Framme i Baldurs Gate

Den nu lungnare floden för pråmen in mot hamnen där det pågår stor aktivitet. Alla tycks ha något att lasta på eller av och det är mycket varor och människor i rörelse av och på floden. Strida strömmar av gods bärs upp in mot staden eller till varulokalerna i hamnen. Mynt byter ägare, dokument skrivs, hästar lastas av. Den stora låren med porslin bärs iväg. Det är högt sorl från alla som har något att säga i hamnen och allt som rör sig.

Inget berör pråmkarlen som sitter och stirrar rakt fram, på ingenting alls. Rör inte blicken, den är fixerad på tomma intet. Han har släppt rodret och lagt händerna i knäet, och sitter bara och drar i sina naglar. Folk rör sig förbi, någon tar notis av honom och frågar hur länge han ska ta upp plats vid kajen. De får inget svar, han fortsätter bara utan som att han inte hört frågan. Frågan ställs igen, mer irriterat. Utan svar. Någon tränger sig förbi och slänger ner en pung med mynt till pråmkarlen. ”Tack för skjutsen! Här är betalningen som avtalat.” Betalaren går iväg med glada steg till en grupp halvalver en bit bort som står och diskuterar livligt vart de ska bo för natten. De blir avbrutna av en tjänsteman som vill veta deras ärende i staden och pratar länge och väl om det. Många sanningar sägs och de får ett värdshus rekommenderat: Helm and Cloak. De går iväg innåt staden, in i myllret.

Pråmkarlen reagerar inte på försök till kontakt av de runt kring honom som vill veta vad han gör här, hur länge och när han ska ge sig av igen. Om han har någon som kan hjälpa honom. Se efter honom om han är sjuk? Frågor om hur det är fatt och vad har hänt ställs. Inget svar kommer. En reaktion får de. En anka hoppar i vattnet precis bredid och plaskar vilt kvackandes. Det genererar en för åskådarna helt opoportionerlig reaktion från mannen på båten som flyger upp och skriker vilkt fäktandes omkring honom. Han skriker och skriker och skriker, som om han vore i livsfara. Som om någon annan vore i livsfara? Vakterna som tillkallas får bära iväg honom skrikandes, det finns ingen hejd på hans vrål och de runt omkring bara skakar på huvudet och muttrar något om galenman.

Dagen flyter på som i en dröm för halvalvsgruppen. De får boende på bästa värdshuset i staden, oändligt god mat och vin. Trevligt sällskap. De lär känna nytt folk och skaffar nya vänner – Enhörningarna. Det får reda på att vännerna har ett stort luftskepp och ska iväg och bekämpa titanerna med sin kapten Sonja. De verkar vara stora hjältar, om än svårt att bedöma hur mycket som är skryt men om ens det finns en uns av sanning i alla deras historier så har de levt ett helt fantastiskt spännande liv.

Som kanske oxå äventyrar-gruppen får ha? De längtar redan ut och iväg. Det gör även många av pråmkarlens nya kamrater.

Tillbaka och tillbaka…

Bra då var uppdraget klart, allting ok och vi kan ta det lungt och återvända till vårt vanliga liv. Äntligen får jag läsa lite böcker i skuggan medans potatisen och ogräset gror.

Inte? Jasså ska vi tillbaka? Måste vi ner i grottan? Jahaa. Nej men, vi måste alltså? På riktigt? Va?

Så påväg tillbaka i lägret… Många tankar på hur vi ska förklara att elaka varelser från himlen kom och snatchade oss och bytte oss mot halm-vakter och eh nu är vi tillbaka, bra va, era bästa vakter tillbaka! Eller oh det var den elaka kaptenen han tvingade oss. Eller hmm eh, vi är nya vakter från eh, Öster, vi kommer hit för vi har hört så mycket gott om er. Eh, vi är förvuxna, dåligt matade dvärgar som kan hjälpa till att gräva ut gångar?

Nej tur ingen förklaring riktigt behövdes för lägret hade hastigt brutigt iväg och lämnat platsen. Inget kvar, alla bara gone. Några jägare sitter vid en eld och grillar lite, men de är bara här för att sälja kött.

Så grottan är obevakad, jag skickar in Piff. Vad kan väl hända? Där är väl inget farligt där nu. Tänk jag måste verkligen lära mig att bryta kontakten i tid, när jag vet att det är kört och ingen hann reagera. Det är ganska obehadligt att bli slukad levande. Ganska så mycket. Ack, Piff, jag lovar att återuppväcka dig som något som bättre kan försvara sig än en råtta.

Kobolder och vakter och svampar med tentakler och fladdermöss som skriker och nåt slags äggläggande stora skalbakggar som aldrig släpper, usch sicket ställe. Värre ju längre in vi går. Hoppas jag kan vila lite här i skräphögen och läsa något vettigt. Har väl luktat värre hos faster Uhmnloitt så detta är inte så illa, vet inte vad mina vänner klagar på, detta är ju ett bra ställe att vila ut lite på. Bara vi inte drar nån uppmärksamhet till oss från Drake-uppfödarna här intill. Eller kanske ett ägg inte skulle saknas? Hur svårt kan det vara att träna en sån?

Räddade!

Det var intressant att spatsera runt som kaptenen, de där bevingade kobolderna trodde verkligen att det var han. Tur jag inte behövde tala så mycket eller något sådant. Måste försöka researcha något sätt att förvandla rösten med. Klart det känns lite obekvämt att lura någon att jag är nån annan. Alla vet ju att ärlighet varar längst och bara nidingar ljuger. Men mina färäldrar sa ju att jag är tvungen att lära mig detta för att vi ska slippa betala fogden igen.

Malcer borde annars kanske ta tag i sitt problem med drickan. Värst vad han smygdricker hela tiden, och jag är inte den som är speciellt uppmärksam så det måste vara riktigt illa för honom. Han fyllde ju flera vattenskinn nu innan vår nattvakt för att klara sig. Vatten var det sa han, jojo jag såg vilken tunna han fyllde på från. Och den drickan var inte något jag hade velat dricka som vatten. Sluddrar ibland gör han oxå och minns inte alla detaljer från gårdagen, nej han borde rycka upp sig Malcer. Så många sorger kan inte min kusin upplevt i sitt liv att han behöver dränka de så djupt.

Munken min gamle vän verkar ganska så tacksam, mycket mer än jag förväntade mig från vad han sa till Piff. Jag är glad över att få möjlighet att rädda honom så som att han räddade mitt liv när jag fick ett träd över mig i stormen för så många år sedan. Alla kommer bli så glada att återse honom och de andra i byn igen. Usch att bli tillfångatagna för att vara slavar i en gruva.

Borde passat på att leta efter böcker i andra tält med, kanske Piff hade kunnat vara till mera nytta där. Inte för att han skulle kunna släpa ut en bok kanske men i alla fall pinpointa vart de är eller hur. Kanske vi även då kunde fått reda på vad de gräver efter i gruvan. Nog bara de högt uppsatta som har en aning eller. Klart de som grävde kanske borde fått instruktioner? Vi får helt enkelt fråga våra nybefriade fångar.

En liten omväg för våra nedgrävda rustningar senare och ack sån tur att hästen står kvar där vi parkerade den, med alla våra övernattningssaker på. Nu vidare kvickt innan de inser vad som skett.

Det blir nog bra… eller

Var detta min idé? Det kan ha varit det men är lite dimmigt nu. Efter att ha suttigt så otroligt längre i korsningen så var det väl givet att vi bara får hitta på nåt, vadsomhelst, och sen improvisera friskt. Hey några vakter kommer gåendes, nice då tar vi deras kläder.

Behövde de verkligen dö? Cariza insisterar alltid på detta men det känns fel nånstans. Som att det går emot det här som på ett högre plan är rätt och fel. Där var ingen som sov vill jag bara upprepa. Alla var redan döda när jag sopade undan bevisen. Alla. Nej han som sov, han dödade någon innan, han begravdes inte levande. Nej, nej nej. Åh, allt gick så fort jag vet inte. Nej han var nog död innan. Klart han var?

Jaja de stackars elva själarna är påväg till en bättre värld nu och vi har bättre mercenary-kläder att ha på oss. Mm ja tunga kläder det här, fattar itne hur folk orkar gå runt i detta hela dagarna. Usch.

Nervöst var det i varje fall att sen bara traska in i deras läger. Tur vi har med oss Cariza och Malcer som ser ut att höra hemma här. De rör ju sig som om de vore äkta skurkar och banditer.

Åh, vi fick tilldelat oss ett tält, så bra jag noterat han vi lämnade död i rännstenen i byn. Stackars Renly och ditt band.

Inga problem att socialisera lite med dessa förtappade själar. Vissa verkar mer borta än andra, speciellt de i robes. De tror tydligen på Tiamat och att hon snart ska resa sig igen lovade mycket makt och äre och speciella krafter. Men nej han sålde inte riktigt in mig tycker jag. Kanske om de fått lära sig mer magi eller haft större bibliotek, nej känndes lite torftigt.

Underhållningen för dagen var att släpa fram munken och piska honom offentligt. Tur vi inte hann dit innan det var över, kanske vi hade gjort något förhastat. De låste in honom igen i sin bur i tältet.

Fångar finns tydligen i fler tält. De verkar användas i stora gruvan som vaktas hårt. De gräver efter nåt, men inget vet riktigt vad verkar det som. Inte malm troligen, utan nåt annat?

Munken verkar knappt vilja bli räddad, inte för att vi kunde kommunicera så väl genom Piff (råttan) men vad menar han med NEJ och skada på huvudet? ”Nej jag har de precis där jag vill ha de” ”Nej nej nej” ”Håll dig borta”. Äh, han blir säkert glad över att vi räddar honom.

Ska bara komma på hur vi ska göra detta. Vi fick ju torn-vakt inatt, det verkar ju spännande. Inte något jag gjort tidigare. Tydligen får vi vila en timme nu, sen sitta vakt hela natten tills vi blir avlöst typ på morgonen sen vila en timme sen exercis på planen där borta. Verkar vara ett hårt liv detta, nog bäst vi gör något snabbt.

Ljus

Så en snabb uppdatering: vi klarade oss! Vi överlevde! Även om det kändes konstigt där på slutet som om att Malcer tänkte sätta en fot fel så att vi alla dog uppslukade i en förtärande eld. Tror att Sookie får ha säkerhetsgenomgången lite nogrrannare vid nästa underjordiska komplex som vi går ner i.

Ack den där Malcer stötte på spöket som jag och Cariza tidigare mötte. Det huvudlösa spöket flydde långt bort från ljuset av Chauntea men tydligen råkade vår vän ut för denna och lovade att vi skulle hämnas hans död? Ja det var väl värst, aldrig hört nåt så galet som att lova att hjälpa ett spöke.

Vi använde spakarna i korrekt ordning som jag antecknat från tidigare rum, eller ja vi och vi, min utmärkte betjänst hjälpte till. Rummet såg lite lruigt ut som om att det kunde slå ihop en till 1mm pannkaka om man drog fel nämligen. Men det gick bra, utvägen öppnades igen och det mystiska gröna ljuset tändes igen. Bra att vi inte famlar i helt mörker längre, så vi ser lite längre fram där faror kan lura.

Bestämd som han var ville då inte Malcer ut för nejdå, inte ens gick spöket att övertalas av oss. Nej nej bakom denna en dörr där tidigare ondeskefullt mässande hade hörts, ja där minsann fanns föremålet för hämnd å spökets vägnar.

Vampyr? Ja det var nog nåt sånt, behöver läsa på mer tror jag. Ack så snabb och dödlig varelse. Tvingade tillbaka den i speglen, krossade denna och så fick det vara nog. Undrar vem det var på andra sidan speglen som pekade så elakt mot mig och sade nåt obegripligt. Jag skriver ner orden så som de lät så kanske det går att översätta senare…

ÅH BÖCKER! SCROLLS! PAPPER! ANTECKNINGAR! YES!! Men nej NEEEEEEJ! ännu en typ som inte vet att fuktig underjord inte gör susen för papper… Blott en bok hade klarat sig, speciellt magisk och ondskefull ser den ut att vara. Säker oerhörda hemligheter innuti! Åh all denna kunskap ska bli min. Eller ge mig gott inträde till finare avdelningar på stora bibliotek. Ska bara komma på hur man öppnar den. Hur svårt kan det vara?

Odödingar

Inte tid att skribbla så mycket nu, måste fokusera på att överleva. Det är svettigt här under jorden och luktar verkligen vedervärdigt. För att börja så vi överlevde attacken vid ravinen genom att strategiskt flytta oss vidare och fick övertag genom att samla våra krafter. En fånge togs som inte avslöjade så mycket av allt vi ville veta, men tillräckligt. Han lovade att han skulle bättra sig i livet så fick han gå.

Vi övertog deras läger och praktiska tält, vilade lite och stärkte oss gott på deras inte nödtorftiga mat. Nån hade grävt i jorden en bit bort, nyfikna som vi är grävde vi upp det. Visade sig vara ett hjärta med en stor klo genom. Såg mystiskt och ondskefullt ut, bara min osynlige jänare våga hålla i det. Petade på det med ett finger för att se så det var på riktigt och vips så började det slå – alla hoppade bort från det och undrade vad för hemsk varelse det var som skapat detta. Vem tillhör det?

Jag tycker mig ha läst om liknande saker och faktiskt intresserat mig en aningen för detta mystiska, mest för att kunna skydda sig från nekromanti. För visst kändes detta lite nekromantiskt? Man får göra vissa offer för kunskapens skull. Jag avfärdade snabbt och bestämt clericens galna idé att koka hjärtat. Nej, separera klo från hjärta gav jag order till betjänten om.

Och nog skedde det nåt intressant, för hjärtat steg till skyn och susade snabbt iväg. Så snabbt att vi inte hann bli förvånade utan bara följde efter i ren reflex. Det susade över fälten, över kullarna och mot den mörka skogen borta i horisonten.

Väl genom skogen stannade det mitt i en glänta och dök vertikalt ner i en kummel. Ett konstigt ljud hördes, som om någon gammal varelse sade något. Nyfikna som vi var vågade vi oss fram och undersökte nergången.

Mången varelse hade varit här tidigare, många modiga orcer och det var visst dvärgar som byggt stället? Dörren var på glänt så in gick vi.

Och här är vi nu. Vi överlevde intitiala attackerna efter att vi sparkat in en mellandörr, då korridorens feta brännmärken inte kändes helt tryggt. Många odöda här nere och många hemskheter. Vi fann en hemlig dörr bakom en bokhylla men dess mekanik stängde vår utväg, så nu måste vi finna ett annat sätt ut. Vi undviker wraithen, han såg farlig ut och sorglig. Ett handtag teleporterade iväg oss till random ställen, så nu vet vi inte riktigt vart vi har varandra. Jag hamnade vid en jättestor gobeläng som täckte en hel vägg. Motivet är ett stort slag jag inte tycker mig känna igen och ju mer jag stirrar på tavlan ju mer levande känns den. Känns de. Argh, de rörde sig! Hjälpte inta tt sprinbga ut ur rummet och tillbaka igen, vissa ser ut att slita sig ur tavlan? Ytterst mystiskt och intressant. Bäst att lämna rummet, kanske de lämnar mig ifred?

Jag och Carisa fann varandra snabbt för hon var i rummet intill, så nu känner jag mig lite tryggare även om det är så många konstiga ljud här i mörkret. Är det mässande jag hör där borta ifrån? Varför har jag en känsla av att Malcer kan bli styckad till en måltid och att Zooki är otroligt överlycklig i ett trångt rum?

Döden tar alla till slut

Försvaret för fästet hade gått hårt åt, det var inte många kvar ståendes på benen. Hoppet verkade vara ute, om en till anfallsvåg skulle komma var allt förlorat. Fienden hade slagits tillbaka, men än gång till, nej det skulle aldrig gå. Långt större förluster hos oss än hos dem.

Det är visst så att vi helt plötsligt blivit byns hjältar, bara för att vi hjälper till lite nu i denna kris. Underligt hur folk titta annorlunda på en, helt annorlunda än vad jag är van vid. Jag förstår inte riktigt varför de behandlar oss som lösningen på anfallet, varför vi skulle kunna bidra mer än någon annan. Allt hopp kan väl inte stå till oss? Vi är blott bara tre kusiner och en god vän, vad kan väl vi göra som inte starke kapten inte kan göra tusen gånger bättre, eller rådiga borgmästere som alltid vet vad som behöver göras.

Vi är inga stora hjältar, vi är knappt ens torra bakom öronen. Det enda vi har gjort är att ha varit utanför byn några månader och lärt oss lite nödvändigheter vi tyckte kunda komma till nytta. Visst, de flesta kommer aldrig utanför byn men så speciella gör det väl ändå inte oss till. Så mycket ansvar, helt plötsligt. Utan förvarning, utan förberedele. utan att få tänka över.

Visst att Clarisa alltid varit den mest ansvarstagande av oss, men att gå med på att möta den största kämpen för fienden i envig, det kräver stort mod. Hon måste ha vetat att hon gick en säker död till mötes. Att hennes minuter var räknade. Att han troligen inte ha heder att skulle släppa de fångar han erbjöd i utbyte för en kämpes uppenbarelse. Nästan tre meter lång halvdrake svingandes ett svärd större än jag någonsin sett, nej usch jag har mardrömmar fortfarande.

Jag måste skriva detta alltså, jag fattar fortfarande inte. Visst hon deklarerade ju tidigt att hon skulle besegra fienden, rädda byn allt det där jag förväntar mig från en troende på hennes nivå men. Men! Nej, alltså jag var som förstenad i skräck. Det varade inte många sekunder, visst nåt bra slag fick hon in men det skulle ju krävas hundra sådana. Ack det var över så fort. Så fort. Det såg inte smärtfritt ut. Sen låg hon där bara i en stor pöl av sitt eget blod när kobolderna hurrade och skrattade, visst till och med svimmade av glädje bland de. Och så har halvdraken mage att sparka på henne när hon ligger ner!

Jo visst fångarna han erbjudigt i utbyte släpptes till vår säkerhet, och vår nu helt plundrade by drog armén sig ifrån. Vi rusade ut till det lilla som var kvar av Clarisa och hennes kropp bars in som en hjältes. Hyllades. Folk grät floder av lycka för att det nu äntligen var över och sorg över alla som förlorats.

Helarna konstaterade att allt hopp var ute, att inget kunde göras för vår käre kusin. Att hon offrat sig för alla och skulle hågkommas för sitt hjältemod. Det var en stor uppoffring hon gjorde för barnen, för de gamla, för de sjuka för oss alla. För träden, för sparvarna, för rosorna som nu räddats.

Uppmärksamme Sooki noterade lite försynt att Clarisas arm fortfarande ryckte lite som att hon faktiskt sökte sig tillbaka till oss, inte som att musklerna gör sitt sista. Ett sista hopp, en sista ljusglimt i det överväldigande mörkret? Jag kan inget alls om detta med sjukvård men knuffade undan helarna och kastade mig fram för att ruska liv i henne. Jag bad innerligt till sjöstjärnorna och fiskarna och all energi jag kunde erbjuda, erbjöd jag i utbyte för att hon skulle få en chans.

Allt hopp var inte ute! Clarisa vaknar mirakulöst till liv och hon pysslas om varsamt den natten. Efter en lång vila vaknar vi alla upp och känner oss lite bättre.

Ett mödosamt jobb med att reparera byn har inletts. Många saknas, många begravs. Alla saknar sina värdesaker, nästan mer än sina vänner låter det på vissa. Många är bekymrade över sina brandskadade hus. Vi hjälper till så gott det går och i virvarret stöter på den gamla munkens ny lärling som är helt utom sig av oro för att hans mästare försvunnit. Munkens stav och halsband hade funnits i bitar, men inget spår av mannen. Nu kan vara min chans att att rädda honom så som han räddade mig i den där stormen för så länge sedan. Hoppas han är i bättre skick än jag var då.

Kanske fler tagits till fånga? Vi uppmanas av borgmästaren att ge oss iväg efter armén för att se vad som kan göras. Nåt måste ske, vi kan inte bara lämna alla till sitt öde med de hemsklingarna. Genast iväg! Ingen tid att förlora!

Visar sig inte så svårt att följa en armé som vi först trodde. Visar sig oxå att aningen om att gå nere i en ravin kan innebära ett bakhåll, tyckte väl jag läst om det nånstans. Vi får se om vi reder ut detta, Malcer och jag har nu krossats av stenar och överväldigande många anfaller oss intensivt.

Borta!

Malcer drog till väders helt plötsligt, vet inte riktigt varför han bestämde sig för att flyga iväg. Underligt infall åt den riktningen. Kanske ett avledningsförsök? Bra försök. Vet dock inte varför det var så viktigt att försöka förankra honom med ett rep, inte som att han flög upp okontrollerat, så galet okunnig är han väl inte. Zooki överreagerade helt klart när han desperat försökte förankra honom i liket, uppenbarligen behövdes det inte för kort därefter skar Marcer ju av repet. Kanske han skulle han tala med draken? Inte för att denna syntes till. Kanske några flygande kobolder han skulle hantera som vi ännu inte sätt. Bra jobbat.

På tal om bra jobbat, så måste även Zooki ha sett några hot jag inte riktigt kunde ana i den tjocka röken, för han pep iväg och retade upp fienden bortåt hörde jag. Sade sådana hemska okvädningsord jag inte visste ens fanns sådana hemskheter. Klart de blev uppretade och jagade efter honom. Bra, för då kom de inte mot oss. Allt förtroende på att han kan klara sig i en sådan situation själv, så snabb som han nu är.

Hursom, därför gick det gick bra att hantera markfolket för till slut så fick vi besked till de där inne att komma härut då en allt för stor styrka höll på att ta sig in via huvudporten. Våra stackars skadade grannar och bybor haltade snabbt ut på min disc som lättare än förväntat tog sig över muren med en jordvalls hjälp. Ack sån tur att jag lärde mig allt detta för jordbrukets skull, det kommer till så stor nytta sen kan jag tro.

Vägen längs floden undvik de flesta trupper tills mynningen vid extra-ingången. Två lätta fiender var två till och vi är måhända klenare än planerat då de där draksen slet och drog lite för mycket i stackars Clarisa. Igen. Och än värre än förra gången för de var fler.

Sån tur att Malcer hade dykt upp igen och vi båda kunde hantera situationen, om än med lite panik där på slutet men bra att vi har fått någon liten flaska med stärkande dryck.

Efter alla fiender avklarats dök Zookie upp med nycklen, så bra för jag kan inte minnas vart han sade att han gömt den. Alla har nu letts in till säkerhet in gången till fästet.

Rädda templet!

Hela templet är omringat av inkräktarna, massor av folk. De har gjort några dåliga försök att bränna ner stället och har nu hittat en murbräcka de ska få ner huvudporten med ser det ut som. Minns inte att det var så mycket rikedomar i templet, men de verkar tro att det är det så invriga som de är på att se insidan.

Runt vid sidoingången ser det inte bättre ut, där stod till och med den stora med siga drake-bestar. Mycket dividerande bland oss vad vi skulle göra, löste sig delvis med att de tog blött hö att försöka bränna ner den porten med. Mycket rök kom av deras försök, så i skydd av detta kom Zooki på att smyga dit, låtsas säga att drakeföraren skulle till huvudporten och vips så blev vi av med det västa motståndet. Eller?

Inte lätt att slåss i kompakt rök alltså, inte mycket som syns. Och de är visst ganska många eller hur.Bäst vore att försöka i skydd av röken smyga ut alla där inneifrån så kan vi lämna stället till sitt öde.

Vi får se helt enkelt hur vi lyckas. Kan knappt tänka ordentligt i brandröken mellan alla hostningar. Visserligen bra att det är så lungt här i utkanten att man kan föra lite anteckningar. Klart Cariza ser ut att vara i klistret nu. Jaja, lägger ner pennan, jag ska försöka träffa något nu då.

Grönnäste under anfall

Kära dagbok,

Varit ganska stressad de senste dagarna så inte hunnit uppdatera. Efter en lugn tid i Waterdeep kom vi tillbaka till Grönnäste bara för att finna vår stad under anfall av en stor blå drake, en galen sekt, kobolder såklart och gnidna hyrsvärd. De hade satt många hus i brand och gick dörr från dörr för att plundra husen och våra vänner. Många liv har gått till spillo då de inte går varsamt fram.

Snabb hämnd drabbade de fåtal vi fått tag i men vi vågar inte dra för mycket uppmärksamhet på oss. Vi har lyckats rädda in så många som gick till Storfästet. Våg efter våg står det emot så vi verkar säkra här inne. Synd att vi måste ut hela tiden bara, men tydligen har de inga andra som vågar sig ut?

Höstens vedmagasin har räddats och kvarnen är säkrad. Underligt att de låg i bakhåll för oss vid kvarnen, hoppas inte att det var direkt riktat mot oss. Tur vi känner till trakten och lätt kunde skaka av oss de.

Det ryktades om att draken inte riktigt deltar helhjärtat utan under tvång och vi har satt det i samband med att mången drakägg ska finnas förvarade hos sektens huvudläger. Vi kan nog räkna ryktet som bekräftat eftersom draken pratade med Malcer och bad oss springa ner så den kunde fortsätta sin charad att attakera tornet. Måste läsa på mer om drakar, aldrig riktigt intresserat mig men de finns ju överallt så får väl tvinga mig till att bli intresserad av de.

Borgmästaren lovade att bygga ett bibliotek här i staden, han har aldrig varit så tydlig tidigare kring denna fråga, jag måste påminna honom när detta är över. Vad ska jag annars göra här i staden? Annars måste jag bege mig ut igen, nej bättre här.

Var är mina investeringar? Jag får olika svar av Zooki beroende på tidpunkt på dagen som jag frågar, kanske måste skriva ner och se om det finns ett samband. Många andra verkar oxå drabbade av hans investeringsplaner, jag undrar om han tagit vatten över huvudet eller om han bara låtsas för att sen glatt överraska oss. När jag ändå är inne på hans gåromål så ska jag försöka komma ihåg att fråga honom vad det är han letar efter hos alla de fallna han letar genom, för det är inte böcker eller dokument som faktiskt hade varit till nån nytta. Men något söker han och ler gör han ofta. Måste fråga.

Nåja, nu är det iväg igen; templet brinner visst. Tur i oturen att vi ännu inte byggt något bibliotek…