Legenden om Mirabella Tvåfot och fyra andra

Hobsala år 3012

Historien såsom den återberättats av många namnkunniga hober, dvärgar, människor och alver.

Mitt namn är Tobold Tvåfot, mitt yrke är historiker. Inspirerad av hoben Bilbo Bagger som under många år arbetat mycket på en egen bok om sina äventyr. Mitt eget liv har dock inte varit äventyrarens, tack alla makter!, men mitt intresse av sådana individer har alltid funnits där sedan barnsben och jag har gjort det till min livsuppgift att resa till många länder för att söka viktigheter..Jag har i denna volym valt att fokusera på en speciell hob vid namn Mirabella Tvåfot, av förklarliga skäl, men detta har inneburit att även andra karaktärer har fått ta plats i berättelsen, ty Mirabella valde att liera sig med vad vanliga hober skulle anse vara otydda och högst tvivelaktiga personer. Trots detta uppenbara hinder för henne lyckades hon utföra stordåd som för evigt kommer att klinga väl i barders sånger och i lägereldarnas historier – och i och med denna bok så kommer hennes, likväl hennes fyra följeslagares, historier att kunna återberättas med en högre halt av sanning än vad som annars riskerar att ske då historier som för från mun till mun har en tendens att förvanskas med tiden.

Jag vill dock göra eventuella läsare av denna volym uppmärksam på att det kan finnas ett visst mått av förvanskning även mellan dessa sidor då jag fått historierna och uppgifterna av många olika källor, en del kanske till och med kan räknas som tvivelaktiga om man inte vet bättre, såsom dvärgar, människor och alver.

 

De fem träffades år 2946 såsom år täljdes av alla utom Fylkebor som ju hade en helt annan åsikt om vad som var viktigt. De var alla redo att göra sig ett namn, att uppleva äventyr, att stiga i aktning, för att en dag kunna nämnas i berättelserna om heroiska dåd, i sångerna om hjältemod och poemen om gripande och spännande livsöden. De visste att det de stod i begrepp att göra var mycket farligt, sannerligen ganska obekvämt, och hade ganska liten chans att vara genomförbart, men ta mig tusan om de inte skulle försöka!

En kort tid spenderade de tillsammans då de gick omkring i den sprudlande staden Esgaroth som med sitt pånyttfödande efter draken Smaugs förstörelse nu doftade av tjära och ännu savande trä. Kommersen var igång, folk var positiva och såg på framtiden med tillförsikt. Våren hade gjort sitt intåg och var i full gång att jaga bort vinterns isiga dimmor. Fryshusen hade haft bråda dagar att packa isblock som skulle räcka fram tills nästa vinter, båtar som legat uppdragna hade gjorts sjödugliga och skjutits ned i vattnet så snart islossningen gjort sjön farbar. Vatten forsade ner från bergen och gjorde sjön full av strömmar och fiskarna hade fullt sjå med att styra båtarna rätt medan de vittjade näten. Livet hade återvänt till Esgaroth.

En dag då vännerna spenderade en eftermiddag i solens sken med varsitt ölkrus i händerna damp plötsligt dvärgen Odrin’s trogne bergskorp Wrak ned på bordet mellan dem. Den förtäljde honom många ting, men det intressantaste var ändock att två budbärare, dvärgar båda, utsända av dvärgakonungen Dain Järnfot själv minsann, hade försvunnit under sitt viktiga uppdrag. Nu söktes dugligt folk som kunde ta på sig uppdraget att söka upp de två och en belöning hade utfästs.

De begav sig alla till sin framtida uppdragsgivare som visade sig vara ingen mindre än den ytterst berömde och ärade Gloin, känd för sin insats i De Fem Härarnas Slag och för att han varit en av De Tretton som tillsammans med den Grå Pilgrimmen och hoben Bilbo befriat Ensamma Berget. De blev väl mottagna av Gloin, speciellt som att han kände igen Grimir vars far han haft kontakter med långt innan de Fem Härarnas Slag.

De fem vännerna begav sig ut i lånad båt söderut längs den strida floden, svulstig av allt smältvatten som rusade ner uppifrån bergen. Träsket var inhöljt i evig dimma och ju närmare skogens rand de färdades desto mörkare tedde sig dagens ljus. Mirabella som inte var van vid båtar kände sig ganska nedslagen, för att inte tala om obekväm och fuktig, där hon satt hela dagarna, blick stilla i mitten av den rundkölade båten. Ja, faktiskt alla av dem började fundera på vad de egentligen gjorde här ute, om allt detta var värt det. De var redo att helt enkelt vända tillbaka den tredje dagen Då hade deras resa varit full av kyla, surt vatten, trassliga grenar, vada i gyttja, för att inte tala om den ständiga oron för vad som kunde befinna sig precis utanför deras av dimma och mörker begränsade synfält. Det var i ett sådant mörkt ögonblick, då allas mod och kampvilja hade nått botten, som Odrin och Theodwin samtidigt ropade till och pekade in bland träden. De hade fått syn på en lägerplats, komplett med tält och allt!

De fann lägerplatsen i god ordning, det enda som saknades var dvärgarna som slagit upp den. Av dessa syntes ingenting. De började söka av och an men i det snabbt avtagande ljuset som skymningen erbjöd kunde de inte se mycket. Grimir fann dock något som definitivt kunde avgöra att det faktiskt var de två eftersökta dvärgarna. I en ihålig stubbe hade de gömt en skatt som de också dolt för omvärlden med hemlighetsrunor. Om någon annan än Grimir eller Odrin fått syn på stubben så hade skatten gått dem förbi, men denna gången hade de tur. Det visade sig vara ett ihoprullat brev, säkerligen det som dvärgarna skulle överlämna till örnarnas herre (detta hade de fått reda på av Gloin), och runt brevet hade det lindats en vacker guldkedja där en gnistrande vit ädelsten dinglade. De fem vännerna förundrades av stenens dansande sken och hos vissa av dem tändes ett habegär efter den vackra skatten. Grimir stoppade snabbt på sig skatten innanför sina kläder så att inte dess ljus skulle avslöja dem för eventuella fiender. Åtminstone var detta anledningen han angav för sina vänner och sig själv, men sanningen var dock att han gripits av precis samma begär som de övriga.

Den natten spenderade de i dvärgarnas läger och under nattens mörkaste timme såg Mirabella ett dansande ljus bakom de tätt växande träden. Hon puffade till Theodwin och Hilda, som med sin mycket skarpa nattsyn kunde komma väl till pass, och de begav sig mot ljusskenet för att undersöka källan. Det var alldeles i närheten, kanske 30 meter såsom fågeln flyger så de tänkte att om något hände så kunde de ropa ut till de övriga så att de vaknade och kunde komma till undsättning. Vad de inte tänkte på var att Theodwin var en mycket van skogsman som kunde ta sig fram obehindrat i terrängen, att Mirabella var mycket lätt på foten, och att beorningen såg bättre än hon gjorde i dagsljus så inte heller för henne utgjorde terrängen något större hinder. För dvärgar är dock snårig skog en helt annan utmaning, och även om dvärgar ser mycket bra i mörker så länge de har ett berg över sig, så är de lika hjälplösa mot mörkret som de flesta andra ovan mark.

De tre smög sig ljudlöst fram och upptäckte en svart skogstjärn. På dess yta dansade blekgula eldsflammor, likljus! Theodwin kunde med sin bildning omedelbart identifiera faran och också motstå den längtan många fylldes med att vandra mot de vackra ljusen och därmed mot sin kalla och blöta undergång i tjärnen. Hans blotta närvara tycktes även ge de övriga två samma styrka. Nu fick Mirabella syn på något under ytan, något som glimmade som guld! Ack! tänkte de, Kan det månne vara de två dvärgarna som lockats hit och drunknat? I sitt möte med Gloin så nämnde han att han haft en hemsk dröm om att dras under en svart vattenyta och drunkna och nu fylldes de med vissheten att dvärgens dröm varit en sanndröm. Medan de stod fördjupade i sina tankar ställde sig plötsligt en stor stenbumling upp på två massiva ben och reste en massiv stridsklubba i två massiva händer. Ett stentroll rusade vrålande emot dem, redo att krossa dem alla med ett enda slag!

De som kunde släppte iväg en pil mot trollet innan de släppte sin båge och greppade sina närstridsvapen. Ett troll är alltid en mycket farlig fiende och fastän detta verkade både sårat och utmärglat så gällde det att vara extra mycket på sin vakt. Trollhud är tjock, speciellt ett stentrolls, och ofta är de långsamma att uppfatta vilken fara de befinner sig i och detta gör dem mycket farliga då de inte vet att det är dags att springa från striden. De kunde se att trollet tycktes ha varit i strid nyligen då det hade ett färskt sår över bröstkorgen. Odrin och Glorin vaknade av stridslarmet, greppade sina vapen och kastade sig in i den våldsamma dansen. Ja, kastade och kastade, mer famlade och stapplade då som sagt dvärgar inte är byggda för att springa omkring i snårig skog i dimma och nattmörker. Glorin hade speciellt mycket problem men Odrin tog sig fram, mycket till sin egen förtret ty när trollet vädrade dvärg, och stentroll hatar dvärgar, så svingade den sin enorma stridsklubba med stor kraft rakt i bröstet på dvärgen. Det var bara Odrins hårdhet, härdad av år och svårigheter, som räddade honom den gången, men han for genom luften som en vante i vinden och landade hårt på marken flera meter bort, men trollet var inte klar med honom ännu. Det tog ett par kraftfulla steg i hans riktning och höjde sin klubba ännu en gång. Detta slaget tog lika illa som det första, men nu rullade Odrin med slaget och kunde därför undvika de värsta förödande effekterna av att träffas av en trädstam i hög hastighet. När dvärgen låg där orörlig vände det sig om och vrålade mot resten av gruppen. Vem som helst skulle flytt hals över huvud, och säkerligen snubblat i mörkret och därmed slutat sina dagar som en trollmåltid, men detta var inte vilka som helst. Detta var hjältar från Midgårds alla hörn och de tänkte inte vika en tum från sin dvärgaväns sida. De förnyade sina krafter och satsade allt på ett bräde, alla högg, sköt och slog och till sist föll trollet tungt och slaget till marken och dess ögon såg inget mer.

Den natten hade de svårt att sova, ständigt beredda på fler anfall, ryckte till vid minsta ljud. Hilda spanade ut i markerna men det enda hon såg var stora svarta korpar som satt högst upp i träden kring dem. De flög inte, kraxade inte, de bara satt där. På något sätt gjorde detta henne mer illa till mods. Det lilla Grimir sov drömde han mardrömmar om hur han förlorade sitt nyfunna smycke till en störtdykande korp, en svartgrön ful varelse. När han vaknade var ädelstenen det första han kontrollerade fanns på sin plats och först när han var säker på detta kunde han fortsätta med övriga bestyr.

De fann nu tecken på tidigare stridigheter i marken, liksom egendomliga fotspår, liksom en människas men med längre tår och kloliknande naglar. De såg också att något släpats ned mot vattnet, kanske en dvärg eller två? De kom ihåg det guldglimmande de sett i den svarta tjärnen precis innan de anfölls av trollet, men kom överens om att vad detta än var så var det nog bäst att låta det ligga.

De begav sig något slitna, trötta och håglösa iväg vidare för att fortsätta sitt sökande efter dvärgarna, eller åtminstone deras båt. Kunde de få syn på den så kanske de hade en bra ledtråd till vad som hänt. Färden gick djupare in under Mörkmårdens förvridna svarta träd, dess grenar såg ut som benknotor, brutna i sin kamp för att krama livet ur sin granne. Dimman låg nu evig och floden de nu färdades längs luktade ruttet, en dödens stank spreds från sprickande bubblor som steg från dess mörka vatten. Vidare in i detta mardrömsland tog de sig, ibland fick de lämna båten och plumsa ner i sörjan för att dra loss båten som fastnat i grenar och annat. Efter två dagar längs den ruttna floden var de både utmattade och hade i stort sett förlorat allt hopp om att få syn på de förlorade dvärgarna. Plötsligt vek dimman undan och de fann sig vara i slutet på bifloden, en enorm hög ruttnande bråte hade samlats här och detta hindrade dem att ta sig vidare. Dock fick de samtidigt syn på något i vattenbrynet, en sönderslagen flatbottnad båt! Just en sådan modell man kunde finna i Esgaroth och kanske rent utav den båt dvärgarna färdats i. Ivrigt och med nya krafter hoppade de alla av båten för att undersöka sitt fynd och närmaste omgivningen. Båten hade slagits itu nyligen, det hade troligen gjorts med påkar och de kunde se tydliga spår efter vad som verkade vara kloförsedda händer, kanske ett djur? Eller kanske något ännu värre! Hilda undersökte noga och kom fram till att inget djur hon kände till, och hon kände till de flesta, hade orsakat förstörelsen, alltså återstod bara vad som värre var.

De fann en small nästan helt dold stig där de också kunde finns fler av de egendomliga fotspåren. I gåsrad marscherade de längs den och de var mycket uppmärksamma. De knotiga träden kom obehagligt nära och ibland blev det så mörkt att de knappt kunde utskilja personen framför sig. En liten glänta uppenbarade sig och på höger sida av stigen fann de vad som verkade vara ett gammalt mausoleum, det såg ut att ha kantrat som om den sanka marken inte kunna bära upp dess tyngd. Det var av dvärgiskt ursprung kunde Odrin och Grimir snabbt konstatera, dess stendörr stod halvt på glänt, och i fackelskenet kunde de se att innanför ledde en trappa ned i dess innandöme. Mirabellas instinkter som skattsökare tog nästan överhanden men de övriga insåg att det nog var bästa att låta gamla ben i kryptor vila i frid. Vem visste vad som kunde döljas därnere?  Dessa omgivningar kunde det innebära stor fara att bege sig till sådana platser, menade Grimir och Odrin, och de beslutade att gå vidare. De hade varit med om så mycket obehagligheter redan, och att råka ut för mer äventyr innan de hade funnit dvärgarna, levande eller döda, kunde innebära skillnaden mellan ett lyckat och ett misslyckat uppdrag.

Där stigen tog slut fick de se en märklig syn. En uråldrig borgbyggnad, kanske resterna av en stad rent utav, stack upp ur den rikliga vegetationen. Tidens tand hade fått de flesta väggarna att vittra ner och rasa men här och var fanns det sektioner som fortfarande såg dugliga ut. Dvärgisk byggkonst, konstaterade Odrin snabbt. Vatten hade samlats i en stor tjärn framför dess mur och just som de alla stod vid dess kant kunde de alla höra en klocka ringa dovt och avlägset. Ljudet var hypnotiskt och de kunde alla känna att vid varje ringning så drogs de mot ljudet liksom en mal dras till eldsflamman.

De visste inte själv hur länge de stått där när de till sist väcktes ur sin dvala. De märkte att de inte längre var fem vid tjärnens kant utan bara två. Odrin och Theodwin såg förvirrat på varandra medan dess medvetande långsamt återvände till verkligheten. Då insåg de att de just såg Grimirs huvud försvinna ner under ytan ute i den svarta tjärnen! De ropade tillbaka honom men fick inget svar och snart låg vattenytan helt kav som om inget hade hänt. Theodwin band ett rep kring sin midja och sedan höll Odrin i det medan den gänglige skogsmannen plumsade ner i vattnet och dök under ytan. Därunder var det isande kallt och det tycktes honom som om själva döden slagit armarna om honom. Han fick nästan panik men tog kontrollen över sig själv genom att tänka på sina vänner där under ytan. Allt djupare och längre simmade Theodwin, tills han stötte på murväggen och i den ett hål. Han simmade igenom hålet med bultande tinningar och lungor som skrek efter luft. Så, med ens, var hans huvud ovan vattenytan och han sög girigt in ett djupt andetag. Snabbt gned han det smutsiga tjärnvattnet ur ögonen och försökte orientera sig. Han tycktes befinna sig i en sorts bassäng, någon meter bred och lång, och det fanns trappor i bortre änden som ledde upp ur den. Det var såklart ingen bassäng utan bara träskvattnet som översvämmat en trappa, men vi får förlåta honom för sitt misstag då han både var rädd, uppjagad, orolig för sina vänner och sig själv, och var helt i avsaknad av ordentligt ljus i dessa okända omgivningar.

Just som han höll sig i väggen och trampade vatten dök det upp en hideös skepnad i dörren in till denna kammaren. Den var kanske så lång som en människa och gick på två ben och hade ett huvud och två armar, men där slutade liknelsen. Dess hud var naken och hängde säckig över en utmäglad kropp, gråvit och fjälligt flagande. Dess händer och fötter avslutades inte i naglar utan i långa klor och dess mun var inte helt olik en stor paddas fast full av sylvassa tänder. Dessa varelse stämde väl överens med de historier han hört om ”träskvarelserna” som enligt rapporter skulle hålla till lite överallt i sådana här omgivningar. Det var historier om båtfolk som plötsligt blivit attackerade av sådana, folk som blivit nedslitna ur båtar och sedan dränkta och uppätna, hur man i dimman om nätterna kunde se stora flockar av dem vada ljudlöst genom träsket i sin jakt på offer. Theodwin tänkte inte bli en munsbit för dessa monster och han hade heller inga planer på att låta sina vänner bli det. Förresten så är jag så mager och tanig att det ändå inte skulle bli till någon större festmåltid, tänkte han för sig själv. Varelsen hasade sig in i rummet, stod plötsligt blick stilla och sniffade i luften. Theodwin höll andan och gled ljudlöst ner under ytan i hopp om att förbli oupptäckt.

……fortsättning följer….