Odödingar

Inte tid att skribbla så mycket nu, måste fokusera på att överleva. Det är svettigt här under jorden och luktar verkligen vedervärdigt. För att börja så vi överlevde attacken vid ravinen genom att strategiskt flytta oss vidare och fick övertag genom att samla våra krafter. En fånge togs som inte avslöjade så mycket av allt vi ville veta, men tillräckligt. Han lovade att han skulle bättra sig i livet så fick han gå.

Vi övertog deras läger och praktiska tält, vilade lite och stärkte oss gott på deras inte nödtorftiga mat. Nån hade grävt i jorden en bit bort, nyfikna som vi är grävde vi upp det. Visade sig vara ett hjärta med en stor klo genom. Såg mystiskt och ondskefullt ut, bara min osynlige jänare våga hålla i det. Petade på det med ett finger för att se så det var på riktigt och vips så började det slå – alla hoppade bort från det och undrade vad för hemsk varelse det var som skapat detta. Vem tillhör det?

Jag tycker mig ha läst om liknande saker och faktiskt intresserat mig en aningen för detta mystiska, mest för att kunna skydda sig från nekromanti. För visst kändes detta lite nekromantiskt? Man får göra vissa offer för kunskapens skull. Jag avfärdade snabbt och bestämt clericens galna idé att koka hjärtat. Nej, separera klo från hjärta gav jag order till betjänten om.

Och nog skedde det nåt intressant, för hjärtat steg till skyn och susade snabbt iväg. Så snabbt att vi inte hann bli förvånade utan bara följde efter i ren reflex. Det susade över fälten, över kullarna och mot den mörka skogen borta i horisonten.

Väl genom skogen stannade det mitt i en glänta och dök vertikalt ner i en kummel. Ett konstigt ljud hördes, som om någon gammal varelse sade något. Nyfikna som vi var vågade vi oss fram och undersökte nergången.

Mången varelse hade varit här tidigare, många modiga orcer och det var visst dvärgar som byggt stället? Dörren var på glänt så in gick vi.

Och här är vi nu. Vi överlevde intitiala attackerna efter att vi sparkat in en mellandörr, då korridorens feta brännmärken inte kändes helt tryggt. Många odöda här nere och många hemskheter. Vi fann en hemlig dörr bakom en bokhylla men dess mekanik stängde vår utväg, så nu måste vi finna ett annat sätt ut. Vi undviker wraithen, han såg farlig ut och sorglig. Ett handtag teleporterade iväg oss till random ställen, så nu vet vi inte riktigt vart vi har varandra. Jag hamnade vid en jättestor gobeläng som täckte en hel vägg. Motivet är ett stort slag jag inte tycker mig känna igen och ju mer jag stirrar på tavlan ju mer levande känns den. Känns de. Argh, de rörde sig! Hjälpte inta tt sprinbga ut ur rummet och tillbaka igen, vissa ser ut att slita sig ur tavlan? Ytterst mystiskt och intressant. Bäst att lämna rummet, kanske de lämnar mig ifred?

Jag och Carisa fann varandra snabbt för hon var i rummet intill, så nu känner jag mig lite tryggare även om det är så många konstiga ljud här i mörkret. Är det mässande jag hör där borta ifrån? Varför har jag en känsla av att Malcer kan bli styckad till en måltid och att Zooki är otroligt överlycklig i ett trångt rum?

Döden tar alla till slut

Försvaret för fästet hade gått hårt åt, det var inte många kvar ståendes på benen. Hoppet verkade vara ute, om en till anfallsvåg skulle komma var allt förlorat. Fienden hade slagits tillbaka, men än gång till, nej det skulle aldrig gå. Långt större förluster hos oss än hos dem.

Det är visst så att vi helt plötsligt blivit byns hjältar, bara för att vi hjälper till lite nu i denna kris. Underligt hur folk titta annorlunda på en, helt annorlunda än vad jag är van vid. Jag förstår inte riktigt varför de behandlar oss som lösningen på anfallet, varför vi skulle kunna bidra mer än någon annan. Allt hopp kan väl inte stå till oss? Vi är blott bara tre kusiner och en god vän, vad kan väl vi göra som inte starke kapten inte kan göra tusen gånger bättre, eller rådiga borgmästere som alltid vet vad som behöver göras.

Vi är inga stora hjältar, vi är knappt ens torra bakom öronen. Det enda vi har gjort är att ha varit utanför byn några månader och lärt oss lite nödvändigheter vi tyckte kunda komma till nytta. Visst, de flesta kommer aldrig utanför byn men så speciella gör det väl ändå inte oss till. Så mycket ansvar, helt plötsligt. Utan förvarning, utan förberedele. utan att få tänka över.

Visst att Clarisa alltid varit den mest ansvarstagande av oss, men att gå med på att möta den största kämpen för fienden i envig, det kräver stort mod. Hon måste ha vetat att hon gick en säker död till mötes. Att hennes minuter var räknade. Att han troligen inte ha heder att skulle släppa de fångar han erbjöd i utbyte för en kämpes uppenbarelse. Nästan tre meter lång halvdrake svingandes ett svärd större än jag någonsin sett, nej usch jag har mardrömmar fortfarande.

Jag måste skriva detta alltså, jag fattar fortfarande inte. Visst hon deklarerade ju tidigt att hon skulle besegra fienden, rädda byn allt det där jag förväntar mig från en troende på hennes nivå men. Men! Nej, alltså jag var som förstenad i skräck. Det varade inte många sekunder, visst nåt bra slag fick hon in men det skulle ju krävas hundra sådana. Ack det var över så fort. Så fort. Det såg inte smärtfritt ut. Sen låg hon där bara i en stor pöl av sitt eget blod när kobolderna hurrade och skrattade, visst till och med svimmade av glädje bland de. Och så har halvdraken mage att sparka på henne när hon ligger ner!

Jo visst fångarna han erbjudigt i utbyte släpptes till vår säkerhet, och vår nu helt plundrade by drog armén sig ifrån. Vi rusade ut till det lilla som var kvar av Clarisa och hennes kropp bars in som en hjältes. Hyllades. Folk grät floder av lycka för att det nu äntligen var över och sorg över alla som förlorats.

Helarna konstaterade att allt hopp var ute, att inget kunde göras för vår käre kusin. Att hon offrat sig för alla och skulle hågkommas för sitt hjältemod. Det var en stor uppoffring hon gjorde för barnen, för de gamla, för de sjuka för oss alla. För träden, för sparvarna, för rosorna som nu räddats.

Uppmärksamme Sooki noterade lite försynt att Clarisas arm fortfarande ryckte lite som att hon faktiskt sökte sig tillbaka till oss, inte som att musklerna gör sitt sista. Ett sista hopp, en sista ljusglimt i det överväldigande mörkret? Jag kan inget alls om detta med sjukvård men knuffade undan helarna och kastade mig fram för att ruska liv i henne. Jag bad innerligt till sjöstjärnorna och fiskarna och all energi jag kunde erbjuda, erbjöd jag i utbyte för att hon skulle få en chans.

Allt hopp var inte ute! Clarisa vaknar mirakulöst till liv och hon pysslas om varsamt den natten. Efter en lång vila vaknar vi alla upp och känner oss lite bättre.

Ett mödosamt jobb med att reparera byn har inletts. Många saknas, många begravs. Alla saknar sina värdesaker, nästan mer än sina vänner låter det på vissa. Många är bekymrade över sina brandskadade hus. Vi hjälper till så gott det går och i virvarret stöter på den gamla munkens ny lärling som är helt utom sig av oro för att hans mästare försvunnit. Munkens stav och halsband hade funnits i bitar, men inget spår av mannen. Nu kan vara min chans att att rädda honom så som han räddade mig i den där stormen för så länge sedan. Hoppas han är i bättre skick än jag var då.

Kanske fler tagits till fånga? Vi uppmanas av borgmästaren att ge oss iväg efter armén för att se vad som kan göras. Nåt måste ske, vi kan inte bara lämna alla till sitt öde med de hemsklingarna. Genast iväg! Ingen tid att förlora!

Visar sig inte så svårt att följa en armé som vi först trodde. Visar sig oxå att aningen om att gå nere i en ravin kan innebära ett bakhåll, tyckte väl jag läst om det nånstans. Vi får se om vi reder ut detta, Malcer och jag har nu krossats av stenar och överväldigande många anfaller oss intensivt.

Borta!

Malcer drog till väders helt plötsligt, vet inte riktigt varför han bestämde sig för att flyga iväg. Underligt infall åt den riktningen. Kanske ett avledningsförsök? Bra försök. Vet dock inte varför det var så viktigt att försöka förankra honom med ett rep, inte som att han flög upp okontrollerat, så galet okunnig är han väl inte. Zooki överreagerade helt klart när han desperat försökte förankra honom i liket, uppenbarligen behövdes det inte för kort därefter skar Marcer ju av repet. Kanske han skulle han tala med draken? Inte för att denna syntes till. Kanske några flygande kobolder han skulle hantera som vi ännu inte sätt. Bra jobbat.

På tal om bra jobbat, så måste även Zooki ha sett några hot jag inte riktigt kunde ana i den tjocka röken, för han pep iväg och retade upp fienden bortåt hörde jag. Sade sådana hemska okvädningsord jag inte visste ens fanns sådana hemskheter. Klart de blev uppretade och jagade efter honom. Bra, för då kom de inte mot oss. Allt förtroende på att han kan klara sig i en sådan situation själv, så snabb som han nu är.

Hursom, därför gick det gick bra att hantera markfolket för till slut så fick vi besked till de där inne att komma härut då en allt för stor styrka höll på att ta sig in via huvudporten. Våra stackars skadade grannar och bybor haltade snabbt ut på min disc som lättare än förväntat tog sig över muren med en jordvalls hjälp. Ack sån tur att jag lärde mig allt detta för jordbrukets skull, det kommer till så stor nytta sen kan jag tro.

Vägen längs floden undvik de flesta trupper tills mynningen vid extra-ingången. Två lätta fiender var två till och vi är måhända klenare än planerat då de där draksen slet och drog lite för mycket i stackars Clarisa. Igen. Och än värre än förra gången för de var fler.

Sån tur att Malcer hade dykt upp igen och vi båda kunde hantera situationen, om än med lite panik där på slutet men bra att vi har fått någon liten flaska med stärkande dryck.

Efter alla fiender avklarats dök Zookie upp med nycklen, så bra för jag kan inte minnas vart han sade att han gömt den. Alla har nu letts in till säkerhet in gången till fästet.