen för att hålla balansen och nu, runda portalen och TVÄRSTOPP!

Ur Portalens framsida hade det vält ut med kolsvarta tentakler som fäktade vildsint i luften, mitt i allt detta såg han Modra stå och skratta maniskt, Melora ljus påverkade honom, och då och då tycktes det vara som om någon osynlig kraft gav honom en rejäl snyting. På andra sidan tenaklerna syntes Rennis komma springades i full karriär mot Modra utan en tanke på sitt eget liv!
”Är du tosig din toka!?” tjöt Talron och försökte stoppa hennes framfart men han var försent ute, allt han fick tag i var Rennis ena fot som av rörelsen slets ur hans hand utan problem.
Allt gick så snabbt… tentaklerna slöts sig kring Modra som hysteriskt tjattrade JA!! JAAA!!! sen drogs han med ett ryck in i portalen och försvann, Rennis svärd flög swochande genom luften där Modras huvud skulle ha befunnit sig och hon själv var bara nån sekund bakom honom och tog ett språng mot portalen. De svarta tentaklerna gjorde det svårt at se henne, Bronweg var redan på väg framåt för att ingripa och det tycktes bäst att hjälpa till. Men ack! Våra vapen bet inte på dessa svarta tentakler, det var som om de inte fanns. Åter igen kunde Rennis skymtas bland tentaklerna, hon hade inte släppts genom portalen, hon gnällde, grät och slog och skrek efter Modra. Snart så drogs tentaklerna in i portalen igen och lugnet återvände till hallen.

Talron vandar runt från person till person för att se över eventuella skador, Naivara och Rennis har en högljud diskussion om vad de ska ta sig till härnäst. Då och då inflikar Bronweg nån elak kommentar som sätterm fart på Rennis redan över kokande ilska.

Först nu lägger Xavier märke till att den andra portalen på sidoväggen hade förslutits, Rieta som redan samtalat med Bronweg -som tydligen kunde en del om det här med portaler- förklarade att portalen stängdes i samma ögonblick som tentaklerna sköts ur den stora portalen.

Äh, vi kikar på vad mer som finns här nere” mullrar Bronweg och tar tag i Ylva och går tillbaka ut till hallen med de skällande skugg-hundarna.
En liten trappa sluttar brant uppåt, Naivara, Rieta & Xavier tar sig tyst uppåt för att se så kusten är klar till de andra.
Naivara som är betydligt smidigare än oss andra kommer först upp för trappan, här övergår de väl byggda gulaktiga väggarna med de religösa symbolerna till en lite mer skrovlig uthuggen gång med en mustig doft. Rötter hänger ner från taket och klättrar sig ner längs väggarna, längre fram hörs ett droppande av vatten. Hon tar sig fram i den beckmörka gången och snart tappar hon kontakten med väggarna runtomkring. Naivara inser att det är dags att sprida lite ljus, hon tar av sin ränsel och sätter sig ner. Efter lite trevande plockar hon fram sin magiska fackla som hon fann i dvärgarnas Nexus hon ställer sig upp och gläntar försiktigt på tyget hon lindat in facklan i, omedelbart inser hon att hon är i en större kammare, hon kan urskilja stalagmiter och en klippa där det växer rikligt med svampar i alla möjliga färger.
Hon lättar helt på tygtrasan och ljuset sprids i grottan.

I samma ögonblick som kammaren upplyses hörs det ett intensivt fladdrande högt uppe i skuggorna, likt en skrämd duva som tar flykt… en väldigt fet duva.
Naivara hinner knappt att reagera och en enorm fyrbent fladdermus dyker ner genom mörkert och klöser henne i axlen, den dyker snabbt ut ur synhåll igen bara för att direkt göra ett nytt utfall och försvinna, snart kommer ytterligare en och med blödande sår försöker Naivara att dra sig undan. Rieta som hör stridsalarmet skyndar på, hon kommer ut i hallen och beskådar Naivaras brydderi och med snabba steg är hon framme hos Naivara som med lika snabba steg tar sig ut ur grottan.
Med sin fulla kraft låter Rieta svärdet lysa upp hela grottan ett intensivt fladdrande senare tar även hon till flykten då fem ilskna fladdermusvarelser nästan sliter hennes kläder (& kropp) i stycken.

En smidig omgruppering i den lite mindre grottan vänder striden till vår fördel och inom kort ligger tre av dem döda på marken. Resterande två visar sig vara ett större problem då de snabbt attackerar från ovan och sedan retirerar lika hastigt. Rieta får slutligen nog och tränger sig fram i täten. Hon höjer Avandras heliga symbol och ett ljus tycks utståla från den, en av fladdermössen stannar upp mitt i luften och faller prydligt död ner… den andra dör tydligen av chocken och kraschar rakt ner bland svamparna som exploderar i ett moln av giftiga sporer, något mindre dignifierat.

Striden avslutas och lugnet lägger sig som en våt trasa över kammaren.

”Doomspore, pass på dem däringa” muttrar någon i ledet. Doomspore svamparna är rätt så otrevliga, Xavier minndes att de stött på dem tidigare i Von Urstads krypta… och på samma vis som problemet åtgärdats där, gjorde Naivara här. Med sin magiska spök-hand plockade hon sonika bort de svampar som skulle vara i vägen för vår lilla klättring.

Nivara var först upp, hon klättrade vigt upp utan bekymmer, därefter följde Xavier på, med full plåtrustning kunde man tro att han skulle ha bekymmer med det men icke! Smidigt som en katt klättrade han och ibland hoppade upp på klippkrönet.
Där nere hade Bronweg stärkt självförtroendet på Talron och Rennis genom att häckla dem fullständigt.
höa höa höa, ska jag int’  bara bär’ er?
Jag förstog inte vad Rennis sa som svar på det men med tanke på att till och med Rieta höjde ett ögonbryn så var det nog inte så upplyftande. Men Bronweg bara skrattade vidare Höa höa.
Rennis & Rieta tog sig upp till oss andra, Talron däremot hade lite mer bekymmer, han valde fel väg och fann sig snart nästan hela vägen uppe fast utan vare sig fotstöd eller något att hålla i. I en mindra lavin av sten & lemmar drösade han ner från klippan och landade mörbultad i en något förvirrad hög på golvet.
Naivara tittade bekymmrat över kanten och kastade ner ett rep till honom ”är du säker på att du inte ska binda fast dig så vi kan hissa upp dig?”
”Om inte annat går det nog fortare ” fnös Rennis.
Och mindre smärtsamt” tillade Xavier

”eller så kan du hopp’ upp på min rygg, grabbhalva!
Grabb? jag är faktiskt nästan 100 år ska du veta!” tjöt Talron som svar på Bronwegs förolämpning och tog tag i repet och hävde sig uppåt,  efter lite betänke tid lade han sedan till ”lillplutt”.
Skyll dig själv då” muttrade Bronweg och började klättra

Naivara hade redan börjat utforska gången som ledde vidare därifrån. Denna ledde dessvärre till en återvändsgränd, jordskorpans förflyttningar hade fått taket att kollapsa och täckte gången helt.  Nu fanns det ingen annan väg att ta. Rieta pekade på färska spår i marken ”Någon har varit här nyligen, spåren i fladdermusspillningen här är färska”

Flytt’ lit’ på dig flicka så ska vi rens vägen”, Bronweg och Xavier började att langa sten och jord. Rieta satte sig ner och tittade roat på, Rennis suckade & Talron försökte se upptagen ut med annat.

Naivara, som är en anhängare till det uråldriga sällskapet -Det finns inga återvändsgränder- annade ugglor i mossen. Medan de andra slet och svettades och fick grus precis överallt, sökte hon sig till där raset var som mest massivat, där bakom en lite väl prydligt ställd sten hittade hon ett dolt krypin. Hon väntade ändå lite väl länge innan hon delgav sitt fynd till de andra… hon tyckte ju trots allt att det var underhållande att se andra arbeta i sitt anletes svett.

Först igenom den trånga öppningen var Naivara, igen… det är ju den lotten hon har fått av ödets tre vävare.

Grus och småsten trillade ner i nacken på henne där hon hasade sig fram på magen, någonstans trummade en mus intensivt med baktassen i marken för att varna sina fränder för alv-monstrets framfart.
Tillslut vidgade sig gången, grottväggen hade åter igen övergått till den gulaktiga sten som fanns nere i det gammla templet. Rummet hon befann sig i var kanske en gång i tiden lite större men raset täckte större delen av golvytan och det var inte mycket mer plats kvar här än den som hon upptog. På framförvarande vägg fanns det en gammal illa medfaren dörr i trä, ett svagt ljussken flämtade igenom dörrkarmens springor. Bakom sig hörde hon ansträngda flämtanden från resten av hennes sällskap som mödosamt höll på att krypa genom den smala gången, Musens varningsignal upphörde plötsligt och ersattes av ett klassiskt Bronwegianskt skrockande.

Trots det lilla utrymmet väntade Naivara på att resten av det något mindre smidiga sällskapet skulle ta sig igenom, det var trångt.
Efter lite ilskna uppmaningar och grymtningar samt en hel del gnäll hade alla tryckt sig samman i det lilla skrymmet. Först då tyckte hon att det var dags att försöka öppna dörren.

Gångjärnet var troligen äldre än Talron och minst lika gnälliga som Naivara. Här hade han suttit sedan urminnes tider. En gång hade han varit ung och villig att med sina unika egenskaper öppna dörren på ett värdigt sätt. Nog var han ämnad för större ting. En stor port på ett ståtligt slott, en vackert snidad kista full med alla de skatter man kan tänka sig men ack, nej… det skulle vara hans lott att sitta i en källare. Han hade motvilligt accepterat sin roll och i många år tjänstgjorde han med bravur och lojalitet… ända tills det där förbannade raset, vid Moradrim varför hade grävaren inte gjort sitt jobb ordentligt, förbanna honom och hans avkomma!
Gånjärnet föll i glömska, ingen uppskattade det han kunde göra så bra. Äventyrliga barn var de ända som då & då väckte honom och lät honom utföra sin plikt… med tiden blev han bitter och tillbakadragen, tillslut glömde han bort vad hans roll var… här skulle ingen passera igen, nu fick det vara nog.

Med ett gällt gnissel fastnade dörren på glänt och vägrade envist att öppna sig en tum till, Naivara hade nog kunnat klämma sig förbi men istället fick hon nog. Hon lade axlen mot dörren och tryckte till.

Med en ljudlig knall gav gångjärnet upp och knäcktes på mitten… så många år av tjänstevillighet & hårt arbete…. så många krossade drömmar och uppoffringar. Men nu var allt slut, gånjärnet kände sig själv slitas i bitar, det gjorde inte ont… det var något annat något fantastiskt…. vid Moradrims tvinnade skägg……….. han såg hallen.

Utan att fundera över vad som egentligen hände i världen runt om henne steg Naivara in i vad som såg ut att vara ett kök. Stora bord belarmade golvytan, skärbräden med knivar, tomater, gammal sallad. Ett gäng gjutjärns grytor med introrkad gröt prydde ett hörn bredvid en stor eldstad med falnande glödbädd.

En trappa uppåt och en dörr var de utvägar som bjöds, Xavier undersökte vad som fanns dolt bakom dörren och det visade sig vara ett skafferi fullt med honung, stora & små korvar, säckar med mjöl & ett par kannor med mjölk som hölls kylda med en uråldrig magisk besvärjelse. Xavier angrep modigt & utan tvekan en av korvarna.

Under tiden hade Naivara sökt sig uppför trappan, hon kom upp i en hall med igenbommande fönster. Av allt hon kunde döma befann hon sig nu uppe i ett värdshus. En ren liten bardisk prydde ena hörnan och fem bord trängdes om plats på golvet, tvärs över rummet fanns det en dörr som troligtvis ledde ut till friheten. Små häften med lovsånger prydde alla borden och vid baren, under en stor guldaktig Pelorsymbol , fanns det en graffittavla med dagens heliga budskap, ”Du skola icke ta dig in där du icke hör hemma, eller är inbjuden om inget annat än nöd eller hunger föreligger”.

Hon plockade upp en av menyerna

-Den glada tiggaren-

Ida’                           – Kålsoppa
imorrn’                   -Kålsoppa
I övermorn’          -troligtvis Kålsoppa
Dagen efter           -Gröt alt. kålsoppa (gröt kan utebli)

Dryck      öl
husets Mjölk
öl
vin/vinäger
vatten, Råbäcks finaste

glöm inte att berätta om eventuella allergier
5% av intäkterna går till Pelors heliga hus
välkommen åter  😀
Vi var fortfarande kvar i vår värld!

I ett angränsande rum fann Naivara de två paladin föreståndarna ligga & snarka.  Rustningarna deras prydde ett par dockor vid sidan av sängen och ett par stora hammare med pelors glada anlete inprytt stod lutade mot sänggavlen. I ett svagt ögonblick tänkte Naivara norpa något men hon fann sig snart och drog sig undan ner för trappan till de andra.

Inget hände

faktiskt inget alls, det var som om själva tiden själv stod stilla.

utanför kanske brisen fick träden att röra sig men vem vet… förutom träden själv.

Yxor och kärleksbekymmer

Bronweg ser med längtan i blicken på Reniss när hon försvinner genom portalen. Hennes bruna läderkläder med stänk av blod från den tidigare striden får honom att känna sig varm inombords. Han för handen över sin käke som fortfarande ömmar efter den mycket lyckade träffen tidigare, ja detta är en riktigt kvinna säger han för sig själv innan han med några snabba steg följer efter resten av gänget genom portalen.

Greppet om yxan hårdnar, men Ylva då? tänker han, kommer hon att ta illa upp? Ååh dessa kvinnor. Han hade aldrig förstått sig på dom, hur får man egentligen deras uppmärksamhet, allt var så mycket lättare i Råbäck där ordnade föräldrar vem och vilka som passade ihop. Men jag tycker allt att jag lyckats bra med att fånga hennes uppmärksamhet, nickar han för sig själv och ler, men jag kanske skulle fråga Talron, han verkar ju veta hur kvinnor ska tas särskilt sånna här långörade, med en stor loska när han precis gått genom portalen till de andra.

Det normalt så intensiva dagsljus från Rietas svärd dämpas av de mörka stenväggarna som vägrar reflektera och kvar lämnas endast ett spökligt kallt och dystert ljus. En snabb blick runt om i rummet avslöjar ett flertal igenspikade stora packlårar som står prydligt uppstaplade mot väggen. Mitt på den västra väggen finns en stor dubbeldörr gjord av hårdaste ek, förstärkt med järnband allt för att hålla obehöriga ute.

En svag doft av djur finns även i rummet, lukten är mer påtaglig ju närmare man kommer den övertäckta vagn som står mitten av rummet. En stor bur täcks delvis av ett tyg svart som natten, som även detta verkar sluka allt ljus.

Det enda som hörs är äventyrarnas andtag och ljudet från deras kängor mot stengolvet.

Detta bryts plötsligt av rasslet från kedjor och en nyckel som vrids och den svarta duken över buren faller till stilla till marken.

Inne i buren finns två stora hunddjur deras svarta muskulösa kroppar omvälvs av skuggor och ångan står från deras nosar. Med sina stora huggtänder och svarta tomma livlösa ögon vittnar om att detta inte är varelser från vårat existensplan.

Deras huvuden böjs bakåt som för att yla mot månen, från deras strupar kommer ett djävulskt avgrundsyl som får blodet i alla utom Talrons att bokstavligen frysa till is och våra rörelser blir klumpiga och långsamma.

Xavier är den första att skaka av sig den olustiga känslan och tar en av spikarna som Bronweg har i bältet och rusar mot buren för att försegla den, tätt följd av Rennis och Bronweg som även dom rusar till buren för att hjälpa till att hålla emot dörren.

Reniss försöker även hon rycka en spik från Bronweg, som tittar på Rennis mycket tunnare armar och säger åt henne att ”lämna grovjobbet till männen som klarar av det”. Med ett fnys slänger hon spiken på honom och vänder sig om, Bronweg ler med sina bruna tänder och luckan mellan framtänderna ser större ut än någonsin. Han sätter spiken i öglorna och böjer till den så det skulle vara omöjligt av någon utan tummar att öppna den.

Framför Rieta, Talron och Naivarah som är kvar vid portalen de just gått igenom, darrar luften till; ett ljus, en bild av en annan plats, som en tavla och ur tomma intet, kommer en kvinna gående. Klädd i en lång svart klänning, hennes ansikte täcks av flertalet ärr. Utan en enda rörelse från hennes läppar kommer orden från hennes munn.
– Cal ussta t’zarreth!

Nekrotisk svart energi pulserar och sprakar mellan hennes fingrar, hennes ögon blir vita och hennes svarta hår virvlar runt av kraften. En stråle av ren ondska och död skjuts ut mot Rieta som efter sina år av träning instinktivt håller upp sin hand som skydd. Kraften leds in i Avandras ring som hon som alltid bär på fingret. Den börjar lysa ilsket rött och den svarta nekrotiska energi från kvinnas finger börjar ändra färg från svart till allt starkare rött för att slutligen explodera i en ljuskaskad som kastar häxan flera meter bakåt.

– Känn Avandras kraft, lyd mig! säger Rieta och kvinnan faller på knä framför henne.

Samtidigt vid vagnen har Rennis fått syn på någon eller några under vagnen, när hon närmar sig vagnen rusar det ut två svarta skuggor med långa näsor. Oförberedd som hon är, hinner hon inte reagera och de är snart förbi. Upptagna av häxans beteende märker inte Nivarah och Talron att skuggorna smyger upp bakom och på ett givet kommando placerar dom sina dolkar i ryggen på hjältarna.

Från utrymmet under vagnen kommer ytterligare en långnäsa fram. Denna har inte samma fördel som de tidigare och överraskar ingen och han får både tre och fyra hugg innan han snubblar till vid försöket att hugga Rieta, som inte vill döda honom utan gör ett försök att greppa hans vapen, men tyvärr misslyckas manövern.

Xavier stormar fram med sin yxa i högsta hugg och med ett långt svep träffar han de två som just överrummplat Talron och Nivarah. Kraften i slaget får båda att tappa sina knivar och deras händer får fullt upp att hålla tillbaks tarmarna i kroppen. De stapplar några steg bakåt och Reniss spänner sin båge och avslutar lidandet för en av dom som faller död ner med blodet som täcke.

Synen av blodet får Bronweg att yla ikapp med hundarna och med två brutala hugg i häxans späda kropp ser man paniken i hennes hennes ögon och utan vidare tanke på sin säkerhet flyr hon. Inte ens att hundarna i buren river och klöser i hennes kläder när hon i panik springer mot portalen rör henne, och Bronweg och Rieta ser sina chanser att ännu engång sätta sina vapen i kvinnan när hon springer iväg.

Nivarah försöker träffa långnäsan som stuckit kniven i henne men kniven som fortfarnade sitter kvar i hennes rygg gör att hon helt tappar koncentrationen och lodet slår istället in i taket. Rieta ser att det inte ser så bra ut därborta och även hon rusar dit för att hjälpa sina vänner och snart kan Dark-onen känna sig mycket omringad, av både svärd och ljus.

Även Talron hjälper till med att nergöra den omringade och den tidigare så mörka fienden skiner och lyser när den gång på gång träffas av det heliga ljuset.

Ingenstanns kan fienden finna skydd och Xavier gör en snygg piruett följt av att hans yxa skiljer även dennas mörkrets tjänares huvud från dess kropp och blodet färgar stengolvet rött där kroppen ligger och rycker i spasmer.

Bronweg tittar på den återstående Dark-one som står mellan honom och portalen där häxan rusat in, och med sina luffsande steg går han sakta mot den med sitt stora leende. Han höjer yxan överhuvudet precis som när han huggde ved i Råbäck låter han den gå från huvudet genom bålen och ner i skrevet på den stackars varelsen som delas på mitten där han försöker skydda sig med sin lilla kniv som bara faller till marken med en ena halvan av kroppen.

Xavier är den som är snabbast in igenom portalen, Innanför står häxan och väntar, ännu en gång blixtrar hennes ögon till och håret virvlar till, energi som slår ut från hennes kropp träffar Xavier. Men någonstanns har även magin denna gång spelat henne ett spratt och Xavier ser hela världen som i ultrarapid men han rör sig fortfarnade som vanligt och efter bara några snabba steg är han framme vid henne.

-Vart är Modra, frågar han. Han ser att hon inte tänker svara så han höjer sin yxa och skiljer även denna varelses huvud från kropp och det rullar likt en boll iväg över golvet.

Tystnaden lägrar sig över lokalen och hjältarna ser frågande på varann, var alla fiender nu nergjorda? Liket av häxans dras tillbaks till vagnen och rummet börjars undersökas.

De stora lådorna innehåller både vapen och rustningar av den underliga metallen. Både Bronweg och Xavier gottar sig och ser till att förse sig. De döda kropparna undersökts och en ansenlig summa guld hittas, detta guld finner sig snabbt till rätta i de giriga äventyrarna penningpungar.

Bronweg känner ett magiskt aura som strålar ut från Vagnen efter lite undersökande och studerande av de arkaniska tecken inser han att någon form av skydds formel för att hindra teleportering.

Bronweg försöker ännu engång charmera Reniss på sitt lilla specialla sätt genom att be henne avliva hundarna som sitter i buren, och en vild diskution om hurvida det är rätt att skjuta djur i bur eller inte uppstår, det hela slutar med att Reniss försöker bända upp spiken som håller fast galler dörren, men lyckas slinta med spiken som körs rakt igenom hennes hand, och bloder forsar ut över golvet ackompanjerat till Bronwegs ekande skratt.

Han får ännu en gång en dödens blick av Reniss och Talron får ännu engång sluta hennes sår med sin vita läkande energi.

Under tiden har Naivarah undersökt den stora ekdörren och hennes vaksamma ögon har funnit arkana tecken som tyder på fällor, efter lite noggrannare undersökning inser hon att detta är formel som hennes föräldrar alltid låste hennes fönster med för att hon inte skulle ge sig ut på nätterna. Efter att dubbelkollat att det verkligen verkar stämma tar det henne inte mer än några sekunder att oskadligöra fällan och låsa upp dörren.

Med en ordentligt knuff slår Xavier upp de båda tunga dörrarna och stegar in i ett rum täckt av vit marmor. Stora pelare håller uppe taket och små alkover med heliga målade relifer finns längsväggarna.

Men det deras blickar fäster sig vid är de två stora sten-portalerna som finns i detta rum.

Den ena har en mjölkvitt pulserande vit rökdimma som flyter inom ramen. medans den andra portalen verkar leda till ett mörkt rum med ett bord och två stolar, men inga levande varelser syns till.

Plötsligt börjar det redan dunkla ljuset dämpas och från överallt och ingenstanns börjar det höras viskningar, hela rummet pulserar i Nekrotisk energi. Viskningarna blir starkare och formas till ord:
– Jag befaller er mörkrets klo-tjänare, skydda denna helgedom.

De ser sig runt om i rummet men ingenstanns kan de se något tecken på liv eller rörelse.

Naivarah är den som först tappar tålamodet och avlossar en lod på måfo in i den vita portalen, detta får något på andra sidan att vakna till liv och ut ur portalen kommer sex transparenta spöklika varelser.

Rieta identifierar dom genast som Wraiths, och en mycket hård strid utbryter mellan dom två fraktionerna. Hjältarna får använda alla sina extraordinära krafter för att hålla sig vid liv. Hjältarnas vapen träffar fienden gång på gång men deras transparentet gör att vapnen går igenom kropparna utan att orsaka någon större skada.

Även Reniss lider av den tidigare spikskadan och hennes skott är väldigt skakiga och osäkra inte många pilar finner sina mål denna strid.

Xavier vanan trogen svimmar även han av en stund under striden, men efter Talrons insatts är han snart på benen igen.

I stridens hetta visar sig även ännu en dark-one, som under ett tillfälle presenterar sig som Modra, kräver nyckeln i utbyte för att avbryta striden. Givetvis är detta inget som en hjälte skulle gå med på och stridigheterna fortsätter, långnäsan blandar sig även han in i striden och med sina kortsvärd hugger han Xavier och försvinner sedan tillbaks in i skuggorna för att en stund senare göra samma sak igen.

Till slut är Wraithsen nergjorda och med Modra dold någonstanns i skuggorna ställer sig äventyrarna rygg mot rygg med vapnen redo att hugga om Modra skulle visa sig igen.

Grått dunkelt och dystert

Världen är så grå och dunkel och dyster. Allting är otydligt och suddigt, en enda stor röra utan färger. Allt är bara flyter ihop i grått och beige. Det är instängt och avskuret och trist. Guppar fram genom detta och stöter bara tillfälligt på andra. Andra lika gråa och beige, lika trista och avskurna. Trötta, passiva och tysta. Inga mål, inga drömmar. Ingen framtid, inget hopp. Inget liv, ingen rörelse. Ingen glädje.

Dagar går och veckor passerar. Veckor blir till månader och inget bryter tristessen. Allting bara flyter ihop till en enda stor meningslöshet. En stor, instängd, otydlig beigefärgad meningslöshet.

Men så plötsligt kommer det en dag som bryter mönstret. Det börjar med en nätt rörelse. Stiger till mer rörelse, närhet, famlande. En omskakande upplevelse. Färg! Ljus! Frigörelse! Förändring! Detta är livet! Framtiden ser ljus ut!

Naivarah fiskar upp en av de inlagda grisfötterna ur den grumliga sörjan i burken och gör grisfotens framtid kort. Världen slutar existera för grisfoten, men den är lika grå och dunkel och dyster för de andra som är kvar i burken. Naivarah rapar lite smått som hon lärt sig är människors sed, torkar fingrarna på en servett och spänner ögonen i bartendern. ”Nå? Ser du till att folk får veta?”

Mannen kliar sig lite på magen och tillför några fler fläckar till sin skjortas ansenliga samling av fläckar. ”Jodå, inga problem,” ler han och skruvar på locket på burken igen så att grisfötternas tillvaro återgår till det normala.

”Perfekt! Tack for din hjälp! Och grisfoten. Delikat!” säger eladrinen, pussar honom på kinden och försvinner snabbt ut ur denna dunkla sylta i stans mörkaste hamnkvarter.

Under resten av kvällen går hennes tankar på den fina kopian av nycklen som hon hämtade tidigare, planerna för inatt och grisfötter. Supén med Rieta och rådsmedlemmarna var underbar och väldigt underhållande men är bara förströelse som får tiden att gå, precis som de otaliga festerna och tillställningarna hemma i Gendarix.

Ja, kära dagbok, natten och mörkret kröp sig sedan på. Stora regntunga moln dolde det mesta av stjärnorna och den lilla skärvan av måne som skymtade högt där uppe. Stadens nattliga ljud framträdde tydligt; skrik, skratt, tramp av glada skor, sång både av katter och värdshusbesökare. Färden gick till fots efter lappen som någon äntligen lämnade till oss på Det Försupna Äpplet. Väntan på de två var lång, det krävdes till och med att jag gjorde en skylt av nycklen och en pil ner till oss på bordet… så det är blev det ju en smått vinglig och fnittrande färd genom de mörka gränderna, de tedde sig inte alls så hotfulla som tidigare nätter.

Jag hade ju länge lagt märke till att vi var förföljda i gränderna. Det verkade vara en individ, som höll sig på stort avstånd men ändock alltid efter oss. Så när vi rundade en hörna, korsade en illa upplyst gårdsplan och fortsatte genom en port på andra sidan så slank jag obemärkt undan och gömde mig listigt (hah! jag är visst det smart!) i en godslår som stod bland en hög bråte på gårdsplanen.

Och snart nog så dök vår förföljare upp. Eller ska jag kanske skriva förföljarinna. Jag övverraskade henne kvickt och kallade på de andra. Hon presenterade inte sig med namn, men nåt lite fick vi ut ur henne som att hon inte verkade vara en av de kriminella i stan, utan mer nån stackare som oxå råkat illa ut av denna ”Modra”. Vad är det för namn igentligen? Så kan man väl inte heta? Kvinnan hade visst ett brinnande hämndbegär eftersom Modra orsakat hennes kärsetes död. En av Förlorarna var det visst. Eller nej, justdet. En av Freeloaders. Sorglig historia faktiskt. Förstår att hon är upprörd.

Hursom tillbaka till det viktiga. Förlorarna dök upp och ännu en gång blev stämningen lite hotfull, speciellt då vår smygande nykomling verkade vara mer än lite ivrig att sätta pilar i folk. Helt klart hon behöver öva på sitt tålamod. Men visst, jag förstår henne. Jag har själv fått lägga band på mig när Rieta sköter snackandet. Men det blir ju alltid bra till slut.

Så det blev försoning till slut då vi vi hade ett gemensamt mål: pengar. Att nycklen var fejk anade de aldrig. Så… allt vi behöver göra nu är att luta oss tillbaka och ta det lungt för så snart de fått kontakt med Modra och fått reda på mötesplatsen för transaktionen så blir vi kontaktade och då, då tar vi dom! Och deras pengar! Under tiden: shopping!