Dags för Drakar & Demoner

Så har tiden kommit att tackla det gamla goda DoD-91.

Flera i gänget har spelat det utan och innan medan jag som GM inte ens öppnat en bok i ämnet, så vad göra? Jo, leta upp en outforskad landyta, peta in något eget, och låt tärningarna rulla. Så, det är vad jag kommer att göra. Jag har varit väldigt lat och bekväm de senaste åren, använt mig av publicerade moduler istället för att skapa eget material. Det är som en muskel, om man inte använder den regelbundet så förlorar man styrkan så jag är lagom nervös inför uppgiften. Det handlar om att spelarna har kul men inte på bekostnad av att jag har det. Jag ska försöka att inte döda Stefans karaktär alltför tidigt.

 

Flykten från Jalla Jalla

 

Gruppen, Ämenä, Omeno, Emene, Amena, och Unemu, alla syskon bestämer sig för att fly från det förtryckande styret i Nidland. En våghalsig plan utformas och vips befinner de sig på ett fartyg som ska gå till de Okända Landen. Resan över blir olyckdrabbad och det sker många egendomliga ting på båten, alla centrerade kring Ämenä. Saker går sönder, stormar blåser upp från ingenstans och folk faller och bryter ben och blir sjuka. Ämenä klarar sig helskinnad, så icke skeppskatten.

 

Anländer till Bozisha Daar

 

De kom i land. Hamnen de anlämde till var fylld av aktivitet och egendomliga dofter de aldrig förr hade känt. Folk gick omkring i färgglada kläder, log och samtalade. Handel med varor från skeppen och fisk pågick i strålande solsken, man hörde skratt och hammarslag från de små varven som fanns här och där, en behaglig doft av nytjärad båt blandade sig med doften av rökt fisk, hav och tång och bränt sandelträ. Här slog ingen ned blicken utan såg på varandra, ingen tycktes kräla i smutsen för överhögheter. De såg välbärgade samtala med simpla fisare som satt och lagade sina nät, något som aldrig skulle kunna hända i Nidland.

 

Jobb, jobb och jobb.

 

Gruppen hann inte långt innan de blev inlockade i en gränd av en skum prästerlig figur som ville att de skulle stjäla en diamantspindel som nuvarande innehavaren själv hade stulit från dess ursprungliga tempel. De blev inblandade i ett triangeldrama mellan en farlig värdshusvärd kallad ‘Spindeln’ Braz – ägare av värdshuset Diamantspindeln, en vacker ung danserska kallad Stålgazellen och hennes arga ärkemagiker till far Svartenman. De fick även på halsen att fördriva ett bardspöke som lyssnade till namnet Lytar Fanti och som höll på att skrämma bort kunder från ett annat värdshus, Gråbarden. Dess två ägare, dvärgen Bomer Humle och hans kompanjon Tom Hilliard var mycket angelägna att få detta gjort inom en vecka då Lytar brukade bli extra uppspelt när en viss bard vid namn Bimhil Vättefjun slaktade Lytars egenhändigt skrivna verk.

 

Det går ju bra detta….

 

De lyckades halvt bränna ner Diamantspindeln, nästan eda upp en glädjeflicka och släppte ett hus i huvudet på en latrintömmare innan de fick fingrarna på artefakten Diamantspindeln. När de sedan skulle kidnappa Stålgazellen fick de lite problem med den resursfulla flickan. Hennes två giftringar fick jobba tvåskift. Den ena fick huden att vrida sig över hela kroppen på den olycklige, men den andre, den som Ämenä fick smaka, innehöll något betydligt mer ondskefullt – Svart Extas. Ett gift som dödar de flesta på 30 sekunder. De som överlever misstas lätt för att vara döda så de brukar till slut ändå dö då de begravs levande. Det krävs en noggrann läkarundersökning eller magi för att upptäcka livstecken från en drabbad.

Stefans karaktär fick smaka Svart Extas. Tidigt. Ingen läkare fanns vid hans sida, bara en stackars syster som förtvivlad bara kunde se på när hennes bror dog med svart rök ringlandes ur hans öron. Hon lämnade honom som död.

 

En hjälte är fallen…

 

Gruppen samlades på Gråbarden som nu var deras hemvist för att sörja sin bror med mycken mat och dryckjom. En mystisk främling slog sig ner hos dem och talade till dem på deras eget språk. Han sade sig villig att hjälpa dem då han såg att de led. Han försvann med ett löfte att komma tillbaka med information om Stålgazellen och vart man kunde finna henne. Han gjorde också så och de fick reda på att hon nu befann sig hos sin far i Svarta Tornet (som inte alls var svart men det lät mer passande än Sneda Tornet, speciellt för en magiker). Nu började Lytar Fanti sina galenskaper igen och raserade hela köket medan folk argt väntade på att bli serverade mat. De lyckades få några ord ur honom, en massa om att ‘Hitta min kropp, Ge mig frid’ och en drös ‘Buuuuuh’ och ‘Boooooh’. Sedan fick de ett meddelande om att träffa den där prästen med diamantspindeln i något som kallades ‘Karsteins Krypta’ ute vid Dimmornas Ro… nånting. En kyrkogård fick de höra. Japp, det borde ju gå som smort detta. Vad kan gå fel? menade de. Sagt och gjort, de begav sig till kyrkogården i utkanten av staden där de i dimmorna såg inte bara en kåpklädd kvinna som tycktes glida fram över marken utan också ett egendomligt grönt sken från ett mausoleum. Det såg ju sådär lagom inspirerande ut men de tog det som ett tecken och begav sig ditåt.