Kaos och harmoni
De som inte syns, borde de inte också kunna se ljuset? Låt alla spöken få kunna vandra vidare från livet till nästa plats. Varför ska de gömma sig långt borta från ljuset här under berget? De ligger gömda längst inne i detta bortglömda rum; arga, bittra, besvikna. Fyllda av ilska och våld. Och hat. Dessa en gång fantastiska människor, nu grå, bleka skepnader. Men kanske oxå dessa genomskinliga varelser i det fördolda har ett öde att uppfylla.
Detta osymmetriska rum, kaos på ena halva, harmoni på andra - delat av en vägg. Övergången mellan motsatserna, högt upp för 3 meters trappor med omänskligt höga trappsteg. Byggt för en annan värld? För några andra än oss? Från detta kaos på andra sidan, stiger högt uppifrån trappan ner stora, grovhuggen, munlösa varelser – var och en med ett enda stort öga utstrålade illvilja.
Spökena och de enögda golems strävar kanske efter att fylla deras öde. Mången skada orsakar de. Mången skrik ljuder genom korridorerna. Mången tankar på undergången hinner växa fram. Vi kämpar ner en fiende, bara för att mötas av nästa. Och hela tiden med känslan att det stryker kring nåt ännu ondskefullare i skuggorna, utom synhåll, utom räckhåll, avvaktande på rätt tillfälle.
Ur mörkret vid ingången uppenbarar sig den hitentills passiva varelsen. En mörk kvinnlig gestalt med ett grymt leende avslöjar gulnande, trasiga tänder. Tovigt hår, stora vårtor och en lång krokig näsa. Hennes ögon lyser upp rött samtidigt som hon med sin krokiga finger pekar på Rieta. Mörkret sluts kring Avadras förkämpe som skrikandes dimper ner på golvet. Xavier ställer sig skyddande framför Rieta som kippar efter andan. ”Kom an bara, hiskeliga Häxa, oss skrämmer du inte!”
Häxan ger ett långt, galet kacklande skratt till svar och spökena och golems attackerar oss med förnyad kraft. Vid ett obevakat tillfälle, kanske när han fascinerad stirrade för länge på häxans krökta, skitiga naglar – så flyger helt plötsligt Xaviers Yxa ur hans händer. Långt ovanför hans huvud dansar den och flyger rakt in i andra delen av rummet, bort till kaoset nära ett bottenlöst hål i golvet.
Xavier skriker ut sin förtvivlan och shock! Han knuffar undan Bronweg, tar stora kliv upp för trappan över till andra rummet och kastar sig handlöst efter sitt vapen där inne. För sent inser han denna sidan av rummet är fyllt med fler fiender, ivriga att skada just honom. Med sin sköld till skydd att krypa in under, så räknar han med att klara sig tillräckligt länge för att återfå sin trogna vän. Talron inser allvaret av situationen och springer heroiskt efter Xavier in till andra sidan. Men är det för sent? Är inte Xavier långt där borta? Bortom hjälp i smärtans och blodets rinnande värld?
Man har ett par sekunder att tänka innan man handlar. Men konsekvenser av handlingen kan bli långvariga. Skrämmande att en liten handling kan vända på livet upp och ner för någon… Och när beslutet tas på sekunder – ens inre röst hinner inte säga sina visa ord. I kaoset; Xavier bortom räddning, Talron på väg men ändå så långt borta. På var sin sida av rummet, så nära men ändå för långt borta för att kunna hjälpa varandra.
Där står man, naiv som en eladrin och försår inte att man står vid ett av livets viktigaste beslut. Ditt slut är nära, Xavier! Du har förlorat allt och inga krafter finns kvar. Där ligger du helt hjälplöst utsatt. Du ser hjälpande händer från ovan vid trappan, men har inga krafter att sträcka dina… händer, jo! Du lyfter från marken som om magi och flyger högt över stengolvet, bort över mitten, rakt i Naivarahs famn och tillsammans vidare till hörnet.
Till säkerheten. Till tryggheten. Naivarah ler och känner sig glad över att ha räddat sin goda vän när han ligger blödandes på golvet, långt borta från fienderna. Hon stryker bort en hårlock från hans kind och drar en lättnads suck. I ögonvrån ser hon modiga Talron bytt kurs och rusar till unsättning, bara nån sekund bort är han. Sån tur att vi har honom.
Men så plötsligt, Xavier omsluts av små taggiga skuggor; rycker till och börjar hosta blod, plötsligt döende bortom all hjälp. Allt är förlorat! XAVIER! Varför? Varför har ödet varit så grymt och lär räddningen maskera sig till glädje! Han skulle vara säker här! Naivarah sliter förtvilat i sin vän. Nej! Neeeej!
Den förhatliga Häxan ler djävulskt och sänker sitt krokiga finger efter att ha pekat på värnlösa Xavier. Hon skrattar nöjt borta från rummets ingång. Hon tror hon står tryggt där borta, omhuldad av skuggor och ondska. Men den fega attacken på Xavier sporrar gruppen istället på att verkligen förgöra Häxan som snabbt möter sitt slut.
Som vanligt har kanske Naivarah dragit en förhastad slutsats om Xaviers död för Talron knäböjer och ber till intensivt Melora om vägledning – så ett hjärtslag från döden räddas Xavier från dess välbekanta käftar.
Med väl Häxan ur vägen och Xavier på fötter så blir stämningen bättre och de resterande golems på andra sidan väggen nedgörs lite i stil med fish-in-a-barrel.
Slutet gott, allting gott – för en lustig hatt hittas. Looten var god igen!
1 comment
Wow! Man börjar bli rejält bortskämd med kvaliteten på bloggarna här den sista tiden. När det blir så här bra så kan man väl blunda för avslutningen, som så lik många Hollywood filmer upptäcker att tiden är betydligt knappare än vad man trott och att det nu inte finns mer ork eller pengar kvar för att avsluta produktionen i samma storslagna stil som början och mitteln. Det blir plotholes, det blir snabbt avklarat, och plötsligt: The End och med publiken långsamt lufsandes ut från salen, funderandes, känner sig lite lurade på konfekten. Allt började så bra… och så slutade det så här? Som om historien påbörjats av Francis Ford Coppola men avslutats av Uwe Boll. Dock… man kan blunda för det när så mycket bra fanns där – och man kommer att se fram emot fortsättningen – för inte tusan kommer Uwe Boll att avsluta även nästa historia? Väl?
You must log in to post a comment.