Döden tar alla till slut

Försvaret för fästet hade gått hårt åt, det var inte många kvar ståendes på benen. Hoppet verkade vara ute, om en till anfallsvåg skulle komma var allt förlorat. Fienden hade slagits tillbaka, men än gång till, nej det skulle aldrig gå. Långt större förluster hos oss än hos dem.

Det är visst så att vi helt plötsligt blivit byns hjältar, bara för att vi hjälper till lite nu i denna kris. Underligt hur folk titta annorlunda på en, helt annorlunda än vad jag är van vid. Jag förstår inte riktigt varför de behandlar oss som lösningen på anfallet, varför vi skulle kunna bidra mer än någon annan. Allt hopp kan väl inte stå till oss? Vi är blott bara tre kusiner och en god vän, vad kan väl vi göra som inte starke kapten inte kan göra tusen gånger bättre, eller rådiga borgmästere som alltid vet vad som behöver göras.

Vi är inga stora hjältar, vi är knappt ens torra bakom öronen. Det enda vi har gjort är att ha varit utanför byn några månader och lärt oss lite nödvändigheter vi tyckte kunda komma till nytta. Visst, de flesta kommer aldrig utanför byn men så speciella gör det väl ändå inte oss till. Så mycket ansvar, helt plötsligt. Utan förvarning, utan förberedele. utan att få tänka över.

Visst att Clarisa alltid varit den mest ansvarstagande av oss, men att gå med på att möta den största kämpen för fienden i envig, det kräver stort mod. Hon måste ha vetat att hon gick en säker död till mötes. Att hennes minuter var räknade. Att han troligen inte ha heder att skulle släppa de fångar han erbjöd i utbyte för en kämpes uppenbarelse. Nästan tre meter lång halvdrake svingandes ett svärd större än jag någonsin sett, nej usch jag har mardrömmar fortfarande.

Jag måste skriva detta alltså, jag fattar fortfarande inte. Visst hon deklarerade ju tidigt att hon skulle besegra fienden, rädda byn allt det där jag förväntar mig från en troende på hennes nivå men. Men! Nej, alltså jag var som förstenad i skräck. Det varade inte många sekunder, visst nåt bra slag fick hon in men det skulle ju krävas hundra sådana. Ack det var över så fort. Så fort. Det såg inte smärtfritt ut. Sen låg hon där bara i en stor pöl av sitt eget blod när kobolderna hurrade och skrattade, visst till och med svimmade av glädje bland de. Och så har halvdraken mage att sparka på henne när hon ligger ner!

Jo visst fångarna han erbjudigt i utbyte släpptes till vår säkerhet, och vår nu helt plundrade by drog armén sig ifrån. Vi rusade ut till det lilla som var kvar av Clarisa och hennes kropp bars in som en hjältes. Hyllades. Folk grät floder av lycka för att det nu äntligen var över och sorg över alla som förlorats.

Helarna konstaterade att allt hopp var ute, att inget kunde göras för vår käre kusin. Att hon offrat sig för alla och skulle hågkommas för sitt hjältemod. Det var en stor uppoffring hon gjorde för barnen, för de gamla, för de sjuka för oss alla. För träden, för sparvarna, för rosorna som nu räddats.

Uppmärksamme Sooki noterade lite försynt att Clarisas arm fortfarande ryckte lite som att hon faktiskt sökte sig tillbaka till oss, inte som att musklerna gör sitt sista. Ett sista hopp, en sista ljusglimt i det överväldigande mörkret? Jag kan inget alls om detta med sjukvård men knuffade undan helarna och kastade mig fram för att ruska liv i henne. Jag bad innerligt till sjöstjärnorna och fiskarna och all energi jag kunde erbjuda, erbjöd jag i utbyte för att hon skulle få en chans.

Allt hopp var inte ute! Clarisa vaknar mirakulöst till liv och hon pysslas om varsamt den natten. Efter en lång vila vaknar vi alla upp och känner oss lite bättre.

Ett mödosamt jobb med att reparera byn har inletts. Många saknas, många begravs. Alla saknar sina värdesaker, nästan mer än sina vänner låter det på vissa. Många är bekymrade över sina brandskadade hus. Vi hjälper till så gott det går och i virvarret stöter på den gamla munkens ny lärling som är helt utom sig av oro för att hans mästare försvunnit. Munkens stav och halsband hade funnits i bitar, men inget spår av mannen. Nu kan vara min chans att att rädda honom så som han räddade mig i den där stormen för så länge sedan. Hoppas han är i bättre skick än jag var då.

Kanske fler tagits till fånga? Vi uppmanas av borgmästaren att ge oss iväg efter armén för att se vad som kan göras. Nåt måste ske, vi kan inte bara lämna alla till sitt öde med de hemsklingarna. Genast iväg! Ingen tid att förlora!

Visar sig inte så svårt att följa en armé som vi först trodde. Visar sig oxå att aningen om att gå nere i en ravin kan innebära ett bakhåll, tyckte väl jag läst om det nånstans. Vi får se om vi reder ut detta, Malcer och jag har nu krossats av stenar och överväldigande många anfaller oss intensivt.