En ny era tar sin början

Döden av General Zithiruun spred sig som en löpeld över slagfältet och den invaderande armens kampvilja var som bortblåst då deras enda tanke var vem som skulle betala dom.

Eftersläckningsarbetet och uppbyggnaden av staden som nu låg framför invånarna skulle pågå en lång tid. Då äventyrarna inte var kända för kroppsarbete tog dom ett snabbt farväl av det högsta rådet, ett snabbt besök på Bergets Härd och lämnade en ansenlig penningpung fylld till bredden med guld för renovering och utbyggnad som Talron skulle kalla det medans Bronweg sammanfattar det med orden ”mer öl” och en rap. Efter dessa ärenden var klara begav sig äventyrarna ut på vägarna igen mot nya och om möjlig ännu farligare äventyr.

Utan något egentligt mål i sikte och vandrar dom stigen fram. Solen värmer den kalla marken och det bildas skimmrande slöjor där värmen stiger upp i den klara luften.
Glada vandrar de vidare åt det håll näsan pekar och benen bär dom, utan en tanke på städer som måste räddas eller stjärnor som hotar att krossa länder. Tar de ingen notis om den ovanligt stora värmeslöjan som ligger över vägen innan de är försent och de redan gått in i och igenom den.

Väl på andra sidan av slöjan är sig inget likt. Den snötäckta marken, lövträden är utbytta mot gråa klippor och vindpinade granar, ett bergspass leder fram mot en samling hus byggda mot berget som skydd för vinden.

Vid första anblicken ser byn övergiven och ödslig ut; de flesta fönstren är igenspikade men då inga dörrar verkar ha fått samma behandling kanske det ännu fanns folk kvar i byn

De ser förvirrat på varandra. ”Detta fenomen kan uppstå där krafter från olika plan drabbats samman och kraftiga förändringar plötsligt sker, så som att draken Rathoraiax som vi dödade” förklarar Talorn. ”Den magiska väven måste ha böjts och transporterat oss hit, på samma sätt som Naivarah kan göra ochlåter henne för flytta sig från en plats till en annan fast i en mycket kraftfullare variant.”

”Jo men visst” säger Bronweg buttert, ”Kan vi gå nu, det är kallt” fortsätter han.
De går längs vägen som kantas av de små trähusen mot det hus som ser ut att kunna inrymma ett värdshus, en skylt med blekta färger och med bilden av en gris med tungan hängande ur munnen hänger över dörren. Namnet har för länge sen slitits bort av vinden.

Naivarah konstaterar snabbt med sin hökblick att innanför dörren fladdrar ljuset från en eld.

Rieta skjuter snabbt upp dörren och den kalla vinterkylan fyller snabbt rummet och allas blickar vänds mot dörren.

Ett tjugotal bistra och väderbitna män sitter spridda i lokalen. Bartendern som står och putsar en trämugg ser upp och säger.

-Kom in och snabba på, ni släpper ut all värme. Ni ser frysna ut fortsätter han och ställer fram 4 muggar och häller upp något rött rykande.

-Det är glögdagt vin fortsätter han.

Äventyrarna ser på varandra och stövlar sedan fram till baren och tar en klunk av drycken.

Mmm gott säger Niavarah medans Bronweg spottar å fräser. Vet ni vad som vore gott till detta fortsätter Naivarah, inlaggda grisfötter.
Bartendern tittar på henne och säger.
-Flicka lilla här finns inga grisar, men du kan få några getfötter om du vill istället, säger han skrockande.
-Men nu har jag inte tid med er längre, ni kan sitta här i baren och lyssna, vi ska just börja vårat bynöte.

-Men vaktkapten Rufus har ju inte kommit än säger en man…
-Han skulle bara till södra vakttornet och kontrollera att vaktavlösningen skett som det ska fyller någon annan i…
-Men det var ju innan solen gått ner säger en tredje..
-Vi väntar, jag tänker då inte ge mig ut i mörkret i onödan..
-Inte jag heller instämmer de övriga.

Gruppen vänder sig frågande mot bartendern igen,
-Jo ni förstår, vi har haft problem att folk försvinner spårlöst från byn, särkilt under nattens timmar, det är därför våra fönster är förbommade.

Talron har inte varit med i diskutionen utan suttit med slutna ögon vid ett bord och en varm känsla sprider sig plötsligt genom äventyrarnas kroppar och kylan verkar helt plötsligt inte bekomma dom längre.

-Sådär ja det var bättre, säger Talron, ska vi gå ut och se om vi kan hitta den där Rufus då, för jag antar att ingen annan kommer göra det säger han och ser sig om i rummet, i samma takt han vrider på huvudet stirrar männen ner i sina ölstop.

-Jo men visst säger Bronweg sveper sin andra öl och går mot dörren. Ja just det.. vilket håll är söder säger han..
Bartender pekar.

Ut i den nu inte alls bistra kvällen efter Talrons välsingelse beger det sig i riktning som de fått utpekat.

De kommer snart till det torn det talats om, ett 8 meter högt vaktorn i sten. Flera fönster åt alla håll med luckor som går att öppna och stänga efter behov.

Rieta ropar, men endast ekot från hennes röster svarar. Talron öppnar dörren medans Naivarah börjar leta efter spår utanför, det är tomt här inne oxå.

- Men jag kan se tecken på strid, då det är halväten varm mat och stolarna ligger välta.

- Du har rätt säger Naivarah, se här, blodstänk, och de verkar försvinna i tomma luften, säger hon och stannar upp vid en klippa. De måste tagit sig upp här! Utan att tänka mer på det börjar hon helt obehindrat ta sig upp för den lodrätta klippan som formats av vinden under många tusen år.

Ja jag kan se fotspår här säger hon, samtidigt som hon gör fast ett rep och kastar ner så de övriga kan ta sig upp.

När väl alla lyckats ta sig över kanten med mer eller mindre ansträngning, ser de att spåren leder in i den täta, mörka granskogen.

Rieta tänder sitt sväd och kvällen blir upplyst som på dagen, hon tar täten in i barrskogen. Stärkta av deras tidigare strider eller bara övermodiga tar de sig fram i skogen med buller och bong följandes spåren i snön.

Rieta böjer undan en stor grankvist och en öppen plats vid foten av en klippa visas sig.

En grottöppning finns där framme och leder in i mörkret. Vid grottans kant finns två oborstade män klädda i enkla men praktiska kläder med deras bågar riktandes mot Rieta och med pilarna i luften är striden igång. Talron har under hela strappatsen påpekat att de kanske ska vara tysta men har på så sätt hållt äventyrarna på helspänn så när dessa pilar kommer flygande är det inte någon överraskning och de finner sig snabbt i situationen och med sina vapen dragna är de båda bågskyttarna nergjorda utan några större förluster för våra äventyrare.

Det enda problem var att de inte ville dö tyst utan vad som än fanns inne i grottan var nu medveten om att BÄD är vid deras ingång.

Utan någon mer eftertanke stormar Bronweg in i grottan, med den andra i hack i häl. Inne i grottan möts han av en hemsk varelse som han endast hört om i sagorna hur denna varelsen med sina tentakler borrar hål i huvudet på människor och äter upp deras hjärnor. Bakom denna varelse står en fet paddliknande varelse med en stor benstav, och intill honom två mindra liknande varelser.

Talron profetsiar att även denna gången kommer BÄD gå segrande ur striden. Naivarah är den som tar det bokstavligt och skjuter ner den ena efter den andra av fienderna. Utan att någon annan hinner reagera har hon skjutit ihjäl både tentakel och Padd monstret och striden är över innan den ens har börjat.
I grottan återfinns en medvetslös Rufus, hårt åtgången men vid liv. Tre andra kroppar iklädda soldatsuniformer hittas oxå men till och med Bronweg förstår att deras liv är bortom räddning med de gapande hål i pannan och ihopskrumta huvuden, så kan inte ens mästerläkaren Talron rädda dom.