Vi hade några fina dagar

Jag öppnar ytterdörren till affären, stiger lycklig ut och känner hur den starka luften springer emot mig. Solen skiner värmande från en klarblå himmel. De små, söta, vita, puffiga molnen går och kommer. Vägen framför är skön och ljuvlig. Jag hör hur vinden viskar i mina öron och hur människor ler mot oss. Jag och Rieta går småpratandes och fnittrandes genom gator och gränder.

När vi äntligen är framme värker min ben så långt som vi gått. Albrecht, tatuerare och konstnär står det på skylten ovanför dörren. Jag öppnar dörren och lukten av kemikalier, färg, människa samlas omkring mig och vi stiger in. Mannen där inne ler med hela ansiktet. Jag ler tillbaks. Jag känner hur glädjen sprider sig i min kropp. Nu äntligen ska det bli av, nu äntligen ska jag få ett vackert konstverk förevigat på min kropp. Detta är en så perfekt dag.

Dagarna går och vårt gäng vilar upp oss. Vi shoppar, vi pratar, vi äter, vi trivs. Efter allt det hemska borta i öknen så behövs det några lugna fina dagar. Livet är härligt och trevligt, varmt och fint.

Men inget varar för evigt, snart nog kantas horisonten av mörka moln. Kylan drar in över bergen och det är en mulen dag. Regnet ligger i luften och bildar en grå, fuktig tillvaro. Jag och mina goda vänner befinner oss på marknadsplatsen eftersom jag kände att jag behövde pigga upp mig med kanderade äpplen denna dag. De gnistrar härligt rött och inbjudande i skenet från elden bredvid och smakar himmelsk sött. Vilken smakupplevelse! Sött, knastrigt, segt, syrligt, klibbigt, mmmmm. Så gudagott!

Men denna lyckans stund bryts snart av ett stort tumult som uppstår en bit längre bort. Ett hjärtslitande skrik hörs och tumult uppstår. Alla lika nyfikna, alla vill veta vad som hänt. Jag får trycka mig genom den kompakta folkmassan och till slut kommer jag fram så att jag kan se vad som pågår. Där framme ligger en dvärg helt stilla med ansiktet ner mot marken och precis bredvid ligger en människa. Dvärgen är ganska propert klädd och människan inte alls, och de är nu helt dränkta i blod och stora rännilar söker sig genom gatstenenen bort från de livlösa kropparna.

Statsvakten verkar stolt över att han dödat den ena av dom, människan. Tydligen dödade människan dvärgen. Ja, men såklart, då måste man döda människan.

Varför håller de på såhär med allt menlöst våld och dödande? Jag drömmer om fred och försoning här i denna världen. Klart alla dessa människor och dvärgar oxå gör det. Om bara alla ville, så skulle att allt våld bara vara borta. Alla raser skulle visa empati för varandra, visa respekt och hänsyn. Finns denna värld kanske bara i drömmarnas land? Där alla länder och folkslag visar glädje och hopp som i ett vackert pärlhalsband som glittrar i solen. Varför ska man strida när allt bara bli värre, allt förstörs. Det skulle vara bättre om kärleken och glädjen får råda. Kan vi inte alla bara vara vänner?

Dvärgen var broder till en i Rådet. Hade uttalat sig vänligt och äventyrare och skapat sig en del fiender på det sättet. Det framkommer även att detta inte är det enda mordet som skett i staden de senaste dagarna, tydligen har en hel del äventyrare funnits med avskuren hals i mörka gränder. Teorier framläggs om en konspiration mot äventyrare och dess sympatisörer.

Ivriga som vi är att hjälpa till så bjuder vi oss att undersöka liket. Efter en del underliga miner och protester från statsvakterna, så går det med på att vi kan om vi nu så tvunget vill, kolla på förövarens lik. De bär honom till ett skjul bredvid kyrkogården. Vi hittar en hitlist nedskrynklad i en av hans fickor. Många namn på listan, bland annat våra! Diskussionerna går höga och långa inne i skjulet innan vi till slut bestämmer oss för att öppna upp liket eftersom han inte hade ett enda kännetecken på sig.

Men så precis när Talron ska sätta kniven i den döda människan så sker något underligt. Kroppen skakar till och börjar bubbla och lukta riktigt underligt. Mitt framför våra ögon så förvandlas kroppen till… ja vad är det där för något? Ser ut som en kort, hårlös, underligt deformerad, grå människoliknande varselse nu. Jag petar på den lite för att kolla om den fortfarande är död.

”Jodå, den är död, lugn” säger Talron saktmodigt. ”Vi har tydligen stött på en doppelganger!”

Upptäckten går som en rysning genom gruppen. Tänk att det finns varelser som kan förvandla sig till vem som helst! Allt de behöver är en förlaga eller en riktigt bra beskrivning. Några skämt dras om att Xavier måste vara en doppelganger, för hur ska man annars förklara hans nya utseende? Men skämtet är mindre roligt efter några gånger och med vilda anklagelser tvärs genom skjulet, så bestämmer sig gruppen för att nu är de klara med detta och beger sig lika vilsna ut i stan igen.

Vi får reda på att någon vid namn Allis har sökt efter vår grupp i ett par dagar, så vi skjuter hela någon-är-ute-efter-oss-våra-namn-finns-på-en-dödslista-saken åt sidan och börjar genast leta efter Allis. Det känns mer konkret på nåt sätt. Vem är hon och varför letar hon efter oss? Har hon letat i flera dagar men inget lyckats peka ut oss och vart vi bor? Allt är väldigt underligt och vi måste hitta henne.

Idogt letande och frågande leder oss till De Vita Lakanen, världshuset strax utanför murarna. Det lokala klientelet säger att Allis var där för mindre en än timme sen och att hon nog följde med en osedvanligt hjälpsam grupp människor. De sa nåt om att ”kom med här lille flicka” och ”här borta är dom, jadå vi ska visa dig” – så nu var det bråttom! Några silver senare så får vi reda på att det nog var De Förlorade som fått klorna i henne.

Bästa sättet att få kontakt med förlorarna har historiskt sätt varit Gränden, så vi beger oss dit. Tålmodigt väntar vi, men inget händer. Inte förrän vi högljutt pratar om guld och värdesaker så dyker det upp några skummisar. Det blir en mindre skärmytsling, där även denna gången blir någon blir petrifierad. Hunden ställs till samlingen i gränden och den enda överlevande i banditernas band förhörs. Tyvärr var de inga förlorare och han visste inget om kvinnor, än mindre om en Allis, men han hade hört talas om en fet belöning på våra huvuden utfäst av: Sarchan!

Då ska vi bara berätta de goda nyheterna.

Det börjar bli dax att lämna denna plats som nu efter vårt hårda arbete efter att ha gjort den till  en mindre hotfull plats. Gruppen tar sig tillbaka mot den platsen där de hade firat ner sig och på vägen dit undersöker de de rummen som de missat innan för att garantera sig att ingen var glömt.

De tar sig galant förbi fällan som gett dem så mycket huvudvärk och de går fram till hålet i taket och till sin besvikelse upptäcker de att de otäcka tentaklarna bitit av repen som de så omsorgsfullt bundit i hopa.

Men de är inte att för anglägna att försöka ta upp för väggarna här. Bara minnet om vad som hände på vägen ner här fick dem att tveka och att det såg ut att vara totalt omöjligt att ens försöka klättra upp gjorde det inte mer tilltalande. Alla vände sig om och tittade på Talron och diskussion om hur de skulle kunna binda ett rep runt han och sedan hissa upp honom utbröt. Talron avböjde och sa att här skulle det inte bli något hissande alls och såg lite surmulen ut. Det var ju inte hans fel att hans mamma mest troligen var en riktig hönsmamma som förbjudit honom att klättra ens på en steg. Hennes guldkorn kunde ju skada sig. Detta är ju inget som är bekräftat på något vis men av vilken annan anledning skulle det kunna vara att han aldrig lärt sig att klättra.

Xavior höjde rösten och sa – Be din lik-krälare att bära upp någon av oss som sen kan binda fast ett nytt rep så vi kan komma här i från. Rieta du kan väl ställa upp. Hon tittade skeptiskt på det motbjudande djuret och sa – Talron kan du garantera att han inte äter upp mig? Men det kunde han inte och diskussionen fortsatte.

Under tiden tröttnade Xavior och började att försöka klättra upp längs väggarna. Ingen upptäckte att han börjat förrän han med ett illvrål landade bland deras fötter. Bronweg tittade lite finurligt på honom och sa – Använd klätterspiken vet jag. Och Xavior muttrade något och började rota i sin ryggsäck.

Men nu hade de kommit fram till att det var Talron som skulle bli buren av lik-krälaren eftersom det var ändå han som de lydde.

Talrond satte sig till rätta och pekade ditt lik-klättraren skulle gå. Det gick bra i början men svetten rann ner för hans kinder när han kände vinddraget från sex stycken tentaklar som missade honom med en hårsmån. Väl uppe upptäckte han att stenen blivit solid och att han inte kunde ta sig upp till fängelse hålorna. De andra ropade att han skulle ta sig ner igen.

Vägen ner var mer obehaglig för inte bara honom utan även för hela gänget som stundtals höll för ögonen för att slippa se han falla. Ibland hängde han rakt under lik-krälaren och ibland klamrade han sig fast under dess magen. En obehaglig syn var det i alla fall och ingen frågade honom när han var väl nere vad han hade hållit sig fast i på djuret. Det var inte så att lik-krälaren hade någon sele på sig. Men de vara alla glada att se honom komma ner oskadad.

Xavior hittade sina klätterspik och började klättra medan resten satte sig att fundera ut en bättre plan.

Naivara reser sig och säger att hon går och stänger av fällan så länge. Inte en enda fälla hade lyckas gäcka henne som denna. Alla andra fäller hade hon bara tittat på och det hade nästa varit så lätt som om fällan hade berättat det för henne. Ingen fälla hade varit en match för henne och tanken att gå här i från med denna olöst var svår.

Många svordomar och förbannelser senare och i ren ilska tar hon ringen och trycker den mot en utgjutning i väggen och till allas förvåning dyker en portal upp.

De kallar på Xavior som kommit en bra upp på väggen nu att komma. Han hoppar galant ner och ansluter sig till gruppen.

Ny diskussion uppstår vem ska prova portalen och leder den dit vi vill? Och där den stannar finns det några fiender där? Bronweg stegar fram och ställer sig på den och säger tryck jag prov först he he. Naivara trycker med ringen och den blå skivan med Bronweg på börjar stiga uppåt. Tentaklarna försöker greppa honom och två får tag på honom men måste släppa taget för att inte bli klämda. Väl uppe ropar han – De va lätt.

De andra följer hans exempel och tentaklarna gör sitt bästa för att försöka greppa efter dem men de åstadkomma inte så mycket. De tvingas hela tiden släppa sitt grepp om dem och tillslut är det bara Talron och Naivara kvar.

De frågar varandra om den andre vill åka först eller hur de vill ha det och efter några minuter kommer Naivara på att de kan ju åka upp samtidigt. Hon ber Talron ställa sig på alla fyra så hon kan sätta sig på han rygg men Talron menar att nej så roligt ska vi inte ha och sätter sig på huk. Naivara tar ett djupt andetag och när hon andas ut igen trycker hon till med ringen och med ett jämfota hopp flyger hon genom luften och landar på Talrons rygg. Dock var han nog inte med på att hon skulle komma med en sådan fart och kraft att han föll framåt. Stående på alla fyra och Naivara med sitt vapen draget  på ryggen kommer de tillslut upp.

Väl samlade tar de sig mot utgången. Kvällen börjar gå över mot natt och sanden yr i mörkret. Ingen kände någon större inspiration till att ge sig ut i mörkret. Det är svårt nog att orientera sig genom öknen på dagen. Läger slåss upp och snart sitter de och värmer sina trötta fingrar vid elden och när gäspningarna blev för stora gick de in igen för att leta upp en säng att sova i.

Natten gick utan några incidenter och efter en god frukost från korgen gav de sig av mot Duncend.

Planer över vad hur vi skulle berätta de goda nyheterna flög i luften och snart kom de fram till att de skulle samla alla i ett rum och där skulle de få höra nyheten. Rieta skulle få hålla ett tal och de andra skulle stå för ljus och ljud effekter.

När de väl kommer fram går Rieta och letar rätt på en bra lokal att hålla tal i medan Bronweg och Xavior samlade i hop byborna. Här var det ingen som skulle missa våra goda nyheter.

Snart hittar Rieata en lämplig lokal och hon tar och möblerar om lite. Bland annat så samlar hon i hop ett par bord som får bli en scen och sen flyttar hon undan alla stolar så alla får plats. Det sista hon gör innan hon är nöjd är att hon tar fram huvudet från drottningen och ställer det på golvet. Hon döljer det med filten som det legat i.

Snart börjar folket strömma in. Ljudnivån är hög och ljuset lite skumt då de inte vill avslöja något innan tiden var inne. Folkets mummel blev högre och högre ju fler som anslöt sig och snart var alla samlade.

Rieta bad om allas uppmärksamhet och mumlet la sig. Xavior smög sig fram till högen som låg på golvet och ställde sig rak i ryggen med den mest bestämda minen han kunde göra. Rieta samlade allt mod hon hade och när hon såg ut över folkmassan kände hon sig inte så självsäker längre. Knäna började lätt skaka och med en bestämd röst började om tala.

Vi är B Ä D. Förgörarna av Mezzos demoner.
Vi har befriat er från drottningen Zepartia.
Inte sedan de gamla rikets riddare red ut för att rädda Prinsessan Zlope har en större bragd utförs.
Ni är nu fria och kan fröjdas varje dag . För ni är fria från den självutnämnda drottningen Zepartia.
Skåda och se vårt bevis.

Samtidigt som hon tystnar drar Xavior av filten från huvudet och ett skrik av förskräckelse slog lock för öronen på gänget. Vissa försökte fly och vissa försökte gömma sig. Men de lugnade sig snart då Talron med sin mjuka stämma lugnade dem med de rätta orden.

De har nu insett att drottningen faktiskt är död och hon kan inte skada dem mer. Stärkta av ett nytt mod börjar de stärka på sig som om de insett att deras förtryckare var borta och att friheten nu var återkommen.

Samtidigt börjar Xavior att tala och berättar för folket om de hjältar som räddade Zlope och folket lyssnade som trollbundna.

När alla tillslut tystnade tog stadens rådman ordet. Han tackade så härligt och erbjöd gänget vars en plats vid stadens råd och givetvis så fick de en hydda. Men gänget fick tacka nej till att bli rådsmän. Där ute finns en hel värld med byar som behöver räddas, men hyddan tackade ja till och lovade komma att titta till dem vid ett tillfälle om de hade vägarna förbi.

De bestämde sig för att stanna ett par dagar för att se till att friden låg kvar över byn. Xaivor roade sig med att leta rätt på en stenhuggare och tog med honom till muren där de ristade in en plan om hur by skulle gå tillväga om de blev utsatta igen för banditer och annat pack.

Men efter två dagar börjar de bli rastlös och även om Thornwast inte var det med tilltalande så visste de måste ta sig igenom det. Talron tog täten och de följde samma väg som de hade tagit hit. Men de hade en obehaglig känsla över att de var bevakade hela vägen och alla försökte vara på sin bästa sida för att att de inte skulle väcka vreden hos ödemarkens väktare.

Snart vara de frame vid byn vid floden och Xavior gick och förhandlade med en konvoj som skulle åka samma håll som oss att mot att vi fick åka med gratis så skulle vi stå för säkerheten ombord och snart var de på väg.

Resan var lugn. Vinden blåste i rätt riktning och floden var lugn. Men de fick reda på att det gick rykten om en härd banditer och de lämnade inga överlevande att berätta några detaljer men kvarvarande berättade om en oskoningslös härd som hotade den fria världen och dess folk. Ingen vågade ge sig ut och skräcken spred sig snabbt. De lyssnade och förstod att det var bara bäd som skulle kunna göra något åt det men en sak i sänder.

Väl frame var första målet att vi skulle lämna över vad vi hittat till Bram men innan var vi tvungna att komma överens om vad vi skulle lämna och dela upp allt loot vi hittat. De tog sig till vårt rum och beställde mat. Och mitt i allt så gav Naivara och Bronweg vars en blick och Bronweg sa till Rieata – Vi behöv mer öl. Fix det. Rieta tittade på alla glasen som knappt var rörda och ryckte på axlarna men gick utan några protester. Och under tiden hon var borta tog de upp statyerna som likande ormar och bestämde att de skulle säljas.

Mätt och lätt lulliga gick de i väg för att få sin belöning av Bram. De hittade honom men rummet han var i var alldeles för mycket folk i så de sa att de misslyckats och att de behövde pratat i en rum. En nervös Bram visade vägen till ett rum där de kunde prata i enrum och och där fick han hela sanningen om vad som hänt berättat. Han suckade lättat när han fått reda på att vi lyckats men oron blev stor igen när han fick reda på vad problem var. Att dvärgarna hade vänt sig i mot varandra och att det inte gick att vara där förlägne. När allt var klart fick de sin belöning och även hjälmen som de hade tagit med sig. De lämnade stället och gick ut för att shopa lite. Rieta tog sig till en glassmed och beställde en ny svärdsskida. De tog även en runda till affären de hade rabatt i och rumlade.

Ett hål i marken med hål i

Är alla vid liv, Xavier?
Talron gick från person till person och såg över allas skador.
Det hade varit en lång utdragen strid men B*Ä*D segrade då de lyckades använde terrängen till sin fördel.

Först stormade hundratals spindlar mot dem, tätt följda av två stora lik-krälare (Carrioncrawler), en sedan länge död Dvärg som  inte hade lämnat detta livet anslöt sig också till fiendens överlägsna numerär. Dvärgen utstrålade en aura av kyla & död, hade nog kunnat gå riktigt illa om det inte vore för ett andliga ingripande å’ Rietas vägnar. Dvärgen förstenades men kylan & döden låg kvar ett bra tag och begränsade elakingarnas möjligheter att ta sig fram till till Xavier & Bronwegs yxor

Nej, det här går ju int’, två timmar och bara detta!

TV har förstört min fantasi!