Regnet hade börjat tillta och de dåligt underhållna vägarna höll på att förvandlats till en lervälling. Något vilse tittar de på varanndra, vad var det nu egentligen dom fått reda på, Talron drar sig till minnes – Sagim hade tydligen Alice, och han höll till i ett övergivet tempel, frågan var bara vilket. och vem var den där alven på taket och varför klättrar är det så många alver som klättrar omkring på taken här i Overlook, frågorna var många vissa viktigare än andra. Rieta hade lessnat under samtalet, dragit manteln tätare om sig och smygit tillbaks till syltan, vid ett av fönstren fattar hon post och lägger örat intill den fortfarande stängda fönsterluckan.

Innanför talas det dämpat och de verkar fortfaranade skärrade av besöket av BÄD, det talas om det verkligen var en så bra ide att ta tjejen som lockbete, visste verkligen Sagim vad han gjorde, ja tur att att är över om en vecka, vi kanske skulle varna Sagim säger en lätt läspande röst innifrån rummet, ja det får du göra Eskil. Jag heter Knivhuggar E, säger han och glaskrossas där inne. Stämmningen lungas ner av en barskröst, samma röst som tidigare fick alla att inte veta något. Ölen dricks upp och kvällen för gänget verkar vara slut. Rieta trycker sig tätare mot väggen och dörren slås upp,  ut kommer de förlorade. Rieta ser mannen med  som har ett  ärr över mungipan hon drar slutsattsen att det måste vara Eskil, som i sällskap av en lång, smal figur även denna i smutsiga kläder med ett krus i handen, de går gatan ner. Rieta tar sig snabbt tillbaks till de övriga i gänget och tillsammans med Nivarah börjar dom följa efter skurkarna.

Talron vill höra sig runt bland templen och se om han kan hitta någon som kan sett Alice, Xavier och Bronweg påpekar att det nog inte är så lämpligt att han rör sig ensam i dessa mörka kvarter.

Rieta och Nivarah följer männen som pratar högre och högre ju djupare de tittar i kruset, där de går och pratar om guldet verkligen är värt allt besvär för att flickan.

Efter att besökt två tempel där inga personer öppnat hittar Talron en gammal kvinna som håller på att skura trappan till templet, och hon berättar att det finns 3 övergivna tempel, vid närmare utfrågning får de reda på att ett av templen är ett Pelor tempel, Bronweg utbrister när han hör Pelors namn, ah den där gubben igen det är säkert där dom håller henne fånge.

Samtidigt har Rietas skurkar nått fram till sitt hem eller ruckel som de flesta hade kallat det, hon ger dom några minuter innan hon går fram till dörren samtidigt som Nivarah fortsätter hålla utkik så att ingen olämplig sett dom. Rieta knackar på och den läspande rösten innaför muttrar nått ohörbart innan en regel lyfts från dörren och den öppnas, mannen tar några steg tillbaks och fammla efter sin kniv.
- va va..va vill du?
-Lung jag är här för att tala affärer säger Rieta lungt
-Dörsvinn säger mannen, jag har inget att säga.
-Lite guld kanske kan ändra dig? samtidigt tar Rieta fram en påse och skrammlar.
-E,  vi kanske skulle lyssna ändå, vi kanske kan tjäna en hacka här säger hans lång smala kumpan.
-Prata snabbt, vad vill du?
-Jag vill veta vart Alice är
De båda männen tittar på varann men Rieta tar snabbt till orda igen.
- Det finns guld här till er båda och på så sätt kan ingen av er tjalla på den andra, och ni båda gör en bra affär. Se så vart kan jag hitta Alice,  säger hon och låter några skinande guldmynt rulla över bordet.

Männen tittar ännu en gång på varann, de tar upp varsit guldmynt och biter prövande i det.
-Ja dom är äkta säger Rieta.
-Hon hålls av Sagim i det gammla Pelor templet.
-Se det var väl inte så svårt säger hon samtidigt som hon häller ut påsen med guld över bordet och golvet så de båda männen kastar sig över guldet istället för att bry sig om att hon  tar sig ut genom dörren.

Rieta möter upp Nivarah och med hjälp av medelandestenen kontaktas den andra halvan av gruppen och de alla möts upp utanför det nedgånga Pelor templet. Regnet har nu övergått från ett hällregn till en storm med blixtar och piskande regn,  hjältarna tar plats i ett skjul med sikt över tempelområdet som kantas av ett järnstaket, en port med en stor dubbeldörr leder in i templet som för övrigt saknar andra fönster och dörrar.

Efter lite diskutioner om hur de ska ta sig in, beslutas det att en budbärare i detta fall Xavier ska skickas fram med ett skrivet medelande, om att planen fortskrider som planerat, undertecknat Emissarien. Xavier  svärtar ner sitt ansikte med lera från marken och med haltande steg tar han sig fram mot dörren, till templet, han bultar på engång, han bultar två, men det enda som hörs är åskans knallar när blixten slår ner i något avlägset träd.
prövande känner han på dörren som glider upp,  innanför ser han tempelsalen, det tidigare glastaket är trasig och vatten rinner in, på golvet finns en trästol och på denna sitter en kvinnan bunden med ögon och munkavel,  Xavier tittar sig snabbt runtom och ser spår efter halvgnagda ben, men inga varelser, kanske i skuggorna därborta.

Innan någon hinner komma från skuggorna  rullar han in pergamentrullen och stänger  dörren igen och går via en omväg för att undvika eventuella förföljare. Väl tillbaks hos de övriga, berättar han vad han sett. Talron och Rieta vill genast storma templet, men lugnas ner av de andra. Utan plan ingen attack säger Xavier, vi vet inte hur många eller vad som väntar oss där innanför. Hur långt in var flickan, frågar Nivarah? Några meter kanske fem säger Xavier. Oki men då kan jag springa och hämta henne och sen flyga ut med henne, sen slår vi igen dörren och låser den så kan skurkarna sitta fast där tills vi hämtat stadsvakten som kan ta hand om dom, och vi måste ha mat till hundarna säger Rieta så slipper vi dom.
Inte helt dålig plan säger Bronweg, men jag  vill nog ta hand om dom själv, istället för silkesvantarna som stadsvakten har.

Oki, då har vi en plan säger Rieta och rusar iväg mot templet,  Xavier slår upp dörren och Nivarah rusar ensam in, hon glider över det våta golvet så vattnet yr om hennes fötter, hon tar tag i kvinnan på stolen och lyfter från marken, det är först nu hon ser att de övriga har blivit bombaderade av kastknivar, och flertalet sitter i hennes vänner. Hon tar tag i flickan och de båda lyfter från golvet och flyger ut genom dörren, där Talron väntar på att se över eventuella skador och säkerställa att flickan verkligen är den hon utger sig för att vara och inte någon formändrare.

Rieta stänger dörren och håller emot, medans Xavier svär och skriker att Rieta ska släppa ut en av dom jag ska allt visa att man inte kastar knivar på mig ostraffat.

Rieta vet inte riktigt om hon ska hålla kvar dörren eller släppa den för att släppa ut skurkarna, ett beslut hon inte behöver fundera på eftersom dörren slits upp och en hand tar tag i hennes hand och drar in henne in i templet, det samma händer  Xavier som även han blir inkastad och stucken av ett svärd inne i templet.

Detta får fart på Bronweg som sliter upp dörrren och  rusar in vilt skrikande och viftande med sin yxa, hans vilda skri gör djupa sår i flertalet av skurkarna som av kraften och chocken slungas över rummet som vantar, med ryggen vänd ser inte Bronweg mannen som även tidigare kastat knivar ta fram nya och sprida dessa dolkar över hela rummet, som ännu en gång sätter sig i äventyrarnas mjuka kroppar.

Detta tänder elden i Rieta som blivit fri tack vare Bronwegs skrikande, rusar mot knivmannen och låter sitt svärd tränga in i hans kropp, den magiska energin från Rietas hugg förflyttar både henne och mannen till en position närmare Bronweg.  Xavier spännd som en fjäder på att mannen som drog in honom ska släppa bara lite i taget han har om honom, gör detta och Xavier är inte sen att låta sin yxa hugga ett djupt hack i sidan på mannen som böjer sig framåt krampande om magen i en position han kommer att ha för evigt då energin från slaget fryser mannens kropp till en perfekt skulpterad stenstaty.

Bronweg rusar in i en klunga av fiender även denna gång vilt skrikande, skriket får fiendens blodådror att expandera och han gräver djupt inom sig och ser sin chans att fälla ännu ett slag även detta med  i kombination med ett skrik som skadar alla fiender runtom, med sina expanderade blodådrar åtdrar sig mycket extra skada. Det hela avslutas med att Bronweg tar ett steg in i Fayworld, och hamnar på den plats där Xavier tidigare stod, och Xavier på Bronwegs plats, redo att låta ett regn av stål falla över alla fiender runt om honom.
Ut från bakrerummen kommer två stridshundar med dregglet farande, köttet som Rieta kastar mot dom sväljer dom i språnget innan dom kastar sig över Xavier som faller till marken med hunden över sig. Nivarah tar ett par steg in rummet och låter sitt armborst sjunga, flertalet lod avlossas, ingen hinner egentligen se hur hon lyckas få iväg alla dessa under en såndan kort tid. Men blodet stänker upp från fiendens kroppar som fortfarande är påverkade av den expanderande blodådrona så skadorna som åsamkas är många och djupa, och flera av skurkarna faller döda ner till marken efter manövern.

Rieta ser sig vilt omkring, och låter galenskapen fylla två av bovarnas hjärnor som exploderar av kraften och blod och hjärna flyger över rummet.

Hunden får ett slag av Bronweg och flyger över rummet  snabbt är Rieta efter den och avslutar dess liv med sitt svärd.

Nivarah låter ännu ett lod finna sin väg in i den återstående hundens kropp och tillsammans med Xavier huggs den snabbt ned.

Den sista skurken, ser mot dörren, och tar sin chans, han rusar ut på tempel området, med Bronweg i hasorna,  en åskknall och en blixt får rummet att skaka, i ljuset kommer ett människohuvud instudsande övergolvet och en leende Bronweg,
-Se mycket bättre än stadsvakten kunne görat’ säger han belåtet.

Efter att ljudet från stridigheterna klingat bort, sjunker äventyrarna trötta och anfådda ner på stengolvet för att äntligen få en chans att hämta andan. Men strax efter dom satt sig ner hörs springade fotsteg och rassel från vapen från korridoren! Xavier är snabbt på fötter och rusar runt hörnet för att möta fienden, de ser honom komma runt hörnet samtidigt som kastspjut slår in i väggen bakom och ett annat splittras mot hans sköld, ett tredje splittras mot fällda fällgaller som skiljer de båda sidorna åt.

”Det kommer fler!!” skriker han till de andra som snabbt är på fötter.

I korridoren står det tre reptilvarelser av samma sort de mötte vid grinden. Bakom dessa står ytterligare två som är i fullfärd med att ta fram nya spjut för att ännu engång kasta, men det som fångar deras blick är den dubbelt så stora ödla som lite avvaktande står och väger ett spjut i sin hand tjockt som Bronwegs överarmar.

Nya spjut viner i luften men med gallret som skydd träffas ingen. Även hjältarna släpper lös sina krafter, energibollar, sköldar, och skäktor gör spjuten sällskap men inget vitalt träffas.
Bronweg ropar till Talron att han ska rulla dit en av malmvagnarna för att de ska kunna få ännu bättre skydd mot spjuten.

Talron lyckas efter lite letande hitta en vagn vars hjul ej sitter helt fast och får den på plats mellan Bronweg och ödlorna.

Samtidigt som vagnen rullar fram, har en av ödlorna förvunnit in i ett sidorum och plötsligt skjuts det ut mängder av små giftdrypande pilar från små hål i väggen som träffar de båda stora krigarna och Talron som just släppt vagnen .

”Tillbaks! Bort från fronten, det är ingen plats för dig”, säger Xavier till Talron samtidigt som han trycker bort honom in i skydd från pilarna. ”Bronweg hugg tag här!” säger han i nästa andetag.

Xavier och Bronweg tar båda tag i malmvagnen, de tar sats och med ett brak kör dom in den i port cullisen som en murbräcka, metall från vagn och galler flyger och några av tvärslårna böjs och ett hål tillräckligt stort för att klämma sig igenom öppnas.

Fler pilar avlossas från väggen och attacken mot gallret har gjort att Bronweg och Xavier inte kan undvika de inkommande spjuten finner sina vägar in i deras kroppar. De stapplar tillbaks och med en blick på varandra drar de sig båda tillbaks runt hörnet, utom skotthåll för att hämta andan och skaka av sig de värsta av skadorna.

Naivarah låter sina skäktor flyga i en stridström mot de mindre ödlorna och tillsammans med Rietas kraft från sin symbol faller dom nu en efter en, och de övriga ödlorna drar även sig tillbaks runt hörnet för att omgruppera.

Xavier som undertiden fått omplåstring av Talron, se sin chans och tar sig till andra sidan porten genom sina nyvunna krafter att bända rum och plats.

I sidorummet hittar han veven som skall sänka gallret. men efter deras tidigare manöver går det bara sänka den en kort bit och hålet de slagit upp tidigare är fortfarande den bästa vägen igenom.

Även Naivarah böjer platsen och rummet med sina alvkrafter och befinner sig plötsligt på andra sidan. Rieta börjar springa mot gallret, slänger sig ner på marken och glider under gallret, en ödla springer fram mot henne och försöker göra ett nytt andningshål i henne med sitt spjut, men smidigt rullar Rieta undan och spetsen går av mot stengolvet.

Den stora ödlan kommer runt hörnet och ser även han Rieta liggande på marken och låter sin stora träklubba slå ner mot henne, denna finner sitt mål och man kan höra hur ben krossas. Ljudet får ödlans stridslust att öka och hon kastar sig över henne för att med sina krokodil käkar ta en stor bit.

Xavier kommer ut rusande från rummet i sidan, ser Rieta på marken omringad av två ödlor. Utan fruktan kastar han sig in i striden och med ett vrål sätter han sin stridsyxa djupt i ödlans sida, dess blod rinner ner över Rieta.

Bronweg som fortfarande är kvar på andra sidan porten, låter sin energi formas till en boll av pulserande energi som träffar den stora ödlan som faller avsvimmad ned. Rieta ställer sig upp, och med en stöt genom halsen på den avsvimmade görs processen kort

De två återstående ödlorna, ser chockade på varann när marken under dom plötsligt fryser till och upp från den kommer en enorm drakkäft som slår igen över deras kroppar men som förvinner lika snabbt igen.

I panik sticker en av ödlorna Xavier som träffar mellan hans fjäll på hans pansar och naglar fast honom i marken.

Nonchalant vänder sig ödlan mot Naivarah och tar ett steg ifrån Xavier som trotts sitt rörelsehinder reflexmässigt sveper med sin yxa och träffar med sådan kraft att ödlans kropp exploderar i en röd ljuskaskad, och alla flyger bakåt, liggande på marken sveper Rieta ödlan över benen och hennes svärd träffar och mer flod rinner över golvet.

Nivarahs avlossar ännu en blixt på ödlan som av ljuset blir förblindad och Rieta är inte sen att utnytja läget och skilja ödlans huvud från dess kropp.

Utmattade av striden sjunker de ner på golvet i sidorummet för att hämta andan, förhoppningsvis denna gång utan avbrott.

Efter att ha ätit och vilat, låtet Talron se över skadorna, så ger dom sig av in djupare in i berget. Långa gångar snirklar sig upp och ner, vissa bredare än andra, allt eftersom de kommer djupare ner i berget, börjar ett svagt rödpulserande ljus framträda på väggarna som ådror i berget, inte helt olikt det ljus som funnits i Sarshans smedja i Shadowfell.

Gångarna leder genom stora salar och gemak. I en sal hittar gruppen spår efter stridigheter och dvärgkroppar utan huvud hittas, alla tecken tyder på att stridigheterna skett mellan dvärgarna själva och deras bältesspännen avslöjar att de alla tillhört Ironfell klanen.

Efter flera timmars vandring i dessa gångar, tar tröttheten ut sin rätt och det beslutas att slå läger och få den välbehövda vilan.

Natten förflyter utan några incidenter, och de vaknar utvilade. Naivarah hade tidigare under sin scouting hittat en sidogång som ledde till en större och bredare gång, och de är alla överens om att denna är den bästa att följa.

Gången är mer utsnirklad än tidigare, väggarna är jämnare och golvet mer polerat under det tjocka lagret dam, i små alkover längsväggarna står gammla malmvagnar men det som får Naivarah att stanna upp är de fotspåren i dammet, en varelse minst tre meter lång, med kloförsedda fötter, följd av mindre spår från humanoida varelser.

De följer spåren längs gången, och den röda energin på väggarna blir allt starkare, framför dom öppnas ett stort rum upp och den röda energin rinner ner som vattenfall på golvet som bildar en flod som rinner längsgolvet.

I en hög ligger dvärgkroppar, några utan huvud andra med, längre in i rummet kan man höra och skymta spindlar stora som en fot, men det som dominerar rummet är den stora håriga varelse med stora horn. Striden var ett faktum…

”Ingen fara vi kommer att ta hand om drottningen,” säger Xavier självsäkert.

”Går vattnet här att dricka?” frågar Rieta.

”Givetvis,” säger gamlingen, ”följ med här så går vi till karavan huset. Så ska ni få vatten och bullar, vatten är tyvärr det enda vi har att bjuda  på, de gammla dvärgpumparna förser oss och våra grödor med allt vatten vi behöver.”

En kvinna avbryter mannen och säger ”Det är Melora som skapat vattnet och dvärgarna är bara hennes redskap som får upp det  till ytan.” Kvinnan som talar är även hon en gamling som sett sina bästa dagar, klädd i en lång kåpa med samma sorts symboler som pryder Talrons smycken.

Talron presenterar sig och kvinnan hälsar på alla och presenterar sig som Fawmatuh, hon och Talron faller genast in i en djup diskussion  om Meloras härlighet. Det kommer fram att hon blivit kallad av naturen ut hit till denna plats. ”Det gamla åttakantiga dvärgtornet har rustat upp och det är nu ett tempel ärat till Melora,  men det ger även de gammla och yngsta i byn när Zepatias män kommer, tyvärr är det inte tillräckligt stort för att rymma alla i byn,” suckar hon uppgivet, ”de kommer från Söder och deras tillhåll kan inte ligga mer än ett fåtal dagsmarcher bort eftersom dom aldrig har med sig vatten för mer än några dagar när dom kommer hit.”

Äventyrarna fortsätter konversationen med Fawmtuh och snart så kommer dom in på tornet igen, och en rundvisning av tornet efterfrågas, alla av sina  personliga själ, Xavier för att se på försvarverk, Talron för att se tempel,  Nivarah för att se konsten som ska finnas där, och Rieta mest för att få större föreståelkse för en annan guds tempel, och Bronweg ville inte ange någon orsak men gruppen var rörande överens om att han var ute efter nattvardsvinet som Talron alltid talade om.

Det åttakantiga tornet med sina grovhuggna stenar hade trots sina år på nacken inte påverkats av naturens krafter utan stod lika starkt som det gjort för 500 år sedan då det huserade dvärgar här.
Tornet hade bara en våning, men trappor ledde upp  till ett andra plan av lejdare som  skulle fungera som plattformar för tornets försvare.

Nedrevåningen hade inrets till ett Tempel med Meloras symbol hängnade i mitten av rummet,  och konst av olika heliga händelser prydde väggarna, tornet förövrigt var mycket väldstädat och inte många damkorn kunden hittas.

Trots att Rieta letade mycket nogrannt, dock fann hon något mycket mer intressant, en antydan till en lucka i golvet, efter att överlagt med Nivarah kommer de båda fram till att den är fällbehängd och att det skulle krävas stor försiktighet för att inte utlösa den.  Nivarah med sin tunga tryckt mot sin kind som hon alltid gör när hon koncenterar sig avlägsnas den knappt märkbara runan i golvet. Efter en knackning i varje hörn på luckan med sin lilla hammare förklarar hon det hela färdigt, och Rieta sätter sin fot lite försiktigt på den så den svänger runt och avslöjare ett mörktrum, när hon låter ljuset från sitt svärd fylla rummet därnere möts hon av hundratals ögon från knythandsstora spindlar och dess  vit, gråa spindelnät där de sitter i sina nät.

Talron förklarar som alltid hur farliga och hur plågsamt och ont det skulle göra om en av dessa varelser skulle bitas men att de oftast inte ger sig på varelser i våran storlek, men som försiktighets åtgärd föreslår han att Xavier ska bli den som går ner först.

Xavier sätter ner sina järnbeskodda skor på golvet, och blir snart varsle om att det inte är sten hans fötter går på utan skelett delar från både andra spindlar och dess byten.

Han ser sig runt om i rummet en utsmyckad sten-sarkofag står i mitten av rummet  och statyer av fyra dvägar med sina stora yxor står en i varje hörn, men inga uppenbara gångar eller dörrar som leder vidare från rummet.

Efter att Xavier säkrat rummet kommer de andra ner i rummet och sarkofagen börjar undersökas. Ingraverat står namnet Gornt Ironfeld, denna store krigaren hade Xavier hört om hela sin uppväxt, att han mystiskt förvann för 740 år sedan, ryktet säger att hans försvinnaden var för att skydda klanen från dess girighet.

Bakom den östra statyn finner även denna gång Rieta en väl dold dörr, som även denna skyddas av en mycket stark skyddsformel inristad i en runa. Även denna gången med tungan rätt i munnen och Rietas hjälpande ögon, skrapas även denna runan bort och dörren svängs upp till ännu ett rum. Längs två av rummets sidor står det 3 rustningar med tillhörade vapenset uppställda på sina rustningshållare.

Tre kistor står vid en vägg men det som drar allas blickar till sig är den ljusskimmrande svarta stenklump, vars metall som ser insprängt ut i stenen drar åt sig ljuset från Rietas svärd och skickar sen ut det som ett otroligtvackert ljusspel.

Naivarah har nog aldrig sett nåt så vackert. Hon bara står och ler helt förtrollad.

”Mithral,” säger Bronweg, ”jag har bara läst om det i böcker. Men  man hittar bara metallen i väldigt små mängder, det ska inte finnas såhär stora bitar,” forsätter han, ”så ni kan förstå dess värde!”

Xavier känner lite prövande på stenen, ”den väger sina kilo,” säger han, ”ingenting vi kan släpa med oss genom öknen så vi får komma tillbaks efter den på resan tillbaks.”

De alla nickar instämmande och deras fokus flyttas till kistorna och dess innehåll. De får slita Naivara som desperat försöker lyfta den massiva Mithral-klumpen utan att ens rubba den en mikromillimeter. Sen får hon upp ögonen för kistorna; både guld och ädelstenar hittas och finner sin väg snabbt ner i äventyrarnas giriga fickor.

Rummet förselgas igen med ett tyst löfte om att återvända för att hämta stenen på återresan.
Till byborna nämns inget om stenen utan bara om graven och om den förbannelsen som vilar över den som stör och alla är överens om att det är bäst att även hålla denna gången stängd och fortsatt dold.

Efter  att fyllt sina vattenskinn med färskt vatten  är det dags att ta de första stegen ut i den varma öknen. Naivarah med sin hökblick får snabbt upp ett spår som följs, men redan efter bara någon timma tar Talrons kondition ut sin rätt och han börjar gnälla mer och mer för varje steg. En kort paus där han får hämta andan ger även de andra möjligheten att tömma stövlarna från sand. Vid denna paus känner flera i gruppen sig iaktagna men ingen ser någon eller något och inget händer trotts alla nerver på helspänn, utan det bestäms att färden ska fortsättas.

Efter ytterligare några timmars vandrande uppenbarar sig en siluett vid krönet av en sanddy, en kvinna kommer krypand,  Xavier springer fram mot henne och ger henne vatten,  efter några klunkar öppnar hon munnen och rosslar fram. ”Ge er av medans tid är, det enda som väntar er här är bråddöd!”

Xavier lägger örat intill henne för att höra bättre och i samma ögonblick sträcks kvinnan ut till en mer mer långsmal humanoid varelse hennes naglar växer ut och bildar olycksbådande svarta klor.

- Så solen skinner här i Dryland- öknen som är dagens spelplan, det är en torr dag, för striden, kan något av de båda lagen tjäna på detta?
- Nej det tror jag inte båda lagen ser jämnstarka ut. Men häxlaget har ju fördelen av hemmaplan.
- Men BÄD gick ju segrande ur den senaste bataljen med team Behir, kan denna häxgrupp bli dom som sätter stopp för deras segersvit?
- Idag kör lag häxan med uppställningen 4 racerclaw shifter  på kanterna och Häxan på topp.
- På andra sidan står då BÄD med sin vanliga uppställning med Plåt Xavier på höger sida och Rieta i sitt tyg på sin andra sida, som center några steg bakom står som alltid Bronweg redo att ta emot eventuella förbipasserande och som backar finns Naivarah och Talron som det sista skyddet.
- Lite trevande start, båda lagen verkar känna på varandra, BäD har fått order av sin lagkapten att punktmarkera Häxan,  Katterna får circla runt och gå förbi första försvaret utan större svårighet,
är detta verkligen rätt kan man fråga sig, ska Talron lämnas ensam med 4 katter?
- Både Rieta och Xavier lägger hela sin kraft på häxan och Bronweg har flyttat längre upp på spelfältet och låter sin vid detta laget kända Yxa göra sitt jobb. Katterna får röra sig ganska obehindrat, många tafatta  försök från Rieta och Xavier att träffa fienden görs men de enda som vinner på det är katterna som med sin smidighet sätter sina knivar i dom båda som svar på deras attacker.
- Nivarah är nu den som står mellan katterna och Talron, men vad är detta, även hon vänder och sätter ett lod i häxan som sjunker ner i sanden helt utslagen, har deras taktik med punktmarkering lönat sig, har dom slått ut motståndarens nyckelspelare, det  är vad jag kallar punktmarkering det var längesen jag såg sådann effektivitet.
- OJ OJ, nu försökte en av katterna på sig ensåndär luring igen att smyga förbi och samtidigt hugga, denna gången var Rieta med och hennes svärd ser ut att ha slagit ur all luft ur katten som rammlar ihop framför henne med händerna på huvudet skrikande att han ger sig, detta är inte ofta man ser, nej jag tror inte jag har sett att någon gett sig sen, ja det måste varit Serpenter Vs Frogoliter år 53.
- Men vad har hänt, Talron har kommit i kläm, ensam mot 3 katter, härifrån kan jag bara se knivarnas blad glimma i höstsolen, ja det är en träff jag kan nu se blodet som rinner från honom, han måste få lite hjälp, ja där kommer den, hela laget vänder om mot katterna som har ryggarna mot BÄD. Det var deras största felsteg, Talron är utom räckhåll och hans sår ser ut att sluta sig, och katterna  faller en efter en ja det ser ut som om BÄD även går denna gång vinnande ur denna match.
- Det ser ut som om dom låter den som gett sig gå, jag kan inte höra härifrån vad som sägs, men jag slår av om att det är en hälsning till drottningen Zepatia att BÄD kommer efter henne.
- BÄD – Häxan 5 – 0. Detta var allt från dagens match över och ut.

 Xavier böjer sig ned och bryter av en förtorkad gren från en buske, snabbt börjar han rita upp området i den torra sanden. ” Jo nu gör vi såhär…”

”Det är ju bara en mask,” avbryter Bronweg muttrade, ”hur svårt kan de va?”

Xavier fortsätter,  ”det viktigaste är att attacken sker innan varelserna inse vad som träffade dom och att det sker snabbt.
Rieta, du tar dig genom dessa vindpinade buskarna så snabbt du kan,  väl på andra sidan tar du sikte på gnollen låter en av de där heliga blixtarna fylla gnollen och marken runt honom, som borde bli till glas och hindra gnollen från att fortsätta röra sig!”

”Blixten kommer bli Bronnes signal, han kommer göra sina vanliga utspel och fånga Behirens uppmärksamhet och få den att förstå att ylva ska ha maskblod idag.”

Bronweg ser nöjd ut och förklarar resten. ”Om jag avlägger en ed och förbannar han och hans släkte kan jag nog få få en av de nio cirklarnas väktare att  öppna ett hål till deras värld bakom varelsen, och kommer hans själ lovas till mörkret kommer det vara fyllt av klor och tänder från varelser från andra sidan, redo att slita vad som än kommer in i detta område i bitar.”

Xavier nickar godkännande. ”I detta läget kommer ditt andrenalin pumpa så att du med viljestyrka kommer  att storma Behiren  och med ditt sedvanliga  stridsvrål låta Ylva dra blod från varelsen och  kraftet  i slaget kommer få varelsen att vacka in i mörkret  bakom honom, Ylva kommer sitta så djupt i varelsens kött så du kan säkert dra ut varelsen igen, och när ylva släpper taget kommer masken falla tillbaks in i mörkret och tänderna kommer ännu engång får blod.”

Xavier pekat med hela handen på helaren. ”Talron, du ska attackera varelsens sinne och ta kontroll över den, se till att den försöker ta sig ur mörkret, klorna kommer se till att den slits tillbaks in igen, monstret kommer till sist lyckas slita sig loss och det är då jag stormar mot den och med en kraftig smäll från min Sköld trycker jag tillbaks den in i mörkret den kom ifrån!”

”Jag kommer efter att sett till att klorna ännu engång har tag i den ställa mig i en strategisk position så Rieta och jag kan samarbeta för att distrahera den, så om du Naivarah kan sätta ett välriktat lod i varelsen, eller du hade en annan plan?”

”Ja jag tänkte frammana en öronbedövande storm över området  där varelserna är, detta kommer få dom att försöka komma ur åskan, men klorna borde hålla fast dom även denna gången och slita dom i stycken, stormen kommer sen att förflytta sig någon meter så även Gnollen är mitt ibland det hela.
Och om det då fortfarnade är något kvar av Masken, kan jag nog finna andrenalin och placera ett lod i varelsens mjukarepartier och kanske tända eld på den och gnollen!”

”så vet alla vad de ska göra nu? ” Äventyrarna nickar instämmande.

Och för er som vill ha planen i tekniska termer:

Första rundan.

Bronweg.
Start S.3
Hade of hungar P.10
Minor action, curse Behiren
Move action till X.8

Action point:
Free action Aktivera Gloves of Eldritch admixture.
Charge till T.8
Eldric strike, använd handskarnas effekt + vapnet.
Slida Behiren till Q.8-9 sen tillbaks till S.8-9. igen till Q.8-9 tillbaks till S.8-9 avslutat Q.8-9

Talron
Start O.3
Command kastas på Behiren.
Slida Behiren till S.8-9 sen tillbaks till Q.8-9. igen till S.8-9 tillbaks till Q.8-9 avslutat S.8-9
Move till M.5

Xavier
Start T.3
Charge till T.7
Shield push Behiren till i Q.8-9
Move S.10

Nivarah
Start Q.3
Howling tempest R.8
Slide till S.8-9 tillbaks till Q.8-9, igen S.8-9 och avsluta i Q.8-9
Move action, flytta howling tempest till Q.9
Ducka ner i buskarna för skydd (stealth)
Vid behov använda action point och skjuta sönder Behiren med en backstab attack.

Detta borde ge i skada:
Gnoll:
Max 47,
Medel 27,
Min 27

Behiren
Max 258
Medel 140
Min 46

T=Talron
R=Rieta
N=Niavarah
B=Bronweg
X=Xavier

V=Bybor
B=Behiren
G=Gnoll

Zarshan försvinner längs korridoren och då snabbt så raffsar Nivarah ner papper och saker som glimmar i sin säck. Sen tar sig hela gruppen ner till det grönskande rummet med portalen som fortfarande står inaktiv.

Bronweg sätter genast igång att flytta de arkaniska tecken för att aktivera porten till säkerheten.

Naviarah smyger ner för trappan och förbi vakterna som Zarshan placerat i tornets trappor och kommer upp med säcken med saker hon gömt tidigare under en säng.

Koncentrationen läggs på portalen för att rekonfigurera den. Ljudet från tusentals små ben som kravlar får dock äventyrarna att titta upp från deras sysslor. De hinner en snabb blick på varandra innan Talron och Rieta som står längst fram blir överrösta av Scarabeere. Naivarah kommer just upp för trappan, hon släpper säcken med saker och tar sats, glider över den friktionsfria hissen samtidigt som hon tar upp den flaska med syra hon tidigare tagit från labratoriet, slår av korken och häller det över de krälande insekterna som attackerar Talron. Av reaktionen från syran börjar dom ryka och smälta tills endast en grå kladdig massa återstår.

Rieta tar fram sin symbol och med hjälp av Avandras kraft får hon trots skalbaggarnas avsaknande av inteligens att fly!

Bronweg ropar på Nivarah, att hennes hennes flinka fingrar behövs för att öppna portalen. Även Rieta gör dom sällskap och de börjar diskutera hur det hela skall göras. Endast Xavier märker de sex svarta skuggorna som kommer glidande ut ur väggarna, han låter sin stridsyxa svepa igenom den spökliga varelsens kropp som verkar ta minimalt med skada.

De övriga har under tiden lyckats aktivera portalen, dess svarta yta har blivit genomskinlig och man kan nu se templet som kan ta dom från från Shadowfell.

De slänger sig igenom portalen med wraithens tätt i häl. Naivarah sätter nyckeln i låset och vrider om för att öppna portalen mot den vanliga världen. Ett skalv går igenom rummet grus och sten faller ner från taket och sprickor uppstår i väggar och tak, och även denna portal kastar sig äventyrarna igenom, även genom denna portalen följer wraithens efter, men någon händer med deras kroppar, som antar en vit dimm liknande form en vildstrid utbryter och samtidigt som den sista wraithen förvisas till sitt egna plan faller portalen och kvar finns endast en stor grushög.

De sätter sig tungt och trötta ner på marken och hämtar andan, efter en kort stunds vila hörs järnbeskodda steg i korridoren! Två siluetter uppenbarar sig, i dörröppningen och gruppen gör sig redo för ännu en strid, in kommer en man och en kvinna klädda i skinande helrustningar. Nivarah känner igen dom som paret som sov i fattigstugan, dess Pelor symboler bekräftar att detta inte är någon av Zarshans lakejer.

De presenterar sig som Prazant och Ausma , de får reda på att Zarshan ofta varit i fattigstugan men då under namnet Barkotreg, detta berättas under intagandet av gröt på fattigstugan och Naivarah skänker en ansenlig summa av sitt guld för att de ska kunna laga taket som läcker.

Äventyrarna avlägger rapport hos kapen Idur som genast ordnar en genomsökning av staden och inte mindre ytterligare sju portaler hittas i olika lagerlokaler.
Det vita templet äventyrnar hittat får de reda på ägnat åt en gammal demondyrkarkult.

Efter att blivit hyllade som de hjältar dom är i Ärans Hall, gör äventyrarna det äventyrare gjort i alla tider, spenderar sitt guld på onödiga föremål, kvinnor, vin och sång.
En dag blir det kallade till Ärans Hall där dom lärda har gått igenom böckerna och kartorna de funnit i Zarshans arbetsrum. De flesta kartorna visar ett område över West deep och namnet Karak näms flertalet gånger i texterna och verkar ha stor betydelse men ingen exakt plats pekas ut för denna.

En dvärg vid namnet Bram Ironfeld vill bjuda hjältarna på middag för att diskutera ett affärsförslag på det fina värdshuset Gyllene Pilen.

Den välklädda dvärgen med sitt skägg i perfekta flätor hälsar dom välkommna till bords, och han börjar berätta att för många hundra år sedan var klanen Ironfeldt en upptäcksresande klan, på jakt efter rikedom.

I en öknen bortom Thornwaste hittades en ådra, dess fyndigheter var mäkta överstigande alla tidigare gruvor, denna fyndighet döptes till Karak, men dess plats hölls hemlig och endast ett fåtal kände till platsen, för att kunna frakta ut guldet till overlook skapades en dipositions plats för att fortsätta platsen för gruvan hemlig. Allt ju mer tiden gick och åldern tog de med kunskapen, glömdes gruvans hemlighet bort och så dipositions platsen med den.

Dokument funna vid en av de gammla portalerna sägs beskriva landmärken och kanske med hjälpa av dessa kan man finna vägen till gruvan som skulle vara ett gott tillskott i krigskassan för att kunna stå emot Zarshans truppers intåg i vår värld.

Den humanoida varelsen formad av rödglöggdande magma kravlar sig sakta upp ur elemetarenergi floden. I handen formas ett klot av lava som slungas iväg mot Talron som av kraften stapplar några steg bakåt, samtidigt som hans kläder och utrustning tar fyr av hettan. Han kastar sig ner på marken och rullar runt för att försöka släcka elden.

Rieta sveper kisande blicken över det tätt rökfyllda området och på en skugga långt uppe i himlen; skuggan får snart sällskap av ytterligare en och utan att Rieta hinner fundera på vad de kan vara får några så dyker den ena blixtsnabbt ner och med ett försträckt skrik slänger Rieta sig handlöst ner på marken och undviker med en hårsmån klorna från den brinnande fladdermusen som kommer ner svepande från himlen.

Bronweg ser en fyrbent varelse röra sig i ögonvrån och med sitt vanliga stridsvrål låter han Ylva svepa mot platsen där hunden just stod. Tursamt för den är det enda som klyvs den rökfyllda luften och dess svarta skugga försvinner mot Rieta och Talrons håll. Varelsen formad som en hund öppnar sin huggtandsbehängda käft och området fylls med djurets eld.

Talron är den första som lyckas få den nyantända elden att slockna. Samtidigt som han ber sin läkande bön så att blåsor och brännsår försvinner, lyckas han ta sig förbi hundens käfter, och med några snabba steg lämnar han varelserna bakom sig. Planen som utformas är flykt, för eld är inget bra.

Platsen där Nivarah står skimrar till och hennes kropp löses upp, sekunden senare står hon intill Talron. Bronweg ser sig omkring, tvekar några sekunder innan även han sätter fart förbi hunden. Käftarna gläffser när han springer förbi, men hunden har fastnat i en spricka i marken och verkar inte kunna röra sig därifrån, så Bronweg ansluter sig till de övriga.

Bombarderade av lavaklot och fladdermössens klor vinande över huvudena sätter äventyrarna fart genom staden och efter några minuters springade tappar eldvarelserna intresset och återvänder till den delvis raserade smedjan.

”In här!” säger Nivarah och håller upp en fönsterlucka. Gruppen slår sig ner intill väggen och deras andetag är hastiga och ansträngda.
”Mår alla bra?” frågar Talron och ser sig orolig runt.
”Jo men visst,” svarar Bronweg. ”Xavier och Rieta ser dock ut att behöva lite hjälp…”
”Det är inget fel på mig!” säger Nivarah och studsar runt, ”ska vi dit igen? ska vi? Ska vi!”
”Ge dig ut och spana så kanske du blir av med lite energi,” säger Xavier.

De pustar ut och Talron ser över allas sår.

Nivarah ser ut över staden, som tvärtemot vad dom trott fortfarande står oskadd, endast den olycksbådande brandröken färgad av kemikalerna från smedjan skvallrar om att något gått fel.

”OJ! ni borde nog se detta!” hör de Nivarahs röst från taket där hon ligger och tittar ut över staden och de alla gör henne sällskap.

Vid brofästet pågår en våldsam strid mellan Sarshans trupper och en tio meter hög magma-varelse som ser ut att tagit sig upp ur floden.

Striden blir hård och intensiv , många män faller under bestens eld innan den till slut tvingas tillbaks från den plats den kom ifrån.

Hälften av Sarshans elittrupper tar sig mot smedjan för att påbörja släckningsarbetet medans resterade sprider ut sig i staden för att söka efter eventuellt fler monster.

För att få reda på lite mer vad som egentligen händer sätter sig gruppen vid ett ”vattenhål” och Nivarah använder sig av efter de senaste dagarnas strappatser något ”besudlade” charm och de får reda på att ingen utom Sarshan vet vart i världen plundringen ska gå, och att det är 4 timmars vandring till portalen som ska ta dom dit.

Rennis ansluter sig även hon till sällskapet. Nivarah tycker att det vore på sin plats att motivera Rennis och de övriga i gänget så hon får för sig att berätta att Modra inte alls är död och att han är med Sarshan i slottet, och detta får Rennis att verkligen tända till.

”Nej slavarna är viktigast!” säger Rieta.
”Men det är ju bara massa Darkones och Sharakajs,” påpekar Rennis, ”dom har aldrig varit till någon nytta för världen.”
”Men vi måste stoppa Sarshan intåg i världen,” säger Xavier, ”tänk så många som kommer dö.”

Diskutionen pågår en stund men snart så inser även Rieta att många fler oskyldiga kommer att dö om dom inte stoppar Sarshan.

Så en snabb plan läggs upp.
1. Ta sig till smedjan iklädda Sarshans rustningar.
2. Hitta den hemliga gången
3. Ja vad var nu egentligen nästa steg, det visste ingen av dom men som vanligt räknade dom med att det skulle lösa sig när dom väl var inne i Sarshans slott.

Att ta sig till smedjan är inget problem. Iklädda Sarshans elit-armés rustningar hindrar alla eventuella frågor och snart är dom framme vid Smedjan.

Där den södra väggen och porten engång stod återfinns bara en stor stenhög, och den gröna giftiga röken de såg på avstånd blir mer påtaglig och sticker nu gruppen i näsa och ögon.
De går runt byggnaden till bakdörren ett stort antal soldater står samlade.

Xavier tar till orda. ”Varför står ni här? Har ni inte en eld att släcka i Smedjan? Jobba på!”

”Jag har redan förlorat två grupper där inne” säger kaptenen. ”Jag tänker inte skickan in fler. Där är något som tar alla som går in.”

Xavier fnyser och går in genom det nu större hålet i väggen, hela byggnaden är fylld av rök och det är svårt att se mer än någon meter framför sig.

”Jag tar denna väggen,” säger Rieta, ”du tar den andra säger” hon till Rennis, ”ni övriga stannar här.” Och med dom orden smyger hon iväg in i röken.

De flesta av de gigantiska boxarna itill väggarna har exploderat eller smält och den kemiska stanken ligger över hela rummet,. Rieta snubblar över något på golvet, hon böjer sig ner, något blött, slemmigt, en hög av ihopsmält kött som engång kunnat varit en kropp på något stort. Verkar inte så farligt, tänker hon lugnande. Efter ytterligare några steg hittar hon flertalet sönderslitna kroppar av Sarshans soldater. Värre.

Plötsligt bryts tystnaden av Rennis skrik. ”Tentakel…. hjäl… AAaaaa”

Xavier är den som reagerar snabbast, han springer ut till soldaterna som väntar utanför och beordrar 10 män att följa med. Motvilligt och efter snabb övertalning följer de med.

Xavier stormar in i rummet med soldaterna efter sig. ”Ni fem där! Den vägen! Resten följer med mig!”

Dom delar upp sig och går över bron som går över lavafloden.

Men Rieta är den som kommer först över bron och till väggen. Röken hindrar henne från att se något, det enda hon hör är ett gnyende från Reniss. Höger? Vänster? Eller… mer uppifrån? Och från ingenstans slår en tjock svart tentakel ner mot henne och slingrar sig runt och lyfter upp henne. Men hon koncentrerar sig och hennes kropp löses upp och materialeras på en annan plats nära väggen nu fri från vad det än var som ville kramas.

Samtidigt stormar soldaterna framåt och fler tentakler kommer ner från taket och träffar 3 av soldaterna. Xavier avvärjer attacken med sin sköld, samtidigt som han svingar sin yxa mot monstret och hugger av en de svarta tentaklerna med ett mycket välriktat hugg samtidigt som han ger trupperna en order. ”Som en enhet!!” skriker han, och detta får soldaterna att ett gemensamt göra ett utfall mot monstret.

Samtidigt får den den andra gruppen soldater upp sina armborst och några lod tränger in i varelsen som ger ifrån sig monstruösa vrål och släpper turligt nog greppet om den nu väldigt omtöcknade Reniss.

Rieta struntar i monstret och koncentrerar sig på att söka längs väggen efter den hemliga gång som skulle finnas här. Hennes vana fingrar finner snart håligheterna som hon letat efter men vis av erfarenhet inser hon att dörren är fällbehängd och Nivarah behövs för att öppna den.

Bronweg höjer Ylva och för henne genom luften samtidigt han uttalar sina förbannelser över varslen täckt av dimma i taket, som av kraften flyttas närmare lava floden men den klarar att hålla sig kvar där uppe utom riktigt synhåll.

Detta får Nivarah att i röken ana en sårbar punkt på monstret och en skäkta finner sin väg till monstrets nervcentrum vilket gör honom paralyserad och han faller ner på lavaskorpan. Stor, tentakelförsädd och med många munnar. Ett verkligt monster från en mardröm.

Soldaterna ser nu sin chans att omringa varelsen och med Xavier i ledningen låter dom sina vapen sjunka in i kroppen.

Monstrets tentaklar börjar sakta vaknat till liv igen och kan plötsligt röra sig igen. Xavier som står närmast blir offret den rör sig mot. Med en tentakel runt hans kropp och en annan runt hans vapen sugs Xavier in i varelsens kropp. Den lixom rapar till och ser nöjd och mätt ut. Xaviers ansiktsuttryck syns inte men gruppen anar en viss panik på hans rörelser som syns genom den smått genomskinliga monstrets kropp.

”Jo, nu vat det lit jobbit,” säger Bronweg och gör sig redo att storma fienden…