Profeten Talron

Ja, striden den fortsatte. Det kändes som att gasmolnet som Talron effektivt reducerat till nästan verkningslöst med sin helande cirkel, inte utnyttjades till sin fulla potential. Några blinkningar till Reieta och hon fattade vad hon skulle göra – springa rakt fram till Formorier-gäxan och med ett hugg genom tid och rum teleportera häxan rakt in i ciklen / gasmolnet med Rieta strax intill.

Giftet hade lite inverkan på formoriern men den heliga kraften från Avandra som lös genom cirklen på marken skadade henne mycket och framförallt nu när hon tog upp hela platsen kunde hon inte slänga in någon annan där. Nog för att häxan gjorde sina försök att smita, men äventyrarna var lika ihärdiga i att flytta tillbaka henne till gifterna.

Onda formler kastades, mörket närmade sig, ben bröts, blod blödde, svärd stack och förbannelser uttalades.

Bax fick smaka på Det Onda Ögat från formorier-häxan och det var ingen trevlig syn för någon. Efter hårt kämpande med omväxlande med att komma ur / i cirklen så ljusnar det för Talron. I en skymd vrå där möglet växer som tätast ser han i facklornas sken något glimma till i några dammpartiklar i ett mönster som … bara kan tolkas som .. hmm, vem liknar det? Joo, nog är det en fradgetuggande skogshuggare sluter sig Talron till. ”Stopp! Stanna!” skriker alven med myndig stämma.

Alla, även häxan, vänder sig mot Talron för att se vad som står på. ”Jag har sett ett tecken! Melora talar till mig genom möglet och dammet!” Talrond dansar till lite med uppsträckta händer mot skyarna, stilla ståendes med fötterna men ändå med rytmisk rörelse. Inget vet riktigt vad det liknar.  Plötsligt stannar han till och sänker ena armen och pekar mot Bronweg. ”DU! Jag förutspår att du ska döda formorier-häxan med ett mäktigt sving från din blodtörstiga hillebard!”

Tysnaden lägrar sig i rummet medan buskapet från gudinnan (via Talron) sjunker in för alla. Sen skrattar formoriern lite nervöst och skakar av sig stundens påträngande stämning, tar ett djupt andetag och börjar prata för att lugna sig själv. En djup, förstörd stämma ljudet från formoriern. ”Bha, vem är du alvkräk! Din gud är bara hittepå! Dig ska jag flå först!”

Hon hinner inte så långt fram genom det mörka rummet, blott runt en pelare och där, där stor Bronweg och ler med hela ansiktet. Inte ett glatt leende, utan ett ytterst oroväckande leende som han brukar få när han vill döda. Formoriern hon stannar i steget efter pelaren, stirrande på Bronwegs leende ansikte och mörka, bottenlösa glimmande ögon.

Hon känner en konstig stark smärta när hon plötsligt inte kan ta fler steg frammåt, och tittar då neråt. Endast kröken på hillebardens huvud syns, det mörka blodet rinner fort ner i en stor pöl på golvet. Hennes sista syn blir den leendes Bronweg i andra änden av hillebarden, som slickar sig om munnen när han suger i sig hennes livskraft.

Och ja, för den som undrar, looten var god. Väldigt god. Slutet gott, allting gott.

En medlem i bäd fumlar aldrig. Det kallas strategi.

Gänget kastade sig handlöst in genom portalen på vinst eller förlust för de hade ju ingen aning om vad som de skulle mötas av på andra sidan. Snabbt reste de sig upp och tittade vildsint omkring beredda på vad som än lurade i skuggorna. Det enda de möttes av var en tystnad som endast vinden avbröt. Lugnet kändes olycksbådande för de hade ingen aning om vilka faror de skulle mötas av.

Det enda de visste var att de var i formoriernas land och att de (fomorierna) var Naivaras svurna fiender och att den enda bra formorien hon någonsin stött på var en död formorie. Hon predikade ganska ingående om hur världen skulle vara en bättre plats om de upplöstes i tomma intet och aldrig någonsin skådades igen. Hon avslutade med att berätta att deras deformerade kroppar mest troligen var ett straff de fått för deras otroligt stora dumhet att bara existera.

Snart började de röra framåt i bergsgången mot öppningen. Väl ute kunde de se en byggnad till vänster och rakt fram fanns en hög mur som mest troligen omslöt en borgsgård. De valde att gå rakt fram men vägen var svår att ta sig fram igenom för stället var fullt av buskar med giftiga taggar, och som om inte detta var nog så var marken belamrad av stora skrevor som om en massiv jordbävning drabbat området. De (skrevorna alltså) var djupa och såg förädiska ut. Vissa av dem var så djupa att man inte kunde se botten på dem.

Rieata tittade misstänktsamt på buskarna, spottade på dem och mummlade något om fega buskar och ondskans verktyg.

Bax var den som kände sig mest modig och började att gå igenom buskarna för att sen flyga den sista biten till öppningen i muren. Han kunde inte låta bli att poängtera att  han var den ende i gänget som hade inbyggd ”stålrustning” och att de andra var lite mesiga som trodde att törnet skulle skada dem. Det var därför, menade han, dragonborns var den mest överlägsna rasen i alla världarna och han var så upptagen av att skryta att han inte hörde de andras kommentarer, och tur var nog det.

Med stort mod tog sig Bax över och när han med ett belåtet leeende på läpparna stod på andra sidan avgrunden tittandes mot borgården, och nya äventyr, hör han Bronwegs mörka stämma.

– ”Vi ångrade oss vi går mot huset vi såg först.”

Bax stod kvar ett ögonblick och bara gapade. Han kunde inte tro sina öron. Här hade han hjältemodigt offrat sig för gruppen för att spana in på borggården och inte nog med att de inte skulle hit – de ville inte ens veta något (om vad han sett) överhuvud taget. Surmulen flög han tillbaka och gänget gick tillbaka samma väg som de kom.

På vägen tillbaka fick de syn på en gigantisk sönderfallen stay. Huvudet låg en bit i från själv stommen och Naivara med sin skarpa blick såg en gigantisk rubin i ögonsockeln. Naivara och Bronweg gick fram till den och studerade den lite närmare. Bronweg försökte avgöra om den hade några magiska krafter medan Naivara letade efter fällor (fast hon egentligen var övertygad om att där inte fanns några) innan hon ivrigt började bända och dra och hacka loss på stenhuvudet för att få loss godisbiten. Hennes ögon lyste girigt och hon hörde inte att Bronweg försökte få henne att vänta tills han undersökt den.

Med ett tyst *plupp* hoppade stenen ur sitt fäste och en mycket nöjd Naivara stod med en en gigantisk ”rubin” i handen. Bronweg tittade lite närmare på stenen och kom fram till att det nog inte var en likadan sten som Skalmad hade (som öga) eftersom den var gul men den skulle ge gänget en bra slant till kassan (1000 guld enligt Naivaras uppskattning).

Väl tillbaka till den mindre byggnaden kom de snart fram till att det var en utpost (kanske använd för de resande som tänkte besöka borgen) och när de stod i trappan och tittade in kunde de se att de fanns stenbumlingar på golvet och att vissa delar av taket rasat samman. Där fanns sex (eller åtta) stycken pelare och det satt drakhuvuden av uthuggen sten på dem och det rann (droppade) något kletigt och äckligt grön substans från dess munnar. Lukten i rummet fick dem först att rygga till då det luktade fränt och ohälsosamt. Någon hade också besvärat sig med att sticka ner facklor lite överallt så rummet var bra uppslyt (när facklorna var tända, vilket de inte var utan nerbrunna – GM Not.).

De övervägede den bästa stategin ett lite tag innan de bestämde att Naivara skulle smyga in och kolla om kusten var klar så de mindre graciösa gruppmedlemarna kunde gå in utan att gå rakt in i ett bakhåll. Sagt och snart svar det gjort. Ljudlöst försvann Naivara in och snart kom hon tillbaka igen högröd i huvudet och hon förklarade att inne i nästa rum fanns det en formorier som de var tvungna att döda. Gänget försökte övertala henne att de kunde kanske försöka prata med den men Naivara var orubblig på den punkten. Man pratar inte med det folkslaget man klubbar dem hårt i huvudet och inget annat.

Ingen började planer om den bästa stategin flyga i luften. Den ena ideen bättre den andra. Ord som att locka ut, kolla vi har en äcklig eladrin vill du dela den med oss till att ska vi lägga oss i bakhåll? Till slut kom det fram till att de som kunde smyga lite bättre än de andra skulle ta sig in först och lägga sig i bakhåll medan de andra klumpedunsarna väntade till de var på plats( och varför de planarear någonting är ett mysterium då de sälla verkligen går i lås).

Rieta förklarade hur bra hon var på att smyga och de tittade gillande för nu skulle de få se på smyga. Äääh not. Rieta började smyga mot dörren och det gick så långsamt att om de inte stirrade intensivt på henne hela tiden kunde de inte se om hon rörde sig framåt överhuvudtaget. Och efter en stund där tiden verkade stå still så långsamt som det gick trampade hon rakt i en grushögoch ljudet var inte så högt egentligen men enligt gänget hade en pukorkester låtit mindre.

Rieta slog upp blicken och synen av den extremt fula formorien slog henne som smocka rakt i solaplexus. Med bestämda steg gick den i mot henne och en strid var i full gång. Rieta svor över hur dåligt hon smugit och gänget svor nog lite de med.

Formorien var snabbt frame hos Rieta och slog sin stav i hennes huvud att hon såg stjärnor framförsina egna ögon och hon trillar bakåt av kraften. Bax kom flygande med sitt stridsgissel i högsta hugg och drämmer till formorien i huvudet men det verkar inte bry sig så mycket. Talron kastadesin magiska lans. Denna irreterar mest formorien och Talron omsluts av en grå dimma.

Det är nu som Bronweg tar satts och kastar sig handlöst in i striden med sitt välkända stidsrop. Skriket varade inte så länge dock mitt i sitt anfall halkar han på grusen på golvet och hans ansiktsuttryck förvandlades från jag är oövervinnlig till hupps var tog vägen vägen. Med full kaft trillar han och slår sig själv medvetslös på en stor sten.

Nivara som bara hade sett  hela senariet chockades djup under tiden som hon siktade med sitt armbort att hon fullkomligt tappade fattningen. Armborten bara for ur hennes svettiga händer och det tog en bra stund innan hon fick grepp om den igen. Senare hävde hon bestämt att det var meningen att det skulle hända. Hon ville att formorien skulle bli imponerad att hon både kunde jonglera med sitt armbort samtidigt som hon sköt lod med det och Bronwegs ursäkt var att Bax fällde han. Japp så var det.

Rieata svingar sitt svärd igen och formarien bara hånlog mot henne och drämde till Bax innan han telepoterade sig till en annan del av rummet. Men innan han försvann hann  både Rieta och Bax smälla till han lite så när han landade en bit bort såg han lite surare ut.

Under tiden håller Naivara forfarande på  att jonglera och Bronweg var fortfarande medvetslös. Rieta , Bax och Talron gjorde vad de kunde för att få ner denna bjässe som helt klart var bättre än de trott. Men snart var gänget enat igen. Bronweg hade en huvudvärk som hotade att spränga hans huvud men när han väl rest sig skakade han på sig så blodet det yrde och han gjorde det han var bäst på. Och Naivara samlade sig snart och anslöt sig hon med.

Fomoriern kastade magi och inte nog med det varje gång någon av gänget träffade honom teleporterade han dem till samma ställe varje gång. Ett ställe som bland annat Rieta hela tiden hamnade på och smärtan var outhärdlig varje gång men det gjorde inte att hon slutade anfalla. Hon bestämde sig för att stå kvar istället och uthärdade smärtan. För det där med att bli ofrivilligt teleporerad började bli riktigt irriterande och hon visste att varje gång hon träffade fomoriern skulle hon ändå hamna där igen. Talron fick göra sitt bästa att försöka lappa ihop sina kamrater mitt i striden då det vid några tillfälle blödde mer än vad som var hälsosamt. Utan honom hade striden varit över mest troligen men den forsätter ……….

Looten kommer att bli god.

En fot i dörren

Striden var förlorad men slaget hade bara börjat!

Nu var goda råd dyra, varje minut som BÄD dröjde här, var en minut Trollkungen Skalmad hann längre bort.

Medan Talron såg till såren diskuterades det vilt om hur BÄD skulle fortsätta.

Bax begav sig ner för att medla… eller slåss… möjligt att det var en kombination av bägge. Nu låter Mardröms-Rustningarna inte oss komma närma porten! Proklamerade han stolt och haltade bort till Talron som såg allt mer trött ut.

Naivara grubblade över ”gåtans” betydelse;

Fiendens blod gör oss starka

Det har säkert något med den där döa Eladrinen” kläckte hon ur sig.  Lättare sagt än gjort för Eladrinen låg fortfarande nere vid Mardrömmarna.

Eller så måste man offra en Eladrin” lade Naivara, gruppens ända Eladrin till

Alla tittade hungrigt på Naivara som med en han gnuggades hakan tittade finurligt mot porten

kanske man bara behöver blodet” föreslog Rieta och drog sin kniv.

När Naivara insåg vad hon hade sagt var hon snabb med att komma med en massa ”men” och ”kanske” och föreslog att vi skulle prova med den redan döda Eladrinens blod först.

Mardrömmarna verka inte bry sig om änterhakar & rep särskilt mycket så Bornweg och Bax började fiska Eladrin.

Naivara och Talron gnällde lite om Etik och ”respektera för döda” men de andra hade för roligt för att lyssna. Bax hade lyckats kroka Eladrinen i kinden och under taktfullt ”åhejade” & ”Åhåande” halade dem förnöjt in sin fångst.

Nu är ju fiendens blod borta, då borde dem väl inte vara starka… eller?
Naivara fick upptäcka att så inte vart fallet. Dem var minst lika starka och svärden gjorde ”skitont!”

Rieta såg tillfället att verkställa sin plan, att lura bort Rustningarna från porten så att någon kunde arbeta ostört och öppna den.

Till Talrons förtret rasade striden ännu en gång, Rieta använder alla sina tricks och lyckas få bort en av rustningarna till andra sidan den lilla bäcken.
Bronweg ser det visa/underhållande i planen och stormar de ännu orörliga statyerna vid porten och kastar bort en av dem så långt han bara kan. Talron och Naivara stormar in för att öppna porten, Bax hack i häl för att hålla bort de kvarvarande två.

Naivara och talron sätter igång med sitt verk;
Talron inser att han behöver färskare Eladrinblod än det han har från den döde. Nivara, som redan blöder av tidigare sår, delar givmilt med sig fast inte utan att gnälla högljudd att sår gör ont.
Talron mummlar en massa och smetar blod i ett intrikat mönster men det är först när Naivara Vrider lite på ett par stenar som porten blixtrar till och öppnar sig. Det hela hade bara tagit några få sekunder men för Bax, Rieta & Bronweg kunde det lika gärna varit en evighet. Utan pardon hade rustningarna samlat sig och huggit, huggit, pressat & pressat till synes helt utan att bli trötta eller göra misstag.
En efter en ramlar, springer, teleporterar & kryper BÄD in i porten.

Rieta är sist in, men inte innan hon återigen dekapiterar en av rustningarna med ett välriktat slag.