Bakåt är den andres Framåt

Den rosa dimman lättar och en helt ny plats plats möter BÄDs blickar. Golvet är täckt av ett grönt lager mjukt och fuktig mossa, gröna buskar sticker upp ur mossan och bildar ett snårigt skydd, man kunde nästan tro att man var ute i skogen om inte man kunde se spår av nerfallna väggar och trappor som fortfarnade fyller sitt syfte avslöjar att detta varit en stor sal för länge sedan. Ett blåaktigt pulserande ljus från en pelare avger sitt sken längre in i grottan, och i den mjuka mossan syns stora fotsteg som leder mot pelaren. Att dömma av stegens längd så var det någon som hade väldigt bråttom.

Skadade, men utan minsta tvekan springer gruppen efter fotstegen i mossan på sin jakt på att få avsluta Skaldman engång för alla. De kommer fram till pelaren, men det är inte denna som får dom att stanna till, utan de fyra statyerna som står med sina vapen höjda framför en bergsvägg som Naivarah snabbt läser med sina glasögon ”Våra fienders blod är våran styrka”
Framför fötterna på en av statyerna ligger en eladrin, dödad av flertalet skär och huggsår.  Detta får gruppen att avsluta sin rush efter Skaldman  och stanna upp och se över sina sår då detta uppenbart är någon form av fälla. Talron låter som så många gånger förr sin gudomliga energi fylla BÄD och deras sår sluts.

Hela och friska, plockar Bax fram en änterhake från Naivarahs packning och lyckas kasta den så den fästs i den livlösa Eladrinen som dras till gruppen för en undersökning.  Talrons vana ögon för skador konstaterar kvickt att Eladrinen är död och att det mycket väl kan varit pågrund av svärden statyerna håller.

Naivarah använder sin magiska handske för att på avstånd försöka bända loss svärden från statyerna men dessa sitter för hårt, så nästa plan blir att binda fast armen som håller svärdet med ett av benen på statyn, så att om den skulle hugga/föra svärdet neråt skulle även benet följa med upp.

Sagt och gjort, repet närmar sig rustningen och läggs ett varv, två varv… plötsligt slår en blå energi tentakel ut från väggen och ett rött sken fyller rustningen och den börjar sväva,

STRID!

Bax är den som reagerar snabbast och med sin stridsgissel slår han till Helmed horror och lämnar ett fint märke i rustningen som svarar med att låta sitt tvåhands svärd slå djupt in i Bax. Drowen som Naivarah tog till fånga, förbannar rustningen för att Naivarah lättare ska kunna träffa den som så ofta sätter ett välriktat lod i den.
Rieta ställer sig i position för att kunna träffa bättre men missar med sitt slag.  Talron får redan tidigt i striden återigen kalla på sin guds läkande krafter för att läka den mycket skadade Bax.
Även Bronweg kommer inte till någon bra position och missar med sin attack.

Fri från skador låter Bax ännu en gång sin stridsgissel sjunga sin hemska sång och med en mycket bra träff faller rustningen död ner.
Ytterligare två av rustnignarna har nu fått liv, och Rieta hugger villt för att få ner ytterligare en rustning men lyckas endast skada den,  Rustningen vänder sig om och låter sitt tvåhands svärd svepa över golvet, smidigt hoppar Rieta undan men  Bax är inte beredd på att Rieta ska lämna flanken öppen och parerar rustningens värd med sin bröstplåt som lämnar ett djupt jack.
Bronweg förflyttar sig för att komma i bättre position än tidigare och detta ger utdelning då hans hillebard slår in i ryggen på fienden.
Naivarah sätter ytterligar ett lod i fienden, då ännu en tentakel av blå energi slår ut från väggen och väcker upp den rustning som just blivit dödad.
Bax är nu Omringad av tre helmed horror som alla låter sina svärd svepa mot BÄD.  Bax lyckas undvika alla tre, medans Rieta inte har samma tur och två av svärden slår in i henne.
Blodet forssar nu fram slaget gör att Rieta förflyttar tid och rum och teleporterar sig ifrån slagfältet och utom räckhåll för fiendens svärd.

Bax drar ett djupt andetag och blåser eld på rustningarna som tar skada, men BÄD inser nu att de inte kan slåss mot en fiende som återupplivas och ett kommando som BÄD aldrig använt sig av förut skriks ut av Bax,
-Reträtt! eller som Bronweg hade sagt:
-Anfall Tronen bakom oss istället.

Sagt och gjort, BÄD drar sig tillbaks  uppför trappan med rustningarna vilt attackerande efter sig, endast en av de tre träffar Bax som även han blöder från alla nyöppnade hål i kroppen. Omringad av rustningarna som flyger ser det mörkt ut för Bax och han gör sig beredd att möta sin skapare ännu en gång.
Men som en räddande ängel öppnar Naivarah en portal, sträcker ut sin hand och drar med Bax till andra sidan rummet långt ifrån frienden.
Hennes Drow har dock lämnats vind för våg men lyckas med endast mindre skärsår ta sig förbi rustningarna och till samma plats bakom buskarna  där BÄD står redo för att möta rustningarna.

Rustningarna ser BÄD försvinna bakom buskarna och de återgår till sina ursprungs positioner. Redo för nästa gång.

Skallmad, större och fulare

Nu är goda råd dyra för den unga kvinnan som har attackerat BÄD som blöder överallt, ingen tid att tänka och börjar springa bort mot bostads området för trollen, Naivara lägger märket på detta i ögonvrån och smyger snabbt efter, klättar upp för kanten och skymter till när hon ska precis runt hörnet, Naivara avfyrar lodet som flyger och träffar rakt i ryggen som sänker kvinnan som livlöst faller till marken.

Bronweg drar sig tillbaka och chargar rakt in i det närmaste troll skelettet som flyger bak till sina kamrater och sprängs och träffar två andra, en av trollen börjar brinna och sprängs så även en tredje ser ut att  sprängas. Bronweg tar sats och springer in i tredje trollet som även börjar splittra och sprängs, både Bax och Bronweg får utstå smärta när skärvorna tränger in i deras kroppar. Trollet som står längst in är opåverkad av allt som hänt och lyckats att undvika samtliga skärvor när Bronweg kommer springandes och får in en perfekt träff så trollet flyger in i hörnan med svamparna som flyger som en fontän men inte så långt att det träffar någon.

Snabba som dom är så har dom inte hunnit andas ut innan dom har börjat plocka på sig prylar av de döda, Bronweg och Naivara springer upp till hoggornas rum och börjar med att desarmera fällorna sedan lootar även allt där.

Sammanfattning av vad som hittades här var:

2200 guld
En vaker elfenben staty av en drake som är värd 800 guld
Ett halsband med arkana tecken som blev identifierad som ”Torque of Fortune”

Hjältarna tar och vilar en längre stund i haggornas rum, så Talron får tid att se efter alla skadorna, när han känner sig klar så står redan Naivara framför nästa dörr och har stått där ett tag nu för att leta fällor men hittar inga. Det är ju trotts allt dörren till tronrummet, vem skulle lägga fällor på en sådan dörr.

Utan att smyga in går Naivara in i tronrummet, i rummet syns mängder av stalagmiter och stalagtitier med insprängda kristaller som reflekterar ljuset från dom flouruserande svamparna i alla skymslen och vrån i grott rummet, där syns en stor stentron där Skallmad sitter, han ser mycket större ut än vad han varit tidigare och även fulare, tre till troll och 2 drows synes även här.

Bax springer mot första trollet och skriker ”Skallmad kom och möt mig” och träffar trollet som direkt börjar blöda, drows börjar avansera och kastar iväg dark fire som slår in i väggen bakom ryggen på Naivara, han skjuter även ett litet lod som träffar samma på väggen, den andra drowen skjuter även ett lod mot Naivara som lätt duckar undan det. Skallmad tar sats och hoppar mot Bax samtidigt som han tar sin yxa och svingar den, Bax blockar slaget med sin sköld samtidigt så snabbfotat hon kan så tar sig Naivara närmare Skallmad för att få syn på trollet som redan blöder och skjuter ett lod och innan Skallmad han reagera har hon redan tagit sit till andra sidan om han och gömmer sig nu hörnan vid stalagtiterna.

Bronweg kommer springades in och missar Skallmad medans ena trollet nästan biter av näsan på Bax, andra trollet går mot Talron och biter han i axlen som börjar se infekterat ut.  Rieta slår trollet vid Talron och teleporterar bort med trollet längre in i grottan och följer upp med en fireball attack som bränner bort allt håret på alla tre trollen och ena förtärs av smällen, kvar ligger bara en kolhög.

Bax försöker följa upp stordådet och missar två av tre slag mot Skallmad som svarar med en våg av eld som sköljer över samtliga, Talron och Rieta lyckas undvika vågen, samtidigt så skjuter drows lod mot Naivara och Talron, Naivara duckar undan lätt men Talron blir träffad efter duckat undan elden och nu börjar känna sig yr.

Naivara får en brilliant ide och sparkar iväg skorna mot skallmad för att göra skada på han, det blev inte det resultat som hon hoppas på nu när hon står på det kalla golvet utan skor. Rieta tar nya tag och siktar in sig på en av de två drowsen, hon infliktar psykisk trauma mot den som delar med sig till Skallmad, Bax tar sig runt för att komma närma båda trollet och svingar sin flail som slår in i båda. Skallmad slår tillbaka med Topling swing mot Bax som träffar klockrent, Bax börjar nu flyga baklänges i luften livlöst och landar i närheten av Naivara, Skallmad drar sig nu tillbaka mot sit tron. Talron ser hur Bax flyger medvetslöst bort runt hörnet, ytrar ett kraft ord mot trollet som blockerar hans väg som går bort till Rieta och sedan springer bort till Bax för att få tillbaka han till medvetandet.

Båda drows drar sig tillbaka dom skjuter på Rieta och Bronweg, Rieta studas undan lodet men Bronweg börjar blöda kraftigt, Naivara ser det när hon  gömmer sig i skuggorna, avfyrar ett lod mot närmaste drow som inte hinner reagera och är död innan den slått i marken. Bronweg tuggar fradga och siktar in sig på närmaste troll som börjar blöda av den mäktiga smällen från han. Bax ställer sig nu upp och stadgar sig. Skallmad skrattar frenetiskt när han går tillbaka till sin tron sätter sig ner och ett vitt starkt ljus bländar dom, när ljuset har försvunnit har även Skallmad det.

Bronweg hugger till sista trollet som seglar ner död på marken, Rieta och Bax flyger över vattnet mot drowen, Rieta pekar på drowen och slår till han hårt i sidan medans Bax var lite ostadig vid landningen och avlivar den. Naivara kommer nu med ett förslag till den sista drown som levar, ”Bli min sex leksak så låter jag dig leva”, han nickar till Bax avvöpnar drowen och ger sakerna till Talron, Bronweg springer bort mot tronen för att kolla på den, sätter sig ner och försöker använda den men inget händer.

Naivara går iväg med drowen medans resten kollar på tronen och med lite fipplande så får Talron några bilder i huvudet där han får intinktivt alternativen om bara han ska åka eller om samtliga ska med, han väljer att ta med sig alla, även Naivara och drowen där Naivara nu är igång och blir teleporerade i akten.

Piñata Bax style

Alla är nu ute ur sina burar, utom den stora dragonbornen Bax som febrilt kämpar med att parera hugg och försöka få plats i buren. Hans vingar gör det inte direkt lättare och nu när han inte fått i sig alkohol på länge så börjar han lite förlora skärpan.

Hugg efter hugg får Bax ta emot från de stora odöda kristalltrollens scimitars. En vanlig dödlig hade av denna behandlingen dukat under efter två hugg men inte Bax, han är gjort av ett annat virke. Mer än gärna hade han stått där hela dagen och lekt stick-ihjäl-köttbiten-i-buren leken, men till slut tröttnade han på situationen och precis som Talron förutspått så slog Bax helt sonika sönder den magiska runan i buren med handtaget till den flailen han inte kastat bort.

Även denna gången skriker hans reserv-flain till högljutt och irriterande. Som en skrikande hjärnskadad katt ungefär. Fast något snäpp högre än du just föreställde dig. En gång till.

Då gruppen antar att Bax tur snart tar slut så agerar de snabbt när buren frigörs från magin. Bronweg som står närmast går en kort stund in i Feywild, går bort till Naivara och kastar tillbaka henne till där han tidigare stod.

Naivarah ser sig förskräckt omrking när hon finner sig inklämd mellan de hiskeliga kristall-trollen. Men de hinner inte mer än vända sina hungriga blickar mot henne förrän hon trampar in i Feywild igen och drar med sig Bax från buren. De båda dyker upp långt bort i säkerhet, hand i hand.

Bax pustar ut och känner sig trygg med att han äntligen kan flexa sina vingar och få tillräckligt med svängrum att använda sitt vapen.

Så medan Bax försöker lista ut i vilken vinkel han ska slå med flailen för att den inte ska ge hiskerliga ljud ifrån sig, så tar Bronweg fart och rusar genom rummet fram till den då leende häxan som precis tänker mata ett troll med blå, självlysande svamp. Svampen far upp i luften och med ett typiskt kacklande skratt för häxor så kastas hon genom luften och landar hårt på golvet några meter bort.

Svamparna svävar lite olycksbådande genom luften och där de träffar mark, väggar, äventyrare.. så exploderar de! Svampen alltså. Nesliga nekrotiska svampsporer i näsan inte bra för någon.

Det kanske var dessa blå, florocerande svampsporerna som aldrig riktigt gick ur luften i bur-rummet, som orsakade följande minuters kaos av fummel och crittar. Striden var stundtals väldigt mörk från våra hjältars synpunkt och sedan mörknade det för fienden, men till slut ljusnade det för rätt sida.

Looten var god.

Va? Nej, justdet striden är inte slut. 3:e spelningen gillt? Looten måste bli god.

Vem som är dum återstår att se.

(GM Not. I ett svagt ögonblick och mot bättre vetande så gick jag med på att skriva lite på denna bloggen med hjälp av Lizettes redan skrivna delar som stöd. Det blev som det blev. Hoppas ni ursäktar mig för de friheter jag tagit med historien och för de saker jag säkerligen både missuppfattat och glömt.)

Stridens larm hade precis ekat ut när gänget bestämde sig för att så snabbt som möjligt ta sig vidare in i trollens gamla boningar. Dessa grottor som en gång varit en av grundpelarna i det stora riket Vardar på den tiden då trollen var något mer civiliserade och inte som nu, dumma enstöringar som lever på att råna och stjäla. Något de gamla trollen och trollen av idag hade gemensamt var dock deras totala ointresse för personlig hygien. Detta var en sak som faktiskt låg dem i fatet, ty det var enkelt att med näsans hjälp avgöra om det fanns troll i närheten och då gjorde man helt klokt i att vända och gå tillbaka dit man kom ifrån.

Där gänget nu befann sig var dock deras näsor inte till så mycket hjälp eftersom dessa organ för länge sedan blivit så utslagna och oanvändbara av odörerna i grottorna de befann sig i, för fanns det något som luktade värre än ett troll, så var det en trollgrotta. Där var luften så tjock att man nästan kunde skära den med kniv, och i en grotta som denna, då trollens stank blandades med dunsterna från bubblande tjärgropar så var det ett under att de inte kvävdes på kuppen. Men, sådan var äventyrarens lott, att bege sig dit ingen annan vågade, att uthärda det outhärdbara, och att bekämpa sådant som borde vara omöjligt att besegra.

De stod obeslutsamma i trollsmedjan där de besegrat Thurk, den väldige smeden, och hans infernaliska brinnande hundodjur Floffi. Ingenstans såg de till några kroppar, så sedan de var här sist så hade det städats undan minsann. Vem trodde att troll skulle bry sig om lite kadaver i hörnen? Visserligen hade de sett att man använde lik till att gödsla svampodlingarna med här nere så kanske dessa trollen såg det hela från den ljusa sidan och vände ett nederlag till något bra, vem vet?

Nu fanns det tre vägar att välja på och allas blickar riktades mot Naivara, som ju tidigare visat sig besitta en hel del kunskap om grottsystem, speciellt för en eladrin, ännu mer speciellt för en eladrinkvinna, och definitivt super extra speciellt för en väldigt ung, väldigt söt och oskyldig och naiv, eladrinkvinna som var på sitt första besök på detta existensplanet och som hade spenderat hela sitt unga liv bland andra eladriner som kom från välbärgade förhållanden och fick sin utbildning, inriktat helt på det teoretiska, av de visaste och äldsta läromästarna som pengar kunde köpa. Denna näpna eladrin som tagit sina första steg i kärlekskonsterna genom att förföra en väldig ogre i hans ledartält på exercisfälten i Shadowfell (ingen hade begärt att få det återberättat för sig vad som exakt försiggick i tältet den natten, och faktum var att ibland, när dessa frågor dök upp i deras huvuden så sökte de upp ett vattenhål och drack sig bort från bilderna de såg för sitt inre. Det kunde inte varit en vacker syn… hu!)

Naivara kände pressen på sig att välja rätt väg, och eftersom hon omöjligt kunde veta, verkligen Veta, så gick hon på magkänslan. Hon vajade lite på stället, tog ett par steg mot ena gången, stannade, vajade lite till, och gick mot andra gången. Inte heller den verkade tilltala henne så hon började gå mot tredje gången, den som ledde uppför en trappa och sedan slutade i ett fall på 4 meter ner i den svarta underjordiska strömmen som slingrade sig genom hela detta grottsystemet och försåg dess innevånare med livsnödvändigt vatten och en och en annan fisk som kunde dryga ut den enformiga kosten bestående av människa, kor, grisar, bävrar, får, och annat betydligt mer främmande som trollen kunde få sina skitiga händer kring halsen på. När hon stirrat ner i den trögflytande svarta vattnet en stund, och bestämt sig för att det nog skulle vara både kallt och obekvämt att färdas i så gick hon med beslutsamma steg mot den gång hon först hade valt, och denna gången så höll hon sin kurs. Detta var de övriga i gruppen väldigt nöjda med, ty de hade följt tätt efter henne runt i smedjan, och varje gång hon stannade obeslutsamt så hade de kraschat in i varandra med risk för liv och lem då de vid detta laget var utrustade på så sätt att det var direkt hälsovådligt att råka springa in i vem som helst av dem, magiska vapen och rustningar och jag vet inte vad.

Nu när de hade sin riktning så tog de sig snabbt framåt. Grottgångarna, utgrävda av trollen på Vardars storhetstid, och som sagt de var mer civiliserade då och brydde sig faktiskt om att putsa till väggarna så att de blev någorlunda plana, lystes upp svagt av grön- och blåskimrande lavar. Det var inget starkt ljus men fulölt tillräckligt för att ta sig fram utan att snubbla runt och kanske ännu viktigare, utan att behöva annonsera sin ankomst genom att bära med sig en egen ljuskälla.

Efterhand som de gick genom gångarna så blev luften tyngre att andas och stickande tjärrök bolmade längs taket i sitt trevande sökande efter friheten via sprickor och skrevor. Så med ens tog gången slut då den vidgade sig i ett stort grottrum. Naivara gick först, och tur var väl det för nu var resten av gruppens luftvägar så ansträngda och deras ögon sved och rann oavbrutet av röken medan Naivaras ögon verkade helt opåverkade och hennes syn var lika knivskarpt vass som om hon spatserat på en sommaräng en vacker dag. Hon gav tyst order om att stanna och vara tysta, men med tanke på hur påverkade de alla var av luften så kanske det inte var så konstigt att hennes ord föll för döva ögon och det skramlade rejält om dem alla när de sprang på varandra och famlade efter grottväggen för att hålla balansen.

‘Ööhhh vem där?’ – ekade en stupid och bullrande trollröst på jättarnas språk. För alla utom just Naivara så lät det bara som hotfull rotvälska men då hon dagen till ära hade på sig sin språkhatt så förstod hon det hur bra som helst. Hon blev ganska ställd av frågan dock och medan hon panikartat funderade på hur hon skulle tackla detta problemet så tog hon in omgivningarna. Det fanns tre stora troll här och också åtminstone två av de där enögda varelserna som kallades Notic. Trollen stod och bevakade den enda vägen som ledde vidare från denna salen, en trappa som slingrade sig runt en naturlig stenpelare. Det fanns även något annat här, en varelse som likt henne själv hade två ben, två armar och ett huvud men i övrigt så slutade jämförelserna där. Den var kort och verkade vara gjord av sten och var placerad många meter över golvet Naivara stod på, på en klipphylla dit trappan ledde, dess huvud satt direkt på axlarna. Först trodde Naivara att det var en grovt tillhuggen staty av en dvärg, men så rörde den på sig och verkade nyfiket studera vad som hände där nedanför men gjorde ingen ansats till att verka vilja blanda sig i.

Naivara navigerade den svåra terrängen som det innebar att samtala med ett väktartroll med bravur. Hon påstod sig vara en viktig person som kommit för att samtala med trollens ledare, något som trollen hade lite svårt att tro på, med tanke på att hon ju var just en eladrin och inte såg ut att kunna prestera speciellt mycket. Så liten och smal som hon var fanns det inte mycket kött på benen heller, så att äta henne kunde inte heller det vara anledningen till deras ledares intresse för henne resonerade de. Naivaras tal, som visserligen var på trollens eget språk, var både komplicerat och tröttande för väktarna och hennes ljusa stämma fick deras huvuden att värka och magen kurra. Det var då de kom på den lysande idén som skulle skingra alla misstankar och klara upp eventuella missförstånd.

”Lösenordet!” bullrade de två trollen vid trappans fot mot henne, medan det tredje stod på en avsats flera meter upp och skakade långsamt på huvudet.

”Ge oss lösenordet så får du passera, annars äter vi upp dig!” förtydligade de.

Nu var goda råd dyra! Naivara kunde ju inte trollens hemliga lösenord, och inget de sagt så här långt hade avslöjat någon ledtråd. Hon svarade så rappt och beslutsamt hon kunde; ”Vargen ylar i mörkret!” vilket omöjligen kunde vara rätt eftersom vargar och troll inte går det minsta bra ihop, men till Naivaras försvar ska det sägas att hon inte var väldigt bevandrad i trollens seder och bruk, och hon hade om inte ingen så åtminstone nästan ingen kunskap om trolls allierade. Inte heller var hon speciellt diplomatiskt lagd, men hade hon varit det så hade hon med väl valda ord och meningar säkerligen kunnat lura trollen att avslöja vad lösenordet var, ty troll är som sagt inte speciellt smarta även om de besitter ett stort mått av list och inte så lite illvilja.

Trollen såg på varandra, sedan tillbaka på Naivara, sedan uppåt trappan mot det tredje trollet, och slutligen tillbaka på Naivara. Trollen talade viskande i mungipan till varandra men Naivara hade inga som helst problem med att höra vad de sa.

”E de rätt lösenord?”
”De vet väl ente ja’. De va ju din idé.”
”De låter som ett lösenord.”
”Bäst att låta henne gå upp då.”
”Ja, låt de andra reda ut detta.”
”PASSERA!”

Trollen steg åt sidan och lät henne gå upp. Nu lösgjorde sig resten av gruppen från den mörka och rökfyllda gången de tyst väntat i. Även om trollen ju hört dem så hade Naivaras tal gjort att de helt glömt bort att det fanns fler okända i faggorna och att dessa nu plötsligt dök upp gjorde dem alla väldigt nervösa. De grep på nytt sina vapen och spärrade trappan. Ett nytt tröttsamt samtal inleddes där Naivara mödosamt fick förklara att det inte var bara henne ledaren ville träffa utan alla på en och samma gång och eftersom hon hade angett rätt lösenord så borde väktarna stiga åt sidan och låta dem alla passera. Myndigheten i hennes stämma övertygade dem och alla steg åt sidan och lät gruppen gå uppför trappan.

Väl uppe på avsatsen så möttes de av de två notic-varelserna. Gruppen hade kämpat mot sådana förr och visste att de besatt egendomliga och farliga krafter som inte gick att förklara. Ett kort samtal mellan den ene noticen och Naivara, som ju med sin fina språkhatt även behärskade dessa varelsers språk, kallat deep speech, avslöjade att dessa varelser stod mycket högre upp i den intelligensmässiga hierarkin och troligen inte var så lätta att föra bakom ljuset som trollen vid trappans fot varit. Nu kunde de alla se den egendomliga stenvarelsen mycket tydligare och kunde känna dess blick nyfiket studera dem alla, men fortfarande varken ingrep den, visade sig hotfull eller talade ens ett enda ord. Noticen ville sända en budbärare till sin ledare för att anmäla deras ankomst men detta motsatte sig Naivara bestämt. Hon använde berömmande ord och smekte varelsen medhårs, verbalt, för att få den på andra tankar, ty om den gjort som den ville så skulle deras plan gå om intet omedelbart. Varelsens enda stora öga verkade detaljstudera dem alla och det uppstod en obekväm tystnad som inte bröts förrän noticen långsamt nickade och gick med på att ledsaga dem till den store ledarens boningar, djupt inne i grottorna.

Gruppen pustade ut och följde sedan noticen uppför och nedför trappor, genom dörrar och gångar, de passerade stora och små grottsalar på sin väg och alla tycktes de vara befolkade av troll och andra värre varelser. Bax höll räkningen på antalet fiender och gjorde minnesanteckningar över beväpningar och möjliga terrängfördelar om stridigheter skulle uppstå, och hur kunde det inte göra det med tanke på vad de var i färd med att utföra?

De passerade genom ett stort grottrum där det satt fem stycken fångburar upphängda i tjocka kedjor, likt fågelburar hängde de 10 meter ovanför grottans golv. Svampar som lyste i mörkret växte överallt här men det var svampar som ingen av dem tidigare sett så de kunde inte gissa vad dess användningsområde var, och golvet var även bestrött av skärvor och såg ut som ömsom ben och ömsom kristall. Burarna var tomma såg de, men dess tankar gick ändå till hur fruktansvärt det skulle vara att var fast i en sådan. Till slut stannade de alla i ett rum som verkade vara en sorts förmak till en större sal. Noticen hade varit tyst hela vägen men tog nu till orda;

”Ni går in i salen en och en och presenterar er för vår ledare så som våra seder dikterar. Då ett dussin sandkorn tio gånger fallit genom ett timglas, varken mer eller mindre, kan nästa gå in genom dörren.

En och en gick de in i rummet för att presentera sig. De övriga stod och väntade tills noticens timglas sade dem att det var nästes tur. När så den siste av dem gått in och dörren slagit igen för sista gången så stod noticen ensam kvar och ett stort leende spred sig över dess ohyggliga enögda ansikte. Varför var varelsen så glad kan man ju fråga sig? Jo, detta var vad som egentligen hände våra äventyrare då de gick in en och en genom dörren;

Det första de såg i rummet av bokhyllor och arbetsbord fyllda av böcker och skriftrullar, bubblande dekokter och rykande bägare. Doften var främmande, det såg inte ut som ett audiensrum och långt mindre ett tronrum som de ju sökte, det såg mer ut som en häxkula eller en alkemists arbetsplats. När de tog ett steg in i rummet för att se vart de hamnat och om det fanns någon här som kunde förklara så blixtrade det till framför deras ögon och det kändes som om de sögs in i en alltför liten flaska bara för att sedan hällas ut ur sagda flaska igen. I deras öron dånade det och deras syn var obrukbara under flera minuter, och vad de sedan såg var något som fick hjärtat att sjukna i deras bröst. De befann sig såklart i var sin bur, hängandes högt ovanför grottans golv. De hade gått i en fälla, listigt planerat av noticen de följt hela vägen. Och varför hade den varelsen inte blivit lurad av gruppen? Ja den saken är lätt förklarad om man tänker på vad som utspelade sig här i grottorna sist gruppen var här. den gången hade de råkat i strid med både troll och noticar, och medan de visserligen nedkämpat de flesta av sina fiender så hade åtminstone en notic undkommit, om än inte med hälsan i behåll så med minnet intakt. Denna speciella notic hade fått sitt öga förstört och sedan flytt hals över huvud för att kalla på förstärkningar men gått vilse. Om inte denna notic som gruppen följt funnit den sårade och lyssnat på dess berättelse om fasansfulla hjältar som slaktat allt som kom i deras väg, så hade denna historia fått ett helt annat förlopp. Så som det nu var så visste noticen exakt hur hjältarna såg ut och kunde även gissa sig till deras mål, och även om den gissade fel angående målets exakta natur så kom den ganska så nära. Nära nog för att gillra denna fälla som de alla nu så snöpligt fallit i.

Nu stod noticen och skrattade elakt medan den smädade hjältarna och avslöjade att den vetat hela tiden vem de var och vad de hade här att göra, och hur Naivara än försökte bedyra sin oskuld så föll det för döva öron, ty om det finns något notics är kända för, förutom att de har dödliga krafter de kan sända ut från sitt enorma öga, så är det deras förmåga att iakttaga och lägga på minnet. Detta var något hjältarna inte hade en aning om, men från och med nu så skulle de vara på sin vakt när det gällde den saken, om de nu alltså kunde lyckas ta sig från sina burar. För att göra saken än värre, för värre blir det ju alltid innan det kan bli bättre, åtminstone i hjältesagor som denna, så ropade nu noticen på förstärkning och den kom i skepnad av en kutryggig gammal häxa vid namn Agda. Hon kom runt hörnet med famnen full av de lysande svamparna, och hon var inte alls road av att få besök, nej inte det minsta. Det enda hon ville var att få vara ifred tillsammans med sin syster Hedda och få arbeta med sina brygder, gifter och drycker, och kanske forska fram en och en annan trollformel vars användningsområde tveklöst skulle vara till omgivningens förtret. Det var nämligen så att Agda inte bara ogillade främmat besök, hon direkt avskydde det, liksom hon avskydde i stort sett precis allting annat i världen, och det hon avskydde gick det ofta illa för. Hedda då? Ja, hon var Agdas tvillingsyster och tyckte precis likadant, och där Agda gick, gick också Hedda vilket var fallet denna gången med. Noticen visste detta och innan den skyndsamt försvann ur systrarnas åsyn och omgivning så bad den dem att ta omhand dessa definitiva främlingar och oinbjudna oönskade gäster.

Agda gick med sin famn full av svamp genom dörren hjältarna tidigare gått igenom. Hon kunde ju inte ta tag i sådana orosmoment som dessa med så fina svampar i händerna. Nej, de måste läggas på sitt bord och sedan, först då, kunde man göra något åt saken. Förresten så borde ju Hedda kunna sköta det själv, resonerade Agda, så kunde ju hon istället göra lite verklig nytta genom att rensa svampen till exempel. Så, sagt och gjort, Agda stack ut sitt långnästa och vårtbemängda plyte genom dörren och kraxade till sin syster att trolla fram lite skelettroll som kunde göra det värsta grovjobbet med att avliva hjältarna. Och hon skulle se till att ta dem en och en så att det inte blev några problem. Sagt och gjort, Hedda uttalade den speciella trollformel som fick de kristalliserade benskärvorna att börja virvla runt, runt, tills hela golvet såg ut som en mardrömslik storm full av vassa benskärvor. Hjältarna kunde bara se på medan de illavarslande vassa och blänkande benfragmenten formerade sig till enorma trollskelett, ondskelfullt skimrande av nekrotisk energi och med mängder av sylvassa spetsar som stack ut kors och tvärs över hela deras skapelser. Hur naiv Naivara än var så var detta inte varelser som hon kunde tänkas krama.

Bax’s bur sänktes ned medan de övrigas burar stannade där de var, dinglandes på 10 meters höjd. Fem trollskelett omringade buren vars stålgaller förhindrade Bax att attackera med sitt stridsgissel medan det tillät trollen att enkelt sticka och hugga honom med sina gigantiska kroksablar. Man kan tycka att det hade varit illa nog att bli huggen av fem stora trollsablar i vanliga fall, men för att göra det hela värre så var dessa sablar inte vanliga vapen gjorda av stål. De var istället gjorda av samma material som skeletten själva, förtrollat ben som utstrålade samma nekrotiska energi som de sedan länge döda trollen själva gjorde, en energi som bättre passade i de dödas rike, i Shadowfell, än de gjorde här i den levande världen och om man träffades av ett sådant vapen så skulle såret bli fasansfullt. Det var detta vår hjälte Bax hade att se fram emot, ett öde han inte riktigt ville förlika sig med. Så, om han inte kunde använda sitt vapen, vad kunde han då göra? Han var omringad och skulle när som helst bli genomborrad och säkerligen dödad på fläcken där i sin lilla trånga bur. Ett öde ovärdigt en stor kämpe men säkerligen ett som driftiga barder kunde skriva sorgsna sånger om, om nu någon överlevde så att historien kunde berättas alls vill säga.

(GM Not. Och här tog min tid slut. Bröd ska bakas, mat ska lagas, rollspel ska förberedas och läsk ska inhandlas. Här följer istället Lizettes avslutning på historien. Tack för mig.)

Bax hade full panik då han insåg att det bara var han och trollen som skulle strida att han började med att ge bort sitt vapen och skalla buren för att sen avsluta med att förblinda sig själv genom att han dök med huvudet först i golvet.

Och ganska snart upptäckte resten av gänget att dessa burar som de satt i inte var vanliga burar. Det var burar man inte skulle använda sig av magi.

Bronweg som i vanliga fall aldrig hade problem med att kasta sina magiska stormar på sina fiender upptäckte den hårda vägen att ingen magi skulle lämna buren. Rieta upptäckte att teleport inte var en lätt vägen ut ur buren då hon skallade stängerna . De andra var lite smartare och anföll trollen utan  magi.

Rieta bestämde sig för att försöka att slå sönder låset och tog i för kung och fosterland undertiden som Talron vrålade att kanske runerna var bättre att slå sönder men Rieta hade redan börjat på låset och med två snabba slag var låset sönderslaget.

Trollen brydde sig inte om deras försök att hjälpa Bax och de skjuter skärvor mot han från sina kroppar .

Naivara och Talron hade stora bekymmer. Häxorna fyllde deras burar med törne som inte bara höll fast men som skar in sina taggar i deras kroppar. Frustrerade kämpade för att komma loss.

Bronweg löste sitt problem med att helt enklet titta arget på en av häxorna som bara han kan och med en iskall röst beordrade henne att sänka ner hans bur och släppa ut honom. Häxan vågade inte något annat än att lyda så snabbt sprang hon bort till spakarna som kontrollerade höjden på burarna och sänkte ner han sen sprang hon in i genom en dörr och gömde sig. Öppna dörren till buren det vågade hon inte. Det lämnade hon till någon annan som vågade närma sig buren.

Bronweg slog även han sönder låset och tog sig bort till Talron för att hjälpa han ut. Rieta tog sig över till Naivara och hjälpte henne ut.