Mot Thornwaste!

Efter en hård natt och en ännu värre morgon beslutar våra hjältar att det är dags att inkassera en liten ”sponsring” från staden, som tack för att vi stoppade vapensmugglings operationen i staden.
Just denna dagen var det mycket folk i rörelse runt den stora hallen, ”Caer Overlook”.
Byggnaden stod högre än någon annan byggnad i staden och vissa enskilda stenar i bygget var lika stora som hus.
Det måste ha krävts en monumental insats och hundratals människor, eller en riktigt smart dvärg, bara för att kunna ha fått upp stenarna här på höjden.

Råds-äldsta Cadrick tog nästan omedelbart emot och gav Rieta en hyfsat tung penningpung, vi växlade lite ord och när vi kom in på ämnet Bram Ironfell & Konsortiet suckade han högt och himlade med ögonen

-”Hah! jaså det är såna ni ska jobba för nu? banditer hela högen, vill ha mitt jobb! Påstår att dem borde ha den officiella makten, BAH! Dem ska inte tro att dem är något bara för att dem råkar äga en stor del av staden, underhåller infrastrukturen & lönar stadsvakten”.

Diskreta och professionella som vi var avslöjade vi aldrig vad vårt uppdrag handlade om, det kunde han ju alltid ta & fråga Bram Ironfell själv.
Resten av dagen använde våra hjältar till att spenderade sina hårt intjänade dubbloner, ingen hade tidigare varit i en öken och allt som kanske skulle komma till användning införskaffades, gärna i dubbla upplagor.

Mäster Talron hade något särskilt för sig, han höll sig undan från oss andra och spenderade sin tid inlåst i rummet läsandes gamla dokument & böcker, hela tiden mumlande han för sig själv… maten som Naivarah hade bringat upp till honom hade han ignorerat fullständigt, vad han än hade för sig så var det nog viktigt resonerade vi och lät honom därför vara ifred.

Åter sänkte sig solen ner bortom horisonten och nattens barn kom fram för att leka.

Handlaren Nicolaus Stroem var uppe tidigare än vanligt, han såg sig nervöst omkring och smög in i stallen där hans två trogna gamla mulor väntade.
Hans medhjälpare skyndade in efter och de båda stressade med att få dem lastat snabbt, man skulle frakta färdiga tyger & verktyg nedströms till Brindol.
-”skynda dig pöjk” väste Nicolaus när han ledde ut den första mulan, ”det sista jag vill är att ha dem med mig, kräver säkert hutlöst betalt!”.

-”Så….. uppe tidigt, vad trevligt” Gubben stelnade till och vände sig nervöst om.
Lutad mot stallväggen stod Xavier, som vanligt i full rustning, han lyfte handen och sträckte ut ett anklagande finger mot Nicolaus, rustningen gnisslade illavarslande. ”Du tänkte väl inte åka utan oss, vem vet vilka faror som lurar där ute… hemska saker säkerligen… mycket hemska…

Nicolaus skruvade sig nervöst, svetten rann nerför pannan och fick honom att blinka okontrollerat ”Nej nej nej…jo… NEJ! absolut inte jag bara ehhhh skulle prova så att mulorna var skodda propert! JA just det så var det med det… skulle faktiskt nyss gå & hämta er, jajamen! Haha!…..?

Vi lämnar det därhän och går vidare med historien

Vägen ner till hamnen! var verkligen ingen strapats, Nicolaus kunde vägen utan & innan och ledde oss snabbt förbi den lilla idylliska byn -Hope- undvek på ett dramatiskt sätt -Soden- och ledde oss till den klippigt taggiga och vassa kanten som ständigt följde floden.

Här, i skydd av stora klippblock fanns en naturlig liten bassäng och vad som kunde påminna om ett zigenarläger lastade vi på en stabil flotte.
Flodpråmarna sköttes och drevs av en halfling maffia familj, Nicolaus hade vänligt förklarat att det gällde att ha koll på sina ägodelar då saker & personer lätt kunde ”falla” överbord…

Trots allt så gick resan smärtfritt, inge vattenormar slog sönder flotten, inga najader lockade oss i fördärvet, ja inte ens en liten vilsen kraken försökte äta upp oss.
Ibland fick vi lasta av flotten för att kunna ta oss förbi grund & nedfallna klippblock. I stora drag så var det ändå lugnt & stilla och ett par dagar senare passerade flotten -Cleanleak- där vi oceremoniellt dumpades.

Cleanleak var inget dramatiskt ställe, här fanns några hus, några enstaka fält såg oskötta ut och få barn syntes till. Ett fåtal stabila stenbyggnader vittnade om att en gång för länge länge sedan hade detta nog varit en viktig utpost för handel söderut.

En gammal man, troligtvis byns äldsta eller byns galning eller den där snubben som alltid tigger pengar av de få resenärer som passerar Cleanleak samtalar en lång stund med Rieta & Naivarah de får reda på en hel del information om Thornwaste bland annat att det är omöjligt att ta rid djur förbi där och att en galning härskar över området.

-”Få går in, och ännu färre går ut! Sanna mina ord. Därute väntar ond bråd död till den som går in objuden för på natten han kommer, i ena handen… en BOK……. i andra…. ehhhhhh, något annat”.

För att komma i kontakt med den galna mannen måste man dock ge sig in i Thornwaste objuden något Bronweg verkligen inte ser något problem med egentligen, men det här med folks äganderätt är aldrig något han tagit helt seriöst.
En snabb runda i byn för att fylla på vattenskinn och umgås med de få arma jungfrur som längtansfullt väntade på att någon kunde komma och ”rädda” dem från den här hålan.
Xavier införskaffade även två höns och menade på att även om de hade en magisk korg full med mat så kunde det inte vara nyttig i längden, han påpekade även den evigt expanderande midjan på Talron

”många är de som blivit räddade av ett par höns”

THORNWASTE var verkligen ett ”jäklaskitskrövelställe” som Bronweg så poetiskt uttryckte det. Stora svarta tjock törnen drypande av potent gift klängde sig fram överallt, strävt ”greppar-gräs” slet och drog i ens fötter och försökte hålla fast ens fötter vinden var icke nådig när den drog fram, stärkt och kanaliserad mellan dem otaliga vassa klipporna virvlade den med sig sand och småsten som piskade mot exponerad hud.

Talron hade tagit täten och var vår stig-finnare, men trots hans kunskap & förmåga att nästan alltid välja rätt väg gick det långsamt, titt som tätt fastnade någon med väska eller mantel eller hår i törnen och vassa klippor.
Då natten började närma sig och vinden avtog men regnet tog vid sökte vi läger.
Ömma fötter togs om hand och tält restes under våldsamma protester (från tälten). Naivarah gjorde lekande lätt upp en glad liten eld. Talron och Rieta tog fram var sin skinkmacka ur sin korg och förtvivlade sig när brödet blev mosigt och bröts itu i regnet.

Mitt i allt detta kommer en gammal man tågande Talron, Naivarah och Rieta släpper det dem gör och väntar avvaktande på mannen, det ända ljud som hörs i natten är Bronwegs & Xaviers svärandes och munhuggande då ett av tältspiken åter lossnar med ett ljudligtSproiiing!-.

Mannens ansikte gick inte att se, han var iklädd en bred brättad hatt och en lång svart & sliten tyg rock.
I ena handen bar han en stor läder-bunden bok och i andra höll han ett spjut fullt med inristade och komplicerade symboler på. Han gick utan problem bland gräset & törnar och steg fram till lägerelden han stirrade med vansinniga ögon på Talron.

-”Vilka är ni som vågar er in i mina domäner, här vakar jag Mag Blackthorn, och här är min vilja lagen, TALA!”

Talron förklarar lugnt och sakligt att vårt ärende är att få söka tillstånd att passera Thornwaste för att utforska öknen bortom, han hälsar även Mag Blackthorn välkommen att intaga en plats kring elden och dela maten som vi bringat med oss, något den gamla mannen verkade uppskatta något enormt stundtals verkar mannen bli defensiv och t.o.m. aggressiv men Talron är snabb att desarmera situationen genom att skänka Xaviers två värphöns som gåva då de lägger goda ägg och kan vara trevliga att ha som sällskap. Blackthorn ser gillande på ‘Brindols Ärorika Döda‘ och ger dem sin tillåtelse att färdas genom Thornwaste, han till och med erbjuder sig att eskortera dem på rätt väg vilket accepteras.

-”inatt kan ni sova lugnt ty jag vakar över eder, imorgon ledsagar jag er genom denna fantastiska plats”

Länge sitter Talron kvar och samtalar med Mag Blackthorn, han får reda på rätt mycket information bland annat om att han tjänar ”GHOSTLORD”, samma ghostlord som tros vara en av hjärnorna bakom den röda handens (red hand of doom) första krig. Kanske inte så konstigt eftersom druiden Ghostlord hatar allt vad civilisation är, ungefär som Talron, fast lite mer fanatisk i sin tro.
Ghostlord är även den som skapat Thornwaste och kallat på Mag blackthorn att vaka över platsen. Efter lite listiga frågeställningar får vi också reda på att det var 60år sedan han lämnade –Dunends– för att trädda in som väktare.

Dunends är för övrigt den by som ligger på andra sidan Thornwaste, där öken tar vid.
I dagar tre leds vi genom buskar och snår, man kunde tro att resan skulle bli lättare med Mag Blackthorn i sällskap men ack som vi misstog oss, snåren var fortfarande snåriga och taggarna fortfarande vassa, bara Blackthorn tog sig fram oförskämt obehindrad.

På fjärde dagen  öppnade terrängen sig något och det blev lite lättare att gå obehindrat, här och var syntes tecken på att vi faktiskt gick på den urgammal dvärga-väg som en gång ledde genom det här området, tydligen hade inte den förvridna naturen helt lyckats återta all förlorad mark… kanske var det dock bara en fråga om tid innan även dessa stenar helt skulle försvinna under jord.

På femte dagen får vi reda på att giftet i taggarna  ger offert vansinniga krämpor & konvulsioner i upp mot tre dagar, därefter sprickor inälvorna och man avlider tvärt. Ingen motmedel känt.

På sjätte dagen kommer vi fram till en spricka i marken, ca: 1 meter bred och 8 meter lång. Mag Blackthorn verkar uppriktigt upprörd & förvånad över den och hinner inte spekulera länge innan Naivarah ropar…

-”pass på! bakhåll

-”Bwahahahahaha, darra era kräk. Gruvan tillhör klan Hammer fist och ingen annan, ni får den aldrig

En dvärg klättrade upp på en sten och viftade ilsket med en laddad armborst, överallt runt omkring hördes tissel och tassel…

Lång spelning i korta drag

Zarshan försvinner längs korridoren och då snabbt så raffsar Nivarah ner papper och saker som glimmar i sin säck. Sen tar sig hela gruppen ner till det grönskande rummet med portalen som fortfarande står inaktiv.

Bronweg sätter genast igång att flytta de arkaniska tecken för att aktivera porten till säkerheten.

Naviarah smyger ner för trappan och förbi vakterna som Zarshan placerat i tornets trappor och kommer upp med säcken med saker hon gömt tidigare under en säng.

Koncentrationen läggs på portalen för att rekonfigurera den. Ljudet från tusentals små ben som kravlar får dock äventyrarna att titta upp från deras sysslor. De hinner en snabb blick på varandra innan Talron och Rieta som står längst fram blir överrösta av Scarabeere. Naivarah kommer just upp för trappan, hon släpper säcken med saker och tar sats, glider över den friktionsfria hissen samtidigt som hon tar upp den flaska med syra hon tidigare tagit från labratoriet, slår av korken och häller det över de krälande insekterna som attackerar Talron. Av reaktionen från syran börjar dom ryka och smälta tills endast en grå kladdig massa återstår.

Rieta tar fram sin symbol och med hjälp av Avandras kraft får hon trots skalbaggarnas avsaknande av inteligens att fly!

Bronweg ropar på Nivarah, att hennes hennes flinka fingrar behövs för att öppna portalen. Även Rieta gör dom sällskap och de börjar diskutera hur det hela skall göras. Endast Xavier märker de sex svarta skuggorna som kommer glidande ut ur väggarna, han låter sin stridsyxa svepa igenom den spökliga varelsens kropp som verkar ta minimalt med skada.

De övriga har under tiden lyckats aktivera portalen, dess svarta yta har blivit genomskinlig och man kan nu se templet som kan ta dom från från Shadowfell.

De slänger sig igenom portalen med wraithens tätt i häl. Naivarah sätter nyckeln i låset och vrider om för att öppna portalen mot den vanliga världen. Ett skalv går igenom rummet grus och sten faller ner från taket och sprickor uppstår i väggar och tak, och även denna portal kastar sig äventyrarna igenom, även genom denna portalen följer wraithens efter, men någon händer med deras kroppar, som antar en vit dimm liknande form en vildstrid utbryter och samtidigt som den sista wraithen förvisas till sitt egna plan faller portalen och kvar finns endast en stor grushög.

De sätter sig tungt och trötta ner på marken och hämtar andan, efter en kort stunds vila hörs järnbeskodda steg i korridoren! Två siluetter uppenbarar sig, i dörröppningen och gruppen gör sig redo för ännu en strid, in kommer en man och en kvinna klädda i skinande helrustningar. Nivarah känner igen dom som paret som sov i fattigstugan, dess Pelor symboler bekräftar att detta inte är någon av Zarshans lakejer.

De presenterar sig som Prazant och Ausma , de får reda på att Zarshan ofta varit i fattigstugan men då under namnet Barkotreg, detta berättas under intagandet av gröt på fattigstugan och Naivarah skänker en ansenlig summa av sitt guld för att de ska kunna laga taket som läcker.

Äventyrarna avlägger rapport hos kapen Idur som genast ordnar en genomsökning av staden och inte mindre ytterligare sju portaler hittas i olika lagerlokaler.
Det vita templet äventyrnar hittat får de reda på ägnat åt en gammal demondyrkarkult.

Efter att blivit hyllade som de hjältar dom är i Ärans Hall, gör äventyrarna det äventyrare gjort i alla tider, spenderar sitt guld på onödiga föremål, kvinnor, vin och sång.
En dag blir det kallade till Ärans Hall där dom lärda har gått igenom böckerna och kartorna de funnit i Zarshans arbetsrum. De flesta kartorna visar ett område över West deep och namnet Karak näms flertalet gånger i texterna och verkar ha stor betydelse men ingen exakt plats pekas ut för denna.

En dvärg vid namnet Bram Ironfeld vill bjuda hjältarna på middag för att diskutera ett affärsförslag på det fina värdshuset Gyllene Pilen.

Den välklädda dvärgen med sitt skägg i perfekta flätor hälsar dom välkommna till bords, och han börjar berätta att för många hundra år sedan var klanen Ironfeldt en upptäcksresande klan, på jakt efter rikedom.

I en öknen bortom Thornwaste hittades en ådra, dess fyndigheter var mäkta överstigande alla tidigare gruvor, denna fyndighet döptes till Karak, men dess plats hölls hemlig och endast ett fåtal kände till platsen, för att kunna frakta ut guldet till overlook skapades en dipositions plats för att fortsätta platsen för gruvan hemlig. Allt ju mer tiden gick och åldern tog de med kunskapen, glömdes gruvans hemlighet bort och så dipositions platsen med den.

Dokument funna vid en av de gammla portalerna sägs beskriva landmärken och kanske med hjälpa av dessa kan man finna vägen till gruvan som skulle vara ett gott tillskott i krigskassan för att kunna stå emot Zarshans truppers intåg i vår värld.

Kan en panter flyga?

Naivara och Rieta retar upp gnollsen då dom inte är glada alls för dom inte fått kontraktet än, dom försöker skapa mer caos it caoset här. När detta händer ser vi hur vakterna som har samlats för att hitta nycklen utanför kommer, de går mot dörren och visar upp ordern för att komma ut och leta, Naivara smyger upp bakom och får en väldigt snabb titt på hur det såg ut.

Då kom hon på iden, skyndar sig mot fönstret och drar med sig Rieta, det är inne i ett av rummen som några gammla gubbar är, dom hostar och hotar de två, Rieta som är lite snabbtänkt säger -Jag ska utföra ”Ta bort röken” dansen och börjar vifta med armarna, det är lite indian/jig stuk på den. Medans detta händer så står Naivara vid fönster och letar efter nycklen med sin magehand, det tar henne bara några sekunder, vilket var tur för när hon fått in nycklen genom den lilla glipan till fönster så hör hon hur patrullen kommer runt hörnan.

Dom gammla gubbarna kallar på vakterna och begär Rieta att sluta, hon gör inte detta utan fortsätter dansa och sakta tar sig baklänges mot dörren, även pladrar på massor om hur hon bara försökte hjälpa till. Innan vakten blir allt för irriterad så slinker Rieta runt hörnan.

Xavier som står vakt vid dörren försöker bli bundis med de andra som står där och vaktar, kommer med några namn förslag på trupperna här så soms ”sarshans säkerhets styrkor SSS” eller ”sarshans zuper soldater SZS”.  Bronweg hugger tag i Kapten Gluggu om att få tag i rustingar, Gluggu kallar op quaternastern som ber dom att sammla ihop alla dom nya, Talron går och hämtar Xavier vid dörren och Bronweg ser Rieta och Naivara komma ut genom dörren bakom han.

Upp mot väggen så jag kan ta lite mått på er, säger quatermastern och bankar och klämmer på oss. Skriver upp våra mått och säger att vi måste alla bytta till Sarshans rustningar. Talron säger då -Det kan jag inte göra, jag helar sämmre då, min rustning är magisk, Naivara och Xavier ljuder ihop nått att det bara fungerar på Talron och om någon annan skulle använda det går det ganska illa. Med det går quatermastern iväg för att skriva ihop rekvisitionen för våra rustningar.

Bronweg säger till att dom ska bara upp och hämta några saker på rummet innan dom ger sig iväg för att hämta rustningar. Quatermastern svarar med information att han ger lappen till Gluggu som dom kan hämta den av när dom kommer ned igen.

Via den underliga hissen tar vi oss upp på andra våningen, åker förbi och är upp på tredje, där syns det till mellan 10-12 soldater som är ur tjänst, dom sitter och polerar sina vapen, äter ett mål man, det man brukar göra när man inte är i tjänsten. På vänster sidan har vi Tannus rum, längst bort i den korridoren ser vi en lite mer decorerad dörr och vi gissar på att det är Sarshans rum.

Xavier går runder och kollar på våningen så han vet vad han kan vänta sig, Rieta hittar köket och tar sig något att äta, bara den 5:e gången idag. Naivara som är nyfiken som vanligt smyger bort mot Sarshans rum, när hon nästan kommit ända fram så börjar en ganska stor jordbävning,  strax därpå kommer en väldigt upjagad soldat upp och springer in på Sarshans rum, pratar om något att dom är under anfall. Bronweg tar en titt ut genom gluggen i väggen och ser en humanid gigantisk koloss som är ca 10 meter hög.

Naivara tar en titt in i rummet medans dörren är öppen, det är ett ombonat rum, några dyra saker, kartor på bordet. Sarshan och de personer som var i rummet stormar ut när dom får höra vad som händer. När dom är utom synhåll går Naivara in i rummet och ska börja plocka på sig saker när hon ser pantern brevid skrivbordet, Rieta stormar då in säger ”Nu ska vi se om pantrar kan flyga” och slår till pantern, teleporterar den sedan pantern utanfär väggen och sig själv precis innanför.

Talron går fram till skrivbordet för att kolla efter några document dom kan ha nytta av när han helt plötsligt stöter till lampan som välter och tändvätskan rinner ut och tänds på, hela skrivbordet står nu i låger.  Det är då dörren öppnas till Tannus rum och han stiger ut, ”Jag gjorde rätt som aldrig litade på er” sedan gick han mot anfall.

Naivara kollar ut i korridoren och skjuter ett lod i ena käet på Tannu, han går ett steg till och ännu en pil går av, striden varar inte länge och både Tannu och pantern nedgörs, i det ögonblicket så ser vi hur Sarshan kommer upp via hissen.

”Det här ska ni betala för, men jag ska inte döda er, jag ska skicka tillbaka er till världen så ni kan se den gå under” säger Sarshan och vänder sig om och åker ner igen.

En tanke går igenom nästan hela gruppen huvud ”LOOT!”.

Lägg ner era vapen eller dö!

I dödens mörka skuggiga domän
långt ut i en grå periferi

Där möter jag dödens soldater
dom kommer emot mig med ondska
jag försöker att fly

Men plötsligt jag känner en smärta
jag faller men vet inte hur
jag har blivit ännu ett offer
i mörkrets onda förhatliga natur

Allt är snart så tyst och så stilla
det finns inget kvar ingen ser
det är dödens närhet jag snuddat
jag försvinner…

Men jag vill inte! Rädda mig!
Bort från mörkret bort från tysnaden!
Tillbaka till ljuset tillbaka till smärtan
tillbaka till livet!

PS: den riktiga bloggen kommer sen. Detta var bara Naivarahs nära-döden-upplevelse som kändes betydelsefull för henne.

Inbördeskrig, bränder och andra hyss.

Förvirrad springer Rieta in i rummet med de gamla magikerna. De surna till rejält när de ser henne och hotar henne om hon inte avlägsnar sig omedelbart ska hon snart få se vad en energiklot kan göra.Hon försökte lugna ner dem genom att säga att hon var där för att skydda dem från striden som härjar i rummet intill men innan de började kasta saker på henne kallade Xavior ut henne igen. Han vrålade att de skulle ut genom porten i stället.

Inbördeskriget rasade fortfarande i rummet och den som tydligen hade sett igenom vår lögner var en odöd. Den hade vänt sig mot Naivara och drog livsenergi ur henne med sina klor. Samtidigt kom det ett gäng gnolls i högsta hugget. De var fula, illaluktande och aggressiva. Men innan de har slagit sina vapen djupt in i Naivara hinner hon övertala dem att de faktiskt var på samma sida och att hon behövde deras hjälp.

De tittar misstänksamt på henne innan de krävde att få vet om de hade fått kontraktet. Hon svarde lite luddigt att om de skulle ha en chans till några kontrakt måste de först visa vad de duger för.

Naivara skulle precis säga till dem att öppna dörren när den odöde attackerade henne igen. Men gnollerna försvarade henne och det var Bronweg som fick den att lösas upp i en vind pust. Ylva skingrade den ut i atmosfären.

Naivara tittade allvarligt på gnollerna och sa men bestämd röst att de skulle öppna dörren. De gjorde ett tappert försök men den var för tung. Då gick gänget fram och ställde sig bredaxlat sidan om varandra om med gemensamma krafter fick de upp dörren. Rieta stod en bit bort och gav goda råd.

Ett tumult av upprörda röster uppstod när dörren slogs upp och de ville veta vem som hade gått imot den direkta ordern om att dörren inte fick öppnas när de kommer ut på innergården. Xavior sprang ut och skrek det brinner där inne fort in och rädda vad som räddas kan.

Ett par sprang bort till varningsklockan och började slå på den medan resten av dem startade en brandkedja från brunnen som stod i mitten.

Xavior säger till Rieta att ta sig in igen och kolla om det finns något ovanför trappan i rummet med de gamla magikerna.

Hon tog sig snabbt genom rummet och de gamla gubbarna hinner bara hytta med nävarna och sa någon förolämpning innan hon är utom synhåll igen. Upp för trapporna och den slutade med en dörr utan handtag och hon kunde inte se något handtag men det fanns definitivt någon bakom dörren men hur många kunde hon inte avgöra.

Ner för trapporna igen och när hon passerade de gamla gubbarna igen vinkade hon lite till dem . Men en sak tyckte hon var lite konstigt. Sen när började magiker att bara vinka med ett finger.

Rieta tog sig snabbt förbi dem och sprang tillbaka till gänget och efter en snabb rapport om egentligen bestämde de sig att trappan var nästa mål och iväg bar det.

De försökte ta sig ut ur det stora rummet utan att bli upptäckta och det hade gått utmärkt om det inte var för Talrond som smög som en elefant i en porslinsaffär. Han blev haffad i kragen och en ondskefull röst ville veta var han planerade att ta vägen. Talrond förklarade att han bara ville titta till så att arbetet på andra våningen inte blev försenat utan att de kunde arbeta på utan störningar. En fnysning och greppet om kragen släppte. Sätt fart och kolla då men kom tillbaka med en gång och hjälp till att släcka branden. Talrond sprang som om elden hunnit i fatt honom och kom i fatt resten som redan var uppe vid dörren.

Naivara putade försiktigt upp dörren och kom in i ett laboratorium. Ingen var där inne men där fanns tre bord och det låg textrullar och en massa konstiga saker som Talrond ögon glimmade till och han påstod att de var värdefulla och att han kanske skulle kunna använda dem under tiden som han samlade på dig så mycket som möjligt. Textrullar och påsar stack ut lite överallt på honom men han så nöjd ut i alla fall.

Naivara började bli nyfiken på en tunnel som ledde ut från rummet vi stod i. Smygandes undersökte hon tunneln av nyfikenhet om vart den kunde leda och vad skatter hon skulle kunna hitta där.

Hon stannade till vid tunnelns slut. Där en stilla bris av sjukligt gråblå och sinnessjuka vridna träd och grenar att röra sig mot de torftiga och slitna var gula gräset som täckte marken. Längre bort kunde såg hon en lite sjö av något svart, slemmigt och oljelikt. Där fanns även en portal mot den ena väggen. Den hade hon sett förr och kom snabbt på att det var ju den portalen som hade varit stängd innan hade kommit in i shadowfell. I mitten fanns det ett fyrkantigt hål ner till första våningen och när hon tittade upp fanns det en lika dan i taket.

Snart hade alla hittat sin väg in i detta bisarra rum och Bronweg gick fram till portalen. Stillheten var total och Bronweg studerade portalen och försökte komma på hur den skulle kunna öppnas.

När en buske i närheten exploderade av en skalbagges framfart. Den följdes av tre svärmar av små skalbaggar.

Striden blir svår och lång. Den stora skalbaggen besegrades ganska snabbt men de som irriterad skalbaggarna verkade nästan omöjliga att träffa. De var små elaka och effektiva då de kunde krypa in under rustningen och bita sig fast. Naivara svimmade av ett tag av blodförlusten och tur var att Talrond kom till hennes sida och hjälpte henne med sina helande händer. Men tillslut var den sista skalbaggen krossad under skon och de kunde andas ut lite.

Trötta, slitna och naggade tog de en välförtjänt vila och Talrond började se vad han kunde göra för sina vänner när en röst bakom honom kommenderade lägg ner era vapen eller dö.