Så kan de gå när de odöda står för försvaret.

På vägen tillbaka till värdshuset talade Rufus om hur tacksam han var att de hade räddat honom från en säker död. En tår lämnade hans öga så rörd han var och när de stod utanför värdshuset sträckta han på sig. Han tog mod till sig och ryckte upp dörren dramatiskt och spatserade in med huvudet hög. Ett jubel utbröt och en stol drogs fram till hjälten som kommit tillbaka. Gänget glömdes bort och all fokus var på Rufus som började berätta en storslagen historia hur han bekämpat de hemska varelserna och hur han hade fritagit sig själv. Publiken var som förtrollade och de lyssnade på varje ord.

När han avslutat sin berättelse så vände de sig till gänget och frågade om vi visste något om dessa varelser och eftersom Rufus berättelse varit så överdriven kunde gänget bara fortsätta i samma spår och lade ut texten på ett snyggt vis.

De satt sig med resten av byborna och började fråga dem om försvaret i byn och fick reda på att byns enda försvar höll av byns nekromanter i byn och priset för tjänsten var alla döda kroppar. De verkade inte helt nöjda med denna överenskommelse men kände att de inte hade något val.

Men det var längesedan de hade sett han och de började bli lite oroliga men eftersom ingen egentligen ville gå upp till hans torn eftersom de var rädda för vad de skulle kunna mötas av erbjöd sig gänget att ta sig en titt. Nyfikna över vad han sysslade med hade en del i saken men att de kanske skulle få gratis rum och logi gjorde att de erbjöd sig.

Byborna var inte sena att ta emot deras hjälp men de sa att det nog skulle vara bättre om de gick upp på dagen då natten varelser kanske skulle slita dem i stycken. Men de pratade till döva öron. Varför vänta till i morgon när man kan ta itu med det på en gång?

De stegade ut med självsäkra steg och när de kom ut drog Rieta upp sitt solsvärd och nattens mörker skingrade sig som om på flykt från dem. Det var inte bara mörkret de höll borta utan även vargarna som höll till i skogen. De höll sig till utkanten av svärdets sken och man kunde bara se glimtar av dem då och då.

Till slut kom de fram till en smal trappa som ledde upp till ett torn. De följde trappan upp och på vägen upp kunde de se en massa odödliga som samlats runt tornet. Det gjorde att de ökade takten för att de kände sig inte helt bekväma av synen.

De kom fram till en stor trädörr som definitivt sett bättre dagar och drog i snöret. Ljudet från klockorna ekade men ingen kom och öppna. Nu började de bli riktigt obekvämt då se odöd kom allt närmare och gänget visste inte riktigt om de skulle anfalla eller ej. Tillslut kände Naivara på dörren och upptäckte att den var olåst så hon öppnade för att kalla på Rutger som nekromantikern hette. Men hon stelnade till när hon mötes av den största och mest groteska  varelse hon sett. Det var en enorm odöd som såg ut att vara ihopsatt från många kroppar. Den var sydd över hela kroppen och vissa delar såg ut att passerat bästföre datum för länge sedan.

Talron sa till henne att backa för här skulle hon få se hur man hantera sådana problem. Han öppnade dörren och uttalade en formel som förvandlade den odöde till en snäll lite hundvalp och sa till han att den skulle gå ut och ställa sig på trappan. Den tittade lite frågande först men utan ett ord började den gå ut. Lite problem fick den när den skulle klämma sig förbi Bronweg men snart stod den där ute och gänget skyndade in och stängde dörren.

Väl inne inser de att dörren inte kommer att hålla speciellt länge så de börjar snabbt leta efter Rutger.
Tornet luktade förruttnelse och död. Det var total kaos där inne. Spindelväv och dammet låg tjockt över golvet. Där låg avhuggna kroppsdelar spridda över hela rummet och vissa av dem rörde på sig. En hand sprang runt på fingertopparna när den jagade en råtta över golvet.

En trappa ledde uppåt och där uppe mötes de av samma syn som där ner.  Och man kunde se tydliga tecken på att någon snabbt hade samlat ihop sina saker för att fly hals över huvud

Men ingen Rutger. De började leta efter ledtrådar om vart han kunnat ta vägen och snart hittade de en bok. De kan läsa sig till att de odöda börjat uppföra sig annorlunda. Han hade börjat tappa kontrollen över dem och nu kände han sig inte säker längre.
På nedervåning kunde de höra hur de odöda börjat försöka slå in dörren och Bronweg började gå ner för trappan igen medan han muttrade något om att vi får väl välkomna dem in. Naivara gick fram till fönstret och tittade ut medan sa hon gå ni ner och möta dem i dörren så står jag här uppe och skjuter lite armborst.


Bronweg gick mot dörren upptäckte han en lucka i golvet. Den får vi undersöka sen sa han och öppnade och medan han tittade ut på de tjugo odöda som närmade sig tornet sa han det här duger inte och striden blev ett faktum.
Det rök av kyla från de odöda och deras ögon lyste otäckt rött. De var skapade från en fruktansvärd ritual och de löd bara sin skapare men tydligen hände de att de löd Talron av någon skum anledning. De hade de ju sett. Men det fanns även odöda som skapats av naturens nyck. Det finns områden som dryper av nekromantisk kraft och de odöda hade ingen herre. Men oavsett om dess hade en herre eller ej så skulle de nog inte lyda gänget.
Sammandrabbningen mellan gänget och de odöda blev hård. Utanför tornet blev de odöda hackade , spängda och genomborrade av pilar på löpande band.

Gänget var frusna när den sista odöda föll men vid liv och faktiskt inte speciellt skadade. Ett gått jobb utfört om man frågade dem.
Synen efter slaget var inte vacker. Mest troligen skulle denna platsen aldig igen bli sig lik. Det lukatde ruttet och kroppsdelar från de odöda låg utspridda överallt. Men som tur var så var det inte gänget som skulle städa. Det jobbet lämnade till någon annan.

En ny era tar sin början

Döden av General Zithiruun spred sig som en löpeld över slagfältet och den invaderande armens kampvilja var som bortblåst då deras enda tanke var vem som skulle betala dom.

Eftersläckningsarbetet och uppbyggnaden av staden som nu låg framför invånarna skulle pågå en lång tid. Då äventyrarna inte var kända för kroppsarbete tog dom ett snabbt farväl av det högsta rådet, ett snabbt besök på Bergets Härd och lämnade en ansenlig penningpung fylld till bredden med guld för renovering och utbyggnad som Talron skulle kalla det medans Bronweg sammanfattar det med orden ”mer öl” och en rap. Efter dessa ärenden var klara begav sig äventyrarna ut på vägarna igen mot nya och om möjlig ännu farligare äventyr.

Utan något egentligt mål i sikte och vandrar dom stigen fram. Solen värmer den kalla marken och det bildas skimmrande slöjor där värmen stiger upp i den klara luften.
Glada vandrar de vidare åt det håll näsan pekar och benen bär dom, utan en tanke på städer som måste räddas eller stjärnor som hotar att krossa länder. Tar de ingen notis om den ovanligt stora värmeslöjan som ligger över vägen innan de är försent och de redan gått in i och igenom den.

Väl på andra sidan av slöjan är sig inget likt. Den snötäckta marken, lövträden är utbytta mot gråa klippor och vindpinade granar, ett bergspass leder fram mot en samling hus byggda mot berget som skydd för vinden.

Vid första anblicken ser byn övergiven och ödslig ut; de flesta fönstren är igenspikade men då inga dörrar verkar ha fått samma behandling kanske det ännu fanns folk kvar i byn

De ser förvirrat på varandra. ”Detta fenomen kan uppstå där krafter från olika plan drabbats samman och kraftiga förändringar plötsligt sker, så som att draken Rathoraiax som vi dödade” förklarar Talorn. ”Den magiska väven måste ha böjts och transporterat oss hit, på samma sätt som Naivarah kan göra ochlåter henne för flytta sig från en plats till en annan fast i en mycket kraftfullare variant.”

”Jo men visst” säger Bronweg buttert, ”Kan vi gå nu, det är kallt” fortsätter han.
De går längs vägen som kantas av de små trähusen mot det hus som ser ut att kunna inrymma ett värdshus, en skylt med blekta färger och med bilden av en gris med tungan hängande ur munnen hänger över dörren. Namnet har för länge sen slitits bort av vinden.

Naivarah konstaterar snabbt med sin hökblick att innanför dörren fladdrar ljuset från en eld.

Rieta skjuter snabbt upp dörren och den kalla vinterkylan fyller snabbt rummet och allas blickar vänds mot dörren.

Ett tjugotal bistra och väderbitna män sitter spridda i lokalen. Bartendern som står och putsar en trämugg ser upp och säger.

-Kom in och snabba på, ni släpper ut all värme. Ni ser frysna ut fortsätter han och ställer fram 4 muggar och häller upp något rött rykande.

-Det är glögdagt vin fortsätter han.

Äventyrarna ser på varandra och stövlar sedan fram till baren och tar en klunk av drycken.

Mmm gott säger Niavarah medans Bronweg spottar å fräser. Vet ni vad som vore gott till detta fortsätter Naivarah, inlaggda grisfötter.
Bartendern tittar på henne och säger.
-Flicka lilla här finns inga grisar, men du kan få några getfötter om du vill istället, säger han skrockande.
-Men nu har jag inte tid med er längre, ni kan sitta här i baren och lyssna, vi ska just börja vårat bynöte.

-Men vaktkapten Rufus har ju inte kommit än säger en man…
-Han skulle bara till södra vakttornet och kontrollera att vaktavlösningen skett som det ska fyller någon annan i…
-Men det var ju innan solen gått ner säger en tredje..
-Vi väntar, jag tänker då inte ge mig ut i mörkret i onödan..
-Inte jag heller instämmer de övriga.

Gruppen vänder sig frågande mot bartendern igen,
-Jo ni förstår, vi har haft problem att folk försvinner spårlöst från byn, särkilt under nattens timmar, det är därför våra fönster är förbommade.

Talron har inte varit med i diskutionen utan suttit med slutna ögon vid ett bord och en varm känsla sprider sig plötsligt genom äventyrarnas kroppar och kylan verkar helt plötsligt inte bekomma dom längre.

-Sådär ja det var bättre, säger Talron, ska vi gå ut och se om vi kan hitta den där Rufus då, för jag antar att ingen annan kommer göra det säger han och ser sig om i rummet, i samma takt han vrider på huvudet stirrar männen ner i sina ölstop.

-Jo men visst säger Bronweg sveper sin andra öl och går mot dörren. Ja just det.. vilket håll är söder säger han..
Bartender pekar.

Ut i den nu inte alls bistra kvällen efter Talrons välsingelse beger det sig i riktning som de fått utpekat.

De kommer snart till det torn det talats om, ett 8 meter högt vaktorn i sten. Flera fönster åt alla håll med luckor som går att öppna och stänga efter behov.

Rieta ropar, men endast ekot från hennes röster svarar. Talron öppnar dörren medans Naivarah börjar leta efter spår utanför, det är tomt här inne oxå.

– Men jag kan se tecken på strid, då det är halväten varm mat och stolarna ligger välta.

– Du har rätt säger Naivarah, se här, blodstänk, och de verkar försvinna i tomma luften, säger hon och stannar upp vid en klippa. De måste tagit sig upp här! Utan att tänka mer på det börjar hon helt obehindrat ta sig upp för den lodrätta klippan som formats av vinden under många tusen år.

Ja jag kan se fotspår här säger hon, samtidigt som hon gör fast ett rep och kastar ner så de övriga kan ta sig upp.

När väl alla lyckats ta sig över kanten med mer eller mindre ansträngning, ser de att spåren leder in i den täta, mörka granskogen.

Rieta tänder sitt sväd och kvällen blir upplyst som på dagen, hon tar täten in i barrskogen. Stärkta av deras tidigare strider eller bara övermodiga tar de sig fram i skogen med buller och bong följandes spåren i snön.

Rieta böjer undan en stor grankvist och en öppen plats vid foten av en klippa visas sig.

En grottöppning finns där framme och leder in i mörkret. Vid grottans kant finns två oborstade män klädda i enkla men praktiska kläder med deras bågar riktandes mot Rieta och med pilarna i luften är striden igång. Talron har under hela strappatsen påpekat att de kanske ska vara tysta men har på så sätt hållt äventyrarna på helspänn så när dessa pilar kommer flygande är det inte någon överraskning och de finner sig snabbt i situationen och med sina vapen dragna är de båda bågskyttarna nergjorda utan några större förluster för våra äventyrare.

Det enda problem var att de inte ville dö tyst utan vad som än fanns inne i grottan var nu medveten om att BÄD är vid deras ingång.

Utan någon mer eftertanke stormar Bronweg in i grottan, med den andra i hack i häl. Inne i grottan möts han av en hemsk varelse som han endast hört om i sagorna hur denna varelsen med sina tentakler borrar hål i huvudet på människor och äter upp deras hjärnor. Bakom denna varelse står en fet paddliknande varelse med en stor benstav, och intill honom två mindra liknande varelser.

Talron profetsiar att även denna gången kommer BÄD gå segrande ur striden. Naivarah är den som tar det bokstavligt och skjuter ner den ena efter den andra av fienderna. Utan att någon annan hinner reagera har hon skjutit ihjäl både tentakel och Padd monstret och striden är över innan den ens har börjat.
I grottan återfinns en medvetslös Rufus, hårt åtgången men vid liv. Tre andra kroppar iklädda soldatsuniformer hittas oxå men till och med Bronweg förstår att deras liv är bortom räddning med de gapande hål i pannan och ihopskrumta huvuden, så kan inte ens mästerläkaren Talron rädda dom.

Ingen rök utan eld

En liten tiefling ensam i världen står, hennes hjärta är fullt tvivel.
Rädslan i bröstet tynger henne hårt, hon kan nog klara detta, varför tror hon det kommer vara så svårt?
Ack varför gav hon sig ut ensam denna farliga natt, varför kunde inte trollen vänta tills alla vaknat?
Rieta fattar mod, svingar svärdet och huvudena rullar i takt med att åskan mullrar.

Orubblig står hon ensam och slåss mot våg efter våg av troll som alla nedgörs med största effektivitet. Inget troll passerar muren.

När vännerna till slut anländer så är det för sent; inga troll kvar. Muren lagas och anfallet mot staden verkar för tillfället hindrat. Slaget är dock inte vunnit än. Det kommer ett brådskande bud som ber hjältarna hjälpa rådsmedlem Ithrika Mountainore, hennes stora hus ser ut att vara satt i brand och de anar det värsta för hon dök aldrig upp till rådet.

De tar sig snabbt geno staden och destu närmare huset de kommer, destu högre upp i staden med bättre utsikt. Morgondimman har skingrats och genom regnets blurriga filter syns det att yttre murarna håller på att ge vika. Många stora stenar katapultas in till staden, många byggnar har satts i brand, ången soldater ligger döda på slagfältet. De tappra soldaterna kämpar på murarna för att mota bort anfallen.

Hjältarna rusar hals över huvud in i rådsmedlemmens brinnande hus. Det är en imponerande stenbyggnad på hela fem våningar. Röken ligger tät och knastrandet av ivrigt brinnande trä hörs. För tyvärr är innanmätet av trä. De jobbar sig uppåt för första trappan ropandes efter Ithrika men utan svar. Talron är den första som svimmar av röken och den intensiva hettan och snar till handling är Rieta som greppar han i hårtofsen och bätet och hivar ut honom från fönstret.

Alven landar hårt på stenläggningen utanför men har bättre tur med att andas i den friska luften. Han spenderar de nästkommande minuterna med att plocka ut glassplitter ur huden.

Under tiden forsätter gruppen ytterliggare en trappa upp, på uppmaning av Naivarah som anar att sovrummet är överst och vad gör man vid denna tiden på dygnet? Sover vanligtvis.

Nästa att få besvär av situationen är Naivarah, som hänger sig ut genom ett fönster för att försöka kunna ta en nypa luft. Elden får dock mer fart av öppna fönster så det blir värre, nu för Bronweg som ser sin utväg i det öppna fönstret. Talron hinner bara se en mörk skugga innan Bronwegs hälar träffar honom.

Rieta försöker desperat ta sig upp mot de översta våningarna, men det går inte att se nåt och mycket har redan rasat in. Hon bryr sig inte av elden som river in henne och röken gör bara att hon känner sig som hemma.

Naivarah tittar försiktigt in i byggnaden och inser att hon får tänka utanför lådan. Huset. Änterhake, rep och svinga upp till balkongen där uppe, inte så omöjligt. En ordentlig hostattack och några sekunder senare klättrar hon vant uppför repet till balkongen på översta våningen.

Bronweg är på benen tack vare att fallet bröts av Talron. Han petar honom lite i sidan och ser att alven kvider. Bra, han lever än. Bronweg väänder sig mot byggnaden, riktar blicken uppåt, spottar i nävarna och hoppar med osedvanlig spänst upp och tar tag i repänden och börjar även han klättra upp till balkongen.

Eldadrinen kämpar med att få upp låset till bakongen och när Bronweg är upp har hon insett att dörren satt sig av hettan. Men några ynkliga pip, skrik, och en nästan bruten axel senare har hon fått fram kofoten och försöker bända upp dörren med en arm.

Bronweg svingar sig över balkongräcket och skratt-hostar lite åt eldadrinens fruktlösa försök och han gör sen splintved av dörren i en handvändning.

Rieta, fortfarande inte besvärad av röken eller elden inser att ut, det måste hon för det börjar knaka olycksbådande i plankorna. Denna gången hinner Talron se skuggan och hinner precis rulla undan.

Uppe på balkongen rusar eladrinen och människan in i rummet. Elden slickar taket som på många ställen redan kollapsat. Golvet är svartbränt och sprött. Sängen står i lågor. Garderoben brinner intensivt med underligt färgskiftande flammor. Askan har laggt sig som en tjock täcker överallt där inte elden sliter i träet. Några steg in till i rummet och Naivarah ser rådsmedlemmen på golvet under en balk som fallit ner. Bronweg tar sig snabbt dit, drar med enkelhet bort balken från henne och lastar snabbt upp den kanske döde dvärgen över ryggen. Ingen tid att förlora, de måste ut, huset rasar vilken sekund som helst!

Naivarah hinner dock få ner lite smycken och värdesaker på vägen ut, de var nästan på vägen ut… Eld fick de att glimma sååå förföriskt. De hinner pricis ut på balkongen och är i färd med att ta sig neråt när de hör att hela byggnaden knakar till och ett stort brak hörs som följs av ett ännu högre ljud som man kan föreställa sig när 5 våningar faller ner på varandra. En kaskad av aska och glödande partiklar kastas upp i en farligt vacker brinnande plym.