Category — Dungeons & Dragons

Rieta står och tittar ner för trapporna och ser på dessa små små orcer och tänker att detta kommer ju inte ens att bli en match. För rättvisans skull borde jag ha en armen bakbunden, tänker hon. Men det är ju och andra sidan orcer och de har helt enkelt ingen rättvisa. Naivara står och är redo och även hon ser ut att veta att detta blir sååå enkelt, ha ha. Kallar de det för vapen. Löjligt.

Xavier, Naivara och Rieta tar sig ner för de sista trappstegen så tyst de bara kan. Orcerna har inte märkt dem ännu och Rieta bestämmer sig för att känna efter om motståndet verkligen är så svagt som hon tror.

Det heliga ljuset skjuter ut och träffar orcen mitt i ansiktet och den segnar ner utan att lämna ett ljud i från sig. Resten av orcerna fortsätter med sitt utan att notera att deras allierade har lämnat dem.

Nöjd med sin första insikt över hur starkt motståndet var inser hon att detta kommer att bli som att ta en godisklubba från ett nyfödd.

Naivara och Bronweg följer snabbt hennes exempel och två orcer till möter snabbt sitt öde av en välriktad pil och en och en skoningslös förbannelse. Först nu inser orcerna vad som håller på att hända. Deras blickar möts och de blir osäkra först men de finner sig och drar sina vapen. De vet säkert vad detta kommer att leda till; deras kommande död och vår seger. Men de kommer inte att ge sig så lätt. De kommer att strida till sista man. De kommer inte gå mot den mörka natten och släcka sina ögon fridfullt. Nej de måste göra det på det svåra sättet med sina svärd i högsta hugg.

Xavier avancerar in i rummet och ställer sig öga mot öga med en orc som om han vill ge den en sista chans att ge sig. Han bröstar upp sig för att se så hotfull ut som möjligt men orcen bara stirrar tillbaka.

Rieta följer efter in i rummet för att få bättre sikt över slagfältet. Tar sikte på en orc med sin symbol och låter ljuset från Avandra tränga igenom ytterligare en orc som faller ihopa för att aldrig resa sig igen.

Naivara ser att Xavier behöver hennes hjälp och vänder sitt intresse till den orcen som Xavier står vid. Hon träffar honom bara i axlen vilket gör att han tar ut sin vrede på den stackars Xavier. Den illaluktande orcen tittar lite snabbt på sin pilbåge och kastar iväg den. I stället drar han fram sitt svärd och med en rörelse hugger han mot Xavier som försöker undvika så gott det går men han känner när svärdet bränner till i handen. Det är inte djupt men det svider.

Bronweg springer nu ner en bit för trapporna för att komma till sina vänners undasättning samtidigt som en ursinnesvrål hörs längre in i från rummet. En stor orc kommer springandes i full plåtrusning och nu börjar det bli till en lite större utmaning. Han ser definitivt ut att vara mer erfaren och om inte annat bättre utrustad för strid. Han springer rak mot oss med bara ett mål i sina ögon.

Xavier börjar också känna hur pressen ökar på honom och han inser att de kommer inte att ge sig så lätt. Snabbt vänder han sig om mot orcen som precis har anfallit honom och han slår sin sköld rakt i bröstet på orcen som stapplar baklänges av kraften.

Rieta börjar så smått också inse att detta kommer att komma att göra ont och byter ut sin heliga symbol mot sitt svärd som lyser genast upp hela området. Hon tar sig snabbt mot den närmaste orcen men i sin iver att göra processen kort med den missar hon sitt mål. Orcen däremot var beredd på att hon skulle komma och samtidigt som hennes arm far förbi han lyckas han skär henne i armen. Som tur är lyckas hon undvika den värsta smällen och det som skulle kunnat bli en katastrof blev bara en skråma som knappt bryter skinnet.

Naivara börjar också känna av att motståndet har ökat och skjuter i väg en pil utan att egentligen sikta. Nerverna säger att många pilar måste lämna denna armborst. Pilen viner förbi orcen som inte ens inser att han var en hårsmån från döden.

Bronweg ser hur Rieta blir anfallen och skickar i väg en förbannelse från sin trogna stav. Leendet från orcen har defentivt blivit avtorkat för gott när den förvånad segnar ner mot golvet en sista gång.

Nu verkar det som om orcerna blivit mer organiserade när de anfaller Xavier, Naivara och Rieta samtidigt. De alla träffar sina mål. Det är inga avgörande slag och en orc som stått och sett på rusar mot Rieta för att visa hur det ska gå till. Det gäller ju mer än att träffa och nu ska de få se när man fullföljer ett slag och hur det kan se ut. Han missar brutalt och gör en snygg piruett istället. Samtidigt skjuter Naivara i väg en pil som täffar honom i baken och ylande hoppar orcen runt. Han skulle nog visa hur man inte skulle göra mest troligen eller så hoppas han nog att de andra ska tro det men det går ett fniss genom luften.

Talron tar tillfället i akt och siktar in sig på den orc som fnissar mest och träffar med en spjut av ljus. Den orcen slutade abrupt att fnissa och börjar strirra efter vem som gjört det.

Bronweg står fortfarande en bit upp för trappan när han hölstrar sin stav och tar fram Ylva (Badass Axe!). Han tar sig snabbt ner för trapporna för att börja introducera dessa avskum till varelser för en god vän. Leendet brer ut sig över hela hans ansikte när han kommit halva vägen innan dansen ska börja.

Xavier är nu omringad av orcer och de börjar anfalla honom synkront. Han lyckas undvika en av de två orcerna men ett hugg träffar honom – det börjar knappt blöda. Bronweg ser det orättvisa i att de är två mot en och börjar mumla något ohörbart och orcen framför Xavier börjar lysa. Han ser inte ut att vara svår att träffa nu. Hela orcen lyser ”Anfall mig!”.

När orcen lyser upp tappar Rieta sin koncentration för bara en sekund men det räckte. Orcen som står vi henne har lyft sin yxa måttar mot hennes huvud och precis när Rieta drar tillbaka sitt huvud hugger han till och en bit av hennes horn flyger i väg. Snabbt kommer hon tillbaka till verkligenheten och riktar sin ilska mot denna hemska varelse som hade besudlat hennes vackra horn. Svärdet flyger genom luften och träffar. Hämnden i hennes ögon lyser starkt.

Bronweg springer fram och ställer sig vid sidan av Rieta och börjar presentera Ylva för en bärserk. Introduktionen går bra och nu vet den orcen vad som gäller.

Naivara är nu i sitt esse och skjuter iväg pilar till Xaviers undstättning. Orcen som står och tror att han ska få sig ett skrovmål av katt (Xavier är en Razorclaw Shifter även om han försöker dölja sitt ursprung) misstar sig när han träffas av en pil så hårt att han nästan slå av sina fötter. Leendet lämnar dess läppar och luften går ur honom av kraften. Men han hämtar sig snabbt och kastar sig framåt mot Xavier som är så fullt upptagen med att hånle och peka att han inte hinner undan orcens svärd helt. Han påpekar att ”hans mamma rivs hårdare” och fortsätter att hånle.

Rieta står stadigt och undviker det mesta som orcen framför henne delar ut. Men en god sak kan inte hålla i längden och även en blind höna kommer att hitta ett korn. Hon träffas av ett svärd från en bärsärk och blodet börjar att rinna ner för hennes arm. Smärtan har inte riktigt kommit ännu men blodet rinner ner för hennes arm och börjar bli en rätt stor pöl under henne och precis när smärtan ska till och träffa henne med full kraft ser orcen hur såret sluter sig och blodet slutar att komma ut ur såret. Ett leende spricker upp i hennes ansikte och hon skänker sin god vän Talron en tacksamhetens tänke innan hon ger tillbaka med samma mynt. Samtidigt som hon hugger mot orcen börjar den lysa upp som en fackla och nu är det ju ännu lättare att träffa.

När orcen börjar lysa får det Bronweg att lite tappa fokus. Han missar och tänker det är inte var dag man får se en självlysande orc och idag har vi fått sett två.

Naivara känner hur en frisk vind (med bara en hint av svavel) blåser förbi henne och hon hittar mer styrka i det men samtidigt håller Bronweg sin mark genom att svinga Ylva mot Orcerna.

Xavier börjar få det jobbigt på allvar och tar mycket skada och det är som om de andra orcerna hetsas upp av synen av deras framgång mot denna hjälte. För det är då Rieta träffas hårt i ryggen av en gigantisk yxa. Blodet sprutar ut ur ryggen på henne. Allt stannar till en stund och orcen som delat ut slaget tar ett steg tillbaka för att beskåda sitt värk. Nöjd med sig själv och sin framgång ler han ett leednde som få är förundrade att överleva. Men det är då Talron tar till orda igen och Rieta träffas av en varme som är så god att inget kan jämföras. Såren på hennes kropp sluter sig igen och kraften kommer tillbaka. Orcen kan inte tro vad det är han ser och dess haka trillar mot marken. Chocken sitter hårt i honom när han träffas av Rietas svärd. Samtidigt höjer Bronweg sitt svärd och slår Ylva med all sin kraft och skölden orcen håller splittras till stickor. Orcen blir så chockad av smällen att han blir paralyserad och nu helt oförmögen att röra sig. Men han finner sig igen och böjar gå lös på Bronweg som snabb drar sig tillbaka när han träffas av orcens svärd.

Nu börjar det gå riktigt illa för Xavier. Han blöder kraftigt från sina sår där orcerna har träffat honom. Livet börjar att rinna ur honom och det enda han kan tänka är ”Inte igen! Jag vill inte gå den svåra vägen tillbaka till livet.” Det är då en orc träffar honom med sin sköld med full kraft och han faller i hop medvetslös.

Rieta vrålar ut ”Nej!” och Naivara skriker ”Dö inte! Vi har inte råd!!”. Talron är den ende som egentligen gör något vettigt. Han samlar sina krafter och sänder den till Xavier där han ligger. Han mumlar några lugnande och tröstande ord till Xavier. Kraften i hans ord drar Xavier tillbaka till livet och snart är han vid medvetande igen och snart känner han hur hans sår läker ihop mitt framför ögonen på en orc som helt klar tagit ut segern i förskott.

Rieta känner att krafterna börjar ta slut men hon lyckas undvika att bli träffad av berseken som svingar sitt svärd i frenesi och samtidigt som hon gör det lyckas hon få in svärdet mellan han rörliga delar på rustningen men han märker det knappt. Det är då Naivara lägger en ny pil på sitt armborst och siktar in sig på orcens nacke. Han kände inte när den träffa heller men det var och andra sidan i hans sista andetag.

Bronweg ser när livet kommer tillbaka till Xavier och hämtar kraft ur det och svingar Ylva mot en orc ocg´h när han träffar händer något ofattbart. Ur orcen och genom ylva kommer en kraft av engerig och han känner hur hans sår läker sig och han känner sig starkare. Bra sving tänker han och fortsätter.

Till orcernas förtvivlan ser de Xavier komma tillbaka till medvetande och de svingar mot honom med all kraft för att få fonom att stanna nere men de har inte träffat en katt av denna kalibern någon gång. En träffar medan den andra missar. Dock är det inte tillräckligt för till deras förtvivlan reser han sig igen nu argare än någonsin.

Mitt i denna förvirrning skickar Naivara i väg en pil som missar, Bronweg gör det inte när han svingar sitt svärd och fortsätter han att kasta förbanelser som gör att den redan fula orcen blev ännu fulare. Nu är han inte bara ful utan även full av äckliga bölder över hela kroppen.

Rieta ser detta och känner sig tvungen att avancera framåt lite trots att det kan bli ödesdigert men hon lyckas ta sig förbi orcen utan att bli träffad av hans svärd.

Efter det går det bara utför för orcerna och gänget står som hjältar och ser ut över sitt verk.

Rieta sätter sig att vila med de andra går fram till den stora statyn som står mitt i rummet. Den föreställer en dvärg och en hydra i envig. Naivara vill ta en närmare titt på dess ögon och börjar klättra upp för statyn och när hon är närma nog ser hon att ögonen är av rubiner. Snabbt tar hon fram sin lilla kniv och börjar att pela ut rubinerna och stoppar dem i fickan.

Talron går runt bland de fallna dvärgarna och ser om han kan hitta någon i livet som kanske skulle kunna räddas men det finns ingen. Sorgen i alvens hjärta att där inte fanns något som han kunde gör för honom lägger sig som ett skynke över hans ansikte.

Rieta sitter och tänker och pustar ut. Hon tänker på hur lätt det är att ibland se saker som lättare än vad det verkligen är och vilken tur hon har som har Avandra på sin sida och att hon måste snart till ett tempel för att ge gåvor som tack för turen hon haft i dag.

Det är viktigt att ta i tu med saker och inte bara låta det hända. Man måste ibland chansa och lägga sitt liv i gudarnas händer. Någon som var bra på det är ju Xavier. Bara vi hittar några överlevande som vi kan rädda från dessa hemska varelser och deras mörker. Jag ska göra slut på allt detta förtryck och hjälpa folk komma upp på sina fötter och uppmuntar dem till att stå för sig själva. Det var det sista hon han tänka innan hon avbröts av Naivara som vråla – Titta en trappa!

Hjältarna sjunker ner i en circel med ryggen mot varann för att hämta andan en kortstund.

Den kalla bergsluften får de döda, ännu varma orchernas kroppar att ånga ”som om deras ande lämnar kroppen” påpekar Bronweg. ”Fast bönder har nog ingen ande,” påpekar Naviarah snabbt. Talron är för trött för att säga nått och låtsas inte höra.

De många, imponerande dvärgstatyerna vakar över tempelgården som trotts att den färgats röd av allt blod ger ett visst lugn till gruppen som nu börjar få normal puls.

Xavier ställer sig med skölden redo framför den stora porten, och på ett givet kommando trycker Rieta upp den tunga dörren – och in rusar äventyrarna!

De kommer in i en jättesal; rader av bänkar står vända mot ett altare i mitten av rummet, längs de bakre väggarna finns balkonger och trappor leder upp dit.

Väggarna och taket är täckta av målningar föreställande dvärgar som utför Moradins önskningar. Tyvärr är även denna sal är övertäckt av döda dvärgar.

Både Rieta och Naivaras blir dock som förstummade av de överdådiga målningarna, de livliga berättelserna och fjärran länder, så de ignorerar helt den ben- och fjäderskrud beklädda, hoppande och skrikande extra ful orch framför dem. Ser kvinnlig ut.

Detta är något inte Bronweg missar att se, utan snabbt tränger han sig förbi både Xavier och Rieta, vilt rusande med Ylva vilt svingande.

Vad Bronweg nu inte ser är de 6 andra orcherna hukandes bland bänkraderna och de två elaka med armborst som står uppe på balkongerna, och de med klubbor kommer rusandes för att möta gruppen.

Framför haggan kommer en storväxt orch fram och ställer sig i vägen för att Ylva ska kunna nå haggan, och en vild Yxstrid ytbryter, men som alltid, som oftast, går Bronweg även segrande ur denna strid. Lite med hjälp av de övriga i gruppen som tagit hand om det andra patrasket.

Xavier samlar ihop kropparna medans de övriga vilar igen. Soldaten samlar orcher i en ”att bränna”-hög och dvärgarna i en ”att begrava”-hög.

Då det inte finns några synliga dörrar från rummet varken uppåt eller neråt, börjar gänget leta efter hemliga dörrar – men även denna gången fastnar Naivaras blick på väggarnas målningar. De var verkligen intressanta noterade hon.

Rieta däremot finner en lucka i golvet vid altaret – givetvis låst. Så Naivara tar fram sina verktyg, övertygad om att bästa sättet att öppna låset är med Bronwegs öl.
”Dvärgarna i staden började ju prata och öppna sig av öl, då måste ju även dvärglås öppnas sig med hjälp av samma metod!” resonerar hon samtidigt som hon börjar hälla öl på låset. [Tredje eller fjärde fumlen idag?]

Bronweg klarar inte av att se hans öl gå till spillo så han tar tag i Xavier och går ut för att hämta vatten att koka upp för att hälla om det nu skulle finnas fler orcher därnere under luckan. Om den nu nånsin kan öppnas.

När Naivara häller ölen på låset klickar det plötsligt till och vips flyger Naivara genom luften. Den som slått upp luckan med en väldig kraft kommer ut. En Orch! Huvudet större än Bronweg, röda ögon lysande av hat, och tuggandea fragda, kommer denna varelse ut ur lucka i marken.

Hans stora tvåhands stridsgissel svingas vildsinnt över huvudet samtidigt som han ger ifrån sig ett stridsvrål och anfaller.

Det går inte bättre för denna orch än de tidigare, utan efter kort och intensiv strid ligger även denna livlös på marken.

Xavier och Bronweg kommer tillbaks med vattnet som inte verkar behövas längre utan det bestämms att Rieta, Naivara och Xavier ska smyga ner i mörkret och Bronweg och Talron ska komma efter om kusten är klar så att säga.

En uthuggen trappa leder ner i hålet till en mästerligt mejslad gång. Efter 10 minuters smygande öppnar upp sig i en jättestor pelarsal. Verkligen gigantisk och väldigt dvärgisk. Varför bygger de inte smått om de är så små, funderar Naivara och bestämmer sig för att fråga en dvärg i framtiden.

Salen är full av liv och rörelse, men tyvärr inte dvärgar som rör sig där nere.

”Verkar som om orcherna slått läger här” viskar Xavier till Rieta.
”Naivara! Hämta Talron och Bronweg – detta kommer bli blodigt!!” säger Xavier och hans slitna, trasiga, säck-liknande paltor ändrar form till hårdmetall.

Fosca, Ziek och Demerius var totalt slutkörda efter mycket stora umbäranden. Det tar på krafterna att slåss mot en drake, för att inte tala om att kräla omkring i underjorden i en mörk, trång och fuktig tunnel i timme efter timme. Det kändes som om det gått veckor sedan de sist fick sig en riktigt god natts sömn, så omvärlden fick ursäkta men nu när draken var nergjord så lutade de sig mot borgruinens mur och skådade ut över det vidsträckta landskapet nedanför. Kung Foril Obarskyr hade samlat sina riddare runt sig och fått armén, det som återstod av den, att ställa upp i led och formationer. Orcher, ograr, jättar och andra monster flydde framför den organiserade hären, flydde eller krossades. Högt ovanför deras huvuden hade redan stora asätare börjat cirkla med siktet inställt på den enorma drakkroppen, medan slagfältet nedanför drog till sig gamar och korpar som kalasade på de dödas kött. Demerius slöt ögonen och tyckte sig kunna känna vibrationerna och höra dånet av framrusande hästhovar. Ljudet omslöt honom och vaggade honom till sömns. Ziek hade somnat i samma ögonblick han satte sig på marken, och för omväxlings skull var det han som slet jättar mitt itu. Fosca, även om han var minst och kunde ibland uppfattas som ett barn, var den som  höll sig vaken längst. Han tänkte inte låta någon fiende smyga sig på hans sovande vänner och inte heller kände han för att få halsen avskuren av någon flyende orch som kunde råka på dem i sin väg. Därför satt han där och vakade medan den svullna röda förhöstsolen sakta gled mot horisonten, och inte förrän han sett till att det fanns vaksamma soldater på vakt tillät han sig driva in i sömnens töcken.

De väcktes av en mycket nervös soldat vid namn Krimm som stammade fram sitt meddelande till sina hjältar. Det var en stor hedersbetygelse att göra detta och han hade förtjänat uppdraget genom att visa stort mod i fält då han tagit sig an inte mindre än tre orcher ensam för att rädda ett sårat befäl. Krimm hade visserligen blivit sårad själv, och befälet skulle säkerligen förlora ett ben på kuppen men han åtnjöt ändock mina medsoldaters beundran och skulle med största säkerhet väljas ut att leda mannar i framtiden, kanske rent utav som underbefäl om hans egna förhoppningar föll in.

Vad krimm hade att berätta var detta;

Rapporter från Phantasm-armén att de driver fienden framför sig. Deras marsch har spritit sig som en löpeld över slagfälten och många som varit gömda har kravlat sig fram från sina gömställen och slutit upp bakom den egendomliga armén.

Orcherna gjorde till en början motstånd, men då ryktet spred sig att de stod utan general vände de om och retirerade tillbaka mot bergen. Nethereserna har inte setts till utanför murarna.

Förvånansvärt få gårdar har bränts ner, och speciellt de vars ägare gömt sig undan fiendens ögon har klarat sig oskadda.

Konung Foril Obarskyr entledigar er härmed från ert ansvar i armén, och sätter sina förhoppningar till att ni nu följer planen som berördes vid tältrådslaget rörande göromål i själva huvudstaden. Konungen har tagit Jesters Green som sitt läger och önskar att bli meddelad om det blir framgång i uppdraget.

När Krimm avlagt sin rapport och avlägsnat sig insåg de att de måste ha sovit längre än beräknat. Det var i gryningens första skälvande timme och medan de åt en frukost vid elden som jagade nattens kyla från deras ben lades en ny plan fram för att en gång för alla befria Suzail från dess odöda hemsökelse.

HALT!

Dem lyssnar aldrig…

Försöka att ta dem levande.

Var är Tick?

Ur alla skrymsle kom dem fram krypande, ur soptunnor eller krälande genom den eländiga leran.

Dem var många och hade bestämt sig för att våra ägodelar var deras, med gamla slitna rostiga vapen närmade dem sig.

”Vi är omringade! Nu kan dem inte komma undan”

vrålade jag och satte tungt ner foten och höjde skölden som skydd.

Jag var längst fram, i ögonvrån skymtade jag Rietas blanka vapen blixtra till då hon skyddade min vänstra flank, det kändes tryggt att veta att hon var där, måtte bara Bronweg klara av att skydda Talron & Naivara. Jag uppskattade motståndarna, mot mig hade jag 2 äldre gubbar, gamla soldater med tanke på deras slitna utrustning och rostiga vapen, samt 2 lite yngre spänstiga halvlängdsmän(haflings). Dem var det största hotet, en armborst är alltid en armborst, även om den hålls av en liten klen filur… dessutom är utseendet verkligen överensstämmande med dem vi sökte. Med bestämda steg avancerade jag mot den ena halvlängdsmannen, jag kände en kraftig stöt i pansaret mitt, en pil hade träffat hårt men inte gått igenom. Halvlängdsmannen slängde armborsten åt sidan, svor och plockade upp sin Hillebard. Hotfullt sänkta han den mot mig och vågade mig att komma närmare.

”Är alla okay”

Det där var Talrons ljusa röst.

Bifall kom in från alla håll.

alla hade klarat sig

”Bronweg är sårad!!!”

Jag minns en tid när detta brukade innebära döden men inte nu längre, inte med Talron.

Naivara fann Tick, han hade blivit nerklubbad av banditerna men var i övrigt i gott skick.

Banditerna föstes ihop och togs till värdshusets bakgård där en utskällning av guds nåde väntade dem.

”Jag saknar mor min me…”

Bronweg upphörde aldrig att förvåna.

Talron samtalade med värdshus föreståndarinnan och inkasserade vår avtalade löning därefter satte vi snabbt av till Rådhuset.

Dessa eviga förhandlingar, bra att Talron är villig att ta dem.

Vi Skulle ta oss till ett gammalt dvärga-kloster och bistå i evakueringen, munkarna där hade tydligen stor kulturell betydelse för  dvärgarna, dem måste tas till säkerhet till varje pris.

Efter att ha snabbt ha provianterat upp med förnödenheter begav vi oss iväg, hästarna fick vi lämna då klostret  var beläget i bergen och terrängen oframkomlig för häst.

Terrängen är eländig, trots att det blott är fyra mil till klostret så räknade vi med att det skulle behöva minst ett helt dygn att ta sig fram hela vägen. Talron och Rieta tog täten för att hitta bästa möjliga väg medan jag och Bronweg tog större delen av packningarna, då vi ju faktiskt är manliga män. Naivara… ja jag är inte säker på vad hon gjorde men det är alltid trevligt att marschera bakom henne. Jag och Bronweg fällde väl ett par mer eller mindre lämpliga kommentarer om hennes ”tillgångar” men så var det ju faktiskt väntat eftersom vi ju faktiskt är manliga män.

Vi kom snart fram till ett vattendrag, det tog inte lång tid innan Rieta hade hittat en lämplig övergång, vi tog ett par minuter att ta igen oss i det svalkande vattnet. Talron hade problem med skoskav så jag tog tillfälle att lära honom hur de gamla soldaterna i Rhestilor band sina skodon. Naivara och Bronweg tog fram lite mat som vi fått med oss från värdshuset som ett extra tack för hjälpen, nygräddat bröd, god ost, kryddiga korvar och god dricka till, det är sådär det ska vara i fält.

Färden fortsatte snart över stock och sten, då och då bortom berg och trädtoppar kunde man skymta klostret, det var inte långt kvar men det började att skymma. Kvinnorna var rejält trötta och fötterna deras värkte högljutt… det gjorde mina också, men inte gnäller jag för det. Värst var det för Talron som inte alls var van till en härlig dags marscherande med en rejäl packning. Bronweg tog en del av min packning sen lastade vi helt enkelt på Tarlons späda kropp på min ryggsäck och traskade vidare.

Rieta som nu ensam var i täten hade stannat till framför en gammal gravgård, genom den täta dimman kunde man skymta ruinerna efter ett gammalt tempel. Då och då tycktes det som om folk rörde sig där nere, kanske var det bara dimman & vinden som spelade oss ett spratt med det här var inget trevligt ställe. Talron och Rieta pratade lite sinsemellan om huruvida man kunde hjälpa dessa vilsna själar, men dem visste bägge två om att det var allt försent för att lägga dessa själar till ro.

Rieta lotsade oss försiktigt över till andra sidan, ett litet felsteg och vi skulle göra dessa själarna sällskap i all evighet.

Vi hade funnit en bra grotta att spendera natten i, överallt såg man rester efter uppätna djur, stora djur såsom grottbjörnar…  vad som än huserade här ville jag inte möta den, men Rieta var säker på sin sak.

”vad det än var för monster som kallade denna grotta för hem så är den sedan lång tid borta”

Morgonen grydde och efter en god stärkande frukost begav vi oss vidare, det var vi middagstid som vi kom fram till klostret, bortom en hög mur skymtade vi taket på huvudbyggnaden. En rejäl port tycktes vara ända ingången så dit traskade vi, utsikten härifrån var magnifik och man kunde blicka ut mot en stor del av Elsirdalen. Oset av lagad mat fick magarna att åter kurra hungrigt, resan hit hade gått utmärkt!

Rieta tog tag i  dörrslagen som var format som Moradrims hammare och bankade hårt i dörren två gånger, dånet ekade mellan bergsväggarna och snart gled dörrarna upp.

”pass på!”

Jag hann precis aktivera pansaret innan ett rejält spjut for rätt in i bröstkorgen på mig, förvånad tittade jag upp och såg en hel grupp orcer rusa mot oss inifrån klostret . Striden var brutal och tycktes ganska jämn då plötsligt fler orcer dök upp  runt hörnen på utsidan av murarna.

”Pass på flankerna”

”De är för många av kräken”

”Var kom dem ifrån?”

”In, in i klostret, NU!”

Rieta var sist in och med Bronwegs hjälp drog dem  igen porten med ett tillfredsställande dån. Striden var fortfarande i full gång inne i klostergården, men vår plötsliga nyfunna aggressivitet och vilja att ta oss framåt hade krossat orcernas anfall och snart föll den sista för våra yxor.

Nu var frågorna många, men ingen sade något, alla visste att vi låg pyrt till.

Den sargade högen med äventyrare hade precis kommit fram till vad som verkade vara ett fängelse. Istället för järngaller var det en kraftig magisk barriär som höll inne dess fånge, en hungrig Evistro demon.
”Väktare, vi släpper lös dig!”
Varråttorna(warerats) som kommit gående genom en dörr i bortre ändan av rummet grinade när barriären sakta bleknade bort, men störst grinade Evistro demonen som tog ett steg framåt ut genom barriären, höjde sina armar och vrålande allt vad han kunde.

Striden blev hård & brutal, det märktes att Xavier inte var där med sin sköld, såren var många och ärren skulle ha synts om inte det vore för Talrons makalösa krafter som helare.
En av råttorna slank dock undan, man beslöt att vänta ett par minuter innan man följde efter den.
Rieta stod vid en annan port och höll vakt medan dem andra tog igen sig, fläckar av fluorescerande mossa klädde väggar & tak och skapade ett läskigt sken .
I flera minuter stod bara Rieta där och stirrade in i mörkret, de andra tog ingen särskild notis om henne, inte förens hon drog fram sitt vapen och hög & tydligt sade ”Varför kommer du inte hit istället!”.
Kort därefter morrade hon och kastade sig in i mörkret.
Talron & Naivara var redan på väg efter, Bronweg däremot spottade ur vattnet han höll på att intaga, svor, samt tackade gudarna att det inte var öl han drack.  Han plockade lugnt upp yxan-Ylva och satte lunkande efter dem.

Striden här blev rätt så ensidig, en hög odöda otyg dök under inför svärdens makt, resten svor Bronweg så hårt åt att de helt enkelt slutade existera… ett vandrande benflise skellett (Boneshard skeleton, som tenderar att explodera när dem ”dör” och när dem är ”halvdöda”) krävde lite delikata taktiska manövrer och detta löste dem graciöst.
Mitt i rummet fanns det för övrigt en stor tron där en (för att vara en odöd) glad DEATHLOCK kommenderade sina odöda legionärer, det enda han ångrade innan Naivara & Rieta högg honom i stycken då han panikslaget sprang mot utgången var att han aldrig fick chansen att använda den där coola domedags trollformeln som han arbetat så hårt med… och att han inte tränat mer löpning dem senaste 160 åren. Rieta skulle senare beskriva hans död som ”alldaglig”.

Nöjda och berusade över sin egna förträfflighet rusade vår vänner vidare, en Warerat hade ju undkommit dem tidigare och det var nu hög tid att ta itu med problemet. I ett tempel dedikerat till Orcus hade den förskansat/förkransat(?) sig tillsammans med de sista få hantlangarna som fortfarande hade sina liv i behåll… bara en ensam svårt skadad tomte (Gnome) skulle klara sig levande ur situationen. Det tyckte Naivara om, för då kunde vi ju jaga ner den senare!
Efter att ha vänt ut och in på templet fann dem tre heliga rullor, magiska… livgivande… mäktiga… sade Talron på ett väldigt Gandalf-aktigt sätt och vecklade ut en av dem och började mumla.

-Under tiden i dödsriket, vid färjeläget-
Ett guldmynt? Men du har redan fått betalt en gång.
Jag struntar väl i er policy, jag vill bara över till andra sidan.
Klart jag har pengar! Men det är principen som räknas!
Får jag tala med din chef…

Just då tog något tag i Xavier och slet honom genom tid & rum. Färjekarlen tog en lättnadens suck och stakade ut båten, i 1000år hade han inte sagt ett ord under överfarten men själen som satt invid kunde svära på att han hörde färjekarlen mumla ”förbannade äventyrare”.

-Tillbaka till de levande-

Xavier reste sig upp med ett ryck och föll ner i backen, han rev omkull lite av inredningen där han yrrade runt och försökte hitta något stadigt att stödja sig på. Minnet av att bli itu sliten av galna zombies var alldeles för färskt för honom.
Bronweg och Talron hjälpte Xavier till kläder och något att dricka. Talron talade lugnt och metodiskt om vad som hade hänt, han uppmanade Xavier att undvik ansträngning, efter att ha tittat sig snabbt om i det våldshärjade templet lade han till ”så gott det går”.

Man insåg nu att man hade sökt igenom hela Von Urstadts  krypta. Det var nu dags att ta sig tillbaks till entrén och utforska dem resterande två.

-Svampar & Häxor-

^{(Von Jallachs krypta)}

Hep, det blir visst svampgryta ikväll brummade Bronweg där han stog i dörröppningen och tittade ut i stort rum fyllt av färglada, självlysande, köttätande, exploderande, skrikande, giftiga, och delikata svampar, Vissa större än en häst andra inte större än en tumme.
Naivara, som visst är lite av en svampexpert, berättar entusiastiskt om svamparna. Talron, visare av kunskapen som Naivara delat med sig, ser bäst i att bara skicka ut Naivara i detta farliga och svamprika rum, ty bara hon med sin vighet och svampexpertis kan gå säkert här inne.

Vigt som en katt på styltor tar sig hon fram till en dörr som var lite dold bakom en Stor röd svamp som såg ut att kunna explodera när som helst, den var låst.
Balanserades på ett ben tar hon fram en liten hårnål och stoppar in denna i låset. Med tungan rätt i mun vrider hon till och -KLICK- dörren går upp, hon stegar in i rummet och försvinner in i mörkert.

Naivara vandrar obekymrat in i rummet, fjättrad i en magisk bur satt häxan Zerriksa. Omedelbart när hon såg Naivara vräkte hon ur sig förbannelser och glåpord, på blot 25sekunder hade hon kommenterat både hennes hållning, val av svärdsskida samt förolämpat både hennes frisör och Tailame, en gammal klass kamrat till henne.
Alltså… jag kom för att rädda dig sa hon lågt och rättade disträrt till sin svärdsskida, men om du hellre vill stanna så är det ok för mig, liksom.
Gumman tittade storögt på henne och snörpte sen till, HA! och hur skall du göra det flicka lilla, det är mäktig magi som byggt det här fängelset, en liten flicksnärta som du har inte en chans, gå och virka eller skaffa dig en bra karl istället. Inte ens jag kan bryta dess makt utan att… Naivarra tröttnade och stängde av buren.

Rieta lutade sig mot dörrposten, med en liten fil höll hon på att slipa sina vassa, nattsvarta naglar. Bakom henne i trappan satt Bronweg, Xavier & Talron och höll på att diskutera fram en ny strategi, hon fann deras debatterade tjatigt & särskilt uttröttande… hon hade betydligt trevligare här med att fila naglarna & räkna blå prickiga svampar utan strumpa.
Plötsligt stannar hon upp och höjde blicken mot dörren, en gammal gumma kommer utklampandes ur dörren som Naivara försvann in igenom, bakom gumman hördes Naivaras varnande röst om att inte ha så bråttom men det var redan försent, Gumman trampade på en av SKRIK-svamparna och får nästan en hjärtattack (till). Två stora röda ilskna demi-drak (Rage-drake) huvuden höjdes över svamparna,  dem slickade sig om munnen och satte fart mot dem. Rieta höjde handen framför sig och betraktade nöjt sina naglar, så var det dags, hon stoppade undan filen och drog fram sin armborst.
Dem två Rage-drakesen var en tuff fajt, våra glada vänner får överhanden när Naivara med hjälp av magi spränger flera svampar som dem springer förbi, även Xaviers & Bronwegs förmåga att knuffa bort elakingar från dem bidrar starkt till slakten.

-Vad döljer sig bakom dörr nummer tre?-

^{(Von Adrez-Kauthins krypta)}

Rieta och Xavier tar täten in i den sista kryptan, det blir tvärstopp vid första rummet.
Golvet täcktes till stor del av blåskimrande magiska tecken och runt dessa kröp hundratals små demidrakar(drake)(?) med sylvassa tänder dem tittade hungrigt på inkräktarna och attackerade som en.
Många var såren i denna strid, de små drakarna tog sig lätt förbi Xavier, Rieta & Bronweg och började hacka på gruppens mjukare delar, vid ett tillfälle var det nästan ute med Rieta då hon föll ner till golvet. Xaviers hårda pansar skyddade bra men odjuren letade likt förbannat in sig i dem mest konstiga skrymslena.
Mitt under stridslarmet smög Tittius, en tomte (gnome) med mord i tankarna fram längs skuggorna. Han hade tagit bestämt sikte på Xavier och tänkte med sin stridshacka göra ett extra lufthål i hjälmen. Han höjde hackan över huvudet och skulle just sätta den i Xaviers ömtåliga bakhuvud när en liten klen drake sprang rakt in i hans vänstra ben, han missade sitt mål, hackan for rätt ner och sätter sig hårt i stengolvet, men inte innan den passerat genom hans högra fot.

Svärandes och hoppandes på ett ben skuttade Tittius tillbaks dit han kom ifrån, dem är säkert här för fången… HAN är min nyckel ut härifrån! Han skrattade maniskt för sig själv och haltade fram till Dvärgen som satt fastspänd i rejäla kedjor längs en vägg, han tog fram sin kniv och satte den mot hans strupe, sen väntade han.

Precis som Tittius trodde så var dem invaderade dräggen snabba till förhandlingsbordet. Männsikoäcklet erbjöd sig själv som gisslan istället för dvärgen, ett frestande erbjudande men Tittius tyckte det skulle vara roligare att ha den unga späda eladrinen som gisslan… något som snabbt alla (utom den unga späda eladrinen) gick med på.
När Tittius kommit halvvägs upp för trappan sparkade han ner eladrinen för trappan och sprang för glatta livet. Och tur var väl det för Rieta ville verkligen prova sin nya armborst.

Dvärgen Adronsius sätts fri och är väldigt tacksam (till skillnad från de andra obstinata/döda fd. fångarna) omedelbart vill han sätta fart för att rädda dem andra fångarna och blir verkligen förvånad och lite besviken när han hör att han är den sista till att bli räddad ur fångenskapen.
I rummet fanns även en liten bytta med klarblått vatten i, kring den har har alla utom Rieta samlats och ser allmänt bedrövade ut.
Rieta, som ju gillar när folk är bedrövade, går glatt över och frågar vad som försiggår. Bronweg svarar först
-Jo… de e´ inget serru…
Titta inte på mig sa Xavier, rykte på axlarna och gnuggade sig i tinningen som om han hade världens huvudvärk.
Rieta log glatt (något som kan skrämma de flesta) hon tittade på Naivara, hennes händer hängde utmed sidorna och läpparna darrade som om hon skulle börja gråta när som helst, Talron bara skakade på huvudet och stirrade med tomma ögon rakt ner i marken.
Rieta knuffade sig förbi Bronweg och Xavier och tittade ner i byttan dem var samlade runt, hennes leende tog episka proportioner och hade det inte varit för hornen hade nog mungiporna möts på andra sidan huvudet och trasslat in sig.
Hon tog ett par steg bakåt och stirrade på dem andra med intensivt skadeglada ögon, hon pekade på dem och frågade lurigt ”sa jag inte att vi skulle ta höger först?”.

De andras tystnad kunde bara innebära att hon hade rätt, hela hennes kropp utstrålade hennes förvridna lycka ”Bronweg, sa jag inte…” Rieta behövde inte avsluta meningen för att få sin avsedda effekt, Bronweg vände sig om och gick muttrande mot utgången, hennes blick gled över till Xavier som snabbt gjorde en snärtig Höger-om och marscherade modstulet ut ur rummet. Talron tog Naivara om axeln och ledde med hasande fotsteg ut henne ur rummet. Kvar stod Rieta ensam kvar i rummet, hennes leende fortfarande klistrat i ansiktet, hennes brinnande ögon tindrade milt och hon utbrast högt, ”HAH! VAD VAR DET JAG SA!?”
Hon skänkte byttan en uppskattande blick och slängde därefter upp sin ryggsäck över axeln och promenerade efter dem andra, sannerligen skulle vi haft enorm nytta av den där siarskålen, med den hade man kunnat se alla rum i kryptan, alla farliga skrymsle och mörka hörn som man skulle undvika… nåväl. nu vet ju vi det tills nästa gång.

-Färden hem-

Med hjälp av kartan som vi fann skulle det visa sig vara betydligt lättare att ta sig tillbaks till Brindol, dock så var inte färden utan sina bekymmer… gruppen var tungt lastad, både med en hög fångar & civila i varierande skick och med skatter som blivit stulna från Hjältarnas hall i Brindol. Man fick spendera en natt ute i det fria och Naivara & Mirtala, kokerskan, tog det inte så väl, deras feber blev betydligt värre under natten och Talron fick vara utan sömn för att ta hand om dem, han mådde för övrigt inget vidare han heller.
Vid kvällning dagen därpå staplade dem in i Brindol. Stadsvakten tog omedelbart hand om de befriade medborgarna samt såg till att få Sinruth den onda Hobgoblin ledaren bakom lås & bom.
Talron & Naivara fick inställa sig på sjukstugan då råttpesten gått hårt fram på dem, Bronweg & Xavier verkar däremot repa sig på egen hand och slog följe med Rieta till Eoffram Troyas boning där dem till god mat och lite vin skulle avrapportera.
Eoffram lyssnade ivrigt på deras historia, efteråt uttryckte han stor tacksamhet och bjöd in dem till en bankett som skulle anordnas till deras ära om 4 dagar.

Äntligen lite vila…

Nu har vi gått igenom hela distrikt 9 och vi kommer äntligen fram till första statsporten som dom håller på att stänga. Klockan började bli mycket och anntingen fick vi försöka ta oss igenom eller fick vi leta efter någonstans att bo, lite tidigare gick vi förbi ett inn som heter Rena Lakan, den är mycket nergånget så något innanför murarna hade varit bra. Fram till vakterna som stänger, ”Halt, vem är ni? ni får komma tillbaka imorgon i gryningen när portarna öppnas” säger en av vakterna. -”Ursäkta men skulle vi kunna komma in innan ni stängt portarna, vi är ett av äventyrarna som ska samlas här i Overlook” frågar Talron. ”Skynda på då, vi kan inte hålla portarna öppna hela natten” Svarar en av soldaterna.

Väll innanför första muren så ser vi ut över något förfallna hus men kan fortfarande se att folk bor i dom då där är ljuset tänt och det ryker och bolmar från dom flästa skorstenar. Knappt fem meter in i denna statsdel är där en mörk gränd, där är två stycken som står och sparkar på en som ligger ner, Rieta hoppar av sin häst och skrämmer iväg männen. ”Titta där har vi en bonde” säger Naivara och går fram till han, där är ett stort varigt sår på ena kinden och det ser ut som inte han har tagit ett bad på 25 år. Lite längre bort på gatan hör man någon som skriker ”Stoppa tjuven” till vänster lite längre in i gatan ser vi ett till in, detta ser ut att vara i lite bättre skick.

Nu är vi ca 50 meter in i staden, Bergets Herd heter detta värdshus, vi ställer hästarna i stallet och går in. Väl inne möter vi en  en större kvinna, närmare 1.85 lång och ca 200kg. Vi slår oss ner vid ett av bord och servitris som vi ta våra beställningar ”Kan man få se menyn” frågar Xavier, servitrisen blir lite ställd och frågar ”Menyn?”, ”Menyn, har ni någon?” fortsätter Xavier. Kvinnan vi såg innan kommer fram till vårt bord ”Det är jag som är värdinnan på detta värdshus, Reggen var namnet” säger hon och fortsätter med ”Vad ska ni ha?”, ”Öl” hör man från Xavier och Bronweg, ”Ett vamt glas med honungs vatten” säger Naivara, ”Fem dagens och en Öl” säger Talron och Rieta frågar *Har ni Slurr?”, ”Jo det har vi, det är många av er som kommer och beställer det” säger Reggen. I ett annat bord intill ser vi ett annat äventyrargäng, där sitter en stor dragonborn, en thiefling, en eladrin och två andra.

Strax kommer maten och drycken in och vi börjar med vår mat. Reggen kommer tillbaka till bordet ”Händelse löst här ikväll, ni har inte tid att lyssna på lite problem som jag har?”, ”Vi har inget för oss så prata på” svarar Rieta. Hon börjar berätta om att där burkar komma ett gäng hit som hotar om beskyddar pengar annars kan olyckor hända, senast så hotade dom att bränna ner stallet om inte det betalades, ”Är detta något som ni skulle kunna hjälpa till med?” frågar hon, ”Vad får vi ut av att hjälpa dig med detta?” frågar Talron, ”100g kan jag sträcka mig till, det är så slött att det är ont om pengar” svarar Reggen. Naivara, Bronweg och Rieta ville diskutera priset lite innan vi bestämde oss för att göra det ”Jag kommer tillbaka lite senare när ni diskuterat det” hör man Reggen sägar när hon går iväg, *Vad sägs att vi föreslår 100g och några dagar att gratis mat och rum?* frågar Naivara, ”Hur många dagar skulle det vara då?” svarar Bronweg, ”Vad sägs om 5 dagar, det borde inte behövas mer än så.” säger Rieta. Rieta ropar på Reggen så hon kan komma tillbaka, ”Vi har kommit fram till 100g och fem dagars mat och rum för detta” säger Talron, ”Det låter perfekt, dom brukar komma vid stängnings tid” säger Reggen.

Xavier ville göra lite egen undersökning och går ut på gatan och vandrar lite längre in i staden, där var inte många affärer öppna vid denna tid men hittade en Dungeneers survival emporium, ”Välkommen till Dungeneers Survival Emporium, mitt namn är Maira, är där något du behöver?” säger halv-alven i affären, ”Jag kom bara hit för att ställa några frågor till dig, har du behövt att betala beskydd pengar?” frågar Xavier, ”Bekyddpengar?” säger Maira frågandes ”Jag säljer saker här, så ska du ha något” fortsätter hon.

Vid innet så börjar Naivara och Rieta planera hur vi ska säkra stallet från att brinna ner, planen blev såhär, hinkar med vatten skulle ställas ut och våra hästar skulle flyttas till ett annat stall, alla vatten tunnor skulle också bli fyllda. Talron, Bronweg, Naivara och Rieta går ut i stallet och börjar vatten säkra det, Talron försöker ge styra upp det lite när dom ställer sakerna på lite konstiga ställen, dragonbornen kommer ut i stallet och undrar vad vi håller på med, ”Ehh… vi sätter ut vatten till hästarna så dom får energi, så dom springer snabbare och känner sig starkare” svarar Rieta snabbt, ”Det låter väldigt bra, är där något jag kan hjälpa med” frågar dragonbornen, ”Du kan backa bort där borta annars så stör du energin”, dragonbornen backar bakåt ”Är det bra här?”, ”Lite längre bort så räcker det” svarar Rieta, eladrinen kommer ut ”Zekdorl vad händer här?” dragonbornen svarar ”Arillas du måste se detta, dom sätter ut vatten till hästarna så dom får massor med energi”, ”Hur länge skulle denna energi hålla sig i då?” frågar Arillas, Rieta svarar med ”Det bör hålla i sig i en vecka”. Xavier kommer gående på gatan nu och ställer sig borta vid Zekdorl och Arillas.

Efter en liten stund till så blir vi klara vid stallet och stängings dags börjar komma. När inte Keggin och Jenkins kom under stängings dags så kallade sängen. På morgon efter så ätes frukost och det bestämms att vi ska försöka leta utt detta gäng istället för att vänta på dom. Vi frågar värdinan om hon visste några namn på dom och om där är någon beskrivning på dom, hon ger oss information att där är två halflings någon som heter Jenkins och där ska vara någon med grått skägg som heter Keggin, dom skulle även hålla till utanför murarna vid ett ställe som heter Rena Lakan. Diskutioner kommer upp och det blir att ta sig till Rena Lakan och se om man kan få lite information där.

Inne på Rena Lakan detta maskätna skitstället, där är länger med rum provisorikt uppsnickrade, ser ut som dom skulle falla när som helst, där är även en halfling som står bakom disken som stämmer in på en av beskrivningarna från Reggen. ”Fem öl” säger Xavier, ”Det blir 2g 5s tack” säger den fula lilla halflingen, Talron lägger fram pengarna på disken. ”Vi är här för information” säger Xavier och lägger fram 10 guld på disken, ”Vad för information och det kommer kosta er” svara den halflingen, ”Kosta oss, jag gav dig precis 10g” säger Xavier, ”Jag trodde bara du var generös” svarar halflingen. ”Säger Jenkins och Keggin något för dig?” frågar Xavier som sendan lägger upp 20g på disken, ”Jodå dom brukar hänga här och bor länge in i distrikt 9, och namnet var Tick om ni undrar” svara halflingen och ger även en beskrivning dit. Funderingar dyker upp och vi kommer på att tänka på brevet som vi fick vid Drelins Ferry som skulle till Kensson.

Utanför går vi till vakterna och Xavier frågar ”Vet ni någon som heter Kensson inom militären?”, ”Inte hört om han, men ni kan gå bort till torget längre in i staden” svarar en av vakterna, efter ca 15 minuter in i staden så kommer ett torg närmare, det var mäst millitärer där nu, vi frågade runder efter en Kensson och vi slutligen redan på att han var lite längre bort på torget. ”Är det du som är Kensson?” frågar Talron, ”Det är jag det, vad gäller det?” Frågar han, ”Det gäller ett meddelande som är adresserat till dig” säger Talron och lämnar över brevet, Kensson öppnar brevet och läser ”Vem kommer detta ifrån?”, Talron svarar ”Det kommer från vaktkaptenen vid Drelins Ferry” sedan fortsätter han läsa brevet. ”Varför är ni inte vi rådshallen, alla ska samlas där och det börjar när som helst” frågar Kensson, ”Vi har ingen inbjudan till denna samling” svara Rieta, ”Det behövs ingen inbjudan för att gå in där, nu måste vi skynda oss det börjar om ca fem minuter”.

Med Kensson i fronten som leder oss rätt springer vi till rådshallen, väl inne ser vi ett flertal äventyrar grupper bland annat Brinndols hjältar, The Other Hand som vi mötte på innet, Freeloaders m.m. Av någon anleding så var nästan hela första raden ledig så vi tar oss fram dit och sätter oss. Framför oss sitter fem individer på ett högt podie, bland annat tre dvärgar två av dom ser lite äldre ut och två alver. Den dvärg som ser lite yngre ut ställer sig upp och pratar. ”Tack för att ni alla ha kommit hit till detta ställe, som ni kanske redan misstänker så står vi för en svår tid framöver, Orcerna har samlat ihop större trupp än någonsin och anfaller, dom gör bara fyra saker lämlästa, förslava, plundra och våldta, vi behöver eran hjälp för att rädda hela dalen. Planen ser ut som såhär och består av tre delar första är att vi skickar dom flesta för att hjälpa till vid Bordrins Watch, några ska ner i grottorna som sägs ska tunnla rakt genom berget, Freeloaders ska ta detta uppdrag, ni vet vad ni ska göra, det tredje är att skytta klostret Monestry of the Sundered Chain, har vi några frivilliga för detta?” efter en liten stund samtidigt så sträcker Xavier opp Talrons arm som Brinndols Hjältar reser på sig. Dvärjen pekar på Talron ”Ja du, vem är du?” Brinndols Hjältar sätter sig ner igen, Talron Svarar ”Mitt namn är Talron och vi tar oss an detta uppdrag, vår grupp heter BÄD”, ”Sista uppdraget går till gruppen här i fronten, BÄD, ni som inte fått något annat att göra ska bege sig till Bordrins Watch, ni vet vad ni ska göra, må gudarna vara med oss”.

När mötet är över så bestämmer vi oss för att bli klara med det uppdrag vi fått från Reggen snabbt, så vi beger oss direkt till Rena Lakan för att prata med Tick igen, när vi kommit dit så säger Xavier ”Ta oss till denna plats där du säger vi kan möta Keggin och Jenkins” Halflingen viskar tillbaka ”Ni kan fråga Arthemis Zimms om detta, nämn inte mitt namn bara, han gillar inte mig värst mycket”, ”Om du inte visar oss så går vi till Arthemis och nämner ditt namn” säger Talron lite irriterad på halflingen,”Säg inte det namnet högt, han har öron överallt, men jag ska ta er dit, vänta ett tag” svarar Tick. Efter cirka 10 minuter kommer Tick tillbaka och ska visa oss vägen, vi har gått i en halvtimme fram och tillbaka i detta träsk av tält och små kojjor tills vi kommer fram till vad som ser ut som en återvändsgränd, plötsligt så hamnar vi i ett bakhåll.

Vi får vänta och se hur BÄD ska ta sig ur denna knipan.