Ur frätande syra & in i brinnande eld

<GLORP>

Det här var något nytt… i ett nafs byttes stridslarmets öronbedövande ljud mot ett dovt, avlägset slammer med vapen.
det var varmt… som en icke-född i sin moders livmoder. Behagligt bortsett från bristen av luft samt den nu lite diskreta kittlande känslan av syra mot hud som snart nog skulle övergå till irritation för att sedan börja bränna mer och mer. Det gällde att inte drabbas av panik, PANIK!!! Nej, skärpning minns din träning Xavier. Vi hade ju stött på Oozes tidigare och denna monstrositet  påminde ju mycket om en sådan varelse…

Om dem sonika slukar eder så håll din andan ty den kan vara den sista du får, sedan efter må ni ta er ut snabbt, ty syra av guds nåde förtär dig snabbt om du icke skola lyckas coh då vankas döden hurtigt”
-Talron efter striden mot en Ooze i von Urstads krypta

Nå, andan hölls men att slå sig ur verkade inte gå så bra, magsäcken/motsvarande krampade hårt kring sitt byte och tillät inte några extravaganta rörelser plötsligt gjorde något honom sällskap i sin privata lilla livmoder. Humm, vassa horn, svans, fylliga bröst och en massa dova svordomar… måste vara Rieta. Trevligt av henne att göra en sällskap.

Xavier fattade tag i Rietas horn och använde det som en motkraft för att skapa lite mer utrymme, ett par välriktade sparkar från Rieta i Xaviers mage var precis vad som behövdes för lite extra manöverutrymme. Men ack vad svårt det var att få till ett kraftfullt moment med allehanda vapen då det aldrig varit lätt att slås i trögflytande vätska.
Tack vare ett rådigt ingripande av Talron så kunde sekunder bli minuter dock så började syret ta slut och lungorna krampade ilsket.

Plötsligt gav allt vika, ett par meters flygtur och en hyfsad landning på fötterna precis intill kanten på lava floden, LUFT!!!

Medans Rieta & Xavier hade legat & jäst i magen på monstrositeten så hade striden rasat på, ytterliggare fyra av krigarna som följde med in hade dukat under och låg i högar med ben, blod och metallflisor.

De övriga överlevande fick ordern att sätta upp en avspärrning runt smedjan samt hämta förstärkningar från slottet ifall flera bestar skulle försöka ta sig ut.

Rieta hade under striden lokaliserat den hemliga dörr som dolde vägen upp till slottet, tillsammans med Naivara desarmerade hon ett par otäcka försåt och låste upp den bastanta sten dörren.

Talron beslöt efter en stunds funderande och rådfrågande att Modras plan skulle sättas i verket, han trodde sig veta vad som gått fel tidigare… alla fick vi en uppgift var, Naivara vart den som sist skulle vara kvar och sänka ner en av portarna som skulle hindra lavan att flöda ut från byggnaden.

Lönngången var vackert byggd, stora block med dekorativt utsmyckad gråsten klädde väggar, golv och tak. Den annars så mörka gången var upplyst av ett blåaktigt sken som alstrades från vackra glober, stora som fotbollar, som satt infattade i väggen med jämna mellanrum. Ett uråldrigt magiskt knep gjorde att bara de globerna i den omedelbara närheten var aktiverade medan resten var släckta.
Efter att ha kommit ett par hundra meter längs gången kom Naivara springandes ifatt kön, ”det funkar, lavan stiger snabbt”.

Det fanns ingen återvändo nu, slottet med alla dess skatter och fasor var nästa mål och likt en skenande hjord med deprimerade lämlar vart vi på väg rakt mot det.

-En rask promenad senare-

En enkel trädörr blockerade vägen, den termiska energin hade gjort att luftflödet ökat radikalt och ett tydligt vinnande ljud hördes då luften tränga genom springorna i dörren. Naivara klämde sig fram till dörren och satte sitt stora spetsiga öra mot den… ”jag hör någon bläddra, två till fyra personer kanske, va?”
Hon manade dem andra till tystnad och öppnade dörren på glänt, två vakter stod posto på andra sidan dörren, de var bägge shadar kai, välbyggda och välutrustade, epaljetter mantlar & väl polerade rustningar skvallrade att detta inte var en av Zarshans vanliga krigare… det här var hans elit. En tredje Gardist stod vid en bokhylla lite längre bort med famnen full av böcker, han mumlade högt då han läste ett stycke ur den av böckerna som var överst och uppslagen. Vid ett rejält bord satt det en shadar kai häxa och hängde över en stor bok… dem verkade befinna sig i ett mindre bibliotek.

En snabb inventering av skadorna skedde, Talron var trött och tvivlade starkt på sin förmåga att kunna läka upp sår särskilt effektivt övriga hade gott om skärsår & blåmärken, kläderna & rustningarna var hårt åtgångna och blod droppade fortfarande i rikliga mängder från Xaviers rustning… lyckligtvis vart det mesta inte hans eget.
Tiden var inte längre vår bästa vän, bakom oss kom lavan allt närmare och att ta fem minuters vila fanns inte i vår värld.
Naivara och Xavier kokade snabbt ihop en (mer eller mindre) fin plan för att ta sig förbi, på ett givet tecken vräkte de upp dörren och klev in.

-Det stora slotts rånet

Fortfarande klädda som Zarshans krigare ramlade & haltade vi in i biblioteket, med fraser såsom ”dem kommer”, ”ack O ve´” och ”suck & stön” lyckas vi tutta i dem att vi faktiskt är på samma sida.
Gardisterna var först på defensiven men tack vare ett överdrivet bra teaterspel av Xavier & Naivara så var dem snart snärjda och tog upp försvarsställningar vid lönn gången. Häxan var inte lika imponerad…

Vart kommer ni ifrån?
Smedjan, vi släckte branden, ack O ve
-Vilken enhet tillhör ni
2′ Eldslukarns morska grabbar, snyft
-Vad har hänt?
Oj ojoj, Vi kom till smedjan för att hjälpa till med släckningsarbetet, det fanns monster där, stora ohyggliga monster, dem dräpte nästan alla… *arghhh* vi flydde genom lönngången, det var vår ända chans!
-Hur hittade ni den hemliga gången?

Vi stred mot en Darkone, vi tror det kan ha varit *åh min mjälte* Modra, han flydde genom gången, vi följde efter
-Modra, här!?
-Försvara detta rummet med ert liv, jag hämtar förstärkningar!

Och så försvann Häxan i ett moln av tomhet & rökeffekter.
Kvar fanns det tre vakter, han med böckerna hade släppt dem på golvet när han hörde namnet Modra och ställde sig med draget vapen på vakt framför en av de två dörrarna som ledde ut ur biblioteket, på naivaras nyfikna frågor svarade han endast att ”de äldsta får inte störas under några omständigheter”.

Vid lönn gången stod alla andra beredda, modiga och stora som de var så hade gardisterna tagit plats rakt framför dörren. På en given signal lutade sig Talron fram mot den enas öra och viskade ”” så att det ekade tyst.

Gardisten satte bestämt av neråt gången, den andra gardisten röt efter honom ”du ska alltid vara först & värst va, NI stannar här! Om han tror att han ska få all ära själv så tror han fel”. Sedan satte även han efter sin kamrat neråt lönn gången..

Så vart det bara en kvar, han var lätt fixad då Naivara med sin lenaste röst sa, ”dem kallar på dig, va?”
Ett par välriktade sparkar från Bronweg och Xavier senare så var biblioteket deras, lönngången blockerades av diverse möbler i hopp om att få några minuter extra.

Bortom sidodörren fanns där ett slags labratorium, 5-6 ålderande shadar kai gick runt mellan bubblande kittlar & ömtåliga glasrör, ingen märkte att Naivara hade öppnat dörren och nu sakta stängde den, låste och gjorde låset oanvändbart.

Dörr #2 ledde ut till en större hall, fin polerad mörk marmor klädde golvet och det var högt till tak, ett hål i taket ledde ner ett par solstrålar som lyste upp en4x4 meter stor yta mitt i hallen, solstrålarna måste vara förstärkta på något viss då shadowfells sol inte är den bästa… ett stort dukat bord med 20 platser tog upp större delen av bortre ändan av rummet, vid den fanns shadarkai häxan tillsammans med två andra shadar kai krigare, dessa beväpnade med kedjor klädda med rakblad, dem såg mycket tuffa ut.
Shadar Kai krigarna verkade vara i ful diskussion med en liten darkone, tydligen ville den lilla darkone som nog var någon form av emissarie att hans mästare skulle få använda sig av en portal i Zarshans domäner. Ögonen fastnade även på vad som skulle kunna vara en vansinnes gast (madness wraith) som flöt omkring i skuggorna.

Del 2 i planen sattes i verket Bronweg & Xavier började föra högljutt stridslarm, kling klong ”arghh, dem är igenom”. Rieta började bränna böcker så att röken skulle dölja vad som egentligen föregick inne i rummet, Talron sprang fram och tillbaka efter Rieta och försökte få henne att bränna så oviktiga verk som möjligt samtidigt som han stoppade på sig så mycket han kunde bära.
När skådespelet tagit fart vräkte Naivara upp dörren och staplade ut i hallen, ”dem är här, vi kan inte hålla emot längre… men… det är HAN! darkone:en som vi följde efter i gången!!!
Shadarkai häxan vände sig mot den lilla emissarien ”så du tror du kan lura Zarshan, ta honom!”
hon lyfte sin knotiga hand och pekade på en av dörrarna ”Och bjud in våra gäster”.

-”Dårar, det här kommer att stå er dyrt”, ta dem vrålade den lilla till gasten som skrattandes dök ner mot häxan
Sedan innan någon han reagera framanade han ett kompakt mörker som inneslöt alla shadar kai, han själv & gasten.

Nu har vi chansen sa Naivara och sprang in i rummet tätt följd av resten av gänget.
Xavier slet upp första bästa dörr i hopp om att hitta en väg ut, men där fanns bara sovplatser och där inne låg några gamla shadar kai och snarkade. Modigt kastade han in en brandbomb och vrålade ”Elden är lös! ut ut UT!!!
Ju fler personer som springer runt som yra höns ju mindre risk att någon ställer just oss någon dum fråga tänkte han och drog efter dem andra.

Rieta, Naivara & Rennis hade också tagit vars en dörr, dem ledde också till sovsalar eller laboratorium med galna gamla alkemister.
Naivara, besviken att inte ha funnit någon rikedom eller utgång använde sin magi för att välta ner några kokande flaskor & bubblande kittlar i ett av labben, tjock rosa-grön rök utvecklade sig snabbt och dem gamla männen ojade sig och skyndade till platsen.

Nu fanns det bara två dörrar kvar, en stor dubbelport & den lilla dörren som shadar kai häxan hade pekat på tidigare… och den ville faktiskt ingen röra. Rennis var först på plats vid den stora porten, två stora låsanordningar prydde på vardera sida om dörren, hon ropade efter naivara, ur biblioteket välde det tjock rök, en grönrosa dimma från ett av labben rann sakta ut på marmorgolvet och i det kompakta mörkret bakom dem rasade fortfarande en våldsam strid, nu blir det knappast värre tänkte hon då dörren till det lilla rummet plötsligt exploderade i småflisor. Ut kom det flera dreglande ”Gnolls ” och just nu var Rennis den ända dem kunde se………………………….

Katt i gelé

Den humanoida varelsen formad av rödglöggdande magma kravlar sig sakta upp ur elemetarenergi floden. I handen formas ett klot av lava som slungas iväg mot Talron som av kraften stapplar några steg bakåt, samtidigt som hans kläder och utrustning tar fyr av hettan. Han kastar sig ner på marken och rullar runt för att försöka släcka elden.

Rieta sveper kisande blicken över det tätt rökfyllda området och på en skugga långt uppe i himlen; skuggan får snart sällskap av ytterligare en och utan att Rieta hinner fundera på vad de kan vara får några så dyker den ena blixtsnabbt ner och med ett försträckt skrik slänger Rieta sig handlöst ner på marken och undviker med en hårsmån klorna från den brinnande fladdermusen som kommer ner svepande från himlen.

Bronweg ser en fyrbent varelse röra sig i ögonvrån och med sitt vanliga stridsvrål låter han Ylva svepa mot platsen där hunden just stod. Tursamt för den är det enda som klyvs den rökfyllda luften och dess svarta skugga försvinner mot Rieta och Talrons håll. Varelsen formad som en hund öppnar sin huggtandsbehängda käft och området fylls med djurets eld.

Talron är den första som lyckas få den nyantända elden att slockna. Samtidigt som han ber sin läkande bön så att blåsor och brännsår försvinner, lyckas han ta sig förbi hundens käfter, och med några snabba steg lämnar han varelserna bakom sig. Planen som utformas är flykt, för eld är inget bra.

Platsen där Nivarah står skimrar till och hennes kropp löses upp, sekunden senare står hon intill Talron. Bronweg ser sig omkring, tvekar några sekunder innan även han sätter fart förbi hunden. Käftarna gläffser när han springer förbi, men hunden har fastnat i en spricka i marken och verkar inte kunna röra sig därifrån, så Bronweg ansluter sig till de övriga.

Bombarderade av lavaklot och fladdermössens klor vinande över huvudena sätter äventyrarna fart genom staden och efter några minuters springade tappar eldvarelserna intresset och återvänder till den delvis raserade smedjan.

”In här!” säger Nivarah och håller upp en fönsterlucka. Gruppen slår sig ner intill väggen och deras andetag är hastiga och ansträngda.
”Mår alla bra?” frågar Talron och ser sig orolig runt.
”Jo men visst,” svarar Bronweg. ”Xavier och Rieta ser dock ut att behöva lite hjälp…”
”Det är inget fel på mig!” säger Nivarah och studsar runt, ”ska vi dit igen? ska vi? Ska vi!”
”Ge dig ut och spana så kanske du blir av med lite energi,” säger Xavier.

De pustar ut och Talron ser över allas sår.

Nivarah ser ut över staden, som tvärtemot vad dom trott fortfarande står oskadd, endast den olycksbådande brandröken färgad av kemikalerna från smedjan skvallrar om att något gått fel.

”OJ! ni borde nog se detta!” hör de Nivarahs röst från taket där hon ligger och tittar ut över staden och de alla gör henne sällskap.

Vid brofästet pågår en våldsam strid mellan Sarshans trupper och en tio meter hög magma-varelse som ser ut att tagit sig upp ur floden.

Striden blir hård och intensiv , många män faller under bestens eld innan den till slut tvingas tillbaks från den plats den kom ifrån.

Hälften av Sarshans elittrupper tar sig mot smedjan för att påbörja släckningsarbetet medans resterade sprider ut sig i staden för att söka efter eventuellt fler monster.

För att få reda på lite mer vad som egentligen händer sätter sig gruppen vid ett ”vattenhål” och Nivarah använder sig av efter de senaste dagarnas strappatser något ”besudlade” charm och de får reda på att ingen utom Sarshan vet vart i världen plundringen ska gå, och att det är 4 timmars vandring till portalen som ska ta dom dit.

Rennis ansluter sig även hon till sällskapet. Nivarah tycker att det vore på sin plats att motivera Rennis och de övriga i gänget så hon får för sig att berätta att Modra inte alls är död och att han är med Sarshan i slottet, och detta får Rennis att verkligen tända till.

”Nej slavarna är viktigast!” säger Rieta.
”Men det är ju bara massa Darkones och Sharakajs,” påpekar Rennis, ”dom har aldrig varit till någon nytta för världen.”
”Men vi måste stoppa Sarshan intåg i världen,” säger Xavier, ”tänk så många som kommer dö.”

Diskutionen pågår en stund men snart så inser även Rieta att många fler oskyldiga kommer att dö om dom inte stoppar Sarshan.

Så en snabb plan läggs upp.
1. Ta sig till smedjan iklädda Sarshans rustningar.
2. Hitta den hemliga gången
3. Ja vad var nu egentligen nästa steg, det visste ingen av dom men som vanligt räknade dom med att det skulle lösa sig när dom väl var inne i Sarshans slott.

Att ta sig till smedjan är inget problem. Iklädda Sarshans elit-armés rustningar hindrar alla eventuella frågor och snart är dom framme vid Smedjan.

Där den södra väggen och porten engång stod återfinns bara en stor stenhög, och den gröna giftiga röken de såg på avstånd blir mer påtaglig och sticker nu gruppen i näsa och ögon.
De går runt byggnaden till bakdörren ett stort antal soldater står samlade.

Xavier tar till orda. ”Varför står ni här? Har ni inte en eld att släcka i Smedjan? Jobba på!”

”Jag har redan förlorat två grupper där inne” säger kaptenen. ”Jag tänker inte skickan in fler. Där är något som tar alla som går in.”

Xavier fnyser och går in genom det nu större hålet i väggen, hela byggnaden är fylld av rök och det är svårt att se mer än någon meter framför sig.

”Jag tar denna väggen,” säger Rieta, ”du tar den andra säger” hon till Rennis, ”ni övriga stannar här.” Och med dom orden smyger hon iväg in i röken.

De flesta av de gigantiska boxarna itill väggarna har exploderat eller smält och den kemiska stanken ligger över hela rummet,. Rieta snubblar över något på golvet, hon böjer sig ner, något blött, slemmigt, en hög av ihopsmält kött som engång kunnat varit en kropp på något stort. Verkar inte så farligt, tänker hon lugnande. Efter ytterligare några steg hittar hon flertalet sönderslitna kroppar av Sarshans soldater. Värre.

Plötsligt bryts tystnaden av Rennis skrik. ”Tentakel…. hjäl… AAaaaa”

Xavier är den som reagerar snabbast, han springer ut till soldaterna som väntar utanför och beordrar 10 män att följa med. Motvilligt och efter snabb övertalning följer de med.

Xavier stormar in i rummet med soldaterna efter sig. ”Ni fem där! Den vägen! Resten följer med mig!”

Dom delar upp sig och går över bron som går över lavafloden.

Men Rieta är den som kommer först över bron och till väggen. Röken hindrar henne från att se något, det enda hon hör är ett gnyende från Reniss. Höger? Vänster? Eller… mer uppifrån? Och från ingenstans slår en tjock svart tentakel ner mot henne och slingrar sig runt och lyfter upp henne. Men hon koncentrerar sig och hennes kropp löses upp och materialeras på en annan plats nära väggen nu fri från vad det än var som ville kramas.

Samtidigt stormar soldaterna framåt och fler tentakler kommer ner från taket och träffar 3 av soldaterna. Xavier avvärjer attacken med sin sköld, samtidigt som han svingar sin yxa mot monstret och hugger av en de svarta tentaklerna med ett mycket välriktat hugg samtidigt som han ger trupperna en order. ”Som en enhet!!” skriker han, och detta får soldaterna att ett gemensamt göra ett utfall mot monstret.

Samtidigt får den den andra gruppen soldater upp sina armborst och några lod tränger in i varelsen som ger ifrån sig monstruösa vrål och släpper turligt nog greppet om den nu väldigt omtöcknade Reniss.

Rieta struntar i monstret och koncentrerar sig på att söka längs väggen efter den hemliga gång som skulle finnas här. Hennes vana fingrar finner snart håligheterna som hon letat efter men vis av erfarenhet inser hon att dörren är fällbehängd och Nivarah behövs för att öppna den.

Bronweg höjer Ylva och för henne genom luften samtidigt han uttalar sina förbannelser över varslen täckt av dimma i taket, som av kraften flyttas närmare lava floden men den klarar att hålla sig kvar där uppe utom riktigt synhåll.

Detta får Nivarah att i röken ana en sårbar punkt på monstret och en skäkta finner sin väg till monstrets nervcentrum vilket gör honom paralyserad och han faller ner på lavaskorpan. Stor, tentakelförsädd och med många munnar. Ett verkligt monster från en mardröm.

Soldaterna ser nu sin chans att omringa varelsen och med Xavier i ledningen låter dom sina vapen sjunka in i kroppen.

Monstrets tentaklar börjar sakta vaknat till liv igen och kan plötsligt röra sig igen. Xavier som står närmast blir offret den rör sig mot. Med en tentakel runt hans kropp och en annan runt hans vapen sugs Xavier in i varelsens kropp. Den lixom rapar till och ser nöjd och mätt ut. Xaviers ansiktsuttryck syns inte men gruppen anar en viss panik på hans rörelser som syns genom den smått genomskinliga monstrets kropp.

”Jo, nu vat det lit jobbit,” säger Bronweg och gör sig redo att storma fienden…

Elementhav

Så då kom planen fram, vi skulle bryta oss in i smedjan men inte avbryta Modra fören smedjan skulle flylla den underjordiska tunnlen upp till tornet och ta ut två flugor i en smäll. After att Naivara och Xavier har sprungit flera varv runt byggnaden och bara hittat en igång plus en misstänkt punkt med presening över har Rieta lurat av ett par dussin soldater delar till sina rustningar. Totalt sett var där till fyra helt kompletta rustningar och massor med reserv delar, det blev 3 stora säckar fylda med rustnings delar.

Xavier som den soldat han är går fram till dessa gråa dvärgar vid presseningen, blir en utfrågning på vad som försigår, duergarna som dom var blev sura och gick in backom presseningen, och Xavier tog chansen att ta den ritning som låg vid deras lila ställe här.

Vi tar alla vars en titt på kartan, Talron noterar att det är något giftigt som blir bryggt där inne, något stog inte helt rätt till. Fyra av oss drar på oss rustningar, Rieta går utan och ska bli presenterad som personen som stal ritningen. Vi är på väg tillbaka till sidan av byggnaden där presseningen på väggen hänger, där är redan fyra vakter som frågar ut duergarna vad dom hade sett.

Xavier tar upp täten och berättar att dom fångat denna mistänkta person som hade denna ritningen på henne, Bronweg och Naivara håller ”fast” Rieta i armarna, vakterna vill ta tillbaka Rieta direkt till tornet, Xavier drar ned presseningen för att få vakterna på andra tanker, en av dom går fram till vad som ser ut att vara en spricka i väggen, när denna diskutionen pågår så viskar Bronweg till Rieta att springa in genom sprickan så vi kan komma in utan och bli av med vakterna. Rieta sliter sig från sina två fångvaktare och springer rakt igenom sprickan, Bronweg i full fart efter och blockerar så ingen annan kommer in.

Xavier lyckas att övertyga dom fyra vakterna att hålla vakt medans vi går in och fångar tjuven. Vakterna delar upp sig, två som står och håller koll på duergarna och två som vaktar sprickan så ingen annan tar sig igenom. Väll inne i smedjan känner vi hur hettan slår mot hela kroppen, det tär på krafterna att vara här inne, till höger har vi en mur som är cirka 3 meter hög och till vänster kan man skymta dörren på framsiden, där är massor av lådor och lårar. Alla fem lyckas att gömma sig där medans dom ser Modra längre in i rummet och ett dussin hobgoblins som står och bankar på rören som går från lavan upp till stora containrar. Efter någon minuts väntan så sprängs ett av rören, ett par hobgoblins kommer in genom sprickan och raporterar att vakterna har hittat sprinkan men de har förgört dom som stog utanför. Ännu ett rör sprängs, och denna gång hör man en gigantisk smäll utanför sprickan, vi ser hur en stor brinnande han kommer in genom sprickan, grabbar tag i en av dom två hobgoblins som kom in och drar ut han.

När tredje röret går sönder har nivån på lavan ökat så pass mycket att den börjar rinna ut på golvet, det är då Modra säger till de övriga att utrymma stället, samtidigt som detta händer så svär Bronweg mot Modra och ser hur en mörk kraft tar tag i Modra som drar han mot kanten på bron han står på, det påverkar Modra så pass mycket att han tappar balansen och ramlar ner i lavan.

Modra kravlar sig fram på dom hårdare delarna på lavan floden och lyckas att ta sig upp levande, när han känner hur något påverkar han och han går rakt ut i lavan igen, denna gången så kravlar han upp på den andra sidan nästan helt sönderbränd.

Naivara öppnar dörren på framsidan med en magisk hand samtidigt som detta händer för att se vad som för sådant väsen utanför, det är något lysande som är där ute, en av hobgoblins springer ut och vi hör bara ett invrål från den och inget mer.  Hon bestämmer sig för att det är dags att ta sig ut genom springan, Talron följer efter med Bronweg en liten bit efter. Utanför ser dom knappt något, Naivara som var först ut lägger sig ner för att se lite mer och kan även börja andas normal, Talron och Bronweg står precis utanför.

Xavier och Rieta vågar inte lita på ödet utan måste avsluta livet på Modra, precis efter detta händer så sprängs lådorna intill sprickan, där blir ett stort hål i väggen, Xavier och Rieta flyger in och landar i mitten av rummet, båda två hamnar i lavan, samtidigt som detta händer så går porten isönder till en av dom stora containrarna som lava rören leder upp till. Även dom tre hjältarna utanför blir hårt åtbitna, Naivara hade förberätt sig genom att lägga sig ner brevid huset så hon får lite grus över sig, Talron och Bronweg blir träffade av stenblock som slår omkull dom klarar sig hysfat bra med dom förhållande som finns.

En gigantisk gris, klädd i panser med 4 betar, den är närmare 3 meter hög. Xavier och Rieta ser även hur lavan slukar det sista av Modra, dom bestämmer sig för att ta sig ut så snabbt som möjligt innan grisen upptäcker dom. Dom har valet mellan springa genom lavan eller runt om på broarna, det skulle ta längre tid via broarna så dom chansar och springer genom lavan, vid spricka ser dom en intensiv eldsvåda, grönblå låga som räcker någon meter resten med svart rök. Det blir att chansa på dörren.

När Talron inte längre står upp i röken ser han hur olika sorters eld elementarer har omringat hela byggnade, där är flygande väl som gåendes. Ser även en av dom där fruktade lava elementarerna.

Rieta och Xavier lyckas att ta sig till dören mer döda en levande vid detta laget, dom ser hur ett brinnande eldklot flyger fram och tillbaka, innan svinet har hunnit ikapp dom där inne så tar dom sats och tar sig ut och springer mot vänster mot sprickan, Xavier lägger märket till hur lavan börjar närma sig resten av de tunner och lådar som inte smällde.

Man hör hur Rieta och Xavier kommer springandes och Xavier skriker ”IT’S GONNA BLOW!”.

BÄD bättre än du. Den meningen kan sluta så illa men inte för oss.

De hade gått igenom porten och där låg Shadowfell men sina stora berg och en lava flod i mitten. Det var kyligt i luften då vintern närmade sig. En rysning gick igenom Rietas kropp som inte kände sig helt bekväm i att vara här. En skakning i marken fick henne att hoppa till men hennes vänner försäkrade henne att det inte var någon större fara. Det var bara en lite jordbävning och den skulle inte dela marken i två delar. Risken var i alla fall inte så stor.

När de gått en bit hoppade två dark ones ut med sina vapen dragna och frågade var de var på väg. Till lägret svarade de och de blev snabbt puttade i rätt riktning med orden vrålande efter sig. Våga er inte utanför lägret igen för det är det sista ni gör.

Lägret tornade upp sig framför dem. Där fanns många olika huskonstruktioner där. Det var en blandning av låg hyddor, små skjul och tält. Luften var kall och det var svårt att andas. Röken låg tjock i luften från lavafloden.

Rieta slog en snabb blick över lägret för att se om hon kunde hitta Modra men det var lönlöst. Alla dark ones såg lika dana ut. Det var då det slog henne att vem som helst skulle kunna vara ju Modra och avslöja dem med en gång. Hon kände hur svetten började rinna på hennes panna och nervöst försökte hon blanda sig in bland folken . De ser likadana ut och hon tänkte något måste ju göra att Modra skiljer sig från mängden men vad. Varför märkte vi inte honom med ett stort lysande kryss på ryggen. Det hade gjort allt så mycket lättare.

De bestämmer sig för att undersöka stället lite närmare och de kommer snabbt fram till att det måste vara här alla vapen har blivit tillverkade som orcerna bar på. Det fanns gått om smedjor här och det arbetades hårt i dem. En snabb uppskattning förstod det att många av fiendes arméer kommer att bli hårt beväpnade om de inte kan sätta stopp för det.

De fortsätter vidare och mitt i läger fanns ett stort häng med mer slavar än Rieata kan räkna.  När hon ser dessa stackars varelser tappar hon lite fokus på vad de egentligen var här för att göra. Snabbt och så obemärkt började hon se om hon kunde hitta några svaga punkter i bevakningen av dem. En dålig bräda eller en vakt som inte är så uppmärksam. De stackarna öde kommer användas till experiment och som allmänna slagpåsar och för att sen bli avrättade när det inte fanns någon användning för dem längre. Rieta kunde inte släppa tanken på att på något sätt hjälpa dem om inget annat i alla fall hjälpa dem att hjälpa sig själva. Om man kunde skapa ett uppror och få dem att slåss själva för sin frihet.

Naivar såg Rietas ångest och gav en försäkrande blick och sa. När tiden är rätt ska vi hjälpa dem men det är inte nu. Rieta ville inte egentligen vänta men även hon förstod att det var bättre att vänta. De skulle ha större chans vid ett senare tillfälle. Men slavarna skulle  få tillbaka sin frihet.

De satt sig ner och började spinna på den ultimata planen. De visste att pesten hade härjat i området och att detta gjort att de i princip anställde vem som helst bara de kunde hålla ett svärd. Och varför inte ansluta oss till en av krigshärarna och infiltrera dem.  De kallade sig för de blodiga yxorna och de synade oss från topp till tå.

Det stod ett gäng ograr en bit bort och skrattade och pekade och rekryteraren var inte övertygad att Naivara skulle få ansluta sig men efter lite övertygande och det faktum att de skulle få en healare med på köpet fick vi anställning. De till och med var villiga att betala extra för Talrond.

Under tiden de får de viktigaste reglerna omtalade för sig om till exempel hur mycket de fick dricka och hur hårt de skulle bli straffade om de bröt dem kom en ogre fram till Xavier. Rieta hörde bara något om att om vi var för bra nog för att slåss med dem eller om vi var ynkryggar som sprang vi första hotet. Xavior var inte sen att svara med en spottloska mitt i bröstkorgen på ogren och sa – Vi är för bra för er. Vi kallas BÄD bättre än du. Fattar du?

Starkt förorättad höjde ogren sin enorma klubba och striden var igång. Det lyste till i Bronwegs ögon när han insåg att en strid var på gång och Ylva skulle få smaka blod igen. Med ett vrål kastade han sig in i striden.