In i dimman

”Håll linjen!” Xavier muttrade mest sina order för sig själv, han visste att det inte var lönt att försöka hålla de andra i kort koppel. Bronweg skulle ändå bara göra som han ville, barbar! Och på tal om barbar så skulle Rieta förvisso stå kvar bredvid men hon skulle för att retas troligtvisst inte göra något för att hjälpa till bara för att sedan säga något i stil med ”du sa ju att jag bara skulle stå still…*fniss* du får ju ta och bestäma dig, stå eller slåss”. Talron gömde sig alltid bakom oss andra… faktiskt så brukar jag äns aldrig se honom i stridens hetta, till skillnad från Naivara… jo hon sticker ju ut, synd att hon är så värdelös i en hederlig svärds-duel, att ha henne bredvid sig skulle vara som att ha en pappfigur som stridskamrat, platt eller…?
Xaviers tankar avbröts när Naivara & Rennis, halv-alven, lösgjorde sig från formationen och rörde sig med höjda vapen och försiktiga steg in längre in i rummet.
Blicken föll bak på Talron som såg väldigt koncentrerad ut. Han utstrålade varmt ljus, händerna var höjda i en mottagande gest och alvens gröna hår hade slutat följa gravitationens lagar och flöt runt precis som om han vore under vatten. Med en välkoordinerad rörelse och med en bön mummlandes till Melora, naturens beskyddare, flyttade han det heliga ljus som låg över oss bort mot andra sidan portalen där vi trodde Modra tryckte. Ty så var det att detta Meloras heliga ljus hade en helande inverkan på de goda som sårats men också skadade de stygga & dumma.

Rennis avlossade en pil som satte sig i väggen på andra sidan rummet, DÖ AVSKUMM vrålade hon, slängde sin båge och drog sitt svärd och satte efter. Talron och Rieta satte fart framåt samtidig som Bronweg och jag själv beslöt oss för att flankera Modra och komma från andra hållet.
Hurtiga steg framåt, glöm inte armpendlingen för att hålla balansen och nu, runda portalen och TVÄRSTOPP!

Ur Portalens framsida hade det vält ut med kolsvarta tentakler som fäktade vildsint i luften, mitt i allt detta såg han Modra stå och skratta maniskt, Melora ljus påverkade honom, och då och då tycktes det vara som om någon osynlig kraft gav honom en rejäl snyting. På andra sidan tenaklerna syntes Rennis komma springades i full karriär mot Modra utan en tanke på sitt eget liv!
”Är du tosig din toka!?” tjöt Talron och försökte stoppa hennes framfart men han var försent ute, allt han fick tag i var Rennis ena fot som av rörelsen slets ur hans hand utan problem.
Allt gick så snabbt… tentaklerna slöts sig kring Modra som hysteriskt tjattrade JA!! JAAA!!! sen drogs han med ett ryck in i portalen och försvann, Rennis svärd flög swochande genom luften där Modras huvud skulle ha befunnit sig och hon själv var bara nån sekund bakom honom och tog ett språng mot portalen. De svarta tentaklerna gjorde det svårt at se henne, Bronweg var redan på väg framåt för att ingripa och det tycktes bäst att hjälpa till. Men ack! Våra vapen bet inte på dessa svarta tentakler, det var som om de inte fanns. Åter igen kunde Rennis skymtas bland tentaklerna, hon hade inte släppts genom portalen, hon gnällde, grät och slog och skrek efter Modra. Snart så drogs tentaklerna in i portalen igen och lugnet återvände till hallen.

Talron vandar runt från person till person för att se över eventuella skador, Naivara och Rennis har en högljud diskussion om vad de ska ta sig till härnäst. Då och då inflikar Bronweg nån elak kommentar som sätterm fart på Rennis redan över kokande ilska.

Först nu lägger Xavier märke till att den andra portalen på sidoväggen hade förslutits, Rieta som redan samtalat med Bronweg -som tydligen kunde en del om det här med portaler- förklarade att portalen stängdes i samma ögonblick som tentaklerna sköts ur den stora portalen.

”Äh, vi kikar på vad mer som finns här nere” mullrar Bronweg och tar tag i Ylva och går tillbaka ut till hallen med de skällande skugg-hundarna.
En liten trappa sluttar brant uppåt, Naivara, Rieta & Xavier tar sig tyst uppåt för att se så kusten är klar till de andra.
Naivara som är betydligt smidigare än oss andra kommer först upp för trappan, här övergår de väl byggda gulaktiga väggarna med de religösa symbolerna till en lite mer skrovlig uthuggen gång med en mustig doft. Rötter hänger ner från taket och klättrar sig ner längs väggarna, längre fram hörs ett droppande av vatten. Hon tar sig fram i den beckmörka gången och snart tappar hon kontakten med väggarna runtomkring. Naivara inser att det är dags att sprida lite ljus, hon tar av sin ränsel och sätter sig ner. Efter lite trevande plockar hon fram sin magiska fackla som hon fann i dvärgarnas Nexus hon ställer sig upp och gläntar försiktigt på tyget hon lindat in facklan i, omedelbart inser hon att hon är i en större kammare, hon kan urskilja stalagmiter och en klippa där det växer rikligt med svampar i alla möjliga färger.
Hon lättar helt på tygtrasan och ljuset sprids i grottan.

I samma ögonblick som kammaren upplyses hörs det ett intensivt fladdrande högt uppe i skuggorna, likt en skrämd duva som tar flykt… en väldigt fet duva.
Naivara hinner knappt att reagera och en enorm fyrbent fladdermus dyker ner genom mörkert och klöser henne i axlen, den dyker snabbt ut ur synhåll igen bara för att direkt göra ett nytt utfall och försvinna, snart kommer ytterligare en och med blödande sår försöker Naivara att dra sig undan. Rieta som hör stridsalarmet skyndar på, hon kommer ut i hallen och beskådar Naivaras brydderi och med snabba steg är hon framme hos Naivara som med lika snabba steg tar sig ut ur grottan.
Med sin fulla kraft låter Rieta svärdet lysa upp hela grottan ett intensivt fladdrande senare tar även hon till flykten då fem ilskna fladdermusvarelser nästan sliter hennes kläder (& kropp) i stycken.

En smidig omgruppering i den lite mindre grottan vänder striden till vår fördel och inom kort ligger tre av dem döda på marken. Resterande två visar sig vara ett större problem då de snabbt attackerar från ovan och sedan retirerar lika hastigt. Rieta får slutligen nog och tränger sig fram i täten. Hon höjer Avandras heliga symbol och ett ljus tycks utståla från den, en av fladdermössen stannar upp mitt i luften och faller prydligt död ner… den andra dör tydligen av chocken och kraschar rakt ner bland svamparna som exploderar i ett moln av giftiga sporer, något mindre dignifierat.

Striden avslutas och lugnet lägger sig som en våt trasa över kammaren.

”Doomspore, pass på dem däringa” muttrar någon i ledet. Doomspore svamparna är rätt så otrevliga, Xavier minndes att de stött på dem tidigare i Von Urstads krypta… och på samma vis som problemet åtgärdats där, gjorde Naivara här. Med sin magiska spök-hand plockade hon sonika bort de svampar som skulle vara i vägen för vår lilla klättring.

Nivara var först upp, hon klättrade vigt upp utan bekymmer, därefter följde Xavier på, med full plåtrustning kunde man tro att han skulle ha bekymmer med det men icke! Smidigt som en katt klättrade han och ibland hoppade upp på klippkrönet.
Där nere hade Bronweg stärkt självförtroendet på Talron och Rennis genom att häckla dem fullständigt.
höa höa höa, ska jag int’  bara bär’ er?
Jag förstog inte vad Rennis sa som svar på det men med tanke på att till och med Rieta höjde ett ögonbryn så var det nog inte så upplyftande. Men Bronweg bara skrattade vidare Höa höa.
Rennis & Rieta tog sig upp till oss andra, Talron däremot hade lite mer bekymmer, han valde fel väg och fann sig snart nästan hela vägen uppe fast utan vare sig fotstöd eller något att hålla i. I en mindra lavin av sten & lemmar drösade han ner från klippan och landade mörbultad i en något förvirrad hög på golvet.
Naivara tittade bekymmrat över kanten och kastade ner ett rep till honom ”är du säker på att du inte ska binda fast dig så vi kan hissa upp dig?”
”Om inte annat går det nog fortare ” fnös Rennis.
”Och mindre smärtsamt” tillade Xavier

”eller så kan du hopp’ upp på min rygg, grabbhalva!”
”Grabb? jag är faktiskt nästan 100 år ska du veta!” tjöt Talron som svar på Bronwegs förolämpning och tog tag i repet och hävde sig uppåt,  efter lite betänke tid lade han sedan till ”lillplutt”.
”Skyll dig själv då” muttrade Bronweg och började klättra

Naivara hade redan börjat utforska gången som ledde vidare därifrån. Denna ledde dessvärre till en återvändsgränd, jordskorpans förflyttningar hade fått taket att kollapsa och täckte gången helt.  Nu fanns det ingen annan väg att ta. Rieta pekade på färska spår i marken ”Någon har varit här nyligen, spåren i fladdermusspillningen här är färska”

”Flytt’ lit’ på dig flicka så ska vi rens vägen”, Bronweg och Xavier började att langa sten och jord. Rieta satte sig ner och tittade roat på, Rennis suckade & Talron försökte se upptagen ut med annat.

Naivara, som är en anhängare till det uråldriga sällskapet -Det finns inga återvändsgränder- annade ugglor i mossen. Medan de andra slet och svettades och fick grus precis överallt, sökte hon sig till där raset var som mest massivat, där bakom en lite väl prydligt ställd sten hittade hon ett dolt krypin. Hon väntade ändå lite väl länge innan hon delgav sitt fynd till de andra… hon tyckte ju trots allt att det var underhållande att se andra arbeta i sitt anletes svett.

Först igenom den trånga öppningen var Naivara, igen… det är ju den lotten hon har fått av ödets tre vävare.

Grus och småsten trillade ner i nacken på henne där hon hasade sig fram på magen, någonstans trummade en mus intensivt med baktassen i marken för att varna sina fränder för alv-monstrets framfart.
Tillslut vidgade sig gången, grottväggen hade åter igen övergått till den gulaktiga sten som fanns nere i det gammla templet. Rummet hon befann sig i var kanske en gång i tiden lite större men raset täckte större delen av golvytan och det var inte mycket mer plats kvar här än den som hon upptog. På framförvarande vägg fanns det en gammal illa medfaren dörr i trä, ett svagt ljussken flämtade igenom dörrkarmens springor. Bakom sig hörde hon ansträngda flämtanden från resten av hennes sällskap som mödosamt höll på att krypa genom den smala gången, Musens varningsignal upphörde plötsligt och ersattes av ett klassiskt Bronwegianskt skrockande.

Trots det lilla utrymmet väntade Naivara på att resten av det något mindre smidiga sällskapet skulle ta sig igenom, det var trångt.
Efter lite ilskna uppmaningar och grymtningar samt en hel del gnäll hade alla tryckt sig samman i det lilla skrymmet. Först då tyckte hon att det var dags att försöka öppna dörren.

Gångjärnet var troligen äldre än Talron och minst lika gnälliga som Naivara. Här hade han suttit sedan urminnes tider. En gång hade han varit ung och villig att med sina unika egenskaper öppna dörren på ett värdigt sätt. Nog var han ämnad för större ting. En stor port på ett ståtligt slott, en vackert snidad kista full med alla de skatter man kan tänka sig men ack, nej… det skulle vara hans lott att sitta i en källare. Han hade motvilligt accepterat sin roll och i många år tjänstgjorde han med bravur och lojalitet… ända tills det där förbannade raset, vid Moradrim varför hade grävaren inte gjort sitt jobb ordentligt, förbanna honom och hans avkomma!
Gånjärnet föll i glömska, ingen uppskattade det han kunde göra så bra. Äventyrliga barn var de ända som då & då väckte honom och lät honom utföra sin plikt… med tiden blev han bitter och tillbakadragen, tillslut glömde han bort vad hans roll var… här skulle ingen passera igen, nu fick det vara nog.

Med ett gällt gnissel fastnade dörren på glänt och vägrade envist att öppna sig en tum till, Naivara hade nog kunnat klämma sig förbi men istället fick hon nog. Hon lade axlen mot dörren och tryckte till.

Med en ljudlig knall gav gångjärnet upp och knäcktes på mitten… så många år av tjänstevillighet & hårt arbete…. så många krossade drömmar och uppoffringar. Men nu var allt slut, gånjärnet kände sig själv slitas i bitar, det gjorde inte ont… det var något annat något fantastiskt…. vid Moradrims tvinnade skägg……….. han såg hallen.

Utan att fundera över vad som egentligen hände i världen runt om henne steg Naivara in i vad som såg ut att vara ett kök. Stora bord belarmade golvytan, skärbräden med knivar, tomater, gammal sallad. Ett gäng gjutjärns grytor med introrkad gröt prydde ett hörn bredvid en stor eldstad med falnande glödbädd.

En trappa uppåt och en dörr var de utvägar som bjöds, Xavier undersökte vad som fanns dolt bakom dörren och det visade sig vara ett skafferi fullt med honung, stora & små korvar, säckar med mjöl & ett par kannor med mjölk som hölls kylda med en uråldrig magisk besvärjelse. Xavier angrep modigt & utan tvekan en av korvarna.

Under tiden hade Naivara sökt sig uppför trappan, hon kom upp i en hall med igenbommande fönster. Av allt hon kunde döma befann hon sig nu uppe i ett värdshus. En ren liten bardisk prydde ena hörnan och fem bord trängdes om plats på golvet, tvärs över rummet fanns det en dörr som troligtvis ledde ut till friheten. Små häften med lovsånger prydde alla borden och vid baren, under en stor guldaktig Pelorsymbol , fanns det en graffittavla med dagens heliga budskap, ”Du skola icke ta dig in där du icke hör hemma, eller är inbjuden om inget annat än nöd eller hunger föreligger”.

Hon plockade upp en av menyerna

-Den glada tiggaren-

Ida’                           – Kålsoppa
imorrn’                   -Kålsoppa
I övermorn’          -troligtvis Kålsoppa
Dagen efter           -Gröt alt. kålsoppa (gröt kan utebli)

Dryck      öl
husets Mjölk
öl
vin/vinäger
vatten, Råbäcks finaste

glöm inte att berätta om eventuella allergier
5% av intäkterna går till Pelors heliga hus
välkommen åter 
Vi var fortfarande kvar i vår värld!

I ett angränsande rum fann Naivara de två paladin föreståndarna ligga & snarka.  Rustningarna deras prydde ett par dockor vid sidan av sängen och ett par stora hammare med pelors glada anlete inprytt stod lutade mot sänggavlen. I ett svagt ögonblick tänkte Naivara norpa något men hon fann sig snart och drog sig undan ner för trappan till de andra.