Vi går över dimhöljda gator

Och nästa slagfält var inte många steg borta. Kylan började lägra sig över gatorna och dimman rullade onaturligt in på gatorna i takt med att trampet från många tunga fötter, ackompanjerade av ännu fler små, hördes.

Utan vila gjorde sig Bronweg och Bax redo för anfallet medan resten av gänget stod tryggt bakom port culisen och försöker kika mellan gluggarna på järnbarsen. Inget händer direkt så både Rieta och Talron går iväg in i en gränd vid huset intill porten.

Trampen av marcherande stövlar ekoade skärmmande i kylan och plötsligt lösgör sig små varelser ur den tjocka dimman framför. Snabbt kastar de sig över de två ensamma framför järnporten! En människa och en dragonborn mot en okänd armé.

Höga tjut och skrik hörs utifrån porten. I värmen inne i vaktstugan står Rieta och funderar på hur alla spakar och kugghjul, taljor och block egentligen hänger ihop och vad hon ska snurra på eller dra i för att få upp den. Talron som står i dörröppningen hör Rieta mumla för sig själv och svarar som vanligt något snuskigt opassande situationen.

Rieta snäser till och bestämmer sig för att veva lite på det största hjulet hon ser och det visar sig att den faktiskt är öppningsmekanismen för porten. Rieta försöker titta ut genom gluggen till porten och viska att ”det är öppet nu, skynda er!” Talron står bara mest i dörröppningen och drömmer sig bort när han tittar in på Ritas bättre sida där hon står och sträcker sig upp till fönstret.

De höga tjuten och skriken från fiendel som fick smaka på flail och hillebard dog ut ganska fort och precis när de två slagskämparna undrar om det inte ska hända nåt mer så kommer där två is-troll rusandes mot de. Hugg och slag utdelas medans de strategiskt bakar fot för fot bakåt in under den öppnade port culisen.

Högt uppe bland bladen från ett ensamt träd innifrån torget, ljuder lod efter lod som klyver dimman och träddar sina mål. Ibland. Ibland är det som om fienden får en andra chans.

Järnporten sänks med alla hjältar på rätt sida men de två sega is-trollen tar tag i den och ämnar bända upp den så att deras mindre vänner kan smita under och genom.

Tillräckligt mycket tomult skapas så att fienden kan hålla porten uppe av ren muskelkraft så att de beryktade noticarna kan göra entre. Ur dimmorna träder dessa mäktiga, enögda, dreglande varelser fram och ska förgöra allt som är vackert och gott i världen.

Några seriöst misslyckade försök senare så gigglar äventyrarna åt noticsarnas försök och visar dom den respekt som de förtjänar.

Naivarah sitter bara uppe i trädet och skjuter iväg ett lod lite då och då. När hon träffar så dansar hon piruett på en gren och är glad över att nån blivit skadad.

Port culisen är nere och muran är säkrad. Slaget ser ut att vinnas, flera fiender är nedgjorda och sårade och nu känns det mindre kyligt med de få som kommit in genom porten.

Men, då, då kommer det innifrån de kyliga, dimdränkta gränderna en djupt avgrundsvrål och med stora, tunga, ekoande steg springer där fram en ogre utan dess like. Denna ohejdbara ogre tar sikte på en speciellt svag del av muren och axlar helt enkelt ner en stor sektion och bara trampar in på gräset där de små vackra blommorna genast dör av ogrens stank.

Striden blir väldsam och svår. Noticarna fortsätter göra bra infrån sig… not. Och sen är det dax för Talron att visa sin starka sida. Han börjar babbla nåt ohörbart om månen och växterna, det ter sig så skrämmande att alla fiender stannar upp och stirrar spännt på honom. Plötsligt så exploderar alven med en jättesmäll och i ett stort rökmåln står han svartbränd och ser förvänad ut. Vad hände?

Fienden brister ut i ett elakt skratt. De rullar sig på stenarna så roligt de tyckte det var. De skriker glåpord och visar fula gester mot alven som orörligt står kvar och försöker andas.

Men de skulle inte förlöjligat alven för att han misslyckades så katastrofalt med sin astala lans. Ilskan tänds hos både Bronweg och Rieta som med hjälp av Bax förgör alla fiender ner till den sista. naivarah dansar i trädet och kastar sig glatt ut från toppen och ladar lätt som en fjäder på marken.

De hinner inte ens leta genom häften av fiendens fickor innan de börjar ana att ett problem de skulle tagit tag i.. för det har växt sig stort under dimmans beskydd. Mycket större än äventyrarna vill. De små oskylda fröna som goblinen spred för vinden när han flög in på manticorden har nu fått rot och börjat växa sig stora och starka.

Två hustak knäcks av en kraftig, taggförsedd lian och en bloddrypande tulipan med huggtänder ler mot sin mat.

Flygfä och annat pack

Gänget springer runt bland de besegrade fienderna med ett bekymrat utseende. De letar efter användbara saker  bland de fallna fienderna. I mellan åt får Talron bestämt säga till dem att stå stilla så han kunde se över deras skador. Vissa var mer skadade än andra men inte livshotande direkt. Djup tacksamma tog de emot hans hjälp när krafterna återgick till deras kroppar.

Rieata tänkte hur många är de egentligen. Och än hade de inte ens hittat den stora armen. På något vis måste de kunna bli mer effektiva innan fienden har tagit sig in i byn för djupt. Dessa stackars folk måste få fred så de kan börja bygga upp det som trollen och annat fä förstört och förhoppnings vis så har de lärt sig att varje stad måste ha ett försvar så att de inte hamnar i denna situationen igen.

När de var klara tog de en sista titta på platsen och började springa mot porten till staden. Porten är sliten och men den höll fortfarande ihopa. Värre var det men murarna som var runt om staden. På sina ställen var den helt förstöd så porten var inte längre det ända stället att ta sin in i staden längre. Det kommer att ta många år att återuppbygga allt som förstörts.

När de kommit igenom porten sköljde en egendomliga känsla av matthet över dem. Orken liksom rann lite av dem och de stannade till för att samla ihop sig igen.

När de försökte få tillbaka fattningen såg de upp mot skyn och där såg de fyra bevingade varelser. Det var tre stycken Wyvers och en manticore med en troglodyt på ryggen som kommenderade de andra. Manticoren såg extra obehaglig ut med sitt människolika ansikte i lejonmanen.

De ödleliknade Wyners drakhuvuden sökte mellan husen efter mål. De viftade ilsket på sina spikklubbsliknade svansar när störtdök ner mot gänget för att driva bort dem medan Troglodyten såg ut att ha full kontroll på dem från ryggen på manticoren.

Naivara var den som startade striden när hon otåligt sköt iväg en välriktad pil. Och som svar började Troglodyten kastade syradrypande lansar omkring sig så att till och med de stackars byborna som inte hann undan träffades och dog svårt deformerade.

Wyverna dök ner från skyn och attackerade sina mål drivbystyl  men sina giftiga bett och vassa klor. Blev de en ganska irriterade och när de sen höll sig utom räckhåll  och kastade spikliknade föremål från sina svansar blev Bax så irriterad att han flög upp på muren för att kunna se dem i ögonen och lite tala om att de inte var ensamma om att kunna flyga.

Rieata var mest irriterad på de svarta rötterna som Troglodyten frammanade under deras fötter. Inte nog med att de höll fast dem de var som parasiter och drog livskraften ur dem.

Bax och Bronweg avslutade striden på ett storstilat sätt och med ett leende på läpparna lootade de och började fundera på nästa steg nästa slagfält.

Dom kom från djupet!

Urdrag från sagan om Mirrin, Ogden och Vork.

Kapitel 17 vers 22

Ogden, Svor och stoppade det svullna fingret i munnen.
Han förbannade både gudarna och hans föräldrar för att ha givit honom livet bara så att han en vacker dag kunde vara här, på den troligtvis mest eländiga hålan i hela riket, Måntrappa (Moonstair), och klämma fingret på en sliten förvuxen armborst säkert lika gammal som Farfars far!

Mirrin, försökte dölja sitt flin ty Ogden kunde vara snabb med nävarna, ”vi vilar här en stund” sade han med sin klena men ändå auktoritära stämma.
Hans hand for ner innanför den blankpolerade bröstharnesken och fiskade upp det lilla tygstycket med det vackra blomstermönstret som hans käraste hade virkat till honom. Han sträckte ut den i händerna och betraktade den, tre stora fina blommor var korslagda i mitten och bården var omsorgsfullt detaljerad med ett vad som  skulle kunna vara lingonris… eller kanske idegran.
Brännsnuta & Brudsporre var han säker på men den tredje blomman var nog ingen orkidée, påminde lite om en vissen gul tulpan då den slokade rätt kraftigt.
Men varför broderade hon en vissen blomma, vad kunde det betyda?

”Vork! Sluta peta i såret!” röt Ogden och väckte Mirrin ur sina tankegångar. Han knycklade ihop tygstycket, torkade svetten ur pannan med den och tryckte därefter ner den innanför harnesken.

Vork hade blivit sårad tidigt i stridens skede då han föll illa över några slarvigt undanstoppade jordbruksredskap. Man hade lappat ihop honom och ordinerat vila & öl men troll tar ingen hänsyn till skadade så det fick vackert vänta.

Mirrin, Ogden & Vork hade kommit ner till hamnen för att hämta den gamla ballistan från byns färja som stod förtöjd  här, man behövde desperat lite tyngre mojänger för att sätta trollen på plats.
Nu skulle bara åbäket släpas halvägs genom byn till torget där, förhoppningsviss, resten av vakten fortfarande höll stånd.

Mitt i deras tankar, svordomar & sår-pillande krängde färjan till och svalvågor sköljde långt upp på land.
Vork slutade pilla på hans förband och ställde sig upp och stirrade ut över vattnet , ”ska vi ladda nu?”

Flera krabb/fiskliknande varelser tittade hungrigt upp ur vattnet, Chuul!

Dem klickade ivrigt med sina enorma klor redo att dela någon stackare mitt itu.

Och inte nog med det, ett gäng illsinnade kua-toa drev dem framför sig

Men värst av allt var nog ändå…

TENTAKLERNA! (jag behöver den där andra bilden…)
Ballistan laddas, fullt medvetna om att denna striden nog blir deras sista, åh Almira. vi skulle gift oss medans vi hade chansen.
Den första skäktan far iväg rakt mot Kua-toa schamanen men tentaklerna fångar den i luften och bryter den likt en tändsticka.

Modet sviktar, på andra sidan tentaklerna dyker plötsligt fler monster upp ur djupet,  fem varelser ridandes på en gigantisk sjöorm med blanka svärd och illvarslande leenden.
Innan Vork hunnit lägga en ny skäkta på plats dyker dem alla på tentakel-odjuret med en demonlik frenesi och sliter den i stycken.

Chull fisk/krabborna ger sig in i striden och snart försvinner alla ner i djupet. Vattnet fullständigt kokar av all energi som släpps lös. En ensam Chull bryter efter en stund upp ur floden, den stirrar Mirrin rakt in i ögonen men sätter sedan av i full fart in mot staden. Vattenytan där Chull’n precis stog exploderade då den jättelika sjöorm med sina ryttare dyker upp, innan den äns stannat hoppar en av ryttarna av och stormar efter den flyende Chull’n och dräper den utan pardon.
dem lämnar därefter tribut i form av en död Eladrin, en människa och en levande, darrande, Kua-toa.
I detta urdrag ur ur-eposen, Sagan om Mirrin, Ogden och Vork, populärt kallad Mirrins bok. Kan vi läsa om hur M, O, & V slåss mot fasansfulla sjövidunder. Det finns dock goda själ att tro att det är betydligt mer sanning i böckerna än vad man tidigare trott. Redan nu är vi säkra på att det hela utspelar sig inte långt ifrån där idag  staden Månborg finnes. Arkeologiska utgrävningar har tytt på en tidigare bosättning i träskområdet kring flod-deltat.

Vidare får vi höra om hur några demi-gudar ridandes på sjöormar stormar till stadens, och Mirrins undsättning så att Mirrin, Ogden och Vork senare skulle kunna uppfylla sina livsöden som vi än idag högt aktar.

Studier av svunna manuskript härleder till att de onämnbara, de vi ibland kanske kan kalla för ”BÄD”, på något sätt kan vara involverat i detta vilket ses som grovt kätteri inom de flesta kretsar. Det är allmänt accepterat att de onämnbara, ”BÄD”, härjade i området vid den tiden. Men att Mirrin, Ogden och Vork inte ska ha stött på dem är ren lögn och jag har bevisen här i dessa…

*Lektorn blir avbruten*
Dörrarna till den stora aulan slåss upp. In tågar Prinsens vakt iklädda full mundering. -”Arrestera alla” hörs en gäll röst ropa. Kaos, folk försöker ta sig ut, armborst avlossas, blixtar skjuts, damer skriker. En hand täcker över kameralinsen.

*Mörker*

Dansa inte på tak

Worgmästaren skriker ut ett kommando till worgarna på slagfältet och innan någon hinner reagera har de alla förflyttat sig till en mer fördelaktig position. Även trollet har under tummultet flyttat sig från dörren och där står nu en worg med med dreglande käft.

Förvirringen på slagfältet får Talron att glömma sin svurna ed att inte slå på skadade oavsett om det är vän eller fiende och i samma ögonblick hans vapen träffar trollet känner han hela sin kropp frysa till is.

Med ett vrål utmanar Bax alla fiender på slagfältet och för att markera detta ytterligare låter han en rad av slag från sin stridsgissle falla över worgen och skadar den grovt, Bronweg följer upp Bax slag med sin hillebard och slungar worgen av kraften in i elden.

En worg gör ett utfall mot Talron som fortfarande är förstenad av skuldkänslorna från att slagit mot en skadad varelse och tar en tugga av hans ben.

Worgen i elden gör ett utfall mot Bax och försöker trycka bort honom så han kan komma ur elden, detta svarar Bax på genom att ge worgen ytterligare smäll, detta skadar djuret så allvarligt att den vill dra sig tillbaks, men då både Bronweg och Rieta står i närheten så blir processen kort och djuret blir snabbt ihjälslaget när de försöker dra sig tillbaks.

Worgen som fått smak på Talrons blod låter sina klor riva upp djupa sår i hans kropp ännu en gång.

Bax som fortfarande står skrikande och viftande för att dra till sig uppmärksamheten undviker smidigt attacken från nästa worg som kommer rusande.

Naivarah som på säkert avstånd står på hustaket sätter ett lod i trollets hals så det faller dött ner till marken i närheten av Talron.

Rieta försöker fokusera sin medaljongs krafter på de två återstående worgarna men blir avbruten när dessas klor sveper över hennes mage.

Bax fortsätter mata sina slag mot den worg han har i närheten och ser i ögonvrån hur trollets sår sluts och det reset sig upp bakom Talron rygg, innan Bax hinner varna för faran ser han hur Talron ansikte ändrar form och skriker ut smärtan han känner då två klor sliter upp mycket djupa sår i hans rygg och han stapplar framåt med blodet forsande från såren. Trollet höjer sina klor ännu engång men missar.

Talron kommer hastigt upp på benen och lycks ducka både trollet och de slående käftarna från worgen när han springer närmare huset för söka skydd i närheten av den plåtrustade Bax.

Worgen har följt efter Talron och gör ett utfall mot honom som han undviker med hjälp av Bax som samtidigt svingar mot worgen som måste hoppa åt sidan för att inte träffas.

Bronweg ser trollet resa sig och med ett sedvanliga skrik, rusar han mot trollet och avslutar dess liv med sitt vapen som sprakar av alla formerar magisk energi.
Både Naivarah och Rieta låter sina vapen sjunga och träffar sina mål.

Worgen som just attackerat Talron vänder sig om mot Bax och reser sig på bakbenen och trycker honom mot och in i elden.

Talron tar samtidigt några försiktiga steg tillbaks och låter Meloras krafter slua de blödande sår trollget gav honom tidigare, nu fullt återställd och i säkerhet med resten av gruppen tar det inte långtid innan worgarna gått samma öde till mötes som sin mästare.
På taket skuttar Naivarah villt omkring i något som hon senare ska kalla segerdans dock är inte taket gjort för att dansa på och det halmbeklädda taket ger vika och hon faller rakt igenom, skyddad av sin ring faller hon inte som en sten utan som en fjäder försiktig och stilla mot golvet.
Inne i huset står en kvinna med en kniv i handen morrande, på en stol bakom henne sitter en man med blodigtbandage runt benet och intill honom står två barn.

Kvinnan gör några utfall mot Naivarah som smidigt hoppar undan attackerna samtidigt som hon försöker förklara att hon tillhör BÄD och att vi är här för att rädda stället.

Utanför huset har en tilltuffsad soldat från staden kommit och börjat förklara läget för de övriga i gänget som står kvar utanför. Kvinnan känner igen rösten och sänker sin kniv när hon förstår att Naivarah inte vill något ont.

Dörren öppnas och alla sammlas; Talron ser över de sårade, Rieta letar föremål, medans Bax och Bronweg tillsammans med soldaten lägger upp taktiken för att ta tillbaks staden.

De får veta att en grupp Eladrin har tidigare under dagen kommit till undsättningen genom portalen och det är tack vare de att staden stått emot anfallet, men läget börjar bli kritiskt.

BÄD bestämmer att deras första prioritet är att ta tillbaks hamnen som är hårt ansatt. Rieta hittar en figurin i jade föreställande en kinesisk drake, Bronweg känner den magiska kraften från den och med hjälp av Talron tas det fram en stor drakorm, stor nog för att de alla ska kunna rida på den.

De sitter alla upp och ger sig av mot hamnen för att ännu engång kväsa ondskan som hotar världen…