Cholganna – Vid den mörka djungeltjärnen

Kat satt fortfarande och hämtade andan efter den dödsföraktande flykten från de imperiella attackerarna. Tidvis hade det bara funnits plats för en sliten bit flimsiplast mellan skeppet och de höga bergsväggarna och att flyga efter opålitliga instrument var uteslutet. Att hantera det klumpiga skeppet kändes som att navigera ett minfält sittandes på en asteroid styrandes med en burk tryckluft i varje hand. Inte för att de övriga skulle förstå detta, men Kat visste och hon såg ingen direkt anledning att upplysa någon om det. Ingen mening att jaga upp folk i onödan.

Efter att ha betvingat skeppet in i en dold sidogång lyckades hon skaka av sig förföljarna, och tur i oturen så var de nu omgivna av berg rika på metaller som avgav stark magnetism och som störde ut all form av scannerutrustning. Skeppet sattes ner på en liten stenholme som stack upp ur en rund sjö. Det var som att befinna sig i ett gigantiskt rum. De enorma trädens kronor befann sig åtminstone hundra meter ovanför deras huvuden och stängde ute så gott som allt ljus ovanifrån och gjorde djungeltjärnens vatten svart och dagen förvandlades till något som liknade månljus natt.

I detta mörker fanns det många sätt att råka illa ut, det var de alla medvetna om, men samtidigt så måste de ju försöka få bäring på sin position och med instrumenten i så pass dålig ordning så måste någon bege sig ut och scouta omgivningarna. Rättare sagt, någon måste ta sig uppför ett av de enorma träden och hålla lite utkik efter eventuella imperiella störmoment. Om kusten var klar så var det bara att tuta och köra, men om det susade omkring en massa TIE så måste de ligga lågt tills kusten blev klar.

Det självklara valet blev att Oskara och Andoorni begav sig ut, medan Conny såg över skeppet, Kat förökte finjustera scanners och Vutuun fungerade som ”arbetsledare”.