Star Wars – Edge of the Empire

Star Wars : Edge of the Empire
(Varning för fragmentarisk blogg, utan stuktur eller eftertanke. Kände bara för att skriva lite)

Det är dags att skifta över från drakar och dungeons till stormtroopers och spacefighters!
Nyligen släpptes det nya rollspelet EotE och efter ett förslag från min sida att vi skulle skrala till en uppsättning böcker så körde jag ner till Lund och inhandlade papper och tärningar för summa summarum 777:- Att kostnaden blev just 777 var lite spännande eftersom just det talet representerar så mycket numerologiskt (ja, jag har studerat den psuedovetenskapen eftersom jag spelledde Kult i massor av år och mycket av den världen handlade om just olika tals betydelse… typ…). För att inte gå in på detaljer så står 777 för en hel drös positiva saker, anses vara ett ”Änglanummer”, och totalt äger ‘666’ av naturliga orsaker. Så, laddad med den gnuttan värdelös kunskap så är det ju bara till att tuta och köra!! Detta kommer att bli hur bra som helst!!

Alla känner till Star Wars. Star Destroyers, X-wings, Skywalker, Darth Vader, Hoth, Obi-Wan Kenobi osv. är naturliga inslag i vår geek-vokabulär. För vissa av oss går kunskapen aningen längre, inte för att vi är smartare utan för att vi är äldre, och vet vem som faktiskt designade dödsstjärnan och vet hur Tarkin-doktrinen skapades och hur den lyder (ni vet ”Fear will keep them in line!”), och vissa av oss vet ännu mer än så minsann! Vissa av oss vet exakt vad Han Solo sysslade med under tiden som passerade mellan dödsstjärnans förstörelse och hans position som kommendör på isplaneten Hoth, likväl som vad alla de övriga superkaraktärerna gjorde under samma tid. Och när jag säger ‘vissa’ så menar jag såklart mig själv, om nu detta skulle undgått någon 🙂 Jag vet till exempel att filmerna inte helt korrekt återspeglade vad som egentligen skedde! I stora drag, visst, men inte helt och hållet. Mycket utelämnades, en del förvreds och somt tystades ned helt av den gode George Lucas.

Det duger inte alls faktiskt. Nej, inte ett dugg!

Eftersom jag nu besitter denna unika kunskap om vad som egentligen hände så vill jag nu dela med mig av den, och vad kan vara bättre än att återskapa de historiska skeendena kring ett holo-bord och ibland låta ödeskuberna dansa sin mystiska dans? Nu korkar vi upp en ny flaska Corelliansk prima brandy (men dricker försiktigt eftersom det knappast finns något så lömskt som just den drycken), kavlar upp ärmarna och går till verket!

Vad skiljer detta rollspelet från de övriga? Flera saker faktiskt.

1. Detta är ett narrativt rollspel med fokus på interaktivitet. Enkelt uttryckt handlar det om att spelarna hjälper till att berätta historien, i motsats till att reagera på vad spelledaren säger. Spelarna kan till och med introducera både objekt och händelser som spelledaren inte menade skulle varit där! Spelarna antas alltså ta över en stor del av spelledarens uppdrag vad gäller att berätta historien.

2. Detta är ett abstrakt rollspel. Inga rutor finns, inga hexagoner, knappt några kartor och inget behov av att veta hur långt man kan förflytta sig. Fokusen ligger istället på att göra en uppskattning, låta berättelsen flyta på, och bedömningar görs utifrån sunt förnuft. Naturligtvis finns det avstånd, men de ligger i klass med ‘precis intill’, ‘en bit bort’, ‘långt där borta’, och så vidare. Utan avstånd blir det lite skumt med vapen nämligen 🙂

3. Spelarna är totalt unika. Det finns, de facto, bara X spelare i hela jäkla universum, och de sitter samlade runt detta bordet, så ödet vill uppenbarligen göra saker med dem. Det representeras bland annat av Destiny poolen. Om ödet är på deras sida, den ljusa sidan ska sägas även om vi inte pratar om vitt och svart utan mer om olika nyanser av grått, så kan de förändra saker till det bättre för sig. Springer de nedför en korridor med bindgalna stormtroopers skjutandes efter sig så kanske ödet vill att det finns saker att ta skydd bakom i korridoren. Om inte spelledaren berättat det så kan de lägga fram förslaget genom att t.ex. säga ”…och lyckligtvis så öppnades en dörr i korridorväggen och det trillade ut en hög tomma plastiboxar som vi kunde kasta oss ned bakom och få skydd”, slår ett öga på spelledaren som fäller det slutliga avgörandet (baserat såklart på sunt förnuft och om det skulle passa in i storyn). Om det är ok, vänds en destiny markör från ljusa sidan till den mörka och vips! så fanns det definitivt saker att ta skydd bakom och gänget har en större chans att komma ur detta helskinnade.

4. Vi har spelat i ganska styrda omgivningar under en längre tid nu. Det har handlat om att ta sig från rum till rum, strider har tagit lång tid, skador har varit abstrakta och inget att egentligen bry sig om, döden har varit en mindre petitess som lätt kunnat avhjälpas. Allt detta har naturligtvis varit kul och så, men nu blir det lite mer allvar! Världen är öppen, galaxen till och med. Hundratals miljoner planeter, 20.000.000+ raser av tänkande varelser, tusentals civilisationer, ett galaktiskt imperium, en rebellrörelse, separatister, 100.000 år av nedtecknad historia. Kort sagt, det är en löjligt stor plats full av sanslöst mycket skumrask.  I detta universum är skador högst påtagliga, och döden är definitivt slutet. Endast en har lyckats lösa odödlighetens gåta, Darth Plaguelis den vise, och inte ens han lyckades undkomma till slut (mördad av sin lärling, som ju alla känner till). Här skjuter spelaren sin blaster och det den träffar brukar möta sin skapare både snabbt och effektivt – och detta gäller även de unika spelarna för övrigt, för fienderna har också vapen minsann!

5. Vi har spelat mycket ‘Good Guys’. Detta kommer inte att ändras sååå mycket även om gränserna kommer att vara rejält suddiga. Anledningen till att jag vill ha det så är att det är betydligt lättare att svälja att en spelare kastar sig in på barnhemmet och hjälper dem alla att fly än att den kacklande sätter eld på barn efter barn och ser dem springa runt i mörkret som små tomtebloss. Det finns också en aspekt kring ‘samspel’ med övriga spelare runt bordet. Jag menar, om man nu spelar en ond karaktär, vad hindrar den att dra på sig en andningsmask och dräkt och sedan öppna dörren till rymdskeppet och se sina ‘vänner’ sugas sprattlande ut i rymdens iskalla krossmörker? Inget? Precis. Det kanske skulle göra sig bra i en historia på en snaskig cantina, men inte så väldigt lyckat kring spelbordet. Dock, och detta sägs med emfas, innebär detta inte att man måste gå omkring och vara snuttesmurfig, klappa kaniner och klä sig i rosa snoffsefluff. Han Solo är visserligen en stor hjälte, men han har sina mörka sidor också – liksom spelarna – och likt Solo så gör spelarna sådant som kan antas vara ‘för den goda saken’ men förväntar sig definitivt betalt för sina tjänster – och betalt ska de ha, på ett eller annat sätt. Det är en hård plats att leva på, utkanten på galaxen, och ingenting kommer någonsin gratis, och skulle det göra det så är det definitivt bäst att vara väldigt uppmärksam och ha sin blaster redo.

6. Vi pratar inte regler. Som spelledare har jag sista ordet, men det handlar i slutändan om att berätta en bra historia tillsammans. Regler och diskussioner får aldrig komma i vägen för berättandet. Reglerna är för övrigt enkla, såsom i alla bättre rollspel. Man har en färdighet, det finns en svårighetsgrad, punkt slut. Dock är det inte så enkelt i detta spelet eftersom ordet ‘MEN!’ används stup i kvarten. ‘Du skjuter och missar, MEN!, ditt skott tar istället i dörrkontrollen bakom och låser den så att inga förstärkningar kan komma det hållet.’ eller ‘ Du lyckas hacka dig in i systemet och sno bankkontouppgifterna, MEN!, en administratör upptäckte dig och skickar en puls över nätet som totalförstör din specialbyggda datapad.’ eller ‘Din manöver med X-wingen får de två TIE figherna att krocka med varandra, MEN!, varningslampor blinka att du har slut på drivmedel OCH en rejäl läcka på syretanken gör att du har ca. 30 sekunder kvar att andas!!‘ Kort och gott, även om man misslyckas kan det bli något bra av det, och vice versa. Det styrs av ödet faktiskt, av tärningarna man slår och med dem som stöd skapas helt nya förutsättningar. Både spelledare och spelare uppmuntras att komma med beskrivningar – så länge det är inom ramen för sunt förnuft. Anything goes!

7. Eftersom tempot i en historia ofta är viktigare än innehållet så är det den saken man ska tänka på riktigt mycket i ett narrativt rollspel. Det gäller att ‘sitta i korsningen‘ endast när det passar sig storymässigt. Är man jagad så är det inte läge att bilda en kommité som ska utreda om man ska ta vänster eller höger, om man ska ta den dörren eller den dörren eller för den sakens skull lägga upp planer mitt i flykten. Ska det finnas planer så är det bäst att de är gjorda innan man springer som en galning genom korridorerna. Det är snabba ryck som gäller! Tids nog får man tillfälle att gå igenom vad som gjorts och vad som kunde gjorts bättre. Om detta får göras på cantinan eller medan man är kedjad till en hutt och tvingas dansa sexigt har egentligen ingen större betydelse (ja, om man inte är en stor och jättemanlig bountyhunter som kedjas som huttslav och tvingas köra sin sexiga mansdans iklädd lädertanga alltså….. det hade varit riktigt illa….). Det är ofta inte lösningarna som gör äventyren… det är misslyckandena som är intressanta. Så, om det hettar till, agera därefter! Detta är ‘på riktigt‘, tiden går, och stannar man upp som spelare för att köra kommité-stuket som kommer man att upptäcka att mötet inte kommer att hinna ajourneras innan ridån faller. För att detta ska fungera som bäst gäller att man har god koll på vad ens karaktär klarar av samt dess motiveringar, målsättningar och personlighet. Det ska vara lite som att dra på sig sin favorittröja man haft i många år att spela sin karaktär.

Ok, så långt vad som är annorlunda i jämförelse med D&D 4E. Alltså; Hjälp till att berätta historien istället för att hela tiden reagera på den, Tiden går så Tempo – Tempo – Tempo!, och Ödet (The Force) är med er, och ibland emot er, men spelarna och SL ska alltid försöka styra det. Det är en teoretisk möjlighet för spelarna att ‘låsa’ Destiny poolen genom att inte använda någon och därmed förneka SL att använda den, men då har man liksom förstört en vacker dynamik som systemet tillhandahåller. Så, använd Destiny! Om ni inte gör det så kommer SL att komma på något annat sätt att ställa till det för er ändå, lita på det 🙂

I 4E var allting möjligt, det var ju trots allt D&D, men det kändes inte alltid på det sättet. I SW:EotE så är det så redan från start – allt är möjligt. Om man kollar på sitt papper så ser man en hel flock skills, och man får använda dem alla! Vissa är bättre, vissa är sämre, men alla kan, och ska, få göra det de känner att de vill göra (igen, inom gränserna för vad som faktiskt är möjligt och styrt av sunt förnuft). Magi finns inte, återuppväckande från de döda finns inte, man sover inte och vaknar helt återställd automagiskt,och teleport existerar inte (men man kan röra sig väääldigt fort med en hyperdrive). Man kan argumentera att i en så stor galax, med så många världar, så borde precis allt finnas, bara genom att applicera sannolikhetsläran. Och kanske är det så också, det visar sig. Imperiet klämmer åt och sväljer system efter system, men det är en stor galax och sannolikt finns det platser de aldrig har satt sin fot på. Magiska platser där allt är möjligt och ingen någonsin dör. Hey, allt är möjligt så sätt fart och hitta dit!

Resan till jordens medelpunkt

Vid grynningen en kall och regnig dag kom svartalven Malagbar, ”den med okänt öde” tillbaka till det gamla Formoriska fortet som bäd gjort till sin tillfälliga hemvist. Han berättade hur han fullföljt sitt uppdrag och begärde nu att Naivara uppfyllde sin del… ta Malagbar tillbaka till undervärlden, lämna över honom till hans (andra) härskarinna. samt förklara/ljug om hur bra han skött sig så att dem åtminstone inte omedelbart dräper honom.

Formorierna som belägrade Moonstair(?) hade inte samarbetat alls med BÄD, deras numerär hade ökats och snart hade dem upptäckt Naivaras bluff och tågat in i Eladrin-staden.

Om en månad skulle porten öppnas, måtte vi vara beredda då.

Det fanns mycket mer att göra här i feywild. Men våra hjältar beslöt sig för att ta sig tillbaka till deras egna verklighet, ett beslut som fattades motvilligt då allting var bättre och tydligare här. Både smaker och känslor… så efter att ett spel tärning urartat till en testestoronstint tävling om vem som kunde tåla flest slag i magen packade dem ihop medans Talron vakade över dem med en arg uppsyn.

Quicklingarna vid vattenfallet, som troligen hade sitt näste där och, hade säkerligen lagt ut en massa elaborerade fällor och en sund stridsplan så att dem än gång för alla kunde förinta BÄD kunde bara snopet titta på när dem tog ett annat håll med hjälp av ljusbron. Statyerna kom de förbi genom att vara snabba på fötterna.

Trollhaunt var ovanligt tyst. För att ta sig genom bosättningen eskorterade Malagbar BÄD genom tunnlarna, ingen vågade ifrågasätta.
Tillfälliga barrikader höll på att sättas upp i korridorerna, kvinnor & trollungar syntes inte alls till. Naivara, frågviss som alltid fick reda på att andra troll-förädare hotade falla över dem närsomhelst. Hon kunde knappt dölja sitt flin på vägen ut, tänk vad man kunde ställa till med lite penna & papper.

På tal om Penna och papper så passade BÄD på att plundra Skalmads arbetsplats, sigil, bläck officielt troll-papper allt tog dem, ty med detta skulle Naivara senare författa ett brev till Malagbars härskarinna där han tackade för dess tjänster och beslöt att hålla kvar hans kompis (som naivara inte tyckte var lika spännande och dödade) ett tag till.

För att komma ner i underjorden måste man ta sig till ”Spiral peak” ta sig förbi en labyrint full med ilskna minotaurer med stora yxor och dålig andedräkt för att sedan försöka övertala de mäktiga Saurunska magikerna att släppa förbi dem utan att få eldbollar slängda i  huvet.

Eller så tar man bakdörren, och för att veta var en sån finns så bör man känna någon som Malagbar.

Tre dagar senare, efter en strapatsrik färd genom berg & dalar fann dem ingången. Två fyra meters statyer som var uthuggna ur bergväggen på vardera sida av ingången förtäljde att här en gång för mycket länge sedan funnits en dvärgabosättning.

Trapp steg, där det fanns, var mycket slitna och förtäljde om flitigt användande genom årens gång. Här och var fanns det kvar lämningar efter dvärgar eller annat pack. Snart förbyttes karaktären på grottan och BÄD kom ner i vad som nog varit dom gamla gruv-tunnlarna

Lava Pool
Lava pool of DOOM

I flera dagar vandrar dem längre och längre ner. Ibland tvingas dem vända när ohyggeliga vidunder blockerar vägen eller när ras blockerat vägen.
De passerade en kamare med en lavasjö med nån sorts mekanism som troligtviss använts för att pumpa upp lavan.

Durgar eller dvärgar? Bäd var rätt långt nere i underjorden nu och konstiga ljud i en närliggande kammare får alla att hålla andan och kontrollera sina vapen.

så vackert
Crystal caves of do

Nästa kammare slog andan ur BÄD med sina spektakulära kristallformationer, meter höga i fantastiska färger och former. flera pölar med grönt sken lyste upp vissa av kristallerna och sända färglada strålar överallt.

Vad som är vackert kan också vara ack så farligt, pölarna med det gröna skenet var spell-plauge i flytande form, samma substans som årtionden tidigare nästan slitet världen(världarna) i stycken, där den gamla magin dog tillsammans med i princip alla dess utövare. Minsta kontakt med den kunde vända ens hjärna ut & in eller förvandla en till en spetakulär papp-låda.

Med försiktiga steg tripar BÄD vidare. Snart kommer de ut i en gigantisk kamare med svampar stora som träd. mitt i kamaren, i en djup sjö står ett illvarslande torn. Svart, taggigt, täckt med lysande arcana runor och allmänt ogästvänligt så döljer det säkert stora skatter.
Loot-tarmen kittlar till och det vattnas i munnarna. Men när plötsligt enorma färglada fyrverkerier skjuter upp från tornet, strax åtföljda av klampandet från minst tre svampplockande jättar som till råga på allt var osynliga skyndar sig BÄD vidare, Spellplaugen påverkar sim omgivning på alla de konstiga viss och ingen verkar vara sugen på vad som händer om Talron skulle försöka på sig att hela någon.

Många gångar & kammare senare började BÄD närma sig den svart-alviska handelstationen. Med ökad självsäkerhet skyndade Malagbar på stegen men tar plötsligt halt. Någon kommer!

Naivara tar täten och ser snart ett par svartalver komma smyggande och ta upp ställningar bakom ett par klippblock. Snart syns det långa skuggor i en gång från motsvarande håll, fler svartalver kommer. Dessa verkar inte medvetna om de två som ligger i pass men deras vapen är dragna och de verkar inte helt vara i liv, odöda, bakom dem kommer en svart-alv kvinna i väldigt avslöjande kläder, hennes händer glöder svagt blått av magi som väntar på att släppas lös och hennes långa vita hår piskar vilt omkring sig pga den statiska elektricitet. Sist, men inte minst lösgör sig en fasansfull varelse från skuggorna bakom de två svart-alverna. En horrible skapelse, en alvs överkropp fusionerad med en gigantisk spindel likt en centaur!

kom närmare mig sssså jag kan ssse dig

Huga!

Så tuktas en drake

De förtvinade svarta träden avslöjade att de närmade sig den plats där Draken borde finnas enligt den beskrivning äventyrarna fått. Under färden har både en och två planer framkommit men alla har skrotats redan innan de kommit ut ur munnen.

Uppe på en klippa kan de se draken sitta studerande en hög med kistor som skimrar magiskt och förtrollande. En gren knäcks, koncentrationen bryts och draken lyfter och låter sin andedräkt av frätande syra spruta över äventyrarna som hals över huvud kastar sig i skydd och undviker att ta någon som helst skada.

Bax är den som snabbast är på benen och flyger över draken för att kunna anfalla den i ryggen tre snabba slag med sitt stridsgissel vilket två träffar och den tredje glider av drakens mörka svarta skal och får drakens svans att göra en svepande rörelse och slå till Bax så han flyger bakåt av kraften. Bax svarar med att fylla drakens område med en storm av blixtar och kyla ifrån sin mun.

Rieta låter sitt svärd begravas djupt in i drakens kropp och skadorna gör att han inte kan slå lika hårt längre.
Bronweg gör sitt utfall men den attacken undviker draken, på samma sätt som Bronweg undviker svansen som draken sveper mot honom.

Mörkret kring draken tätnar och ett område kring honom blir svartare än badvattnet efter Bronweg. I skydd av mörkret sträcker draken ut sin hals och tar ett stycke av Bax samtidigt som han låter sina klor begravas i Rieta och riva upp sår i hennes enkla tygkläder. En syrabolt träffar Talron och hans kläder börjar fräta om bara några sekunder kommer den fräta bort den känsliga alvhuden och lämna ett stort sår! Rieta inser detta och rusar till räddning och tillsammans med Talron lyckas de skrapa bort det.

Bronweg fortfarande famlande i mörkret lyckas träffa draken med sådan kraft att draken flyger ut ur mörkret och Naivarah får fri sikt till honom och sätter ett lod som slår djupt in i den väldiga bestens kropp. Samtidigt som Bax cirklar runt draken och ger den en smäll på nosen med sin sköld så den blir helt vimmelkantig samtidig som han kopplar ett grepp runt halsen på den.

Talrons lyser på draken med Avandras ljus som hindrar dess muskler att röra sig full ut och på detta sätt bromsas drakens attacker att göra lika mycket skada.

Men detta hindrar inte draken ifrån att ännu engång försvinna in i det magiska mörkret som uppstår kring honom samtidigt som Bax får hela sin arm dränkt i samma frätande syra som Talron lyckligtvis klarade sig ifrån.
Även denna gång rusar Rieta till undsättning för att skrapa bort syran innan den hinner få fäste men då armen är inne i drakens mun hjälper det inte denna gången. Även Talron försöker få loss armen innan de löses upp men även detta misslyckas.

För att draken inte ska stå kvar i mörkret börjar Naivarah beskjuta draken som för att inte bli träffad måste flytta sig i skydd, vilket ger Bronweg en öppning och med sin hillebard slungar han iväg draken långt bort som av skadorna börjar blöda ordentligt och i sitt raseri sprutar syra på alla i närheten som tack vare att han blivit iväg slungad bara är Bronweg.

När draken inte längre är nära lyckas Bax skrapa av syran och bli ren. Detta får draken ännu engång att bli vansinnig och han lyfter ifrån marken på sina vingar och ställer sig i mitten av gruppen och vrålar ut ett is blodande skri som får alla utom Bronweg och Naivarah att frysa till och bara stå och skaka.

Naivarah låter återigen sina boltar beskjuta draken samtidigt som Bronweg börjar tugga fradga och gå bärsärkagång emot draken med sin hillebard.

Stridsvrålet ifrån Bronweg får de andra att vakna till sanns igen och Rieta gör sitt förvärv och begraver sitt svärd djupare in i drakens kött än någon annan tidigare gjort. Detta får draken helt att tappa stridsförmågan och han ger sig!

Efter att förhört draken på BÄDs vis har den för en gångs skull kommit fram det inte var draken som hade fått i uppdrag att samla Fomorierna utan han hade bara hjälpt till att samla de andra raserna.

För att visa sin välvilja tvingas draken att ta bort sina fällor ifrån sina skatter och sedan få se på när BÄD plockar ner alla sakerna i sina väskor inklusive den magiska bron av ljus som går att ta fram på beställning.

Skamsen flyger draken iväg med svansen mellan benen.