Resan till jordens medelpunkt

Vid grynningen en kall och regnig dag kom svartalven Malagbar, ”den med okänt öde” tillbaka till det gamla Formoriska fortet som bäd gjort till sin tillfälliga hemvist. Han berättade hur han fullföljt sitt uppdrag och begärde nu att Naivara uppfyllde sin del… ta Malagbar tillbaka till undervärlden, lämna över honom till hans (andra) härskarinna. samt förklara/ljug om hur bra han skött sig så att dem åtminstone inte omedelbart dräper honom.

Formorierna som belägrade Moonstair(?) hade inte samarbetat alls med BÄD, deras numerär hade ökats och snart hade dem upptäckt Naivaras bluff och tågat in i Eladrin-staden.

Om en månad skulle porten öppnas, måtte vi vara beredda då.

Det fanns mycket mer att göra här i feywild. Men våra hjältar beslöt sig för att ta sig tillbaka till deras egna verklighet, ett beslut som fattades motvilligt då allting var bättre och tydligare här. Både smaker och känslor… så efter att ett spel tärning urartat till en testestoronstint tävling om vem som kunde tåla flest slag i magen packade dem ihop medans Talron vakade över dem med en arg uppsyn.

Quicklingarna vid vattenfallet, som troligen hade sitt näste där och, hade säkerligen lagt ut en massa elaborerade fällor och en sund stridsplan så att dem än gång för alla kunde förinta BÄD kunde bara snopet titta på när dem tog ett annat håll med hjälp av ljusbron. Statyerna kom de förbi genom att vara snabba på fötterna.

Trollhaunt var ovanligt tyst. För att ta sig genom bosättningen eskorterade Malagbar BÄD genom tunnlarna, ingen vågade ifrågasätta.
Tillfälliga barrikader höll på att sättas upp i korridorerna, kvinnor & trollungar syntes inte alls till. Naivara, frågviss som alltid fick reda på att andra troll-förädare hotade falla över dem närsomhelst. Hon kunde knappt dölja sitt flin på vägen ut, tänk vad man kunde ställa till med lite penna & papper.

På tal om Penna och papper så passade BÄD på att plundra Skalmads arbetsplats, sigil, bläck officielt troll-papper allt tog dem, ty med detta skulle Naivara senare författa ett brev till Malagbars härskarinna där han tackade för dess tjänster och beslöt att hålla kvar hans kompis (som naivara inte tyckte var lika spännande och dödade) ett tag till.

För att komma ner i underjorden måste man ta sig till ”Spiral peak” ta sig förbi en labyrint full med ilskna minotaurer med stora yxor och dålig andedräkt för att sedan försöka övertala de mäktiga Saurunska magikerna att släppa förbi dem utan att få eldbollar slängda i  huvet.

Eller så tar man bakdörren, och för att veta var en sån finns så bör man känna någon som Malagbar.

Tre dagar senare, efter en strapatsrik färd genom berg & dalar fann dem ingången. Två fyra meters statyer som var uthuggna ur bergväggen på vardera sida av ingången förtäljde att här en gång för mycket länge sedan funnits en dvärgabosättning.

Trapp steg, där det fanns, var mycket slitna och förtäljde om flitigt användande genom årens gång. Här och var fanns det kvar lämningar efter dvärgar eller annat pack. Snart förbyttes karaktären på grottan och BÄD kom ner i vad som nog varit dom gamla gruv-tunnlarna

Lava Pool
Lava pool of DOOM

I flera dagar vandrar dem längre och längre ner. Ibland tvingas dem vända när ohyggeliga vidunder blockerar vägen eller när ras blockerat vägen.
De passerade en kamare med en lavasjö med nån sorts mekanism som troligtviss använts för att pumpa upp lavan.

Durgar eller dvärgar? Bäd var rätt långt nere i underjorden nu och konstiga ljud i en närliggande kammare får alla att hålla andan och kontrollera sina vapen.

så vackert
Crystal caves of do

Nästa kammare slog andan ur BÄD med sina spektakulära kristallformationer, meter höga i fantastiska färger och former. flera pölar med grönt sken lyste upp vissa av kristallerna och sända färglada strålar överallt.

Vad som är vackert kan också vara ack så farligt, pölarna med det gröna skenet var spell-plauge i flytande form, samma substans som årtionden tidigare nästan slitet världen(världarna) i stycken, där den gamla magin dog tillsammans med i princip alla dess utövare. Minsta kontakt med den kunde vända ens hjärna ut & in eller förvandla en till en spetakulär papp-låda.

Med försiktiga steg tripar BÄD vidare. Snart kommer de ut i en gigantisk kamare med svampar stora som träd. mitt i kamaren, i en djup sjö står ett illvarslande torn. Svart, taggigt, täckt med lysande arcana runor och allmänt ogästvänligt så döljer det säkert stora skatter.
Loot-tarmen kittlar till och det vattnas i munnarna. Men när plötsligt enorma färglada fyrverkerier skjuter upp från tornet, strax åtföljda av klampandet från minst tre svampplockande jättar som till råga på allt var osynliga skyndar sig BÄD vidare, Spellplaugen påverkar sim omgivning på alla de konstiga viss och ingen verkar vara sugen på vad som händer om Talron skulle försöka på sig att hela någon.

Många gångar & kammare senare började BÄD närma sig den svart-alviska handelstationen. Med ökad självsäkerhet skyndade Malagbar på stegen men tar plötsligt halt. Någon kommer!

Naivara tar täten och ser snart ett par svartalver komma smyggande och ta upp ställningar bakom ett par klippblock. Snart syns det långa skuggor i en gång från motsvarande håll, fler svartalver kommer. Dessa verkar inte medvetna om de två som ligger i pass men deras vapen är dragna och de verkar inte helt vara i liv, odöda, bakom dem kommer en svart-alv kvinna i väldigt avslöjande kläder, hennes händer glöder svagt blått av magi som väntar på att släppas lös och hennes långa vita hår piskar vilt omkring sig pga den statiska elektricitet. Sist, men inte minst lösgör sig en fasansfull varelse från skuggorna bakom de två svart-alverna. En horrible skapelse, en alvs överkropp fusionerad med en gigantisk spindel likt en centaur!

kom närmare mig sssså jag kan ssse dig

Huga!

Så tuktas en drake

De förtvinade svarta träden avslöjade att de närmade sig den plats där Draken borde finnas enligt den beskrivning äventyrarna fått. Under färden har både en och två planer framkommit men alla har skrotats redan innan de kommit ut ur munnen.

Uppe på en klippa kan de se draken sitta studerande en hög med kistor som skimrar magiskt och förtrollande. En gren knäcks, koncentrationen bryts och draken lyfter och låter sin andedräkt av frätande syra spruta över äventyrarna som hals över huvud kastar sig i skydd och undviker att ta någon som helst skada.

Bax är den som snabbast är på benen och flyger över draken för att kunna anfalla den i ryggen tre snabba slag med sitt stridsgissel vilket två träffar och den tredje glider av drakens mörka svarta skal och får drakens svans att göra en svepande rörelse och slå till Bax så han flyger bakåt av kraften. Bax svarar med att fylla drakens område med en storm av blixtar och kyla ifrån sin mun.

Rieta låter sitt svärd begravas djupt in i drakens kropp och skadorna gör att han inte kan slå lika hårt längre.
Bronweg gör sitt utfall men den attacken undviker draken, på samma sätt som Bronweg undviker svansen som draken sveper mot honom.

Mörkret kring draken tätnar och ett område kring honom blir svartare än badvattnet efter Bronweg. I skydd av mörkret sträcker draken ut sin hals och tar ett stycke av Bax samtidigt som han låter sina klor begravas i Rieta och riva upp sår i hennes enkla tygkläder. En syrabolt träffar Talron och hans kläder börjar fräta om bara några sekunder kommer den fräta bort den känsliga alvhuden och lämna ett stort sår! Rieta inser detta och rusar till räddning och tillsammans med Talron lyckas de skrapa bort det.

Bronweg fortfarande famlande i mörkret lyckas träffa draken med sådan kraft att draken flyger ut ur mörkret och Naivarah får fri sikt till honom och sätter ett lod som slår djupt in i den väldiga bestens kropp. Samtidigt som Bax cirklar runt draken och ger den en smäll på nosen med sin sköld så den blir helt vimmelkantig samtidig som han kopplar ett grepp runt halsen på den.

Talrons lyser på draken med Avandras ljus som hindrar dess muskler att röra sig full ut och på detta sätt bromsas drakens attacker att göra lika mycket skada.

Men detta hindrar inte draken ifrån att ännu engång försvinna in i det magiska mörkret som uppstår kring honom samtidigt som Bax får hela sin arm dränkt i samma frätande syra som Talron lyckligtvis klarade sig ifrån.
Även denna gång rusar Rieta till undsättning för att skrapa bort syran innan den hinner få fäste men då armen är inne i drakens mun hjälper det inte denna gången. Även Talron försöker få loss armen innan de löses upp men även detta misslyckas.

För att draken inte ska stå kvar i mörkret börjar Naivarah beskjuta draken som för att inte bli träffad måste flytta sig i skydd, vilket ger Bronweg en öppning och med sin hillebard slungar han iväg draken långt bort som av skadorna börjar blöda ordentligt och i sitt raseri sprutar syra på alla i närheten som tack vare att han blivit iväg slungad bara är Bronweg.

När draken inte längre är nära lyckas Bax skrapa av syran och bli ren. Detta får draken ännu engång att bli vansinnig och han lyfter ifrån marken på sina vingar och ställer sig i mitten av gruppen och vrålar ut ett is blodande skri som får alla utom Bronweg och Naivarah att frysa till och bara stå och skaka.

Naivarah låter återigen sina boltar beskjuta draken samtidigt som Bronweg börjar tugga fradga och gå bärsärkagång emot draken med sin hillebard.

Stridsvrålet ifrån Bronweg får de andra att vakna till sanns igen och Rieta gör sitt förvärv och begraver sitt svärd djupare in i drakens kött än någon annan tidigare gjort. Detta får draken helt att tappa stridsförmågan och han ger sig!

Efter att förhört draken på BÄDs vis har den för en gångs skull kommit fram det inte var draken som hade fått i uppdrag att samla Fomorierna utan han hade bara hjälpt till att samla de andra raserna.

För att visa sin välvilja tvingas draken att ta bort sina fällor ifrån sina skatter och sedan få se på när BÄD plockar ner alla sakerna i sina väskor inklusive den magiska bron av ljus som går att ta fram på beställning.

Skamsen flyger draken iväg med svansen mellan benen.

Bax, han med rätt prioriteringar

Stärkta av Talrons framtidssyn om att Vard snart ska falla för våra vapen, så går gruppen till attack. den odöda trollkungen såras dödligt och innan han dör från Bax mäktiga Dödsgrepp så bestämmer sig Bronweg för att… samtala med trollet. ”Hur stänger vi av källan? Hur förgör vi kittlen? Svara och kanske Bax låter dig leva!”

”Haha, nej tyvärr det kan jag inte säga! Men jag ger mig, jag ger up-”

Knaak-k-k.

Så dödas denna odöda trollkung av Dödsgreppet och hans kropp trillar livlös mot marken. Den stora dunsen får alla att dra en lättnadens suck. Vards krampaktiga grepp om det stirrande ögat lossnar och det stutsar iväg på golvet till det välklingande ljudet av väldigt skört poslin, men det håller för färden bort över golvet. Dock så fort det träffar klippväggen ögat det upp om intet. Precis som så många dagar sedan när Skalmad föll. Nu ligger Skalmad blott några meter bort, fallen igen. Båda två nergjorda, inte dåligt. Då var allt avklarat då?

Nu susar några tankar genom vissa av äventyrsgruppens huvuden. Var det där ögat viktigt på nåt sätt? Äsh nej, det var ju verkningslöst efter att det sträckte en muskel, funkade ju inte alls längre, bara att strunta i. Sade inte någon nåt om att ögat var viktigt? Var väl bara ett vapen eller nåt. Det skulle kastas nånstans? Bra det är borta, slipper vi kasta. Men kitttlen med ond magisk energi som frammanar de döda? Äsh, hur svårt kan det vara vi lägger väl på locket eller nåt…

Men kittlen! Eller källan i marken som trollen byggde en kittel runt. Varför byggde de inte en brunn runt? Varför en kittel? Var är locket? Naivarah, gör nåt när du är där borta! Hitta på nåt! NEJ, spring inte bara där ifrån igen!

Gruppen reagerar inte heller riktigt när Vards kropp plötsligt försvinner. Så gör väl odödas kroppar när de dött? Som ögat? Går sönder? Eller var det nåt viktigt med Vard oxå? Var han nån slags gud eller? Nån viktig? Nån som.. ville nåt? Kung? Var det inte nåt med ögat, Vard och kittlen? Var det inte nåt städ med? Nåt med.. förstör inte ögat? Check, inte förstört ögat, då är det lungt. Vard gick väl bara vidare till sitt nästa liv? Skrämd av Talrons heliga cirkel?

Källan slutar inte slunga fram trollspöken från ett länge bortglömt och fördömt rike. Hela tiden tre spöken omger gruppen, oavsett om de dödas eller helt enkelt dödar sig själva. Det senare förvånar lite gruppen, men visst, att springa runt som spöke kan ju inte vara så kul, kanske de bara vill gå vidare mot ljuset. Inte för att spökena försvinner, ständigt samma antal anfaller.

Och det tär på resurserna, och helarens börjar på allvar fundera på om han kanske ska gå vidare. Lixom bara slippa hela heala, sustaina, sustaina, rop på hjälp, hjälp, hjälp, min nagel! aj jag är skadad, heala mig! … mm mörker. Varmt och skönt och rogivande. Bara underbart svart mörker, ingen stress, ingen press bara… inget och sen…hela mig, Talron, rädda oss! Nej! Tyst! Bort!  … mörker, inget och sen… sen? sen är det stränderna vid skogen jag ser där borta? Åh denna underbara tångdoft, skriken från fiskmåsarna och alla glada nöjda vänner och släktingar som bara ler mot mig och dansar i solskenet.

ARGH! Saltvatten, gurgel, jag drunknar, sand i halsen, host, ursch! Bilden av den underbara lugna fina stranden försvinner ögonblickligen och ersätts av stora breda, vassa tänder i ett stort leende och iskalla blå ögon som stirrar ner på honom. ARGH! Talron rycker till och sen inser han att det bara är Bax. Argt kastar Talron iväg flaskan som innehållit den helande drycken. ”Slöseri! Använd den själv, du brukar ju alltid dyka under!”

Men Talron ger trots allt inte upp och bara låter mörkret omfamna honom. Kanske det lilla som håller honom kvar är den stora empati som inte går att ignorera när han ser sina vänner ta mer och mer skada i denna striden som aldrig verkar ta slut. Sån tur att den riktigt farliga fienden är borta i alla fall. Vard är ju död nu. Precis när han tänkt det så går en ikall kår längs med ryggraden och han vänder sig motvilligt om och kikar motvilligt bort mot kittlen.

Ur kittlens källa har det börjat välla ur en onaturligt tjock, grönskimrande dimma som lagt sig som en otäck matta över rummet. Det sprakar ond, elektrisk energi från öppningen och ett dov mullrande ersätts av en ordentlig knall när Vard, kungen av alla troll, galet leendes dyker upp precis ovanför kittlen hängandes som en ond gast i luften. Han pekar med sitt knotiga, likbleka funger på Talron och kraxar ”Mig kan du aldrig förgöra! Jag är ödödlig! Muwhahahahahaa, nu ska du dö veka alv!”

Men mitt emellan står eladrinen, så med ett gällt panikskrik kastar sig Naivarah den Klenmodiga undan Vard den Ödödliga och gömmer sig bakom en sten på marken långt bort. Som tur stiger Bax den Modiga och Bronweg den Galne fram och bekämpar onsdskan så att Talron den Ömtåliga får leva lite längre. Rieta den Otålmodiga gör även sitt i striden som följer, men något börjar gnaga i bakhuvudet på henne.

Inte en Illithidmask från feywild alltså, då hade hon inte haft en chans om den hade börjat gnaga i bakhuvudet. De får man akta sig för i grottor. Utan mer som en tanke som växer fram. Inte växer fram som ett beholder-ägg hade gjort i hennes hjärna, men, alltså en tanke! Visst var det nåt med ögat som var viktigt! Ja! Ögat! Det skulle kastas i grytan! Grytan? Kittlen! Bokmalen överdrev säkert att det var farligt och kunde inte bara utplåna källan. Ingen fara, bara en mesig eldrin till! Vart är ögat?

”Ögat vart är ögat!!” skriker Rieta rakt ut.

Vard skrockar lite, säker på att de irriterande äventyrarna inte förstår.

”Men det måste ju finnas här nånstans! Det upplöstes inte i tomma intet, utan hade samma rosalila skimmer som Naivarah försvinner i när hon teleportar sig! Det finns kvar! Det måste kastas i kittlen” fortsätter Rietas högljudda tanke.

Naivarah fattar galoppen och.. galopperar kanske man kan kalla det, bort till den sektionen av rummet där de knappt vistats. Kanske här? Hon försakar sin tid som kunde spenderats till att göra massiv skada på spöken och gamla kungatroll, för att istället leta genom rummet, centimeter för centimeter. Då Naivarah inte bara är extremt vacker, smidig och dödlig, utan även har en skarp blick som få, så får hon syn på en grovt uthuggen alkov borta på en vägg. Där inne verkar det glimma något… ögonlikgt bekant.

Eladrinen visslar lite oförsynt och backar försiktigt bakåt mot alkoven så att inte Vard ska förstå. Förhoppningsvis är han fullt upptagen med att försöka få död på alven. Jepp, helt upptagen med det. Mig ser du inte. Nepp, jag går inte sakna bakåt här mot alkoven med ögat som kan förgöra nej. Nej nej, tänk inte på mig. Jag är inte här. Nepp. Titta nån annan stans. Nej, alltså titta inte hit. Varför tittar du hit? Va? Nej, jag gör inget! Nej, kom inte hit! Inget konstigt här! Jag bara vilar mig? Nej, varför sätter du fart mot mig!! NEEEEJ!

Ett panikskrik senare så segnar Naivarah ner på marken av kraften som gjorde mer skada än tänkbart på henne. Vards stora stövel ska precis sättas ner och krossa hennes huvud när Bronweg rusar fram med ett illvrål och mewd sin hillebard vräker bort Vard mot andra sidan väggen.

Naivarah hostar blod men släar sig bort mot alkoven i väggen och kryper in i säkerheten där inne. Säkerheten? Med ett ont stirrande öga? Visserligen har det sträckt in ena muskel, men hon känner av dess illvilja när hon sätter sig bredvid ögat som stirrar rakt ut förbi henne. Hon får lite onda föraningar när hon ska plocka upp det, så som en försiktighetsåtgärd plockar hon upp det med sin osynliga magiska hand. Hon lägger fram sin lilla bruna, alldeles nya läderpouch. Hon håller ett stadigt osynligt grepp om ögat och det känns som det vill slita henne i stycken och vibrerar av illvilja så det blir svårt att hålla stilla. Tur det inte har huggtänder, tänker hon och kastar snabbt ner det i puchen.

Rieta känner genast en skarp smärta i höften och skriker ut av smärtan. Kändes som eld borde göra, men, eld? Nej det tar jag ingen skada av. Vad är det som bränner mig? Hon knyter genast loss sin pouch från bältet och håller den långt ut i remmarna långt bort från kroppen medan hon skyndar sig bort till kittlen. Snabbare än snabbt vänder hon där pouchen ut och in och ett argt stirrande öga faller i slow motion ner mot den sprakande källan. Dess blick byts mot förvåning när den inser att den sakta dalar ner mot kittlens botten.

Rieta sätter fart och springer så långt hon kan men tillräckligt långt hinner ingen av de som befann sig i den intre delen av rummet. Så fort ögat nått källan lyser hela rummet upp i ett bländande vitt sken; först oändligt lång tysnad sedan muller och en halv sekund senare öronbedövande detonation så utplånas källan och hela rummet spricker oroväckande upp.

Det som följer är klippblock som lossar från taket och golvet som viker och vrider sig neråt.Magiska energier sprider sig runt grottan och finfördelar stenen på sin väg uppåt och utåt. Vard skrattar gott och hälsar de alla en god död och springer ut ifrån rummet. Naivarah inne i alkoven inser att hon nog kommer att mosas värre och till tunnare konsistens än en insekt på matbordet där hemma, tar sig ut och hinner halvvägs till utgången när ett klippblock får henne till att ta mer skada än hon tål. Livlös blir hon liggandes på marken.

Talron har gått samma öde till mötes, bara Bronweg och Rieta ståendes kvar på det skälvande golvet. De ruser till sina vänners undsättning och släpar deras kroppar bort från raset. Magiska drycker används och Talron fortsätter hela folk med en något bistrare min.

Men vänta ett tag… var är Bax? Bax! Precis när de börjat leta efter honom bland rasmassorna ser de något som glimmar som guld längst inne i grottan. Det rör sig mot de i snabb fart. Mellan fallande klippblock kryssar den smidigt flygande Bax the Looter med hela famnen full med glimmande saker från skattkammaren som fanns gömd där borta.

Med förnyade krafter jagar så gruppen ner Vard i nästa rum. Han kom inte långt och med ett förvånat skrik avslutas hans liv i eld, syra och lågor. Profeten Talrond hade talet och som förutspått skedde det: Vard förgördes.

Och looten var god.

Skalmad en krigare eller en fjant.

Rieta och Bax gick först in i bergsrummet och tittade sig runt om kring. Och längst inne i rummet kunde de se att skalmad stod helt ensam. De tittade på varandra och hade ganska svårt att se allvaret i situationen då förra gången som de mött denna fiende kunde de knappt ens kalla det en strid då skalmad dog på under sex sekunder. Och där stod han helt ensamen som en lite blomma redo att plockas.

Han hade visserligen uppgraderat sig lite och skaffat en ny skinande järnrustning och en gryta?? Och de kunde inte riktigt sätta fingret på det men han så betydligt större ut. Men det gjorde inte så mycket skillnad. Han såg fortfarande lite mesig ut.

Under tiden som de stod och betraktade Skalmad vände han sig plötsligt om och han stirrade argt på dem. Hans gula konstgjorda öga började lysa och ljuset sköt ut ur den och genomträngde Rietas själ.

Rietas blick blev lite frånvarande och allt hon gjorde såg ut som om det gjordes i seg kola. Hennes kropp verkade inte vilja lyda henne.

När Nivara såg detta stred hon snabbt till handling genom att från skuggorna skjuta iväg ett lod mot Skalmad. Lodet for igenom luft en fruktansvärd hastighet och träffade sitt mål rakt genom rustningen och djupt in i kroppen. Skalmad var påtagligt chockad av kraften från pilen och vacklade tillbaka med ett dumt grin på läpparna.

Men han börjar snart röra sig sakta framåt men när han rör sig är det som om han vill lura in dem i en fälla som om kanske golvet skulle komma att rasa in vid minsta viktförändring så för att ta det säkra före det osäkra smög Talron fram och började mumla kommenderade ord till trollet och om det kanske var kombin av smärtan och förvirringen från lodet förblev osagt men Skalmad sa bara – ja min herre och började gå som om han satt fast i ett koppel och lydde minsta vik Talron beordrade honom att göra.

När Skalmad kommit halvväg såg ett ut som om Talron ryckte till i det osynliga kopplet och av kraften av rycket flög Skalmads ögon ut. Resultatet blev en ännu dummare troll och det trodde gänget att de aldrig skulle få se.

Bronweg gick fram mot trollet och hånade honom samtidigt som han högg han i ryggen och putade honom fram till Bax och Rieta. Skalmad försökte att hugga tillbaka men det blev mest en viftning i luften. De var inte sena att ta tillfället i akt och högg fler djupa sår i Skalmads redan sårade kropp och han såg redan halvdöd ut.

Skalmad skakade av vrede nu och han försökte försvara sig så gott han kunde men det ända som hände var att han skvätte ner Bax med sitt eget blod.

Bax som såg sin möjlighet att avancera lite rörde sig runt Skalmad och ställde sig bakom hans rygg.

Skalmads öga började lysa oroväckande igen och en stark explosion av intensivt ljus omgav allt som var intill honom. Han skriker till själv som om han själv också blev skadad i explosionen och detta kunde de bara tolka som en desperat handling från ett döende troll.

Bax och Bronweg kastades tillbaka av kraften och landade ett par meter bort.

Naivar fortsatt som alltid att hålla sig i skuggorna och när hon trodde att Skalmad tittade bort hoppade hon fram och sköt i väg ett lod och sen försvann hon in i skuggorna igen. Den gången missade hon men det gjorde inte så mycket eftersom att det var sällan hon slösade bort lod på det viset och kallade det för ett varningsskott.

Talron som inte visste riktigt vad han skulle hitta på fick syn på kitteln längst in i rummet som det ångade bara mer och mer i från. Snabb som en liten vessla gick han med raska steg dit för att se om han kunde göra något åt den men när han stod sidan om den kunde han bara konstatera att det var en gryta och hade ingen aning om det lagades mat i den eller om det var mer magiska saker med den.

Han tittade lite filurigt på den och plockade upp en sten och släppte den i den och först hände inget så han lutade sig lite närmare och då sprutade det upp något som träffade honom i ansiktet. Smärtan var inte som vanligt det var men som om smärtan satt i huvudet och han tog sig för huvudet medan svarta tankar fyllde han huvud om hopplöshet och att bli besegrad. Det höll inte i så länge men han ville aldrig uppleva känslan igen.

Han ställde sig ett par steg bort och tittade på kitteln igen och tänkte är det allt den kan göra?

Snart fick han svar på den frågan. Någon kalops skulle det inte bli om de inte gjorde den själv för ur grytan hoppade ett riktigt fult troll upp. De såg genomskinligt ut och Talron kom snabbt fram till vad fel plats och fel tillfälle innebär och försökte ta sig bort från den så fort som möjligt.

Kitteln var tydligen uppvärmd nu för nu började den anfalla alla som var inom skotthåll. Den andra som träffades av Bax. Han påverkades inte lika hårt som Talron gjort och än i dag tror gänget att det är all spriten som Bax hällt sig som skyddade honom från psykiska skador.

Bax vände sig snabbt om och som om han såg en mö i nöd rusade han till Talrons räddning och kastade trollet flera meter tillbaka.

Rieta som också såg att helaren var i nöd lyckades hitta en kraft som var tillräcklig för att slå Skalmad medvetslös.

Skuggtrollet fick snart sällskap av Vard en hemsk varelse som inte under några omständigheter fick komma till denna världen var nu här. Rieta visste inte riktigt varför det skulle vara så hemskt men tydligen skulle jorden gå under eller något. Hon var inte helt övertygad om detta men för att ta det säkra före det osäkra måste de ta dö på den. Det var de alla övertygade om.

När Rieata tittade ner på Skalmad såg hon hur det gula ögat började lysa och sen bara försvann det och på andra sidan rummet stod Vard med ögat i handen och skrockade ondskefullt.

Striden fortsatte och det kändes lite som om det var att börja om igen men med jobbigare fiende och Rieta kände sig lite för mörbultad för att det skulle vara hälsosamt men det var ändå inget jämtemot hur Talron snart skulle känna sig.

Ett skuggtroll till har dykt upp och Rieta klyver det skuggtrollet som kom först och hon kände det lite som att var gång ett skuggtroll dog så skulle ett nytt dyka upp i kitteln så väldigt irriterad började hon att bli.

Talron såg mer positivt på det hela och manade fram sina älskade statyer och sa retfull – Nu placerar jag dem här (framför Vard) och då kan inte du gå förbi. Jobbigt va. Med världen största leende på läpparna.

Det leendet stannade inte kvar så länge på hans läppar tyvärr då det gula ögat exploderade igen och slog honom medvetslös.

Nu hade helvetet riktigt gått lös i gänget. De gav varandra en snabb blick. Alla visste vad som gällde nu. De hade slagit helaren medvetslös och deras hämnd skulle bli smärtsam.

Bax tog sig snabbt till Talron och hällde i honom den helande dryck och kunde bara be till sin gud att det skulle vara tillräckligt att få fart på helaren igen.

Och samtidigt börjar resten av gängets hämnd. Rieta kastade eldbollar, Nivara lät loden fara genom luften, och Bronweg började offra själar.

Talron började vakna till liv igen och började mumla något om en cirkel som skulle hålla honom vid livet typ förevigt.

Bax som nu både var lättad och ursinnig på samma gång reste sig upp och sprutade sin drakandedräkt mot Vard och skuggtrollet.

Huggen ekar mellan väggarna och loden viner genom luften medan striden fortsätter tills de hör en röst som bara blir starkare och starkare. Det var Talron som tog ton och tittar på Rieta – JAG SPÅR EN PROFETIA ………

Ner i djupet!

Ingen tid för vila!
Ett brett valv ledde vidare in i fortet, det var den ända möjliga vägen framåt, samt trolig rutt för fiendens förstärkningar.
Talron(d) tryckte sig intill väggen på höger sida bakom Bax & Bronweg. På andra sidan porten såg  han att Rieta och Naivara stod tryckta mot vägen och höll andan. Stridsalarmet dem hade fört i kampen mot cykloperna garanterade att förstärkningar skulle komma rusande genom porten när som helst… men minuterna kom och gick.

Oroliga för att ondingarna dragit sig tillbaka till en sekundär försvarslinje grupperades Naivara oceremoniellt till fronten med instruktioner att finna eventuella bakhåll eller fällor för att därefter bibehålla stridskontakt tills övriga kunde göra en omfattning.

Deras oro visade sig vara obefogad, borgen verkade tillsynes övergiven, kanske hade de resterande försvararna flytt eller gömt sig påpekade Rieta och följde upp med ett förslag om att bränna ut dem. I sann demokratisk anda ignorerades hennes förlag. Men något i hennes ögon förtäljde att hon nog inte helt släppt tanken, drömmande släpade hon efter gruppen och kunde för sig själv nästan höra skriken från de dödsdömda nr elden sökte sig ner i deras lungor. Hon kunde känna hettan, lukten av röken och det erotiska sprakandet av brinnande fett till ljudet av kollapsande murbruk & bärande balkar… hon skulle just dela med sig av sina känslor till Talron som ju var en bra lyssnare när plötsligt Naivara tog till orda.

Hon hade åter hittat spåren efter Skalmad. Vad som såg ut att vara en portal likt den dem hittade tidigare utanför borgen hade tydliga fotavtryck i leran som bildats pga ett rejält håll i taket. Spåren ledde bort förbi resterna av ett stall och mot en rejäl klyfta som nästan klöv borgen i två delar.

Bax muttrade om hur han faktiskt varit här innan och att om dem bara följt efter så hade vi säkert redan fått tag i Skalmad och sagt honom ett sanningens ord eller två… ja, kanske hade de till och med redan hunnit komma hem till nått sjabbigt värdshus med billig dricka och fläskeknorrar… mjuka sängar och ett varma bad, jojomensan!

Han blev totalt ignorerad på det sättet som bara BÄD kan göra när Tex. värdshusvärden är oförskämd nog om att be om betalt för rum & mat.

Istället glider Naivara ljudlöst nedför ett rep, ner i klyftan och mörkret.

Några minuter senare är gruppen samlad nere i en grotta, bakom sig gapar klyftan vid och sträcker sig vidare neråt i oändlighet.
Naivara har fått span på en sovande ”förskjutnings-best” eller ”Displacer beast” på vanlig Common.

Farlig katt med tentakler
Farlig katt med tentakler

Planen var enkel Naivara smyger fram till ett bra läge, därefter följer övriga efter en och en och tar sig till en bra position för att anfalla den sovande besten.

Man kan skylla på gudarna, eller på otur, fast troligen var det utmattning som fick Naivara att totalt tappa greppet (bokstavligen) och falla ner från stenarna hon hade bestämt sig för att klättrade uppför. Ett ras med småstenar lösgjorde större stenar som i sin tur drog med ännu större stenar och ett väldigt ljudligt brak landade alltsammans på backen, utom en liten sten som väckte en nu väldigt purken katt… en våldsam strid tog sin början, tentaklerna ven fram och tillbaka blixtsnabbt och besten flyttade sig snabbare än vad ögat kunde hinna med och ibland bara plötsligt vara på ett helt annat ställe.
Situationen verkade dock vara under kontroll tills två Skuggtroll kom glidandes med skuggorna längs väggarna, ja till synes från vägarna faktiskt, tätt följda av en ”Ghosttroll renderer” eller ”Spöktroll sönderslitare”.

Striden vaggade nu fram och tillbaka, Talron kunde med sin trollkonst få skuggtrollen att matrialiseras helt vilket alla var överens var det som tillslut vann striden.
Bronweg fick rejält med stryk när han gick i envig med ”Displacer beasten” men kunde på så viss tillåta Bax anderum nog för att bita strupen av Spöktrollet.  Det sista skuggtrollet föll till marken med Rietas blodiga händer slutna kring dess ansiktet med tummarna djupt begravda i ögonhålorna, Rieta hade dock ett svärd genom buken och följde trollet ner i dimman med ett leende på sina läppar.

Inga problem, vi har ju Talron.

Displacer besten går ett nesligt öde till mötes när den plötsligt knockar sig själv med en av sina tentakler, blodtörstigt kastar sig alla över besten och sliter den i stycken medans den är försvarslös, vissa kanske skulle tycka detta var lite fegt men då har dem inte mött en Displacer beast.

Efter att ha läkt sår och slipat vapen kommer Naivara smygande tillbaka från ytterligare en rekognosering, hon ler.
-Jag har hittat städet… och jag tror jag hittat Skalmad också.

De har gått nu, Bax!

Tystare än ljus i vakuum smyger gruppen upp till den höga muren där de kan känna att spejarna står och tittar ut över området. Långsamt rör sig gruppen mot porten, Bax gör tecknet för halt och tecknar till Naivarah som smidigt som en spindel klättrar upp för muren för att få en överblick och se om hon på något sätt kan Oskadliggöra vakterna på murkrönet. Naivarah tittar snabbt in genom ett fönster, minst lika förvånad blir hon när hon står öga mot öga med en av de sex cyklopvakterna som just tittar ut genom fönstret hon valt att titta in i, han rycker tillbaks och Naivarah gör ett tappert försök att gripa tag i den som såg henne och slita honom  över kanten, tyvärr räcker inte hennes styrka till att rubba den nästa 3m långa varelsen.

Detta blir startskottet för resten av gruppen att rusa in på borggården och möta de faror som väntar där vilket i detta fall visar sig vara tungt bepansrade cykloper med sköld och svärd.

Bronweg är den första att rusa in, han låter sin hillebard begravas djupt i närmaste fiende och på sitt sedvanliga sätt släpar han fienden likt en trasa över borggården, så att Bax och Rieta snabbt kan följa upp hans hugg på den samme vars blod nu forsar fram.

De spjutbärande cykloperna tar alla sikte på varsin person och spjuten viner kring öronen på äventyrarna, den enda som klarar sig oskadd är Naivarah som snabbt som en vessla klättrat upp i säkerhet på taket dit spjuten inte kan nå henne, resterande får agera nåldynor.

Bronweg gör ett nytt utfall mot de sköldbärande cykloperna men blir störd av att ha två spjut i ryggen och slaget missar.

Berusade av sin framgång att använda de fruktade BÄD som nåldynor gör att de glömmer bort Naivarah som med en volt kastar sig in i rummet och fullkomligt bombardera fienden där inne med sitt armborst – detta dödar fyra av de sex cykloperna med spjut.

Rieta gör ett strategiskt utfall mot en fiendssköld för att få dess uppmärksamhet samtidigt som hon rör sig  runt honom vilket öppnar en lucka för Bax som låter sitt stridsgissel begravas djupt i kroppen som faller död ner i en hög av blod.

Ovetande om Bronwegs favorithobby vräker en cyklop ner ett eldfat över honom och Bax, de båda börjar brinna.

Stärkt av elden duckar Bronweg enkelt ett slag ifrån den andra cyklopen som nu kommit inom räckvidd. Även Rieta får ett slag en cyklop som hon missat att se.

Bax gör en cirklande rörelse samtidigt som han utmanar alla enögdningar på en stirrningstävling.
När han har deras uppmärksamhet tar han ett djupt andetag och öppnar munnen, där man kan vänta sig att  ännu en förolämpning skulle komma, kommer istället en kaskad av Is och blixtar som nästan helt tar livslusten ur cykloperna, Bax är inte sämre än att han snabbt följer upp med sitt stridsgissel och avslutar Lidandet för en av dom.

Bax gör ytterligare en attack, men något ur balans efter de senaste attackerna missar
han och cyklopen ser sin chans att slå tillbaks mot Bax som parerar denna attack med sitt huvud och stöper hårt i backen som en klubbad sälunge.

Spjutkastarna på muren vänder sin koncentration mot Rieta som får två spjut i sig, hon svarar med att åkalla de nio ringarnas helvetes eldar och som ett brinnandebloss förstörs cyklopen som orsakat henne skada.

Bronweg rusar över gårdsplanen för att hjälpa Bax, även han kommer i obalans av blod och is blandningen som täcker marken Detta utnyttjar cyklopen och placerar sin yxa i Bronwegs ben.

Naivarah avslutar livet för den stackaren som just satt spjut i Talron, Rieta tar fram sin medaljong och låter en Eldboll skjuta ut ifrån denna och skadar de tre återstående cykloperna på borggården.

Bax börjar yrvaket se sig runt efter att Talron låtit sin energi läka hans värsta skador. Detta får Cyklopen som  håller på att leta igenom hans kropp en ny orsak att begrava sin yxa i hans kropp och det blir återigen svart för Bax.

Två cykloper slår mot Bronweg som försöker koncentrerar sig på att ta ut en ny riktnings för att rädda Bax igen, det ena slaget lyckas han undvika men tar en träff av den andra när han sätter fart mot Cyklopen som just nergjort Bax, och med sin hillebard avslutas livet för denne.

Rieta låter galenskapen fylla de två cykloperna huvud som just slagit mot Bronweg och tankarna på vackra blommor och gulliga kattungar får det att bli för mycket deras blodkärl exploderar och de dör med ett fånigt leende på läpparna.

Några välriktade skott ifrån Naivarah avslutas även den sista cyklopens liv…

Gruppen samlas runt Bax, Talron säger till Bax
– Fienden har gått nu, du kan sluta låtsas sova…

Bronwegs överväldiga personlighet

Efter loot kommer vilandet, men Naivara som inte kan sitta still mer än några minuter är redan på fötter igen och letar efter något, fotspåren av Skallmad, hon ser hur dom går mot portalen sedan försvinner, frågar Bronweg om hjälp om protalen som kommer fram till att formorisk magi behövs för att få portalen att fungera. Testandet med de olika saker och delar av häxan börjas men någon protal blir inte aktiverad, eftersom han också förstog att det är en portal som inte går så långt kommer gruppen fram till att ta sig till borgen och leta där istället.

Längre fram så ser det ut som ett vattenfall rinner ner från berget på ett ställe där det inte borde vara ett vattenfall, väl framme så ser dom att hela vägen är översmämmad med en mindre ö av torrt land i mitten, vatten fortsätter bort igenom buskarna och ner i de djupa sprickorna i marken. Bax tar initiativet och flyger över till den ö som finns, så fort hans första fot nuddar marken sprängs vattenet upp brevid han och en enorm reptilisk varelse visar sig sammtidigt som 2 små snabba skuggor springer förbi och försöker hugga Bax i sidan och fort försvinner in i buskarna, reptilen tar tag i Bax och börjar svälja han, samtidigt sprängs vattnet på andra sidan Bax och en till reptil springer rakt mot alven och även Talron blir svald.

Bronweg börjar springa mot reptilen längst bort förbi den första, utan någon märkte riktigt vad som händer flyger huvud och ben från reptilen som han passerade, slår in i reptilen som börjar blöda ganska kraftigt i sidan, Naivara ser chansen och siktar lodet mot såret som gräver djupare, reptilen blöder kraftigt från dessa sår.

Talron som blivit svald av den huvudlösa reptilen kravlar nu ut och börjar kräkas kraftigt, påpekar att Bax är i den andra och går längre bort i vattnet. Reptilen som är kvar biter mot Rieta och håller nu fast henne med sina käkar. En av skuggorna kommer nu kvickt in mot Rieta som sitter fast och får ett slag i ryggen samtidigt som Bronweg får ett slag i sidan av den andra skuggan och försvinner lika snabbt det visar sig att det är quicklings, Rieta slår tillbaka mot reptilen som börjar vingla på benen även om den har 6 ben.

Naivara spänner 2 lod på samma samma armborst träffar reptilen på samma ställe som gör att förgående pil tränger in i hjärtat och den avlider det andra lodet träffar quicklingen, Bronweg kommer vinglandes mot den nu synliga quicklingen och bara av han överväldiga personlighet avlider quicklingen.

Bax kravlar ut genom käkarna på reptilen och sen nästan döende ut, Talron tar snabba steg mot Bax och sluter såren med magin från Melora med bara några små skärsår kvar, med det gör sig Bax beredd på att attackera nästa mål som närmar sig medans Rieta passar på att plocka på sig 2 huvud till sin huvudsäck, ett quickling huvud och ett från den enorma reptilen. Efter inget hänt på några sekunder så fattas ett snabbt beslut att smyga in i buskarna med Naivara som leder truppen, Bax stannar kvar för att dra bort resternade av reptilerna och quicklingen som dött mot byggnaden dom kom från och sedan flyger tillbaka för att leda bort möjliga spår.

Blickarna går nu mot borgen och tornet där det syns hidiösa vakter med ett öga, liknar cycloper. Planerna för att ta sig in i borgen börjas smidas.

Profeten Talron

Ja, striden den fortsatte. Det kändes som att gasmolnet som Talron effektivt reducerat till nästan verkningslöst med sin helande cirkel, inte utnyttjades till sin fulla potential. Några blinkningar till Reieta och hon fattade vad hon skulle göra – springa rakt fram till Formorier-gäxan och med ett hugg genom tid och rum teleportera häxan rakt in i ciklen / gasmolnet med Rieta strax intill.

Giftet hade lite inverkan på formoriern men den heliga kraften från Avandra som lös genom cirklen på marken skadade henne mycket och framförallt nu när hon tog upp hela platsen kunde hon inte slänga in någon annan där. Nog för att häxan gjorde sina försök att smita, men äventyrarna var lika ihärdiga i att flytta tillbaka henne till gifterna.

Onda formler kastades, mörket närmade sig, ben bröts, blod blödde, svärd stack och förbannelser uttalades.

Bax fick smaka på Det Onda Ögat från formorier-häxan och det var ingen trevlig syn för någon. Efter hårt kämpande med omväxlande med att komma ur / i cirklen så ljusnar det för Talron. I en skymd vrå där möglet växer som tätast ser han i facklornas sken något glimma till i några dammpartiklar i ett mönster som … bara kan tolkas som .. hmm, vem liknar det? Joo, nog är det en fradgetuggande skogshuggare sluter sig Talron till. ”Stopp! Stanna!” skriker alven med myndig stämma.

Alla, även häxan, vänder sig mot Talron för att se vad som står på. ”Jag har sett ett tecken! Melora talar till mig genom möglet och dammet!” Talrond dansar till lite med uppsträckta händer mot skyarna, stilla ståendes med fötterna men ändå med rytmisk rörelse. Inget vet riktigt vad det liknar.  Plötsligt stannar han till och sänker ena armen och pekar mot Bronweg. ”DU! Jag förutspår att du ska döda formorier-häxan med ett mäktigt sving från din blodtörstiga hillebard!”

Tysnaden lägrar sig i rummet medan buskapet från gudinnan (via Talron) sjunker in för alla. Sen skrattar formoriern lite nervöst och skakar av sig stundens påträngande stämning, tar ett djupt andetag och börjar prata för att lugna sig själv. En djup, förstörd stämma ljudet från formoriern. ”Bha, vem är du alvkräk! Din gud är bara hittepå! Dig ska jag flå först!”

Hon hinner inte så långt fram genom det mörka rummet, blott runt en pelare och där, där stor Bronweg och ler med hela ansiktet. Inte ett glatt leende, utan ett ytterst oroväckande leende som han brukar få när han vill döda. Formoriern hon stannar i steget efter pelaren, stirrande på Bronwegs leende ansikte och mörka, bottenlösa glimmande ögon.

Hon känner en konstig stark smärta när hon plötsligt inte kan ta fler steg frammåt, och tittar då neråt. Endast kröken på hillebardens huvud syns, det mörka blodet rinner fort ner i en stor pöl på golvet. Hennes sista syn blir den leendes Bronweg i andra änden av hillebarden, som slickar sig om munnen när han suger i sig hennes livskraft.

Och ja, för den som undrar, looten var god. Väldigt god. Slutet gott, allting gott.

En medlem i bäd fumlar aldrig. Det kallas strategi.

Gänget kastade sig handlöst in genom portalen på vinst eller förlust för de hade ju ingen aning om vad som de skulle mötas av på andra sidan. Snabbt reste de sig upp och tittade vildsint omkring beredda på vad som än lurade i skuggorna. Det enda de möttes av var en tystnad som endast vinden avbröt. Lugnet kändes olycksbådande för de hade ingen aning om vilka faror de skulle mötas av.

Det enda de visste var att de var i formoriernas land och att de (fomorierna) var Naivaras svurna fiender och att den enda bra formorien hon någonsin stött på var en död formorie. Hon predikade ganska ingående om hur världen skulle vara en bättre plats om de upplöstes i tomma intet och aldrig någonsin skådades igen. Hon avslutade med att berätta att deras deformerade kroppar mest troligen var ett straff de fått för deras otroligt stora dumhet att bara existera.

Snart började de röra framåt i bergsgången mot öppningen. Väl ute kunde de se en byggnad till vänster och rakt fram fanns en hög mur som mest troligen omslöt en borgsgård. De valde att gå rakt fram men vägen var svår att ta sig fram igenom för stället var fullt av buskar med giftiga taggar, och som om inte detta var nog så var marken belamrad av stora skrevor som om en massiv jordbävning drabbat området. De (skrevorna alltså) var djupa och såg förädiska ut. Vissa av dem var så djupa att man inte kunde se botten på dem.

Rieata tittade misstänktsamt på buskarna, spottade på dem och mummlade något om fega buskar och ondskans verktyg.

Bax var den som kände sig mest modig och började att gå igenom buskarna för att sen flyga den sista biten till öppningen i muren. Han kunde inte låta bli att poängtera att  han var den ende i gänget som hade inbyggd ”stålrustning” och att de andra var lite mesiga som trodde att törnet skulle skada dem. Det var därför, menade han, dragonborns var den mest överlägsna rasen i alla världarna och han var så upptagen av att skryta att han inte hörde de andras kommentarer, och tur var nog det.

Med stort mod tog sig Bax över och när han med ett belåtet leeende på läpparna stod på andra sidan avgrunden tittandes mot borgården, och nya äventyr, hör han Bronwegs mörka stämma.

– ”Vi ångrade oss vi går mot huset vi såg först.”

Bax stod kvar ett ögonblick och bara gapade. Han kunde inte tro sina öron. Här hade han hjältemodigt offrat sig för gruppen för att spana in på borggården och inte nog med att de inte skulle hit – de ville inte ens veta något (om vad han sett) överhuvud taget. Surmulen flög han tillbaka och gänget gick tillbaka samma väg som de kom.

På vägen tillbaka fick de syn på en gigantisk sönderfallen stay. Huvudet låg en bit i från själv stommen och Naivara med sin skarpa blick såg en gigantisk rubin i ögonsockeln. Naivara och Bronweg gick fram till den och studerade den lite närmare. Bronweg försökte avgöra om den hade några magiska krafter medan Naivara letade efter fällor (fast hon egentligen var övertygad om att där inte fanns några) innan hon ivrigt började bända och dra och hacka loss på stenhuvudet för att få loss godisbiten. Hennes ögon lyste girigt och hon hörde inte att Bronweg försökte få henne att vänta tills han undersökt den.

Med ett tyst *plupp* hoppade stenen ur sitt fäste och en mycket nöjd Naivara stod med en en gigantisk ”rubin” i handen. Bronweg tittade lite närmare på stenen och kom fram till att det nog inte var en likadan sten som Skalmad hade (som öga) eftersom den var gul men den skulle ge gänget en bra slant till kassan (1000 guld enligt Naivaras uppskattning).

Väl tillbaka till den mindre byggnaden kom de snart fram till att det var en utpost (kanske använd för de resande som tänkte besöka borgen) och när de stod i trappan och tittade in kunde de se att de fanns stenbumlingar på golvet och att vissa delar av taket rasat samman. Där fanns sex (eller åtta) stycken pelare och det satt drakhuvuden av uthuggen sten på dem och det rann (droppade) något kletigt och äckligt grön substans från dess munnar. Lukten i rummet fick dem först att rygga till då det luktade fränt och ohälsosamt. Någon hade också besvärat sig med att sticka ner facklor lite överallt så rummet var bra uppslyt (när facklorna var tända, vilket de inte var utan nerbrunna – GM Not.).

De övervägede den bästa stategin ett lite tag innan de bestämde att Naivara skulle smyga in och kolla om kusten var klar så de mindre graciösa gruppmedlemarna kunde gå in utan att gå rakt in i ett bakhåll. Sagt och snart svar det gjort. Ljudlöst försvann Naivara in och snart kom hon tillbaka igen högröd i huvudet och hon förklarade att inne i nästa rum fanns det en formorier som de var tvungna att döda. Gänget försökte övertala henne att de kunde kanske försöka prata med den men Naivara var orubblig på den punkten. Man pratar inte med det folkslaget man klubbar dem hårt i huvudet och inget annat.

Ingen började planer om den bästa stategin flyga i luften. Den ena ideen bättre den andra. Ord som att locka ut, kolla vi har en äcklig eladrin vill du dela den med oss till att ska vi lägga oss i bakhåll? Till slut kom det fram till att de som kunde smyga lite bättre än de andra skulle ta sig in först och lägga sig i bakhåll medan de andra klumpedunsarna väntade till de var på plats( och varför de planarear någonting är ett mysterium då de sälla verkligen går i lås).

Rieta förklarade hur bra hon var på att smyga och de tittade gillande för nu skulle de få se på smyga. Äääh not. Rieta började smyga mot dörren och det gick så långsamt att om de inte stirrade intensivt på henne hela tiden kunde de inte se om hon rörde sig framåt överhuvudtaget. Och efter en stund där tiden verkade stå still så långsamt som det gick trampade hon rakt i en grushögoch ljudet var inte så högt egentligen men enligt gänget hade en pukorkester låtit mindre.

Rieta slog upp blicken och synen av den extremt fula formorien slog henne som smocka rakt i solaplexus. Med bestämda steg gick den i mot henne och en strid var i full gång. Rieta svor över hur dåligt hon smugit och gänget svor nog lite de med.

Formorien var snabbt frame hos Rieta och slog sin stav i hennes huvud att hon såg stjärnor framförsina egna ögon och hon trillar bakåt av kraften. Bax kom flygande med sitt stridsgissel i högsta hugg och drämmer till formorien i huvudet men det verkar inte bry sig så mycket. Talron kastadesin magiska lans. Denna irreterar mest formorien och Talron omsluts av en grå dimma.

Det är nu som Bronweg tar satts och kastar sig handlöst in i striden med sitt välkända stidsrop. Skriket varade inte så länge dock mitt i sitt anfall halkar han på grusen på golvet och hans ansiktsuttryck förvandlades från jag är oövervinnlig till hupps var tog vägen vägen. Med full kaft trillar han och slår sig själv medvetslös på en stor sten.

Nivara som bara hade sett  hela senariet chockades djup under tiden som hon siktade med sitt armbort att hon fullkomligt tappade fattningen. Armborten bara for ur hennes svettiga händer och det tog en bra stund innan hon fick grepp om den igen. Senare hävde hon bestämt att det var meningen att det skulle hända. Hon ville att formorien skulle bli imponerad att hon både kunde jonglera med sitt armbort samtidigt som hon sköt lod med det och Bronwegs ursäkt var att Bax fällde han. Japp så var det.

Rieata svingar sitt svärd igen och formarien bara hånlog mot henne och drämde till Bax innan han telepoterade sig till en annan del av rummet. Men innan han försvann hann  både Rieta och Bax smälla till han lite så när han landade en bit bort såg han lite surare ut.

Under tiden håller Naivara forfarande på  att jonglera och Bronweg var fortfarande medvetslös. Rieta , Bax och Talron gjorde vad de kunde för att få ner denna bjässe som helt klart var bättre än de trott. Men snart var gänget enat igen. Bronweg hade en huvudvärk som hotade att spränga hans huvud men när han väl rest sig skakade han på sig så blodet det yrde och han gjorde det han var bäst på. Och Naivara samlade sig snart och anslöt sig hon med.

Fomoriern kastade magi och inte nog med det varje gång någon av gänget träffade honom teleporterade han dem till samma ställe varje gång. Ett ställe som bland annat Rieta hela tiden hamnade på och smärtan var outhärdlig varje gång men det gjorde inte att hon slutade anfalla. Hon bestämde sig för att stå kvar istället och uthärdade smärtan. För det där med att bli ofrivilligt teleporerad började bli riktigt irriterande och hon visste att varje gång hon träffade fomoriern skulle hon ändå hamna där igen. Talron fick göra sitt bästa att försöka lappa ihop sina kamrater mitt i striden då det vid några tillfälle blödde mer än vad som var hälsosamt. Utan honom hade striden varit över mest troligen men den forsätter ……….

Looten kommer att bli god.

En fot i dörren

Striden var förlorad men slaget hade bara börjat!

Nu var goda råd dyra, varje minut som BÄD dröjde här, var en minut Trollkungen Skalmad hann längre bort.

Medan Talron såg till såren diskuterades det vilt om hur BÄD skulle fortsätta.

Bax begav sig ner för att medla… eller slåss… möjligt att det var en kombination av bägge. Nu låter Mardröms-Rustningarna inte oss komma närma porten! Proklamerade han stolt och haltade bort till Talron som såg allt mer trött ut.

Naivara grubblade över ”gåtans” betydelse;

Fiendens blod gör oss starka

Det har säkert något med den där döa Eladrinen” kläckte hon ur sig.  Lättare sagt än gjort för Eladrinen låg fortfarande nere vid Mardrömmarna.

Eller så måste man offra en Eladrin” lade Naivara, gruppens ända Eladrin till

Alla tittade hungrigt på Naivara som med en han gnuggades hakan tittade finurligt mot porten

kanske man bara behöver blodet” föreslog Rieta och drog sin kniv.

När Naivara insåg vad hon hade sagt var hon snabb med att komma med en massa ”men” och ”kanske” och föreslog att vi skulle prova med den redan döda Eladrinens blod först.

Mardrömmarna verka inte bry sig om änterhakar & rep särskilt mycket så Bornweg och Bax började fiska Eladrin.

Naivara och Talron gnällde lite om Etik och ”respektera för döda” men de andra hade för roligt för att lyssna. Bax hade lyckats kroka Eladrinen i kinden och under taktfullt ”åhejade” & ”Åhåande” halade dem förnöjt in sin fångst.

Nu är ju fiendens blod borta, då borde dem väl inte vara starka… eller?
Naivara fick upptäcka att så inte vart fallet. Dem var minst lika starka och svärden gjorde ”skitont!”

Rieta såg tillfället att verkställa sin plan, att lura bort Rustningarna från porten så att någon kunde arbeta ostört och öppna den.

Till Talrons förtret rasade striden ännu en gång, Rieta använder alla sina tricks och lyckas få bort en av rustningarna till andra sidan den lilla bäcken.
Bronweg ser det visa/underhållande i planen och stormar de ännu orörliga statyerna vid porten och kastar bort en av dem så långt han bara kan. Talron och Naivara stormar in för att öppna porten, Bax hack i häl för att hålla bort de kvarvarande två.

Naivara och talron sätter igång med sitt verk;
Talron inser att han behöver färskare Eladrinblod än det han har från den döde. Nivara, som redan blöder av tidigare sår, delar givmilt med sig fast inte utan att gnälla högljudd att sår gör ont.
Talron mummlar en massa och smetar blod i ett intrikat mönster men det är först när Naivara Vrider lite på ett par stenar som porten blixtrar till och öppnar sig. Det hela hade bara tagit några få sekunder men för Bax, Rieta & Bronweg kunde det lika gärna varit en evighet. Utan pardon hade rustningarna samlat sig och huggit, huggit, pressat & pressat till synes helt utan att bli trötta eller göra misstag.
En efter en ramlar, springer, teleporterar & kryper BÄD in i porten.

Rieta är sist in, men inte innan hon återigen dekapiterar en av rustningarna med ett välriktat slag.