Till slut den riktiga Durkik, eller…?

Dvärgbowling var det som Rieta kallade det. Hjältarna gjorde så gott de kunde med dvärgarna, men det riktiga hotet var framförallt vem-det-nu-än-är som kontrollerade kroppen av översteprästinnan för Raven Queens kyrka.

Mörk, nekritisk isande kylig energi var inte poppis, men till slut och trots en del snedsteg från hög höjd rakt ner i Bronwegs slitande mörker, så lyckades även de med en strike på översteprästinnan.

”Durkik” kopian låg avsvimmad, omkullvält och hans kompanjon livlös bredvid efter ett misslyckat flyktförsök. Men som vanligt ingen vettig information från fången så processen gjordes kort och liken lootades.

En sista koll så ingen loot gott gruppen förbi avslöjar en hemlig källarnedgång under en stor lår längs borte väggen. Så medans Talron beundrar sina nyfunna helande glittrande handskar; ädelstenarna glimmar i Bronwegs ögon och Rieta försöker skaka ut energin ur Volovyns heliga symbol, så smyger Naivarah ner i källaren tryggt följt av Xavier.

I änden av den tråga, mörka, fuktiga, lite mjuka gången verkar där vara en fängelsecell. En ensam stackars, sliten dvärg sitter uppspännd mot väggen där inne.

Naivarah ställer de obligatiriska doppelganger-frågorna när hon ser att även denna dvärg liknar Durkik. Inte för att hon känner till nåt alls om den riktiga Durkik… men han säger sig heta Forgeheart i efternamn och ber om att bli utsläppt och sätter på värsta lidande facet när han säger akta fällorna.

Men Naivarah låter sig inte lurar så ätt inte, denna är ju uppenbart ännu en doppelganger som är här för att vilseleda. Riktigt välregisserat. Hon har ju fått höra att hon alltid är så godtrogen och snäll, så nu ska hon allt vara säker innan hon kan lita på denna varelsen.

Så några minuters övertygande av de andra i gruppen, rycker hon på axlarna och säger låt gå. ”Men är detta en doppelganger som ska ta era själar så kommer ni höra mig i bakgrunden säga I told you so!”

För att nu den presumtivt äkta Durkik inte ska komma till skada så kommer de på den ytterst briljanta planen att Bronweg den Tåliga byter plats med dvärgstackaren med hans underliga switcharoo-magi-in-an-instant. Då får ju Bronweg ta smällen, om det nu blir nån. Fällan om den hade haft mun och ögon ler hunfullt och flinar glatt innefrån rummet.

Så ja, en smäll blev det för Bronweg. Eller mer än en. Precis ögonblicket efter att dvärgen teleporterats i säkerhet så slår fällan igen.

Swopp, klink, klonk, hackahacka, swipp, swhippp, kling, floff.

Nu ska inga fingrar pekas på någon av de få som var inblandade i fällans desarmering, men vissa klarade inte sin uppgift lika bra som andra. Som tur är hade gruppen plan B som utfördes felfritt, men ack inte smärtfritt: Ett ordentligt tryck i Bronwegs axel med hilebarden och Rieta lyckas teleportera ut den blodiga och argt muttrande skogshuggaren.

Ännu en väl planerad, väl utförd plan; blickarna riktas nu mot den som påstår sig vara den Riktiga Durkik Forgeheart.

Durkik’s berättelse

Den gamle dvärgen gick stapplande framåtlutad, det var som om varje minsta rörelse orsakade honom stor smärta. Naivara och Rieta tog honom i varsin arm och hjälpte honom ner på golvet så att han fick stöd för ryggen. Dvärgens skägg och hår var tovigt och slitet, det fanns torkade blodkakor bland hårstråna, och kläderna var så smutsiga och nersöjade att inte ens den fattigaste skulle velat ta emot dem som allmosa.

Vatten hälldes snabbt upp i en bägare och dvärgen räckte sig girigt med darrande händer efter törstsläckaren. Han svepte ner hela muggen i ett svep och bad om en andra, om inget starkade fanns till hands. Därför togs Bronwegs kagge av aldrig-sinande dvärgabryggd fram och den gamle fick sig ett stop av även denna drycken. Han andning var rosslig, ljuden påminde om de ljud man kunde höra hos den som ligger på sitt yttersta i svartlunga, andstamme, eller riktigt gamla som ligger på sitt yttersta och försöker ansträngt dra ner ännu ett andetag innan de släpper taget om dess dödliga liv.  Ja, även om Talron helat dvärgen från sina mest akuta kroppsliga sår så satt de värsta kvar inom honom, fasansfulla minnen och en oändlig trötthet var över honom, hans själ var djupt ärrad och kändes som ett öppet sår djup inom honom, för att inte tala om alla de brygder de tvingat i honom för att få ur honom informationen de behövde.

Alla satt tysta och iakttog Högste Förfader Durkik Forgeheart medan han samlade sig för att svara på de frågor gruppen säkerligen skulle ha, och även redo att ge information som hittills varit hemlig men som nu i elfte timmen måste ut till rätt öron. Han hade inte haft fel om dessa fem, tänkte han. Jodå, han hade iakttagit dem där de satt i främsta bänkraden under mönstringen när ocherna stod för dörren verkade det som – och det kunde de mycket väl gjort också om inte dessa ”Brindols Ärade Döda” varit med i samlingen, denna Talron som inte verkat passa in och som kände sig obekväm, Rieta som såg att höra hemma i mardrömmarna men som hade det renaste hjärta, Xavier Mrrnamaren som ville så mycket men mest av allt inte ville bli sedd för den han egentligen var, den mäktige och skräckinjagande Bronweg vars nuna man inte skulle vilja stöta ihop med i en mörkgränd om aftonen, inte ens om man visste att han var på ens sida, och så då väna och förvirrade Naivara, så slank och timid från ett helt annat existensplan, helt ovetandes om vad som väntade henne men med blicken hos en som är redo att tackla alla svårigheter allt eftersom de kommer. Jo, Durkik hade redan då stort förtroende för detta gänget, och nu hade detta förtroende betalat sig. Durkik fick något av livet tillbaka i ögonen och små rosor började flamma upp på kinderna. Lite mat togs fram och en liten lägereld tändes för att fördriva kylan och fukten och Durkik drog en djup suck av förnöjsamhet när han kände det underbara dvärgaölet från Bronwegs aldrig sinande tunna smeka sig ner genom hans strupe, efterlämnandes en känsla av värme och svart sammet. Han slöt ögonen och lät tankarna vandra bort, ut över de mäktiga Stonehome bergen, upp på dess högsta topp, ner i dess mörkaste djup, in i de djupa tunnlarna som dolde en ofattbar rikedom som bara väntade på att bringas i dager…

Så. Va ä de här för skit egentligen?

Durkik rycktes bort från sitt drömmande av Bronwegs allt utom välklingande stämma.

Ehhmm..? Va? Åh, ursäkta en gammal dvärg för att han låter tankarna irra iväg.

Ja. Så va ä de? Va ä de som händer egentligen?

Durkik samlade tankarna så att han skulle kunna förmedla allt som dessa vetgiriga och modiga hjältar skulle behöva för att frälsa Overlook från undergången. Han började med att förklara att han visserligen hade en del information fienden nog inte trodde att han hade, men att han säkerligen inte hade exakt hela bilden. Han hade lyssnat noga på sina plågoandars samtal under sin ofrivilliga vistelse här, och lyckats pussla ihop ett och annat. Först var det den här General Zithiruun som för Durkik hade verkat vara en general som en gång varit en stor och hyllad ledare men som numera fallit i dålig dager på grund av en eller annan händelse som resulterat i stora förluster och som också givit Zithiruun ett lemlästat yttre.

Å hur ser han ut, den där Zithiruun?

Zithiruun verkade omöjligt lång och mycket smal, om man nu vet något om githyankis kropssbyggnad, vilket jag gör så ni får ta mig på mitt ord. Hans ansikte, om man nu kan kalla det för ansikte, var fruktansvärt skadat, kanske efter en våldsam brand eller översköljt av syra. Köttet i ansiktet verkade krypa bort från de fasansfulla ärren, hans vänstra kind blott ett hål och genom hålet kunde man se skymten av metall som verkade implanterat för att reparera käk och kindben. Här och var kunde man se skallben som inte täcktes av hud och vissa av de bitarna var blott förkolnat ben. Hans kropp verkade stagas upp av den egendomliga rustning han bar, en blandning av metall och läder, full av leder som tillät honom röra sig obehindrat trots att hans muskler till stor del tycktes ha smält bort, kanske samtidigt då hans ansikte blev så förstört. När man såg på honom, om han stod stilla, så verkade han mycket svag, men det fanns en våldsam explosivitet i hans rörelser som tycktes trotsa all rim och reson. Han skulle vara en formidabel motståndare med sin silversabel i sin hand, trodde Durkik. I hans ögon kunde man ana hög intelligens och där fanns också ett löfte om död om man inte gjorde honom till viljes. Detta var en varelse som inte skulle kunna passera omärkt ens i en samling av tusen.

Zithiruun hade plågat Durkik, torterat honom till gränsen för vad som var möjligt, pressat honom på information om säkerheten kring Mountainroot Templet.

Å va ä de?

Durkik började berätta för gänget att Mountainroot byggdes av samma orden och senare skulle bygga klostret Sundred Chain. Det byggdes djup nere vid Mountainhomes rötter vid en tidpunkt då dvärgarna fortfarande firade sin seger över jättarna som förslavat dem. Det var inte en regelrätt dvärgisk konstruktion utan en tempel för alla folk som skulle kunna samlas i sin gemensamma dyrkan av Moradin. Det innehöll stora relikskrin som förvarade mängder av heliga ikoner, hade massiva katedraler som var och en kunde svälja hundratals besökare, och till och med en portal till Astralhavet så att Moradins änglar och härolder kunde besöka templet och hålla samkväm med speciellt ärade och upphöjda medlemmar av templet.  För att underlätta kontakten med övriga tempel och samtidigt ge besökare möjligheten att faktiskt, ehm, besöka templet så konstruerades fyra portaler som var och en hade en förbindelse med ett annat större Moradin tempel ute i världen, och på så sätt kunde de trogna lätt färdas fram och tillbaka. I årtionden, till och med århundraden, frodades templet, men allt nöts ner av tidens tand och allt eftersom så bildades det friktion mellan de olika templen. Durkik började få lite svårt att tala om de följande händelserna, kanske han skämdes för dem, kanske han bara var en gammal dvärg vars strupe lätt torkade ihop av alltför mycket tal. Han gjorde en paus, drack lite mer av dvärgaölet, samlade sig och fortsatte sedan sin berättelse.

Problemen började då avundsjukans gröna ansikte visade sitt fula anlete bland prästerskapen i de olika templen. Det började talas om ”mindre” och ”större” tempel istället för en stor församling. Prästerna i de mindre templen, det vill säga de som inte befann sig i Mountainroot, var avundsjuka på dem som blev ordinerade dit. Det talades om att det kanske inte alltid var ”de sanna Moradins Söner” som fick de finaste tjänsterna, ja faktiskt så började allt fler utanför, och innanför, de stora templet att anse att just de var ”de sanna”. Snart hade denna avund spritt sig även till andra tempel som inte hade någon port till Montainroot och så började något som skulle kunna liknas vid ett religionpolitiskt inbördeskrig där ord och makt var vapnen. Dvärgar började manövrera ut andra dvärgar, det började förvägras tillträde mellan portalerna, man kunde köpa sig tillträde och position, prästerskap gick i arv, svågerpolitik florerade – ja ni förstår säkert hur det kan bli. Hur som helst var det kaos, och det var då det hände. Durkik behövde en paus, något som alla var överens om. Det var mycket det här, och ännu hade de inte kunnat koppla ihop någonting med det som hänt. Historian var dock intressant så de lät dvärgen hållas, kanske hans skulle komma till poängen någon gång. Alla passade på att se över sin utrustning, torka sina blodfläckade blad, snabbt lappa ihop trasiga kläder, gå igenom bytet, medan dvärgen tog sig en kort tupplur lutad mot stenväggen.

När dvärgen vaknat ur sin korta dvala så fortsatte han berättelsen. Ingen visste säkert varför den stora jordbävningen hade drabbat mountainroot för några århundrande sedan. Var det Mordains vrede? Var det en förbannelse jättarna hade kastat över dvärgarna när de insåg att deras slavar skulle lyckas besegra dem? Eller var det helt enkelt en slumpmässig naturkatastrof? Ingen vet helt säkert. Dock resulterade det hela i att flera av de inre tunnlarna kollapsade, hela salar förintades helt medan andra skadades svårt. Panikslagna dvärgar samlade ihop alla skatterna, åtminstone nästan alla, och flydde hals över huvud medan några av portalerna fortfarande fungerade. När de väl hade etablerat sig annorstädes var de alla överens om att det som hänt nog ändå var det bästa, då detta avslutade alla stridigheter inom kyrkan. De var alla bedrövade över att ha förlorat det magnifika templet, men var nu också säkra på att det var Moradins önskan att det skulle ske och därmed skulle templet i all fortsättning förbli övergivet. Med tiden så glömde även de mest lärda, eller åtminstone de flesta av dem, att templet ens existerat. Som sagt, de flesta, men inte alla. Efter det att det gått några årtionden samlades en grupp, mestadels dvärgar men även från andra folkslag, hängivna Moradin, och de begav sig tillbaka till Mountainroot templet. De resade upp så gott de kunde och avlade en ed att underhålla templet till den dag kom då det skulle kunna bli viktigt igen. Den mäktigaste i gruppen antog titeln Vaktmästare och bosatte sig i en litet rum byggt innuti det största relikskrinet. Vaktmästaren mediterade under lång tid för att komma i samklang med den magiska energin som dröjde sig kvar i strukturen och heliga skyddsbarriärer och många fällor konstruerades för att skydda templet från yttre hot. Och säkert har det förblivit, åtminstone tills den här githyanki-generalen Zithiruun fick ögonen på templet. Vad jag har lyckats utröna ut samtal jag råkat höra och lockat ur generalen medan han förhörde mig så har han lyckats kidnappa flera andra höga präster och även en högt uppsatt kapten vid namn Holtan Aerun, och sedan har en extremt kraftfull githyanki utfört en väldigt svår psykisk ritual som ersatt själarna hos dem med medvetande från andra githyanki. I processen så förintas tydligen så gott som allt medvetande från värdkroppen, minnen och krafter, åtminstone i de flesta fall då han antydde att ritualen tydligen fungerat annorlunda på vissa av hans offer, och därför kunde han inte göra samma sak med mig. Efter ritualen är utförd så har kroppens nye herre bara tillgång till personlighetsdrag och kanske dess krafter i starkt reducerad form, och kan även själv manifestera sina egna psykiska krafter i samma utstäckning. Han behövde tillgång till min kunskap angående skydden kring Mountainroot och Stone Anvil. Medan jag gav honom så lite jag kunde så fick jag ur honom desto mer än han säkert räknade med, han tänkte nog att det kvittade vad han sa till mig eftersom han skulle döda mig till slut i vilket fall som helst. Han tänker använda Mountainroot templet för att kalla hit en större styrka githyankisoldater från Astralplanet, och sedan transportera dem därifrån till Stone Anvil och kanske till andra ställen. Det skulle ge honom en förintande styrka och hans erövring skulle bli mycket svår att motstå. Overlook har en gott skydd från yttre invasioner, men om den kommer innifrån djupaste staden så skulle vi snart bli utraderade. Han var vis nog att ta prästerna, om man nu kan kalla något sådant visdom, då han var fullt medveten om att just prästerna är de som kan sammankalla stora mängder stridsdugligt folk, och de större templen har även i sin arsenal, spciellt om det handlar om präster som står i god dager med sin gud, änglar och härolder som kan kallas i stunder av stor nöd. Jag måste ha verkat omöjlig att knäcka ty Zithiruun blev alltmer otålig under förhören, och ju mer otålig han blev destor svårare blev tortyren. Till slut gav han upp ett desperat skrik av frustration och vrålade att han inte längre brydde sig och att han skulle ta reda på sakerna på egen hand genom ”att se själv”.

Durkik fick en kraftig hostattack som fick äventyrarna att se ängsligt mot sin helare. Talron kände med van hand på dvärgens panna, knackade lätt med fingrarna mot hans bröst och lyssnade. – Början till lunginflammation, menade han och ordinerade avkok på svampen Nattstrumpa och grötomslag. De gav dvärgen några minuter av vila, något som han tacksamt tog emot, sedan fortsatte han. Han berättade att det han visste mycket väl kunde vara ännu en list från Zithiruun, kanske var generalen listigare än man kunde tro, kanske inte. Vad prästen dock visste var att han inte kunde lita på någon alls i staden längre, varken präster eller militärer. Alla kunde ju vara offer för githyanki ritualen. Han visste en sak dock, och det var att BÄD var att lita på, faktiskt de enda han kunde lita på, och därför var de också de enda som skulle kunna frälsa staden, och dalen, från säker undergång. Prästen såg länge och väl på varje person i sällskapet innan han fortsatte; – Som jag sa tidigare så fanns det förbindelser mellan Mountainroot och andra tempel. Stone Anvil är ett av dem. Portalen ligger väl gömd i en gammal gravkammare. Jag kan ta er fram till ingången men jag kan inte berätta för er hur man använder portalen och jag kan inte heller beträda själva gravkammaren då jag är edsbunden att aldrig göra så. Mitt hopp står till att ni, när ni väl finner portalen, kan finna ett sätt att öppna den. Jag måste be er om ännu en sak dock, tillade han snabbt. När Mountainroot övergavs tog det flyende prästerskapet med sig de flesta av de värdefulla relikerna. De flesta, men inte alla. Någonstans i templet finns det en stor bok med titeln, översatt översatt från dvärgiska, Incunabulum Primeval. Boken är en källa till mycket kraft om man vet hur man använder den. Om ni kan finna den och bringa den med er så kan jag garantera er en summa av 3600 guldstycken ur tempelskatten här samt ge er laglig rätt till övriga skatter ni finner, och tar med er ut, ur Mountainroot.

Där tog dvärgens berättelse slut och han reste sig upp mödosamt men beslutsamt. Han såg på gruppen att de var slutkörda av stridsvedermödor och alltför mycket tal från en gammal dvärg. Natten hade gjort sitt intåg och han antog att även om ting hastade så var det ingen mening med att skicka ut soldater i fält om de ändå inte var stridsdugliga. Han bad dem därför att gå med honom till Stonehammer distriktet där han kunde erbjuda dem vila i ett av husen kring Stone Anvil, avsett för besökande dignitärers övernattningar när de blev inbjudna av templet av den ena eller andra anledningen. De tog sig genom gatorna så osynligt de kunde, Durkik hade en filt dragen omkring sig för att minska chansen att någon skulle känna igen honom. De blev visade till bostaden, som var vekligen storslagen för att vara en övernattningsbostad, breda sängar på mjuka bolster, varma spisar och tjänstvilliga uppassare spred en välkommande känsla hos alla som där inträdde. Durkik drog sig tillbaka till en av de större sovkammrarna och bjöd dem alla en god sömn. De skulle definitivt behöva den.

En lagerlokal fylld med loot.

Tysta som små möss står gänget och tittar ut över lagerlokalen. De försöker avgöra hur starkt motstånd de kan tänkas mötas av från fienden som ovetandes fortsätter med sina göromål där nere. De hade sett Durkik kopian smita in med nu var han som bortblåst. Rummet är fullt med lådor i olika storlekar och längs taket går det lejdar som några dvärgar patrullerade. De kunde se i alla fall tre dubbelgångare och ett gänga dvärgar även på golvet.

Där finns gott om gömställen och han kan i praktiken vara var som helst. Bronweg fnyser till och säger –  Jag har spikt igen dörren dä ner så låt oss bränn. Talron tycker inte om iden och i sin upprördhet råkar han slå i stortå på den enda stolen i rummet. – Vem ställde den där? Han tittar anklagande på de andra som hyssar han för allt de är värda. Men han bryr sig inte utan börjar tala de helade orden för sin tå.

Nu är du blå
men lilla tå
nu du bra ska må.

Det var inte ett av hans bästa men den funka och det var det viktigaste.

Naivara tittar oroad ut över lagerrummet och upptäcker att några av fienden där ner som  hört Talron. Xavier tittar snabbt på de andra och tar på sig hatten av förklädnad och tar skepnad av vakten som stod i rummet innan . Sen sticker han ut huvudet och säger lite nonchalant att han är i stort behov av en kissepaus och kommer alldeles strax tillbaka. Protesterna som kommer bryr han sig inte om utan stänger dörren. Han håller andan medan han lyssnar på dörren för att sen vända sig till gänget och säga – Hoppas de köpte det.

Men  ack nej det gjorde de ej. Inte en av dem i alla fall som kom in i rummet och rakt in i ett oväntat bakhåll. Dvärgen om kom in såg ut att vara ett riktigt råskinn. Han var bastant och lika bred över axlarna nästan som han var hög. Gänget väntade inte utan lät sina vapen snabbt falla över honom och som pricken över iet lyckades Rieta teleportera honom precis utanför trappan utanför. Han landade hårt med huvudet i en dypöl med. Han reste sig snabb och brölades rusade han upp för trappan igen där Naivara väntade på honom med sitt armborst. Hon träffar honom och han faller ner igen för sista gången.

Ljudet från striden har gjort att de nu definitivt blivit upptäckta. Strid är oundvikligt och planen om att bränna ner stället inte längre aktuellt. Naivara frammanar en rosa dimma med förrädiska små söta fjärilar och enhörningar och när dvärgarna närmar sig dem för att gulla lite ändras de till ondskefulla som varelser som anfaller.

lager

De håller sig i det lilla rummet så länge de kan då de inte kände för att agera som nåldynor då alla dvärgarna var beväpnade med armborst. Utom Xavier som hela tiden vill att gänget skulle storma lagerlokalen. Tillslut klarade han inte vänta mer utan rusade ner för trappan där han lät sitt svärd dansa polka.

Bronweg skakade på huvudet och ett varför slapp ut när han tungt andades ut.

Nu kändes det som de inte hade något val. De kunde ju inte lämna Xavier till sitt eget öde utan de rusade ner till hans undsättning och snart var den sista dvärgen tystad.

De samlade sig och Talron tog sina läkande händer på Xavier och Naivara och Rieta tog på sig att leta igenom lokalen för att se om de kunde hitta Durkik kopian. De tog vars en gång och när de kommit en bit ropade de andra ska ni inte gå tillsamman? Det känns lite säkrare men de bara borsta bort frågan och sa vi täcker mer mark så här.

Det var nog ett misstag för nog täkte de mark och det dröjde inte länge förrän Rieata stod öga mot öga med den eftersökte Durkik kopian, överprästinnan till Raven Queen och två dubbelgångare. Överraskad drar hon snabbt sitt svärd undertiden hon vrålar till de andra att de ska komma för här blir det dvärgbowling.

Durkik

Helighet och Skenhelighet och Kvinna för sin hatt!

Bronweg stod stilla, man kunde se hur någonting arbetade bakom hans ögon. De övriga tittade lite frågande på varandra. Bronweg brukade väl aldrig… tänka efter…eller? Osäkerheten växte för varje sekund som gick, men Bronweg stod stilla. Skulle han inte börja gå någon gång? De två dvärgarna som så tacksamt tagit emot den evigt brinnande facklan verkade även de lite obekväma till mods. Alldeles nyss hade denne långe och uppenbart livsfarlige mannen uttalat en modig önskan om att knalla rakt in i mörkrets käftar, denne man som uppenbarligen ledde BÄD, som hade räddat Overlook från invasionen, som hade hjälpt Kalad i sitt heliga värv att utrota orcherna som infesterat bergsklostret kallat ”Sundred Chain” på dvärgarnas eget språk men som i allmänhet kallades Den Brustna Kedjan, och sett till att de heliga relikerna kunnat räddas undan monstrens giriga klor. BÄD som av de flesta dvärgar som visste något ansågs vara rörda av Moradin och vars mod och rättrådighet var vida känt i stora delar av Overlook… stod de verkligen och tvekade nu? Vad kunde i så fall ligga framför dem, vad anade denne Bronweg i gruvans mörker och som fick honom att tveka?

Till slut harklade Bronweg sig, spottade en rejäl loska på golvet och sa – ”Naah. Dä ä la nog mest skit mä gruvan. Vi går nån ann’stans iställ.”

Och så blev det.

När gruppen skulle lämna tempelbygget så stötte de ihop med en något pråligare klädd dvärg, så pass hårt att den gamle dvärgen vinglade till och fick ta för sig med handen mot tempelmuren för att inte falla omkull. Dvärgens två vakter förde automatiskt sin händer mot hammare och sköld, och vem vet hur det hade gått om inte den gamle dvärgens inhyrda livvakt, Megan Swiftblade (ledare för Freestriders, en konkurrerande äventyrargrupp, och som gruppen tidigare talat med allt som hastigast i samband med invasionshotet vid Bordrins Watch) rutit till ”Vad tror ni att ni håller på med?! Har BÄD verkligen fallit så långt att de ger sig på åldrade präster?” Gruppens samlade uppmärksamhet föll genast på den karismatiska dvärgkvinnan som log illmarigt mot dem medan hon smått lutade sig mot muren med de muskulösa armarna korslagda över bröstet. Hon kastade en snabb blick mot de två vakterna som eskorterat prästen och med en liten gest fick hon dem att slappna av. ”Det är inte tillrådigt att anfalla dem som står under Megan Swiftblades beskydd, vilket är fallet med Förfader Karros här, så se upp med hur ni går hädanefter. Man vet aldrig vilka jobb jag tar.”, och någonting i hennes blick utlovade stora bekymmer för den som inte hörsammade hennes varning. De kände ju sig själva, att om de hade tagit ett livvaktsjobb så hade den de beskyddat kunnat känna sig helt säker på att klara livhanken samtidigt som eventuella hot snabbt och obarmhärtigt hade utraderats. De såg samma beslutsamhet, och förmåga att genomföra, hos Megan och deras respekt för henne steg ett par pinnhål från absoluta okända bottenträsket. Kanske de kunde använda sig av henne i något syfte framöver? Hon kunde ju uppenbarligen hålla sig utom synhåll när det passade henne, och kanske hon kunde snappa upp saker som de själva missade? Nåja, dessa tankar föll snart ur sitt bo på samma sätt som en liten dunig fågelunge gör det från sitt när föräldrarna anser att den behöver lära sig flyga. Tanken flaxade med de små vingarna och pep i högan sky medan den rusade med halsbrytande fart nedåt mot marken, men ingen hörde den.

Gruppen lyckades be Karros om ursäkt och blidkade honom så pass att de kunde fråga honom om en del ting som förbryllade dem. Dessa ting var, inte i kronologisk ordning;

1. Vem gör något?
2. Vad gör den i så fall?
3. När händer det?
4. När det händer, vad är i så fall ”det”?
5. Hur går det till väga?
6. Varför skulle vi bry oss när ingen annan verkar göra det?
7. Var händer det?
8. Vem händer det?
9. HUR?!

De pressade den stackars prästen på så många svar att inte ens Moradin själv skulle kunna få alla rätt. Det var ju inte så att prästen faktiskt visste särskilt mycket, naturligtvis, eftersom han var just en präst och hade nog med problem med sitt tempel och sin församling. Vad de kunde få ur honom var att han tyckte det var högst märkligt att templet upprustades överhuvud taget, med tanke på att han så många gånger genom åren försökt få till stånd just en upprustning men fått kalla handen. Nu när han nästan get upp så kom plötsligt ordern att templet skulle minsann upprustas och inte nog med det, han skulle få all hjälp han någonsin behövde för att göra det, pengar var inga problem. Det hade funnits några små krav, såsom vilka som tvingat skulle arbeta på bygget, vem som skulle vara huvudförman (endast underställd Karros och knappt det), att det inte fick förekomma prat om finansiering, den typen av småsaker. Karros hade gärna accepterat, men tyckte ändå att det var egendomligt, och det kom så plötsligt! Inte ett ljud om det och så då för tre veckor sedan, PANG!, och så var allt igång. Överstepräst Durkik Forgeheart hade, trots att det var från honom som pengarna och tillstånden flödade, inte brytt sig så där väldigt mycket om projektet dock, något som Karros tyckte var högst ovanligt med tanke på att Durkik vanligtvis ville ha sitt ord och vilja med i allt som företogs av Moradins prästerskap. Även om Karros inte sa det rakt ut med så många ord, kunde de alla ändå ana att han var djupt oroad över Durkiks beteende. Att sedan Durkik hade sänt honom arbetare i form av större delen av prästerskapet i katedralen, så pass många att Karros inte trodde det var möjligt att ens upprätthålla den enklaste formen av service, var ännu en sak som förbryllade honom. Varför skulle Durkik vilja tömma sitt tempel på dess värdefullaste tjänare? BÄD berättade om vad de misstänkte, att en stor del av de höga prästerna var besatta av demoner eller liknande och att något stort var på gång att hända. Karros var chockad över dessa nyheterna, och ännu mer chockad över att flera av hans vänner i prästskrået var döda. Han blev helt bestört över att ingen visste detta och att BÄD ansåg att ingen behövde veta det heller förrän allt var utrett.Dessa heliga personer behövde begravas och sörjas under stora hedersbetygelser ansåg han, men insåg också att det kunde vara vist att inte sätta igång något sådant just nu med tanke på de eventuella svårigheter som måhända skulle kunna inträffa, eller inte inträffa, i Overlook inom en snar eller fjärran framtid, beroende på hur rätt BÄD hade. Det var en skakad och rörd präst gruppen lämnade efter sig när de till slut bestämde sig för att ge sig iväg. De styrde kosan mot Stonehammer distriktet för att snoka lite.

Stonehammer är så annorlunda jämfört med resten av staden. Här doftar luften rent, här hörs bullrande skratt och sjungande barn, här ser man inte ett spår av förfallet som är så tydligt i resten av Overlook. Nästan uteslutande dvärgar finns här, gatorna är rena, husen har välansade häckar och rabatter, tjänstefolket är välklätt och ser välmående ut. Här klingar guldet från hand till hand under livliga, men hövliga, köpslåenden och fasaderna på husen är häpnadsväckande vackra med sina utsirade stenstuckaturer som var och en skulle kunna berätta en lång historia över släkten som bott där sedan långliga tider. Mycket av detta gick BÄD förbi, tråkigt nog, och om de inte löste problemet vid handen så skulle de aldrig mer få chansen att skåda denna delen av staden såsom den var just nu, välmående och vacker. Allt skulle täckas i en förtärande eld, allt skulle krossas till damm, allt skulle förintas – så har det sagts dem i alla fall.

De försökte hålla låg profil, men det är svårt att göra det när man helt uppenbart är minst två huvud långre än övriga så deras framfart följdes av nyfikna blickar. De blev inte hindrade eller så, det skulle aldrig falla dvärgarna in att göra när det gällde desssa namnkunniga hjältar. De var ju ändå Moradins Verktyg hade det sagts, men det var inte bara dvärgar som såg dem och intresserat följde deras väg, och inte alla som såg dem tänkte så gott om dem som de skullet önska, men även dessa för BÄD osynliga ögon får lov att passera omärkt genom berättelsen eftersom de var just det, osynliga, för våra huvudpersoner.

De anlände till huset som var skådeplatsen för den egendomliga ritual som beskådades av Naivara Månskugga för någon kväll sedan. Tyst och omärkligt lyckades Naivara dyrka upp låset och gruppen kunde glida in i förrådet, som var just det, ett förråd och inte mycket annat. De genomsökte lårar och prång, lyfte på tunnlock och knackade väggar, men hittade inget av intresse. De satte istället av mot själva Mordins högsäte i overlook, tempelkatedralen kallat ”Stone Anvil”, för att där konfrontera överstepräst Durkik!

Katedralen är verkligen mäktig, uthuggen i urberget, fasaden sträcker sig vida högre än någon annan byggnad i sikte, dörrarna av sten säkerligen minst tolv meter höga, enorma fönster i form av Moradins Hammare. Det är ingen tvekan om att detta är en högt vördad plats bland dvärgar, en skatt som inte det skulle tolereras att vanvårda. De spridde ut sig i templet, Bronweg sållade sig till en skara tillbedjande dvärgar som andäktigt lyssnade till den kvinnliga prästens mässande. De församlade var kanske uppåt ett par hundra, men i den stora hallen så upptog de ändå bara en hörna. Bronweg satte sig att stirra på prästen för att försöka utröna om hon var besatt eller under inflytande av illasinnad magi, något han slöt sig till inte var fallet. naivara drog på sig sina magiska läsglasögon och började studera texterna som var inmejslade i väggarna i templet, en uppgift som skulle ta större delen av ett år att genomföra, i jakt på något som skulle kunna peka på något misstänkt eller kanske härleda till problem i svunna tider mellan dvärgarna och Gith-folken (Githyanki och Githzerai. Githzerai klostret hade de ju besökt tidigare, då infesterat av gnollar och där hade de frigjort Amyria ur det talade svärdet. De började misstänka att detta skulle kunna ha med något att göra, en sällsynt klarsynt tanke för att vara BÄD, vill jag lova). Han fann inget dock som skulle kunna hjälpa i frågan. Rieta letade sig in djupare i katedralen och kunde se tydliga tecken på bristande underhåll, såsom nerbrunna facklor, osopat golv, utbrunna fyrfat och liknande. Detta skulle aldrig ske i en katedral som denna om allt stod rätt till, tänkte hon. Knappt hade hon tänkt tanken klart förrän hon hörde en barsk stämma – ”Du är inte önskvärd här! Seså, ge dig av!” det var överstepräst Durkik själv, tillsammans med nio stycked bistra soldater som började mota iväg henne mot utgången. Han gav order om att alla i BÄD skulle samlas vid utgången, vilket de också gjorde, och sedan gav han soldaterna order om att dessa inte fick komma in i templet igen, vände på klacken och gick därifrån med hastiga steg. Durkik hade visserligen all rätt i att avhysa vem han ville från sitt eget tempel, men BÄD tog ändå illa vid sig. Så pass illa att de spred ut sig och höll koll på templets portar för att se vem som kom och gick. Och minsann, det dröjde inte länge innan den imponerande Durkik i egen hög person kom uttågandes genom portarna och gick med raska steg längs boulevarden som skulle ta honom ut ur Stonehammer distriktet. Naivara hakade på och övriga hängde på Naivara, dock en bra bit bakom henne för att inte dra till sig uppmärksamhet.

Vid ett tillfälle när Durkik befann sig drygt femtio meter ifrån Naivara duckade han in i en gränd. Naivara snabbade på sina steg för att inte tappa honom ur sikte, men innan hon hunnit fram till gränden så kom en annan dvärg ut ur den, ungefär samma klädsel som Durkik, minus hatten, ungefär samma längd, men helt annat hår och skägg, men med samma karakteristiska gång som Durkik. Hon bestämde sig för att här låg en hund begraven så hon följde denna nya dvärgen istället medan övriga kastade sig nerför gränden, som var tom på personer och sidoingångar och som mynnade ut i en annan bred gata i samma distrikt, en marknadsplats vad de kune bedöma, komplett med dyktiga gycklare och matstånd och ölstugor, hela baletten. Vanligtvis hade de gärna sållat sig till mängden här, tagit sig ett stop, lyssnat på barderna och applåderat gycklarnas halsbrytnade kosnter, men nu fanns det viktigare saker att göra.

Under tiden Naivara skuggade dvärgen så blev det uppenbart att han kände sig förföljd. han stannade till, vred på huvudet, ökade takten, duckade in här, sidostegade där, gjorde snabba ögonkast bakåt och åt sidorna, ja allt man gör om man känner sig förföljd. Naivara hade dock en hatt! En mycket speciell hatt minsann, då den tillät henne att ändra skepnad och vilseleda de flesta som bara tittade åt hennes håll som hastigast. Därför kunde hon följa dvärgen ganska så nära och så snart han sett henne i sin förklädda skepnad så bytte hon till ett helt annat utseende. En väldigt praktisk sak att ha, denna hatten. Hade varit tråkigt om en plötslig vindpust hade lyft den från hennes näpna huvud och burit iväg den över bergen för att aldrig mer ses av något levande öga (ja, det är GM som talar). Det hände såklart inte, men man vet ju aldrig, ett så pass bra föremål har en tendens att vilja glida en ur händerna, eller huvudena i detta fallet.

De följde Durkik till en stor lagerbyggnad i det sluskiga Blister kvarteret, samma kvarter som för övrigt hyste deras gamla goda värdshus, Bergets Härd, så de kände sig lite hemma. De hade sett byggnaden förr men av naturliga skäl inte brytt sig ett smack om den eftersom den inte utmärkte sig det minsta från andra nergångna byggnader i denna delen av staden. Durkik gled in genom en skjutdörr som egendomligt inte gick från sida till sida utan uppifrån och ned. Detta var ett egendomligt påfund tänkte Xavier och gjorde en mental anteckning att undersöka mekanismen närmare vid tillfälle. För Naivara var detta inget skumt alls, det var ju precis så en portcullis fungerade, men hon höll tyst om saken. medan de övriga höll koll mot byggnaden lite avvaktande så smög Naivara runt och kollade alternativa ingångar, fann en skranglig trappa som ledde upp till en dörr cirka åtta meter upp på den tolv meter höga, fönsterlösa, byggnadens vägg. Hon gled upp och gläntade in, såg ett rum med ett bord och en stol och på stolen satt en man av människoursprung med ryggen mot henne. Hon ville väldigt gärna in i rummet, som hade ett fönster in mot lagerbyggnaden och en dörr som var stängd. Säkerligen ett förmanskontor där man kan överblicka det pågående arbetet.

Naivara har en del riktigt praktiska kunskaper, speciellt tränade för hennes valda yrke, och även besitter ett antal magiska föremål som ska göra hennes uppgifter lättare, såsom den där hatten. Nu ställde hon sin kreativitet på sin spets för att få ut mannen ur rummet. Hon skapade en outhärdlig stank, inte helt olik den man kan råka ut för om man står på näsan i en orchlatrin en het och fuktig sommardag, samtidigt som hon såg till att mannen upplevde en obekväm hetta sprida sig genom kroppen. Inget illavarslande, inget som faktiskt skulle skada mannen, men tillräckligt för att han skulle vilja kasta sig ut ur rummet och ta sig till vattentunnan nedanför trappan. Naivara kastade sig vigt över räcket och höll sig fast i fingertopparna, dinglandes åtta meter över den hårda obarmhärtiga marken nedanför. Åtta meter låter kanske inte som så mycket, men när man hänger på det viset som hon gjorde, då är det riktigt, riktigt mycket minsann. Mannen såg inte henne dock utan rusade nedför trappan, precis som planerat, och började ta av sig kläderna. Just som han drog tröjan över huvudet så såg han sig omkring, såg Naivara, såg andra ansikten som han instruerats att undvika konfronteras med, såg Bronwegs, Rietas, Talrons och Xaviers obarmhärtiga ögon stirra mot honom, så han gjorde något de aldrig skulle kunna vara beredda på. Han dog! Bara sådär! Knall och fall!

Mannen föll ihop och Xavier kastade sig fram, såg mannen i ögonen, men de var inte där. Bara ett par själlösa glober, gråvita och helt utan spår av mänsklighet. Han hade sett detta förr, det hade de alla. Mannen hade varit besatt. Det var ingen speciell man detta ska tilläggas, ingen hög präst, ingen viktig. Detta satte helt nya regler för spelet, tänkte de. Nu kunde de egentligen inte lita på någon, något de visserligen alltid känt, men nu hade de bevis för saken ansåg de!
De tog sig upp i rummet ovanför trappan och stängde dörren eftersig. de skådade ut över ett jättelikt magasin, massor av lårar i olika storkelak, staplade på bredd och höjd, och ovan allt detta fanns upphända lejdare av metall, block och taljor, vinschar och rep, allt som behövs för att underlätta jobbet för en lagerarbetare. Men det var inte dessa vardagliga ting som tog deras uppmärksamhet i anspråk, det var folket som befann sig i lagerbyggnaden. hårda män, beväpnade med stål och armborst, alla på sin vakt, och i skuggorna såg de varelser som inte var helt mänskliga. De hade sett sådana förr. Doppelgangers. Byggnaden var väl upplyst av lanternor och sunrods (sicket slöseri – Xavier Mrrnamaren), och någonstans där inne skulle svaret på deras fråga finnas. Någonstans där inne fanns dvärgen, överstepräst Durkik, och han hade en hel del att förklara!

Ljusshow och Nattost

Utanför templet står vi nu med vagnen väl dold förbereder vi oss att gå in i templet sedan ner i kryptan.

Rieta går ensam mot porten och skjuter upp den efter en djup suck, sakta går hon framåt medans skuggorna dansar på väggarna, Rieta gillar inte detta och tar fram svärdet och lyser upp allt, det blir som dag inne i templet, om där varit någon så hade dom sett detta utan problem.

En liten bit bort trycker dom andra runt ett hörn och väntar ett liten stund innan dom går efter Rieta, då ser dom hur templet lyser upp och man ser hur ljuset tränger igenom sprickorna i murbruket och fönster, det är som en ljushow som kommer inne från templet.

Rieta fortsätter ta sig närmare altaret och kollar bakom och ser en lucka i golvet, det lyser där nere ifrån. Hon börjar ta sig ner och blir nästan bränd av faklorna på väggarna. Tar sig sakta ner för stegen ner i kryptan, ser ett stort rum framför sig med hålrum i väggarna och sarkofager. Mitt i rummet ser hon Kyrist med röda flammor i händerna och stängda ögon, när hon stiger ner på golvet öppnar hon ögonen som lyser djupt röda av ondska.

Gruppen smyger efter och Naivara ser en bekant dvärg präst, Durkik, han kollar åt båda hållen innan han går bort ifrån moradins tempel. Osedda tar sig alla in i templet och bort mot luckan.

Rieta tar sig halvägs fram när kyrist vänder huvudet och säger -Du är sen!, det är då resten av gruppen lyckas ta sig ner i kryptan, hon vänder sig mot xavier och formar 2 brinnande gigantiska eld ormar dom börjar sätta fart och attackerar xavier, slår in i han dom går rakt igenom honom och börjar brinna lite.

Talron börjar att bränna in Meloras märke i pannan på Kyrist som börjar vakla lite, medans Bronweg springer som en galning och slår till med all sin kaft som  gör att hon stapplar mellan Rieta och Bronweg. Rieta tar tar chansen och slår till och försvagar henne ytterligare. Naivara tar fram sin armborst och siktar mot pannan, bloder rinner ner från över ögonen och förblindar henne med, hon ser ut att falla när som helst nu. Xavier går som en zombie mot Naivara och snubblar till och säger ut högt -Det där fungerar inte på mig! och vänder sig mot Kyrist.

Kyrist är i närheten av att tuppa av nu, det är då hon säger -Detta är inte det sista ni ser av mig!, sedan kollapsar livlöst. Talron rusar fram till henne och är hon är livlös, ögonen är vita utan pupiler, kroppen är fortfarande varm, han tar slutsatsen att hon dog när varelsen lämnade kroppen.

Bronweg kollar över hur ritualbordet och kommer fram till att kopplingen är till astral havet. Han ser en silver dolk, lite rökelse, miniatyr dörr av porselin och trä och en kub av obsidian.

Bronweg genom söker kroppen ”väldigt noggrant” och hittar en nyckel på henne. -Den nycklen går nog till hennes rum, säger Xavier när han sett att Bronweg hittat en nyckel efter genomsökningen av kroppen.

Dom tar oss upp i hennes rum och Bronweg försöker sig på att öppna dörren, -Dörr visa dig nu!, inget händer och han tar upp yxan för att öppna dörren men Naivara avbryter, hon och vill försöka, börjar med att kolla närmare och markerar i fogarna vart hon ska hugga ut för att komma åt nyckel hålet. Fram med kisel och hammar sen börjar hon jobba på i cirka en timme till slut lyckas hon få bort sten blocket som var för hålet, samtidigt som detta händer går stenen upp i rök med resten av stenblocken som varit för dörren. Hon kollar efter fällor först och sedan låser upp dörren.

Rummet där inne är ett vanligt rum med en kista, skrivbord, gaderob och en säng. Naivara är vid kistan innan någon hinner blinka, Xavier ger ut order att undersöka stället, en dag bok hittas och inget nytt har blivit skrivet på 3 veckor.

I dag boken hittar Xavier historierna om vad hon gjort på templet, så som skickat iväg mängder med förslag att upprusta templet, hur hon hjälp dom äldre och hur fattigt templet är.

Ideerna börjar flöda och vad som ska göras härnäst, besöka Lavinja är en av valen, gå och äta en annan, osv. Det slutar att vi går mot Lavinja på eratis tempel. Knackar på dörren och ingen öppnar, Naivara ”öppnar” dörren och vi tar oss in i templet, ett par oljelampor lyser upp templet och i övrigt är det tomt.

Dom tar sig ändan in i sovrummet ställer sig över henne och Rieta tar fram sitt svärd och förbereder sig, väckningen startas med att hon sätter igång ljuset på max från sitt sunblade i ansiktet på Lavinja, hon vaknar förskräckt och frågar vem vi är, en motfråga ställs till henne för att varifiera att det är Lavinja vi pratar med. Alla utan Rieta går ut och dukar upp bordet med en stor frukost mitt i natten så nattost får det kallas.

Under nattost berättas hela historien för henne, och hon kan inte hjälpa oss med något. En plan läggs up efter en hel natts pratande.

Eratis tempel lämnas och dom går tillbaka till Bergets Härd upp till sovsalen och sover.

Vaknar upp och äter en stor frukost och går mot stads porten.

Någon som stavar med Z kan väl inte vara god, eller?

General Zithirhuun , vilken jäkla general frågar sig äventyrarna och till råga på allt så stavar han sitt namn med Z och två uu det kan inte vara något gott i det. Generaler har ju kaptener och en viss kapten Aerun var ju med på det hemliga mötet mellan prästerna och Durkick, han höll ju även tillbaks stadsvakten när hjältarna poserat som de förlorade och stoppade sina män att springa efter kanske kan han leda dom till generalen.

Naivarah förhör sig samtidigt på stan om kaptenen, han har tydligen slagits i fjärranländer och att han kom till staden i sommras tillsammans med 8 soldater, men folk verkar tycka gott om honom.

Naivarahs efterfrågningar leder gruppen till porten där de får reda på att Aerun är stationerad vid marknads platsen, en snabb plan sätts i verket som går ut på att ett medelande ska skrivas och lämnas till Aerun i detta står det att äventyrar gruppen Freespirits är generalen på spåren och att han bör vara försiktig. Detta medelande ska överlämnas av Xavier utklädd till Grovald.

Planen sätts i verket, Kaptenen får lappet, men förstår inte vad det gäller och kastar lappen, han beodrar även att Grovald ska gripas men Xavior byter snabbt form och Grovald finns inte att finna längre.
Då planen inte fått den effekt gruppen velat bestämmer dom sig för att konfontrera honom som sig själva för att Bronweg ska kunna få möjlighet att se om även hans själ är borta och övertagen, men Bronweg finner inga spår av magi från mannen så slutsattsen dras att han är styrd av guld.

Då detta inte gett äventyrarna några ny ledtrådar provar dom på ett gammalt välbeprövat knep, nämligen anklaga Pelor för att vara grunden till allt ont. Så de beger sig ner till Nine Bells och Pelors tempel. Liken uppsvällda och stinkande kvar på golvet som dom lämnades vid deras tidigare besök, källaren är vattenfylld och Naivarah ger sig ner i det mörka vattnet, där hon finner en ond godliknande humanoid som utan större problem tas om hand av gruppen och utfrågas, det visar sig att han har sin egen agenda att anfalla och ta över staden, men känner inget till om demoner, doubblegangers, eller elementarer. Så dess liv avslutas.

Ännu en gång krossas äventyrarnas planer och de känner sig tillbaks på ruta ett. De sätter sig som så många gånger förr på värdshuset och över ett stop öl går igenom informationen som dom har, att staden ska dränkas i eld får dom att funderar på hur någon skulle kunna bygga en portal mitt i staden utan att misstänkte något, Moradins tempel håller ju på att rustas upp och hade inte Durkick synts till på bygget under underliga tider. Mystiken tätnar och gruppen ger sig ner till bygget, att få tillträde till bygget som Moradins verktyg blir en lätt match och de får reda på att Durkick har den senaste tiden tappat intresset för bygget utan när han besöker det så kommer han bara för att tala med Bantram Hammerfist.

De får även reda på att bygget har drabbats av flertalet olyckor och material sändningar har försvunnit på mysiska sätt.

Templet är byggt på den plats där staden grundades och som gammal dvärgstad finns det fullt med schakt och gruvor fortfarande kvar, dock inga som används. Nedgången till gruvornas vaktas av fyra dvärgkrigare som berättar att berget har talat till dom och att något inte står rätt till, berget är inte nöjt och något är fel.

Jou då ä la de bäst vi titt efter säger Bronweg…