Naivara, skuttande marsch!

Vard ligger på grott golvet och taket rasar in, innan det är för sent är redan Naivara och Rieta framme och sliter i hans kläder för att få tag i all loot, Naivara ser halsbandet efter använt sin kniv för att sprätta upp både armor och tröja, det ramlar även ut 4 större gems som hon hittar, Rieta går längre ner och har mindre problem att hitta penning pungen som hänger vid sidan. Medan dom två länsar Vard så fortsätter resten av gruppen mot kedjan och börjar klättra upp. Taket börjar rasa in när Naivara och Rieta kollar bakom sig och börjar rusa mot kedjan och kastar sig ut mot den när hela taket rasar in och grottan är förseglad.

Många sår men alla klarade att ta sig upp, tar sig tillbaka till gate huset som passerades tidigare för att försöka vila ut, Naivara klättrar samtidigt upp på taket och ser 3 quicklings borta vid vatten fallet. Talron börjar se om såren på samtliga och när Naivara kommer tillbaka in där samtliga sitter och nästan sover bestämmer de sig för att vila upp sig med lite sömn.

Bax pratar något om att få troll på det rätta hållet, Naivara och Rieta reser sig upp och går ut ur rummet medan Bax fortsätter att prata om vad som ska göras här näst. Naivara och Rieta tar ungefär en kvart på sig och letar igenom hela denna gamla slitna borgen men hittar inget användbart, när dom kommer tillbaka så hör dom från Bax ”Jakten på svärdet är nu igång, nu drar vi ut”, under tiden har Talron bröt ner magin i armorn som hittades för att få ut det dyrbara residium. Nu sätter sig Naivara ner och läser log boken som hittades där det står vem som har svärdet dom söker nu, det är dragen Drouglarch som ska vara en ‘minion’ till Skallmad när han hade lurat han på svärdsskidan till svärdet. Rieta drar sig till minnas detta namnet och berättar att det är en svart drake, Bronweg kläcker en ide om att skicka ut förfalskade skallmad brev för att få trollen att anfalla varandra, Naivara sätter igång och börjar läsa och komma in i Skallmads dåliga samt urdåliga skrift.

Diskutionen fortsätter och de kommer fram till nästa steg vore vara att ta sig till Celduilon, alv staden, för att resa fungerar det bäst med spök hästar som går på vatten, då börjar Talron ritualen för att framana dom. Naivara ger order till sin mörka alv ”vän” att lämna dessa scrolls till trollen i den vanliga världen. Sen bär det av mot Celduilon vilket inte tar allt för lång tid då Talron lyckats ovanligt bra med hästarna och dom rider igenom lera och vatten som det skulle vara gjort av sten väg. Staden börjar synas bortom horisonten och dom börjar se rökpelare komma från staden, när staden börjar komma inom synhåll syns även en belägring mot staden, det syns ca 20 cyclops, 5 formorier, 2 av samma kaliber som de slogs mot förut och 3 andra som är i hel rustning.

Naivara som smyger snabbare än alla andra hoppar av hästen och smyger snabbt fram och får tag i en flyende eladrin och frågar vad som händer, eladrinen berättar snabbt vad som hänt sedan flyr mot moon portalen. Hon springer efter och på vägen hittar hon ett apotek, inte mycket kvar men hon hittar 5 healing of life och en säck med örter, springer sedan vidare för att stoppa fler eladrins för mer information men ingen som stannar och lyssnar.

Naivara tar ett djupt andetag och skriker ”BÄD ÄR HÄR, SLUTA FLY”, ingen reagerar då dom är i feywild och ingen har hört talas om den berömda äventyrarna BÄD. Hon kommer fram till portalen och ser än äldre eladrin som bär på en stav, han försöker få Naivara att gå igenom portalen då den är bara öppen i några minuter mer, hon argumenterar i mot och frågar varför inte dom skyddar staden, svaret från den äldre eladrin blir, ”Vi har inga soldater kvar alla är i Moonstair, där är bara de få som är kvar på murarna”, när sista vakt gått igenom går även han igenom portalen och den stängs, Naivara står nu själv i staden och rusar bort mot muren och upp på den, hon hör hur en formorier skriker ”Skicka ut staven och vi drar oss tillbaka”, hon svarar snabbt med en lögn ” Drouglarch har redan tagit staven”. Det blir tyst en längre stund och samma röst ropar nu ”Skicka ut era bästa jägare och hämta tillbaka den, vi garanterar fri passage”, Naivara glatt hoppar ner för muren och börjar marschera skuttandes mot belägringen, när hon kommit fram frågar hon ”Vad heter du?”, den ena formorien vet inte vad han ska svara men lyckas att klämma ur sig ”Jag heter Krevesh” fortfarande lite stum över denna taniga eladrin som kommit fram skuttandes mot dom.

Bax, han med rätt prioriteringar

Stärkta av Talrons framtidssyn om att Vard snart ska falla för våra vapen, så går gruppen till attack. den odöda trollkungen såras dödligt och innan han dör från Bax mäktiga Dödsgrepp så bestämmer sig Bronweg för att… samtala med trollet. ”Hur stänger vi av källan? Hur förgör vi kittlen? Svara och kanske Bax låter dig leva!”

”Haha, nej tyvärr det kan jag inte säga! Men jag ger mig, jag ger up-”

Knaak-k-k.

Så dödas denna odöda trollkung av Dödsgreppet och hans kropp trillar livlös mot marken. Den stora dunsen får alla att dra en lättnadens suck. Vards krampaktiga grepp om det stirrande ögat lossnar och det stutsar iväg på golvet till det välklingande ljudet av väldigt skört poslin, men det håller för färden bort över golvet. Dock så fort det träffar klippväggen ögat det upp om intet. Precis som så många dagar sedan när Skalmad föll. Nu ligger Skalmad blott några meter bort, fallen igen. Båda två nergjorda, inte dåligt. Då var allt avklarat då?

Nu susar några tankar genom vissa av äventyrsgruppens huvuden. Var det där ögat viktigt på nåt sätt? Äsh nej, det var ju verkningslöst efter att det sträckte en muskel, funkade ju inte alls längre, bara att strunta i. Sade inte någon nåt om att ögat var viktigt? Var väl bara ett vapen eller nåt. Det skulle kastas nånstans? Bra det är borta, slipper vi kasta. Men kitttlen med ond magisk energi som frammanar de döda? Äsh, hur svårt kan det vara vi lägger väl på locket eller nåt…

Men kittlen! Eller källan i marken som trollen byggde en kittel runt. Varför byggde de inte en brunn runt? Varför en kittel? Var är locket? Naivarah, gör nåt när du är där borta! Hitta på nåt! NEJ, spring inte bara där ifrån igen!

Gruppen reagerar inte heller riktigt när Vards kropp plötsligt försvinner. Så gör väl odödas kroppar när de dött? Som ögat? Går sönder? Eller var det nåt viktigt med Vard oxå? Var han nån slags gud eller? Nån viktig? Nån som.. ville nåt? Kung? Var det inte nåt med ögat, Vard och kittlen? Var det inte nåt städ med? Nåt med.. förstör inte ögat? Check, inte förstört ögat, då är det lungt. Vard gick väl bara vidare till sitt nästa liv? Skrämd av Talrons heliga cirkel?

Källan slutar inte slunga fram trollspöken från ett länge bortglömt och fördömt rike. Hela tiden tre spöken omger gruppen, oavsett om de dödas eller helt enkelt dödar sig själva. Det senare förvånar lite gruppen, men visst, att springa runt som spöke kan ju inte vara så kul, kanske de bara vill gå vidare mot ljuset. Inte för att spökena försvinner, ständigt samma antal anfaller.

Och det tär på resurserna, och helarens börjar på allvar fundera på om han kanske ska gå vidare. Lixom bara slippa hela heala, sustaina, sustaina, rop på hjälp, hjälp, hjälp, min nagel! aj jag är skadad, heala mig! … mm mörker. Varmt och skönt och rogivande. Bara underbart svart mörker, ingen stress, ingen press bara… inget och sen…hela mig, Talron, rädda oss! Nej! Tyst! Bort!  … mörker, inget och sen… sen? sen är det stränderna vid skogen jag ser där borta? Åh denna underbara tångdoft, skriken från fiskmåsarna och alla glada nöjda vänner och släktingar som bara ler mot mig och dansar i solskenet.

ARGH! Saltvatten, gurgel, jag drunknar, sand i halsen, host, ursch! Bilden av den underbara lugna fina stranden försvinner ögonblickligen och ersätts av stora breda, vassa tänder i ett stort leende och iskalla blå ögon som stirrar ner på honom. ARGH! Talron rycker till och sen inser han att det bara är Bax. Argt kastar Talron iväg flaskan som innehållit den helande drycken. ”Slöseri! Använd den själv, du brukar ju alltid dyka under!”

Men Talron ger trots allt inte upp och bara låter mörkret omfamna honom. Kanske det lilla som håller honom kvar är den stora empati som inte går att ignorera när han ser sina vänner ta mer och mer skada i denna striden som aldrig verkar ta slut. Sån tur att den riktigt farliga fienden är borta i alla fall. Vard är ju död nu. Precis när han tänkt det så går en ikall kår längs med ryggraden och han vänder sig motvilligt om och kikar motvilligt bort mot kittlen.

Ur kittlens källa har det börjat välla ur en onaturligt tjock, grönskimrande dimma som lagt sig som en otäck matta över rummet. Det sprakar ond, elektrisk energi från öppningen och ett dov mullrande ersätts av en ordentlig knall när Vard, kungen av alla troll, galet leendes dyker upp precis ovanför kittlen hängandes som en ond gast i luften. Han pekar med sitt knotiga, likbleka funger på Talron och kraxar ”Mig kan du aldrig förgöra! Jag är ödödlig! Muwhahahahahaa, nu ska du dö veka alv!”

Men mitt emellan står eladrinen, så med ett gällt panikskrik kastar sig Naivarah den Klenmodiga undan Vard den Ödödliga och gömmer sig bakom en sten på marken långt bort. Som tur stiger Bax den Modiga och Bronweg den Galne fram och bekämpar onsdskan så att Talron den Ömtåliga får leva lite längre. Rieta den Otålmodiga gör även sitt i striden som följer, men något börjar gnaga i bakhuvudet på henne.

Inte en Illithidmask från feywild alltså, då hade hon inte haft en chans om den hade börjat gnaga i bakhuvudet. De får man akta sig för i grottor. Utan mer som en tanke som växer fram. Inte växer fram som ett beholder-ägg hade gjort i hennes hjärna, men, alltså en tanke! Visst var det nåt med ögat som var viktigt! Ja! Ögat! Det skulle kastas i grytan! Grytan? Kittlen! Bokmalen överdrev säkert att det var farligt och kunde inte bara utplåna källan. Ingen fara, bara en mesig eldrin till! Vart är ögat?

”Ögat vart är ögat!!” skriker Rieta rakt ut.

Vard skrockar lite, säker på att de irriterande äventyrarna inte förstår.

”Men det måste ju finnas här nånstans! Det upplöstes inte i tomma intet, utan hade samma rosalila skimmer som Naivarah försvinner i när hon teleportar sig! Det finns kvar! Det måste kastas i kittlen” fortsätter Rietas högljudda tanke.

Naivarah fattar galoppen och.. galopperar kanske man kan kalla det, bort till den sektionen av rummet där de knappt vistats. Kanske här? Hon försakar sin tid som kunde spenderats till att göra massiv skada på spöken och gamla kungatroll, för att istället leta genom rummet, centimeter för centimeter. Då Naivarah inte bara är extremt vacker, smidig och dödlig, utan även har en skarp blick som få, så får hon syn på en grovt uthuggen alkov borta på en vägg. Där inne verkar det glimma något… ögonlikgt bekant.

Eladrinen visslar lite oförsynt och backar försiktigt bakåt mot alkoven så att inte Vard ska förstå. Förhoppningsvis är han fullt upptagen med att försöka få död på alven. Jepp, helt upptagen med det. Mig ser du inte. Nepp, jag går inte sakna bakåt här mot alkoven med ögat som kan förgöra nej. Nej nej, tänk inte på mig. Jag är inte här. Nepp. Titta nån annan stans. Nej, alltså titta inte hit. Varför tittar du hit? Va? Nej, jag gör inget! Nej, kom inte hit! Inget konstigt här! Jag bara vilar mig? Nej, varför sätter du fart mot mig!! NEEEEJ!

Ett panikskrik senare så segnar Naivarah ner på marken av kraften som gjorde mer skada än tänkbart på henne. Vards stora stövel ska precis sättas ner och krossa hennes huvud när Bronweg rusar fram med ett illvrål och mewd sin hillebard vräker bort Vard mot andra sidan väggen.

Naivarah hostar blod men släar sig bort mot alkoven i väggen och kryper in i säkerheten där inne. Säkerheten? Med ett ont stirrande öga? Visserligen har det sträckt in ena muskel, men hon känner av dess illvilja när hon sätter sig bredvid ögat som stirrar rakt ut förbi henne. Hon får lite onda föraningar när hon ska plocka upp det, så som en försiktighetsåtgärd plockar hon upp det med sin osynliga magiska hand. Hon lägger fram sin lilla bruna, alldeles nya läderpouch. Hon håller ett stadigt osynligt grepp om ögat och det känns som det vill slita henne i stycken och vibrerar av illvilja så det blir svårt att hålla stilla. Tur det inte har huggtänder, tänker hon och kastar snabbt ner det i puchen.

Rieta känner genast en skarp smärta i höften och skriker ut av smärtan. Kändes som eld borde göra, men, eld? Nej det tar jag ingen skada av. Vad är det som bränner mig? Hon knyter genast loss sin pouch från bältet och håller den långt ut i remmarna långt bort från kroppen medan hon skyndar sig bort till kittlen. Snabbare än snabbt vänder hon där pouchen ut och in och ett argt stirrande öga faller i slow motion ner mot den sprakande källan. Dess blick byts mot förvåning när den inser att den sakta dalar ner mot kittlens botten.

Rieta sätter fart och springer så långt hon kan men tillräckligt långt hinner ingen av de som befann sig i den intre delen av rummet. Så fort ögat nått källan lyser hela rummet upp i ett bländande vitt sken; först oändligt lång tysnad sedan muller och en halv sekund senare öronbedövande detonation så utplånas källan och hela rummet spricker oroväckande upp.

Det som följer är klippblock som lossar från taket och golvet som viker och vrider sig neråt.Magiska energier sprider sig runt grottan och finfördelar stenen på sin väg uppåt och utåt. Vard skrattar gott och hälsar de alla en god död och springer ut ifrån rummet. Naivarah inne i alkoven inser att hon nog kommer att mosas värre och till tunnare konsistens än en insekt på matbordet där hemma, tar sig ut och hinner halvvägs till utgången när ett klippblock får henne till att ta mer skada än hon tål. Livlös blir hon liggandes på marken.

Talron har gått samma öde till mötes, bara Bronweg och Rieta ståendes kvar på det skälvande golvet. De ruser till sina vänners undsättning och släpar deras kroppar bort från raset. Magiska drycker används och Talron fortsätter hela folk med en något bistrare min.

Men vänta ett tag… var är Bax? Bax! Precis när de börjat leta efter honom bland rasmassorna ser de något som glimmar som guld längst inne i grottan. Det rör sig mot de i snabb fart. Mellan fallande klippblock kryssar den smidigt flygande Bax the Looter med hela famnen full med glimmande saker från skattkammaren som fanns gömd där borta.

Med förnyade krafter jagar så gruppen ner Vard i nästa rum. Han kom inte långt och med ett förvånat skrik avslutas hans liv i eld, syra och lågor. Profeten Talrond hade talet och som förutspått skedde det: Vard förgördes.

Och looten var god.

Skalmad en krigare eller en fjant.

Rieta och Bax gick först in i bergsrummet och tittade sig runt om kring. Och längst inne i rummet kunde de se att skalmad stod helt ensam. De tittade på varandra och hade ganska svårt att se allvaret i situationen då förra gången som de mött denna fiende kunde de knappt ens kalla det en strid då skalmad dog på under sex sekunder. Och där stod han helt ensamen som en lite blomma redo att plockas.

Han hade visserligen uppgraderat sig lite och skaffat en ny skinande järnrustning och en gryta?? Och de kunde inte riktigt sätta fingret på det men han så betydligt större ut. Men det gjorde inte så mycket skillnad. Han såg fortfarande lite mesig ut.

Under tiden som de stod och betraktade Skalmad vände han sig plötsligt om och han stirrade argt på dem. Hans gula konstgjorda öga började lysa och ljuset sköt ut ur den och genomträngde Rietas själ.

Rietas blick blev lite frånvarande och allt hon gjorde såg ut som om det gjordes i seg kola. Hennes kropp verkade inte vilja lyda henne.

När Nivara såg detta stred hon snabbt till handling genom att från skuggorna skjuta iväg ett lod mot Skalmad. Lodet for igenom luft en fruktansvärd hastighet och träffade sitt mål rakt genom rustningen och djupt in i kroppen. Skalmad var påtagligt chockad av kraften från pilen och vacklade tillbaka med ett dumt grin på läpparna.

Men han börjar snart röra sig sakta framåt men när han rör sig är det som om han vill lura in dem i en fälla som om kanske golvet skulle komma att rasa in vid minsta viktförändring så för att ta det säkra före det osäkra smög Talron fram och började mumla kommenderade ord till trollet och om det kanske var kombin av smärtan och förvirringen från lodet förblev osagt men Skalmad sa bara – ja min herre och började gå som om han satt fast i ett koppel och lydde minsta vik Talron beordrade honom att göra.

När Skalmad kommit halvväg såg ett ut som om Talron ryckte till i det osynliga kopplet och av kraften av rycket flög Skalmads ögon ut. Resultatet blev en ännu dummare troll och det trodde gänget att de aldrig skulle få se.

Bronweg gick fram mot trollet och hånade honom samtidigt som han högg han i ryggen och putade honom fram till Bax och Rieta. Skalmad försökte att hugga tillbaka men det blev mest en viftning i luften. De var inte sena att ta tillfället i akt och högg fler djupa sår i Skalmads redan sårade kropp och han såg redan halvdöd ut.

Skalmad skakade av vrede nu och han försökte försvara sig så gott han kunde men det ända som hände var att han skvätte ner Bax med sitt eget blod.

Bax som såg sin möjlighet att avancera lite rörde sig runt Skalmad och ställde sig bakom hans rygg.

Skalmads öga började lysa oroväckande igen och en stark explosion av intensivt ljus omgav allt som var intill honom. Han skriker till själv som om han själv också blev skadad i explosionen och detta kunde de bara tolka som en desperat handling från ett döende troll.

Bax och Bronweg kastades tillbaka av kraften och landade ett par meter bort.

Naivar fortsatt som alltid att hålla sig i skuggorna och när hon trodde att Skalmad tittade bort hoppade hon fram och sköt i väg ett lod och sen försvann hon in i skuggorna igen. Den gången missade hon men det gjorde inte så mycket eftersom att det var sällan hon slösade bort lod på det viset och kallade det för ett varningsskott.

Talron som inte visste riktigt vad han skulle hitta på fick syn på kitteln längst in i rummet som det ångade bara mer och mer i från. Snabb som en liten vessla gick han med raska steg dit för att se om han kunde göra något åt den men när han stod sidan om den kunde han bara konstatera att det var en gryta och hade ingen aning om det lagades mat i den eller om det var mer magiska saker med den.

Han tittade lite filurigt på den och plockade upp en sten och släppte den i den och först hände inget så han lutade sig lite närmare och då sprutade det upp något som träffade honom i ansiktet. Smärtan var inte som vanligt det var men som om smärtan satt i huvudet och han tog sig för huvudet medan svarta tankar fyllde han huvud om hopplöshet och att bli besegrad. Det höll inte i så länge men han ville aldrig uppleva känslan igen.

Han ställde sig ett par steg bort och tittade på kitteln igen och tänkte är det allt den kan göra?

Snart fick han svar på den frågan. Någon kalops skulle det inte bli om de inte gjorde den själv för ur grytan hoppade ett riktigt fult troll upp. De såg genomskinligt ut och Talron kom snabbt fram till vad fel plats och fel tillfälle innebär och försökte ta sig bort från den så fort som möjligt.

Kitteln var tydligen uppvärmd nu för nu började den anfalla alla som var inom skotthåll. Den andra som träffades av Bax. Han påverkades inte lika hårt som Talron gjort och än i dag tror gänget att det är all spriten som Bax hällt sig som skyddade honom från psykiska skador.

Bax vände sig snabbt om och som om han såg en mö i nöd rusade han till Talrons räddning och kastade trollet flera meter tillbaka.

Rieta som också såg att helaren var i nöd lyckades hitta en kraft som var tillräcklig för att slå Skalmad medvetslös.

Skuggtrollet fick snart sällskap av Vard en hemsk varelse som inte under några omständigheter fick komma till denna världen var nu här. Rieta visste inte riktigt varför det skulle vara så hemskt men tydligen skulle jorden gå under eller något. Hon var inte helt övertygad om detta men för att ta det säkra före det osäkra måste de ta dö på den. Det var de alla övertygade om.

När Rieata tittade ner på Skalmad såg hon hur det gula ögat började lysa och sen bara försvann det och på andra sidan rummet stod Vard med ögat i handen och skrockade ondskefullt.

Striden fortsatte och det kändes lite som om det var att börja om igen men med jobbigare fiende och Rieta kände sig lite för mörbultad för att det skulle vara hälsosamt men det var ändå inget jämtemot hur Talron snart skulle känna sig.

Ett skuggtroll till har dykt upp och Rieta klyver det skuggtrollet som kom först och hon kände det lite som att var gång ett skuggtroll dog så skulle ett nytt dyka upp i kitteln så väldigt irriterad började hon att bli.

Talron såg mer positivt på det hela och manade fram sina älskade statyer och sa retfull – Nu placerar jag dem här (framför Vard) och då kan inte du gå förbi. Jobbigt va. Med världen största leende på läpparna.

Det leendet stannade inte kvar så länge på hans läppar tyvärr då det gula ögat exploderade igen och slog honom medvetslös.

Nu hade helvetet riktigt gått lös i gänget. De gav varandra en snabb blick. Alla visste vad som gällde nu. De hade slagit helaren medvetslös och deras hämnd skulle bli smärtsam.

Bax tog sig snabbt till Talron och hällde i honom den helande dryck och kunde bara be till sin gud att det skulle vara tillräckligt att få fart på helaren igen.

Och samtidigt börjar resten av gängets hämnd. Rieta kastade eldbollar, Nivara lät loden fara genom luften, och Bronweg började offra själar.

Talron började vakna till liv igen och började mumla något om en cirkel som skulle hålla honom vid livet typ förevigt.

Bax som nu både var lättad och ursinnig på samma gång reste sig upp och sprutade sin drakandedräkt mot Vard och skuggtrollet.

Huggen ekar mellan väggarna och loden viner genom luften medan striden fortsätter tills de hör en röst som bara blir starkare och starkare. Det var Talron som tog ton och tittar på Rieta – JAG SPÅR EN PROFETIA ………