Odödingar

Inte tid att skribbla så mycket nu, måste fokusera på att överleva. Det är svettigt här under jorden och luktar verkligen vedervärdigt. För att börja så vi överlevde attacken vid ravinen genom att strategiskt flytta oss vidare och fick övertag genom att samla våra krafter. En fånge togs som inte avslöjade så mycket av allt vi ville veta, men tillräckligt. Han lovade att han skulle bättra sig i livet så fick han gå.

Vi övertog deras läger och praktiska tält, vilade lite och stärkte oss gott på deras inte nödtorftiga mat. Nån hade grävt i jorden en bit bort, nyfikna som vi är grävde vi upp det. Visade sig vara ett hjärta med en stor klo genom. Såg mystiskt och ondskefullt ut, bara min osynlige jänare våga hålla i det. Petade på det med ett finger för att se så det var på riktigt och vips så började det slå – alla hoppade bort från det och undrade vad för hemsk varelse det var som skapat detta. Vem tillhör det?

Jag tycker mig ha läst om liknande saker och faktiskt intresserat mig en aningen för detta mystiska, mest för att kunna skydda sig från nekromanti. För visst kändes detta lite nekromantiskt? Man får göra vissa offer för kunskapens skull. Jag avfärdade snabbt och bestämt clericens galna idé att koka hjärtat. Nej, separera klo från hjärta gav jag order till betjänten om.

Och nog skedde det nåt intressant, för hjärtat steg till skyn och susade snabbt iväg. Så snabbt att vi inte hann bli förvånade utan bara följde efter i ren reflex. Det susade över fälten, över kullarna och mot den mörka skogen borta i horisonten.

Väl genom skogen stannade det mitt i en glänta och dök vertikalt ner i en kummel. Ett konstigt ljud hördes, som om någon gammal varelse sade något. Nyfikna som vi var vågade vi oss fram och undersökte nergången.

Mången varelse hade varit här tidigare, många modiga orcer och det var visst dvärgar som byggt stället? Dörren var på glänt så in gick vi.

Och här är vi nu. Vi överlevde intitiala attackerna efter att vi sparkat in en mellandörr, då korridorens feta brännmärken inte kändes helt tryggt. Många odöda här nere och många hemskheter. Vi fann en hemlig dörr bakom en bokhylla men dess mekanik stängde vår utväg, så nu måste vi finna ett annat sätt ut. Vi undviker wraithen, han såg farlig ut och sorglig. Ett handtag teleporterade iväg oss till random ställen, så nu vet vi inte riktigt vart vi har varandra. Jag hamnade vid en jättestor gobeläng som täckte en hel vägg. Motivet är ett stort slag jag inte tycker mig känna igen och ju mer jag stirrar på tavlan ju mer levande känns den. Känns de. Argh, de rörde sig! Hjälpte inta tt sprinbga ut ur rummet och tillbaka igen, vissa ser ut att slita sig ur tavlan? Ytterst mystiskt och intressant. Bäst att lämna rummet, kanske de lämnar mig ifred?

Jag och Carisa fann varandra snabbt för hon var i rummet intill, så nu känner jag mig lite tryggare även om det är så många konstiga ljud här i mörkret. Är det mässande jag hör där borta ifrån? Varför har jag en känsla av att Malcer kan bli styckad till en måltid och att Zooki är otroligt överlycklig i ett trångt rum?