Category — Dungeons & Dragons

Deras fallne kamrat, sänkt av Naivarahs mästerligt placerade skäkta förblöder gurglandes och ryckigt på golvet i korridoren dit trollen retirerat. Vägen framåt är blockerad av två dödsänglar i orubblig sten. Panikartat ser de grymma trollen på varandra när de inser att de är instängda i korridoren eftersom dörren bakom dom inte går att öppna.

Hoppet är det sista som dör, sägs det. Fire draken är trollens sista hopp och de jublar när den spottar eldkulor ut mot hjältarna som snabbt tar fyr och skriker, jämrar sig och frenetiskt försöker rulla runt för att släcka elden.

Otur för trollen att vissa av hjältarna gillar eld och andra är direkt immuna mot det. Några välriktade attacker senare och ödlan drar sin sista suck.

Och då är det dax för trollen att skrika av ilsket frätande syra och hav av eld. Patologiska psykopater som hjältarna har blivit med tiden så raderar de med ett leende trollens hopp och existens, fullständigt döva för trollens rop på hjälp och nåd och viftande med vit flagg.

En kort andhämtning senare är det tid för äventyrarna att göra ett beslut. Ska de ta och gå den mest logiska vägen nu, eller fortsätta med kaos-val? Raset här till höger måste nästan dölja en gammal gång… Och visst, såklart gör den.

Naivarah scoutar den raserade gången. Kryper försiktigt i det svarta mörkret över spetsiga stenar och duckar för rasade balkar. Längre fram anar hon några figurer i ett vagt fackelsken. Det verkar vara såna små dvärgar igen. Naivarah ler och tänker tillbaka på hur hon slaktade de förra. Mjuka som rumsvarmt smör och härligt gurglande när halsen skärs av. Skräcken i deras ögon när de närmar sig. Hjärnsubstans ut på väggen när skallen splittras av en skäkta…. KNASTER… Naivarahs dagdröm störs av kommunikations-stenen. ”Ser du nåt, Naivarah?” hörs Talron viska från sin sida.

”Ja, två små dvärgar,” viskar Naivarah tillbaka med ögonen fästa på sina byten, ”skynda er hit innan jag dödat dom själv.”

Blodtörstigt rusar Bronweg i täten, tätt följt av Rieta med svärdet i högska hugg. Striden blir hård för de överrumplade dvärgarna, speciellt eftersom de orsakar mer motstånd än vad äventyrarna önskar. Inga äventyrare gillar det.

Rieta slängs bort mot några spetsiga stenar av den ena lilla dvärgen och då ilsknar hon till på riktigt. Hon teleporterar bort dvärgen till speciellt spetsiga stenar och hoppar upp och ner på den stackars vänlösa dvärgen och knäcker nästan ryggen på honom. I sin frenesi och ilska hör hon inte att han ger sig och ber om nåd, hon lovar rikedom och evig trohet, allt, bara hon… Med van hand svingar hon sitt svärd och den lille dvärgens huvud rullar bort.

Under tiden har Bronweg skrikigt och gormat så mycket att den andra lille dvärgen krypigt in i en hörna skakandes av rädsla. Dvärgen avlider av skräck när Bronweg frustandes tornar upp sig över honom. Ett ont skratt ekar i rummet som alltid när Bronweg känner sig nöjd. ”Patrask, inget dög du till lille onde dvärg. Jag offrar din själ till Siaphon! Haha! Må du lida i evinnerligheter!”

Även dessa kroppar letas igenom efter något användbart. Inget vettigt. Rieta blir så desperat att hon börjar sprätta upp ena dvärgens kropp i hopp om att de gömmer något vettigt invärtes. Lika tänker lika, så Naivarah gör samma med den andra kroppen men börjar snyfta när hon inser att där är ingen loot. Ingen loot! Naivarah sitter förtvivlat framför den uppsprättade dvärgens tarmar och stortjuter så tårarna tvättar bort blodsplattret från hennes ansikte.

Bronweg tröstar henne och lovar att framtiden nog ska se bättre ut. Han klappar henne på huvudet och försöker avleda uppmärksamheten genom att säga: ”Titta, där borta en dörr! Tänk där kanske är fällor! Den kanske är låst? Kanske finns där värdeföremål bakom dörren?”

Naivarah torkar tårarna från ansiktet och det mesta av blodet från händerna smetar hon ut på sin röda skjorta. Glatt skuttar hon iväg till dörren och undersöker den.

Efter grundlig undersökning ger hon klartecken till Xavier att sparka upp dörren. Han får äran eftersom han varit frånvarande de sista timmarna. Han har varit här, men ändå inte. Som att hans tankar varit någon helt annan stans. Kanske skulle detta få tillbaka honom?

Glädjen blir dock kort för andra sidan dörren visar sig innehålla flertalet gigantiska Cyklopser och massor av andra dödsfarliga fiender som vänder på huvudet undrandes vem som störde. Med ett lilet panik-pip stänger Xavier dörren igen och hjältarna tittar på varandra. Vissa med galenskap i blicken och mord och själ-offer i sikte, en med en frånvarande blick som önskar sig långt, långt bort, andra ler även glatt över att få döda snart igen och tänker på alla värdeföremål där måste finnas och nån suckar över hur mycket de får heala igen.

Livet gick som en dramatiskt akt framför deras ögon.De var inte allt för optimistiska till hur utgången på striden skulle gå. De började med att se sina barndomsminnen som de vårda ömt i sina hjärta, sina föräldrar och sina första kärlek och ibland våndades över en del sämre beslut de hade tagit och skrattade till då något roligt svingade sig förbi. Skulle detta bli slutet. Skulle detta bli sista striden.

Varför skulle det finnas troll just här. Av allt som det skulle kunna vara i stället.Orcer eller varför inte goblins eller något annat som åtminstone inte återuppstod så fort de satt tofflorna så vida de inte dog av syra eller eld. Och om de skulle vinna denna strid skulle de kunna göra det många gånger innan den var över på riktigt. Och skulle de få svaret på hur många gånger ett troll kunde få huvudet kapat och för att någon minut senare ha ett nytt. För det var en fråga ingen ville veta svaret på.

Idéerna om hur de skulle gå till väga avbröt de dystra tankarna. Strategier började komma som en löpeld över ett fält. De hade ju vapen som lämnade syraskador efter sig och ibland började fiender brinna när Bronweg skrek på dem. Vi tar dem en och en och med hjälp var snabbisarna skulle det kanske gå.

Rieta som stod närmast en av snabbisarna började att försöka övertala dem att det var i deras eget bästa intresse om de ville leva att ansluta sig till oss. Hon lovade också dyrt och heligt att de inte skulle döda dem när striden var över. Men det var till döva öron som hon prata. Ja i alla fall tills Bronweg upptäckte deras dåliga beteende och vrålade från botten av själ. Nu gör ni som hon säger annars &/(=%¤#”?=)/(&&%¤…..

En av snabbisarna bestämde sig snabbt att ansluta sig men man kunde se i hans ögon att han inte trodde på de fina orden om att skiljas som vänner efteråt.

Det är då Rieata vänder sig mot en av de andra snabbisarna och kraften från hennes symbol fullkomligen förintar den.

Lätt överraskad men samlad vänder hon sig till den tredje snabbisen och säger.- Nåååå. Har du kommit till något beslut för tiden börjar ticka. He he.

Chockad tittade han sig omkring och hans ögon fastnade på Bronweg som gav hon en god stirrningstävling innan han sprang bort och högg med sin yxa mot näst närmaste fienden. Och med den åsynen anslöt sig en snabbling till gruppen.

Striden är i full gång och med hjälp av Talrons änglar lyckas de med sin plan. Trollens väg blockeras av änglarna och de måste stå på led nästan för att kunna komma åt gruppen.

Ett troll reser sig igen efter att Rieata dödat den och en suck genomljuder rummet när Naivara suckade och pekar på den med sin kniv och sår slåg upp på den med syraskador. Den vacklar till och sjunker ihop igen för sista gången.

Gruppens mod hade ökat och trollens minskat. Allt hade gått som det skulle och nu var det trollens mod som svajade när de flydde ut genom dörrarna.

Förvånade över trollens plötsliga drag att fly stannade de upp mitt i rörelsen och tittade på varandra och med ett tyst tecken skickar de i väg Naivara för att smyga sig fram och se vart de tog vägen.

Tyst som en mus smyger hon fram och när hon tittade fram genom dörren stod hon ansikte mot ansikte med en sannerligen förvånat ödla. Den ska precis till att hugga henne  när Naivara försvinner som i en dimma. Hon står kvar men med hjälp av skuggorna tar hon skydd och ödlan kan inte se henne längre. Den skakade på huvudet och gick tillbaka till sina trollen skakades på huvudet som om han kanske tagit ett slag för mycket mot huvudet.

Naivara tar sig tillbaka och berättar för de andra vad hon sett.

Trollen hade dragit sig tillbaka för att omgruppera och de såg ut som om de hade en karta. Talron gav förslaget att de kunde kanske stänga in trollen i rummet de var i med änglarna och de skulle i så fall bli som att skjuta fisk i en tunna. De skulle inte kunna komma till oss men vi skulle kunna nå dem med avståndsvapen.

Sagt och gjort. Änglarna skickades för att komma i position.

Nu skulle de bara vänta på att änglarna var i rätt läge men det var då ett troll bestämde sig för att försöka förstöra planen genom att anfalla för tidigt men det satte Naivara stopp för med en mycket välriktad pil. Trollet träffades klockrent och kraften från pilen slungades den tillbaka. Det var nästan som om hon pratade trollens eget språk och hon sa. – Stanna där, kom inte till oss för vi kommer till er.

För många generationer tillbaka var templet Bergarot en självklar plats för alla dvärgar värdiga namnet att vallfärda till.
För att visa respekt åt sina förfäder,  och inte minst till själs-skaparen själv, Moradin dvärgarnas gud.

Förr kunde man lätt låta sig hänföras av de kolossala hallar, de enorma vackra uthuggna relieferna som berättade historier från svunna tider.
Det fanns gigantiska statyerna föreställande legender såsom ”Clanggedin Silverbeard” -Krigets fader.
Den vackra dvärga gudinnan ”Berronar Truesilver” med sitt majestätiskt flätade skägg och så många fler.

Men allt detta hade man lämnat bakom sig för länge sedan, kvar fanns bara myten om detta fantastiska tempel som än gång var dvärg-kulturens kronjuvel.

Men allt måste förr eller senare lämnas åt sitt öde, ty det är dvärgarnas vis.

Rieta klev försiktigt in i vad som skulle kunna varit en matsal, hon steg varsamt framåt på en av de fyra massiva borden. Ögonen sökte efter fällor likt en hök på jakt efter en liten pälsinlindad godbit.

Flera stolar hade strukit med i vad som nog hade kunnat beskrivas som ett rejält krogslagsmål, resterna av flera quicklings var utsmetade längs väggar, golv och tak. Någon eller något hade inte hållit tillbaka… som den gången när Bronweg vaknade i hönsahuset hemma hos tant Klara, den där gången när han hade druckit alldeles för mycket dvärgisk mjöd i kombination med alviskt bubbel-vin och de däringa speciella nötterna några kringresande halvlängdsmän sålt till honom som garanterat ”får dig att se saker”.

När Rieta konstaterat, eller ja… nästan konstaterat att rummet var fritt från mördande falluckor, fallande kor och spik, pil, spjut utskjutande apparaturer eller annat otyg bad de Dr Talron stiga in i rummet för att göra den ”sista testen” som Naivara och Rieta brukar kalla det sinsemellan när dem sökt i genom ett rum.

Och den här gången hade dem visst rätt, tänka sig, det fanns ingen fälla!
Talron konstaterar snabbt att Quicklingarna är, som alla tidigare annat då deras kroppsdelar ligger lite här och var, lite döda.

Svärdshugg, krossvapen -modell större, samt frät & bränn skador var tydliga på många av kropparna. Vissa hade något också tuggat på. Två dörrar ledde ut ur rummet och Naivara väljer den mindre av dem ihop om att den skulle leda till köket och mat!

Men ack ty där tog hon miste, istället kommer våra hjältar ut i den fantastiska tempel-hallen. Ett rum som lätt kunnat inhysa ett par mindre katedraler eller en mellanstor sådan… såtillvida den inte var byggd för jättar.

Templet var uthugget likt ett gigantiskt ovalt rum i olika nivåer. Högst upp fanns resterna av det gamla förgyllda altaret format likt ett städ i klassisk dvärga-manér.
åren hade gått hårt åt på templet och stora sjok av taket hade rasat in och delvis begravt den östra sidan men lämnat den västra, som BÄD kom in genom intakt.
Både i norr, bakom altaret och i söder fanns där stora portar. Kanske var det genom dem som prästerna och pilgrimerna färdades igenom en gång för länge sedan.

Men idag fanns det inga fromma dvärgar, bland ruinerna klättrade flera quicklingar ner för att möta hjältarna, deras kacklande skratt ekade i hallen.

Quicklingarna var dock inte det ända problemet, en slystone dvärg samt inte mindre än tre Banshrae stirrade ner mot sina offer.

Unisont och utan ett ha yttrat ett ord dök dem ner mot de oinbjudna gästerna.
Striden rasade på hårt, BÄD gick hårt på Quicklingarna då de lärt sig hur de slåss. Deras antal decimeras i ett rasande tempo men striden vart långt ifrån över. Banshreaerna var  ett hot att ta på allvar men just som striden var som intensivast slog södra porten upp i ett moln av träflisor.

In tågar en mindra hord av troll i alla former och smaker, korta, långa, stora, små, tjocka och smala.
Ett troll, större, än alla de andra vrålar något högt till de andra på sin egna tunga. Xavier som har haft vett att lära sig fiendens tunga (mest för att kunna snäsa tillbaks en kommentar om deras mammor dygd) översätter muntert till sina egna ”KROSSA ALLT!”.

Striden tar en minst sagt kaotisk vändning, både hjältarna och Fey-varelserna försöker omgruppera för att få en bättre försvarsposition mot trollen. Och modiga som BÄD är ser dem till på alla de nesliga sätt dem kan, att få fay-varelserna mellan dem och trollen.

Talron tar snart befälet och samlar folket kring sig. Med ett leende aktiverar han sitt hemliga vapen som han suttit på tills just ett sånt här tillfälle.

När stridens damm lagt sig ännu en gång ser sig äventyrarna runt i rummet. Den raserade gången i den östra delen av rummet verkar var en ej färdig huggen gång, så äventyrarna lägger sin energi på den andra mindre dörren. Efter Naivarah försiktigt undersökt dörren, och konstaterat att den ej innehåller några fällor öppnar hon den och ser ner i en mörk, trång gång, Paranoida som alla äventyrare är så tar det 30minuter att gå de 20-tal meters gången är, med Naivarah försiktigt pillande, undersökande och skrapande på golv, väggar och tak för att ännu engång konstatera att det ej finns några fällor.

Gången slutar i ännu en dörr och bakom dörren finns ett rum med ett bord och tre stolar, detta verkar väldigt underligt att det hela skulle bara sluta i en kaffe stuga… så rummet undersökts mycket nogrannt och snart återfinns en hemliggång i en av väggarna. Varför Rieta och Naivarah får för sig att trycka på de två knapparna de hittar är ännu ett mysterium, men de gör det och slänger sig samtidigt snabbt under bordet för att ta skydd, medans väggen glider upp.

Bakom väggen öppnas upp ett stort rum som ser ut som det kan vara ett valv med flertalet portkulis som skydd mot olika delar i rummet; dessa är uppdragna så man kan röra sig fritt. I rummet finns oxå 3 silverslimmade varelser med bockfötter, fiskansikte och förväxta spettsiga alvöron. Dessa identifierar Talron snabbt som Quicklings. De tittar upp på äventyrarna och släpper guldet de sitter och leker med och drar istället sina knivar. De två harpyorna som även finns i rummet gör sig flygfärdiga och striden är igång.

Det blir en hård strid, då äventyrnara finner att det finns flertalet fällor i rummet i form av plattor i golvet som mosar den olyckliga tunga varelse som på denna platta trampar, mot taket och orsakar förödande skador. Detta får gruppen att bli väldigt stillastående och qucklingesen är alldelse för lätta och för snabba för att utlösa fällorna. Så hela striden blir väldigt statisk och innebär mest att quicklingsen springer snabbt fram, hugger äventyrarna som är för långsama för att hinna handla sticker sina knivar i dom och drar sig snabbt undan i säkerhet långt ifrån äventyranas vapen.

Harpyorna hjälper inte heller äventyrana utan deras sång trollbinder dom flertalet gånger och gruppern tvingas gång på gång lockas av sången att gå på fällorna.

Hela strinden slutar med att en quickling försöker fly ut längst gången, men med fay krafter skapade av Naivarah förlyttas Rieta flygandes längs gången och kan på så sätt springa ikapp den stackaren som inte har en chans när han får Rietas svärd gång på gång i ryggen tills det endast återstår en köttmassa som mer skulle kunna beskrivas som passerat kött än krossat.

Liken och rummet töms snabbt och vant av äventyrna och de ser sig runt om i rummet på jakt efter mer guld.

Morgonen gryr och ännu en stor dag för hjältarna ligger framför dom, som alltid har gudarna hjälpt dom under natten och pigga som få. Tar sig ned till för att ta en tugga mat och gå igenom planen för att hitta boken. Det blir en stor frukost, tänk en komplett engelsk frukost plus mer. När hjältarna är redo tågar dom ut och mot templet med Durkik i spetsen, det är ju ändå en halv minuts vandrande.

Gatan är ganska tyst när dom kommer fram till templet, börjat ta sig upp för dom breda trapporna upp till tempel dörrarna och går in.  Dom kommer in i ett stor hall, dammet ligger tjockt i rummet, skriftrullar uppradat, Durkik går fram till skrivbordet och fumlar runt med skriftrullarna och ett ”click” hörs, en stor bit av vägen börjar röra sig, dammet sprids över rummet och man hör hur Naivara nysa. Xavier springer fram till gången, -Halt, alla stå stilla! hör man han säga, med en lite besviken blick säger han -Det är tomt här.

Durkik meddelar att han inte kan gå längre in, Xavier ger ett namn till Durkik, -Samla armen så sköter vi det här. Efter Bronweg tagit lite mått på trapporna bestämmer han sig för att dom ska hämta vagnen med buren, Tar sig ut igen och hämtar vagnen som står en bit bort, tar sig upp med vagnen uppför alla trappor, det tog en stund då dom vet hur dvärgar gillar sina trappor, till slut kommer dom fram till stor sal.

I varje hörna i rummet står där en staty med 2 fåglar på, där är en center gång där det går ner ledare till en lägre nivå, längst bort i rummet är det en scenliknande plats med en stor relief avliknande Moradin, helt i silver.

Vagnen lämnas i början av rummet och dom tar sig bort mot reliefen, när dom kommit under det så börjar huvudet av Moradin röra på sig att kollar rakt ner på hjälte skaran -Den som vill gå igenom moradins portal måste förstå Moradins ord och berätta en historia om detta.

Naivara börjar berätta en historia, hon stakar sig fram medans Talron flikar in med något ord här och där för att jämna ut historien medans Bronweg tar fram två stora stenar håller i vardera händerna rakt ut. Moradin nickar till lite och säger -Är det här det ända ni kan om Moradin?

Xavier försöker ljuga ihop en historia som han har hört en dvärg berätta. En historia om ”familjen”, den gick inte alls hem hos Moradin som skakar lite på huvudet.

Dom tar upp historier om stora dvärgar, fästen, tempel, bygger upp en liten teater, uthållighet och mycket mer, till sist med mycket så öppnas en portal i reliefen, efter nästan en halv dags berättande.

Dragandes på vagnen går dom igenom portalen, helt plötsligt befinner dom sig i en stor sten kammare, många dörrar synes runt i kammaren, i östra delen är hela kammaren nedrasad, där är en relief som blivit skadad, på andra sidan rummet finns en annan relief som är hel. Till sidorna ser dom valvbågar över 2 dörrar, några meter från dom syns en enormt liten dvärg, snea ögon och är fula i övrigt, på valvbågarna över ser dom enormt fula kvinnor med vingar och klor till fötter, harpyror!

Rieta börjar med att fokusera på en av harpyrerna som börjar ta sig runt huvudet och vrida sig på alla håll, det ser ut som den blir galen när Rieta utformar magin, även den andra harpyren ser hur den andra lider och känner att den måste göra samma sak. Den ena harpyren sjunger en skönsång som påverkar Talron, Rieta och Xavier som börjar gå som drömmare mot dvärg dvärgen som samtidigt rusar rakt mot dom och slår till Xavier som ramlar omkull och flyger bakåt. Den andra gör samma sak och detta påverkar Bronweg och Naivara som går mot den andra dvärg dvärgen, som även denna stormar mot dom och slår till Naivara som flyger rakt in i väggen bakom.

Det blir en lång kamp, för att få någon sorts styr på detta konsentreras det på en harpyr först som blir nedragen av Bronweg, den överlever inte långt efter det, andra harpyren går ner inte långt efter detta och där är bara två dvärg dvärgar kvar.  Sega som alla dvärgar tar det längre tid att få ner dessa missfoster till dvärgar, men till slut så stor hjältarna segrandes och undrar, ”om detta är första rummet, vad kommer då senare”.

Dvärgbowling var det som Rieta kallade det. Hjältarna gjorde så gott de kunde med dvärgarna, men det riktiga hotet var framförallt vem-det-nu-än-är som kontrollerade kroppen av översteprästinnan för Raven Queens kyrka.

Mörk, nekritisk isande kylig energi var inte poppis, men till slut och trots en del snedsteg från hög höjd rakt ner i Bronwegs slitande mörker, så lyckades även de med en strike på översteprästinnan.

”Durkik” kopian låg avsvimmad, omkullvält och hans kompanjon livlös bredvid efter ett misslyckat flyktförsök. Men som vanligt ingen vettig information från fången så processen gjordes kort och liken lootades.

En sista koll så ingen loot gott gruppen förbi avslöjar en hemlig källarnedgång under en stor lår längs borte väggen. Så medans Talron beundrar sina nyfunna helande glittrande handskar; ädelstenarna glimmar i Bronwegs ögon och Rieta försöker skaka ut energin ur Volovyns heliga symbol, så smyger Naivarah ner i källaren tryggt följt av Xavier.

I änden av den tråga, mörka, fuktiga, lite mjuka gången verkar där vara en fängelsecell. En ensam stackars, sliten dvärg sitter uppspännd mot väggen där inne.

Naivarah ställer de obligatiriska doppelganger-frågorna när hon ser att även denna dvärg liknar Durkik. Inte för att hon känner till nåt alls om den riktiga Durkik… men han säger sig heta Forgeheart i efternamn och ber om att bli utsläppt och sätter på värsta lidande facet när han säger akta fällorna.

Men Naivarah låter sig inte lurar så ätt inte, denna är ju uppenbart ännu en doppelganger som är här för att vilseleda. Riktigt välregisserat. Hon har ju fått höra att hon alltid är så godtrogen och snäll, så nu ska hon allt vara säker innan hon kan lita på denna varelsen.

Så några minuters övertygande av de andra i gruppen, rycker hon på axlarna och säger låt gå. ”Men är detta en doppelganger som ska ta era själar så kommer ni höra mig i bakgrunden säga I told you so!”

För att nu den presumtivt äkta Durkik inte ska komma till skada så kommer de på den ytterst briljanta planen att Bronweg den Tåliga byter plats med dvärgstackaren med hans underliga switcharoo-magi-in-an-instant. Då får ju Bronweg ta smällen, om det nu blir nån. Fällan om den hade haft mun och ögon ler hunfullt och flinar glatt innefrån rummet.

Så ja, en smäll blev det för Bronweg. Eller mer än en. Precis ögonblicket efter att dvärgen teleporterats i säkerhet så slår fällan igen.

Swopp, klink, klonk, hackahacka, swipp, swhippp, kling, floff.

Nu ska inga fingrar pekas på någon av de få som var inblandade i fällans desarmering, men vissa klarade inte sin uppgift lika bra som andra. Som tur är hade gruppen plan B som utfördes felfritt, men ack inte smärtfritt: Ett ordentligt tryck i Bronwegs axel med hilebarden och Rieta lyckas teleportera ut den blodiga och argt muttrande skogshuggaren.

Ännu en väl planerad, väl utförd plan; blickarna riktas nu mot den som påstår sig vara den Riktiga Durkik Forgeheart.