Jahapp så detta är då en storstad, skulle det va nått att ha.

Massa folk samlade på en och samma plats, behöva tränga sig fram nej tacka vet jag tysta lugna Rååbäck, det enda som bryter tystnaden där är fallande trä, och för att inte tala om den där slyngen utanför staden, ville ha betalt för att visa vägen till värdshuset, Nej tur jag hade Ylva med mig, hon sätter respekt i folk hon, fast jag hoppas att vi snart kan hitta ett jobb, pengarna börjar sina, men ännu ska jag väl ha råd med en öl eller tre.

Hjorten och Tisteln, skulle det vara ett namn på ett värdshus? Det kunde ju lika gärna hetat Hjortronet och Tisteln, vad har Hjorten med det hela att göra, dom dricker väl inte öl?

Inte mycket folk här, är ölen slut? Nej så illa kan det inte vara.

På värdshuset, träffade jag en liten flicksnärta med spetsiga öron, Naivara verkar hon heta, nåväl, gott luktar hon iafall.

Även en redig soldatkarl vid namn Xaviar dök upp under kvällen men han verkar inte kunna svinga en bägare, höll sig till vatten, vilket nu i efterhand kanske var klokt.

Ytterligare en spetsöra fast mer väderbiten än den första vid namn Talron, klädd som en präst kom också och gjorde mig sällskap men han ville bara ha såndär trams saft, vin kallar dom det visst. Nej tacka vet jag ett stop skummande öl.

Men en som satte sig vid vårat bord, Rieta hette hon visst, horn i pannan hade hon men jag fick aldrig grepp om henne, stortsvärd men ingen rustning – så kan man väl inte gå klädd i strid?

Jag hade verkligen tur denna kväll, jo ni förstår, jag hade nog bara hunnit ta en två, tre bägare än så länge när ett gäng hobbgoblins stormade in på baren och försökte bränna ner stället.

Dom kanske inte heller förstod namnet? Givetvis hade jag Ylva nära vilket var synd för dom, nu vet jag inte så mycket om hobbgoblins men de verkar inte vara så fästa vid sina huvud. Hahaha. Ja som ni alla vet så fungerar ju Ylva bäst efter fyra- fem stop men en fick hon tag i iafall. Fick istället använda krafterna jag ärvt av min mor.

De andra vid mitt bord verkade också klara sig bra, inga skador vad jag kunde se, men en av långörona, verkade ha kraft att läka, dom skulle kanske vara några att slå följe med, denna staden verkar ju helt galen.

Mullret från en V8:a hörs, kort där efter glider en svart van med släckta lyktor runt hörnet. De tonade rutorna hindrar en att se antalet personer i bilen och lera från gårdagens regn skymmer delar av nummerplåten men vittnar om att små bakgator har använts för att ta sig hit.

Sidodörren på bilen hörs öppnas, bilen har parkerat för att eventuella nyfikna grannar inte ska se vad som pågår, och på så sätt kan inte gänget heller se vad som händer, men ljudupptagningen inifrån hotellet vittnar om att någon eller några öppnar en dörr och sedan hörs ljudet från något som låter som en tung trälucka.

En zippotändares eld glimmar till och cigarett rök uppenbarar sig på andra sidan bilen. I den vildvuxna rabatten intill hotellet letar sig plötsligt ljus fram mellan grenarna från en lampa som tänds där inne.

Joshua tar ledningen ner för trappan tätt följd av John och Samantha som sätter fart ner för trappan för att ta reda på vad som egentligen pågår. Ryan och Nadine stannar för att spana och notera allt som eventuellt skulle komma med på mickarna.

Med andan i halsen når Joshua trappuppgången, hans andning är tung och svetten rinner ner för hans panna. Från fickan tar han fram sin röda bandana och knyter den runt huvudet, trycker sig försiktig mot huset kalla fuktiga vägg och ger sig ut i mörkret med sikte mot bilen.

Sam väljer att gå åt andra hållet för att komma runt bilen från dess baksida istället.

John tittar på de båda, skakar på huvudet och ger även sig han ut i natten.

Uppifrån fönstret ser Ryan Sam försvinna in i buskarna för skydd, samtidigt som Joshua är framme vid bilen. Joshuas händer glider längs bilens välpolerade plåt, och fram till passageraredörrens handtag, med ett tyst klick för han handtaget uppåt och gläntar mycket försiktigt på dörren. Det är i sista sekund som han märker den lilla brytaren för kupé-ljuset i bilen, denna oskadliggörs snabbt med ett vältuggat rosa hubba bubba. Och tyst glider han in i bilen.

Sam närmar sig källarfönstret men fryser till när hon ser mannen som röker cigaretten. En grovt huggen kostymklädd man med kort snaggat hår. I hans hand håller han en butterfly-kniv som han ledigt står och leker med, under kavajen skymtas en svartglänsande pistolkolv. Sam sitter helt stilla men mannen verkar inte ha sett henne.

New York-nattens tystnad bryts plötsligt av ett ljudet som om naglar river mot en griffeltavla, tätt följt av en mans skrik.

Ljudet får John där han står vid bakdörrarna till bilen att stelna till och ådrorna spänner sig för att beredda sig på att slå vad som än skapar detta ljudet.

Inne i bilen har Joshua endast hittat ett tiotal tomma Zoloft pillerburkar, men han har nu fått syn på det låsta handsfacket, och har med lite möda lyckats få ur nycklarna ur tändningen obemärkt.

Ännu en gång hörs skrik skärande genom natten.
I handsfacket återfinns ett registrerings bevis till bilen, skrivet på Westhaven Institutet, och ett par blodiga handskar.

Joshua plockar registreringsbeviset på sig men låter handskarna ligga, när han är på väg ut ur bilen ser han även ett parkeringsbevis vilket han även snabbt plockar på sig. Detta får mannen utanför bilen att se något i ögonvrån, och i samma stund som han öppnar dörren stänger Joshua dörren bakom sig, och mannen tittar in i en tom bil.

Från spaningsplatsen uppe i lägenheten ser Nadine och Ryan att mannen börjar gå runt bilen, men både John och Joshua håller jämnasteg framför honom och det hela ser komiskt ut om det inte hade varit för den stora tunga pistol mannen plockat fram, när han går runt bilen. Från lägenheten knäpper Ryan några bilder på det hela.

Sams hjärta bultar av adrenalinet och hon har svårt att ligga stilla, här kan hon inte ligga, då kommer hon att bli upptäckt, med lite desperat blick ser hon sig omkring, soptunnor, nej dit hinner jag aldrig tänker hon, gränden, ja det är min enda chans, hon sattsar och tar sig så snabbt och tyst hon kan tills gränden, aldrig förr har gruset knastrat som denna gång.

Mannen ökar stegen, snart kommer han runt bilens hörn och då är det bara denna öppna gränden kvar mellan Sam och den svartglänsande pistolen, hon måste längre in, hjärtat bultar, han borde höra det, nej jag måste gömma mig.

Ett rostigt staket med en grovkätting spärrar plötsligt hennes flyktplaner. Från lägenheten ser Ryan det hela, mannen ska precis gå runt hörnet på grändens när en smäll, ett metallock från en soptunna kommer rullande, och en katts jamande hörs i natten.

Mannen med pistolen svär och går tillbaks till bilen.

Kvar uppe i lägenheten står Nadine med den andra delen av plankan hon just kastat och med väldig tur träffade soptunnan.

De tidigare skriken har dött ut i natten, gänget samlas igen för att gå igenom vad som skall göras. Kan vi inte bara skjuta dom? föreslår Sam.
De alla tittar på Sam,
-Så du menar att vi ska döda dom kallblodigt?
-ÄR DU INTE KLOK?
Deras diskussion avbryts av att de ännu en gång hör den gnisslande träluckan öppnas och stängas inifrån hotellet.

De kan höra dörren till hotellet stängas, släpande ljud hörs och sedan att bilens sidodörr öppnas. Motorn startar och bilen börjar rulla.

Utan ett ord sätter Sam fart nerför trapporna, i samma stund som vanen svänger runt hörnet korsar hon gårdsplanen, den enda som egentligen hinner förstå vad som händer är John som följer Sam tätt efter.

På trappan halkar Sam till, men John är där för att fånga henne, hon fräser nått och kommer snart på benen igen, snabbt springer dom genom hotellet och ut på framsidan till hennes bil, startar motorn och börjar följa efter vanen.

De tre övriga packar ihop inspelnings-utrustningen och beger sig in för att ta en titt på hotellet.
På bakdörrens trappsteg till hotellet återfinns blodspår och något tyder på att något tung har släpats innefrån hotellet.

Spåren följs och leder till mattan vid receptionsdisken, de drar undan mattan och en källarlucka visar sig.

En gammal tvättstuga finns nedanför trappan, det tjocka dammet på maskinerna tyder på att ingen använt dom på väldigt länge. Men det som fångar deras blickar är ett rum längre in.

En stor välanvänd slaktbänk är placerad i rummet mitt, på de kala vitkaklade väggarna är symboler målade med rödfärg, på en vägg hänger verktyg som med lite fantasi skulle kunna användas av slaktare, även om den där brännare och skalpellen inte skulle höra hemma där.
En lukt av dött, intorkat blod ligger över rummet och gänget klarar inte av att vara i rummet någon längre tid.

Några bilder av rummet och sedan ger de sig ut, ut på gatan, från detta hotell.

Sam och John förföljer vanen till hamnen där en säck dumpas i den skitiga floden. Efter detta tar sig bilen till Campus området och Westhaven Instutionen. Som är ett område omgivet med höga staket.

Gänget återsamlas i lägenheten och de alla somnar utmattade efter en hårdnatts bevakning. Synd att de glömde bort att äta sina smörgåsar annars hade de orkat med en stund till.

Melodin till bloggen är:

http://www.youtube.com/watch?v=jqUTzgXR4IU

Vännerna iakttar Joshua där han står med luren i sin hand, de tittar på varandra för att sedan låta blickarna falla på graffitin som nu pryder väggarna. Det gör dom allt för påminda att de senaste 12 timmar har varit mer än normala.

Klockan närmar sig sju och några timmar kvar till mötet med denna underliga Kristoffersson. Med regnet mot rutan och det avlägsna mullret från åskan skulle de alla hellre sitta hemma en kväll som denna. Men eftersom Sam slängt all mat under städningen övertygad om att den var förgiftad fanns det inget annat än att ta på sig sina jackor och ger sig ut i den regniga oktobernatten.

Väl nere vid Sams bil beslutar vännerna att dom vill stanna till vid St. James, hotellet som enligt polisen varit stängt i flera år, kan detta verkligen stämma? Nog för att det såg sjaskigt ut igår men för någon utan krav var det i alla fall en plats som skyddade mot regnet.

Bilen svänger in den mörka gränden, det enda ljus som finns är ljuset från bilens gulastrålkastare som kastar spöklikaskuggor längs grändens väggar. Från en vält sopptunna hörs råttorna ljud.
En kal sned lyktstolpe skvallrar om att New York har gett upp denna del av staden och lämnat den åt sitt öde.

Sam parkerar bilen vid trottoaren och stänger av motorn. John tar sin jackärm och putsar bort imman på en av sidorutorna.
-Ja här verkar det vara, men det ser öde ut. Inte ens skylten lyser idag, det gjorde den väl igår?
John tittar frågande på de andra.
-Mmm, är det enda svar han får.

Över dörren hänger fortfarande den tidigare prydande neonskylten med namnet St.James, avsaknaden av bokstäver och de uppspikade plankorna över fönstren ger dock stället intrycket att ingen har varit här på väldigt länge.

De lämnar alla bilen och går uppför den lilla trappan mot entrén. Regnet öser fortfarande ner och gatan lyses upp av en blixt under någon sekund badar allt i ljus för att sedan återbli svart och mörkt.

Dörren verkar inte låst men träet har satt sig så John lägger axeln mot den våta kalla dörren och ger den en ordentlig knuff. Dörren går upp med ett rostigt gnisslande. Flertalet flaskor som stått innanför dörren på en låda faller och backen och krossas mot golvet.

Ett svagt ljus längre in i korridoren verkar flämta till och försvinner. Sam låter ljuskäglan från sin ficklampa svepa över lokalen, gamla möbler, den nu gråa heltäckningsmattan täckt med bråte och spindelnät gör rummet till en olustig syn.

Joshua ropar ut i korridoren,
-Hallå! Vi vill hyra ett rum!

Men endast tystnad blir hans svar.
En katts jamande bryter tystnaden, något faller till marken, en rörelse, sen en skugga.
Ljuskäglan sveper över rummet i jakt på orsaken till ljudet.
Ljuset faller på en som sitter hukad bakom en bänk, smal man i en grön välfodrad ytterrock, hans gråahår spretande åt alla håll och ett långt vanvårdat skägg ger intrycket att detta inte är en man som är mån om sitt yttre.

Johusa håller fram sitt cigarett paket. Med försiktiga fingrar sträcker sig mannen bakom bänken efter en cigarett.

-Jag är Johusa, detta är John, Sam, Ryan och där borta står Nadine.

-Blaaaaaa var namnet men de flesta kallar mig Blööö.

-Ni är väl inte poliser, säger han samtidigt som han studerar Johusa från topp till tå.

-Ser vi ut som det? svarar Sam snabbt, men vi har några frågor.

-Var du här igår? frågar Nadie.

-Va? Nej aldrig inte ens om jag skulle få en säckburkar skulle jag sätta min fot här.

De tittar på varann.

-Ja ni förstår när lampan på baksidan av byggnaden är tänd så ska man hålla sig så långt borta som möjligt, ingen av våra vågar sig hit då.

Vännerna tittar ännu mer frågande på varandra.

-Vad menar du, säger Johusa.

-Jo det är såhär. När lampan lyser så kommer det ”poliser”, säger han och gör citations tecken i luften, dessa är poliser av gamla skolan, de brukar ta oss om vi är här, föra oss till gamla polisstationen nere vid hamnen, men den har varit nerlagd för vanligt polisarbete en längre tid.

-Låter namnen Shultz och Gruber bekanta? avbryter Johusa

-Ja, jo jag tror det är två av dom, läskiga typer det där.
-Föresten ni kanske har några dollar över till en kaffe eller så?

Nadine letar i sin väska och tar upp en femdollar sedel.
-Ja nu förtiden är det inte lätt att få sig en värmande kopp kaffe, inte sedan det nya företaget Simon Caldwell Ltd, tog över soppköket, senast vi åt där blev vi sjuka i veckor och Mark klarade sig inte trotts att vi tog honom till sjukhuset, inte för att han hade någon sjukförsäkringen men nått kunde de väl gjort?
Säger han och tar ytterligare en cigarett ut Johusas paket.

-Föresten ni kanske har några dollar till att avvara, kaffet är dyrt dessa dagar, säger han och blottar sin tandlösa mun.
Johusa får ett infall och går fram till kassaapparaten trycker ut lådan och där i ligger de 45dollar som betalats för rummet natten innan.

Han sträcker över dom till Blööö
-Här har du, det ska väl ordna en kopp eller tre.

Ett storleende sprider sig över Blöö ansikte och han bockar och tackar.
-Om det skulle vara något annat jag kan hjälpa er med, sök upp mig på tiggarmarknaden nere vid hamnen.
Säger han, sluter kappan om sig och beger sig ut i höstregnet igen.

-Detta var ju underligt särskilt det med pengarna, hur har dom hamnat där? Eller rättare sagt, vad har hänt med stället under en natt?

Nåväl kanske dags att vi ger oss av, jag är fortfarande hungrig och det är bara några timmar kvar tills vi ska möta den där Kristoffersson, pizza låter väl bra?

Alla nickar instämmande, och de går ut i regnet till bilen igen.

Klockan närmade sig midnatt. Efter en snabb matbit på den lokala pizzerian, gav de sig av mot Café källaren för att möta denna Kristoffersson.

Caféet var beläget i just källaren på ett äldre tegelhus, en smal stenbelagd trappa leder ner till den gröna trädörren, en liten klocka fäst vid dörren anmäler gästernas ankomst och lukten av nybakta kakor nygräddade bullar uppblandat med en lukt av Te, slår emot dom när de går in genom dörren.

Bakom disken sitter en glasögonförsedd yngre asiatiska, som med ett stort leende hälsar dom välkomna.

För övrigt är caféet tomt på gäster, en snabb titt på klockan bekräftar att de lite tidiga.

Som brukligt när de går någonstans låter de Sam välja bord. Att hitta ett bord med utkik över alla dörrar samtidigt som man ska kunna se ut genom alla fönster, givetvis med en vägg i ryggen för att undvika anfall bakifrån. Efter både en och två kontroller av avsaknad och kameror i diverse servett ställ och blomkrukor slår de sig ner vid ett bord och beställer in kaffe med en kaka.

Ryan vänder sig mot Johusa, så, vem är denna Kristoffersson vi ska möta här? Hur känner du honom?

Johusa tittar lite ner i kaffet och rör om med skeden.
-Det gör jag inte, men jag tänkte det kunde vara en rolig grej att driva med mannen, vi hade ju inget bättre för oss ikväll ändå?

De övriga tittar först på varandra och sedan på regnet som utanför öser ner.
-Nej kanske inte. Svarar de med en syrligröst.

Tiden går och just när gökuret på väggen slår sina tolvslag, hörs tunga kängbeklädda steg i den lilla stentrappan utanför. Handtaget trycks sakta ner och dörren slås upp just i samma ögonblick som en öronbedövande åskknall och en blixt lyser upp gatan utanför.

I dörren står en nästan två meter lång vilt stirrande man, ljuset från blixten får hans mun att se ut som det endast finns en tand i munnen och den täckt av guld. Vattnet dryper av mannen och lämnar en stor pöl på golvet där han står. Sjudagarsskäggstubb och de svartsmutsiga valkiga händerna ger intrycket av att denna man inte varit nära en dusch på ett tag.

Mannen tar av sig sin sydväst och skakar vattnet av regnrocken. Med bestämda steg går han mot bordet där vännerna sitter samlade.

-Kaffe! Svart, utan nått trams i, Och det nu!, Skriker han till servitrisen med sin hesa rostliga röst.
Samtidigt slår han sig ner vid bordet.

-Bunker? Säger han och tittar på de samlade.

-Det är jag säger Johusa, och du måste vara Kristoffersson?

-Ja, nu slut med tramspratet, jag behöver eran hjälp, avbryter mannen, vänder sig och ännu engång ropar:Vart är mitt kaffe?!

Den unga servitrisen som var på väg med en kopp svart rykande kaffe, blir skrämd av det plötsliga ropet, och snubblar till, spiller lite kaffe på golvet.

-Ähh ge hit den där, fräser Kristoffersson, betalning kan du glömma och dricks har jag aldrig gett till nån, se så. Iväg med dig, vi vill prata ostört.

Sen vänder han sig tillbaks till ungdomarna.
-Jo ni ser, min farbror gick bort för inte så längesen och det visade sig så att jag var den enda levande släktingen, gubben var inte rik ser ni men jag tänkte att nått kunden jag väl hitta där och sälja, om inte annat så var väl huset värt en del även om det ligger lite utanför stan.
Ja hursomhelst, jag åkte dit för att titta över sakerna, som jag misstänkte fanns inget av något vidare värde, snålgubben hade väl redan sålt allt och gjort slut på pengarna.
I kistan i källaren hittade jag en staty, det var ett mansansikte men fullt med nålar i ett mönster i huvudet, jag tog upp den och satte på spiskransen, tänkte att här ska det ju bli lite mer hemtrevligt, istället för alla de där stickade dukar och porslins-ugglor som han verkar ha samlat på.

Vännerna tittar på varandra och Sam tar till orda.

-Du sa att du behövde våran hjälp, fånga ugglor eller vad?

-Va? Nej fräser Kristoffersson, tyst med dig, så jag kan förklara.
-Jo ni förstår natten efter jag hade hittat statyn började konstiga saker hända i huset, jag började höra steg, dörrar som öppnades och stängdes, men när jag tittade in i rummen varifrån ljudet kom, var dom tomma och allt i sin ordning.
Detta pågick några dagar, men endag var figurinen borta från spisen.

Ryan börjar sjunga:
-If there’s something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?

Och de övriga vännerna brister ut:
GHOSTBUSTERS!

Johusa och Ryan ”highfivar” varann men lugnar snart ner sig när Kristofferssons gråa ögon stirrar på dom.

Sam detta låter som ett jobb för dig, säger Johusa.
-Ja pengar är inget problem, säger Kristoffersson, är det vad ni vill ha? Så ni hjälper mig?
Jag kan ge er 5000$

Gänget tittar på varandra och nickar, varför inte tjäna lite lätta pengar, följa med denna främling ut tills hans hus, bekräfta att inga spöken finns under sängen och sen åka hem, det låter ju lätt.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa,

-Ni tog väl eran egen bil som jag sa? Utbrister Kristoffersson, för jag har lite dåligt med plats i min.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa denna gången något högre och alla tar sina jackor och går ut i den regniga New York natten.

På trottoaren står en silverfärgade Volkswagens bubbla halvt uppkörd på tomtgräsmattan en böteslapp sitter undervindrutetorkaren. Denna tar Kristoffersson och knycklar ihop och slänger i rännsten där den seglar bort som en liten båt i stormvinden.

Kristofferssons bil är fylld av säckar.
-Ja som jag sa så är min bil redan fylld, så bäst ni skyndar bort till eran egen. Säger han och sätter sig bakomratten.

Väl inne i Sams bil, följer de Kristoffersson bil genom New Yorks neonförsedda gator, regnet öser fortfarande ner och blixtarna lyser då och då upp himmelen.

Snart lämnar de stadens ljus bakom sig och de mindre och smalare vägarna bekräftar att de inte är inne i stan längre.

Kristoffersson svänger plötsligt av från den större vägen, in på en mindre grusväg som verkar leda rakt ut i den mörka skogen. Framför dom ligger bara en lerig grusväg som är använd av få.

Vinrutetorkarna slår i takt till Tom Jones hit ”it´s not unusal” och Sam trummar takten där de far fram genom skogen, det enda ljus som finns är det gula ljuset från bilens strålkastare. Mellan träden framfördom kan de ibland skymta de röda lyktorna från Kristofferssons bil när han bromsar in för en kurva.

Nattens dystra mörker var mer påtagligt här ute i skogen, inte ens stjärnornas ljus orkade sig igenom det regnhöljda tjocka dimman som täckte skogen.

Plötsligt smäller något mot rutan, ett förvridet ansikte, långa ärr längs med och över ögonen, där ögonen skulle ha suttit fanns endast tomma hålor och dess tänder var rovdjursliknande. En blick och sedan försvinner varelsen in i skogen.

Sam ställer sig på bromsen, med ett tjutande ljud stannar bilen, de tittar på varann, var det verkligen bilen som lät så.

Gänget stannar och kippar efter andan.

-Vad var det? frågar Nadine

-Måste varit något djur, svarar John.

De alla tittar på Ryan som sitter helt likblek i baksätet krampaktigt hållande sitt objektiv. Hans kropp skakar och han får inte fram ett ljud.

De alla tittar ut genom framrutan.

Torkarbladen kämpar med att få bort det tjockflytande blodet och den gula sörjan som lämnats kvar, så det hände verkligen inget av detta var bara en dröm. Från skogen hörs ytterligare tjut och ylningar.

Efter en stunds övertygande att det måste ha varit ett djur bestämmer de sig för att det bästa är att ta sig fram till huset så fort som möjligt. Sam som är känd för att kunna hantera en bil, trycker pedalen i botten och snart uppenbarar sig en grusplan med ett sekelskiftes trähus i två våningar, med ett tillhörande garage.

Parkerad framför huset står Kristofferssons silverfärgade bubbla.

Huset närvaro verkar tränga bort den gråa dimman, bortom gårdsplanen kan endast skogen skymtas tyst, mörk och ondskefull.

Bilen stannas och ur går alla utom Ryan som låser bilen så fort de övriga har gått ur.

-Jag och Tom Jones väntar här, leta ni upp Kristoffersson.

Sam går fram till bubblan, konstatera att nycklarna inte sitter kvar, lika så saknas säckarna. Bilens golv och säte är fullt av en mörkröd sörja, Sam tar lite på fingret, luktar,
-Hmm inte olja, kan vara blod säger hon och smakar på det.

Spottar några gånger,
-Mmm visst är det blod. Vad var det egentligen han hade i de där säckarna? säger hon och ser på de andra.

-Titta på dessa säger Nadine, bilen verkar inte tillhöra Kristoffersson utan en Jorgen Hanson, Sam tar papprena och nickar instämmande.

-Underligt

Johusa öppnar bagaget till bubblan och konstaterar att även här är det blött, troligtvis av tidigare säckar.

Några rop efter Kristoffersson ut i natten ger endast tystand till svar, så gänget går de få trapporna upp till verandan på huset, även Ryan har nu insett att det är säkrare att vara tillsammans än ensam i bilen med Tom Jones, tjuren från Bronx.

Den hästskoformade dörrklämpen ger ifrån sig ett klingande när den möter den vita ytterdörren, men fortfarande endast skogens tystnad till svar.

En lukt av gammalt slår emot gänget när de öppnar dörren. Innanför finns hallen, en enkel möblerad hallbyrå med en klädhängare och en matta ligger på golvet. En trappa leder upp till övre planet. Hallen går vidare in i ett öppet rum som ser ut att vara ett vardagsrum och till vänster finns ett kök.

Ett ljud från övervåningen får gänget att med John i spetsen ta sig upp för trappan, varje steg ger ifrån sig ett oroväckande knakande och de alla håller sig krampaktig i den utsnirklade ledstången.

Väl uppe ser de flertalet stängda dörrar, de stannar och lyssnar, blandat med deras andetag och hjärtan som nu bultar, hörs ett skrapande ljud från en av de stängda dörrarna.

John tar tag i handtaget men ryggar snabbt tillbaks.
-Aj, jag brände mig.

Även Sam känner på handtaget, med samma reaktion.

-Hmm kanske det brinner där inne? säger Nadine.

-Tänk om Kristoffersson är fast där, fort Ryan och Johusa, jag tyckte jag såg ett badrum där borta hämta vatten, fortsätter Nadine.

Ryan och Johusa springer mot badrummet, ett blåkaklat badrum, fyra par badtofflor står prydligt vid en vägg, två vuxna och två för barn.

I det vita badrumsskåpet finner Ryan handdukar som han lägger i blöt handfatet samtidigt som Johusa fyller en skurhink med vatten från badkaret med lejontassar.
-Skynda skynda hör de Sams röst ropa från korridoren.

De blöta handdukarna binds runt huvudet på gänget för att underlätta andningen om det nu skulle finnas rök på andra sidan.

John ger dörren en ordentlig spark och den flyger upp.

De möts av ett brinnande inferno! Värmen som slår mot dom, lågor som slickar golv och väggar, deras blick fastnar dock på den svarta järndörren fylld med skrikande ansikten, och med lysande tecken i silver. Från taket hänger brinnande kedjor med krokar ned och på flertalet av dom sitter människor i alla åldrar och kön fast och vrider sig som maskar på en metkrok.

Innan någon hinner stoppa Sam får hon panik, tar en stol och kastar mot fönstret, fönstret krossas och syre fyller återrummet, skapande en exploderande eldboll, tryckvågen från explosionen slår alla till marken med svåra brännskador. Bakom dom försvinner trappan i ett kolsvart mörker, hallen börjar även den ätas upp.

Sam kastar sig mot fönstret och ut från elden, efter henne kommer Nadine som inte landar på gräset nedanför utan kantstenen till gården och foten ställer sig i en omänsklig vinkel.
Johusa får även han panik, vänder hinken med vatten han håller i handen över sig och rusar mot den okända dörren med demoniska ansikten som förvridet skriker i tysnad.

John och Ryan hoppar även de ut ur det brinnande huset även om det är 5 meter till marken är några brutna ben mycket bättre än att bli innebränd eller gå genom en demonisk dörr.

Sam tittar till Nadines fot, och konstaterar att den är bruten, tyvärr kommer alla hennes läkarkunskaper från doktorn kan komma så hade det varit frågan om en kärleksaffär mellan två läkare kunde hon svara, nu var det en fot som behövdes spjälkas vilket hon inte lärt sig.

Samtidigt rotade John och Ryan fram en stege och reser den mot väggen för att hjälpa Johusa.

De klättrar uppför stegen till det brinnande rummet, men ingen skymt av Johusa. John tar genom elden fram till den underliga dörr och öppnar den.

Johusa står i en vit upplyst korridor, väggarna är täckta av förvridna skrikande och plågade människoansikten, krokiga armar sträcker sig ut från väggen för att gripa tag i honom och dra honom in i väggen. Trotts denna syn håller sig Johusa lugn och sansad, då dörren bakom honom försvunnit och endast mörker kvarstår finns det bara en väg för honom att ta, han drar in magen och håller sig i mitten för att inte bli nuddad av armarna.

En hes skrovlig röst hörs från överallt och ingenstans, ”Lämna eller ta min plats” rösten ekar längs den människoklädda korridoren, Johusa fortsätter längs korridoren.
-Jag lämnar gärna! Vart är utgången??

John har öppnat den svarta dörren och bakom den finner även han de förvridna ansiktena.
-JOHUSA vart är du?! Ropar han längs korridoren.

-Här, får han ett svar det låter avlägset. Från Johusa.

-Vart då?

-Inne i korridoren, denna gången låter svaret närmare, precis som han var intill.

-Jag kan inte se dig ropar John fundersamt.

-Jag följer pilarna här inne, jag hoppas de kan ta mig ut.

-Johusa!! kom tillbaks detta stället verkar helt galet. Det är ansikten på väggarna! Säger John med lite panik i rösten.

Samtidigt har Nadine och Sam tagit sig ner i vedluckan till huset källare där de funnit en koja, överallt på väggarna står orden ”hjälp mig mamma” ristade med kritor.

Vid genomsökningen av källaren hittas även ett gammalt fotoalbum på en bild finns en man i militäruniform, märkt Jorgen Hanson. Kristoffersson verkar inte vara helt ärlig när det gäller vilka som bor här. Även ett par kryckor, skidor, stavar och pjäxor återfinns bland skidorna i taket.

Sam och Nadine tar sig ännu en gång upp för trappan, denna gång är korridoren inte svart men eldens ljus syns fortfarande underifrån dörren, de öppnar dörren och där står John och Ryan, som de lämnades tidigare, ropande efter Johsua.

Gänget tittar på varandra, sedan på dörren den svarta dörren, och tillbaks på varandra igen…
Skulle de ge sig efter Johusa?

Redan innan solens första strålar hunnit leta sig upp över horisonten hade hjältarna väckts av måsarnas skrik. Lukten av nybakat honungsbröd med en svag blandning av rökt fisk letar sig upp genom golvspringorna från våningen under och får äventyrarnas magar att göra sig påminda, fängelsematen de levt på de senaste veckorna hade till och med fått Foska att tappa några kilon.

I värdshuset matsal var det fortfarande tomt som så på när Värdshusvärden och hans hustru som var i fullfart med att baka brödet de känt från sina rum.

De önskas en god morgon och frågan om frukosten skall intas på terrassen eller i matsalen ställs. Äventyrarna hade fått höra mycket om Dimmfiskarna kvällen innan så de bestämmer sig väldigt fort för att äta på terrassen. På bordet dukas det nybakade brödet och till detta honung och rökt fisk. Denna frukost intas till ljudet från de stillsamma vågorna som rullar in mot stranden, där fler och fler fiskare samlats för att ge sig ut på sjön för dagens fångst.

Som på en given signal sätter sig alla i båtarna och ger sig ut på sjön. Likt spökskepp glider de fram, det enda som syns är deras överkroppar då båtarna döljs i den täta dimman. Likt en dans kastas näten taktfullt ut i vattnet och dras in på ett graciöst och skickligt sätt som få har tidigare skådat. Äventyrarna beskådar mästerverket under tiden de intar sin frukost som intas under tystnad, alla djupt försjunkna i sina egna tankar.

De lägger knappt märke till den bepansrade vagnen som kör ner mot hamnen och den stora folksamlingen som samlas runt den. Icke heller mannen som klättrar upp på taket och viftar med sina händer får dem att lyfta på ögonbrynen.

Mannen ser ut som om han håller någon form av auktion och gamle mor inflikar under en av hennes påfyllningsrundor att det där är fiskbete-försäljaren, som säljer någon form av svamp som fiskar älskar. Alla vill ha det så priserna har stigit något oerhört, så snart har ingen råd att köpa, hur ska det då gå med fiskeriet i byn. Inte heller dessa ord får äventyrarna att bli nyfikna.

De packar ihop sina saker och sitter upp på sina hästar, när de ser något nytt tumult nere vid bryggorna. Det ser ut som en skadad man, med borstliten arm. En annan man kommer springande vilt skrikande efter gamle mor som verkar vara den läkekunniga i byn.

Detta får äventyrarna att sätta sporrarna i hästarna och ge sig av i sporrsträck mot deras nästa mål, staden Hilp, för blod och avätna lemmar från okända monster vill dom inte beblanda sig med.

De rider längst den stenbelagda vägen med ängar och sädesfält vajade i sommarbrisen, men eftersom de ha bråttom vägrar de att stanna både när de rider förbi ett värdshus som söker hjälp av äventyrare och lika så det gamla paret de möter längs vägen som Ziek lyckas fräsa bort på sitt mest charmerande sätt.

När staden Hilps murar tonar upp sig framför gruppen, visar det sig att det är en stor midsommar marknad som pågår, detta är ju som upplagt för shopping och äventyr, om detta nu var vad hjältarna sökte… De beslutar sig för att rida runt staden istället för att passera igenom den för att inte ödsla tid eller bli indragna i saker de inte ville.

Inte ens de fetaste penningpungarna får Foska att tappa koncentrationen, han till och med hjälper statsvakten där han rider på sin stora häst genom folk massorna genom att knacka stadsvakterna på axlarna och berätta vem som just blev av med sin penningpung och vem som tog den. Detta med Tjuvheder verkar inte ha kommit in i Foskas vokabulär ännu, eller så var det så att Demerius predikningar satt sig i huvudet på Foska.

Utan några missöden passeras då Hilp och gruppen är nu på sin sista del av resan innan målet Suzial nås.

Tills en dag då hästarnas rytmiska dunkande mot vägens sten avbryts av ett ylande! Detta ylande får snabbt ett annat ylande svar och bara en kort stund senare syns flera smygande skuggor i skogens kant som omger vägen. Dessa skuggor verkar bara avvakta.

Hjältarna manar på sina hästar för att komma ut ur skogen men detta verkar bara få djuren i skogen att öka sin egen fart och de börjar bli mindre rädda utan visar sig nu vara vargar. När hästarna får syn och på vargarna och de kopplar ihop lukten med bilden råkar väpnaren Leopolds och Foskas hästar i sken; Foska fortsätter rakt fram längs vägen medans Leopolds häst beger sig rakt ut i skogen.

Demerius vars häst är stridstränad och inte berör sig särskilt mycket av dessa vilddjur som gläffser efter hans ben, beger sig ut i skogen efter sin väpnare. Demerius ger en order till Ziek att följa efter. Det talas fortfarande om det var Zieks handlag med djur eller om det helt enkelt var att hästen var för gammal för att bry sig om vargar som gjorde att han fortfarande hade kontroll över sin häst.

Nu med vargar både framför och bakomsig gav de sig ut i skogen, vargarna försökte bita Zieks häst men denna undvek varje försök. Demerius häst som var mycket kraftigare undvek inte attackerna men skyddades av pansaret som inhandlats tidigare och gjorde vargarnas huggtänder verkningslösa mot den stolta springaren.

Efter en vild jakt igenom skogen återfinns Leopolds häst liggande på marken kraftigt blödande, omringad av vargar. Demerius sätter sporrarna i sidan på sin häst och försöker att rida över samtliga. Ljudet från stor stridshäst varnar dock de flesta av vargarna som hoppar undan.

Zieke grillar en av vargarna med sin magiska energi, medans Demerius återvänder för en ny chargeattack med hästen. Denna gången rider han in i högen med vargar vilt svingandes sitt svärd och med Bahamuts kraft sårar han samtliga vargar dödligt och dessa fega vargar beslutar sig för att dra sig tillbaks.

Leopold återfinns i en grotta, där gruppen vilar och läker ihop både sig själva och sina djur.

Samtidigt på vägen:
Den vita fradgan rinner ut den skenande shirehästens mun, dess hjärta slår så hårt att det håller på att explodera, krampaktigt håller Foska sig kvar, även om han har mycket bra balanssinne så vill han inte rammla av här, inte här hos alla vargar, han är ju inte så stor, så frågan är ju om de skulle slåss om hans kropp, eller om bara en varg skulle äta upp han i ett nafs!!
Foska väcks ur sin framtids skräckscenario av ett par gläfsande käftar alldeles för nära för hans egen smak – så handarmborstet laddas och en varg slutar springa. Efter ytterligare någon kilometer ger vargarna upp, de inser att de inte kommer ikapp denna bjässe till häst, och det lilla krypet ovanpå skjuter tandpetare som gör ont.

Demerius och Zieke, nu något utvilade ger sig av längs vägen igen med hopp om att hitta Foska. Ingen av medlemmarna i gruppen är egentligen särskilt välbevandrad i naturen och dess tecken, men de tänker, hur svårt kan det vara att hitta en 2 meter hög häst och en halvlängdsman i en skog som sträcker sig igenom flera kungariken…

Foska lyckas efter flera försök och med hjälp av sin inre kraft tillslut få stop på hästen. Några meter till och den hade dött. Han hittar en liten glänta vid en å, där flera innan honom slagit läger som avslöjas av stenarna som placerats i en ringformation mitt i gläntan.

Kluckandet från vattnet och grodornas trivsamma kväsande får Foska att slumra till i det mjuka inbjudande gräset. Hästen har nu lugnat ner sig och betar behagligt efter att ha druckit sig otörstig. Fosca flyter bort i drömmarnas värld.

Längs skogsvägen rider Demerius hans väpnare och Zieke letande efterspår, då och då hörs ylande från skogen, men dessa verkar vara på väg bort. Zieke börjar på sitt konstruktiva och målande sätt beskriva om hur vargar brukar göra när de fält sina offer, och han är särskilt noggrann med att berätta om att de gillar smidigt och vältränat kött.

Leopold blir vitare och vitare i ansiktet till Ziekes förnöjelse och inte föränn han fått stanna och kräkas är Zieke nöjd. Då berättar han lite till.

Inga spår funna av Fosca men ej heller några kadaver längs vägen så i gott hopp om att Foska fortfarande lever, fortsätter sökandet längs vägen.

Vägen slingrar sig genom skogen och en glänta med en liten bäck (en bäck är en å för vissa mindre personer) visar sig. De beslutar sig för att vila här och fortsätta letandet efter en paus och vattning av hästarna.

De blir mycket förvånade när de hittar Foska liggande i gräset snarkande med munnen på vid gavel. Frestelsen blir för stor för Zieke som letar upp en av de stackars grodorna och stoppar i Foskas mun där han sover. Med ett fräsande och spottande vaknar han upp, stirrande blick och med knivarna halvvägs dragna!

Det hela blir förlåtet när han ser vilka det är och det blir ett utbyte av historier vid elden. Då Demerius och Zieke inte vilat på länge erbjuder sig Foska att hålla vakt medans de sover.

Med något lurt i blicken ler Foska och önskar dom god natt. Ur sin väska plockar han fram en liten spade, han börjar gräva i marken och hittar en fet mask, denna mask binder han runt ett snöre, med en hink uppställd med en pinne och snöret fäst i pinnen och masken under pinnen placerar han anordningen nära vattendraget och inväntar ”gammel grodan”. Det tar en timma, det tar två, ingen gammel groda dyker upp. Melvin simmar förbi. En timme till, fortfarande ingen gammel groda, men ack en så fet och fin padda! Alldeles lagom för att knappt passa in i munnen på Ziek.

Paddan fångas och Foska sätter sin plan i verket, men vis av tidigare erfarenheter av ”eld sprutande” saker placeras grodan på plats med hjälp av en lång pinne.

Det hela får sin rätta effekt, Zieke spottar och fräser. Grodan blir en askhög, och Foska springer fnittrande iväg över ängen. Detta får Demerius att besluta att nu är det dags att bryta läger och ge sig av mot Suzail.

Vägen dit blir händelselös och framför hjältarna ligger nu deras mål äntligen säger de när de blickar ner över denna gigantiska stad vid stranden av det största (och enda) hav hjältarna sett.

Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…

Efter en kort vila, tar sig hjältarna vidare genom dörren djupare in i Durgarfästet. På andra sidan dörren finns en korridor, Xyronna ger tecken åt de andra att stå helt stilla och inte röra sig, när hon försiktigt försiktigt som bara en rouge kan tar sig ner för gången sökande fällor.

Efter 10 minuter når hon målet, fem meter bort i korridoren som slutar i en dörr. Det gäller ju att vara mycket försiktig påpekar hon samtidigt som hon ignorant gläntar på dörren utan en enda tanke på att fällor även kan placeras på dörrar.

Denna gång hade äventyrarna tur och ingen fälla utlöstes. På andras sidan dörren finns ytterligare en hall med två mindre dörrar och en större dubbeldörr.

Xyronna blir ännu en gång framskickad för att avgöra hoten bakom de olika dörrarna. Efter lite lyssnande har äventyrarna döpt dörrarna efter de logiska namnen. Sopp-rummet efter det ”slurpande” ljudet som hördes därifrån, Tysta rummet ja för att det var just tyst och Köket därifrån det hördes slammer från grytor.

Till skillnad från alla äventyrarnas val tidigare, så väljs faktiskt det tysta rummet först för engångs skull, men de blir snart besvikna då de upptäcker att det är ett större matförråd. Glada i hågen så fyller de på sina matförråd (de har ju faktiskt varit på resande fot i säkert 3 timmar nu) och det var lika längesen de faktiskt åt på Halfmoon Inn.

Med fulla matpåsar tar de sig ann nästa rum i ordningen, och vart går man inte efter att man hämtat mat, precis mot Köket.

Efter lite tissel och tassel utanför dörren mellan Zektol och Xyronna sliter Zektol upp dörren och Xyronna voltar in med knivarna i högsta hugg vrålande.
- Ge oss mat eller så sticker jag kniven i er! (http://www.youtube.com/watch?v=Vw_HaFJTiZk&feature=related )

Inte kort efter kommer Zektol också genom dörren brölande, – Men inga grönsaker… (Ja våra hjältar är inte alltid så bra på att intimidera).

Som tur var befann sig bakom dörren två människor i slitna kläder, som tittar upp på sällskapet som kommer genom dörren och säger med lite osäker röst.
-Är ni hungriga?

Hjältarna blir genast mycket trevligare och plockar fram sin lista på folk som försvunnit från Winterhaven, till sin besvikelse är dessa personer inte med på listan utan det visar sig att de kommer från Fallcrest. Tankarna flyger runt i Xyronnas huvud, hmm om man smälter deras ansikte med syra så kanske de kan passera som någon som försvunnit, men hon väcks snart ur sina tankar av att hon får ett förkläde kastat på sig. Ingen vet vad han hade för planer med detta men även Zektol fick ett förkläde. De båda slavarna förklarade att inne i matsalen sitter en jätteful duergar vars namn inte får spridas pga av ipred, och hans hjälpreda, upppassade av en annan slav.

Efter att Zektol fått på sig det alldeles för lilla förklädet och slav kockarna fått ta skydd i matförrådet välter äventyrarna ner en stor hög grytor. Från matsalen hörs genast effekt.

-Vad håller de på med, det var det sista de gör i sina liv.

Tunga steg hörs och äventyrarna gömmer sig för att hjältemodigt kunna slå den som kommer in i ryggen.

Dock lyckas de inte gömma sig speciellt bra utan den stora Durgaren ser hotet och striden är ett faktum. Det börjar som alltid så bra för äventyrarna som den ena efter den andra missar sina attacker. Zektol placeras i dörröppningen för att hålla Dvärgen borta från köket, till sin hjälp finns även 2 andra dvärgar som försöker gå runt och ta gruppen i ryggen.

Men detta sätter Zyronna stopp för med sitt hemma gjorda recept. Ta valfritt köksredskap, stoppa in i låset vrid om snabbt och hårt, toppa sedan med valfri Durgar förbannelse.

Striden fortgår och den store krigaren blir efter att fått ordentligt med stryk ännu större, han växer till sin 4 dubbla storlek (alla vet ju att om en dvärg växer dubbelt blir han ju bara stor som en människa)

Detta får han nu bittert ångra då han lite fastklämd i dörröppningen får slåss, vilket begränsar hans attack förmåga avsevärt.

Äventyrarna lyckas även denna gång ha ihjäl alla fiender utan allt för stora skador, och de sätter sig i mat salen för att pusta ut.

Från matsalsrummet leder ytterligare en dörr, som tar dom vidare till ett rum trofé rum, en snabb blick visar att dess dvärgar är hårdare än äventyrarna trott, här finns uppstoppade Basilisk och en Mindflyer. Rummet vaktas av ytterligare två Durgars, som ej heller dom har en chans mot gruppen och slutar som sina bröder i tidigare rum.

Slavarna har tidigare berättat att bakom dörrarna som leder från detta rum finns en av två broar som leder till huvudfästet.

Arillas beslutar sig för att försegla dörrarna mot broarna med magisk kraft så endast personer med rätt lösenord eller rätt ras kan passera in och ut.