Bronweg ser med längtan i blicken på Reniss när hon försvinner genom portalen. Hennes bruna läderkläder med stänk av blod från den tidigare striden får honom att känna sig varm inombords. Han för handen över sin käke som fortfarande ömmar efter den mycket lyckade träffen tidigare, ja detta är en riktigt kvinna säger han för sig själv innan han med några snabba steg följer efter resten av gänget genom portalen.

Greppet om yxan hårdnar, men Ylva då? tänker han, kommer hon att ta illa upp? Ååh dessa kvinnor. Han hade aldrig förstått sig på dom, hur får man egentligen deras uppmärksamhet, allt var så mycket lättare i Råbäck där ordnade föräldrar vem och vilka som passade ihop. Men jag tycker allt att jag lyckats bra med att fånga hennes uppmärksamhet, nickar han för sig själv och ler, men jag kanske skulle fråga Talron, han verkar ju veta hur kvinnor ska tas särskilt sånna här långörade, med en stor loska när han precis gått genom portalen till de andra.

Det normalt så intensiva dagsljus från Rietas svärd dämpas av de mörka stenväggarna som vägrar reflektera och kvar lämnas endast ett spökligt kallt och dystert ljus. En snabb blick runt om i rummet avslöjar ett flertal igenspikade stora packlårar som står prydligt uppstaplade mot väggen. Mitt på den västra väggen finns en stor dubbeldörr gjord av hårdaste ek, förstärkt med järnband allt för att hålla obehöriga ute.

En svag doft av djur finns även i rummet, lukten är mer påtaglig ju närmare man kommer den övertäckta vagn som står mitten av rummet. En stor bur täcks delvis av ett tyg svart som natten, som även detta verkar sluka allt ljus.

Det enda som hörs är äventyrarnas andtag och ljudet från deras kängor mot stengolvet.

Detta bryts plötsligt av rasslet från kedjor och en nyckel som vrids och den svarta duken över buren faller till stilla till marken.

Inne i buren finns två stora hunddjur deras svarta muskulösa kroppar omvälvs av skuggor och ångan står från deras nosar. Med sina stora huggtänder och svarta tomma livlösa ögon vittnar om att detta inte är varelser från vårat existensplan.

Deras huvuden böjs bakåt som för att yla mot månen, från deras strupar kommer ett djävulskt avgrundsyl som får blodet i alla utom Talrons att bokstavligen frysa till is och våra rörelser blir klumpiga och långsamma.

Xavier är den första att skaka av sig den olustiga känslan och tar en av spikarna som Bronweg har i bältet och rusar mot buren för att försegla den, tätt följd av Rennis och Bronweg som även dom rusar till buren för att hjälpa till att hålla emot dörren.

Reniss försöker även hon rycka en spik från Bronweg, som tittar på Rennis mycket tunnare armar och säger åt henne att ”lämna grovjobbet till männen som klarar av det”. Med ett fnys slänger hon spiken på honom och vänder sig om, Bronweg ler med sina bruna tänder och luckan mellan framtänderna ser större ut än någonsin. Han sätter spiken i öglorna och böjer till den så det skulle vara omöjligt av någon utan tummar att öppna den.

Framför Rieta, Talron och Naivarah som är kvar vid portalen de just gått igenom, darrar luften till; ett ljus, en bild av en annan plats, som en tavla och ur tomma intet, kommer en kvinna gående. Klädd i en lång svart klänning, hennes ansikte täcks av flertalet ärr. Utan en enda rörelse från hennes läppar kommer orden från hennes munn.
- Cal ussta t’zarreth!

Nekrotisk svart energi pulserar och sprakar mellan hennes fingrar, hennes ögon blir vita och hennes svarta hår virvlar runt av kraften. En stråle av ren ondska och död skjuts ut mot Rieta som efter sina år av träning instinktivt håller upp sin hand som skydd. Kraften leds in i Avandras ring som hon som alltid bär på fingret. Den börjar lysa ilsket rött och den svarta nekrotiska energi från kvinnas finger börjar ändra färg från svart till allt starkare rött för att slutligen explodera i en ljuskaskad som kastar häxan flera meter bakåt.

- Känn Avandras kraft, lyd mig! säger Rieta och kvinnan faller på knä framför henne.

Samtidigt vid vagnen har Rennis fått syn på någon eller några under vagnen, när hon närmar sig vagnen rusar det ut två svarta skuggor med långa näsor. Oförberedd som hon är, hinner hon inte reagera och de är snart förbi. Upptagna av häxans beteende märker inte Nivarah och Talron att skuggorna smyger upp bakom och på ett givet kommando placerar dom sina dolkar i ryggen på hjältarna.

Från utrymmet under vagnen kommer ytterligare en långnäsa fram. Denna har inte samma fördel som de tidigare och överraskar ingen och han får både tre och fyra hugg innan han snubblar till vid försöket att hugga Rieta, som inte vill döda honom utan gör ett försök att greppa hans vapen, men tyvärr misslyckas manövern.

Xavier stormar fram med sin yxa i högsta hugg och med ett långt svep träffar han de två som just överrummplat Talron och Nivarah. Kraften i slaget får båda att tappa sina knivar och deras händer får fullt upp att hålla tillbaks tarmarna i kroppen. De stapplar några steg bakåt och Reniss spänner sin båge och avslutar lidandet för en av dom som faller död ner med blodet som täcke.

Synen av blodet får Bronweg att yla ikapp med hundarna och med två brutala hugg i häxans späda kropp ser man paniken i hennes hennes ögon och utan vidare tanke på sin säkerhet flyr hon. Inte ens att hundarna i buren river och klöser i hennes kläder när hon i panik springer mot portalen rör henne, och Bronweg och Rieta ser sina chanser att ännu engång sätta sina vapen i kvinnan när hon springer iväg.

Nivarah försöker träffa långnäsan som stuckit kniven i henne men kniven som fortfarnade sitter kvar i hennes rygg gör att hon helt tappar koncentrationen och lodet slår istället in i taket. Rieta ser att det inte ser så bra ut därborta och även hon rusar dit för att hjälpa sina vänner och snart kan Dark-onen känna sig mycket omringad, av både svärd och ljus.

Även Talron hjälper till med att nergöra den omringade och den tidigare så mörka fienden skiner och lyser när den gång på gång träffas av det heliga ljuset.

Ingenstanns kan fienden finna skydd och Xavier gör en snygg piruett följt av att hans yxa skiljer även dennas mörkrets tjänares huvud från dess kropp och blodet färgar stengolvet rött där kroppen ligger och rycker i spasmer.

Bronweg tittar på den återstående Dark-one som står mellan honom och portalen där häxan rusat in, och med sina luffsande steg går han sakta mot den med sitt stora leende. Han höjer yxan överhuvudet precis som när han huggde ved i Råbäck låter han den gå från huvudet genom bålen och ner i skrevet på den stackars varelsen som delas på mitten där han försöker skydda sig med sin lilla kniv som bara faller till marken med en ena halvan av kroppen.

Xavier är den som är snabbast in igenom portalen, Innanför står häxan och väntar, ännu en gång blixtrar hennes ögon till och håret virvlar till, energi som slår ut från hennes kropp träffar Xavier. Men någonstanns har även magin denna gång spelat henne ett spratt och Xavier ser hela världen som i ultrarapid men han rör sig fortfarnade som vanligt och efter bara några snabba steg är han framme vid henne.

-Vart är Modra, frågar han. Han ser att hon inte tänker svara så han höjer sin yxa och skiljer även denna varelses huvud från kropp och det rullar likt en boll iväg över golvet.

Tystnaden lägrar sig över lokalen och hjältarna ser frågande på varann, var alla fiender nu nergjorda? Liket av häxans dras tillbaks till vagnen och rummet börjars undersökas.

De stora lådorna innehåller både vapen och rustningar av den underliga metallen. Både Bronweg och Xavier gottar sig och ser till att förse sig. De döda kropparna undersökts och en ansenlig summa guld hittas, detta guld finner sig snabbt till rätta i de giriga äventyrarna penningpungar.

Bronweg känner ett magiskt aura som strålar ut från Vagnen efter lite undersökande och studerande av de arkaniska tecken inser han att någon form av skydds formel för att hindra teleportering.

Bronweg försöker ännu engång charmera Reniss på sitt lilla specialla sätt genom att be henne avliva hundarna som sitter i buren, och en vild diskution om hurvida det är rätt att skjuta djur i bur eller inte uppstår, det hela slutar med att Reniss försöker bända upp spiken som håller fast galler dörren, men lyckas slinta med spiken som körs rakt igenom hennes hand, och bloder forsar ut över golvet ackompanjerat till Bronwegs ekande skratt.

Han får ännu en gång en dödens blick av Reniss och Talron får ännu engång sluta hennes sår med sin vita läkande energi.

Under tiden har Naivarah undersökt den stora ekdörren och hennes vaksamma ögon har funnit arkana tecken som tyder på fällor, efter lite noggrannare undersökning inser hon att detta är formel som hennes föräldrar alltid låste hennes fönster med för att hon inte skulle ge sig ut på nätterna. Efter att dubbelkollat att det verkligen verkar stämma tar det henne inte mer än några sekunder att oskadligöra fällan och låsa upp dörren.

Med en ordentligt knuff slår Xavier upp de båda tunga dörrarna och stegar in i ett rum täckt av vit marmor. Stora pelare håller uppe taket och små alkover med heliga målade relifer finns längsväggarna.

Men det deras blickar fäster sig vid är de två stora sten-portalerna som finns i detta rum.

Den ena har en mjölkvitt pulserande vit rökdimma som flyter inom ramen. medans den andra portalen verkar leda till ett mörkt rum med ett bord och två stolar, men inga levande varelser syns till.

Plötsligt börjar det redan dunkla ljuset dämpas och från överallt och ingenstanns börjar det höras viskningar, hela rummet pulserar i Nekrotisk energi. Viskningarna blir starkare och formas till ord:
- Jag befaller er mörkrets klo-tjänare, skydda denna helgedom.

De ser sig runt om i rummet men ingenstanns kan de se något tecken på liv eller rörelse.

Naivarah är den som först tappar tålamodet och avlossar en lod på måfo in i den vita portalen, detta får något på andra sidan att vakna till liv och ut ur portalen kommer sex transparenta spöklika varelser.

Rieta identifierar dom genast som Wraiths, och en mycket hård strid utbryter mellan dom två fraktionerna. Hjältarna får använda alla sina extraordinära krafter för att hålla sig vid liv. Hjältarnas vapen träffar fienden gång på gång men deras transparentet gör att vapnen går igenom kropparna utan att orsaka någon större skada.

Även Reniss lider av den tidigare spikskadan och hennes skott är väldigt skakiga och osäkra inte många pilar finner sina mål denna strid.

Xavier vanan trogen svimmar även han av en stund under striden, men efter Talrons insatts är han snart på benen igen.

I stridens hetta visar sig även ännu en dark-one, som under ett tillfälle presenterar sig som Modra, kräver nyckeln i utbyte för att avbryta striden. Givetvis är detta inget som en hjälte skulle gå med på och stridigheterna fortsätter, långnäsan blandar sig även han in i striden och med sina kortsvärd hugger han Xavier och försvinner sedan tillbaks in i skuggorna för att en stund senare göra samma sak igen.

Till slut är Wraithsen nergjorda och med Modra dold någonstanns i skuggorna ställer sig äventyrarna rygg mot rygg med vapnen redo att hugga om Modra skulle visa sig igen.

Framför äventyrarnas fötter breder sig nu ännu en gång Overlook ut sig, med sina många spetsiga torn och höga murar.

De tar sig fram längs de trånga gatorna kantade av försäljare som gång efter gånger påkallar och fångar Naviarahs uppmärksamhet. Den normalt korta resan mot värdshuset Bergets Härd tar sin dryga tid, och får till och med den lugna Talron att tappa tålamodet när Naivarah i tio minuter försöker bestämma sig för om hon svarta eller rosa hatten med fjäder och Talron gör det hela beslutet lätt för henne och betalar båda.

Detta får Rieta att se sin chans och börjar fundera på om hon ska ta den tighta svarta långa klänningen eller en kort vit. Denna gång faller inte Talron för tricket utan Rieta får betala sin klänning själv och valet slutar med den svarta. Under hela vandringen genom staden har Xavier haft en tryckande känsla av att dom varit förföljda men han hade inte lyckats indenfiera om det var sant eller om det bara var hans kattvaktsinstinkt som satte in.

Nöjda med sina inköp inser gruppen att deras egentligen ärende i staden är att besöka Ärans Hall och avlägga rapport om att Nexus nu har blivit stängt och inkassera belöningen för två väl utförda uppdrag.

Som alla hus byggda av dvärgar så är även rådhuset en imponerad byggnad med stora och höga marmorpelare som håller upp det sluttade skiffertaket.

Efter en stunds väntan och förklarade av sitt ärende hos en skrivare i receptionen tar rådman Kaldrik emot dom, och de bjuds in på hans ämbetsrum. Xavier däremot ursäktar sig med några ord om uthuset men säger att de övriga kan börja utan han.

I själva verket smyger han sig till entrén till rådhuset och gömmer sig bakom en pelare och hans misstanke om att någon förföljer gänget bär snart frukt: in genom dörren kommer en mörklädd person vars ansiktet täcks av en mantelhuva, men Xavier är säker på att just denna manteln och person är den han sett i ögonvrån till och från hela dagen.

Han låter personen komma in i byggnaden innan han smyger upp bakom och sätter svärdspetsen i ryggen på den mantelförsedda personen, som nu vet att loppet är kört och sträcker upp händerna i luften.

Inne i rådmannens kontor har de övriga börjat berätta om äventyret och vad som hände i klostret, väggmålningarna i klostret beskriv mycket passionerat av både Naivarah och Rieta till Kaldriks stora belåtenhet, och det slutar med att de båda blir inbjudna till en konstkväll hemma hos rådsmannen den nästkommande kvällen.

Och in genom dörren kommer den mantelklädda personen med Xavier efter sig.
-Se vad jag hittade! säger han triumferande, samtidigt som han för huvan från personen, och avslöjar att det är en kvinna i 20års åldern med kort brunt hår som han fångat. Det mest i ögonfallande är det stora ärret som löper från hennes vänstra öra ner till halsen. Hon presenterar sig som Fabiel.

Hennes tunga är flink och hennes historia om att hon är här för att söka hjälp åt sin far vars hus som håller på att vattenfyllas i källaren, förefaller alla utom Talron vara sanning. Men Talron beslutar sig för att låta det hela passera och tar inga åtgärder utan flickan släpps och rapporteringen om uppdraget fortsätter, efter lite köpslående och förhandlande betalas belöning ut både för stängande av Nexus och upprensandet av klostret.

Med nytt guld i fickorna bestämmer sig delar av gruppern att prova på att förvara guldet på en såkallad Dvärgbank där de lovar att hålla det säkert vilket låter bra för äventyrare som inte vill bli av med sitt guld.

Efter all shopping och pratande med rådsmannen så börjar deras krafter sina och det börjar bli högtid att ta in på värdshuset, givetvis faller deras val på Bergets Härd där de förhandlat fram gratis rum i utbyte mot deras tidigare tjänster.

Samma stora glada barmor står i baren och hälsar dom varmt välkomna. Efter ett mål varm mat och några skummande öl, faller samtalet in på Fabiel, och det visar sig att hon varit på värdshuset för bara någon dag sedan. En av pigorna hade då sett dom ritandes en sak som såg ut som ett ankare fast i nyckelform. Och en snabb skiss av föremålet visar sig att detta var just denna sak som hittades på orc ledaren tidigare!

Efter att lagt ihop ett och ett och kommit fram till ett…  iallafall enligt Bronweg som försöker övertyga Talron om man har en guld hög och lägger till en guld hög till så är det fortfarande en hög inte två.
Då bestämmer dom sig för att gillra en fälla om nu Fabiel skulle komma på besök, så de byter sina enkelrum mot sovsalen och snaror placeras ut i salen och med hjälp av en stor kvarnsten som motvikt ska eventuella tjuvar fångas in.

Men allt deras jobb blir förgäves då natten förflyter lugnt och stilla.

På morgonen beslutar dom sig att inte sitta passiva och vänta på Fabiel och svaren utan de ger sig ut på stan för att se om det kan hitta henne. Naivarah frågar runt men gänget håller sig i närheten om något skulle hända skulle de snabbt vara på plats för att rycka in så efter några timmars frågande och mutande får hon upp spår som tar dom till de sämre delarna av staden.

Solens strålar orkar sig inte ner till gränden och skapar ett dunkelt ljus som kastar långa skuggor längs väggarna.
En häst står och skrapar med hoven inne i gränden men för övrigt verkar den tom och övergiven.
-Här ska det vara, men jag kan inte se någon, säger Naivarah och går in i gränden…

Med en tung duns landar Bronweg på grottans underligt beväxta golv. Hans stora fötter krossar några av de tusental decimeterhöga vita munförsedda stjälkar som sticker upp ur berget.

Talron med sin oändliga kunskap om grottpolyper påpekar snabbt att Bronweg bör ta det varsamt vart han sätter fötterna då växterna han just krossat är skott av den stora som han just huggt av. Bronweg muttrar nått ohörtbart och klampar vidare i gången, de övriga samlar snabbt ihop repen och småspringer efter Bronweg längs gången.

Dvärgen har tröttnat på tiden det tagit att ta sig över klyftan och gett sig av i förväg och med sin krita ska han markera vägen säger han.

Grottgången kantas av polyperna, dock är ingen av dom ännu tillräckligt stor för att utgöra någon fara för gänget när dom med bestämmda steg klampar allt djupare ner i berget. Den fräna doften av svavel blir allt mer påtaglig ju djupare i berget de kommer och den vita rökaktiga dimman som följt kommer lägre och lägre in gången och de tvingas snart gå på huk för att kunna fylla sina lungor med den lilla stillastående bergsluften som finns.

Xavier talar högt och brett om att en soldat aldrig hukar sig utan marchera framåt oavsett dimma, den blåögda Naivarah lyssnar på Xavier för inte vill hon vara fegare än han, så även hon går upprätt. Detta får de båda betala dyrt efter bara några hundra meter i grottan faller de båda ihop av andnöd. Talron med sina flinka fingrar får dock igång deras andning igen men deras kroppar är fortfarnade medvetslösa.

Bronweg hivar upp Xaviers kropp på axeln medans Rieta tar Naivarah och Talron tar upp Xaviers hillebard och tar täten, sökandes efter dvärgens markeringar.

Gångarna går upp och ner och flertalet avstickare finns men markeringarna från kritan gör valet av rätt väg lätt.

I en fyrvägskorsning stannar Talron upp, han tittar en och två gånger – men inga märken återfinns på någon av väggarna.

Vägen framför dom ser glasaktig ut och sluttar lätt nedåt, de andra vägarna ser mer skrovliga ut och sluttar uppför. Talron står och tvekar.

Bronweg och Rieta sjunker ner på sina trötta ben för att få en vilopaus hårt tärda av den extra vikten.

Talron beslutar sig för att undersöka vägen rakt fram, där han tyckte sig se ett svagt fladdrande ljus men han kunde inte vara säker.

Försiktigt försiktigt tar han ser ner längs den blankpolerade gången. Plötsligt börjar hela berget skaka och skälva stenar lossnar och stora sprickor öppnar sig i bergsväggen! Med en knall öppnas ett stort hål i väggen och all luft sugs in i rummet som öppnas upp, och hetvarm lava börjar rinna fram!
Kraften av explosionen får Talron att likt en vante flyga genom luften. I ren panik får han tag i kanten med sina händer och klammrar sig fast medans lavan rinner under honom. Inne i lavarummet ser han en varelse, flera huvud högre än sig själv, med kropp av renaste eld som just nu håller på att forma ett eldklot av lava som tas upp med händerna.

Endast blicken av denna varlsen får Talron att med vilt fäktande armar ta sig ned från väggen, och med en väldig fart, påskyndad av den rödglöggda lavan, sätta fart tillbaks längs gången han kom ifrån skrikande:

- Lava!! spring!

Bronweg tar tag i den avsvimmade Xaviers och drar han upp i en av sidogångarna tätt följd av de de andra. Naivarah lyckas under färden att återfå medvetandet, omtöknad ser hon sig runt i den steniga gången, där lavan en bit bort rinner ner längs vägen de kom ifrån. Nu har de inget annat val än att hitta en annan ut härifrån.

Lavans hemtrevliga spraknade bryts plötsligt av ett fjärran stridslarm och dvärgens röst ljuder längre fram i gången. Alla utom Xavier som fortfarande är medvetslös drar sina vapen och rusar för att hjälpa dvärgen i vad det nu ännu må vara för fasor som möter honom.

De rusar längs korridoren in i ett fackelupplyst rum. I rummet finns dvärgen i vild närstrid med två bärserk-orcher, längre in i rummet står ytterligare en stor orch med en ringbrynja och han väger en lång glav i sina handskebeklädda händer. Längre in i rummet finns oxå en lite mindre orch klädd i en robe, med massa lerkrus hängande vid sin sida.

När orchen med glaven får syn på äventyrarna som entrar rummet ger han upp ett högt stridsrop och stormar fram genom rummet. Rieta drar sitt svärd och springer för att möta orchern – deras vapen möts och gnistor slår ut av kraften! Rieta måttar ett snabbt uppföljande slag mot orchens mage som tar djupt innan han hinner parera.

Samtidigt som detta händer tar orchen i roben upp ett av sina krus vars stubin som han nu tänt eld på, och med ett välriktat kast flyger kruset genom luften och landar framför Rietas fötter – som med ett snabbt steg flyttar sig från kruset.

Lika stor tur har inte Bronweg som just är på väg in rummet med sin yxa och då exploderar lerkruset och hans kläder fattar eld! Bronweg ger då ifrån sig ett vrål som får de två bärserksernas orcher trummhinnor att spricka och börja blöda och sen fortsätter Bronweg sin rush mot den ringbrynjeklädde orchen och med ett kraftig hugg skiljer han orchens huvud från dess kropp. Stärk av träffen rusar han fortfarande brinnades, vidare mot de andra två bersäkerna och han låter sin yxa svinga ännu engång men utmattad och störd av elden i hans kläder gör att attacken missar den helt förskräckta lilla orchen.

Bronweg vänder då sitt huvud mot orchen med krusen och skriker att snart är det hans tur!! Kraften i skogshuggarens röst får orchen att tappa sitt tända lerkus som ramlar till golvet så skärvorna yr men dessa tar inte eld.

Naivarah tar då några steg in i rummet och tar sikte på denna orch med krusen och sätter ett välriktat armborst lod i halsen på honom och med en förbannelse till alla eladrins släcks hans liv med ett gurgle.

Dvärgen har under denna tiden blivit hårt ansatt av bärserkerna och i ögonvrån ser Bronweg att dvärgen ligger ner, så han vrålar ut sitt stridsrop och av dess kraft stapplar fienden några stag bakåt.

Talron ser sin chans och springer fram till dvärgen och låter Melora läka den mycket skadade dvärgens sår. Med dvärgen uppe på benen igen tar det inte långtid att besegra de två orcherna som faller snabbt under gruppens vapen.

Och rummet fortsätter länge fram och Nivarah blir lite för nyfiken, så medans de övriga sitter sig för att ta igen sig passar hon på och smyger till nästa rum. Hon får syn på ryggtavlan av ytterligare två orcher och genast sätter hon en pil i varje när plötsligt ut från ingenstans, två arbalester på magiska ben börjar komma mot henne. Naivarah ser sig runt i rummet och noterar att även i taket sitter 3 armborsttorn som verkar följa hennes varje rörelse.

Med ett skrik av förskräcklse kastar hon sig runt hörnet igen innan arbalesten hinner ta sikte och skjuta, detta får de övriga i gruppen att avbryta sin vila och rusa till hennes undsättning.

Pilar börjar vina genom rummet och äventyrna finner inget skydd utan ser det klokast i att dra sig tillbaks för att ta en kort paus och läka sina ytliga sår, för gruppen behöver verkligen lite vila nu.

Dvärgen vill inte höras talas om detta och de sista dom ser är hans tufsiga hår när han försvinner in i rummet med alla armborst. En spöklik tystnad lägger sig över rummet, men inga döds skri från dvärgen hörs…

Hjältarna sjunker ner i en circel med ryggen mot varann för att hämta andan en kortstund.

Den kalla bergsluften får de döda, ännu varma orchernas kroppar att ånga ”som om deras ande lämnar kroppen” påpekar Bronweg. ”Fast bönder har nog ingen ande,” påpekar Naviarah snabbt. Talron är för trött för att säga nått och låtsas inte höra.

De många, imponerande dvärgstatyerna vakar över tempelgården som trotts att den färgats röd av allt blod ger ett visst lugn till gruppen som nu börjar få normal puls.

Xavier ställer sig med skölden redo framför den stora porten, och på ett givet kommando trycker Rieta upp den tunga dörren – och in rusar äventyrarna!

De kommer in i en jättesal; rader av bänkar står vända mot ett altare i mitten av rummet, längs de bakre väggarna finns balkonger och trappor leder upp dit.

Väggarna och taket är täckta av målningar föreställande dvärgar som utför Moradins önskningar. Tyvärr är även denna sal är övertäckt av döda dvärgar.

Både Rieta och Naivaras blir dock som förstummade av de överdådiga målningarna, de livliga berättelserna och fjärran länder, så de ignorerar helt den ben- och fjäderskrud beklädda, hoppande och skrikande extra ful orch framför dem. Ser kvinnlig ut.

Detta är något inte Bronweg missar att se, utan snabbt tränger han sig förbi både Xavier och Rieta, vilt rusande med Ylva vilt svingande.

Vad Bronweg nu inte ser är de 6 andra orcherna hukandes bland bänkraderna och de två elaka med armborst som står uppe på balkongerna, och de med klubbor kommer rusandes för att möta gruppen.

Framför haggan kommer en storväxt orch fram och ställer sig i vägen för att Ylva ska kunna nå haggan, och en vild Yxstrid ytbryter, men som alltid, som oftast, går Bronweg även segrande ur denna strid. Lite med hjälp av de övriga i gruppen som tagit hand om det andra patrasket.

Xavier samlar ihop kropparna medans de övriga vilar igen. Soldaten samlar orcher i en ”att bränna”-hög och dvärgarna i en ”att begrava”-hög.

Då det inte finns några synliga dörrar från rummet varken uppåt eller neråt, börjar gänget leta efter hemliga dörrar – men även denna gången fastnar Naivaras blick på väggarnas målningar. De var verkligen intressanta noterade hon.

Rieta däremot finner en lucka i golvet vid altaret – givetvis låst. Så Naivara tar fram sina verktyg, övertygad om att bästa sättet att öppna låset är med Bronwegs öl.
”Dvärgarna i staden började ju prata och öppna sig av öl, då måste ju även dvärglås öppnas sig med hjälp av samma metod!” resonerar hon samtidigt som hon börjar hälla öl på låset. [Tredje eller fjärde fumlen idag?]

Bronweg klarar inte av att se hans öl gå till spillo så han tar tag i Xavier och går ut för att hämta vatten att koka upp för att hälla om det nu skulle finnas fler orcher därnere under luckan. Om den nu nånsin kan öppnas.

När Naivara häller ölen på låset klickar det plötsligt till och vips flyger Naivara genom luften. Den som slått upp luckan med en väldig kraft kommer ut. En Orch! Huvudet större än Bronweg, röda ögon lysande av hat, och tuggandea fragda, kommer denna varelse ut ur lucka i marken.

Hans stora tvåhands stridsgissel svingas vildsinnt över huvudet samtidigt som han ger ifrån sig ett stridsvrål och anfaller.

Det går inte bättre för denna orch än de tidigare, utan efter kort och intensiv strid ligger även denna livlös på marken.

Xavier och Bronweg kommer tillbaks med vattnet som inte verkar behövas längre utan det bestämms att Rieta, Naivara och Xavier ska smyga ner i mörkret och Bronweg och Talron ska komma efter om kusten är klar så att säga.

En uthuggen trappa leder ner i hålet till en mästerligt mejslad gång. Efter 10 minuters smygande öppnar upp sig i en jättestor pelarsal. Verkligen gigantisk och väldigt dvärgisk. Varför bygger de inte smått om de är så små, funderar Naivara och bestämmer sig för att fråga en dvärg i framtiden.

Salen är full av liv och rörelse, men tyvärr inte dvärgar som rör sig där nere.

”Verkar som om orcherna slått läger här” viskar Xavier till Rieta.
”Naivara! Hämta Talron och Bronweg – detta kommer bli blodigt!!” säger Xavier och hans slitna, trasiga, säck-liknande paltor ändrar form till hårdmetall.

Bronweg kastar det avgnagda kycklingbenet på fatet framför honom och lutar sig tillbaks i stolen, slickar av fingrarna och med en ljudlig rap berättar för de övriga att han nu är mätt.

Xavier har under måltiden studerat rivalerna i gruppen Brindols Försvarare, och det guld de lyckats samla på sig under sitt senaste besök utanför staden.

Guldet glimmar på bordet intill och för att inte vara sämre tar han fram påsen med guld som Bronweg och han tidigare hittade i kistorna i en av gravarna. Detta töms ut på bordet och uppdelningen börjar. Det blir en ansenlig del till dom alla och det talas vitt och brett om att nu behöver de inte göra något på ett tag utan bara njuta av livet.

Precis, dags att få igång festen!! skriker plötsligt Bronweg samtidigt som han reser sig upp, rycker undan stolen för ledaren av Brindols Försvarare som av detta flyger och kysser golvets plankor. ”KROG SLAGSMÅL!!!” vrålar Bronweg och börjar veva med sina håriga armar.

De övriga tvekar några sekunder…

Sir Melvin kravlat sig upp från golvet med blodet rinnande från sitt spruckna ögonbryn, i handen har han en tung tenn-ölsedjel som han med en hårt och välriktat träff planterar i huvudet på Bronweg som av kraften i slaget stapplar några steg bakåt. Bronweg tittar på Melvin, spottar ut en tand och flinar samtidigt som han sveper en sejdel med öl.

- Du slår som en kärring! säger han med ett stort grin.

Detta får dvärgen i det andra gänget att se rött och han reser sig för att måtta ett slag mot Rieta som lätt duckar undan medans dvärgen i sin iver gör en piruett, tappar balansen och drösar in i bordet och får hela spenatfatet över sig.

En flaska viner över huvudet på Bronweg och splittras mot väggen bakom honom.

Deras heliga man som sitter på andra sidan bordet gör en handvolt över bordet och försöker träffa med en spark mot Xavier.

Detta får Naivarah att vilja visa konster och hon hoppar upp på stolen, balanserar på stolsryggen och tar tag i takkronan och börjar svinga.

Även Rieta ger sig in och får tag i ett lerkrus som hon krossar mot Melvis höjda arm så skärvorna yr..

Xavier sliter av locket från en förvaringstunna och drämmer locket i ryggen på munken som tappar andan.

Bronweg torkar bort ölskummet från skägget, sliter tag i ett stort lårben från råddjuret som grillas över elden tar en tugga och svingar det överhuvudet med hopp om att träffa Melvin. Manövern lyckas inte och det enda som får möta lårbenet är några muggar från baren som träffar nästan Talron, vilken satt sig i baren för att undvika stridigheterna.

Då tar sig Rieta och Xavier i position vid varsin sida om Melvin och tar tag i hans armar och ben och hystar ut honom genom fönstret rakt ner i vattentråget utanför.

Mannen i de svarta läderkläderna som missade Bronweg med flaskan, tar en vedklabbe och tar sikte mot Bronwegs huvud men även denna gången missar vapnet sitt mål.

Naivara fortsätter sitt svingande i lampan och hennes fotsulor gör munkens näsa platt då den abrutt möter den mjuka vävnaden.

Svingandet från Bronweg slutar inte utan till sist finner lårbenet sitt mål i huvudet på lädermannen med vedklabben som singlar avsvimmad ner på golvet.

Xavier och Rieta tittar på varann nickar i samförstånd och närmare sig Bronweg.

Naivara i sin lampa börjar nu få upp en ordentlig sving och med ett tjut av glädje flyger hon genom luften, landar ännu engång med fötterna i huvudet på munken som drösar i backen med eladrinen över sig.

Xavier och Rieta tar tag i Bronwegs armar och ben och han åker samma väg som Melvin gjort någon stund tidigare ner i vattentråget utanför.

Dvärgen som nu börjar vakna till liv efter sin piruett torkar av sig spenaten men missar fackelhållaren på väggen och springer rakt in i den och blir medvetslös av smällen.

Naivara håller ner Munken med sina ben, samtidigt som hon med ett spanande öga tittar över golvet där guld spritts av striden.

Hennes ögon fastnar på en stor rubin som kliat sig fast mellan golvspringorna. Med snabba och flinka fingrar ser hon till att munken är upptagen med annat samtidigt som hon med foten snirklar till sig rubinen och stoppar den innanför sin klänning.

Ute vid tråget möts Melvins ansikte av ett tandlöst flin samtidigt som Bronweg drar upp han ur tråget och trycker ett ölstop i hans hand,
-Jahupp, bra strid, skål då… Föresten vi är BäD. Trevligt att träffas!

Och deras bägare möts i en fredsskål och ett namn på gruppen var fött…

Färden går vidare längs den dunkelt upplysta stengången, djupare ner i gravvalvet. Ljuset från facklan får myllret av de krälade spindlarna och deras nät som täcker väggar och tak att glittra som nyfallen snö, men det vittnar även om att ingen har gått här på väldigt länge. Dessa åttabenta ryggradslösa rovdjur, med sina åtta punktögon följer äventyrarnas vibrationer med stort intresse. Men när fackelljuset når spindlarna flyr dom i panik över sina nät till mörkret och säkerheten, väl medvetna om att de inte immuna mot sitt eget klister. Utan endast vissa trådar i näten är klibbiga, så de rör sig med stor precision och försiktighet noga med att bara röra vid rätt trådar – men vilka dessa är vet bara spindlarna själva.

Gången slutar och öppnar upp i ett stort rum, det är högt i tak – tillräckligt för att tre man ska kunna stå på varandra. Sex alkover med stenkistor pryder rummet sidor, två stora dörrar finns i rummets bortre väggar och på motsatt sida av dörren finns en staty föreställande en bock med vingar, i alla fall påminner hornen om detta påpekar Bronweg lite tyst till de andra. Talron tittar först på Bronweg och sen på statyn igen och säger med föraktfullhet i orden, ”det är ingen bock, det är en staty av Orcus.”

Vid dörren står en varelse, kortväxt inte längre än ett barn, klädd i en röd kåpa.
Borta vid statyn står ytterligare en, högljutt mässande.
Xavier kan inte vara tyst utan utbrister:
-HAIL MORCUS fjantarnas fjant!

De båda Gnomerna tittar upp och striden är ett faktum. Två lavaskorpioner ansluter sig till Gnomernas sida och Xavier går några rundor med dessa men slutar som så sig bör, och livet släcks för de Orcus-dyrkande gnomerna en gång för alla.

En rustning med magiska krafter återfinns i en av gravarna och Xavier blir dess nya ägare.

Färden går vidare genom en av dörrarna. Naivarah tar täten med sina tysta lätta steg spanar hon framför gruppen. Men de behöver inte gå långt denna gång föränn ytterligare rum öppnar upp sig, dock mycket mindre än det tidigare, i rummet återfinns två små sängar och ett litet bord med tillhörande stolar, i en av väggarna finns det en fängelsecell med en man passande beskrivningen av Sertanian den gammla slottsguvernören, ansvarig för Den Stora Ärans Hall.

Mannen bekräftar snart även saken med sitt namn och han släpps ut från Cellen med hjälp av nycklarna funna tidigare på en av Gnomerna.

Talron ser över mannens sår och förbinder dom med sina heliga kraft, efter en kort vila rustas den gamla mannen med ett svärd och färden bär vidare mot nya faror här nere i graven.

Enligt mannen har dom blivit runtflyttade med då alltid med förbunda ögon så han kan inte berätta vart dom andra är, men han har hört Kartenix tala om att han skulle försöka göra ett utbrottsförsök vid spiraltrappan där de gått upp och ner för flera gånger, men vart denna trappa är kan han ej berätta.

Färden går vidare ner i de mörka gångarna, här nere är mörkret svartare än det varit tidigare och Naivarah som även denna gången tagit täten får börja treva sig fram där hon går framför gruppen utom räckvid för facklans ljus.
Även här är väggarna täckta av spindelnät och hon får flertalet gånger torka av det klistriga sega nätet mot väggen.

Ett klickande och knastrande ljud hörs genom mörkret, detta får henne att stanna upp, lyssna, försöka se nått i det svarta. Var det något riktigt eller var det bara inbillning, hon tvekar något innan hon fortsätter framåt, väggen som hon haft som ledstång försvinner plötsligt, det klickande ljudet blir plötsligt starkare.

Nej det var inte inbillning, där var det ju igen, snabbt drar hon en matkniv i finaste silver, mumlar sina välbekanta ord, och får kniven att lysa upp som en fackla.

Hon är framme vid ännu ett rum, framför henne tittar två stora insektoider på henne med sina falsett ögon, och deras käkar rör sig. Rummet är täck av spindelnät, tjockare än normalt men ändå samma färg och form.

Hon gör helt om med andan i halsen och rör sig tillbaks till resten av gruppen för att de i samlad trupp ska göra livet surt för dessa stackars insektoider som levt här långt innan några äventyrare kom.

Med ett gemensamt vrål kastar sig äventyrarna sig in i rummet vilt huggande, fast beslutna att förgöra dessa varelser – men vildast av dom alla är Sertanian där han svingar sitt svärd med sina gamla armar!

Detta visar sig vara rätt beslut då de efter striden återfinner Kartenix kropp inbunden i nät, som en påse godis hängande på tork bara väntades på att bli uppäten, tyvärr mer död än Talron kan klara av att återuppväcka.

Hur ska detta sluta? Kommer den fromma Jalissa bli en bit mat för någon tillbedjare av de 9 cirklars gudar eller blir det kanske Thurann som blir den lilla snacks bit hans storlek tillåter?
Eller har Mirtala redan blivit huvudingrediens till sitt egna favorit recept? Har Zerriksa blivit kokad i sin egna häxkittel? Eller har mjöd redan blivit bryggt av Adronsius – den som läser vidare får veta…