Det var en gång en gnoll

Vi väcktes ur vår långa natts sömn, nu skulle det bära av till det hemliga klostret Greystone. Nånstans bortom den mörka skogen, upp i de spetsiga bergen skulle vi finna det. Hästarna parkeras i staden med full betaling och iväg drar vi med geten Getis som vi kommit att kalla honom.

Göken ljuder i träden, tuppen låter ivrig på ett litet tak och utanför staden kring ett ruckel till lada, flyger svalor glatt i morgondisen. Vi närmar oss skogsbrynet så sakta gåendes, Marthskogen där byborna hämtar sitt råmaterial till de berömda pappersbruken. Luften frisk och härlig efter ovädret och en kristallblå himmel skänker lugn denna morgon. Alla tankar på det som skedde är som borta.

Lärkans ljuva kvitter hörs, den tycks om sin kärlek drömma och sjunger om att ta tillvara livets ljusa stunder. Varje ton den sänder, klingar ljuvligt. Lycklig är den som inte av hårda bojor tvingas, lycklig är den som får vara utomhus, långt borta från mörker och sten i bur av stål. Fri att ta sig vart den vill, fri att njuta av dagen. Glad för sin lott, glad för livet. Det är inte alla kan åtnjuta denna frihet och känna livsglädje… längre. Tack vare andra.

In i djupa skogen bär det. Skugshuggarna är trevliga, träden står stilla och inga alver syns till. Så Marthskogen visar sig inte vara för svår att ta sig genom, våra äventyrare följer blott floden tills de når bergen. Fällorna på vägen ställer de sig undrande till, vad för stora, farliga bestar är det någon försöker fånga? Så väl kamoflerade fallgropar och spetsiga snaror.

De letar upp en stig som leder upp åt bergen. Naivarah kollar snabbt runt kröken längre fram. Vi är framme! Otaliga trappsteg, direkt huggna ur berget leder upp till porten till det gamla klostret. Stegen kantas av stora, ståtliga statyer av dessa underliga munkar som en gång levt här i stillsamhet. talrons mäktiga regn ser ut att ha haft effekt även här, då det rinner en mindre flod från berget, ner på en av klostrets balkonger vidare till en avlägsen bit av trapporna. Och som befarat är Greystone översållat av fiender. Onda gnolls, utan vett till fredlig förhandlig vaktar portarna.

Vi gör processen kort med vakterna; den som visar sig segast är den underligaste av varelser vi stött på hitentills: en sten-gångare. Detta spöke besatte staty efter staty allt eftersom vi krossade de. I stridens hetta kanaliseras Avandras heliga energi sig fantastiskt lyckosamt till Rietas sol-svärd så att den för resten av dagen ska kunna erbjuda mycket heliga, befriande sår på vår fiende.

När vakterna är borta hoppas en del av oss lite tyst att ingen på insidan hört att vakterna försvunnit i ett våldsamt huj. Dödsskrik. Dödsvrål. Hundratons sten-statyer som krossas. Bronweg. Nej, de kan ha missat det. Klart vi har tid att vila ett tag och kanske äta lite? Det var länge sen nu. En korts stunds vila och sen öppnar vi den stora stenporten in till klostret. Hur många tummar vi än höll så hjälpte det inte – mången fiende på insidan finns där.

Leendes och lite småskrattande står där många gnolls och väntar roat på oss. Rummet är ett ovalt rum, med otaliga portaler på väggarna. Mitt fram är hela väggen som en jättetjock glasvägg och man kan se ett rum där bakom, med fler gnollar i. Och fler portaler. En ondskefullt röd smått lysande magisk cirkel pulserar vid entrén och vi skymtar en liknande i nästa rum bakom glasväggen. Men det blev inte mycket tid att studera arketekturen för den argaste av gnollarna snärtar morrandes med sin piska och striden är igång. Gnollarna var sugna på våld, och våld fick både de och vi. De var fler och blev många fler, men vi var bättre och sanna legosoldater med ett uppdrag att utföra!

Bronweg var nere för räkning en gång, men vår helare gjorde sitt värv väl. Paniken blev egentligen inte påtalig förrän Talron såg ut att vara helt nere för räkning. Som tur gick den klena alven att rädda med den gamla beprövade häll-i-honom-helande-bryggd-kvickt-som-attans metoden, så att han kunde göra sin inte fullt så imponerande kryp-helning på oss andra.

Naivarah förstår inte riktigt vad den pisk-försedde gnollen egenligen ville med henne när han la piskan runt hennes hals och drog iväg henne till rummet bakom glasväggen, genom en av portalerna. Han tittade glupskt på henne och hade händerna överallt, men hann inte säga så mycket förrän Naivarah kände att det var en olämpligt vald tidpunkt och att hon minsann hade lite bättre saker för sig. Så först en halv sekunds panik när Naivarah inser att portalen de just kommit genom inte aktiveras när hon försöker trycka sig igenom, men då är det tur går det lätt för henne att bara använda sina naturliga krafter, att bara vips försvinna och vips dyka upp på andra sidan glasväggen, hos sina vänner. Snopen gnoll lämnas kvar.

[singlepic id=163 w= h= float=]
För sent för Xavier dock som redan skriktigt ”Lugn! Jag ska rädda dig!” och gått genom samma portal den flåsande gnollen drog Naivarah genom. Till Xaviers stora förvåning så hamnar han i ett helt annat rum, ensam med två stor-leendes gnolls när de får syn på honom. Även Xavier får panik i en halv sekund då han inser att portalen han just kom genom, den enda i rummet, inte fungerar! Paniken fortsätter och det hjälper inte att han önskar att han var en eladrin igen, för detta rummet har inga glasväggar. Xavier kämpar tappert med sina två fiender tills han testar portalen en gång till, och se då, då fungear den igen.

Väl alla samlade så gör vi processen kort med de kvarvarande fienderna i rummet och pustar sedan ut. Vad är detta för ställe egentligen, vad har vi gett os in i? Har vi inte förhandlat för dåligt pris för uppdraget? Vart är maten? Aj så hårt golv att sitta på. Varför är här så många portaler? Vart är den där gnollen Fanggrim? Fram med ölen! Mången tankar far genom gruppen medans de pausar inför nästa strategiska drag.

Tystnad för att överleva

Drama ligger för gruppen och när det börjar närma sig att rida mot Elsircross krävs det lite förberedelser. Stadsvakten måste mutas för att få det där lilla extra. Och så här såg det ut. Gänget tar sig till motsatta sidan av staden och tar satts. Sedan i sporrsträck mot stadsporten där den mutade stadsvaken står i vägen med en bestämd hand som stopptecken  och vrålar halt. Xavier vrålar tillbaka Ingen stoppar BÄD inte ens stadsvakten. Säkerheten förvandlades till skräck när han i sista sekunden kastade sig ur vägen från de galopperade hästarna och han tänkte det var sista gången han offrade livet för ett guld.

De följer dvärgvägen som ska leda dem hela vägen till bron över floden. De är fulla av självförtroende och känner sig stärkta av den imponerande utfarten från staden. Men snart blir vägen sämre och de tvingas till att sakta ner för att inte bryta benen på hästarna.En väl underhållen väg förbyttes till en allmänt dålig underhållen vägen med kaninhål, stenar och hålor.

Snart var de fram vid bron som korsar floden och på andra sidan kunde de en en liten stad med en mur runt om. Husen var små och de flesta husen fanns innanför muren men där fanns även några utanför. Stadsvakten här var klädda i gult och rött. De såg ofelbara ut. Här var det hel och ren som gällde. En ganska ovanlig syn i denna världen.

En man på en vit häst och en stor fjäder i hatten red mot porten. Han stannade framför vakten och synade dem in i varje söm.  Med en barsk och uppläxande röst gav han de skrämda soldaterna en reprimand om att omedelbart göra vid sina rustningar. Sådan slarv är inte godkänt. Sen vände han blicken mot en gammal dam som stod en bit bort och försökte få sina morötter sålda. – Titta på tanten så smutsig hon är. Avvisa henne utanför muren och låten henne aldrig sätta sin fot igen i staden. Sedan satte han sporrarna i sin häst som kastade sig framåt och snart var han utom synhåll.

Väl innan för murarna bestämde de sig för att de skulle ta in på ett värdshus för ett välförtjänt mål mat ( för det måste minst ha gått en timme sedan de fikade sist) och husrum. Hästarna hade de bestämt att de skulle lämna här innan de begav sig till fortet.

Katten och tunna stod det på en skylt och på en tunna sidan om dörren satt till Xaviers stora fasa en uppstoppad katt. Hans rös av obehag av synen och tog sig snabbt innanför dörren.

Tystnade nästan slog emot dem när de gick in. Det var helt folktomt och det måste vara de absolut det renaste värdshuset de någonsin skådat. Väggarna var jämna och färgen var oklanderlig. Tavlorna hängde rakt. Golven var så rena att man skulle kunna äta från dem. Alla bord och stolar var rena, välpolerade, stadiga och likadana.

Rieta gick bort till dörrmattan och torkade fötterna rena. Hon fick en känsla av att hon hade förolämpat husvärden av sin slarvighet.

Gänget gick och satte sig vid ett bord. De drog försiktigt ut stolen genom att lyfta den och i ultraterapi satte de ner den för att inte förstöra något och förvirrade satte de sig ner.

Bronweg var den förste som tog till orda – Öl, ja vi vill ha öl sa han barskt. Den sköra husmodern hoppade till och med nedböjt huvud gick hon fram till deras bord och sa- Det är inte tillåtet att dricka öl i vår stad vid denna tiden. Det leder bara till lösaktigt beteende. De har Harald Trask bestämt.  Nu var förvirringen ännu större. Och de tvingade henne säga det en gång till för de måste ju ha missuppfattat.Och vem fan var Harald. Någon dåre på powertripp eller? Men nej de hade de ej. Rieta tittade förundrat på henne och med irritation i rösten sa hon – Och vad föreslår du då att vi ska dricka? Men slurp måste ni ju i alla fall ha? Eller? – Nej det har vi inte. Vi brukar dricka vatten sa husmodern skamset. – Vatten sa Bronweg är ni från vettet? Naivara var tvungen att lugna ner honom och sa – Juice eller must måste ni väl ha? – Ja en lättad husmor log till när hon sa det och frågade om de var redo att beställa. Hon berättade vad de hade på menyn. Fisk, hjort och ripa med alla konstiga och tillgjorda tillbehören fanns. Beställningarna togs och de snart kunde höra hur det började slamra i köket.

Naivara berättar för husmodern att om hon vill handla morötter är det bäst att passa på för tanten skulle bli utvisad  utanför muren. Husmodern tycker att det är hemskt och hon ojar sig men samtidigt berättar hon att det nog är till det bästa. Förvirrade tittar de på henne.

Rieta börjar att diskutera hur de skulle kunna störta tyrannen som hon döpt om baronen till men hon blir tystad av husmodern. Men det är svårt att släppa det eftersom hon inte kan förstå att folk vill leva under sådan regler och försöker uppmuntra till uppror. Men utan att lyckas. Husmodern vill inte prata om det och skräcken att bli påkommen att prata om det bara blir för mycket.

Rummet fylldes snart av en underbar lukt och efter en kort väntan kom fem servitörer i med maten på silverfat med en silverkupol. De ställde sig vid bordet och som på en  signal serverades maten samtidigt och som på en given signal tog en ett steg tillbaka och på militäriskt vis marscherade de i takt bort till väggen och ställde sig i givakt.

De åt och det var det godaste de ätit. Maten var perfekt och de berömde och lovordade koken när husmodern kom för att ta betalt. Mätta och glada bad de om rum för övernattning.

Väl uppe på rummet tog Bronweg fram dvärgaölen och de drack med andakt.

Xavier vill inte ha någon öl och bara snurrar runt i rummet och tittar storögt runt omkring. Han gör resten av gruppen medvetna om att det finns katthuvuden uppsatta på vägarna som troféer men sina namn under. Han klargör att här kan han inte sova och smyger snabbt ut och tar sig upp på taket för att hitta en säkrare plats.

Xavier kallar på Talron som gör han sällskap på taket.En dimma närmar sig torget och en grupp kåpförsedda män närmar sig torget och fontänen. Efter ett litet tag kan de urskilja en dam som sitter fastbunden på fontänen och hon låter som om hon har svåra smärtor och hennes liv verkar hänga på en tråd.

Xavier tar sig snabbt ner från taket smidigt som bara han kan. Talron tittar och börjar sakta men säkert ta sig ner samma väg som han hade kommit upp på och snart var han inne i rummet där han meddelade de andra om vad de hade sett.

Undertiden hade Xavier smugit sig över torget och närmade sig dimman och försökte avlyssna vad som hände.

Dimman ser ut att har tentaklar som den har virat runt damen som är fastbunden och hon kvider av smärta. Xavier tar upp talstenen och viskar i den i hopp om att någon av gänget skulle höra.

Naivara sitter i rummet och hoppar till när hon hör någon prata i ryggsäcken. Hon tittar misstänksamt på den och det är inte förrän Talron säger till henne att Xavier har den andra sten som hon tar upp den. Xavier säger kom ner på torget och ta med era vapen. Det är då någon drar en säck över hans huvud och gänget kommer snabbt på fötter för att komma till undsättning.

Xavier försöker ta sig loss men det verkar svårt först. Han hänger på en mans axel och han försöker igen med bättre resultat. Han hamnar på marken med en duns och efter att ha frigjort sig reser han sig upp men mannen som burit honom var borta, trotts att han sökte över allt med blicken kunde han inte se någon. Han hör ett ljud och springer snabbt mot det för att få närkontakt med en vägg. Han studsar tillbaka och bestämmer sig för att ta sig upp på ett tak för att kunna se bättre. Ett skrik hörs och Xavier snabbar sig upp för att se vad som händer.

Alla facklor männen tidigare hade burit på var nu släckta och han stod och lyssnade. De är då han får syn på en av männen och börjar följa efter honom. Han närmar sig snabbt och tyst. Det är inte förrän han sitter på ryggen som mannen upptäcker honom. Men då är det försent. Mannen faller till marken och Xavier reser sig upp tar tag i mannens byxor och börjar dra honom till torget.

Samtidigt har resten av gänget tagit sig ner till torget och snart hör de Xaviers röst som ber dem att möta honom vid fontänen.

Damen är borta och endast ett par repstumpar är kvar. Mannen som nu mera kallas fången vrider och vänder sig för att komma loss. Men Xavier håller ett fast grepp.Vi får inte låta han se vara ansikten sa Xavier. Kort efter sa Bronweg ta hans fötter. Ett mutter hördes. Ja låt han inte se våra ansikten men berätta våra namn istället.  Xavier blev högröd i huvudet och sa ja men det var ju ööö falska namn. Han börjar fråga ut fången men han börjar vråla på hjälp. Xavier trycker ner hans huvud i leran för att tysta honom och börjar förhöra honom igen. När han inte svara trycker han till han lite till och så säger han – Det kan vara svårt att svara med munnen full av lera. Sluta skrika och svara bara. Men så fort fången kom upp började han skrika igen. De stod och tittade på varandra och på avstånd kunde de höra snabba fötter närma sig. Paniken började råda. Rietas hjärta började slå hårdare och paniken över att bli funna med fången var överhängande. Hon vänder sig mot Bronweg som väser skär av han halsen. Och nu är det så här. Rieta handlar oftast och tänker sen. Bronweg må lukta lite konstigt men han är en klok man och säger han skär av halsen då gör hon det. Snabbt tar hon fram kniven och skär av halsen. Talron tittar ilsket på henne och när hon hör fången skrika igen så tänker hon hur missade jag och skär en gång till. Nu så är han tystad tänker hon och snabbt börjar alla ta sig mot värdshuset.

Mördare

Väl uppe på rummet kommer de på att det var ingen bra ide att läman kroppen till att bli upptäckt. Snabbt kommer de på att Naivara ska ta Rietas väska som allt får plats i och smyga ner och stoppa i kroppen i den. Sen ska hon tyst som en mus ta sig tillbaka utan att bli upptäckt. Sagt och gjort. Smidigt som Naivara är lyckas hon med uppdraget och snart står hon i rummet med väskan. Plan var att vid första bästa tillfälle dumpa kroppen i skogen. Men blodet vad skulle de göra åt blodspåren i gränden där fången dött. Talron sa bara det fixar jag. Han satt sig ner och började mumla en massa och snart var det som om himlen hade öppnat sig och regnet forsade ner.

Bronweg sa bra jobbat. Men om vi skulle gör så de se ut som en olycka? De andra tittade frånvarande på honom. Ja om blixt hade slagit ner i en vädertupp och träffat fången. Ja sa de andra. Snabbt tog de sig ut med ryggsäcken och började leta efter de där stället som skulle kunna funka.

De tar ner tuppen från värdshuset och börjar placera ut kroppen med tuppen. Naivara började kasta blixtar för synens skulle upp i himlen och träffade tuppen som nu satt i halsen på fången.

De smyger tillbaka till värdshuset och precis när de kommer in ser husmodern dem och hon tittar lite frågade på dem. Men de räddar sig snabbt och säger att de hjälper henne att täta huset så inte vattnet ska komma in och förstör henne fina hus. Bronweg frågade henne om hon har en källare. Hon svar ja och då sa han till henne barskt att gå ner och rädda det som kunde räddas.

När de var klara satt de sig alla vid ett bord och pustade ut. De såg ut som om det lyckats att täta dörrar och fönster. Utmattade tittar de på husmodern om hon ville ta en öl med dem. Först tvekar hon men efter att de övertalat henne att man lever bara en gång tackar hon ja. Efter någon timme går de alla och lägger sig.

Dagen efter när de kommer ut och ser förödelsen. Lådor och varor ligger överallt. Hela staden var härjad av vattnet som bokstavligen hade forsat genom staden. Förödelsen var så stor att det inte gick att känna iden sig.

När de stod där och försökt komma på vad det skulle göra för att hjälpa standen på fötter igen kom stadsvaken och tog husmoder i fjättrar. Hon fick uppläst att hon var misstänkt för Bragg Trask död eftersom det var hennes tupp som dödat honom. Den var alldeles för dåligt uppsatt och det skulle kosta henne.

Gänget tittar på när de för bort henne och ångern syntes i deras ögon. Vi stannar ett par dagar och hjälper till. Alla nickade.

Mardrömmen

Mörkret sluter sig runt som en famn och uppslukar allt.

Som ett oskyldigt  surrade ton långt bort i sömnens mörkret gror den sig stark.

Ljudet från dennes närvaro  eskalerar i en stadig takt som förslavar allt i sin väg.

Marken under den svartnar och floran börjar glöda från en närvaron av ondska.

Snart är ljudet öronbedövande och smärtsamt  vrider de  sig i en kamp om överlevnad.

Som fast  i en sengångares kropp i en bubbla sträcks armar ut i ett försök för lindring.

Tystnaden sprids i en kort varaktigt inget.

En röst gör entré som en lockfågel lovar den guld till den som stiger fram.

Och som i trans stiger de fram från sina gömställen.

Som om förlamad utan makt att hindra dem tvingas hon att se sina vänner gå mot sin dom.

Smärtan vrider sig i  henne när vredens gud  sträcker ut sin hand mot det som ligger henne närmast om hjärtat.

Maktlösheten förtär och verkligheten försvinner framför henne.

Skriken tystas i mörkret. Frustrationen växer och hopplösheten tar sitt grepp om hjärtat.

Ett ljus blossar upp och marken darrar.

En bön har nåt ett öra som svarar med att skicka hjälp i form av ett ljus som driver mörkret på flykt.

Som en ängel sluter ljuset sina vingar runt vännerna och tar dem till säkerhet.

Förlamningen släpper sitt oskoningslösa grepp sakta men säker.

En ljusglimma dyker upp i horisonten och skänker en strimma hopp.

Mörkret drar sig tillbaka och drömmen löses upp.

Svetten rinner från hennes panna och hon sätter sig upp.

Snabbt sätter hon sig upp för att försäkra sig att inget hänt.

Vännerna ligger i sina varma,trygga sängar.

En kort bön till Avandra lämna hennes läppar av tacksamhet om hjälp att värna om hennes vänner och  för att undkomma sin baneman.

Alice Meddelande

Ärade hjältar & vänner, jag Sertaenian
ber er att uppsköka mig i Stora ärans Hall i Brindol, det
är av yttersta vikt att vi träffas så snart som möjligt

Kuriren slappnade av på rösten, det var allt.
Brindols Ärorika Döda(tm) beslutar sig att lämna dvärgastaden Overlook redan efter två dygn, proviant inhandlas, små ärenden utförs & allt görs i ordning inför ritten österut. Alice erbjuds att resa med sällskapet då även hon ska tillbaka till Brindol.

Xavier, som fortfarande är i skepnaden av en, enligt honom ”synnerligen avskyvhärt odjur icke av denna vhärld”, Eladrin fattar ett intimt intresse av Alice och krossar följaktligen hennes hjärta då han efter en hård natt lämnar henne med en riktigt dålig ursäkt.

Strax därefter genomgår han (och överlever) trollformlen som gör honom tillbaks till hans egna håriga jag igen. Det tog sin tid men Talron hävdar bestämt att allt tar den tid det behöver… dessutom hade han annat för sig som han tyckte var viktigare, men det behöver inte Xavier veta.

Åter i sin egna form återgår Xavier i sin roll, han hälsar på Alice som om han nyss träffat henne och presenterar sig. En elak Eladrin har tydligen varit stygg och hon behöver tröstas…

I åtta dagar de reste över stock och sten, genom uråldriga skogar och öppna landskap, över berg och igenom vackra dalar. Så ofta som möjligt stannade dom till på gårdar & små samhällen på vägen för att ta del av rykten och nyheter… ryktet gick att vildsinta bestar allt oftare attackerade resande nu för tiden, alla var på sin vakt men av några bestar syntes det aldrig till.
Till Drellins ferry kom de på femte dagen, här stötte de på en patrull med tappra krigare från Overlook som åter varnade dem att vara försiktiga. På sjätte natten stannade de i Witchwood och besöktes av alverna som delade med sig av en profetia och varnade för att inte åsamka skada i skogen, dem var mycket övertygande.
Skogen tog slut och ängarna tog vid, snart reste dem igenom de stora odlingar av äpple & päronträd och snart nalkades mörkret men även Brindols trämur.

Entré gjordes på ett sätt som bara sanna hjältar kunde, det var mycket mera dramatiskt än vad som hade behövts.
Häxan Zerriksa som -BÄD- tidigare räddat ur röda handens klor tar emot och bjuder in alla till sitt enkla hem, efter lite artighetsfraser och en rejäl portion mat råder hon at de ska bege sig till Mirtalas värdshus där de var väntade.

Även Mirtala var glad att se sina räddare, det skvallras friskt om allt och alla och nycklarna ges till ett par rum att spendera natten i.

Morgonen gryr I brindol, himlen är klar, solens värme strålar över allt & alla. Alla är glada att vara tillbaka och det är först på kvällen som -BÄD- ger sig bort till Stora Ärans Hall för att besöka Sertaenian.

Seartaenian är glad att se dem men samtidigt bekymrad. Han förtäljer hur en av relikerna, ett platina-svärd som -BÄD- återtog från röda handen verkar vara hemsökt. På nätterna hör han ibland en kvinna viska…
Alldeles riktigt så var svärdet besatt, eller var svärdet en person? ”Amyria”.

För länge, länge, längeallt för länge sedan kom VI hit från elementarkaoset. vi byggde fästningen Graystone He-man uppe i bergen där vi levde. Bortglömt, en förlorad tid… hur länge har jag sovit? så svag, så svag, så svag… FARA! Stor fara Graystone, funnen… ockuperad… en Gnoll hövding, Wicked fang wicked fang… Använder våra uråldriga krafter, skapar nya revor till elementarkaoset, dåligt…dåligt vill komma närmare sin demonhärskare, få en skärva av hans makt. Gnollen, gnollen FANGREN måste stoppas! Ni måste stoppa honom… svag för jag är svag så svag… Stoppa honom, stäng revor rädda osssssssssssss.

Ett ljudlig kras från som om en flaska slagit sönder hindar oss från att ställa flera frågor, en brandbomb har kastats in genom ett fönster, elden är lös i den gamla träbyggnaden, relikerna är hotade!
Fem prisjägare blockerar utvägen, två stora människor, två dvärgar & en halvlängdsman. Det blir en våldsam strid, banditerna använder sig av bolas för att försöka snärja oss, elden sprider sig… men så gör också banditernas tarmar & övrigt innehåll.
Med Eladrinens frostiga krafter och banditernas blodindränkta mantlar kunde elden släckas. Relikerna var åter säkra.

Alven Thorn dyker lägligt nog upp, kom tydligen för att se om han kunde hjälpa till, munter & kaxig som vanligt.
Rieta & Bronweg muttrar skeptiskt att han är lite sen i sådana fall.
Xavier går fram till Thorn och ställer sig obekvämt nära, han stirrar alven rakt i ögonen, ”Om det fhörfaller sig vara på det visset att alven är ute efter de svarta prispengar på vhåra hufuden så kämpar jag gärna mot eder i en rättvis duell, du behöver bara ställa fråghan!” hade det inte varit för hjälmen så hade Xavier säkert stänkt mycket saliv på stackars Thorn som gestikulerar avvisande med händerna och skakar på huvudet, ”nej nej, det är inte alls så” påstod han.
Utan att säga mer högg Xavier tag i en av banditernas ben och släppade ut denna ur hallen. Folk är skeptiska mot hans intentioner… varför förföljer han oss?
Ond eller god
sanningen kommer tids nog

Ett meddelande kommer lastat

Regnet hade börjat tillta och de dåligt underhållna vägarna höll på att förvandlats till en lervälling. Något vilse tittar de på varanndra, vad var det nu egentligen dom fått reda på, Talron drar sig till minnes – Sagim hade tydligen Alice, och han höll till i ett övergivet tempel, frågan var bara vilket. och vem var den där alven på taket och varför klättrar är det så många alver som klättrar omkring på taken här i Overlook, frågorna var många vissa viktigare än andra. Rieta hade lessnat under samtalet, dragit manteln tätare om sig och smygit tillbaks till syltan, vid ett av fönstren fattar hon post och lägger örat intill den fortfarande stängda fönsterluckan.

Innanför talas det dämpat och de verkar fortfaranade skärrade av besöket av BÄD, det talas om det verkligen var en så bra ide att ta tjejen som lockbete, visste verkligen Sagim vad han gjorde, ja tur att att är över om en vecka, vi kanske skulle varna Sagim säger en lätt läspande röst innifrån rummet, ja det får du göra Eskil. Jag heter Knivhuggar E, säger han och glaskrossas där inne. Stämmningen lungas ner av en barskröst, samma röst som tidigare fick alla att inte veta något. Ölen dricks upp och kvällen för gänget verkar vara slut. Rieta trycker sig tätare mot väggen och dörren slås upp,  ut kommer de förlorade. Rieta ser mannen med  som har ett  ärr över mungipan hon drar slutsattsen att det måste vara Eskil, som i sällskap av en lång, smal figur även denna i smutsiga kläder med ett krus i handen, de går gatan ner. Rieta tar sig snabbt tillbaks till de övriga i gänget och tillsammans med Nivarah börjar dom följa efter skurkarna.

Talron vill höra sig runt bland templen och se om han kan hitta någon som kan sett Alice, Xavier och Bronweg påpekar att det nog inte är så lämpligt att han rör sig ensam i dessa mörka kvarter.

Rieta och Nivarah följer männen som pratar högre och högre ju djupare de tittar i kruset, där de går och pratar om guldet verkligen är värt allt besvär för att flickan.

Efter att besökt två tempel där inga personer öppnat hittar Talron en gammal kvinna som håller på att skura trappan till templet, och hon berättar att det finns 3 övergivna tempel, vid närmare utfrågning får de reda på att ett av templen är ett Pelor tempel, Bronweg utbrister när han hör Pelors namn, ah den där gubben igen det är säkert där dom håller henne fånge.

Samtidigt har Rietas skurkar nått fram till sitt hem eller ruckel som de flesta hade kallat det, hon ger dom några minuter innan hon går fram till dörren samtidigt som Nivarah fortsätter hålla utkik så att ingen olämplig sett dom. Rieta knackar på och den läspande rösten innaför muttrar nått ohörbart innan en regel lyfts från dörren och den öppnas, mannen tar några steg tillbaks och fammla efter sin kniv.
– va va..va vill du?
-Lung jag är här för att tala affärer säger Rieta lungt
-Dörsvinn säger mannen, jag har inget att säga.
-Lite guld kanske kan ändra dig? samtidigt tar Rieta fram en påse och skrammlar.
-E,  vi kanske skulle lyssna ändå, vi kanske kan tjäna en hacka här säger hans lång smala kumpan.
-Prata snabbt, vad vill du?
-Jag vill veta vart Alice är
De båda männen tittar på varann men Rieta tar snabbt till orda igen.
– Det finns guld här till er båda och på så sätt kan ingen av er tjalla på den andra, och ni båda gör en bra affär. Se så vart kan jag hitta Alice,  säger hon och låter några skinande guldmynt rulla över bordet.

Männen tittar ännu en gång på varann, de tar upp varsit guldmynt och biter prövande i det.
-Ja dom är äkta säger Rieta.
-Hon hålls av Sagim i det gammla Pelor templet.
-Se det var väl inte så svårt säger hon samtidigt som hon häller ut påsen med guld över bordet och golvet så de båda männen kastar sig över guldet istället för att bry sig om att hon  tar sig ut genom dörren.

Rieta möter upp Nivarah och med hjälp av medelandestenen kontaktas den andra halvan av gruppen och de alla möts upp utanför det nedgånga Pelor templet. Regnet har nu övergått från ett hällregn till en storm med blixtar och piskande regn,  hjältarna tar plats i ett skjul med sikt över tempelområdet som kantas av ett järnstaket, en port med en stor dubbeldörr leder in i templet som för övrigt saknar andra fönster och dörrar.

Efter lite diskutioner om hur de ska ta sig in, beslutas det att en budbärare i detta fall Xavier ska skickas fram med ett skrivet medelande, om att planen fortskrider som planerat, undertecknat Emissarien. Xavier  svärtar ner sitt ansikte med lera från marken och med haltande steg tar han sig fram mot dörren, till templet, han bultar på engång, han bultar två, men det enda som hörs är åskans knallar när blixten slår ner i något avlägset träd.
prövande känner han på dörren som glider upp,  innanför ser han tempelsalen, det tidigare glastaket är trasig och vatten rinner in, på golvet finns en trästol och på denna sitter en kvinnan bunden med ögon och munkavel,  Xavier tittar sig snabbt runtom och ser spår efter halvgnagda ben, men inga varelser, kanske i skuggorna därborta.

Innan någon hinner komma från skuggorna  rullar han in pergamentrullen och stänger  dörren igen och går via en omväg för att undvika eventuella förföljare. Väl tillbaks hos de övriga, berättar han vad han sett. Talron och Rieta vill genast storma templet, men lugnas ner av de andra. Utan plan ingen attack säger Xavier, vi vet inte hur många eller vad som väntar oss där innanför. Hur långt in var flickan, frågar Nivarah? Några meter kanske fem säger Xavier. Oki men då kan jag springa och hämta henne och sen flyga ut med henne, sen slår vi igen dörren och låser den så kan skurkarna sitta fast där tills vi hämtat stadsvakten som kan ta hand om dom, och vi måste ha mat till hundarna säger Rieta så slipper vi dom.
Inte helt dålig plan säger Bronweg, men jag  vill nog ta hand om dom själv, istället för silkesvantarna som stadsvakten har.

Oki, då har vi en plan säger Rieta och rusar iväg mot templet,  Xavier slår upp dörren och Nivarah rusar ensam in, hon glider över det våta golvet så vattnet yr om hennes fötter, hon tar tag i kvinnan på stolen och lyfter från marken, det är först nu hon ser att de övriga har blivit bombaderade av kastknivar, och flertalet sitter i hennes vänner. Hon tar tag i flickan och de båda lyfter från golvet och flyger ut genom dörren, där Talron väntar på att se över eventuella skador och säkerställa att flickan verkligen är den hon utger sig för att vara och inte någon formändrare.

Rieta stänger dörren och håller emot, medans Xavier svär och skriker att Rieta ska släppa ut en av dom jag ska allt visa att man inte kastar knivar på mig ostraffat.

Rieta vet inte riktigt om hon ska hålla kvar dörren eller släppa den för att släppa ut skurkarna, ett beslut hon inte behöver fundera på eftersom dörren slits upp och en hand tar tag i hennes hand och drar in henne in i templet, det samma händer  Xavier som även han blir inkastad och stucken av ett svärd inne i templet.

Detta får fart på Bronweg som sliter upp dörrren och  rusar in vilt skrikande och viftande med sin yxa, hans vilda skri gör djupa sår i flertalet av skurkarna som av kraften och chocken slungas över rummet som vantar, med ryggen vänd ser inte Bronweg mannen som även tidigare kastat knivar ta fram nya och sprida dessa dolkar över hela rummet, som ännu en gång sätter sig i äventyrarnas mjuka kroppar.

Detta tänder elden i Rieta som blivit fri tack vare Bronwegs skrikande, rusar mot knivmannen och låter sitt svärd tränga in i hans kropp, den magiska energin från Rietas hugg förflyttar både henne och mannen till en position närmare Bronweg.  Xavier spännd som en fjäder på att mannen som drog in honom ska släppa bara lite i taget han har om honom, gör detta och Xavier är inte sen att låta sin yxa hugga ett djupt hack i sidan på mannen som böjer sig framåt krampande om magen i en position han kommer att ha för evigt då energin från slaget fryser mannens kropp till en perfekt skulpterad stenstaty.

Bronweg rusar in i en klunga av fiender även denna gång vilt skrikande, skriket får fiendens blodådror att expandera och han gräver djupt inom sig och ser sin chans att fälla ännu ett slag även detta med  i kombination med ett skrik som skadar alla fiender runtom, med sina expanderade blodådrar åtdrar sig mycket extra skada. Det hela avslutas med att Bronweg tar ett steg in i Fayworld, och hamnar på den plats där Xavier tidigare stod, och Xavier på Bronwegs plats, redo att låta ett regn av stål falla över alla fiender runt om honom.
Ut från bakrerummen kommer två stridshundar med dregglet farande, köttet som Rieta kastar mot dom sväljer dom i språnget innan dom kastar sig över Xavier som faller till marken med hunden över sig. Nivarah tar ett par steg in rummet och låter sitt armborst sjunga, flertalet lod avlossas, ingen hinner egentligen se hur hon lyckas få iväg alla dessa under en såndan kort tid. Men blodet stänker upp från fiendens kroppar som fortfarande är påverkade av den expanderande blodådrona så skadorna som åsamkas är många och djupa, och flera av skurkarna faller döda ner till marken efter manövern.

Rieta ser sig vilt omkring, och låter galenskapen fylla två av bovarnas hjärnor som exploderar av kraften och blod och hjärna flyger över rummet.

Hunden får ett slag av Bronweg och flyger över rummet  snabbt är Rieta efter den och avslutar dess liv med sitt svärd.

Nivarah låter ännu ett lod finna sin väg in i den återstående hundens kropp och tillsammans med Xavier huggs den snabbt ned.

Den sista skurken, ser mot dörren, och tar sin chans, han rusar ut på tempel området, med Bronweg i hasorna,  en åskknall och en blixt får rummet att skaka, i ljuset kommer ett människohuvud instudsande övergolvet och en leende Bronweg,
-Se mycket bättre än stadsvakten kunne görat’ säger han belåtet.