Så kan de gå när de odöda står för försvaret.

På vägen tillbaka till värdshuset talade Rufus om hur tacksam han var att de hade räddat honom från en säker död. En tår lämnade hans öga så rörd han var och när de stod utanför värdshuset sträckta han på sig. Han tog mod till sig och ryckte upp dörren dramatiskt och spatserade in med huvudet hög. Ett jubel utbröt och en stol drogs fram till hjälten som kommit tillbaka. Gänget glömdes bort och all fokus var på Rufus som började berätta en storslagen historia hur han bekämpat de hemska varelserna och hur han hade fritagit sig själv. Publiken var som förtrollade och de lyssnade på varje ord.

När han avslutat sin berättelse så vände de sig till gänget och frågade om vi visste något om dessa varelser och eftersom Rufus berättelse varit så överdriven kunde gänget bara fortsätta i samma spår och lade ut texten på ett snyggt vis.

De satt sig med resten av byborna och började fråga dem om försvaret i byn och fick reda på att byns enda försvar höll av byns nekromanter i byn och priset för tjänsten var alla döda kroppar. De verkade inte helt nöjda med denna överenskommelse men kände att de inte hade något val.

Men det var längesedan de hade sett han och de började bli lite oroliga men eftersom ingen egentligen ville gå upp till hans torn eftersom de var rädda för vad de skulle kunna mötas av erbjöd sig gänget att ta sig en titt. Nyfikna över vad han sysslade med hade en del i saken men att de kanske skulle få gratis rum och logi gjorde att de erbjöd sig.

Byborna var inte sena att ta emot deras hjälp men de sa att det nog skulle vara bättre om de gick upp på dagen då natten varelser kanske skulle slita dem i stycken. Men de pratade till döva öron. Varför vänta till i morgon när man kan ta itu med det på en gång?

De stegade ut med självsäkra steg och när de kom ut drog Rieta upp sitt solsvärd och nattens mörker skingrade sig som om på flykt från dem. Det var inte bara mörkret de höll borta utan även vargarna som höll till i skogen. De höll sig till utkanten av svärdets sken och man kunde bara se glimtar av dem då och då.

Till slut kom de fram till en smal trappa som ledde upp till ett torn. De följde trappan upp och på vägen upp kunde de se en massa odödliga som samlats runt tornet. Det gjorde att de ökade takten för att de kände sig inte helt bekväma av synen.

De kom fram till en stor trädörr som definitivt sett bättre dagar och drog i snöret. Ljudet från klockorna ekade men ingen kom och öppna. Nu började de bli riktigt obekvämt då se odöd kom allt närmare och gänget visste inte riktigt om de skulle anfalla eller ej. Tillslut kände Naivara på dörren och upptäckte att den var olåst så hon öppnade för att kalla på Rutger som nekromantikern hette. Men hon stelnade till när hon mötes av den största och mest groteska  varelse hon sett. Det var en enorm odöd som såg ut att vara ihopsatt från många kroppar. Den var sydd över hela kroppen och vissa delar såg ut att passerat bästföre datum för länge sedan.

Talron sa till henne att backa för här skulle hon få se hur man hantera sådana problem. Han öppnade dörren och uttalade en formel som förvandlade den odöde till en snäll lite hundvalp och sa till han att den skulle gå ut och ställa sig på trappan. Den tittade lite frågande först men utan ett ord började den gå ut. Lite problem fick den när den skulle klämma sig förbi Bronweg men snart stod den där ute och gänget skyndade in och stängde dörren.

Väl inne inser de att dörren inte kommer att hålla speciellt länge så de börjar snabbt leta efter Rutger.
Tornet luktade förruttnelse och död. Det var total kaos där inne. Spindelväv och dammet låg tjockt över golvet. Där låg avhuggna kroppsdelar spridda över hela rummet och vissa av dem rörde på sig. En hand sprang runt på fingertopparna när den jagade en råtta över golvet.

En trappa ledde uppåt och där uppe mötes de av samma syn som där ner.  Och man kunde se tydliga tecken på att någon snabbt hade samlat ihop sina saker för att fly hals över huvud

Men ingen Rutger. De började leta efter ledtrådar om vart han kunnat ta vägen och snart hittade de en bok. De kan läsa sig till att de odöda börjat uppföra sig annorlunda. Han hade börjat tappa kontrollen över dem och nu kände han sig inte säker längre.
På nedervåning kunde de höra hur de odöda börjat försöka slå in dörren och Bronweg började gå ner för trappan igen medan han muttrade något om att vi får väl välkomna dem in. Naivara gick fram till fönstret och tittade ut medan sa hon gå ni ner och möta dem i dörren så står jag här uppe och skjuter lite armborst.

Bronweg gick mot dörren upptäckte han en lucka i golvet. Den får vi undersöka sen sa han och öppnade och medan han tittade ut på de tjugo odöda som närmade sig tornet sa han det här duger inte och striden blev ett faktum.
Det rök av kyla från de odöda och deras ögon lyste otäckt rött. De var skapade från en fruktansvärd ritual och de löd bara sin skapare men tydligen hände de att de löd Talron av någon skum anledning. De hade de ju sett. Men det fanns även odöda som skapats av naturens nyck. Det finns områden som dryper av nekromantisk kraft och de odöda hade ingen herre. Men oavsett om dess hade en herre eller ej så skulle de nog inte lyda gänget.
Sammandrabbningen mellan gänget och de odöda blev hård. Utanför tornet blev de odöda hackade , spängda och genomborrade av pilar på löpande band.

Gänget var frusna när den sista odöda föll men vid liv och faktiskt inte speciellt skadade. Ett gått jobb utfört om man frågade dem.
Synen efter slaget var inte vacker. Mest troligen skulle denna platsen aldig igen bli sig lik. Det lukatde ruttet och kroppsdelar från de odöda låg utspridda överallt. Men som tur var så var det inte gänget som skulle städa. Det jobbet lämnade till någon annan.