En Droids död, en annans bröd.

Jag har varit överlastad av en massa IRL skräp denna veckan så bloggen är uppe sent. Enligt våra regler så har jag bara knappt 6 timmar på mig innan deadline när jag skriver detta, klockan är över ett på natten…. men om mina spelare gör sin del så ska minsann inte jag vara sämre. Så, here we go!

Vrixx’tt satt tålmodigt och väntade på att den sex man starka gruppen skulle få sin tid tillsammans med uppstickaren Piddock. När gruppen väl försvunnit in bakom skynket så skred han till verket. Han plockade fram sin datapad, den som han också använt att identifiera de efterlysta med, loggade in på Tannhauser-hubben och skannade vilka jägare som fanns tillgängliga. Han ville bara använda sig av sådant folk som inte tog så mycket betalt men som ändå var pålitliga. Unga prisjägare, ute efter att göra sig ett namn och få lite erfarenhet i branschen helt enkelt. Vrixx’tt visste inte hur länge gruppen skulle stanna i rummet med hertigen men efter vad han sett under kvällen så verkade en kvart var normen, kanske något längre eftersom de var så många. Det gav honom inte så mycket spelrum, han fick jobba snabbt om det skulle bli något av det hela, och därför hann han inte gå igenom jägarnas meriter. Det fick bära eller brista. De första sex som svarade på hans anrop fick duga. Det var mycket pengar på spel och Vrixx’tt smekte försiktigt sin Thermal Detonator som han tänkt avyttra till Piddock i utbyte mot ett par bra tunga blasters för sin uppdragsgivares räkning. Det skulle inte bli något av med den affären nu insåg han. Granaten skulle hjälpa Vrixx’tt fixa flera av sina många skulder han dragit på sig, och det skulle ändå bli krediter över till en ny granat så alla skulle bli nöjda i slutändan.

Just som Vrixx’tt satt och kontemplerade eventuella konsekvenser av att spränga hertig Piddock i småbitar tillsammans med sina mål så kom Piddock ut från rummet ensam. Vrixx’tt gick fram till hertigen och undrade om det skulle dröja innan han fick sin privata tid i det enskilda rummet. Piddock svarade med att han just nu var i förhandlingar men att det säkert inte skulle dröja speciellt länge innan de var avslutade. Vrixx’tt såg att den kringsurrande toydariern Anatta befann sig längst in i cantinan och nämnde för Piddock att informationshandlaren sökt hertigens uppmärksamhet och det var tydligen brådskande. Piddock tackade för meddelandet, fick ett glas förfriskning av bartendern, gick förbi den hysteriskt jaztiga musikgruppen och närmade sig Anatta. I samma ögonblick stormade sex stycken vilt skjutande prisjägare in i baren och började skjuta i taket och vifta hotfullt med sina vapen åt både höger och vänster. Vrixx’tt suckade tungt för sig själv åt idiotin dessa kretiner förde sig med, osäkrade sin granat och rullade in den i gruppens rum med stor precision. Han ställde dock först in timern så att den skulle explodera i exakt rätt ögonblick, och redan innan den rullande försvunnit in förbi makrotygskynket som täckte för rummets dörröpppning så var Vrixx’tt på väg uppför trappan för att följa skådespelet på säkert avstånd. Om inte allt utspelade sig enligt planerna så gällde det att ha sin flyktväg redo.

Den våldsamma explosionen uteblev tack vara det dämpande makrotyget, men resultatet blev ändå så pass att det satte fart på alla i cantinan. De som hade blasters började skjuta vilt omkring sig, musikbandet kastade sig i skydd, flera av de inbjudna, Mu Namb, Anatta och säkerligen någon mer försvann snabbt bortom åsyn för Vrixx’tt då de troligen kastade sig in i det bortre båset, honan av tvillingparet fick ta emot en klockren träff från en av jägarnas vapen och hon stöp i golvet som en zappad nerf. Jägaren som skjutit henne svor högt och fumlade med sitt vapens inställning. Tydligen hade vapnet satts på Stun av misstag och honan skulle säkerligen vara på benen igen snart, men Vrixx’tt litade inte längre på att detta skulle gå så bra som han först trott. Nu insåg han nämligen att hans mål inte var nere för räkning ännu.

Rodian-honan stapplade ut från rummet, vilt duckande all blastereld kastade hon sig ner på golvet. Flera salvor sköts inifrån rummet, som enligt alla beräkningar bara borde innehållit de förkolnade resterna av sex stycken enkla mål. Vrixx’tt tog ännu ett par steg bort och närmare utgången. han tog skydd och åsåg kaoset på ett säkert avstånd och i skydd. Striden blev kort men ensidig. En efter en föll de nykläckta prisjägarna. Vrixx’tt hade helt missbedömt både deras tålighet och deras skicklighet och bestämde sig för att det var bättre att fly med tid ännu var. Det skulle komma fler tillfällen, han skulle hålla dessa under uppsikt från och med nu och nästa gång skulle de inte komma undan så lätt. Nu behövde han bara räkna ut hur han skulle förklara förlusten av granaten och avsaknaden av både avtal med Piddock och de vapen han skulle införskaffa. Lyckan log mot Vrixx’tt när han upptäckte att de två enorma vakterna som bevakat utgången nu låg medvetslösa eller döda i entrén, säkerligen de unga jägarnas verk. han slet snabbt till sig en ena vaktens stora vapen och funderade en sekund på att plocka även det den andre vakten hade men bestämde sig för att det skulle vara betydligt lättare att ta sig fram med bara ett av dem. Bäst att inte väcka någon oönskad uppmärksamhet i onödan. Dessa Geonosier var ju så petiga med vem som bar deras vapen… speciellt vapen som bara speciellt utvalda elitvakter fick lov att bära. Vrixx’tt dolde sitt fynd så gott han kunde under sin klädnad och satte av i riktning mot rymdhamnen.

När striden var över låg det kroppar överallt, brandrök gjorde luften svår att andas och den en gång så vackra cantinan var förvandlad till en krigszon. Mattor och gobelänger hade fattat eld av alla förlupna blasterskott, för att inte tala om thermal granatens brisad. Mark-U5 hade heroiskt kastat sig över granaten och skyddat de övriga med sin kropp och sitt liv. Tack vare hans osjälviska offer överlevde resten av gruppen men detta reflekterade de inte över. I deras ögon hade de haft lite tur och Conny skulle säkert kunna meka ihop Mark igen. Han var ju så skicklig med skruvmejseln liksom, och kunde han inte det så kanske de kunde skaffa sig en annan läkare… en som inte helt plötsligt fick för sig att skjuta huvudet av folk? Delarna av Mark kunde säkert användas på något sätt så även om Mark var död så skulle han leva kvar i någon form skulle man kunna säga.

Tillfälligheten gjorde att när de var så skadade som de faktiskt var, i stort behov av läkarvård faktiskt, så uppenbarade sig en ung Twilek kvinna bland dem och hon plåstrade om dem som ett proffs. Hon såg inte så pjåkig ut heller, tyckte Conny. På det där lite magiska sättet så tycktes det som om denna nya bekantskap, född ur ett brinnande slagfält, var menad. Som om en högre makt, kanske den där ”kraften”, bestämt att deras vägar skulle mötas och att de skulle färdas mot framtiden tillsammans.

De gjorde vad varje person skulle gjort i deras situation, det vill säga rota igenom alla de döda kropparna efter krediter och annat användbart. Nåja, kanske inte alla skulle gjort så. Kanske de flesta skulle sprungit skrikande därifrån och behövt livslång terapi efter en sådan här upplevelse, men alla är inte stöpta i samma form…. och tur är ju det.

De tog sina tillhörigheter, släpade med sig resterna av Mark-U5, slet till sig entrévaktens återstående vapen, tog sig till rymdhamnen och Kapten Karl Liebchnekt. Karl fick snabbt ögonen på den nya flickan och satte in en stöt men blev kallt avvisad. Resan skulle ta några timmar och de fick sig en välförtjänt andningspaus innan de skulle möta Hertig Dimmock.

Nu återstod bara att övertyga Dimmock att hjälpa dem genom att använda sig av den information de nu var beväpnade med, hoppa på ett skepp som var ämnat att leverera en last till Teemo, ta sig igenom hans palats och in i hans heligaste, ”hantera” honom på något sätt, och sedan ta sig därifrån utan att någon märkt av vad de gjort. Det skulle ju inte vara till någon nytta att göra sig av med Teemo om det samtidigt medförde ännu större skulder, pris på sina huvuden eller andra åtaganden och skyldigheter.

Lätt som en plätt, som Conny skulle sagt.

Vad kunde gå fel?

 

En Explosiv Fest!

Gruppen, (kanske vi ska kalla dem Rimrunners, eller Rimmers, eller Rimjobbers?), insöp atmosfären  när de stegade in genom portarna till den nybyggda cantinan. De tog alla sikte på varsitt mål, Vutuun gick till bardisken, Conny spanade in kvinnorna, Kat försökte lyssna in lite här och var men musiken var på tok för högljudd för att det skulle nå någon större framgång. Gästerna var av många raser, människor, nästan människor, via insektoida Geonosier och Gand, till Sullustan och Toydarian, om man inte räknar in husbandet såklart, eller Rimrunners själva. Kort sagt, att få information, eller ens socail interaktion, med flertalet av dessa skulle kräva en riktigt bra protokoll droid eller en sanslös tur att alla talade basic, och med tanke på hur det sett ut på sistone räknade det inte med någon större tur faktiskt.

Lyckligtvis hade värden tänkt på detta och placerat en J9 Protokoll droid i närheten av baren, och den var mer än glad att få stå till tjänst. Byggd som den var enligt Geonosis sätt att göra saker på så var den kraftigt influerad utseendemässigt av de insekter som var dess skapare, och dess sätt att tala var anpassat till planeten den verkade på. Tidvis fick man intrycket av att en irriterande fluga letat sig in i droidens talbox, men dess entusiasm gick inte att ta mizzzte, ursäkta, miste på.

Bzzzzzt! Hälllzzzzningar, mäzzztare. Hur kan Drönare BeeGee-TooTooToo zzzztp till kolonins tjänzzzt?

Cantinan var stilfullt inredd med vackra mattor på golvet och gobelänger längs väggarna och belysningen, som till stor del bestod av oljelampor smakfullt utplacerade på bord och piedestaler, var lagom dämpad, inte så att det var mörkt för att se och inte heller så ljust att man såg allt. Baren var välfylld med sorter som skulle kunna tilltala besökarnas kräsna gommar, oavsett vilken värld man kom ifrån. De tre privata rummen längs högra väggen hade alla ett draperi som täckte den valvliknande dörröppningen och som var att det slaget att det absorberade allt ljud både utifrån och det som kom inifrån.

Hertig Piddock själv var en äldre distingerad Geonosier vars guldattiraljer avslöjade att han troligen var förmögen och mäktig. I samma veva som gruppen kom in i cantinan så gick Piddock och en lång, svartklädd och vacker kvinna in i ett av de privata rummen och drog draperiet för dörren och en storvuxen beväpnad Geonosisk vaktsoldat fattade posto utanför. Det var ingen tvekan om att de två inte ville bli störda.

De försökte alla vara sociala med övriga deltagare på festen, allt för att försöka klura ut den information de så desperat behövde för att försöka övertala Piddocks rival, Hertig Dimmock, att avbryta sina affärer med Teemo och istället hjälpa dem komma hutten inpå livet. Dimmock skulle ju genomföra en leverans av okänt gods till Teemo om blott ett par dagar, så tiden var knapp. Gruppen behövde vara på Dimmocks skepp, eller alternativt ett annat om möjligheten gavs, som kunde slinka igenom Teemos erkänt paranoida bevakningssystem. Så, de samtalade med de övriga deltagarna för att få reda på varför Piddock nu inte längre ville ha något med Teemo att göra, och kanske rent utav få lite egna användbara kontakter som en liten bonus.

Det gick… sådär…

Hur goda intentioner de än hade så visade det sig att de inte var så charmiga de själva trott, inte besatt alla de sociala egenskaperna men kan behöva i sådana sammanhang, eller helt enkelt tappade fokus då och då på vad det egentliga målet var. De försökte verkligen hålla på etiketten och gå in för sina valda roller. De försökte kränga Rycrit stuvning till höger och vänster, med begränsat resultat, och tanken var ju att just försäljartäckmanteln skulle vara just det, en täckmantel och inte ett ändamål. Någonstans på vägen föll detta bort och stuvningskrängandet blev liksom ett huvudmål, inte ett medel för att införskaffa den önskade informationen. Nu nämner vi inte stuvningen mer.

I väntan på sin tur att träffa Hertig Piddock för att handla vapen, vilket de egentligen inte var där för att göra det heller, så försökte de med blandat resultat att slå sig i slang med lite blandat folk. De två unga tvillingarna Wex och Orpa från Corellia tog mer än gärna emot dem i sin soffa. Wex var en aning överförfriskad och hans syster spiknykter, men båda var öppna och trevliga, och tillika mycket behagliga att se på, och samtalsämnet blev skepp och transporter.

– Var det ni som kom in med den där YT-1300:an? Den såg ganska risig ut men det är ett bra skepp.
– Ummm, neeej..? det måste varit någon annan, heheh. Vad har ni själva för skepp?

– Vi träcker omkring i en Nova Courier. Underbar modell, gott om lastutrymme, och så ser den så attans bra ut också!
– Jasså, ni är transportörer? Någon möjlighet att fixa en transport av, sak vi säga, känsligt gods som inte tåler en närmare syn från tull eller imperiella ögon?
– Absolut! Jag och syrran är hängivna den fria handeln och inget gods är för svårt, inga sträckor för korta, och inget arvode för högt! Vad handlar det om, när ska det ske och vart ska det gå?
– Ummm, ja först måste vår produktion komma igång, sedan måste vi skaffa köpare, och vi vet inte vart de finns…

Det var i detta läget Wex och Orpa liksom tappade intresset och insåg att det nog inte skulle bli någon affär. Och nej, de ville inte smaka på…. det där jag lovade att jag inte skulle nämna igen…. och nej, Orpa var inte vidare sugen på att hoppa i soffhalmen med Conny.

De talade med en lång slank och vacker kvinna, den som tidigare gått in i ett privat rum med Hertig Piddock. Det visade sig att hennes namn var Maru Jakkar, eller det var det hon angav i alla fall. Hon kom från Coruscant, var av högre börd och av hennes sätt att tala och föra sig slöt sig Vutuun sig till att hon representerade imperiella intressen. Maru fick upp intresset för Vutuun när han nämnde att han var väldigt duktig på att få räkenskaper att gå ihop. Maru lämnade en kontaktadress på ett visitkort och avtalade att de skulle mötas på Coruscant vid ett senare tillfälle. Vutuun fick en klump i halsen när han såg symbolen på visitkortet, en stilistisk svart sol. Han visste nu vad hon representerade, inte imperiet utan något mycket värre. Black Sun Syndikatet! Ett mång-tusenårigt brottssyndikat som hade sina fingrar i precis allt olagligt, från coreworlds till yttre galaxgränsen. Han grävde inte vidare utan köpte hennes historia att hon var gediget intresserad av icke-mänskliga raser och att hon var här för att köpa lite artefakter av Hertigen. Hon visade ett mycket närgånget intresse för Vutuuns fysionomi och krävde att få skåda hans fortplantningsorgan där och då, inför hennes blick kände sig vutuun sig som en insekt spetsad på en nål och studerad under ett förstoringsglas. De gick in i ett av de privata rummen och så lämnar vi den scenen. Mer än gärna.

En Toydarian vid namn Anatta hade surrat fram och tillbaka mellan deltagarna på festen. Han var mycket entusiastisk och aningen påträngande. Efter två sekunder pratade han med vem som helst som om de var bästa polare, ni vet typen. Han visade sig vara informationsförsäljare, och en välinformerad sådan. Han hade en hes och skrovlig stämma och skrockade mycket när han talade. Han visade sig vara en riktig krämare men hade också en del matnyttig information som var värt krediterna han ville ha för den.

Det satt en Gand vid namn Vrixx’tt lite för sig själv. Protokoll droiden fick översätta eftersom Ganden inte kunde basic. Trots dess slummiga utseende var den faktiskt ganska så meddelsam och inte alls så svårtillgänglig som man skulle tro vid första anblicken. Den hade iakttagit Rimrunners med stor nyfikenhet under kvällens lopp och nu när ett par av dem närmade sig honom (henne? Svårt att säga med Gand) så presenterade hen sig och förklarade att hen var utsänd av ett konsortium som specialiserade sig på intelligenta insektoida populationers rättigheter. Vrixx’tt försökte inte dölja att det var en riktigt usel täckmantel, men innan ett djupare samtal kunde inledas bad han lite om ursäkt, plockade fram en datapad som han petade och klickade på och hens uppmärksamhet delades mellan skärmen och dess nya bordsgrannar. Samtalet i sig blev inget märkvärdigt, inget matnyttigt alls faktiskt, så snart lämnades insekten tills sitt eget öde.

Gruppen minglade, drack och åt och gick helt in för sina bakgrundshistorier, och så var det deras tur att få ett enskilt samtal med Hertig Piddock. De leddes in i det högra rummet av de tre och den kraftiga vakten fattade posto utanför, precis som tidigare. Väl placerade i de bekväma sofforna så försökte de lära känna varandra. Gruppen ställde en del frågor och Piddock svarade artigt och koncist, åtminstone till en början. När mötet började likna en  frågetävling så skärpte Piddock tonen en aning och samtalet fokuserades mer på själva affärerna som förväntades slutföras. Rimrunners hade fått 3000 krediter att inhandla 2-3 vapen för men när hertigen hade dragit igenom listan över vad som var tillgängligt och vad det kostade så blev det uppenbart att det skulle få räcka med 2. Vapen tillverkade på Geonosis har en mycket hög kvalitet och betingar därför ett betydligt högre pris än standardmodellerna. Gruppen ville diskutera lite privat och Piddock lämnade rummet som den goda värd han var. De ville ha med sig fler vapen än deras finanser tillät, kanske tre eller till och med fyra, och Vutuun försäkrade att han skulle kunna säkra finanserna som skulle kunna täcka upp det som behövdes.

Plötsligt bad Kat dem alla att vara tysta och stilla. Hon sniffade lite i luften. ‘Det luktar blaster!’ Försiktigt gläntar de lite på skynket och ser att helvetet brutit loss i cantinan. Blasterskott viner överallt, folk springer skrikande fram och tillbaka medan många försöker ta skydd och andra kämpar för att ta sig ut. Bountyhunters!

Det var det Ganden Vrixx’tt hade sysslat med när han petat med sin datapad. Han hade känt igen en i gänget, fått upp bilderna på holonet och suttit och jämfört dem alla, sedan kontaktat lite kompanjoner. Tyvärr hade jägarna inte haft vett nog att bete sig civiliserat utan knallat in och börjat vifta med sina vapen. Det var inte bara Rimrunners som hade problem med pris på sina huvuden i en sådan här samling, och så var det hela igång. Inventarier brann, luften fylldes av rök, medvetslösa och döda låg på golvet, bord hade välts till skydd. Det var kaos!

Gruppen drog sina vapen och gjorde sig beredda på strid!

Tock – tock- tock…..rull.

En granat rullade in i rummet, bara Mark-U5 såg den. Han kalkylerade snabbt att skadorna på köttvarelserna skulle bli allt för stora när den briserade så han kastade sig mot den på golvet och täckte den med sin kropp.

Tillbaka i Nabat

Testar ett nytt sätt att blogga, åtminstone en liten tid framöver så att vi hinner utvärdera det. Alla i spelgänget får max 500 ord på sig att blogga om spelningen utifrån sin karaktärs perspektiv. Jag som spelledare inleder varje blogg med att beskriva spelningen på traditionellt sätt utan några begränsningar på ordmängd. So, here we gooooo!

När Oskara anslutit sig till gänget efter sin skärsmytsling med de två thrandoshianska prisjägarna gled de alla in genom dörren till B’ura B’ans säkra hus. Väl inne så möttes de av Nyn som log och gav gruppen en mycket tacksam blick. Innan hon hade möjligheten att tala med dem alla tog B’ura henne under armen och ledde iväg henne till ett av de privata sidorummen. Gruppen var inte ensam i rummet utan såg ett par ansikten de kände igen från deras förra besök och också ett par bothans, en yngre och en äldre. Den äldre studerade hela gruppen ingående när de satte sig i sofforna, sade något till sin yngre vän och reste sig sedan och gick över till gruppen. Han slog sig ner hos dem, hällde upp ett glas vatten åt sig och började sedan tala.

Jag har ett erbjudande till er. Ni har problem med Teemo, liksom jag, och jag har möjligheten att sätta er i kontakt med någon som eventuellt skulle kunna få in er i Teemos fästning så att ni en gång för alla kan göra er kvitt det gamla slemmiga plågoriset. Permanent om så skulle behövas. Hutten har ju satt ett pris på ert huvud, 50.000 krediter, och detta har nått ut till alla de stora prisjägarfolken så om ni inte agerar snabbt så kommer ni att få riktigt seriösa problem. Ni vill inte ha Mandalorians efter er, och definitivt inte heller Boba Fett eller Bossk. 50.000 är en summa som kan få vem som helst att ta en liten sväng ut hit till galaxens utmarker. Ja, ni vill såklart veta vad jag har för problem med Teemo, men det verkar inte så väldigt viktigt i sammanhanget eller hur? Det som är viktigt är vad jag kan göra för er, att vårt mål är åt samma håll och att jag ska se till att ni blir kompenserade för er insats. Teemo lär ha krediterna till hands för att betala sina jägare och jag kommer att se till att de går till er om ni lyckas med uppdraget.

Jag har blivit inbjuden till en privat fest i egenskap av vapenhandlare. Den som bjöd in mig var ingen mindre än hertig Piddock, en geonosier som tills helt nyligen hade ett samarbete med Teemo men som nu plötsligt avbrutit det. Piddock har en rival, kanske en konkurrent men informationen om anledningen är osäker så jag lämnar det, vid namn hertig Dimmock. Dimmock, känner jag till, har en leverans till Teemo om ett par, tre, dagar men innehållet i den leveransen är okänt. Min tanke är att, trots att Piddock och Dimmock är rivaler så finns det en djup känsla av samhörighet mellan individer av samma skrå, i detta fallet av adlig karaktär, om Dimmock får reda på anledningen till att Piddock avbrutit samarbetet med Teemo så kanske han också gör det och istället hjälper oss. Dimmock ska ju trots allt till Tatooine och Mos Shuuta med Teemos leverans, och på grund av deras samarbete så kommer Dimmock förbi Teemos säkerhet. Tänk hur praktiskt det hade varit om det var ni som fanns på skeppet istället för den riktiga leveransen?

På festen kommer det att finnas fler inbjudna. Ingen som blir inbjuden förväntas att faktiskt dyka upp i egen hög person. Förresten, festen är bara en förevändning, från Piddocks sida, för att kunna knyta kontakter med den undre världen, Hutt Kartellen, och andra som skulle kunna underlätta för geonosisk handel att blomstra på ett helt annat sätt än den gör under ett ökat tryck från imperiet. Många på den planeten börjar bli riktigt störda av imperiets inblandning, de vill klara sig själva utan yttre påverkan, och jag måste säga att även jag börjar bli riktigt störd av imperiets fasoner. Om jag är en del av rebellalliansen? Nej, absolut inte! Jag har svårt för extremister, oavsett vilken sida av mitten de står på. För att återgå…

De övriga gästerna är, troligen, alltså också ett slags ersättare för de egentliga inbjudna. Det tillhör etikett att inte försöka ta reda på vem som egentligen står bakom varje person på en sådan bjudning så försök inte ens luska fram det. Det slutar bara i katastrof för oss alla. Dock är det inte sagt att ni inte ska prata med folket där, de kommer säkerligen att ha en hel del matnyttigt att berätta om man bara tar dem på rätt sätt. Ni är ju där i egenskap av vapenhandlare, och därför förväntas det av er att ni försöker köpa vapen av Piddock (ni kommer att få krediter med er, tillräckligt för att köpa ett par, tre geonosiska vapen till vår militanta sektion). Denna överenskommelse görs med Piddock enskilt. När det gäller de övriga gästerna så behöver ni dock andra historier, anledningar till varför just ni är inbjudna. Troligen kommer alla andras historier vara lika uppdiktade som er egen, och vissa av dem kommer säkert att känna till det faktumet men inte alla, men lyssna noga och försök sålla ut de viktiga kornen ur vad de säger. Det är en social funktion så var sociala.

Alltså, ta reda på varför Piddock lämnade Teemo, skaffa så mycket information ni kan av övriga inbjudna, och ta sedan den informationen till Dimmock för att få honom att hjälpa vår sak. Komplicerat? Ja, kanske, men något säger mig att ni har klarat svårare saker så det ska nog gå bra, speciellt som ni säger att er största tillgång är er diskretion.

Jag kommer att ordna med transport till  Geonosis. Ni kommer att få en speciell kommunikator vars kodade frekvenser tillåter er att passera genom Geonosis’ säkerhetsnät och också kommer att se till att ni blir eskorterade till festen. Pistoler är ok att ha med sig men inga större vapen än så, kläder för sociala omständigheter är förväntade, så inga rustningar. Kom ihåg att det är information ni är ute efter, ni är inte där för att slå folk på käften. Ni kommer också att gå relativt säkra från geonosierna vad anbelangar er bounty, men det skadar aldrig att hålla ett vakande öga på sin omgivning, speciellt om det finns gand och thrandoshian, eller liknande i faggorna. Som sagt, jag har inte koll på vem som är inbjuden till festen. Så, era respektive sociala bakgrunder måste vara ganska vattentäta och inte verka stötande. Om ni presenterar er som en del av republiken eller imperiet så kommer ni säkerligen att alienera er från en stor del av de närvarande – så låt bli det! Arkeologer, konstnärer, affärsänglar eller rycrit-stuvningsförsäljare kvittar lika, bara se till att hålla storyn tät och trovärdig så kommer ni att kunna smälta in. Oh, en sak till, vad ni än gör, tappa inte ansiktet. Bete er värdigt, håll er till reglerna, följ de lokala kutymerna, och bryt aldrig etiketten.

Ni stannar på festen och får den viktiga informationen, övernattar och beger er sedan till Dimmock dagen efter, det är grundplanen. Den kommunikatorn jag ger er, så snart ni lämnat festen och är utom hörhåll för nyfikna öron så vill jag att ni kontaktar mig så att vi kan smida nästa del av planen i djupgående detalj. Vid det laget kanske även jag har fått ny och viktig information. Nu måste jag dock bege mig iväg och göra de slutliga förberedelserna. Vi har tur angående transporten, en välvillig rymdkapten är på besök just nu. Hans namn är Karl Liebknecht och ni kan lita på honom. Han är en fyllbult och han är ganska glad i kvinnor av alla de slag, men en bättre smugglare finns inte att tillgå. Det ni lämnar på skeppet kommer att vara kvar när ni återvänder. Farväl, slipa på era bakgrunder, få en rejäl natts sömn och så ses vi imorgon.

Karl Liebknecht var en storvuxen muskulös man med mörkt skinn och mycket attraktiva drag. Att han hade kvinnotycke märkte de alla innan introduktionen var klar, men han verkade vara en gediget trevlig person och ingav en viss trygghet med sitt leende och bullrande skratt. De samlades i Karls gamla YT-1300, nästan samma modell som Rimrunner men med mer lastutrymme eftersom allt annat utom sovhytterna hade rivits ut. Hytterna var förresten en överraskning då de inte bestod av tråkiga hårda sängar utan av mjuka madrasser, sombra färger, behaglig belysning och med en doft av vilda blommor. Det fanns till och med mattor på hyttgolvet och de var mjuka och rena, inga skor tillåtna i sovhytten deklarerades på en skylt på dörrarna.

Resan till Geonosis var händelselös. De aktiverade kommunikatorn som släppte igenom dem och de kunde bege sig direkt till sin destination där de landade på nivå 3 i hangar 98. De hade nu alla bytt om till sina sociala kläder och de som hade pistol hade dem på sig medan de övriga kände sig aningen nakna. De eskorterades genom grovt uthuggna korridorer, över lejdare och längs avsatser tills de kom fram till cantinan där festen skulle avlöpa. På utsidan såg den ut som vilket insektshål som helst, men dörren flankerades av de två största geonosierna de alla någonsin sett, säkert 250 cm långa, var och en med det största bredmynnade blastergeväret de någonsin sett även det.

När de kom in på cantinan så blev de milt chockade av synen som mötte dem. Inredningen var ny och designen var helt klart för en betydligt bredare skara än geonosierna själva. Allt var av mycket hög kvalitet, gruppen var goda bedömare av sådant då det sett sin beskärda del av sluskiga cantinor i sina dagar, och detta var den, definitivt, som hållit högst klass av dem alla. Frenetisk jazt musik dånade ut från den centralt placerade scenen, en långsmal binth spelade sitt kloo horn, en hyperaktiv rodian på buzz box och en blåskinnad manlig twilek blåste en grym sirenvissla. Över detta låg en smekande förförisk sång från en undervacker twilek, blek i skinnet med en par riktigt långa lekku, som gjorda för att omfamna den den fattade tycke för. Ett par geonosiska arbetardrönare bemannade baren, en Roche J9 protokolldroid stod i närheten, en äldre distingerad Geonosisk herre med delar av förgylld metallrustning och långa gyllene skäggtömmar stod intill baren och samtalade lågmält med en vacker människokvinna. Inte långt från dessa satt ett Mänskligt par vid ett bord, unga och attraktiva med så pass påfallande lika drag att man fick utgå ifrån att de var syskon, de skrattade och skålade med sina glas. I rummet fanns också en Gand, klädd i dammiga trasiga tygstycken och sittandes helt för sig själv, och en yngre Sullustansk man satt och smuttade på sin drink och lyssnade uppmärksamt till den frenetiska jaztmusiken och då och då slog han ett öga över sin högra axel mot en siste närvarande gästen, en Toydarian som surrande fladdrade lite hit och ditt precis i närheten. Tre mindre privata rum kantade väggen till höger, helt tydligt avsedda för samtal utanför nyfikna och oönskade öron.

Sådär – scenen är satt. Hur upplevde varje deltagare i gruppen spelningen? Fyll på här nedanför. // Mixx – Evil GM

En färd genom öknen från MARK-U5’s perspektiv.

Mark-U5:

Vi har nu kommit tillbaka till Nabat efter att ha sprungit omkring i öknen alldeles för länge. Jag känner att min backup processor inte funkar som den ska. Min statistik säger att inget är fel men all denna sand måste ha haft någon negativ effekt.

Jag har funderat på vart alla arbetarna från baren tog vägen. Jag vet att vi lämnade en av dem vid baren eftersom vi behövde någon där tydligen. Jag vet inte varför. Efter det så trängde vi oss på våra speeders och speedade iväg. Vi stannade vid grottan där vi hade set en fasansfull Lylek tidigare när vi var på väg till gruvan först när vi anlände på planeten. Av någon irrationell anledning så stannade vi rakt framför grottan. Tydligen så ville de andra jaga Lyleken och sälja tänderna. Jag förstår inte varför skulle man vilja sälja Lyleken’s tänder och vem skulle vilja köpa något sånt. Hur som helst så misslyckades vi och vi flydde därifrån snabbare än vi kom dit.

Några av arbetarna kom inte med. Inte ens Rick Tween som var en före detta forskarstudent från Alderan. Jag och han hade haft en väldigt trevlig pratstund om leverns funktion bland olika raser och hur man skulle kunna byta ut den mot något mer effektivt. Jag saknar honom. Jag hoppas att han lyckades komma ombord på den andra speedern. Sen av någon anledning så sa de andra till mig att ta på mig säkerhets bältet. Jag hade det redan på mig. Vi råkade ut för en olycka som involverade att speedern flög upp i luften och alla arbetarna föll ur speedern och ner på marken. En av dem som föl av var Mirandos som också var en väldigt trevlig person. Vi hade en trevlig diskussion om fisk, av alla saker, när vi på väg till lylekgrottan. Men nu ligger han där på marken. Han dog antagligen när den andra speedern körde över honom. Jag vill fråga dem andra vad som hände men jag inser att de gjorde det medvetet, något jag vill förtränga.

Jag vet inte riktigt var som hände i Nabat när vi kom dit. Jag såg bara mest insidan av en låda de stoppade ner mig i när vi anlände. När vi kom fram så träffade vi Ota, en bothan, som berättade om en fest där vi skulle kunde hitta de rätta kontakterna för att kunde bli av med priset på våra huvuden som satts ut av Teemo the Hutt.