Hjältarna sjunker ner i en circel med ryggen mot varann för att hämta andan en kortstund.

Den kalla bergsluften får de döda, ännu varma orchernas kroppar att ånga ”som om deras ande lämnar kroppen” påpekar Bronweg. ”Fast bönder har nog ingen ande,” påpekar Naviarah snabbt. Talron är för trött för att säga nått och låtsas inte höra.

De många, imponerande dvärgstatyerna vakar över tempelgården som trotts att den färgats röd av allt blod ger ett visst lugn till gruppen som nu börjar få normal puls.

Xavier ställer sig med skölden redo framför den stora porten, och på ett givet kommando trycker Rieta upp den tunga dörren – och in rusar äventyrarna!

De kommer in i en jättesal; rader av bänkar står vända mot ett altare i mitten av rummet, längs de bakre väggarna finns balkonger och trappor leder upp dit.

Väggarna och taket är täckta av målningar föreställande dvärgar som utför Moradins önskningar. Tyvärr är även denna sal är övertäckt av döda dvärgar.

Både Rieta och Naivaras blir dock som förstummade av de överdådiga målningarna, de livliga berättelserna och fjärran länder, så de ignorerar helt den ben- och fjäderskrud beklädda, hoppande och skrikande extra ful orch framför dem. Ser kvinnlig ut.

Detta är något inte Bronweg missar att se, utan snabbt tränger han sig förbi både Xavier och Rieta, vilt rusande med Ylva vilt svingande.

Vad Bronweg nu inte ser är de 6 andra orcherna hukandes bland bänkraderna och de två elaka med armborst som står uppe på balkongerna, och de med klubbor kommer rusandes för att möta gruppen.

Framför haggan kommer en storväxt orch fram och ställer sig i vägen för att Ylva ska kunna nå haggan, och en vild Yxstrid ytbryter, men som alltid, som oftast, går Bronweg även segrande ur denna strid. Lite med hjälp av de övriga i gruppen som tagit hand om det andra patrasket.

Xavier samlar ihop kropparna medans de övriga vilar igen. Soldaten samlar orcher i en ”att bränna”-hög och dvärgarna i en ”att begrava”-hög.

Då det inte finns några synliga dörrar från rummet varken uppåt eller neråt, börjar gänget leta efter hemliga dörrar – men även denna gången fastnar Naivaras blick på väggarnas målningar. De var verkligen intressanta noterade hon.

Rieta däremot finner en lucka i golvet vid altaret – givetvis låst. Så Naivara tar fram sina verktyg, övertygad om att bästa sättet att öppna låset är med Bronwegs öl.
”Dvärgarna i staden började ju prata och öppna sig av öl, då måste ju även dvärglås öppnas sig med hjälp av samma metod!” resonerar hon samtidigt som hon börjar hälla öl på låset. [Tredje eller fjärde fumlen idag?]

Bronweg klarar inte av att se hans öl gå till spillo så han tar tag i Xavier och går ut för att hämta vatten att koka upp för att hälla om det nu skulle finnas fler orcher därnere under luckan. Om den nu nånsin kan öppnas.

När Naivara häller ölen på låset klickar det plötsligt till och vips flyger Naivara genom luften. Den som slått upp luckan med en väldig kraft kommer ut. En Orch! Huvudet större än Bronweg, röda ögon lysande av hat, och tuggandea fragda, kommer denna varelse ut ur lucka i marken.

Hans stora tvåhands stridsgissel svingas vildsinnt över huvudet samtidigt som han ger ifrån sig ett stridsvrål och anfaller.

Det går inte bättre för denna orch än de tidigare, utan efter kort och intensiv strid ligger även denna livlös på marken.

Xavier och Bronweg kommer tillbaks med vattnet som inte verkar behövas längre utan det bestämms att Rieta, Naivara och Xavier ska smyga ner i mörkret och Bronweg och Talron ska komma efter om kusten är klar så att säga.

En uthuggen trappa leder ner i hålet till en mästerligt mejslad gång. Efter 10 minuters smygande öppnar upp sig i en jättestor pelarsal. Verkligen gigantisk och väldigt dvärgisk. Varför bygger de inte smått om de är så små, funderar Naivara och bestämmer sig för att fråga en dvärg i framtiden.

Salen är full av liv och rörelse, men tyvärr inte dvärgar som rör sig där nere.

”Verkar som om orcherna slått läger här” viskar Xavier till Rieta.
”Naivara! Hämta Talron och Bronweg – detta kommer bli blodigt!!” säger Xavier och hans slitna, trasiga, säck-liknande paltor ändrar form till hårdmetall.

Bronweg kastar det avgnagda kycklingbenet på fatet framför honom och lutar sig tillbaks i stolen, slickar av fingrarna och med en ljudlig rap berättar för de övriga att han nu är mätt.

Xavier har under måltiden studerat rivalerna i gruppen Brindols Försvarare, och det guld de lyckats samla på sig under sitt senaste besök utanför staden.

Guldet glimmar på bordet intill och för att inte vara sämre tar han fram påsen med guld som Bronweg och han tidigare hittade i kistorna i en av gravarna. Detta töms ut på bordet och uppdelningen börjar. Det blir en ansenlig del till dom alla och det talas vitt och brett om att nu behöver de inte göra något på ett tag utan bara njuta av livet.

Precis, dags att få igång festen!! skriker plötsligt Bronweg samtidigt som han reser sig upp, rycker undan stolen för ledaren av Brindols Försvarare som av detta flyger och kysser golvets plankor. ”KROG SLAGSMÅL!!!” vrålar Bronweg och börjar veva med sina håriga armar.

De övriga tvekar några sekunder…

Sir Melvin kravlat sig upp från golvet med blodet rinnande från sitt spruckna ögonbryn, i handen har han en tung tenn-ölsedjel som han med en hårt och välriktat träff planterar i huvudet på Bronweg som av kraften i slaget stapplar några steg bakåt. Bronweg tittar på Melvin, spottar ut en tand och flinar samtidigt som han sveper en sejdel med öl.

- Du slår som en kärring! säger han med ett stort grin.

Detta får dvärgen i det andra gänget att se rött och han reser sig för att måtta ett slag mot Rieta som lätt duckar undan medans dvärgen i sin iver gör en piruett, tappar balansen och drösar in i bordet och får hela spenatfatet över sig.

En flaska viner över huvudet på Bronweg och splittras mot väggen bakom honom.

Deras heliga man som sitter på andra sidan bordet gör en handvolt över bordet och försöker träffa med en spark mot Xavier.

Detta får Naivarah att vilja visa konster och hon hoppar upp på stolen, balanserar på stolsryggen och tar tag i takkronan och börjar svinga.

Även Rieta ger sig in och får tag i ett lerkrus som hon krossar mot Melvis höjda arm så skärvorna yr..

Xavier sliter av locket från en förvaringstunna och drämmer locket i ryggen på munken som tappar andan.

Bronweg torkar bort ölskummet från skägget, sliter tag i ett stort lårben från råddjuret som grillas över elden tar en tugga och svingar det överhuvudet med hopp om att träffa Melvin. Manövern lyckas inte och det enda som får möta lårbenet är några muggar från baren som träffar nästan Talron, vilken satt sig i baren för att undvika stridigheterna.

Då tar sig Rieta och Xavier i position vid varsin sida om Melvin och tar tag i hans armar och ben och hystar ut honom genom fönstret rakt ner i vattentråget utanför.

Mannen i de svarta läderkläderna som missade Bronweg med flaskan, tar en vedklabbe och tar sikte mot Bronwegs huvud men även denna gången missar vapnet sitt mål.

Naivara fortsätter sitt svingande i lampan och hennes fotsulor gör munkens näsa platt då den abrutt möter den mjuka vävnaden.

Svingandet från Bronweg slutar inte utan till sist finner lårbenet sitt mål i huvudet på lädermannen med vedklabben som singlar avsvimmad ner på golvet.

Xavier och Rieta tittar på varann nickar i samförstånd och närmare sig Bronweg.

Naivara i sin lampa börjar nu få upp en ordentlig sving och med ett tjut av glädje flyger hon genom luften, landar ännu engång med fötterna i huvudet på munken som drösar i backen med eladrinen över sig.

Xavier och Rieta tar tag i Bronwegs armar och ben och han åker samma väg som Melvin gjort någon stund tidigare ner i vattentråget utanför.

Dvärgen som nu börjar vakna till liv efter sin piruett torkar av sig spenaten men missar fackelhållaren på väggen och springer rakt in i den och blir medvetslös av smällen.

Naivara håller ner Munken med sina ben, samtidigt som hon med ett spanande öga tittar över golvet där guld spritts av striden.

Hennes ögon fastnar på en stor rubin som kliat sig fast mellan golvspringorna. Med snabba och flinka fingrar ser hon till att munken är upptagen med annat samtidigt som hon med foten snirklar till sig rubinen och stoppar den innanför sin klänning.

Ute vid tråget möts Melvins ansikte av ett tandlöst flin samtidigt som Bronweg drar upp han ur tråget och trycker ett ölstop i hans hand,
-Jahupp, bra strid, skål då… Föresten vi är BäD. Trevligt att träffas!

Och deras bägare möts i en fredsskål och ett namn på gruppen var fött…

Färden går vidare längs den dunkelt upplysta stengången, djupare ner i gravvalvet. Ljuset från facklan får myllret av de krälade spindlarna och deras nät som täcker väggar och tak att glittra som nyfallen snö, men det vittnar även om att ingen har gått här på väldigt länge. Dessa åttabenta ryggradslösa rovdjur, med sina åtta punktögon följer äventyrarnas vibrationer med stort intresse. Men när fackelljuset når spindlarna flyr dom i panik över sina nät till mörkret och säkerheten, väl medvetna om att de inte immuna mot sitt eget klister. Utan endast vissa trådar i näten är klibbiga, så de rör sig med stor precision och försiktighet noga med att bara röra vid rätt trådar – men vilka dessa är vet bara spindlarna själva.

Gången slutar och öppnar upp i ett stort rum, det är högt i tak – tillräckligt för att tre man ska kunna stå på varandra. Sex alkover med stenkistor pryder rummet sidor, två stora dörrar finns i rummets bortre väggar och på motsatt sida av dörren finns en staty föreställande en bock med vingar, i alla fall påminner hornen om detta påpekar Bronweg lite tyst till de andra. Talron tittar först på Bronweg och sen på statyn igen och säger med föraktfullhet i orden, ”det är ingen bock, det är en staty av Orcus.”

Vid dörren står en varelse, kortväxt inte längre än ett barn, klädd i en röd kåpa.
Borta vid statyn står ytterligare en, högljutt mässande.
Xavier kan inte vara tyst utan utbrister:
-HAIL MORCUS fjantarnas fjant!

De båda Gnomerna tittar upp och striden är ett faktum. Två lavaskorpioner ansluter sig till Gnomernas sida och Xavier går några rundor med dessa men slutar som så sig bör, och livet släcks för de Orcus-dyrkande gnomerna en gång för alla.

En rustning med magiska krafter återfinns i en av gravarna och Xavier blir dess nya ägare.

Färden går vidare genom en av dörrarna. Naivarah tar täten med sina tysta lätta steg spanar hon framför gruppen. Men de behöver inte gå långt denna gång föränn ytterligare rum öppnar upp sig, dock mycket mindre än det tidigare, i rummet återfinns två små sängar och ett litet bord med tillhörande stolar, i en av väggarna finns det en fängelsecell med en man passande beskrivningen av Sertanian den gammla slottsguvernören, ansvarig för Den Stora Ärans Hall.

Mannen bekräftar snart även saken med sitt namn och han släpps ut från Cellen med hjälp av nycklarna funna tidigare på en av Gnomerna.

Talron ser över mannens sår och förbinder dom med sina heliga kraft, efter en kort vila rustas den gamla mannen med ett svärd och färden bär vidare mot nya faror här nere i graven.

Enligt mannen har dom blivit runtflyttade med då alltid med förbunda ögon så han kan inte berätta vart dom andra är, men han har hört Kartenix tala om att han skulle försöka göra ett utbrottsförsök vid spiraltrappan där de gått upp och ner för flera gånger, men vart denna trappa är kan han ej berätta.

Färden går vidare ner i de mörka gångarna, här nere är mörkret svartare än det varit tidigare och Naivarah som även denna gången tagit täten får börja treva sig fram där hon går framför gruppen utom räckvid för facklans ljus.
Även här är väggarna täckta av spindelnät och hon får flertalet gånger torka av det klistriga sega nätet mot väggen.

Ett klickande och knastrande ljud hörs genom mörkret, detta får henne att stanna upp, lyssna, försöka se nått i det svarta. Var det något riktigt eller var det bara inbillning, hon tvekar något innan hon fortsätter framåt, väggen som hon haft som ledstång försvinner plötsligt, det klickande ljudet blir plötsligt starkare.

Nej det var inte inbillning, där var det ju igen, snabbt drar hon en matkniv i finaste silver, mumlar sina välbekanta ord, och får kniven att lysa upp som en fackla.

Hon är framme vid ännu ett rum, framför henne tittar två stora insektoider på henne med sina falsett ögon, och deras käkar rör sig. Rummet är täck av spindelnät, tjockare än normalt men ändå samma färg och form.

Hon gör helt om med andan i halsen och rör sig tillbaks till resten av gruppen för att de i samlad trupp ska göra livet surt för dessa stackars insektoider som levt här långt innan några äventyrare kom.

Med ett gemensamt vrål kastar sig äventyrarna sig in i rummet vilt huggande, fast beslutna att förgöra dessa varelser – men vildast av dom alla är Sertanian där han svingar sitt svärd med sina gamla armar!

Detta visar sig vara rätt beslut då de efter striden återfinner Kartenix kropp inbunden i nät, som en påse godis hängande på tork bara väntades på att bli uppäten, tyvärr mer död än Talron kan klara av att återuppväcka.

Hur ska detta sluta? Kommer den fromma Jalissa bli en bit mat för någon tillbedjare av de 9 cirklars gudar eller blir det kanske Thurann som blir den lilla snacks bit hans storlek tillåter?
Eller har Mirtala redan blivit huvudingrediens till sitt egna favorit recept? Har Zerriksa blivit kokad i sin egna häxkittel? Eller har mjöd redan blivit bryggt av Adronsius – den som läser vidare får veta…

Jahapp så detta är då en storstad, skulle det va nått att ha.

Massa folk samlade på en och samma plats, behöva tränga sig fram nej tacka vet jag tysta lugna Rååbäck, det enda som bryter tystnaden där är fallande trä, och för att inte tala om den där slyngen utanför staden, ville ha betalt för att visa vägen till värdshuset, Nej tur jag hade Ylva med mig, hon sätter respekt i folk hon, fast jag hoppas att vi snart kan hitta ett jobb, pengarna börjar sina, men ännu ska jag väl ha råd med en öl eller tre.

Hjorten och Tisteln, skulle det vara ett namn på ett värdshus? Det kunde ju lika gärna hetat Hjortronet och Tisteln, vad har Hjorten med det hela att göra, dom dricker väl inte öl?

Inte mycket folk här, är ölen slut? Nej så illa kan det inte vara.

På värdshuset, träffade jag en liten flicksnärta med spetsiga öron, Naivara verkar hon heta, nåväl, gott luktar hon iafall.

Även en redig soldatkarl vid namn Xaviar dök upp under kvällen men han verkar inte kunna svinga en bägare, höll sig till vatten, vilket nu i efterhand kanske var klokt.

Ytterligare en spetsöra fast mer väderbiten än den första vid namn Talron, klädd som en präst kom också och gjorde mig sällskap men han ville bara ha såndär trams saft, vin kallar dom det visst. Nej tacka vet jag ett stop skummande öl.

Men en som satte sig vid vårat bord, Rieta hette hon visst, horn i pannan hade hon men jag fick aldrig grepp om henne, stortsvärd men ingen rustning – så kan man väl inte gå klädd i strid?

Jag hade verkligen tur denna kväll, jo ni förstår, jag hade nog bara hunnit ta en två, tre bägare än så länge när ett gäng hobbgoblins stormade in på baren och försökte bränna ner stället.

Dom kanske inte heller förstod namnet? Givetvis hade jag Ylva nära vilket var synd för dom, nu vet jag inte så mycket om hobbgoblins men de verkar inte vara så fästa vid sina huvud. Hahaha. Ja som ni alla vet så fungerar ju Ylva bäst efter fyra- fem stop men en fick hon tag i iafall. Fick istället använda krafterna jag ärvt av min mor.

De andra vid mitt bord verkade också klara sig bra, inga skador vad jag kunde se, men en av långörona, verkade ha kraft att läka, dom skulle kanske vara några att slå följe med, denna staden verkar ju helt galen.

Mullret från en V8:a hörs, kort där efter glider en svart van med släckta lyktor runt hörnet. De tonade rutorna hindrar en att se antalet personer i bilen och lera från gårdagens regn skymmer delar av nummerplåten men vittnar om att små bakgator har använts för att ta sig hit.

Sidodörren på bilen hörs öppnas, bilen har parkerat för att eventuella nyfikna grannar inte ska se vad som pågår, och på så sätt kan inte gänget heller se vad som händer, men ljudupptagningen inifrån hotellet vittnar om att någon eller några öppnar en dörr och sedan hörs ljudet från något som låter som en tung trälucka.

En zippotändares eld glimmar till och cigarett rök uppenbarar sig på andra sidan bilen. I den vildvuxna rabatten intill hotellet letar sig plötsligt ljus fram mellan grenarna från en lampa som tänds där inne.

Joshua tar ledningen ner för trappan tätt följd av John och Samantha som sätter fart ner för trappan för att ta reda på vad som egentligen pågår. Ryan och Nadine stannar för att spana och notera allt som eventuellt skulle komma med på mickarna.

Med andan i halsen når Joshua trappuppgången, hans andning är tung och svetten rinner ner för hans panna. Från fickan tar han fram sin röda bandana och knyter den runt huvudet, trycker sig försiktig mot huset kalla fuktiga vägg och ger sig ut i mörkret med sikte mot bilen.

Sam väljer att gå åt andra hållet för att komma runt bilen från dess baksida istället.

John tittar på de båda, skakar på huvudet och ger även sig han ut i natten.

Uppifrån fönstret ser Ryan Sam försvinna in i buskarna för skydd, samtidigt som Joshua är framme vid bilen. Joshuas händer glider längs bilens välpolerade plåt, och fram till passageraredörrens handtag, med ett tyst klick för han handtaget uppåt och gläntar mycket försiktigt på dörren. Det är i sista sekund som han märker den lilla brytaren för kupé-ljuset i bilen, denna oskadliggörs snabbt med ett vältuggat rosa hubba bubba. Och tyst glider han in i bilen.

Sam närmar sig källarfönstret men fryser till när hon ser mannen som röker cigaretten. En grovt huggen kostymklädd man med kort snaggat hår. I hans hand håller han en butterfly-kniv som han ledigt står och leker med, under kavajen skymtas en svartglänsande pistolkolv. Sam sitter helt stilla men mannen verkar inte ha sett henne.

New York-nattens tystnad bryts plötsligt av ett ljudet som om naglar river mot en griffeltavla, tätt följt av en mans skrik.

Ljudet får John där han står vid bakdörrarna till bilen att stelna till och ådrorna spänner sig för att beredda sig på att slå vad som än skapar detta ljudet.

Inne i bilen har Joshua endast hittat ett tiotal tomma Zoloft pillerburkar, men han har nu fått syn på det låsta handsfacket, och har med lite möda lyckats få ur nycklarna ur tändningen obemärkt.

Ännu en gång hörs skrik skärande genom natten.
I handsfacket återfinns ett registrerings bevis till bilen, skrivet på Westhaven Institutet, och ett par blodiga handskar.

Joshua plockar registreringsbeviset på sig men låter handskarna ligga, när han är på väg ut ur bilen ser han även ett parkeringsbevis vilket han även snabbt plockar på sig. Detta får mannen utanför bilen att se något i ögonvrån, och i samma stund som han öppnar dörren stänger Joshua dörren bakom sig, och mannen tittar in i en tom bil.

Från spaningsplatsen uppe i lägenheten ser Nadine och Ryan att mannen börjar gå runt bilen, men både John och Joshua håller jämnasteg framför honom och det hela ser komiskt ut om det inte hade varit för den stora tunga pistol mannen plockat fram, när han går runt bilen. Från lägenheten knäpper Ryan några bilder på det hela.

Sams hjärta bultar av adrenalinet och hon har svårt att ligga stilla, här kan hon inte ligga, då kommer hon att bli upptäckt, med lite desperat blick ser hon sig omkring, soptunnor, nej dit hinner jag aldrig tänker hon, gränden, ja det är min enda chans, hon sattsar och tar sig så snabbt och tyst hon kan tills gränden, aldrig förr har gruset knastrat som denna gång.

Mannen ökar stegen, snart kommer han runt bilens hörn och då är det bara denna öppna gränden kvar mellan Sam och den svartglänsande pistolen, hon måste längre in, hjärtat bultar, han borde höra det, nej jag måste gömma mig.

Ett rostigt staket med en grovkätting spärrar plötsligt hennes flyktplaner. Från lägenheten ser Ryan det hela, mannen ska precis gå runt hörnet på grändens när en smäll, ett metallock från en soptunna kommer rullande, och en katts jamande hörs i natten.

Mannen med pistolen svär och går tillbaks till bilen.

Kvar uppe i lägenheten står Nadine med den andra delen av plankan hon just kastat och med väldig tur träffade soptunnan.

De tidigare skriken har dött ut i natten, gänget samlas igen för att gå igenom vad som skall göras. Kan vi inte bara skjuta dom? föreslår Sam.
De alla tittar på Sam,
-Så du menar att vi ska döda dom kallblodigt?
-ÄR DU INTE KLOK?
Deras diskussion avbryts av att de ännu en gång hör den gnisslande träluckan öppnas och stängas inifrån hotellet.

De kan höra dörren till hotellet stängas, släpande ljud hörs och sedan att bilens sidodörr öppnas. Motorn startar och bilen börjar rulla.

Utan ett ord sätter Sam fart nerför trapporna, i samma stund som vanen svänger runt hörnet korsar hon gårdsplanen, den enda som egentligen hinner förstå vad som händer är John som följer Sam tätt efter.

På trappan halkar Sam till, men John är där för att fånga henne, hon fräser nått och kommer snart på benen igen, snabbt springer dom genom hotellet och ut på framsidan till hennes bil, startar motorn och börjar följa efter vanen.

De tre övriga packar ihop inspelnings-utrustningen och beger sig in för att ta en titt på hotellet.
På bakdörrens trappsteg till hotellet återfinns blodspår och något tyder på att något tung har släpats innefrån hotellet.

Spåren följs och leder till mattan vid receptionsdisken, de drar undan mattan och en källarlucka visar sig.

En gammal tvättstuga finns nedanför trappan, det tjocka dammet på maskinerna tyder på att ingen använt dom på väldigt länge. Men det som fångar deras blickar är ett rum längre in.

En stor välanvänd slaktbänk är placerad i rummet mitt, på de kala vitkaklade väggarna är symboler målade med rödfärg, på en vägg hänger verktyg som med lite fantasi skulle kunna användas av slaktare, även om den där brännare och skalpellen inte skulle höra hemma där.
En lukt av dött, intorkat blod ligger över rummet och gänget klarar inte av att vara i rummet någon längre tid.

Några bilder av rummet och sedan ger de sig ut, ut på gatan, från detta hotell.

Sam och John förföljer vanen till hamnen där en säck dumpas i den skitiga floden. Efter detta tar sig bilen till Campus området och Westhaven Instutionen. Som är ett område omgivet med höga staket.

Gänget återsamlas i lägenheten och de alla somnar utmattade efter en hårdnatts bevakning. Synd att de glömde bort att äta sina smörgåsar annars hade de orkat med en stund till.

Melodin till bloggen är:

http://www.youtube.com/watch?v=jqUTzgXR4IU

Vännerna iakttar Joshua där han står med luren i sin hand, de tittar på varandra för att sedan låta blickarna falla på graffitin som nu pryder väggarna. Det gör dom allt för påminda att de senaste 12 timmar har varit mer än normala.

Klockan närmar sig sju och några timmar kvar till mötet med denna underliga Kristoffersson. Med regnet mot rutan och det avlägsna mullret från åskan skulle de alla hellre sitta hemma en kväll som denna. Men eftersom Sam slängt all mat under städningen övertygad om att den var förgiftad fanns det inget annat än att ta på sig sina jackor och ger sig ut i den regniga oktobernatten.

Väl nere vid Sams bil beslutar vännerna att dom vill stanna till vid St. James, hotellet som enligt polisen varit stängt i flera år, kan detta verkligen stämma? Nog för att det såg sjaskigt ut igår men för någon utan krav var det i alla fall en plats som skyddade mot regnet.

Bilen svänger in den mörka gränden, det enda ljus som finns är ljuset från bilens gulastrålkastare som kastar spöklikaskuggor längs grändens väggar. Från en vält sopptunna hörs råttorna ljud.
En kal sned lyktstolpe skvallrar om att New York har gett upp denna del av staden och lämnat den åt sitt öde.

Sam parkerar bilen vid trottoaren och stänger av motorn. John tar sin jackärm och putsar bort imman på en av sidorutorna.
-Ja här verkar det vara, men det ser öde ut. Inte ens skylten lyser idag, det gjorde den väl igår?
John tittar frågande på de andra.
-Mmm, är det enda svar han får.

Över dörren hänger fortfarande den tidigare prydande neonskylten med namnet St.James, avsaknaden av bokstäver och de uppspikade plankorna över fönstren ger dock stället intrycket att ingen har varit här på väldigt länge.

De lämnar alla bilen och går uppför den lilla trappan mot entrén. Regnet öser fortfarande ner och gatan lyses upp av en blixt under någon sekund badar allt i ljus för att sedan återbli svart och mörkt.

Dörren verkar inte låst men träet har satt sig så John lägger axeln mot den våta kalla dörren och ger den en ordentlig knuff. Dörren går upp med ett rostigt gnisslande. Flertalet flaskor som stått innanför dörren på en låda faller och backen och krossas mot golvet.

Ett svagt ljus längre in i korridoren verkar flämta till och försvinner. Sam låter ljuskäglan från sin ficklampa svepa över lokalen, gamla möbler, den nu gråa heltäckningsmattan täckt med bråte och spindelnät gör rummet till en olustig syn.

Joshua ropar ut i korridoren,
-Hallå! Vi vill hyra ett rum!

Men endast tystnad blir hans svar.
En katts jamande bryter tystnaden, något faller till marken, en rörelse, sen en skugga.
Ljuskäglan sveper över rummet i jakt på orsaken till ljudet.
Ljuset faller på en som sitter hukad bakom en bänk, smal man i en grön välfodrad ytterrock, hans gråahår spretande åt alla håll och ett långt vanvårdat skägg ger intrycket att detta inte är en man som är mån om sitt yttre.

Johusa håller fram sitt cigarett paket. Med försiktiga fingrar sträcker sig mannen bakom bänken efter en cigarett.

-Jag är Johusa, detta är John, Sam, Ryan och där borta står Nadine.

-Blaaaaaa var namnet men de flesta kallar mig Blööö.

-Ni är väl inte poliser, säger han samtidigt som han studerar Johusa från topp till tå.

-Ser vi ut som det? svarar Sam snabbt, men vi har några frågor.

-Var du här igår? frågar Nadie.

-Va? Nej aldrig inte ens om jag skulle få en säckburkar skulle jag sätta min fot här.

De tittar på varann.

-Ja ni förstår när lampan på baksidan av byggnaden är tänd så ska man hålla sig så långt borta som möjligt, ingen av våra vågar sig hit då.

Vännerna tittar ännu mer frågande på varandra.

-Vad menar du, säger Johusa.

-Jo det är såhär. När lampan lyser så kommer det ”poliser”, säger han och gör citations tecken i luften, dessa är poliser av gamla skolan, de brukar ta oss om vi är här, föra oss till gamla polisstationen nere vid hamnen, men den har varit nerlagd för vanligt polisarbete en längre tid.

-Låter namnen Shultz och Gruber bekanta? avbryter Johusa

-Ja, jo jag tror det är två av dom, läskiga typer det där.
-Föresten ni kanske har några dollar över till en kaffe eller så?

Nadine letar i sin väska och tar upp en femdollar sedel.
-Ja nu förtiden är det inte lätt att få sig en värmande kopp kaffe, inte sedan det nya företaget Simon Caldwell Ltd, tog över soppköket, senast vi åt där blev vi sjuka i veckor och Mark klarade sig inte trotts att vi tog honom till sjukhuset, inte för att han hade någon sjukförsäkringen men nått kunde de väl gjort?
Säger han och tar ytterligare en cigarett ut Johusas paket.

-Föresten ni kanske har några dollar till att avvara, kaffet är dyrt dessa dagar, säger han och blottar sin tandlösa mun.
Johusa får ett infall och går fram till kassaapparaten trycker ut lådan och där i ligger de 45dollar som betalats för rummet natten innan.

Han sträcker över dom till Blööö
-Här har du, det ska väl ordna en kopp eller tre.

Ett storleende sprider sig över Blöö ansikte och han bockar och tackar.
-Om det skulle vara något annat jag kan hjälpa er med, sök upp mig på tiggarmarknaden nere vid hamnen.
Säger han, sluter kappan om sig och beger sig ut i höstregnet igen.

-Detta var ju underligt särskilt det med pengarna, hur har dom hamnat där? Eller rättare sagt, vad har hänt med stället under en natt?

Nåväl kanske dags att vi ger oss av, jag är fortfarande hungrig och det är bara några timmar kvar tills vi ska möta den där Kristoffersson, pizza låter väl bra?

Alla nickar instämmande, och de går ut i regnet till bilen igen.

Klockan närmade sig midnatt. Efter en snabb matbit på den lokala pizzerian, gav de sig av mot Café källaren för att möta denna Kristoffersson.

Caféet var beläget i just källaren på ett äldre tegelhus, en smal stenbelagd trappa leder ner till den gröna trädörren, en liten klocka fäst vid dörren anmäler gästernas ankomst och lukten av nybakta kakor nygräddade bullar uppblandat med en lukt av Te, slår emot dom när de går in genom dörren.

Bakom disken sitter en glasögonförsedd yngre asiatiska, som med ett stort leende hälsar dom välkomna.

För övrigt är caféet tomt på gäster, en snabb titt på klockan bekräftar att de lite tidiga.

Som brukligt när de går någonstans låter de Sam välja bord. Att hitta ett bord med utkik över alla dörrar samtidigt som man ska kunna se ut genom alla fönster, givetvis med en vägg i ryggen för att undvika anfall bakifrån. Efter både en och två kontroller av avsaknad och kameror i diverse servett ställ och blomkrukor slår de sig ner vid ett bord och beställer in kaffe med en kaka.

Ryan vänder sig mot Johusa, så, vem är denna Kristoffersson vi ska möta här? Hur känner du honom?

Johusa tittar lite ner i kaffet och rör om med skeden.
-Det gör jag inte, men jag tänkte det kunde vara en rolig grej att driva med mannen, vi hade ju inget bättre för oss ikväll ändå?

De övriga tittar först på varandra och sedan på regnet som utanför öser ner.
-Nej kanske inte. Svarar de med en syrligröst.

Tiden går och just när gökuret på väggen slår sina tolvslag, hörs tunga kängbeklädda steg i den lilla stentrappan utanför. Handtaget trycks sakta ner och dörren slås upp just i samma ögonblick som en öronbedövande åskknall och en blixt lyser upp gatan utanför.

I dörren står en nästan två meter lång vilt stirrande man, ljuset från blixten får hans mun att se ut som det endast finns en tand i munnen och den täckt av guld. Vattnet dryper av mannen och lämnar en stor pöl på golvet där han står. Sjudagarsskäggstubb och de svartsmutsiga valkiga händerna ger intrycket av att denna man inte varit nära en dusch på ett tag.

Mannen tar av sig sin sydväst och skakar vattnet av regnrocken. Med bestämda steg går han mot bordet där vännerna sitter samlade.

-Kaffe! Svart, utan nått trams i, Och det nu!, Skriker han till servitrisen med sin hesa rostliga röst.
Samtidigt slår han sig ner vid bordet.

-Bunker? Säger han och tittar på de samlade.

-Det är jag säger Johusa, och du måste vara Kristoffersson?

-Ja, nu slut med tramspratet, jag behöver eran hjälp, avbryter mannen, vänder sig och ännu engång ropar:Vart är mitt kaffe?!

Den unga servitrisen som var på väg med en kopp svart rykande kaffe, blir skrämd av det plötsliga ropet, och snubblar till, spiller lite kaffe på golvet.

-Ähh ge hit den där, fräser Kristoffersson, betalning kan du glömma och dricks har jag aldrig gett till nån, se så. Iväg med dig, vi vill prata ostört.

Sen vänder han sig tillbaks till ungdomarna.
-Jo ni ser, min farbror gick bort för inte så längesen och det visade sig så att jag var den enda levande släktingen, gubben var inte rik ser ni men jag tänkte att nått kunden jag väl hitta där och sälja, om inte annat så var väl huset värt en del även om det ligger lite utanför stan.
Ja hursomhelst, jag åkte dit för att titta över sakerna, som jag misstänkte fanns inget av något vidare värde, snålgubben hade väl redan sålt allt och gjort slut på pengarna.
I kistan i källaren hittade jag en staty, det var ett mansansikte men fullt med nålar i ett mönster i huvudet, jag tog upp den och satte på spiskransen, tänkte att här ska det ju bli lite mer hemtrevligt, istället för alla de där stickade dukar och porslins-ugglor som han verkar ha samlat på.

Vännerna tittar på varandra och Sam tar till orda.

-Du sa att du behövde våran hjälp, fånga ugglor eller vad?

-Va? Nej fräser Kristoffersson, tyst med dig, så jag kan förklara.
-Jo ni förstår natten efter jag hade hittat statyn började konstiga saker hända i huset, jag började höra steg, dörrar som öppnades och stängdes, men när jag tittade in i rummen varifrån ljudet kom, var dom tomma och allt i sin ordning.
Detta pågick några dagar, men endag var figurinen borta från spisen.

Ryan börjar sjunga:
-If there’s something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?

Och de övriga vännerna brister ut:
GHOSTBUSTERS!

Johusa och Ryan ”highfivar” varann men lugnar snart ner sig när Kristofferssons gråa ögon stirrar på dom.

Sam detta låter som ett jobb för dig, säger Johusa.
-Ja pengar är inget problem, säger Kristoffersson, är det vad ni vill ha? Så ni hjälper mig?
Jag kan ge er 5000$

Gänget tittar på varandra och nickar, varför inte tjäna lite lätta pengar, följa med denna främling ut tills hans hus, bekräfta att inga spöken finns under sängen och sen åka hem, det låter ju lätt.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa,

-Ni tog väl eran egen bil som jag sa? Utbrister Kristoffersson, för jag har lite dåligt med plats i min.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa denna gången något högre och alla tar sina jackor och går ut i den regniga New York natten.

På trottoaren står en silverfärgade Volkswagens bubbla halvt uppkörd på tomtgräsmattan en böteslapp sitter undervindrutetorkaren. Denna tar Kristoffersson och knycklar ihop och slänger i rännsten där den seglar bort som en liten båt i stormvinden.

Kristofferssons bil är fylld av säckar.
-Ja som jag sa så är min bil redan fylld, så bäst ni skyndar bort till eran egen. Säger han och sätter sig bakomratten.

Väl inne i Sams bil, följer de Kristoffersson bil genom New Yorks neonförsedda gator, regnet öser fortfarande ner och blixtarna lyser då och då upp himmelen.

Snart lämnar de stadens ljus bakom sig och de mindre och smalare vägarna bekräftar att de inte är inne i stan längre.

Kristoffersson svänger plötsligt av från den större vägen, in på en mindre grusväg som verkar leda rakt ut i den mörka skogen. Framför dom ligger bara en lerig grusväg som är använd av få.

Vinrutetorkarna slår i takt till Tom Jones hit ”it´s not unusal” och Sam trummar takten där de far fram genom skogen, det enda ljus som finns är det gula ljuset från bilens strålkastare. Mellan träden framfördom kan de ibland skymta de röda lyktorna från Kristofferssons bil när han bromsar in för en kurva.

Nattens dystra mörker var mer påtagligt här ute i skogen, inte ens stjärnornas ljus orkade sig igenom det regnhöljda tjocka dimman som täckte skogen.

Plötsligt smäller något mot rutan, ett förvridet ansikte, långa ärr längs med och över ögonen, där ögonen skulle ha suttit fanns endast tomma hålor och dess tänder var rovdjursliknande. En blick och sedan försvinner varelsen in i skogen.

Sam ställer sig på bromsen, med ett tjutande ljud stannar bilen, de tittar på varann, var det verkligen bilen som lät så.

Gänget stannar och kippar efter andan.

-Vad var det? frågar Nadine

-Måste varit något djur, svarar John.

De alla tittar på Ryan som sitter helt likblek i baksätet krampaktigt hållande sitt objektiv. Hans kropp skakar och han får inte fram ett ljud.

De alla tittar ut genom framrutan.

Torkarbladen kämpar med att få bort det tjockflytande blodet och den gula sörjan som lämnats kvar, så det hände verkligen inget av detta var bara en dröm. Från skogen hörs ytterligare tjut och ylningar.

Efter en stunds övertygande att det måste ha varit ett djur bestämmer de sig för att det bästa är att ta sig fram till huset så fort som möjligt. Sam som är känd för att kunna hantera en bil, trycker pedalen i botten och snart uppenbarar sig en grusplan med ett sekelskiftes trähus i två våningar, med ett tillhörande garage.

Parkerad framför huset står Kristofferssons silverfärgade bubbla.

Huset närvaro verkar tränga bort den gråa dimman, bortom gårdsplanen kan endast skogen skymtas tyst, mörk och ondskefull.

Bilen stannas och ur går alla utom Ryan som låser bilen så fort de övriga har gått ur.

-Jag och Tom Jones väntar här, leta ni upp Kristoffersson.

Sam går fram till bubblan, konstatera att nycklarna inte sitter kvar, lika så saknas säckarna. Bilens golv och säte är fullt av en mörkröd sörja, Sam tar lite på fingret, luktar,
-Hmm inte olja, kan vara blod säger hon och smakar på det.

Spottar några gånger,
-Mmm visst är det blod. Vad var det egentligen han hade i de där säckarna? säger hon och ser på de andra.

-Titta på dessa säger Nadine, bilen verkar inte tillhöra Kristoffersson utan en Jorgen Hanson, Sam tar papprena och nickar instämmande.

-Underligt

Johusa öppnar bagaget till bubblan och konstaterar att även här är det blött, troligtvis av tidigare säckar.

Några rop efter Kristoffersson ut i natten ger endast tystand till svar, så gänget går de få trapporna upp till verandan på huset, även Ryan har nu insett att det är säkrare att vara tillsammans än ensam i bilen med Tom Jones, tjuren från Bronx.

Den hästskoformade dörrklämpen ger ifrån sig ett klingande när den möter den vita ytterdörren, men fortfarande endast skogens tystnad till svar.

En lukt av gammalt slår emot gänget när de öppnar dörren. Innanför finns hallen, en enkel möblerad hallbyrå med en klädhängare och en matta ligger på golvet. En trappa leder upp till övre planet. Hallen går vidare in i ett öppet rum som ser ut att vara ett vardagsrum och till vänster finns ett kök.

Ett ljud från övervåningen får gänget att med John i spetsen ta sig upp för trappan, varje steg ger ifrån sig ett oroväckande knakande och de alla håller sig krampaktig i den utsnirklade ledstången.

Väl uppe ser de flertalet stängda dörrar, de stannar och lyssnar, blandat med deras andetag och hjärtan som nu bultar, hörs ett skrapande ljud från en av de stängda dörrarna.

John tar tag i handtaget men ryggar snabbt tillbaks.
-Aj, jag brände mig.

Även Sam känner på handtaget, med samma reaktion.

-Hmm kanske det brinner där inne? säger Nadine.

-Tänk om Kristoffersson är fast där, fort Ryan och Johusa, jag tyckte jag såg ett badrum där borta hämta vatten, fortsätter Nadine.

Ryan och Johusa springer mot badrummet, ett blåkaklat badrum, fyra par badtofflor står prydligt vid en vägg, två vuxna och två för barn.

I det vita badrumsskåpet finner Ryan handdukar som han lägger i blöt handfatet samtidigt som Johusa fyller en skurhink med vatten från badkaret med lejontassar.
-Skynda skynda hör de Sams röst ropa från korridoren.

De blöta handdukarna binds runt huvudet på gänget för att underlätta andningen om det nu skulle finnas rök på andra sidan.

John ger dörren en ordentlig spark och den flyger upp.

De möts av ett brinnande inferno! Värmen som slår mot dom, lågor som slickar golv och väggar, deras blick fastnar dock på den svarta järndörren fylld med skrikande ansikten, och med lysande tecken i silver. Från taket hänger brinnande kedjor med krokar ned och på flertalet av dom sitter människor i alla åldrar och kön fast och vrider sig som maskar på en metkrok.

Innan någon hinner stoppa Sam får hon panik, tar en stol och kastar mot fönstret, fönstret krossas och syre fyller återrummet, skapande en exploderande eldboll, tryckvågen från explosionen slår alla till marken med svåra brännskador. Bakom dom försvinner trappan i ett kolsvart mörker, hallen börjar även den ätas upp.

Sam kastar sig mot fönstret och ut från elden, efter henne kommer Nadine som inte landar på gräset nedanför utan kantstenen till gården och foten ställer sig i en omänsklig vinkel.
Johusa får även han panik, vänder hinken med vatten han håller i handen över sig och rusar mot den okända dörren med demoniska ansikten som förvridet skriker i tysnad.

John och Ryan hoppar även de ut ur det brinnande huset även om det är 5 meter till marken är några brutna ben mycket bättre än att bli innebränd eller gå genom en demonisk dörr.

Sam tittar till Nadines fot, och konstaterar att den är bruten, tyvärr kommer alla hennes läkarkunskaper från doktorn kan komma så hade det varit frågan om en kärleksaffär mellan två läkare kunde hon svara, nu var det en fot som behövdes spjälkas vilket hon inte lärt sig.

Samtidigt rotade John och Ryan fram en stege och reser den mot väggen för att hjälpa Johusa.

De klättrar uppför stegen till det brinnande rummet, men ingen skymt av Johusa. John tar genom elden fram till den underliga dörr och öppnar den.

Johusa står i en vit upplyst korridor, väggarna är täckta av förvridna skrikande och plågade människoansikten, krokiga armar sträcker sig ut från väggen för att gripa tag i honom och dra honom in i väggen. Trotts denna syn håller sig Johusa lugn och sansad, då dörren bakom honom försvunnit och endast mörker kvarstår finns det bara en väg för honom att ta, han drar in magen och håller sig i mitten för att inte bli nuddad av armarna.

En hes skrovlig röst hörs från överallt och ingenstans, ”Lämna eller ta min plats” rösten ekar längs den människoklädda korridoren, Johusa fortsätter längs korridoren.
-Jag lämnar gärna! Vart är utgången??

John har öppnat den svarta dörren och bakom den finner även han de förvridna ansiktena.
-JOHUSA vart är du?! Ropar han längs korridoren.

-Här, får han ett svar det låter avlägset. Från Johusa.

-Vart då?

-Inne i korridoren, denna gången låter svaret närmare, precis som han var intill.

-Jag kan inte se dig ropar John fundersamt.

-Jag följer pilarna här inne, jag hoppas de kan ta mig ut.

-Johusa!! kom tillbaks detta stället verkar helt galet. Det är ansikten på väggarna! Säger John med lite panik i rösten.

Samtidigt har Nadine och Sam tagit sig ner i vedluckan till huset källare där de funnit en koja, överallt på väggarna står orden ”hjälp mig mamma” ristade med kritor.

Vid genomsökningen av källaren hittas även ett gammalt fotoalbum på en bild finns en man i militäruniform, märkt Jorgen Hanson. Kristoffersson verkar inte vara helt ärlig när det gäller vilka som bor här. Även ett par kryckor, skidor, stavar och pjäxor återfinns bland skidorna i taket.

Sam och Nadine tar sig ännu en gång upp för trappan, denna gång är korridoren inte svart men eldens ljus syns fortfarande underifrån dörren, de öppnar dörren och där står John och Ryan, som de lämnades tidigare, ropande efter Johsua.

Gänget tittar på varandra, sedan på dörren den svarta dörren, och tillbaks på varandra igen…
Skulle de ge sig efter Johusa?