Category — Dungeons & Dragons

12 Förändringens dag skulle komma, blott den stora visste
vad som komma skulle ty han besatt stor vishet och tålamod.
De, hans utvalda gick med lugn in i sin ärorika död, för de visste
att en plats i paradiset väntade dem trogna, syndens förlåtelse
kom genom offervilja och tillit till den stora, annars man brinna.
Apostlarna högg blodtörstigt ner alla som andades.  Så var det sagt
Barn och kvinnor, inget visades nåd. Alla höggs ner.
blodet flödade
Änglar grät
solen blev svagare
Den stora stod ensam inför de fem Apostlarna.
Blodets apostel
Våldets apostel
Pestens apostel
O-livets apostel samt
mardrömmarnas apostel
Hans händer var utsträckta och universum sken ner på honom
Apostlarna närmade sig fegt ty de var dumma och fulla med
begär, girighet, falskhet, hat, mord. Ty det var deras tro.
Han slogs, han ikläddes trasor, han hånades och bespottades.
Han fördes till ett stall, ty detta orena ställe fann de bekvämt.
Han tvangs in i en spilta, ty där var det som orenast.
I dagar tre han skulle torteras och förnedras.

15 Tidigt på morgonen överlade apostlarna om den
stora helighetens öde, men vad som skulle bli av den heligaste
rådde inte någon dödlig över.
Ty han hade makten, och styrkan, och klättervilligheten.
Det sades att han vore skyldig till brott icke begångna.
Falskhetens Profeter skolla alltid locka oss med gåvor,  och
med säckar av renaste siden, fulla av de vackraste ädelstenar
försökte dem förföra vår stora helighet. Men så var det sagt,
att dessa falska gåvor icke skulle bita på den rättfärdiga.
Och så blev det.
Då blev Pestens aposteln arg och slet av sig kläderna!
Han anklagades åter igen för brott, manades till att
bekänna och förneka sin tro och konvertera till de onda.
Men med list lurades den röda till att ge upp alla skatter.
Och med dessa försvann apostlarnas makt och de föll in
i  den eviga glömskan.

Ur Timerius Fritztimus III
Förändringens tid, 3:e boken
Tims evangelium

Naivara och Xavier kunde knappt tro sina öron. Rieta och Bronweg hade inte bara släppt magikern fri men dessutom givit honom en rejäl mängd med guld, Konverterad eller inte, han förtjänade inte det tyckte Naivara och tänkte på hur många föräldralösa kattungar man kunde ha räddat med denna mindre förmögenhet.
Xavier tänkte tillbaka lite på bakhållet, han fann det lite lustigt att dem klarat livhanken och dessutom lyckats ta en fånge trots att dem var hälften så många som skurkarna… visst svärdsmästaren & de bägge barbarerna hade varit problematiska inledningsviss men med Rietas hjälp hade Xavier lyckats hålla linjen tills de övriga kunde hjälpa till.
De var ute efter en nyckel, samma som Naivara nu hade i sin ägo, en av skurkarna, Tim, som vi tog som fånga hade en handskriven lapp med en bild på sagda nyckel.

Jag behöver inte förklara hur viktig den här är.
Modra

Denna Modra verkade verkligen vilja ha nyckeln. När Rieta & Bronweg förhörde Tim i ett gammalt övergivet stall fick dem fram att han tillhörde ett gäng som kallade sig ”de förlorade”, Bronweg glade sig åt ironin i det hela och skämtade vit & brett om hur de just hade förlorat.

Det verkade som om det föregick en sorts svarthandel med vapen i staden , och denna Modra var en viktig kugge i det hela… var det dem som försåg orcherna med vapen?
Och vart ledde egentligen nyckeln och varför var den så viktig för dem?

Svaren kanske finns bland vapensmedjorna…

Vägen mot Bordrins watch igenom bergen tar lite tid och vi kommer fram och ser ner över bergsvägen som leder till passet, den är upplyst på båda sidor och man ser hur folket går där nere. När vi börjar närma oss Bordrins watch så ser vi hur rökmoln stiger upp från dom många stora braser dom satt upp. Väl inne så är det dissigt av brandrök i luften, vi ser hur en stora karavaner har kommit och ställt sig på torget här. Det ser ut som flera av dom har kommit från andra sidan passet.

Vi går runder och frågar lite folk eftersom det är underligt lungt här, informationen vi får fram är att orcerna har dragit sig tillbaka och anfallet blivit nedgjort.

Xavier får tag på en vakt och frågar vart det finns något plats att sova, han fortsätter med att förklara att det var vi som stängde Nexus med hjälp av Kalad, vakten hoppar in mitt i förklaringen ”Ahh då måste vi vara Moradins verktyg som blev skickade, följ med här så ska jag visa vart ni kan sova i barackerna.

Efter en lång dag så tar vi oss till sängs och sover (mediterar) som stockar. Väl på morgonen så väcker Xavier oss alla för att leta reda på någon kapten så han kan få en rundtur av detta magnifika fäste. Talron bestämmer sig för att ta det lungt tills dom har varit runder i fästet. Xavier sökte någon som skulle heta Kapten Bomer, dom får även reda på att Kalad hade gett sig vidare mot overlook, till sist så hittar dom en Kapten Humle. Det blev samma visa här inte förän det berättades att vi hade slagit följe med Kalad så blev det en rundtur.

Det blev djupgående information om hela fästningen, det som var det viktigaste muren mot passet gave det mest förklaringar över, den är 40 meter hög och 70 m bred. Dom får även veta massor av hemliga gångar och att det går att ta sig igenom muren på flera ställen om man vet vart man ska leta.

Efter rundturen så föreslår Kapten Humle att vi slår följe med en mindre karavan som ska till overlook, efter överenskommelse mend karavanen så betalar dom oss 10 guld mynt för beskydd vägen bort till overlook.

Vägen mot Overlook är förhållandes vis lungn, det ända hotet vi stöter på är ett gäng spiretop drakes. Xavier försökte blenda dom med sin armor till Talron såg detta och fick han att stoppa, dom dök ner för att anfalla något oskylldigt djur i närheten. Ungefär halvägs lägger karavanen till för att kunna äta lite och sendan kunna gå vidare starka. Inte hände det något här heller. Vi börjar se rökmolnen som kommer från alla hus i Overlook nu. Det tog oss några timmar till men till sist kommer vi till första porten in till Overlook.

Ursäkta den extremt sena bloggen, men jag har extrem skrivar kramp, vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Framför äventyrarnas fötter breder sig nu ännu en gång Overlook ut sig, med sina många spetsiga torn och höga murar.

De tar sig fram längs de trånga gatorna kantade av försäljare som gång efter gånger påkallar och fångar Naviarahs uppmärksamhet. Den normalt korta resan mot värdshuset Bergets Härd tar sin dryga tid, och får till och med den lugna Talron att tappa tålamodet när Naivarah i tio minuter försöker bestämma sig för om hon svarta eller rosa hatten med fjäder och Talron gör det hela beslutet lätt för henne och betalar båda.

Detta får Rieta att se sin chans och börjar fundera på om hon ska ta den tighta svarta långa klänningen eller en kort vit. Denna gång faller inte Talron för tricket utan Rieta får betala sin klänning själv och valet slutar med den svarta. Under hela vandringen genom staden har Xavier haft en tryckande känsla av att dom varit förföljda men han hade inte lyckats indenfiera om det var sant eller om det bara var hans kattvaktsinstinkt som satte in.

Nöjda med sina inköp inser gruppen att deras egentligen ärende i staden är att besöka Ärans Hall och avlägga rapport om att Nexus nu har blivit stängt och inkassera belöningen för två väl utförda uppdrag.

Som alla hus byggda av dvärgar så är även rådhuset en imponerad byggnad med stora och höga marmorpelare som håller upp det sluttade skiffertaket.

Efter en stunds väntan och förklarade av sitt ärende hos en skrivare i receptionen tar rådman Kaldrik emot dom, och de bjuds in på hans ämbetsrum. Xavier däremot ursäktar sig med några ord om uthuset men säger att de övriga kan börja utan han.

I själva verket smyger han sig till entrén till rådhuset och gömmer sig bakom en pelare och hans misstanke om att någon förföljer gänget bär snart frukt: in genom dörren kommer en mörklädd person vars ansiktet täcks av en mantelhuva, men Xavier är säker på att just denna manteln och person är den han sett i ögonvrån till och från hela dagen.

Han låter personen komma in i byggnaden innan han smyger upp bakom och sätter svärdspetsen i ryggen på den mantelförsedda personen, som nu vet att loppet är kört och sträcker upp händerna i luften.

Inne i rådmannens kontor har de övriga börjat berätta om äventyret och vad som hände i klostret, väggmålningarna i klostret beskriv mycket passionerat av både Naivarah och Rieta till Kaldriks stora belåtenhet, och det slutar med att de båda blir inbjudna till en konstkväll hemma hos rådsmannen den nästkommande kvällen.

Och in genom dörren kommer den mantelklädda personen med Xavier efter sig.
-Se vad jag hittade! säger han triumferande, samtidigt som han för huvan från personen, och avslöjar att det är en kvinna i 20års åldern med kort brunt hår som han fångat. Det mest i ögonfallande är det stora ärret som löper från hennes vänstra öra ner till halsen. Hon presenterar sig som Fabiel.

Hennes tunga är flink och hennes historia om att hon är här för att söka hjälp åt sin far vars hus som håller på att vattenfyllas i källaren, förefaller alla utom Talron vara sanning. Men Talron beslutar sig för att låta det hela passera och tar inga åtgärder utan flickan släpps och rapporteringen om uppdraget fortsätter, efter lite köpslående och förhandlande betalas belöning ut både för stängande av Nexus och upprensandet av klostret.

Med nytt guld i fickorna bestämmer sig delar av gruppern att prova på att förvara guldet på en såkallad Dvärgbank där de lovar att hålla det säkert vilket låter bra för äventyrare som inte vill bli av med sitt guld.

Efter all shopping och pratande med rådsmannen så börjar deras krafter sina och det börjar bli högtid att ta in på värdshuset, givetvis faller deras val på Bergets Härd där de förhandlat fram gratis rum i utbyte mot deras tidigare tjänster.

Samma stora glada barmor står i baren och hälsar dom varmt välkomna. Efter ett mål varm mat och några skummande öl, faller samtalet in på Fabiel, och det visar sig att hon varit på värdshuset för bara någon dag sedan. En av pigorna hade då sett dom ritandes en sak som såg ut som ett ankare fast i nyckelform. Och en snabb skiss av föremålet visar sig att detta var just denna sak som hittades på orc ledaren tidigare!

Efter att lagt ihop ett och ett och kommit fram till ett…  iallafall enligt Bronweg som försöker övertyga Talron om man har en guld hög och lägger till en guld hög till så är det fortfarande en hög inte två.
Då bestämmer dom sig för att gillra en fälla om nu Fabiel skulle komma på besök, så de byter sina enkelrum mot sovsalen och snaror placeras ut i salen och med hjälp av en stor kvarnsten som motvikt ska eventuella tjuvar fångas in.

Men allt deras jobb blir förgäves då natten förflyter lugnt och stilla.

På morgonen beslutar dom sig att inte sitta passiva och vänta på Fabiel och svaren utan de ger sig ut på stan för att se om det kan hitta henne. Naivarah frågar runt men gänget håller sig i närheten om något skulle hända skulle de snabbt vara på plats för att rycka in så efter några timmars frågande och mutande får hon upp spår som tar dom till de sämre delarna av staden.

Solens strålar orkar sig inte ner till gränden och skapar ett dunkelt ljus som kastar långa skuggor längs väggarna.
En häst står och skrapar med hoven inne i gränden men för övrigt verkar den tom och övergiven.
-Här ska det vara, men jag kan inte se någon, säger Naivarah och går in i gränden…

Armborstlodet hårt in i hans kropp
Med sån kraft, han tog ett steg bakåt för balans
Men inget fotfäste där fanns, så över kanten han for

Uppåt uppåt, de kämpa
Högre och högre bär stentrappan
Fler fiender, fler att döda

Han sjönk allt djupare ner i det svarta mörkret
Panikartat letande efter nåt att greppa efter
Nåt som kunde rädda hans liv, nåt som kunde stoppa fallet

Värre motstånd, mer utmaning
Är detta slutet?
Slutet för fienden, stopp för deras planer

Så en känsla av befrielse avlöste paniken
Benen som tidigare så troget burit hans kropp domnade sakta bort
Armarna vid sidorna, stilla och lugna vingar i luften

Underlig mekanik, men kloka vänner
Tillsammans klaras allt av
Ensam är inte stark

Han slöt sina ögon och lät det bubblande, gula havet möte honom
Han log och kände sig omfamnas av harmoni och lugn
Allt var så stilla och vackert, det var som att glida in i oändligheten
Frid till sist

Upp till ljuset, upp mot friheten och friska luften
Snabba beslut och snabbt, snabbt iväg
In bland de taggiga, mörka bergets stigar
Ingen ro, ingen vila, ingen frid

I slutet av korridoren öppnade upp sig i stort rum. Där fanns två stora statyer och bänkar längs väggarna. Orcer hade ockuperat rummet och givetvis hade de ett stort troll som husdjur i en lång kedja.

De har inte märkt att vi har kommit och Rieata tänker att om de kan smyga lite längre in i rummet innan de upptäcker dem och då kanske få en liten fördel men hennes tankar blir avbrutet av dvärgen som bestämmer sig för att anfalla första bästa orc med ett vrål.

Först kommer tystnaden och sen det enda som hörs är dvärgen som vrålar och springer mot orcen. Ett stort skrik kommer från orcen och sedan ett total tystnad tills orcen rak som en fura faller till golvet. Sedan åter tystnad medan orcerna försöker samla sig och förstå vad som hänt och vad som kommer att hända. Dvärgen vänder sig om och ler mot den fallne orcens kamrat som stod sidan om och flinar.

Xavier är den som vaknar till först. Han tar snabbt skölden upp mot bröstet och rusar mot orcen som står vi dvärgen och precis innan han kommer fram slår han ut med skölden och drämmer till orcen med sådan kraft att orcen flyger genom luften och landar på ryggen. Skölden har lämnat avgjutning i orcens ansikte att man kan se alla sniderier från skölden. Orcen rör sig inte.

Resten av orcerna och vrålar om inkräktarnas förförelse. Ljudet värkar stärka dem och de ser ut som om det verkligen tror att de kommer att vinna denna striden. De har ju trotts allt ett troll.

Xavior står och tittar på avtrycket i ansiktet på orcen han precis fällt. Han kan nästan se alla detaljer i skölden i orcen och undrar om inte orcen blev lite snyggare i alla fall när han i ögonvrån ser orcens kompis komma i full fart. Xavior gör en snygg undanmanöver och orcen bokstavligen flyger förbi han.

En annan orc som stått en bit i från och sett spektaklet bestämmer sig för att torka bort Xaviors leende och tar några bestämda steg framåt men snubblar på sina egna fötter och åker med huvudet för in bland bänkarna. Hans klubba slits ur hans händer och flyger i väg. En bra orc tar död på sig själv tänkte Xavior och vände sig mot trollet.

Trollet stod mitt i rummet och dess ledare stod bakom honom. Han pekar på Xavior och vrålar mot trollet. Golvet skakar när den med stora steg tar sig mot Xavior och han tar ett ordenligt grepp om Xaviors ben och lyfter honom ovanför sitt huvud. Nöjd med sig själv ser det ut som om trollet inser att inte nog med att han har minskat på inkräktarna med en utan han har också fått en klubba med puls (än så länge i alla fall). Han svingar sitt nya vapen över huvudet på sig själv som i triumf.

En tanke som for igenom hela gänget. Dax att rädda Xavior igen.

Bronweg är den förste som kommer till Xaviors räddning. Han mumlar något ohörbart och kastar förbannelser på orcerna som står runt trollet och hejar på. De märker nog inte ens honom utan de rasar samman på golvet i små fula högar. Sen höjer han Ylva mot taket och springer mot orcen som håller i trollet. Han springer förbi trollet som slår vilt efter honom med Xavier. Bronweg dukar undan sin kamrat men Xavior däremot försöker förtvivlat missa golvet utan att lyckas. En rätt vimmelkantig Xavior vet nu inte längre vad som är upp och ner längre.

Ylva dansar runt och lyckas förvirra orcen så pass att han luras ut i mitt i gången mellan bänkarna och där avslutar Ylva sin dans och orcens liv.

I ena hörnet står det en orc med en urna i handen. Han kastar det mot ingången till rummet för där står Talrond, Rieta och Naivar.  Sen kastar han sig mot golvet för att vara så osynlig som möjligt. Urnan krossas mellan deras fötter och ett eldhav sprider sig emellan dem och deras kläder tar fyr.

Naivara vrålar till Rieta att ta hand om krypet som  gömmer sig bakom bänkarna. Vi andra tar trollet och resten. Sen riktar hon sin hand mot trollet och ett magiskt sken skjuts ur henne och träffar trollet som vrålar till av smärta. Efter det klappar hon sig lite på axeln och släckte elden som börjat få fäste i hennes kläder.

Det var då vi fick oväntad hjälp. Orcen som kastar iväg en ny urna och siktar på gänget som samlats runt trollet. Tanken var nog god om man är orc  i alla fall. Han skulle hjälpa trollet genom  att få bort lite av motståndet men satte fyr på honom i stället. Alla vet ju att troll inte han läka sina sår på magisk väg när de brinner men det kanske inte orcen visste. Oturligt var ju bara att Bronweg, Talrond och Xavior också börja brinna.

Rieata går fram mot bänken för att se var orcen som kastar urnor tog vägen. Hon ser att han ligger på golvet och trycker. Rieta hånler när hon tänker att tror han verkligen att han kan gömma sig från Avandras hämnd. Ett stråle av heligt ljus kommer från hennes heliga symbol som hon har runt halsen och träffar. Orcen vrider sig i plågor när den träffas av ljuset men den rester sig inte upp.

Dvärgen försöker hjälpa Xavior men det går inte så bra denna gången. Det enda han lyckas med är en liten piruett.

Xavior sprattlar för glatta livet för att komma loss men trollet håller honom hårt i sitt grepp. Trollet vänder sig mot dvärgen och svingar Xavior mot honom. Han träffar klockrent och dvärgen slåss nästan medvetslös. Xavior vrålade förlåt under i alla fall halva svingen sen övergick det i ord vi inte bör nämna(i bloggen).

Bakom trollet står det en orc med urnor som Naivara tar sikte på och hon träffar den med sitt armborst och orcen tappar sin urna. Och en explosion av eld omfamnar den och Bronweg som står bara en lite bit bort. De båda börjar brinna. Bronweg som inte hade slutat brinna sen förra gången han blev träffad. Verkade inte bry sig så mycket. Det var nästan som han blev ännu bättre på att strida när han brann. Problemet var ju bara att den var inte mycket han lämna till fantasi längre.

Talrond tar sig närmare sina vänner för att han ser att de behöver hans helande krafter. Han önskade att han kunde laga kläder med sin kraft för det började nästan bli pinsamt så lite kläder Bronweg som var kvar.

Rieta märket inte så mycket eftersom hon bestämt sig för att den kastande orcen hade kastat sin sista urna. Hon tar sig snabbt fram till den med sitt svärd högt över huvudet. Svärdet lyste så starkt att hela rummet lystes upp. Hon hugger av hans arm som höll i urnan och den föll i marken och exploderade. Hon fnyser lite åt orcen och släcker elden snabbt. Eld påverkar inte tieflings nämnbart. Lite irriterande att kläderna blev sotiga och brända.

Elden runt trollet börjar släckas av sig själv. Det är då dvärgen går fram och envist försöker hjälpa Xavior att komma loss. Medan Xavior skriker till trollet att släppa honom. Han försöker slingra sig och bända i trollets finger och tillslut lyckas han komma ur greppet. Men han har blivit väldigt snurrig under sin luft tur att när han väl känner marken under sina fötter och hugger mot trollet missar han.

Trollet kastar sig efter Xavior igen och lyckas på ny få tag på hans ben. Xavior befinner återigen i luften. Han skriker till Naivara att hjälpa honom men för tillfället är hon upptagen med att släcka elden som fått fäste i hennes kläder. Hon lyckas till slut men då är Xavior åter i en luftresa i rollen som en träklubba.

Dvärgen försöker distrahera trollet genom att vifta med sitt svärd framför honom för att irretera ( ja det var vad han sa efteråt i alla fall var vad han höll på med men resten av gänget var övertygade om att han bara var klumpig och helt enkelt missade trollet men sin yxa). Men trollet blev i alla fall så förvirrad att han släppte Xavior och försökt greppa ta i Bronweg i stället.

Trollet sätter sina klor i Bronweg tillslut. Han skriker till av smärta och av ilska. Trollet ser nöjd ut och har helt glömt bort Xavior. En ny klubba. Han tar och provsvänger den lite med Bronweg vrålar.

Rieta har nu tagit sig fram till trollet. Hon ställer sig bakom dess rygg och hugger till samtidigt som Dvärgen kommer från sidan och hugger med sin yxa. Trollet stannar till i sin rörelse och sakta sänker han sin arm och Bronweg kan kan mark under sina fötter igen. Trollet segnar i hop och förblir orörlig.

Talrond som är den ende som inte lyckats släcka elden rusar runt i full fart och när han passerar Bronweg sätter han ut en fot och lyckas fälla honom. Han säger till honom- Ja ja ta de nu lugnt. Ja ska släck elden. Han går fram och klappar han lite på ryggen och elden släcks.

Vi samlar ihop brännbara saker och kastar på trollet för att det ska fortsätta och brinna tills det är helt säker att den inte kan komma tillbaka till livet igen och de samlar i hopa de döda i en hög. Rieta förstår inte riktigt varför vi alltid måste lägga dem i en högg. De luktar lika illa i en hög om inte värre. Hon tror att det är någon som gillar att stapla saker på hög och kanske vill se hur hög det kan bli efter en strid. Hon säger inget utan bara hjälper till. Samtidigt går de igenom kropparna för att hitta lite av värde. Naivara hittar en rustning och Talrond hittar en helig symbol. Rieta går runt och tittar när hon ser ett skynke som glittra till lite. Hon stoppar ner det i sin väska.

Sen samlas de så att Talrond kan hjälpa de skadade.Röken från trollet är massiv och det luktar inte gott. När de sitter där stelnar Xavior till och han lyssnar mot korridoren. Han viskar till de andra. – Jag hörde två orcer som öppnade en dörr och pratade med varandra innan de stängde den igen.

Talrond sa att var tvungen att vila lite innan de fortsatte då det tar mycket av hans kraft att sluta såren igen.

Men snart kände han att kraften började komma tillbaka till honom och alla reste sig för att ta sig fram och ta reda på hur många som fans där borta.

Det dröjer inte länge innan de kommer fram till en korsning och där står två missbildade orckvinnor på vakt. De bara står där och tittar på oss som om de studerade oss. För att avgöra om detta var ett motstånd de skulle behöva anstänga sig i eller. Sen ger de ifrån sig ett vrål och de kallar på männen.

Rieta blir lite skrämd av skriket för det var hon inte beredd på att hon missar med sitt heliga ljus. Bronweg följer snabbt hennes exempel och skickar i väg enegistrålar på orckvinnan samtidigt som det väller in sex orcer från sidorna.

En orc går med bestämda steg mot Naivara och hugger henne med en yxa. Såret blir stort och hon förlorar ganska mycket blod.

Talrond skyndar sig till hennes hjälp och hjälper henne att läka i hop det igen. Sen vänder han sig mot orcen och en lans skjuts ur han hand och träffar orcen som skadade Naivara.

Naivara känner lite att modet släppt lite och tar några steg tillbaka och på vägen skickar hon i väg en pil mot en orckvinna. Samtidigt går Xavior fram och kastar en av urnorna han tagit från en av orcerna innan. Han kastar den mitt i bland dem och fem av de träffas. En av orckvinnorna börjar brinna och tre av orcmännen faller i hop döda.

Dvärgen rusar fram till orckvinnan som i skäck försöker fly. Rieta vrålar- Fäll orcen låt henne inte komma undan. Naivara- Jag jobbar på det samtidigt som hon siktar med sitt armborst.

Xavior lyfter yxan för att hugga den orcen som klarade sig från elden men på något vis lyckas han hugga av sig sitt eget öra. Precis när han skulle låta yxan falla flyttade sig orcen och då  komma han själv i vägen. Han såg yr ut och stod och gapade.

Rieta riktar sin symbol mot orckvinna som försöker fly och träffar den i ryggen och den faller för att aldrig fly igen.

Det är ingen vacker syn. Bronweg vänder sig bort och lyfter Ylva högt och med ett skrik som bara han kan åstadkomma rusar han mot den sista levande orcen och begraver Ylva djupt i dess bröstkorg.

Nu när lugnet lagt sig igen går Talrond fram till Xavior och hjälper honom. Tyvärr satt han sig på fel sida av honom och när han säger – Jag ska hjälpa dig. Svara Xavior – Va vem ska hänga sig? Xaivor har blivit döv på ena örat. Talrond bara skakade på huvudet och hjälpte honom.

Vilan blir kort då dvärgen är rastlös men vi lyckas övertyga honom att vänta lite i alla fall men snart springer dvärgen iväg genom korridoren och vrålar denna vägen ska vi.

Vi kommer fram till en port men dubbla dörrar. Dvärgen säger att bakom dessa portar ligger Nexus. Samtidigt meddelar han snabbt att han har ingen aning om vad det ska göra när de väl är på andra sidan.

Någon säger surt och varför har vi då kämpat för att hålla dig i liv. Du har fått oss att tro att du visste. Dvärgen svarar med en låg ton. Jag kan ha överdrivit.

Naivara kollar dörren in i minsta spricka och när hon inte hittar något börjar hon krypa på golvet och försöker se om hon kan se genom springan under dörren. Men nej det är bara svart. Resten av gänget tittar på henne undrades om vad det hon letade efter.

Tillslut får de öppna dörrarna och samtidigt som portarna glider upp ökar Rieta ljuset från sitt svärd och hela rummet lyser upp.

Det är ett stort rum. Till vänster finns det en trappa som leder uppåt och längs trappan finns det tunnlar som leder ut från rummet. Mitt i rummet finns det en jättestort cylinder och det är minst 100 fot upp till taket. Här finns tjocka järnrör som leder lite överallt.

Dvärgen ställer sig och pekar upp längs trappan och säger. Där uppe finns avstängningsknappen.

”det var en episk strid det” sade jag och ställde mig upp. Uppenbarligen hade någon listig typ legat i bakhåll och väntat på oss alla och hade det inte varit för min självuppoffrande kamp-stil så hade nog alla legat döda här.

Rieta förklarar att det inte alls varit någon strid utan att jag somnade av ångorna. Måste ha varit en slug magiker som förhäxat dem för de mindes uppenbarligen inte striden.

Utan någon får-hund att leda dem vilsna fåren rätt så hade dem tydligen stått här utanför en större kamare ett tag och käbblat, dvärgen hade tydligen stuckit av i förväg…jag gjorde en minnesanteckning om att anmoda hans befälhavare att disciplinera honom när vi var klara här, karlen hade ju ingen känsla för det vitala lag arbetet som krävdes i en välfungerande maskineriet i truppen.

Medan jag stod här och funderade ut lämpliga disciplinära åtgärder så hade Naivara beslutat sig för att se om hon kunde ta sig obemärkt in i rummet. Hon klarade självklar inte av det.
dem vandrande Arbalesterna vaknade till liv, och från taket sänktes det ner fyra anordningar med armborst. Pilarna ven i luften och slog ner i golv & väggar, Naivara sprang, hoppade och dukade för glatta livet och i hennes ansikte kunde man tydligt läsa paniken & döds ångesten när hon desperat kämpade för att komma tillbaks till vår säkra position. Det glade mig att se henne slåss så hårt för något, nog skulle det bli en bra soldat av henne en vacker dag… eller så dör hon väl.

Efter att ha studerat fällornas beteende beslöt vi för att snabbt som bara möjligt springa gatulopp förbi armborsten, dem kunde OMÖJLIGT träffa oss alla och de som träffades skulle ju ändå dö med ära och vetskapen att dem försökte.
Det finns ju trots allt värre sätt att dö på, sticka sig på en rostig spik till exempel.

Vi sprang för allt vad vi var värda, hade det inte varit för två stora brons bestar så hade det faktiskt gått riktigt bra, jag hade spanat in en panel med spakar som troligtvis styrde  försvaret, men då min yxa bara slog flisor på bestarna så bedömdes det vara direkt osunt att stå kvar och försöka lista ut systemet.

Med en väldig smäll reglade vi dörren, bakom oss lämnade vi tacksamt armborsten & Bestarna… men här fanns inge tid för att vila.
När väl Rieta åter fick upp belysningen jämrade sig Talron, en sönderhuggen, bränd &  illa biten dvärg dekorerade stengolvet där han låg i en livlös hög. Vi befann oss i vad som såg ut att vara ett stort dvärgiskt maskinrum, där fanns alla möjliga mojänger stålgaller & kugghjul vart man än vände blicken, mest dominerande var de två enorma blank polerade järnrör som gick längs båda väggarna och försvann i bortre ändan av rummet. Vid en stor ratt stod det en flinande orc schaman och vred den med full kraft, röret skakade och det pös ut ånga ur små sprickor… det kändes inte bra alls.
Snabbt agerade vi, Talron for fram för att hjälpa dvärgen & Bronweg hängde på mig för att krossa orcen.
Självklart var det inte så lätt som man hade hoppats, fler orcer välde fram ur alla hål & skrymmsel men mest fasansfullt var de många elaka eld-baggarna(fire beatles) som kom krypande på korta ben över golvet.

vi vann såklart, sen kom det ett troll i ett tempel.