I gudarnas namn

Overlook, en stad med bekymmer.
En stad full med människor på jakt efter ett drägligt leverne.
En stad där folk som BÄD kan frodas!

Morgonen grydde efter natten som hade följt förra dagen. Solens starka strålar trängde in genom fönstret, Naivara hade glöm stänga fönsterluckorna igen.

Nere i det allmänna utrymmet höll värdshusföreståndarinnan på att sätta fram dagens frukost. Där fanns dagsfärsk mjölk som budet nyss hade levererat, ost från witchcross & färskbakat bröd från dvärgabagaren nere vid hörnet. Tomater, gurka och morötter krönte ett stort fat på baren, flankerad av en hink med nyrökta sillar från Sodens rökeri stugor.
En gryta med gröt puttrade i den öppna eldstaden och spred sin karaktäristiska doft i salen, det var morgon i Bergets Härd.
Men inget av detta brydde sig BÄD om, för de var inte där.
Istället hade Xavier anammat Grovalds alias och låtsades vara präst i  Erathis helgedom, ”Må det bli så…”

Helgedomen drog ovanlig mycket folk denna morgon i den andra dagen i den andra veckan, många var de som ville visa sin respekt för stadens hustomtar.

Något var uppenbarligen väldigt fel i Overlook, varför lät dem dräpa Haelyn? Hur var högsta ärovördiga förfäder Durkik av Moradin involverad?

Inne i Grovalds (fd. Haelyns) stuga kontemplerar resten av gänget  om vad de ska ta sig till med den riktiga Grovald, en mindre debatt utbryter tills plötsligt Rieta sliter till sig ett stolsben och börjar gå loss på den fastbundna, försvarslösa Grovald.

-”Han svimmar ju int” mumlar Bronweg

Naivara ser lite bekymmrad ut och frågar försiktigt vad hon håller på med.

-”jag ska göra en staty av honom” ryter hon och höjer stolsbenet igen

Talron använde sin magi för att minska skadan hon kunde åsamka, men smärtan består… hade det inte varit för tystnads trollformeln som Talron lade i stugan så hade nog Grovalds skrik & gråt tilldragit sig ovälkommen uppmärksamhet.

Efter att ha gett upp sina försöka att stoppa Rieta lämnar alla andra skjulet.
Efter 21minuter kommer Rieta ut ur skjulet, blåslagen och  med en stor bula på hjässan. Bronweg, Naivara & Talron beslöt vist nog i att inte fråga vad som hänt.

En snabb självförnekelse senare infann de sig på värdshuset ”Silver skeden” där de skulle intaga frukost med Bram Ironfeldt.

Det talas om Teiflingarns bakgrund, om hur det ALDRIG slutar väl med prominenta rödingar, om hur för eller senare deras djävul kommer ifatt och sliter Teiflingen och alla i dess närhet i stycken och släpar ner dess själar i helvetets eviga plågor.
Amon, var tydligen Rietas djävul. Honom skulle vi akta oss för.

Bram Ironfeldt verkade bekymrad sist de sågs, efter lite förfrågningar tog de reda på att Bram behövde lite vakter till att hålla koll på byggarbetet på Moradins Tempel nere i Nio klockor, han misstänkte att någon ville sabotera renoveringen.

Bäd kom att tänka på att Bram hyrt in sina ärkerivaler Klanen Hammerfist för att få arbetet gjort, men han var anonym sponsor. Ett smart sätt att hindra dem från att motarbeta bygget.
Kontraktet var dock på två månader och Talron tackade vänligt nej men påpekade att vi skulle hålla koll på det.

Efter mötet begav sig Rieta till Avandras tempel för att snoka lite, överprästinnan verkade ju klart skum sist de sågs.
Hon trevade lite och försökte ta reda på vad det skulle kosta att upprusta Avandras tempel i Nio klockor, prästinnan bad henne återkomma om en vecka så skulle hon ha uppgifterna.

Under tiden i Erathis Helgedom.
-”Och vad vill du då?” muttrade Xavier till en stads-tölp som förklara att han ville att Erathis skulle stoppa mössen som höll honom vaken om nätterna.
-”Må det bli så då…”
Xavier mage kurrade våldsamt, och det heliga yrket var oerhört tröttsamt.

Tillslut får Xavier nog och går in i stugan för att vila, hans vänner kommer väl snart. Men ack, hans vänner hade beslutat att dra till värdshuset för att sova istället. Strax innan skymning vaknade Xavier av att någon rycker i dörren, en försiktig kik genom en springa i fönsterluckorna avslöjade fyra högst bistra dvärgiska stadsvakter.
Snabbt som en pilsk björnhona som släpar med hanen till sitt ide över vintern (Xaviers natur kunskap var inte hans bästa ämne) drar och sliter Xavier in Grovalds förstenade kropp in i skrubben där dem åtta lite unkna kropparna låg staplade. Att Grovald nu var en staty hade hållt Xavier vaken ett tag, men ibland är det bäst att inte bry sig.
Tack vare att Talrons tystnadsformlen fortfarande var aktiv doldes Xaviers svordomar, slamret av möbler som trillade omkull samt skrapandet av en 400Kg tung statyett som släpades över golvet.

Rödblossig i ansiktet, svettig och med byxorna oknutna slet Xavier (i Grovalds form) upp dörren, ”vad!?”

Dvärgarna måste tänkt att Grovlad sysslade med själbefläckelse eller något annat syndigt ty de ville verkligen inte ta i hand eller stiga in i den något unkna värmen.

-”Grovald, Vi väntar på ditt svar! Vad är problemet?”
-”Ehm, jamen det finns ju ännu tid, här har ni mitt svar… hade lite ‘saker’ att ta hand om, diskretion du vet” (överräckte original brevet som Naivara stal från vakten)
-”Ah jaja. Gör inte om det annars… snart så är det dags”
-”Jajamen, när som helst nu”
-”Hah, dem anar inte vad som komma ske”, skrockade vakten.
-”Nej, verkligen inte, INGEN ANNING” avslutade Xavier, ”Inte den minsta!”.

Vakterna lämnade och Xavier tog hand om kvällens välsignande. Tids nog kom resten av BÄD.
En häst & vagn hyrdes utan frågor i utbyte av ett skinnande guldmynt. De förlorade kropparna och Grovalds staty lastades och fraktades diskret bort till gränden med hästen och dumpades där… det skulle inte vara första gången vakten skulle komma att hitta ett gäng skurkar där.

Grovald gör på sig

Gruppen återsammlas utanför värdshuset Bergets Härd, och efter att stämt av med varandra vad de fått reda på under dagen konstaterar de ännu engång att mycket information har de fått tag i men kanske inget som leder dom vidare mot avslöjandet av dubbelgångarna övertagande av staden, detta var de alla rörande överens om.

Bronweg var fortfarande övertygad att de alla borde ta en pratstund med Bram eftersom han uppträtt mycket underligt vid mötet. Så de bestämmer sig för att ge sig av till Silver Pilen, med Talron i spetsen avbryter de Bram i hans middag med 7 andra prominenta dvärgar.

Frågor som endas Bram kan svara på ställs och till äventyrarnas stora förtret svara han rätt, planerna de tidigare lagt upp om att med en tång få dra hår för hår från dvärgens skägg tills hans skrikande svarar på frågorna om vem som ligger bakom konspirationen går i kras. Istället får de reda på att Bram är med att finanisera upprustandet av Moradins tempel, men att bara ett fåtalpersoner vet om att det är han, varför vill han inte säga, han har även anställt sin fiende, Iron hammer klanen som byggare på templet, detta får äventyrarna att ännu engång tvivla på att Bram inte är utbytt,  varför skulle han anställa någon som försökt döda hans utsända, sedan påminner Rieta om att folk faktiskt kan ändra sig och att det inte var längesen BÄD gav guld till den där vilseledda skurken som försökte döda dom.

Då Talron ser att det är något mer som tynger Bram, beslutas det lite hastigt att ett lunchmöte dagen där på vore lämpligast för alla inblandade,  innan BÄD ger sig ut i kvällningen ger dom Bram ett hemligt lösenord för att säkerställa att han inte byts ut under natten.
Väl ute på gatan igen beger sig gänget ner mot handelsplatsen för att införskaffa nya skor till Talron och även lite ingredienser till en vänskapsdryck Talron har läst om men ej provat att göra själv.
De flesta handels-tält har bytts ut mot ölstugor så inga skor med kvalitén Talron kräver finns. Däremot finner de efter lite letande komponenterna till drycken hos diverse apotekare.

Natten går vidare och gatulycktorna brinner ut och lämmnar staden i ett mörker. Det är just detta mörker gruppen har väntat på och de beger sig till Shrinet för att ta en titt på Grovlads hus ännu engång.
Naivarah tar på sig sina glasögon och världen runt henne blir så ljus som på dagen, i en vid cirkel tar hon sig runt huset men platsen verkar öde, inte ens vakterna syns till,  huset är mörkt och inget ljud hörs därifrån.
Naivarah tar sig fram till fönstret tystare än en katt, och gläntar försiktig på luckan och ser in, ja bordet står kvar och pallen vid dörren finns även den kvar,  men ingen Grovald, hon vänder sig om för att ta sig till ett annat fönster när nattens tystnad bryts av en röst.

-Jag är glad att du kom såhär på natten när ingen i stadsvakten kan höra dig skrika…

Framför henne står Grovald med 8 andra män, beväpnade med armborst och klubbor, två av dom har långsvärd som glimmar till när de dras ur sina skidor.

– V vad menar du? svara Naivarah,  jag letar ju bara efter Hailyn, jag behöver få en välsignelse innan jag ska sova, har du sett henne?

-Grovald skrockar lite hon har gett sig av, men jag ska nog kunna välsigna dig …

Naivarah har under tiden tagit fram kommunikations stenen och samtalet går vidare till de övriga som står och trycker vid vägen.Detta får de alla att rusa genom buskar och träd till undsättning.

-TA HENNE! gormar Grovald.

Armborst-männen avslossar sina lod och 4 snuddar Naivarah och lämnar ytliga sår i hennes kropp,  ut från buskarna kommar Xavier brölande som en brunsting marsh katta, svingande sin yxa. Detta stör armborst-männen tillräckligt mycket för att de ska tappa Naivarah med blicken och snabbare än ögat tar hon ett steg och med sina eladrinkrafter förflyttas hon genom tid och rum och kommer upp bakom Xavier och tar fram sitt armborst.
Men så plötsligt dyker Naivara upp framför Xavier. Han vänder på huvudet och ser att det även står en Naivarah bakom honom medans den framför försvinner från hans synfält, kommer en person som liknar honom själv fram ur skuggorna och sen försvinner.

Även Rieta och Bronweg kommer frustande genom buskarna och ansluter sig till Xaviers front linje. Talron tar plats intill Naivarah.

Grovald som hittils stått passiv höjer sina armar mot himmlen och två spjut av energi skapas i hans händer,  och snart sitter dom i Xaviers kropp som skakar av kraft urladdningen, han försöker röra sig men kan inte.
De med armborst har släppt dessa och tagit fram sina knivar och klubbor, och omringar Xavier och låter slagen hagla in, och orsakar både två och tre blåmärken på hans kropp. Xavier gör ett svepande hugg och tre av hans banemänn faller döda ner till marken.

Naivarah som fått upp sitt armborst sätter ett lod i Grovald som gruffar till.

Naivarah nummer två dyker upp ur skuggorna framför Xavier och sätter kniven i han. Med ett av sina vrål låter Bronweg sin hillerbard sjunka djupt in personen som just stack Xavier, och av kraften från skriket faller de övriga tre fienderna med klubbor och dolkar.

Även Rieta ser att personen framför Xavier inte är Naivarah och låter sitt svärd dra blod. Grovald frammanar ännu engång två spjut som finner sin väg in i Bronweg och Xaviers kroppar. Xavier låter sin yxa avsluta fiende Naivarah som just huggt honom.

I skuggorna framför Xavier rör sig ännu en person, väldigt lik Xavier. Men Naivarah med sin hökblick ser att den framför inte är den äkta och sätter ett lod in denna. Detta bekräftas av att samma person gör ett utfall mot Xavier som nu blöder kraftigt.

När Bronweg ser blodet från Xavier blir han som galen och med ett vrål klyver han skallen på fienden men innan kroppen nuddat marken har han redan satt fart mot Grovald och placerat yxan i hans kropp med sådan kraft att Grovald flyger över marken mot Xavier, och även denna gången sätter han fart efter Grovald och ännu engång får han smaka yxan.

Talron fördömmer Grovalds handlingar till den grad att Grovald funderar på om det är rätt att attackera dessa personer,  samtidigt som hans rustning faller till marken och hans styrka sinar, har hans gud lämnat honom, med tankarna snurrande i huvudet lägger han benen på ryggen. Rieta är den som reagerar snabbast och jagar efter och låter sitt heliga svärd slå djupt in i tvivlarens kropp.

Naivarahs välplacerade lod slår upp ett djupt i pannan på Grovald och av allt blod blir han blind, och Bronweg låter ännu engång sin stämma ljuda genom nattens mörker.

-Hörru du du, stann eller jag buntihop dig å mater vår get me dej!

Dessa ord var det sista som behövdes för att Grovlad ska kasta sig på marken med händerna utsträckta.

Han buntas ihop och tillsammans med de andra kropparna bärs dom in i huset.  Talron förvisar sig om att inget ska höra vad som komma skall i huset med en snabb ritual är det ordnat.

Rieta blir det som inleder förhöret av Grovald och med sin lena tunga med löften om att kanske möjligtvis om han har tur kommer han släppas härifrån med livet i behåll, detta får honom att erkänna att han mördat Hailyn.
Men för vems vill han inte tala om, det är då Bronweg visar sina talanger, Bronweg har hört talas om att en effektiv förhörs metod är att sken dränka någon det enda problemet för stackars Bronweg är att han inte riktigt vet när man ska sluta så mer än engång under förhöret får Talron rycka in med sina kunskaper och få liv i Grovald, men efter att blivit sönderslagen dränkt återupplivad ett par gånger så får det reda på att Grovald jobbar för general Zithiruun som givet honom order att följa de andras prästernas order som om det vore generalens egna.

Tjallaren ger oss en lista på samtliga av de Förlorade som han känner till i staden. Det är en lång och imponerande lista.

Mötet med Högsta Förfarder Durkick ska ske imorgon på en plats. En plan formas snabbt i hjältarnas huvuden och en lång natt börjar för Grovald vars plats Xavier ska ta på mötet….

BÄD har en plan!

‘Baluuth T’chaad’, ‘Ytterlighetens Gränser’, så kallade Githzerai denna stora meditations salen. En plats där ordning och kaos möttes i harmoni, en sal där det stora mentala kriget försiggicks inom varje munk som satte sig i dess centrum för att konfrontera sina innersta demoner. Githzerai skapade detta rum för att reflektera dess ursprung och dess strävan, att gå från kaos till harmoni. Men detta var länge sedan. Just nu har ekot av vapenslammer och smärtans och panikens vrål just klingat av och salen har sänkts i tystnad igen. Det enda som hörs är de ansträngda andetagen från segrarna som kippar efter andan medan adrenalinet klingar av i blodomloppet. De samlas alla kring Xavier som ligger blödande och livlös på det iskalla stengolvet. Naivara har hans huvud i sitt knä och ser lite frågande och desperat ut, som om hon inte riktigt förstår varför Xavier ligger där döende. Talron arbetar febrilt med att få bort hindrande rustning och kläder så att han kan lokalisera vad som egentligen är det största problemet. När Xavier ligger där med blottat bröst kan de alla se hur fruktansvärt illa tilltygad han faktiskt är och ingen av dem kan förstå hur han fortfarande kan vara vid liv. Xaviers kropp är full av ärr från gamla strider, ärren bildar en karta av smärta och mod. Talron lägger sina händer över det värsta såret först och sluter ögonen i en innerlig bön. Han ber för sin väns liv så som han gjort så många gånger förr, och precis som alltid är han vettskrämd för att bönen inte ska bli hörd, att gudinnan ska ha tagit sin hand från honom som straff för hans underlåtenhet att sova under tak i byar och städer, för att han ibland går den förhatliga Civilisationens ärenden. Tiden slutar ha någon betydelse för Talron. Han kan känna Xaviers hjärta slå långsammare och långsammare med varje upprepning av litanian;

‘Melora, Jordens Moder, Livets Moder, Alltings Ursprung. Melora vår gudinna, vars ådror är floder och vattendrag, vars kött och ben är jord och sten, vars hår är träd och gräs, vars ögon är djupa sjöar, vars andedräkt är vinden över hav och sjö. Slut dessa sår så som du skulle försluta dina egna. Låt detta kött vara som din mark, dessa ben som dina berg, detta blod som dina floder. Slut dessa sår så som du skulle förslutit dina egna. Låt denna kropp bli som din levande skapelse så att den må dricka ditt vatten, förundras av dina berg, äta frukterna från din jord, bada i dina sjöar och andas din andedräkt. När tiden är rätt kommer denna kropp att återgå till naturen för att ännu en gång berika din skapelse. Detta ber jag dig om, Jordemoder, Naturskapare, Livsväktare.’

Xaviers hjärtslag tycktes stanna för Talron, och en evighet gick. Sedan hördes han ett dån, som om en mäktig puka slagits, och ett mullrande som av en framrusande flodvåg och tjutet av en ursprunglig storm – Xaviers sår slöt sig, hans hjärta slog starkt och han tog ett djupt andetag medan han slog upp ögonen.Talron tog själv ett djupt andetag, det kändes som om det var evigheter sedan han senast fick nytt syre i sina lungor, och lutade sig tungt mot grottväggen medan han kom till sinna sinnen igen.

‘Harrtu’ trollat färdigt nu alv så kan du ju göra lite nytta istället och hjälpa till med att leta hemliga dörrar’ hörde han Bronweg säga. Med en ljudlös suck samlade han sig och plåstrade om de övriga också innan han fick påta sig arbetsledarrollen för det evighetslånga uppdraget att minutiöst söka igenom varje kvadratcentimeter vägg och golv efter dolda alkover och dörrar. Och minutiöst blev det. Timme efter timme av knackande, petande, skrapande och synande, Talron ständigt närvarande och påpekande vart de missat en sektion och hela tiden tillrättavisande. Det var inte detta Talron blivit äventyrare för. Denna gruppens girighet började gå honom lite på nerverna. Räckte det verkligen inte med guldet de redan funnit? Det enkla svaret blev Nej!

Amyria försökte flertalet gånger påpeka att hon verkligen hade bråttom att nå sin destination men det föll för döva öron. De numera frigivna fångarna var både medtagna, en var riktigt sjuk, och alla längtade de tillbaka till bekanta omgivningar. Maten räckte inte till och när det lilla som de smutsiga gnollarna lämnat efter sig var slut var också deras tålamod slut. På vinst och förlust beväpnade de alla sig med fallna fienders vapen och rustningar, fyllde vattenskinnen i vattenfallet som föll över trappan vid porten, stålsatte sig och med amyria i spetsen gav de sig alla av mot sina destinationer. Detta märkte inte Brindols Ärorika Döda, ty de var i full fart med att nedmontera upphöjningen i golvet som delade ‘Baluuth T’chaad’ i två halvor, för vem visste vad dessa uslingar till munkar dolt där? En relik? Guld och ädelstenar? Alla vet ju att munkar har en massa sånt.

När tre dagar förflutit på detta sätt så kände gruppen att de lyckats avtäcka alla rummens alla eventuella hemligheter. De fann ingen skatt men väl ett par dolda dörrar som tyvärr ledde till bekanta rum, om än på nya vägar. De ritade till och med en detaljerad karta över fortet. De funderade en stund på att ta det som sitt eget, men då de inte riktigt kunde klura ut hur den förvirrande entrén med sina teleportations cirklar fungerade så verkade det lite mer jobb än de egentligen behövde.

Om Talron hade det tufft under deras tid i fortet så hade Rieta det sju resor värre. Hennes vapen, det annars så beskedliga Solbladet hade under deras många strider av någon anledning fungerat som en kanal till tidigare outnyttjade kraftkällor. Det hon träffade sprängdes, stöttes, grillades, frättes, brändes, förmultnades och skars, allt på en och samma gång. Detta var en kraft som skulle klinga av så snart hon föll i sömn och inte längre kunde mentalt upprätthålla. Hon vankade av och an, muttrade för sig själv, talade med sitt svärd, med sin gudinna, med väggarna och med övriga i gruppen, hennes röst alltmer desperat. Fanns det verkligen inget sätt att göra dessa krafter permanenta? Fanns det inte något sätt att lura krafterna att stanna kvar? Kanske om man lägger svärdet i ett stasisfält? Om man skapar en tidsbubbla där tiden står nästan stilla? Någon som kan göra detta? Nej! Nej! Nej!! Motvilligt gav hon upp och gav efter för den enorma tröttheten som föll över henne, hon höll sig trots allt vaken i två dygn medan de övriga sov gott, la sig på det hårda och kalla stengolvet och somande innan hon tagit två andetag och sällade sig till de övriga i drömmarnas land. I samma stund materialiserade sig en mycket mäktig magiker från forna tider i rummet, dragen hit genom tid och rum av svärdets mäktiga auror. Allt han ville var att skapa en artefakt av svärdet så att dess makt kunde bevaras i evighet. När han anlände insåg han att han nog hamnat fel, för allt han såg var ett sunblade. Han ryckte på axlarna och i samma sekund en liten eladrinflicka anade hans närvaro och skulle vända på huvudet åt hans håll så försvann han lika ljudlöst som han kom. Naivara kunde svurit på att någon hade stått bakom henne, men där fanns ingenting så hon ryckte på axlarna och återgick till sin meditation.

Bronweg kunde inte riktigt släppa tanken på kraften i ett av huggen en av gnollarna utdelade. Gnollen hade haft ett gammalt smutsigt svärd, inget speciellt alls verkade, och faktiskt hade hans första undersökning av det inte avslöjat några arkana hemligheter. Men, som sagt, han kunde inte släppa det så han fingrade på det mellan arbetspassen. Det hade en mycket speciell form, nästan som om det efterliknade en huggtand. Naivara tog på sig sina läsglasögon och tydde tecknen på hjaltet, som mycket riktigt avslöjade att dess namn var, på common, ” Wicked Fang”. Bladet var fläckat av levrat blod, men hur Bronweg än försökte rengöra det så ville inte fläckarna gå bort. Det var inte förrän vid tredje kvällens kvällsvard han lyckades lösa svärdets hemligheter, oändligt komplicerade som de var. Svärdet hade makt att såra finderna å det grövsta, dess hugg kunde skapa ett kraftigt blödande sår vart det än träffade, och om man träffade riktigt bra med det så skulle det kunna göra oanad skada, vida större än ett vanligt svärd. Han slöt sig till tesen att detta svärd skapats med den Gamla Världens magikunskaper, och därmed var väldigt sällsynt och dyrbart. Han hade själv inget intresse för det, han hade Ylva, sin gamla kära yxa, men kanske i händerna på Rieta skulle det kunna komma väl till pass. Hon var ganska svårflörtad med tanke på att hon fått sin nya fina svärdsskida till sitt sunblade tillverkad nyligen, den där som skulle förvandla henne till en ljusshow om hon aktiverade svärdets ljus medan det fortfarande satt i skidan och spred gnistrande färgkaskader genom alla de fasettslipade stenarna och kristallerna i olika färger som täckte skidan. Hon hade till och med lärt sig tekniken att slå av och på ljuset så snabbt att det i ett mörkt rum kunde se ut som om folk rörde sig ryckigt, något hon fann väldigt roande, men alla andra högst oroväckande. Vissa som sett detta fenomen hade till och med blivit så överväldigade av des skönhet att de fallit till marken, sägandes ”huuuurghhöööööhhhhhhh”, skakandes och tuggandes fradga. När detta hände blev hon extra lycklig, för då visste hon att hennes gudinna var närvarande. Ack ja…

När det var dags att bege sig av var de alla rörande överens om att de inte kunde bege sig tillbaka till Elsircross, med tanke på allt det där som hände sist…. skyfall, åska och blixtar, död adelsman osv. så de ville istället ta sig genom Marthskogen till Marthon och där fortsätta Gryningsvägen västerut till Brindol. Eftersom de inte kunde använda samma väg de tagit hit så fick de istället följa stigar som bara Talron kunde finna. Här var han i sitt rätta element och han ledsadgade dem med varsam hand och fot genom den täta skogen, något som Bronweg blev ganska så besviken på, nyinköp machete och allt. Vid en tidpunkt på vandrigen den första dagen då de följt en gammal skogsarbetarstig så kom de fram till ett träd som växt upp mitt i stigen. Det var en bra och rejäl ung björk, utmärkt virke enligt Bronweg som uppskattande knackade på stammen och lyssnade på ljudet. Enda problemet med den var att den stod mitt i stigen och därmed utgjorde ett definitivt hinder för fortsatt färd, men det kunde Bronweg och Ylva fixa, heheh. Talron menade att det skulle väl knappast vara ett problem att ta ett steg åt sidan och så att säga ”passera” det oförargliga trädet, men detta ville inte Bronweg höra talas om. Nej, trädet måste bort, jajemensan! Bronweg lyfte yxan över axeln och måttade ett rejält första hugg.

Just som han skulle svinga yxan insåg han att han faktiskt inte hade något träd framför sig. Där fanns bara en stig. Han skakade på huvudet, blinkade hårt ett par gånger, och fäktade lite försiktigt med handen framför sig. Han petade lite med yxan i luften där trädet bode stå, bara för att kolla att det inte gjort sig osynligt på pin kiv, men han mötte bara luft. Förbluffad vände han sig om för att få de övrigas reaktion, och där såg han trädet 20 meter bakom sig och Talron framför det med pekfingrarna pressade mot sina tinningar och den mörka blicken fast fixerad vid hans egna. Talron skakade långsamt nekande på huvudet medan ett tandrikt leende spred sig i hans ansikte. Bronweg kände en klump i halsen och svalde hårt ett par gånger. ‘Nåväl, trädet får väl benådas då…’ sa han och stoppade ner yxan igen, och först när den var utom synhåll slappnade Talron av. De övriga klappade honom på axel och rygg och menade att han inte skulle ta det så personligt och att det ändå började skymma så ett läger skulle vara lite passande. Allt skulle kännas bättre efter ett mål mat och en mugg vin. Stämningen återgick till det normala och lägerplatsen blev noga utvald av Talron. En eld tändes för kvällen var kylig om än vindlös. Bronweg hade sitt tält som han slog upp och när det var dags att krypa till kojs så valde Rieta att jaga bort kylan tillsammans med Bronweg i tältet. Talron valde att sova en bit bort från lägret eftersom eldens värme och ljus bara lockade till sig mängder av insekter. Xavier, militärisk som få, valde att rulla in sig i en presenning och det föll som vanligt på Naivara att hålla elden vid liv och vakta natten igenom.

Då de sovit ett par timmar, ungefär vid midnatt, vaknade de alla av att en stämma talade till dem. Stämman kom inte från någonstand ibland dem utan hördes innuti deras huvuden. rösten var en kvinnas och hon lät lite till åren kommen. Hon sa;

”Mitt namn är Lavinya. Jag misstänker att ett dold hot växer sig starkt i Overlook. Jag ber er att komma till Erathis tempel så snart ni kan…”

GM Notering: Nu börjar tiden skena iväg och jag måste skriva ihop resten lite hastigt. Jag har tappat skrivskills rejält sedan jag slutade blogga. Sorry för kommande textmassa.

 
Morgonen efter kände de en viss stress och valde att frammana spektrala hästar. De hade ju helt glömt bort att de hade riktiga riddjur i Elsircross och att de absolut var tvugna att bege sig tillbaka dit trots allt. De magiska hästarna kunde ta sig fram utan hinder genom skogen och var även snabbare än en vanlig häst, och därför nådde de staden betydligt snabbare än de annars skulle gjort. De tog sig in inkognito och förhörde sig om det fanns en kvinna med Amyrias utseende i elsircross. De fick reda på att hon hade varit där helt kort men efter att ha avlämnat kidnappningsoffer så hade hon fortsatt västerut till häst. Gruppen hyrde tre vana hästförare att ta deras riddjur (och stridsget) till Brindol, och de betalade var och en 5 guld, vilket var mycket mer än vad som var vanligt. Sedan begav de sig snabbt vidare till Brindol på sina fantomhästar och nådde staden på rekordtid. Redan kort efter mörkrets inbrott nådde de porten. Amyria hade stannat i Brindol en natt och sedan begett sig iväg mot Overlook enligt värdshusvärden. De stannade för att vila ut, men redan på morgonen frammade Talron nya fantomhingstar, denna gången fokuserade han betydligt bättre och resultatet blev enastående vackar och starka bevingade hästar, åtta stycken för att vara exakt. De lämnade ett brev och mer pengar till världshusvärden som skulle lämna det till deras hästskötare när de anlände. I brevet fick de vidare order att ta hästarna till Overlook och för det fick de ytterligare 10 guld per man, samt mat och husrum i Brindol. Stadsbefolkningen hade aldrig sett sådana djur som deras hästar och torget tömdes snabbt på folk och fönster och dörrar stängdes, och även om BÄD erbjöd vem som helst att följa med dem till Overlook eftersom de hade extra hästar så nappade ingen på erbjudandet. Deras sorti blev precis så effektfull som de ville ha den, men om vi ska vara ärliga så var hurra ropen nog mest för att alla var lättade över att bli av med både BÄD och hästar. Saker händer så snart de är i stan liksom.

Resan på dessa riddjur tog bara drygt tre och en halv dag, den halva eftersom Xavier envisades med att göra strandhugg i varje lite by och bosättning där han lämnade kryptiska meddelanden som skulle överlämnas till Amyria om hon skulle råka komma förbi. De höll utkik efter henne men hon syntes inte till.

När de kom till Overlook såg de att det var en ganska så livlig aktivitet lite överallt. Vid stadsporten så hade byggnadsställningar rests och det såg ut som om konstruktionsarbete var på gång. Det samma såg de på flera ställen i staden, men detta var ju knappast något som intresserade dem så de satte av i riktning mot Nine Bells, tempeldistriktet. Inte mycket rörde sig där nere, åtminstone inte om man bortser från den febrila aktiviteten kring den många byggnadsställningarna som rests kring Moradins tempel. Det är visst inte alla kyrkor som har det illa ställt. De landade sina magnifika djur utanför Erathis tempel och hoppade heroiskt av och ställde sig i hjältepose. Ingen brydde sig.
De gick fram till templets trappa, folket de såg på vägen var bottenskrapet av bottenskrapet. De hade sett zombies som såg hälsosammare ut. Templet som en gång säkert varit fint var nu av en obstämbar färg, det närmaste var väl en blandning av måsskitsvitt, handavtrycksbrunt och sotbrandssvart. Lukten i Nine Bells hade aldrig varit bra, men just här kring Erathis tempel tycktes den sammanstråla från alla håll och skrymslen, och skapade något som nästan var påtagligt och monstruöst. Trappan hade inte blivit sopad på länge och färgen på dörrarna var, visserligen ganska nyligen pålagd men oförmögen att dölja träets förruttnelse därunder. De slog upp dörrarna och tågade in med ett ekande ”BÄD ÄR HÄR!” En ensam liten kvinna klädd i Erathis gyllene prästdräkt stod knädöjd vid altaret, och hon reste sig lite mödosamt upp när hon hörde dem. Ansiktet som mötte dem var halvalviskt och åldrat i förtid.

‘Mitt namn är Lavinya. Jag visste att Erathis skulle föra er till mig.”

Lavinya bad dem sätta sig vid ett enkelt bord och bjöd dem på det nödtorft hon hade och hällde upp surt billigt vin i deras muggar. Hon var mån om att de tog för sig och att de skulle trivas med sitt besök. till slut blev hennes ompysslande lite enerverande för gänget och de frågade henne rakt ut vad hon egentligen ville? Då blev hennes ansiktsyttryck bekrymrat och hon började sin berättelse om en medprästinna vid namn Haelyn.

Haelyn och Lavinya hade varit vänner en lång tid och haft ständiga kontakter. Haelyn var föreståndare för Erathis välbesökta helgedom i Handelsstaden, något som till en början varit en nagel i ögat för Lavinya (hennes eget tempel är ju obesökt och förfallet) men numera något som hon kommit över för länge sedan. Allt var bra tills för ett par veckor sedan då Haelyn plötsligt försvann. Lavinya begav sig till helgedomen och där träffade hon en Grovald som menade att han tagit över skötseln och att Haelyn begett sig iväg på en ‘Spirituell Resa’. Lavinya hade aldrig hört talas om denne Grovald (det hade ingen upptäckte hon när hon frågade runt om honom), och Haelyn var minsann mycket säker i sin tro – och behövde då rakt ingen ‘Spirituell Resa’! Nåväl, fortsatte hon, –  jag började mot bättre vetande snoka lite runt föreståndarens stuga och försökte kika in i springor och så, och alla Haelyns saker var borta. Det enda jag såg var ett brev på ett bord och det var adresserat till ”G..” nånting. ”Grovald” eller hur? Det måste det ju vara! Och i brevet kunde jag läsa ….”Jag har blivit beordrad att fråga om du haft några vidare problem med de som tillber…..”  – Det var allt jag såg, men det verkar väl illavarslande nog, eller hur? Och det var nu problemen började på allvar. Jag gick till stadens auktoriteter men de menade på att det inte fanns något att undersöxka, att Haelyn var en fri medborgare och fick resa vart hon ville närhelst hon ville. Jag talade med några av mina prästkolleger – Aelys av Bahamut, Durkik av Moradin vid Stone Anvil, Kyrrist av Avandra, till och med Moder Volorvyn av Raven Queen. Vissa av dessa har länge varit räknade bland mina vänner, och även om inte så har de varit respekterade kolleger i själens tjänst. Alla bara ignorerade mig! De var totalt känslokalla och brydde sig inte ett dyft! Moder Volorvyn verkade knappt känna igen mig, jag menar, även om vi aldrig varit speciellt nära vänner så har vi ju träffats och talats vid flera gånger tidigare.

– Och det var då jag kom att tänka på er, Overlooks nya hjältar, som så modigt avvärjde hotet från orcherna. Jag vet att jag, ja vi alla, borde duscha er med gåvor och tacksägelser, och det enda jag kan komma med är mer problem att lasta på era axlar. Nu tystnade Lavinya och slog ned blicken, förlägen för att hon inte hade något att ge hjältarna.

Bronweg hade då och då inflikat att de inte jobbade gratis och att det fanns ett fast pris som inte gick att diskutera. Hans ord hade dock fallit för döva öron, åtminstone så här långt. De skickade iväg Lavinya för att diskutera detta enskilt, och medan hon var iväg för att hänta en sista flaskan vin i förrådet så började gruppen diskutera möjligheten att Raven Queen prästinnan Moder Volorvyn skulle kunna vara en doppelganger, ja faktiskt skulle de alla kunna vara en, och inte bara de utan Lavinya också, för att inte tala om en eller flera i BÄD. När Lavinya kommit tillbaka frågade Xavier ut henne om massor av personliga minnen, födelseplats, husdjurs namn, första minnet, förste älskarens ärr osv. Hon svarade så mycket hon kunde och till slut hade Bronweg skrivit ett ord på en pappersbit som han gav Lavinya (naturligtvis berättade han inte vilket ord detta var för spelledaren- ”för då kunde GM ju mucka med gruppen som han ville, eller hur?” Det kvittar hur mycket jag som GM berättar för dem att jag inte är emot dem utan med dem… de tror mig aldrig, hehe), och instruerade henne att detta var kodordet hon skulle uppge om hon blev frågad om det av någon. Hon förstod såklart inte vad detta handlade om men memorerade ordet och sedan åt Xavier upp lappen och sköljde ner den med vin.

Nu ville de veta exakt hur Haelyn såg ut, något som Lavinya hade problem med att förklara eftersom hon inte var så bra på sådant. Då fick Rieta en snilleblixt, tog upp sin Hat of Disguise och drog på den på Lavinya och bad henne fokusera på hur Haelyn såg ut och sin vilja på att se ut just som henne. Detta fungerade perfekt och plötsligt satt det en helt annan kvinna framför dem, inte lika sliten, mycket stolt och vacker. Nu visste Rieta hur hon såg ut och skulle alltså kunna ge sig ut för att vara haelyn, om nu tillfället skulle komma. De frågade också om hennes maner och hur hon brukade tala, och Lavinya gjorde så gott hon kunde. En plan började ta sin form i BÄD’s kollektiva medvetande. En plan som skulle sätta alla andra tidigare planer i skamvrån, en plan som mycket väl skulle kunna hota själva civilisationens grundvalar.

En bra plan!

Kaos och harmoni

De som inte syns, borde de inte också kunna se ljuset? Låt alla spöken få kunna vandra vidare från livet till nästa plats. Varför ska de gömma sig långt borta från ljuset här under berget? De ligger gömda längst inne i detta bortglömda rum; arga, bittra, besvikna. Fyllda av ilska och våld. Och hat. Dessa en gång fantastiska människor, nu grå, bleka skepnader. Men kanske oxå dessa genomskinliga varelser i det fördolda har ett öde att uppfylla.

Detta osymmetriska rum, kaos på ena halva, harmoni på andra – delat av en vägg. Övergången mellan motsatserna, högt upp för 3 meters trappor med omänskligt höga trappsteg. Byggt för en annan värld? För några andra än oss? Från detta kaos på andra sidan, stiger högt uppifrån trappan ner stora, grovhuggen, munlösa varelser – var och en med ett enda stort öga utstrålade illvilja.

Spökena och de enögda golems strävar kanske efter att fylla deras öde. Mången skada orsakar de. Mången skrik ljuder genom korridorerna. Mången tankar på undergången hinner växa fram. Vi kämpar ner en fiende, bara för att mötas av nästa. Och hela tiden med känslan att det stryker kring nåt ännu ondskefullare i skuggorna, utom synhåll, utom räckhåll, avvaktande på rätt tillfälle.

Ur mörkret vid ingången uppenbarar sig den hitentills passiva varelsen. En mörk kvinnlig gestalt med ett grymt leende avslöjar gulnande, trasiga tänder. Tovigt hår, stora vårtor och en lång krokig näsa. Hennes ögon lyser upp rött samtidigt som hon med sin krokiga finger pekar på Rieta. Mörkret sluts kring Avadras förkämpe som skrikandes dimper ner på golvet. Xavier ställer sig skyddande framför Rieta som kippar efter andan. ”Kom an bara, hiskeliga Häxa, oss skrämmer du inte!”

Häxan ger ett långt, galet kacklande skratt till svar och spökena och golems attackerar oss med förnyad kraft. Vid ett obevakat tillfälle, kanske när han fascinerad stirrade för länge på häxans krökta, skitiga naglar – så flyger helt plötsligt Xaviers Yxa ur hans händer. Långt ovanför hans huvud dansar den och flyger rakt in i andra delen av rummet, bort till kaoset nära ett bottenlöst hål i golvet.

Xavier skriker ut sin förtvivlan och shock! Han knuffar undan Bronweg, tar stora kliv upp för trappan över till andra rummet och kastar sig handlöst efter sitt vapen där inne. För sent inser han denna sidan av rummet är fyllt med fler fiender, ivriga att skada just honom. Med sin sköld till skydd att krypa in under, så räknar han med att klara sig tillräckligt länge för att återfå sin trogna vän. Talron inser allvaret av situationen och springer heroiskt efter Xavier in till andra sidan. Men är det för sent? Är inte Xavier långt där borta? Bortom hjälp i smärtans och blodets rinnande värld?

Man har ett par sekunder att tänka innan man handlar. Men konsekvenser av handlingen kan bli långvariga. Skrämmande att en liten handling kan vända på livet upp och ner för någon… Och när beslutet tas på sekunder – ens inre röst hinner inte säga sina visa ord. I kaoset; Xavier bortom räddning, Talron på väg men ändå så långt borta. På var sin sida av rummet, så nära men ändå för långt borta för att kunna hjälpa varandra.
Där står man, naiv som en eladrin och försår inte att man står vid ett av livets viktigaste beslut. Ditt slut är nära, Xavier! Du har förlorat allt och inga krafter finns kvar. Där ligger du helt hjälplöst utsatt. Du ser hjälpande händer från ovan vid trappan, men har inga krafter att sträcka dina… händer, jo! Du lyfter från marken som om magi och flyger högt över stengolvet, bort över mitten, rakt i Naivarahs famn och tillsammans vidare till hörnet.
Till säkerheten. Till tryggheten. Naivarah ler och känner sig glad över att ha räddat sin goda vän när han ligger blödandes på golvet, långt borta från fienderna. Hon stryker bort en hårlock från hans kind och drar en lättnads suck. I ögonvrån ser hon modiga Talron bytt kurs och rusar till unsättning, bara nån sekund bort är han. Sån tur att vi har honom.
Men så plötsligt, Xavier omsluts av små taggiga skuggor; rycker till och börjar hosta blod, plötsligt döende bortom all hjälp. Allt är förlorat! XAVIER! Varför? Varför har ödet varit så grymt och lär räddningen maskera sig till glädje! Han skulle vara säker här! Naivarah sliter förtvilat i sin vän. Nej! Neeeej!

Den förhatliga Häxan ler djävulskt och sänker sitt krokiga finger efter att ha pekat på värnlösa Xavier. Hon skrattar nöjt borta från rummets ingång. Hon tror hon står tryggt där borta, omhuldad av skuggor och ondska. Men den fega attacken på Xavier sporrar gruppen istället på att verkligen förgöra Häxan som snabbt möter sitt slut.

Som vanligt har kanske Naivarah dragit en förhastad slutsats om Xaviers död för Talron knäböjer och ber till intensivt Melora om vägledning – så ett hjärtslag från döden räddas Xavier från dess välbekanta käftar.

Med väl Häxan ur vägen och Xavier på fötter så blir stämningen bättre och de resterande golems på andra sidan väggen nedgörs lite i stil med fish-in-a-barrel.

Slutet gott, allting gott – för en lustig hatt hittas. Looten var god igen!