Category — BÄDs Äventyr – Andra Delen

Med raska steg bär det av mot Kroknäsas torn. < En blogg saknas men den dyker nog snart upp ? > . Kroknäsa berättar sin väl utarbetade plan: att försvara byn från den onde draken Contispex, genom att alliera sig med den gode (?) draken Jormungandor och well, döda alla bybor för att få fler till sin odöda armé. Byn måste ju försvaras trots allt och de gör mer nytta som odöda än döda. Tanken på att det då lixom inte är lönt viftar Kroknäsa bort så fort den ytterst lilla svagheten i planen pekas ut. Därför drar Kroknäsa sitt sista andetag minuterna efter han avslöjat sin plan.

Då återstår bara det större problemet, Kroknäsas nya vän. 4 tons vännen med vingar, klor, vassa tänder och som gillar att elektrifiera allt. Vännens medhjälpare, kobolderna, anländer först till tornet. Hjältarna barrikaderar sig hjältemodigt i tornet, alla utom Talron inser att stå i fönstret när de kastar in gluepots inte är så bra idé.

För att få lite mer dramatik i striden istället för bara ensidigt skrikandes Talron, tar hjältarna till sin kreativitet. Mindflayer huvudet får agera flammande eldklot och får önskad effekt när det dunsar ner bland kobolderna som genast skräckslagna sprider ut sig.

På temat skräckslagna och sprider ut sig så gör även hjältarna i övre delet av tornet det när draken tittar in och öppnar sin käft för att avfyra elektriskt eld.

Bronweg är redo på nederväningen, han väntar bara på att draken ska sticka in huvudet genom dörren så att han kan få slut på flappot. Spännande fortsättning följer…

Rieta reser sig så hastigt upp att hennes stol välter, men innan den ens har nått golvet har vampyren gjort en volt och dragit sitt svärd och tagit skydd bakom den guldklädda tronen.

Med sitt vid detta laget uttjatande bröl, springer Bronweg mot honom, samtidigt som Naivarah avlossar sitt armborst, Rieta avancerar även hon fram mot Greven och låter sitt svärd svepa. Hennes hugg träffar vampyren men hans marmoraktiga hud reflekterar bort slaget utan tillstymelse till skada, det samma händer Bronweg när hans hillebard träffar.

Detta får äventyrarna att fundera på om detta var en så genomtänkt ide, så de drar sig tillbaks några steg från blodsugaren.

Tvekan i äventyrarnas ögon får vampyren att agera och han spänner ögonen i Talron och tar kontroll över hans sinne och Talron börjar gå mot järnjungfrun som står i ena hörnet av rummet.

Att se gruppens helare kontrollerad på detta sätt nytänder gruppen och i ren desperation höjer de ännu en gång sina vapen och anfaller; denna gång tvingade till stordåd och styrda av sin inre kraft sjunker vapnen in i vampyrens kropp. Inte en gång utan flera gånger tills den grad att vampyren på bara 6 sekunder var mer än halvdöd.

Med ett sällan hört vrål börjar Bronweg skrika på vampyren att han ska ge upp och att detta bara var början, påhejad av de övriga äventyrarna och stärkta av Talrons säl så ser mörkrets furste ingen annan utväg än att faktikst kasta sitt svärd och be om nåd.

Förvånade över sin framgång tittar de på varann och avkräver askan de kommit för. När vampyren tittar frågande om det var det enda sneglar de på kistorna med guld men säger inget utan vampyren går iväg och hämtar askan, väl ute ur rummet sätter loot genen in och snabbt och effektivt stoppas guld och andra värde saker ner i deras omättliga väskor.

Och looten blev god…

Då Bronweg vis av kunskap att skriva avtal med demoner och andra väsen, är det otroligt men sant han som fattar pennan och dikterar ett nytt avtal mellan vampyren och byarna runtom som efter detta inte skall behöva skicka oskyldiga som offer… det blir valfritt med offer men inte valfritt för lorden att beskydda dom.

Äventyrarna inser att deras skrämsel taktik inte kommer att vara för evigt och att det varit mest tur att dom träffat vampyren, så det beslutas efter signering av avtalet att snabbt avlägsna sig tillbaks mot Gråsten.

Redan på avstånd känner de den nu bekanta rökdoften och flera pelare av rök slår upp mot eftermiddags-himmlen.

När de kommer över krönet blir deras farhågor besannade då flertalet hus i den lilla byn står i brand, men inga människor eller lik finns att hitta.

Spår leder mot värdshuset, men även tung lastade humanoida spår leder upp mot Kroknäsas torn. Inne på värdshuset bakom de barrikerade dörrarna får de reda på att odöda har anfallit byn för att som Kroknäsa kallade det, ”hämta material” men det värsta med det hela var att han haft hjälp av Contispex den svarta draken….

Ytteligare två huvud växer ut på hydra som känner att han inte kommer någonstans med detta, många onda blikar riktar sig nu mot Talron och sju stycken syra bollar flyger rakt mot han, Talron stapplar lite och kan nu knappt stå upp.

Det var dags för en ny plan, Bronweg börjar med att försöka flytta på hydran, men misslyckades, istället kom han på att han kan ju stänga in hydran i mörkret så den inte kan se oss längre. Starkt fokuserad på att överleva så drar han kraft och läker sina sår med kraften från Melora och ser nu en öppning hur man kan begränsa hydran mer, 4 stycken spectrala knektar annas fram som blokerar hydrans rörelse till inne i mörkret.

När detta hänt så förklarar Talron hur portalen channaliserar kraft till hydran och den kommer i vilken sekund som helst att öppna sig, gruppen försöker ignorera hydrans läte och koncentrera sig på portalen, Rieta minns något om denna sorts portal och det var något specielt med runor 3 7 18. Naivara var först fram för att kolla på den, hon kollar på runorna runt sten portalen och mycket riktigt så lyser just de här tre runer mycket starkare, Naivara kollar i sitt bälte och hittar kisel och mejsel, börjar på runa 7 lyckas få bort den helt och hållet. Gruppen känner nu att portalen blivit något svagare men fortsätter dom inte så kommer den fortfarande öppnas. Bronweg börjar förstå lite hur det funkar och med ren vilja så pressar han tillbaka portalen ännu mer. Naivara som tyckte det var ganska lätt att ta bort runa 7 fortsatte nu med 3 som gick lika lätt och till sist nummer 18, när nummer 18 försvinner så börjar portalen kolapsa och impolderar i en kaskad av färger och vind.

Åter till hydran som gör mer och mer väsen, sist vi såg den hade den hela 6 huvud, med mörket vet dom inte vad som hänt, träffa den var svårt för alla utom Naivara som använde sin instinkt för att se den mentalt, efter ett kort tag hör vi hur den vrålar till och det låter som den biter vilt men inget syns, samtidigt som detta händer hörs ett högt duns som den skulle fallit till market. Innan mörkret och knektarna tas bort väntas det en stund men inget kunde höras, mörkret singras först och hydran ligger livlös.

Naivara hade hört en legend att hydror svalde magiska saker så när kusten var klar hoppar hon över och börjar skära upp buken på den, mycket rikigt, där var nog någon sanning till denna legend eller var det bara tur. Inne i dens magsäck hittas 2 magiska saker, Bronweg och Rieta tar sig även närmare och kollar, Talron lutar sig bak mot väggen och sjuker ihop sakta för att vila och återhämta sig efter nästan ha gått under.

Efter alla vilat sig och sår läkta tar dom sig till dörren som är gjord i sten, uthugget i dörren är där en vampyrisk varelse som ser ut att få offer från demoner,   Naivara kollar efter möjliga fäller sedan öppnar båda dörrarna samtidigt, direkt innanför dörren syns ett gold av stenplattor och närmast är det små hål över hela ingången, in till höger visas en tortyr hörna, sträckbänk, tumskruvar, järnjungfru, brännjärn och andra redskap, till vänster syns det ett galler med 3 spakar bakom, längre in i rummet syns det en enorm matta, på var sida av mattan finns där stora speglar som är riktade mot det stora långbordet i mitten. Chandelabrar på bordet ser antika men slitna ut, spindelväv går mellan ljusen. På änden av bordet är där en stor tron på en stendäs och bakom är det dekorerat med 3 tavlor som kommer från olika tids epoker, det ser nästan ut som samma person på alla som sitter i just denna tron, en blek man men ändå ser adlig ut.

Tankarna som går i gruppen när dom ser han på tronen:

Talron – Han ser blek och nästan sjuk ut.

Naivara – Ska jag skjuta nu eller vänta lite.

Bronweg – Hmm, han är ju bara en tanig man.

Rieta – Det skulle suttit fint med lite slurm just nu.

-Är det ni som för sånt oväsen, säger mannen som sitter på tron. Det ser ut som han dom som boskap men bjuder dem till bordet. Det blir en diskution om att hydran blivit dödad och portalen stängd, som betalning för detta skall en byn gråsten utrotas, om dom inte tackar ja så dör dom och de 6 andra städerna i området. På border ligger gammla document, dessa är daterade för 250 år bak.

Talron tar upp ett par glasögon och undersöker han, med det utseende han har så ser han inte så tuff ut.

Ett beslut behövs göras, utradera gråsten eller neka.

På vägen tillbaka till värdshuset talade Rufus om hur tacksam han var att de hade räddat honom från en säker död. En tår lämnade hans öga så rörd han var och när de stod utanför värdshuset sträckta han på sig. Han tog mod till sig och ryckte upp dörren dramatiskt och spatserade in med huvudet hög. Ett jubel utbröt och en stol drogs fram till hjälten som kommit tillbaka. Gänget glömdes bort och all fokus var på Rufus som började berätta en storslagen historia hur han bekämpat de hemska varelserna och hur han hade fritagit sig själv. Publiken var som förtrollade och de lyssnade på varje ord.

När han avslutat sin berättelse så vände de sig till gänget och frågade om vi visste något om dessa varelser och eftersom Rufus berättelse varit så överdriven kunde gänget bara fortsätta i samma spår och lade ut texten på ett snyggt vis.

De satt sig med resten av byborna och började fråga dem om försvaret i byn och fick reda på att byns enda försvar höll av byns nekromanter i byn och priset för tjänsten var alla döda kroppar. De verkade inte helt nöjda med denna överenskommelse men kände att de inte hade något val.

Men det var längesedan de hade sett han och de började bli lite oroliga men eftersom ingen egentligen ville gå upp till hans torn eftersom de var rädda för vad de skulle kunna mötas av erbjöd sig gänget att ta sig en titt. Nyfikna över vad han sysslade med hade en del i saken men att de kanske skulle få gratis rum och logi gjorde att de erbjöd sig.

Byborna var inte sena att ta emot deras hjälp men de sa att det nog skulle vara bättre om de gick upp på dagen då natten varelser kanske skulle slita dem i stycken. Men de pratade till döva öron. Varför vänta till i morgon när man kan ta itu med det på en gång?

De stegade ut med självsäkra steg och när de kom ut drog Rieta upp sitt solsvärd och nattens mörker skingrade sig som om på flykt från dem. Det var inte bara mörkret de höll borta utan även vargarna som höll till i skogen. De höll sig till utkanten av svärdets sken och man kunde bara se glimtar av dem då och då.

Till slut kom de fram till en smal trappa som ledde upp till ett torn. De följde trappan upp och på vägen upp kunde de se en massa odödliga som samlats runt tornet. Det gjorde att de ökade takten för att de kände sig inte helt bekväma av synen.

De kom fram till en stor trädörr som definitivt sett bättre dagar och drog i snöret. Ljudet från klockorna ekade men ingen kom och öppna. Nu började de bli riktigt obekvämt då se odöd kom allt närmare och gänget visste inte riktigt om de skulle anfalla eller ej. Tillslut kände Naivara på dörren och upptäckte att den var olåst så hon öppnade för att kalla på Rutger som nekromantikern hette. Men hon stelnade till när hon mötes av den största och mest groteska  varelse hon sett. Det var en enorm odöd som såg ut att vara ihopsatt från många kroppar. Den var sydd över hela kroppen och vissa delar såg ut att passerat bästföre datum för länge sedan.

Talron sa till henne att backa för här skulle hon få se hur man hantera sådana problem. Han öppnade dörren och uttalade en formel som förvandlade den odöde till en snäll lite hundvalp och sa till han att den skulle gå ut och ställa sig på trappan. Den tittade lite frågande först men utan ett ord började den gå ut. Lite problem fick den när den skulle klämma sig förbi Bronweg men snart stod den där ute och gänget skyndade in och stängde dörren.

Väl inne inser de att dörren inte kommer att hålla speciellt länge så de börjar snabbt leta efter Rutger.
Tornet luktade förruttnelse och död. Det var total kaos där inne. Spindelväv och dammet låg tjockt över golvet. Där låg avhuggna kroppsdelar spridda över hela rummet och vissa av dem rörde på sig. En hand sprang runt på fingertopparna när den jagade en råtta över golvet.

En trappa ledde uppåt och där uppe mötes de av samma syn som där ner.  Och man kunde se tydliga tecken på att någon snabbt hade samlat ihop sina saker för att fly hals över huvud

Men ingen Rutger. De började leta efter ledtrådar om vart han kunnat ta vägen och snart hittade de en bok. De kan läsa sig till att de odöda börjat uppföra sig annorlunda. Han hade börjat tappa kontrollen över dem och nu kände han sig inte säker längre.
På nedervåning kunde de höra hur de odöda börjat försöka slå in dörren och Bronweg började gå ner för trappan igen medan han muttrade något om att vi får väl välkomna dem in. Naivara gick fram till fönstret och tittade ut medan sa hon gå ni ner och möta dem i dörren så står jag här uppe och skjuter lite armborst.

Bronweg gick mot dörren upptäckte han en lucka i golvet. Den får vi undersöka sen sa han och öppnade och medan han tittade ut på de tjugo odöda som närmade sig tornet sa han det här duger inte och striden blev ett faktum.
Det rök av kyla från de odöda och deras ögon lyste otäckt rött. De var skapade från en fruktansvärd ritual och de löd bara sin skapare men tydligen hände de att de löd Talron av någon skum anledning. De hade de ju sett. Men det fanns även odöda som skapats av naturens nyck. Det finns områden som dryper av nekromantisk kraft och de odöda hade ingen herre. Men oavsett om dess hade en herre eller ej så skulle de nog inte lyda gänget.
Sammandrabbningen mellan gänget och de odöda blev hård. Utanför tornet blev de odöda hackade , spängda och genomborrade av pilar på löpande band.

Gänget var frusna när den sista odöda föll men vid liv och faktiskt inte speciellt skadade. Ett gått jobb utfört om man frågade dem.
Synen efter slaget var inte vacker. Mest troligen skulle denna platsen aldig igen bli sig lik. Det lukatde ruttet och kroppsdelar från de odöda låg utspridda överallt. Men som tur var så var det inte gänget som skulle städa. Det jobbet lämnade till någon annan.

Döden av General Zithiruun spred sig som en löpeld över slagfältet och den invaderande armens kampvilja var som bortblåst då deras enda tanke var vem som skulle betala dom.

Eftersläckningsarbetet och uppbyggnaden av staden som nu låg framför invånarna skulle pågå en lång tid. Då äventyrarna inte var kända för kroppsarbete tog dom ett snabbt farväl av det högsta rådet, ett snabbt besök på Bergets Härd och lämnade en ansenlig penningpung fylld till bredden med guld för renovering och utbyggnad som Talron skulle kalla det medans Bronweg sammanfattar det med orden ”mer öl” och en rap. Efter dessa ärenden var klara begav sig äventyrarna ut på vägarna igen mot nya och om möjlig ännu farligare äventyr.

Utan något egentligt mål i sikte och vandrar dom stigen fram. Solen värmer den kalla marken och det bildas skimmrande slöjor där värmen stiger upp i den klara luften.
Glada vandrar de vidare åt det håll näsan pekar och benen bär dom, utan en tanke på städer som måste räddas eller stjärnor som hotar att krossa länder. Tar de ingen notis om den ovanligt stora värmeslöjan som ligger över vägen innan de är försent och de redan gått in i och igenom den.

Väl på andra sidan av slöjan är sig inget likt. Den snötäckta marken, lövträden är utbytta mot gråa klippor och vindpinade granar, ett bergspass leder fram mot en samling hus byggda mot berget som skydd för vinden.

Vid första anblicken ser byn övergiven och ödslig ut; de flesta fönstren är igenspikade men då inga dörrar verkar ha fått samma behandling kanske det ännu fanns folk kvar i byn

De ser förvirrat på varandra. ”Detta fenomen kan uppstå där krafter från olika plan drabbats samman och kraftiga förändringar plötsligt sker, så som att draken Rathoraiax som vi dödade” förklarar Talorn. ”Den magiska väven måste ha böjts och transporterat oss hit, på samma sätt som Naivarah kan göra ochlåter henne för flytta sig från en plats till en annan fast i en mycket kraftfullare variant.”

”Jo men visst” säger Bronweg buttert, ”Kan vi gå nu, det är kallt” fortsätter han.
De går längs vägen som kantas av de små trähusen mot det hus som ser ut att kunna inrymma ett värdshus, en skylt med blekta färger och med bilden av en gris med tungan hängande ur munnen hänger över dörren. Namnet har för länge sen slitits bort av vinden.

Naivarah konstaterar snabbt med sin hökblick att innanför dörren fladdrar ljuset från en eld.

Rieta skjuter snabbt upp dörren och den kalla vinterkylan fyller snabbt rummet och allas blickar vänds mot dörren.

Ett tjugotal bistra och väderbitna män sitter spridda i lokalen. Bartendern som står och putsar en trämugg ser upp och säger.

-Kom in och snabba på, ni släpper ut all värme. Ni ser frysna ut fortsätter han och ställer fram 4 muggar och häller upp något rött rykande.

-Det är glögdagt vin fortsätter han.

Äventyrarna ser på varandra och stövlar sedan fram till baren och tar en klunk av drycken.

Mmm gott säger Niavarah medans Bronweg spottar å fräser. Vet ni vad som vore gott till detta fortsätter Naivarah, inlaggda grisfötter.
Bartendern tittar på henne och säger.
-Flicka lilla här finns inga grisar, men du kan få några getfötter om du vill istället, säger han skrockande.
-Men nu har jag inte tid med er längre, ni kan sitta här i baren och lyssna, vi ska just börja vårat bynöte.

-Men vaktkapten Rufus har ju inte kommit än säger en man…
-Han skulle bara till södra vakttornet och kontrollera att vaktavlösningen skett som det ska fyller någon annan i…
-Men det var ju innan solen gått ner säger en tredje..
-Vi väntar, jag tänker då inte ge mig ut i mörkret i onödan..
-Inte jag heller instämmer de övriga.

Gruppen vänder sig frågande mot bartendern igen,
-Jo ni förstår, vi har haft problem att folk försvinner spårlöst från byn, särkilt under nattens timmar, det är därför våra fönster är förbommade.

Talron har inte varit med i diskutionen utan suttit med slutna ögon vid ett bord och en varm känsla sprider sig plötsligt genom äventyrarnas kroppar och kylan verkar helt plötsligt inte bekomma dom längre.

-Sådär ja det var bättre, säger Talron, ska vi gå ut och se om vi kan hitta den där Rufus då, för jag antar att ingen annan kommer göra det säger han och ser sig om i rummet, i samma takt han vrider på huvudet stirrar männen ner i sina ölstop.

-Jo men visst säger Bronweg sveper sin andra öl och går mot dörren. Ja just det.. vilket håll är söder säger han..
Bartender pekar.

Ut i den nu inte alls bistra kvällen efter Talrons välsingelse beger det sig i riktning som de fått utpekat.

De kommer snart till det torn det talats om, ett 8 meter högt vaktorn i sten. Flera fönster åt alla håll med luckor som går att öppna och stänga efter behov.

Rieta ropar, men endast ekot från hennes röster svarar. Talron öppnar dörren medans Naivarah börjar leta efter spår utanför, det är tomt här inne oxå.

- Men jag kan se tecken på strid, då det är halväten varm mat och stolarna ligger välta.

- Du har rätt säger Naivarah, se här, blodstänk, och de verkar försvinna i tomma luften, säger hon och stannar upp vid en klippa. De måste tagit sig upp här! Utan att tänka mer på det börjar hon helt obehindrat ta sig upp för den lodrätta klippan som formats av vinden under många tusen år.

Ja jag kan se fotspår här säger hon, samtidigt som hon gör fast ett rep och kastar ner så de övriga kan ta sig upp.

När väl alla lyckats ta sig över kanten med mer eller mindre ansträngning, ser de att spåren leder in i den täta, mörka granskogen.

Rieta tänder sitt sväd och kvällen blir upplyst som på dagen, hon tar täten in i barrskogen. Stärkta av deras tidigare strider eller bara övermodiga tar de sig fram i skogen med buller och bong följandes spåren i snön.

Rieta böjer undan en stor grankvist och en öppen plats vid foten av en klippa visas sig.

En grottöppning finns där framme och leder in i mörkret. Vid grottans kant finns två oborstade män klädda i enkla men praktiska kläder med deras bågar riktandes mot Rieta och med pilarna i luften är striden igång. Talron har under hela strappatsen påpekat att de kanske ska vara tysta men har på så sätt hållt äventyrarna på helspänn så när dessa pilar kommer flygande är det inte någon överraskning och de finner sig snabbt i situationen och med sina vapen dragna är de båda bågskyttarna nergjorda utan några större förluster för våra äventyrare.

Det enda problem var att de inte ville dö tyst utan vad som än fanns inne i grottan var nu medveten om att BÄD är vid deras ingång.

Utan någon mer eftertanke stormar Bronweg in i grottan, med den andra i hack i häl. Inne i grottan möts han av en hemsk varelse som han endast hört om i sagorna hur denna varelsen med sina tentakler borrar hål i huvudet på människor och äter upp deras hjärnor. Bakom denna varelse står en fet paddliknande varelse med en stor benstav, och intill honom två mindra liknande varelser.

Talron profetsiar att även denna gången kommer BÄD gå segrande ur striden. Naivarah är den som tar det bokstavligt och skjuter ner den ena efter den andra av fienderna. Utan att någon annan hinner reagera har hon skjutit ihjäl både tentakel och Padd monstret och striden är över innan den ens har börjat.
I grottan återfinns en medvetslös Rufus, hårt åtgången men vid liv. Tre andra kroppar iklädda soldatsuniformer hittas oxå men till och med Bronweg förstår att deras liv är bortom räddning med de gapande hål i pannan och ihopskrumta huvuden, så kan inte ens mästerläkaren Talron rädda dom.