Category — Points Of Light

Xyronna, Irea och Arillas står i en stålkorg som är på väg ner mot rummet.

Det första de ser är den stora revan som leder till shadowkeep. De har kommit i grevens tid. Det skjuter ut en massa tentaklar ut ur den. De är svarta som natten och ger en mycket obehaglig känsla.

I rummet finns det även en staty av Orcus med stora vingar med en magisk cirkel framför revan.

Zekdorl och Torbjörn står för vevandet ner mot deras öde.Högt upp i säkerhet.

Xyronna känner av nerverna och försöker stänga ute känslan av osäkerhet. Hon tittar ut över rummet och förbereder sig för den största striden som hon någonsin kämpat.

Kalarel.Där står han i egen hög person.Självbelåten och väl medveten om vad gänget har fått genomlida för att nå just detta stället vid denna tidpunkten.

Onskan lyser om honom och hans blick ser fanatisk ut. Han står där lång med ett uttorkat utseende i full rustning.

Som om det skulle hjälpa honom. Det hade varit bättre om han bara hade gett upp nu självmat så att han slapp förutmjukelsen.

För en sak var i alla fall klar. Denna striden denna slutstrid skulle bara vinnas det finns inget annat val och när de står där som segrare kommer det ha varit värrt allt de genom lidit. I sitt sällskap har han även två sklettkrigare,en homonculous och en wight.

När metallburen har nått botten svingar sig Torbjörn ner för kedjorna heroiskt. Ha ha nu ska han få smaka pil.

Men det gick inte riktigt som han tänkt sig. Han tappar greppet och det ser ut att gå riktigt illa om det inte hade varit för att han får tag på kedjan igen efter halva vägen.

Han har fått en rejäl chock. Detta var inte den här entren han hade tänkt sig. Tanken var att svinga sig snyggt ner landa på fötterna och säga något dropligt typ. Du får en chans att ge dig hehe.

Men nu hängde han där i kedjan med blotta förskräckelsen i sina händer.

Nu har korgen nått slutstationen. Xyronna kunde nästan höra hur någon sa -Välkommen till ditt öde. Tanken på den gamla riddaren som varnade att de kunde vara för svaga för att klara uppdraget och kanske inte kunna motstå att gå över på andra sidan.

Hon slår bort tanken. Nu var det bara att ta tjuren vid hornen. I dag är en bra dag att kämpa.

Irea tar några bestämda steg ut ur korgen och anfaller homonculousen. Ett leende sprider sig över hennes ansikte när hon träffar. Nu vet i alla fall den att hon menar allvar.

Högt upp står Zekdorl och tittar ner. Han tittar på Torbjörn som klamrar sig fast vid kedjan för glatta livet. Sen tar han ett ordentligt tag i kedjan och börjar åka ner. När han kommer i jämnhöjd med Torbjörn släpper han helt enkelt greppet och tar tag i det igen när han har passerat.

Han landar med ett rejält plask men står stadigt på marken och ser mycket nöjd ut. Han kastar en snabb blick upp på Torbjörn som för att säga så ska det gå till.

Kalarel ser missnöjd ut. Hur vågar dessa ursäkter till varelser komma och störa.

Han tar sikte på Arillas och kastar en förbannelse på honom. Den träffar honom med full kraft så Arillas skiftar färg i anskiktet. Det kan också vara ilska men han ser lite medtagen ut.

Kalarel försvinner inför deras ögon och kommer fram igen i en cirkel som helt klart ser magisk ut.

Homonculous ger sig in i striden mot Irea som lätt hoppar undan och ger den en rejäl smäll. Det påminner om en dans när hon så lätt glider undan dess attack.

Arillas går med bestämda steg mot cirklen. Hur vågar han göra det tricket. Teleport är ju hans sätt att imponera på. Ena sekunden här och andra där. Nä det ska sluta med om han så ska dö på kuppen.

Han ställer sig bredbent och med all sin kraft skjuter han i väg ett moln av blixtar och Kalarel träffas hårt och flyger tillbaka.

Men tentaklarna på monstert dömpar hans fall och han ser mycket förgrymad ut. Han måste han missbedömt sina fiender. Det där gjorde ont.

Xyronna står öga mot öga med Wighten men allt som händer runt om kring henne stör henne när hon kastar sin kaststjärna att hon missar. Men det gör inte wighten som träffar. (Om man kan räkna det som en träff. Min mormor slår hårdare.)

Sklettkrigarna börjar sina anfall medan en nöjd Kalarelnöjd ser på.

Nu kan vi börja på allvar tänker han. Ingen har tidigare slagit dessa krigar inte i alla fall två gånger tänker han småleendes för sig själv. Sen kliver han in i cirklen igen.

Zekdorl hugger i ett av skletten och träffar hårt.

Torbjörn som nu bestämt sig för att göra ett nytt försök för att komma ner. Gör det inte allt för galant denna gången heller. Han åker snabbt och okontrollerat ner sitta biten och stänker ner allt som är i närheten. Men han kommer snabbt på fötter och skjuter i väg en pil mot homonculousen.

Kalarel tar sikte på Zekdorl. Han träffas hårt av en förbannelse och känner hur kraften lämnar honom,

Irea som står i mitten av alla har en förmåga att få alla att känna sig etra hjälemodiga och kastar en magisk sköld runt alla som genast får lättare att försvara sig.

Det är uppskattat i dessas ögon. Det var helt klart svårare än de trott.

Homonculousen ser vad hon försöker göra och försöker hindra det. Den träffar henne och det ser nu ut som om Irea rör sig i klister. Allting går långsamt.

När sklettet ser att hans mästare har tagit sikte på Zekdorl tar han sig själv mod att anfalla.

Han träffar till sin stora överraskning.

Homonculous ansluter sig även han till överfallet mot Zekdorl och även han träffar. Zekdorl är nu ganska så skadad men det gör han mest arg. Men det syns att han har blivit försvagad.

Men det är bara att försöka hämta nya krafter. En dragonborn är egenligen som mest farlig när han är skadad.

Arillas ser sig omkring. – Vad saknas här hmmm. Lite färg gör mig alltid gladare. Han kastar regnbågens färger mot Kalarel och ett av skletten. Kalarel undviker den precis men sklettet blir träffat och ser allmänt förvirrad ut. Nöjd med sig själv tänker han. Mycket bättre nu. Allt blir bättre med färg.

Xyronna smyger sig runt ett sklett som är förtillfälligt upptagen med någon annan. Knivarna skär djupt ner i den och den faller i hop i en benhög.

Samtidigt har Zekdorl tagit sig samman och han hugger mot Homonculousen som faller i tusen bitar.

Kalarel ser vad Xyronna gör och i hämnd anfaller han henne. Slaget hon träffas av är hårt och hon blöder nu från öppna sår. Hon förblöder sakta.

Irea ser vad som händer. Hon slår snabbt ner ett sklett och backar tillbaka för att kasta sina helande krafter mot Xyronna. Det ser ut att hjälpa. Kraften kommer tillbaka till henne och det ser ut som om sår en slutar blöda fastän det inte sluter sig.

Sklettet och Zekdorl kämpar fortfarande.

Men nya krafer Undviker Zekdorl slagen och slår tillbaka.

Åskan slår ner runt Wighten medan Arillas ser mäktigt på. Han avslutar med att kasta syra på den och Kalarel som står sidan om.

Torbjörn tar fram färska pilar och siktar in sig på ett sklett men i all denna kaoset som är här runt omkring honom missar han.

Wighten ser först ut som om han försöker fly. Xyronna försöker hugga honom i förbifarten men missar.

Han ställer sig en bit bort och det ser ut som om han ber en bön.

Mitt framför gänget reser sig de två sklettet igen.

Nej inte igen tänker Xyronna. Hon kastar sig efter Wighten i ilska tar satts och med all kraft kastar hon i väg en kaststjärna men missar.

Kalarel fortsätter hacka på Zekdorl som ser ut att bli försvagad av slagen.

Irea kastar någon magi på skletten som gör att de faller ihopa i väldigt orningsamma högar.( Den benhögen Xyronna gjorde var inte på långa vägar lika vackert.)

Xyronna hör bara någont om turn undead men förstår inte riktigt vad det betyder. Men det betydde nog skletten kommer att dö och det gjorde de så hon var nöjd med den översättningen.

Torbjörn missar med bågen och Xyronna kan känna hans frustration när han sliter fram stayn av bergslejonet.

Han mumlar något och fram hoppar ett levande bergslejon. Detta vackra djur gör vad som förväntas av det från första stund. Den distraherar Kalarel så att han missar Torbjörn.

I Xyronnas hörna har missen som hon gjorde innan bara gjort henne argare. Hon tar upp en nu kaststjärna och denna gången siktar hon lite bättre. Den når sitt mål och wighten skriker till.

Zekdorl är illa skadad.

Han tar sitt svärd med båda händerna och lyfter det i skyn. Svärdet avger ett svagt ljus som går över till Zekdorl so får sina krafter förnyade. Zekdorls ler med hela sitt ansikte. Han vänder sin blick mot Kalarel och börjar gå i mot honom.Nu är han full av energi igen.

Wighten försöker gå i mellan Zekdorl och Kalarel med en magisk blixt. Zekldorl stannar mitt i rörelsen och förblir nästan orölig.

Detta var bara precis droppen för Irea som kastade sitt magiska heligt ljus mot den och det var mer än den tålde. Wighten föll i hop och förblev liggande.

Nu vänds blickarna mot Kalarel. Nu står han ensam kvar.

Arillas kastar iväg ett åskmoln mot honom. Kalarel börjar lukta lite bränt när han träffas.

Torbjörn vänder sin båge mot samma håll.

Pilen träffar honom hårt. Han vaklar till.

Bergslejonet springer emot Kalarel och under tiden hinner Torbjörn få i väg en pil till. Denna gången en pil med en röd fjäder.( Röd pil är helt klart snabbare än alla andra pilar. Det vet väl alla) Den träffar honom också om inte hårdare.

Kalarel blöder nu ganska mycket i alla fall mer än hälsosamt men han står fortfarande upp.

Kalarel vänder sin vrede mot bergslejonet och drämmer till det hårt i sidan. Sedan tar han sig in mot den magiska cirklen igen. Hans sår sluter sig igen.

Irea lyser med sitt heliga ljus mot Kalarel. Han kvider av smärtan från ljuset.

Xyronna kastar en kaststjärna så hårt att han stapplar bakåt. Han är nu utanför cirklen igen sen följer hon efter Kalarel och snart är han omringad.

Zekdorl hugger med sitt svärd. Slaget gör att Kalarel kommer lite ur balans.

Nu har vi honom tänker hon och det är då han bara försvinner igen framför deras ögon och kommer tillbaka igen på den magiska cirklen.

Sen börjar han springar bort från gruppen. Men Zekdorl tänker inte låta honom komma undan och springer efter.

Xyronna och Torbjörn tänker inte heller låta honom komma undan. Xyronna går fram ett par steg och kastar i väg en kaststjärna. Torbjörn skickar i väg två pilar.

Kalarel segnar i hop och förblir liggande.

Mycket nöjda med resultatet. Får gänget se när tentaklarna greppar tag på Kalarel och börjar dra in honom mot revan.

Xyronna från mer eller minder totalt hjärnsläpp. Och ni tror att ni ska. Nog ni ska. Håll fast honom. Låt inte honom bli indragen där. Skrek hon.

Alla kastar sig över kroppen för att hålla fast den. Inte med någon större framgång men ändå.

Irea kastar sitt magiska ljus på tentaklarna men inget händer. Men nu måste Irea också fått känn av Xyronnas despration för hon började att loota kroppen mitt under dragkampen.

Xyronna var imponerad. Hon hade inte ens sett henne loota någon som bara låg där och att inte hon tänkte på det först. Ja ja.

Hon hittar en amulet. Hon slår den i småbitar. Hon får även tag på en fin kniv och ett bälte.

Men vad skulle hon själv göra. Vad som än hände så får de inte ta tillbaka honom till livet i alla fall.

Alla kämpar på att hålla fast Kalarel. Zekdorl hugger av huvudet och kastar bort det men tentaklarna får tag på det med och fortsätter att dra in kroppen.

Xyronna känner sig vilse. Hon vet inte vad hon ska göra. Tillslut tar hon helt kallt och kör in handen i bröstkorgen och sliter ut hjärtat och triumferande ler hon men inte länge. En tentakel greppar tag om hennes hand som håller i hjärtat. Nu sitter hon fast. Detta ingick inte rikigt i planen. Vilken plan. Det var ju en impulsgrej att slita ut hjärtat. Om hon bara hade haft tid att kasta bort det som hon tänkt.

Irea börjar inse att tentaklarna drar Kalarel mot den magiska cirklen. Hon släpper sitt grepp om honom och börjar hacka lös på stenplattorna som den är inristad på. Snart får hon lös en och cirklen försvinner som om den aldrig varit där.

Xyronna försöker släppa hjärtat men tentaklen håller ett hårt grepp. Det som en gång var ett hjärta var nu mest ihopa tryckt och mos.

Zekdorl hjälper Xyronna att komma loss. De drar och de sliter och med ett plopp så är hon fri.

Gänget har nu insett att de har inte en chans att hålla kvar Kalaerl och nu när Irea har fått lite tid att tänka efter säger hon. Vad som än finns på andra sidan tilllåter inte att man gör misstag. De kommer att staffa honom mer än vi någonsin skulle kunna.

Och med de orden släppt alla och såg hur Kalarel blir indragen och portalen blir alldeles lugn. Det såg ut som en sjö av tjära.

När de tittar sig omkring upptäcker de att blodet slutade rinna från taket. Men det är fortfarande en obehaglig känsla i rummet.

Mest troligen är det inte så hälsosamt att stanna här för länge.

Alla tittade på varandra. Vad gör vi nu?

Irea sa jag går ingenstans utan att ha förstört statyn. Sagt och gjort alla hjälpte åt att förstöra stayn och kasta ner de i de fyra brunnarna som finns i rummet.

Allt som kunde tänkas användas till att öppna revan igen åkte ner.

Arillas kom på den bra planen att vattenfylla stället.

De skratta de såg framför sig någon som försöker hålla en ritual under vatten. Det hade varit en syn för gudarna. Haha.

 Hade äventyrarna nu äntligen funnit sitt mål, var detta gigantiska stenrum den plats som skyddade världen mot den mörka energin? Var det i denna hall deras och hela världens öde skulle avgöras?

Den kåpbeklädda prästen mässar vid ett altare av ben, med blodet flödade från Orcus-statyns händer. När han ser att äventyrarna ändrar hallen, så höjer prästen sin offerkniv och riktar den mot hjältarna. ”Döda dom!”

Ur skuggorna lösgör sig fem bleka människoliknande varelser, deras intorkade ansikten och huggtänder avslöjar att de varit döda en längre tid. Med en övermänsklig smidighet är de framme hos Zektol och Xyronna och försöker skada äventyrarna med vassa, svarta klor. Zektols tunga rustning hindrar klorna från att göra någon skada. Xyronna duckar undan en, två, tre, fyra klor, hennes undanmanöver gör att en av de vamyr-liknande tappar kontrollen över sig själv och skiljer sitt eget huvud från sin kropp och faller ihop i en askhög.

Även två bastanta män, huvudet längre än Zektol, klädda i päls och läder, tuggandes fradga, kommer stormande. Deras hatiska blick och stora svingade nordyxor skulle få vilken krigare som helst att ta till flykten. Men Xyronna tar tag i en av nordmännen, sticker honom i sidan med kniven och avslutar det hela med ett nacksving som kastar den store bärsärken ned i hålet dit allt blod flyter.

Zektol gör ett svepande hugg och avlivar ytterligare två vampyr-liknande varelser. Arillas försöker träffa en svartklädd underlig liten varelse som gömmer sig bakom en pelare, men den  ger varelsen tillräckligt skydd för att inte bli träffad av den skur med knivar som frammanas.

Torbjörn avlossar sina pilar i den sista bärsärken och skadar honom, Irea låter sitt heliga Ljus lysa över monstren som upplöses i aska.

Prästen ser att hans undersåtar faller som käglor för gruppen, och blandar sig in i striden, med en formel vävd av mörkenergi blir hans undersåtar fyllda av ny energi som får deras odöda kroppar och sinnen att slåss med ännu mer precision och kraft.

Torbjörn lägger två nya pilar på bågens sträng, han siktar mot prästen, och låter pilarna lämna strängen, olyckligtvis följer även Torbjörns finger med pilen, detta får honom att tappa bågen om det var tur eller om kråkgudinnans hand vilade över honom, lyckas han fånga fingertoppen i flykten och i samma sekund som Irea låter sin läkande energi lämna hennes hand har han toppen på rättplats och fingret blir helt igen.

Pilen missar prästen, men störd av att bli beskjuten av fingrar kommer han lite ur balans, snabbt är Zektol framme och skiljer hans hjässa från resten av kroppen och prästen faller död ner till marken.

Detta gick ju lätt, lite för lätt tänker hjältarna i samma ögonblick som de från hålet hör ett dovt trummande från underjorden, detta var alltså inte slutet…

Alla dessa döda varelser, hobgoblins, människor & djur… ibland undrar man hur dem hamnade här nere från första början. Vad hette dem? vem var deras föräldrar, hade dem fru eller kanske tom. några barn?
Vissa svar vill man väl helst inte ha, att veta att goblinen man nyss slagit till marken egentligen var en fredsälskande man som nyss fått ett par tvillingar med sin fagra (med deras standard) fru. Egentligen krigar han bara för att han är under tvång. Nyligen,  vid ett plundrignståg mot en människoby i norr hjälpte han en flock med människovalpar att gömma sig undan hans fränder, dem var ju oskyldiga.

men ack, sånt är ödet och gudarna föredrar väl att ha det så.

Striden hade varit våldsam, samma sekund som våra hjältar hade gått in i rummet kom dem. Hasande, haltande och krypandes kom dem närmare, i deras djupa ögonhålor syntes inget annat än deras desperata hunger. Runt omkring i rummet började vissa halvätna lik att röra på sig, de högg tag i fötterna och försökte dra ner sina offer.
Allt detta var dock förgäves, våra hjältar var beredda på det värsta när dem steg in i rummet så de odödas långa dagar var äntligen räknade.

Det hade varit en obetydlig strid om det inte vore för att en konstig flygande varelse, en så kallad ”Construct” som Irea & Arilas kallade den, hade flygit fram till dem för att snabbt sätta av neråt gångarna. En constructs syfte var i regel att agera som budbärare, vad som än väntade på oss visste snart att vi skulle komma.

Efter striden så tar Xyrona & Torbjörn sig ann uppgiften att knäcka kammarens alla hemligheter. I en spricka i väggen kunde de ta sig till vad som verkade vara någons lya, kanske var det den där stora zombien med de vassa tänderna?

Xyrona plundrade runt i vanlig ordning, på en av de gammla skeletten fann hon en ganska vacker & välbevarad tunika dekrorerad med Orcus märke, det verkade vara nån form av prästa-kläde, hon stoppade den på sig med tanken ”man vet aldrig, kan vara bra att ha om han vinner”.

Efter en viss tids vila i lyan så drar våra vänner ut igen, de går ner för en trappa och passerar en större port, det ser ut som ett gammalt konverterat tempel, varelser syns till lite här och där, i mitten av rummet gapar ett 1×1 meters hål och i denna rinner det en strid ström av blod…  källan till blodet visar sig vara en man i kåpa som står i andra ändan av rummet, han håller en bloddrypande kniv över en fontän och mummlar något ohörbart. På fontänen står där också en staty föreställandes en man på knä med sina händer utsträckta åt sidan, ur händerna rinner det blod ner i fontänen och sedan vidare ner på golvet.

Det tar en liten stund innan man ser att man ristat in en jättelik relif av orcus i marken, hålet i marken är orcus mun.

Jaha, så var det alltså dags för mig, i egenskap av spelledare, att blogga. Vi har ett roterande schema som mest innebär att jag tycks slippa blogga och kan istället koncentrera mig på mina andra sysslor som GM. Inte direkt slippa, men åtminstone undvika. Eller, det har blivit så eftersom jag ju har två spelgäng, ett på tisdag och ett på torsdag, vilket gick alldeles utmärk så länge jag jobbade 75% och hade betydligt mer tid över till just rollspel och alla dess moment. Som att blogga till exempel. Därför har det blivit en del hål i storyn när det varit min tur att blogga, liksom denna gången då jag trots allt skrivit lite, men har skallen full av saker som ligger framåt och kanske inte kan koncentrera mig till fullo på vad som redan hänt. Därför ber jag om ursäkt till er som faktiskt var med och lirade. Jag har missat att skriva om saker vissa av er gjorde, har troligen kastat om vem som gjorde dem, och helt säkert i vilken ordning och när de gjordes. Om du inte är nämd så betyder det inget annat än att jag är slutkörd i skallen. Jag ligger i sängen med den gamla laptoppen i knät. I morgon är det ny spelomgång. Nästa blogg blir säkerligen betydligt mer underhållande än denna hoppas jag. Anyway, slut på mitt kvidande, and without further ado. It’s!!

33 år tidigare…

När Kalarel fick reda på vad Gordrin gjort blev han totalt från vettet ursinnig. Kalarel slet bort vad lilla förstånd Gordrin fått tillbaka vid blotta närheten till Kalarel, som han ansåg som sin mästare. Men Gordrin skulle inte behöva återgå till sitt tidigare liv som kringstrykande jägare i tunnlarna, han skulle istället stå för säkerheten ned till entrén till det heligaste, och under sig hade han fått otaliga odöda att styra över, likväl en stadig ström av härligt förruttnat kött att sätta tänderna i. Gordrin gick helt upp i sin nya existens och glömde med tiden allt han någonsin lärt sig om de mystiska krafterna. Bara kött var viktigt nu.
Idag…

Irea, Torbjörn, Zekdorl, Xyronna och Arillas började känna av alla umbäranden de fått utstå sedan de steg ner i tunnlarna under Shadowkeep. De var lyckligt lottade som hade lyckats finna den dolda rustkammaren och där fått sig lite tid till både helande dvala och eftertänksamhet. Men det var länge sedan nu, eller kändes så i alla fall. Så mycket hade hänt…. Hobgoblins, Gelekuber, sprängd barrikad, och sedan handgemäng med vildsinta hobgoblins. De tog stryk helt enkelt. Efter att ha tillintetgjort den lilla styrkan hobgoblins och deras barrikad så satte de fart mot dörren de tidigare vägrat följa sin hobgonlinfånge igenom. Väl på andra sidan möttes de av….

En magnifik sal, en hyllning till en stor riddare som slagits mot drakar och ondskans makter. En titanisk staty av den heroiske riddaren var placerad mitt i salen, dess huvud svävade åtminstone 6 meter ovanför äventyrarnas huvuden. I dess hand vilade ett gigantiskt stensvärd. Alla var överens om att de två mindre drakstatyerna såg avgjort onda ut, så dem tänkte de inte närma sig om de kunde hjälpa det. Den förste att kliva in i salen var Xyronna, och hon var också den förste, av många, att få smaka på titanriddarens vrede. Från statyn kom en kraftvåg som slog andan ur henne, gav henne både frakturer, sträckningar och seriösa blåmärken, samt vräkte ner henne på golvet. De övriga stod kvar vid dörröppningen och gjorde ansatser att vända om och ta sina chanser med hobgoblinerna istället, men icke! Dörren fanns inte längre och deras famlande möttes bara av slät vägg. I bortre ändan av runnet, förbi titanen, pulserade ett blåaktigt och ljusstarkt sken som sträckte sig över hela bortre väggen, och därmed spärrade accessen till den enda synliga dörren ut härifrån. De var alla överens om att det nog var deras bästa chans hittills i alla fall. Mot titanen skulle de nog inte ha någon större chans ansåg de.

Medan Xyronna reste sig upp på darriga ben, tyckte sig övriga längs väggen då det verkade som om titanen inte brydde sig om dem där. Så snart tieflingen rest sig dönade det till från statyn igen och Xyronna träffades av ännu en hästspark i mellangärdet. Denna gången gjorde det mycket mer ont, och Xyronna kunde nu tydligt märka att flera inre organ tagit allvarlig skada då hon hostade blod. Hon bestämde sig för att inte resa sig fler gånger utan krypa var hon nu skulle hän hädanefter.
Hon kröp utanför titanens räckvidd och gjorde liksom de övriga, tryckte sig tätt intill väggen, fast krypandes då alltså.

När jag säger ”de övriga”, ja då brukar jag inte mena Torbjörn, och gör inte det nu heller. Han hade valt att stanna kvar där de kom in i salen och siktade med sin pilbåge än mot titanen, än mot drakarna, och hade en svår strid inom sig om vad han egentligen skulle ta sig för. Efter många dyrbara sekunder tog han så några steg in i rummet och… Ffffuuumpp! Kraften från titanen var osannolik och Torbjörn, jägaren från vidderna, hade aldrig känt en sådan smärta. Smällen hade tagit i de nedre regionerna, om vi säger så. Han tog sig dock fram till sockeln titanen stod på och började frenestiskt söka efter eventuella kontroller som stängde av mördarmaskinen. I Stridens allvar och med ett oroväckande bultande skrev, skärpte han blicken som blev knivskarp. Han upptäckte oregelbundenheter i utsmyckningarna på sockeln. Det var två knappar med symboler på.

‘Vilken ska jag trycka på?’ ropade han genom salen.
De övriga stod som frågetecken. Hur skulle de veta?

Arillas hade under tiden tagit sig helt runt till motsatta sidan av salen. Här blev rummet till en gång som kantades av små kerubiska statyer som var och en höll en amfora över huvudet. I bortre ändan av gången såg han det skimmrande rutnätet som spärrade för dörren. Det var bara en fem-sju meter till väggen och dörren, gången var kanske 4 meter bred. Han tyckte inte om kerubernas leende ansikten, men föredrog dem framför en titanisk staty eller drakar i sten. Han tog ett steg in i gången och hann precis passera de första två keruberna innan fällan slog ihop om honom. Keruberna sänkte sina amforor samtidigt som en bur av ren energi spärrade Arillas inne i hallgången som nu effektivt sett var en bur. Vattnet stormade ut ur amfororna med sådan kraft att han tappade sitt fotfäste och spolades med stor kraft längs golvet och slog i ett par av keruberna med stor kraft. Kollisionerna tog nästan andan ur honom men han tog sig snabbt upp på fötterna. Vattnet steg mycket hastigt och redan efter några sekunder var det knädjupt. Han gjorde en snabb kalkyl i huvudet och gav sig kanske 10 sekunder till innan vattnet hade fyllt hela kraftburen, vilket skulle komma att göra det riktigt svårt att andas i någon större utsträckning, så tillvida att det inte handlade om att andas vatten (vilket nu en gång inte funkar så bra med varken folk ut Eladrins stam, eller för den delen de flesta av de landlevande varelserna som befolkar jorden). Hans blick mötte Ireas och han såg bara desperation i dem. Han hörde inget där innifrån buren utom forsande vatten, men kunde se att det pågick febril aktivitet utanför. Xyronna hade tagit sig upp på fötter och rörde sig försiktigt längs titanens sockel, Torbjörn fick sig en tryckare och for bort i väggen och föll ihop i en livlös hög, Zekdorl greppade sitt svärd och gick med resoluta steg mot titanen, eller kanske mot drakarna. Arillas såg att de höll på med något, kanske en avstängningsmekanism. Vattnet fortsatte att forsa och en magisk virvel bildades i mitteln av hallen som nu hotade att suga in honom. Arillas hade bara en utväg, att vandra de hemliga vägarna bara hans folk kände till. Han slöt sina ögon och visualiserade hur hans astrala kropp färdades genom alla hinder fram till dess mål, och när han slog upp ögonen så befann han sig där han önskat. Han bad en stilla bön att denna förmåga inte någonsin skulle lämna honom. Den hade räddat honom ur knipor förr, och han räknade med att den skulle kunna göra det igen i framtiden (jodå, den där Arillas är en riktig spåman).

När Arillas väl var ute ur buren och titanens skydd var satt ur spel återstod bara att komma på hur de nu skulle kunna ta sig vidare. Dörren de kommit in igenom var fortfarande borta, kraftburen i hallgången var nu helt fylld av vatten och en stark virvel spolade runt där inne. Hade man varit fast i den skulle man troligtvis blivit ihjälslagen innan man hunnit drunkna, tänkte de. Ja, inte Irea då, som för länge sedan tappat allt intresse för både titaner, drakar, keruber och vattenvirvlar. Hon studerade bekymrad sina naglar som hade fått sig några rejäla törnar sedan sist hon gjort vid dem. Torbjörn låg medvetslös vid hennes fötter, men om hon märkte det så visade hon i alla fall inga av de känslor som detta faktum kunde frammana, eller inte frammana, hos henne. Arillas gick fram till den första kerubstaty han kunde nå. Dess amfora befann sig innuti kraftburen, men resten av dess kropp var utanför. Han förde händerna försiktigt över den, sökandes efter något sätt att avtvinga den dss hemligheter.

Det skulle han inte gjort.

De där drakarna…. de blev lite purkna av att den närgångne Eladrinen famlade på stenbarnen och öppnade resolut sina käftar och släppte lös varsin energibolt. Båda träffade Arillas…..h å r t. Han stapplade flera meter bakåt av smärta och av kraften i attacken, samtidigt som han lovade sig själv att inte peta på någon eller något utan att be om tillåtelse först. han tog stryk, men han hade samtidigt lyckats hitta den information han varit ute efter och visste nu hur han skulle kunna stänga av fällan framför dem. Problemet var bara att han inte skulle överleva drakarnas attacker tillräckligt länge för att utföra sitt värv. Irea var utmattad och kunde inte längre hela varken sig själv eller någon annan. De hade alla tömt ur sina sista reserver, tänkt sina mest positiva tankar, bortsett från seriösa skador till den grad att såren slutit sig, bett alla möjliga böner, och skvalpat i sig alla de mirakelkurer de hade med sig (ja, bortsett från ett par oidentifierade potions som de inte vågade sig på att bälga i sig, inte ens i denna nödens timme). Kort sagt, det enda de hade kvar att ge var goda idéér, och var det något som de var bra på att ha…. så var det inte just Goda Idéer. Idéer, men inga direkt Goda.

De var ju helt på det klara med att de där drakstatyerna var ett seriöst problem, ett som var tvunget att lösas. Därför kom de fram till några olika sätt att närma sig problemet.

Idé 1: De såg på drakarnas munnar. De såg på den medvetslöse Torbjörn. De såg för sitt inre öga hur det skulle gå att drapera Torbjörn över en drakes mun och på så sätt halvera antalet attacker.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 2: De såg på Torbjörn, fortfarande medvetslös. De såg på Zekdorls svällande biceps. De såg för sitt inre öga hur Zekdorl lobbade Torbjörn genom rummet, mot drakarna så att de blev distraherade och Arillas skulle kunna feplla med sitt och rädda dagen.

(Torbjörns spelare opponerade sig fortfarande inte, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 3: De såg Torbjörn på golvet. De såg att han skulle fungera som en sköld mot attacker om han bands på Arillas rygg. Strängen i Torbjörns båge skulle kunna användas att binda med.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, som vanligt i detta ärende, vilket de alla tog som ett medgivande)

Idé 4: De såg Torbjörn på golvet, medvetslös. De såg på keruberna som verkade lite bräckliga. De såg för sitt inre öga hur de svingade Torbjörn i fötterna mot keruberna till något gick sönder. Förhoppningsvis keruberna innan Torbjörn, men inget i livet är säkert.

(Torbjörns spelare opponerade sig inte, vilket de alla tog som att han teg och samtyckte)

Nu kom Torbjörns spelare tillbaka ifrån sitt möte med hemvärnet, vilket han bevistat sedan han blivit medvetslös några paragrafer ovanför. Han undrade hur de låg till. Gruppen berättade en del av det, men kanske inte hela sanningen. Det syntes på dem att de var lite besvikna på att han var tillbaka så tidigt att de inte hann välja en av idéerna och genomföra den.

Därför blev det istället;

Idé 5: Denna genomfördes verkligen. Zekdorl, som relativt oskadd, utsågs till att gå emot drakstatyerna för att ‘dra på sig elden’ medan Arillas utförde vad han nu skulle göra med keruberna. Resultat: Zekdorl fick smaka en drakes Power Breath rakt i mellangärdet och kom därmed inte ett enda steg närmare dem då kraften i attacken tryckte tillbaka honom. När sedan Arillas fepllade med keruben så fick han två boltar mot sig, varav den ena träffade väggen så att gnistorna yrde, och den andra träffade honom i korsryggen så att hans underkläder sveddes och han var nu nere på sina sista två (2) hitpoints och var alltså ganska skakig i både knän och händer. Irea draperade sin kropp över Arillas och gjorde sig till en levande sköld (egentligen Torbjörns jobb, men sen gick ju inte det…) och Arillas skärpte sina sinnen till sitt yttersta. Förutseende nog hade Zekdorl bundit ett rep om midjan på Arillas och stod nu i en hörna redo att rycka bort honom om det skulle behövas. Drakarna hade laddat om, energin dallrade i deras svalg, dess ögon utstrålade slutgiltighet. De skulle just till att avlossa en totalt förintande salva när Arillas till slut lyckades avaktivera den sista arkana mekanismen.

Kraftburen försvann så hastigt att vattnet i hallgången under bråkdelen av en sekund inte riktigt förstod att inget längre spärrade det inne. Arillas och Irea upplevde denna korta tidsrymd på ett annat sätt än alla de övriga. De kunde se en massiv vattenvägg stå och dallra framför dem. Det var som att sväva över ett kavt hav.

Sedan vräkte sig havet mot dem med all sin kraft och spolade bort dem med förintande styrka. Förintande vill säga om de spolats in i titanens sockel, men lyckligtvis höll Irea sig fast vid Arillas, som var bunden med rep om midjan vars andra ända hölls av den mäktige Zekdorl. han hade inte hunnit rycka undan dem innan vattnet kommit stormande, men han hade åtminstone lyckats hindra dem att bli krossade mot stenen, och det var nog för honom.

De var alla totalt slutkörda. De hjälpte varanda på fötter och tog de sista stapplande stegen mot dörren i änden av hallgången. Kraftfältet var nu upplöst och dörren skulle gå att öppna. Irea började göra sin skarpsynta undersökning, men en fot kom farande som sparkade upp dörren innan hon var klar. Hade dörren varit behängd med några fällor så hade de alla blivit drabbade, men så var inte fallet denna gången. Stanken som slog emot dem från den mörka korridoren på andra sidan dörren var bedövande. Tjocka kakor av mögel klängde på väggar, tak och golv. Stanken var som från mängder av döda som tillsammans ruttnat och möglat långsamt och tillsammans. Trots detta slet de upp en sunrod och tog några resoluta steg in i gången. De stängde dörren bakom sig. Om det fanns ännu en dörr runt hörnet i denna gång så skulle de sätta sig här och vila en stund.

Det fanns det.

Oozen närmar sig och man ser hur Torbjörn börjar bli nervös när den kommer närmare, snabbt som ögan springer han till vänster och sedan skjuter 2 pilar åt andra hållet. Han berättare lite senare att han såg någon i mörkret där borta och det är fortfarande kvar.

I min ögonvrå ser jag hur Xyronna laddar upp för att kasta sin kaststjärna (shuriken) på Oozen, den gräver in sig djupt och börjar smälta.

Jag tar upp min stans vid Oozen och svingar mitt svärd, jag karver in rätt djupt i den och det ser ut som den tar skada av det.

Nu när jag står så här nära ser jag allt som Oozen har ätit, döda råttor och en massa damråttor.

Oozen som inte såg ut att gilla det försöker slå, på något sätt så måste han ha missbedömt avståndet mellan oss då han helt och hållet missar mig och slår på sig själv.

Arillas stiger uppbrevid utan att backa och hjältelik ut, det ser ut som en våg av åska som även trycker tillbaka Oozen.

Vi hör ett flertal Hobgoblins närma sig från dörren som vi kom ifrån så vi tar och befäster oss i hörnan där Torbjörn gick.

När jag kommer fram ställer jag mig precis framför Torbjörn så jag kan ta smällen om det skulle behövas, det dröjde inte länge innan jag fick något kastat på mig.

Alla går till hörnet och Arillas tar med sig vår fånge, då vi missbedömde snabbheten lite på Oozen så kommer den ifatt och går rakt igenom Arillas, Xyronna och vår fånge, ingen av dom hinner reagera så dom sugs rakt in i den.

Vår fånge dog och den börjar fräta på Xyronna och Arillas. De försöker ta sig ut medans jag Torbjörn och Irea hjälps åt att döda de andra två som Torbjörn börjat skjuta på.

Den ena dör och sprängs, jag lyckas att ta det mästa på skölden så jag blev alldrig skadad, Vi dödade den andra med, då jag inte var berädd på det för man har Oozen precis bakom sig med så träffar det.

Jag backar ett steg så att inte jag också åker in i Oozen, både Xyronna och Arillas lyckades att ta sig ur, Oozen som inte står stilla letar efter sitt nästa mål som stog i hörnet, detta var Irea som även tog skada av den andra som sprängdes.

Det ser väldigt mörkt ut för Irea vid denna tidpunkt, jag tänkte att jag var tvungen att göra något så samtidigt som jag slår på Oozen försöker jag flytta den 2 steg, det lyckades och Xyronna är snabb och hjälper Irea ut. De lyckas fly bakåt medas dom kastar shurikens och spells på den, sammtidigt som Torbjörn har tagit sig längre ner i gången och skjuter därifrån, han har även dragit fram en sunrod så vi ser hur bra som helst.

Oozen som ser ut att ha svårt att röra sig nu lyckas att komma fram och sluka upp mig med. Innan jag har tid att ta mig låss så slår de andra en gång till och Oozen sjuker till marken och jag kommer låss.

Vi tar ett par minuter vila i ett rum som har en dörr i som leder vidare till en gravkammare. Xyronna och Arillas ser ett par sakrofager med bilder på 2 barn längre fram, dom öppnar och ser 2 skelett av döda barn, de har ett par utsmyckningar. Det var här Arillas hade känt magi ifrån, från den pojkens halsband och armband.

Lukten här inne är obeskrivlig men dock så är det lite bättre jämnfört när vi var uppe vid alla de odöda och slogs.

Jag såg inte mycket vad dom gjorde då jag inte vill besudla de dödas sovplats.

Xyronna kvick som hon är går bort mot dörren vi kom ifrån och hör ett par hobgoblins prata på andra sidan, hon hör dom gräla om vem som skulle gå och och kolla om vi var vid liv, efter en liten stund så kom dom fram till att de skulle öppna dörrarna tillsammans, Xyronna skyndar sig tillbaka för att berätta.

Jag stannar kvara då jag inte är speciellt tyst av mig, dom andra rustar iväg och sedan släcker ljuset och väntar på dom. Dom hör hur dörren knarrar när dom sakta öppnar, när dom öppnat ca 10 cm så skriker den ena av dom ”JAG SER DEN”. Dom slänger snabbt igen dörren och hör inte av dom.

Jag hör hur dörren stängs igen, Xyronna och Torbjörn ville ut och kolla vad som hände, Xyronna och Torbjörn pinnar iväg medans jag, Arillas och Irea är kvar här och väntar.

Efter en liten stund kommer Xyronna och raporterar att där har samlats en massa Hobgoblins utanför då Torbjörn lyckades trampa på bräderna vi ryckte låss. Dom har även satt upp en blockad av brädor, stolar och bord.

Xyronna går ut för att kolla satusen igen och kommer nästan rusandes in igen. Hon säger ”Torbjörn är borta jag ser han inte längre” hon berättar även att dom har byggt på blockaden och den sträcker sig nästan upp till taket.

De börjar diskutera hur dom ska göra, Arillas kommer med iden att vi spränger blockaden med hans magi för att komma fram, JAg infliker att vi kan sätta eld på den med på så sätt göra mer skada, Irea tyckte det inte var en speciellt bra ide. Arillas sa också att vi behöver något att ha framför oss som skyddar oss när vi ska fram och spränga upp barikaden. Jag kommer med iden att vi kan använda dörrarna för detta, jag kan ta en och Xyronna kan ta en. De beslutar sig för att inte sätta eld på barikaden men spränga den fram med Arillas magi.

För att det ska se ut som om Oozen kommer så tar jag en dörr och Xyronna får släpa på en. Vi går sakta ut med dom så det ser ut som om det är det är Oozen som kommer. Xyronna hör dom skrika på goblin ”DEN KOMMER”, de avlossar pilarna mot dörren jag håller, jag ser hur pilarna sticker igenom på andra sidan.

När vi har kommit tillräckligt nära så blåser Arillas av sin magi, den träffar den bräckliga barikaden och alla delarna flyger ut, samtidigt som de hobgoblins som står på andra sidan flyger bort och tar en både plakor och stolar över sig.

Xyronna passar på när hon får klar sikt att kasta en till shuriken, och Irea följer efter med en magisk lans.

Efter de första sekunderna så märker vi att bråtet börjar röra på sig och det visar sig att det är Torbjörn, han hade inte blivit kidnappad eller bortförd han hade bara gömt sig under allt bråte som dom hade byggt upp.

Han snabbt kastar sig mot vägen och avfyrar 2 pilar, den ena träffar medans den andra flyger helt fel. Hobgoblinsen är lite överaskade men kommer över det snabbt och är ute efter Torbjörn som är närmast dom, dom flyger på han en efter en.

Arillas tittar fram och kastar magi på en av pilbågsskyttarna, han faller. Det börjar redan tunna ut för hobgoblinsen.

Jag släpper dörren och använder min acidbreath för att förgöra några till, springer fram lite och försöker slå, då jag är lite utmattad efter lyft fram dörren och även använt min acidbreath så missar jag.

Xyronna ksater sig fram i striden och sänker ännu en med båge, nu är där bara 2 till, jag plaserar mig imellan dom och slår ner båda två. Under tiden så har Irea använt sin magi och helat oss.

Den andra dörren vi såg innan är blockerad nu från detta hållet, vi inser också att tiden knappar in och vi måste göra något nu.

Utan större eftertanke rusar vi mot två arga hobgoblins som inte gillade mitt lösenord. Två småttingar som dessa blir enkelt. Men, se där, nu backade de visst in i en stor kammare. Och de är inte ensamma, dessa två hobgoblins. Gott om vänner har dom.

Jag önskar verkligen att jag hade valt andra kläder idag, kanske de med mer vin-rankemönster. Mm, de hade helt klart varit bättre idag.

Plumps. Där knuffar Zekdorl ner den första hobgoblinen i den kantlösa brunnen mitt i rummet. Mer händer i striden men Irea noterar bara vad som händer och koncentrerar sig på något, för henne viktigare.

Eller kanske klänningen med röda band där nere? Passar kanske bättre till såna här ställen. Och håret, kanske skulle gjort några små flätor i det? Behöver ju -

En hobgoblin advancerar mot Irea och attackerar med en flail, men missar.

Variera mig! Irea framkallar heligt ljus som bränner hobgoblinen fruktansvärt. Den skriker av smärta och vaklar bakåt. Så går det när man avbryter mina tankar.

Plumps. En till hobgoblin knuffas ner i brunnen.

Sannerligen intressant taktik. Bara att skicka ner några lansar och spetsa dessa natur-fördärvare. Sen när vi har tillräckligt där nere. Hoppas inte alla drunkar, jag vill höra dom skrika.

Plumps.

Perfekt, en till som åkte ner i brunnen. Jag tycker att det börjar arta sig det här. Hmm, visst, vår kleptomaniska tiefling verkar lite skadad. Äsh, hon får klarar sig ett tag till. Vart var jag? Jo, håret. Småflätor. Mmm. Får testa det i morgon helt klart.

Men vart tog Zekdorl vägen nu då? Jaja, han sprang väl iväg efter den fulingen som satte fart uppåt den andra gången där. Typiskt att vår ranger fick sig en sån törn av hobgoblinen han inte såg bakom hörnet. Jaja, tanken räknas väl.

Detta börjar ju bli tröttsamt. När kommer den där besten de skrek efter innan? Behöver nåt större att kasta lansar på. Dessa är knappt värda min tid.

”Trampa inte på mossan!!” skriker Irae plötsligt och med en grön helig lans förgör hon en något förskräckt hobgoblin som tog sitt sista steg för detta livet.

Under tiden försöker Zekdorl kravla sig upp från brunnen där han spenderat dyrbar tid att trampa vatten och försöka komma överst i den alltjämt växande högen av kämpande hobgoblins där nere. (( Tro inte att vi slutade skicka ner hobgoblins bara för att Zekdorl oxå kom ner dit. Nejdå. ))

Men, se där, där kommer det ju fram nåt.

Värst vad det blev ensamt här. Ah, den där Eladrinen teleporterade sig bort igen. Och vart blir Zekdorl av? Vart gömmer sig den där rangern igen? Jasså, långt upp i trappan. Men oj, Xyronna, värst vad du ser skadad ut, jag kanske -

Swappp. Spindlen hoppar tvärs genom hela rummet och attackerar Irea. Men missar. Arillas skriker till Irea att hon borde se upp med spindlen för det är ett sälskapsdjur / riddjur till Drows – och kan vara riktigt farliga.

Jaja, det är bara en förvuxen hoppspindel. Lär väl inte vara nån match för Meloras renande ljus. Alla onaturliga monster ska dö!

Spidlen väser till och hoppar snabbt bort från Irea när den får sig en omgång av heligt ljus.

Striden fortsätter och våra hjältar kämpar modigt mot både spindeln och de resternade hobgoblinsen. Zekdorl lyckas ta sig ur brunnen med Arillas hjälp och blir en efterlängtad hjälp där uppe.

Jag önskar verkligen att vi tar oss till en storstad snart. Nu är mina kläder skrynkliga igen, efter bara en kort strid! Måste verkligen köpa in skrynkelfria kläder. Detta duger inte. ”Men sitt still då!” ryter Irea när Zekdorl vrider sig för mycket när hon befriar honom från hans vid det här laget ganska allvarliga skador.

Bara en hobgoblin har kommit undan, han som sprang åt samma gång där spidlen uppenbarade sig. Kvickt undersöks den gången, som visar sig leda till ett rum lämpligt för en gigantisk inburad spindel. Tomt, så när på den vettskrämda hobgoblinen som sitter i hörnet och försöker göra sig så osynlig som möjligt.

Hobgoblinen tas snabbt om hand, levande för omväxlings skull. Han frågas ut om vad som väntar oss längre in, det ack så viktiga lösenordet lirkas ur honom – ”Livet är svårt i mörkret.”

Pyttsan, livet är svårt i ljuset.

Sen tvingas hobgoblinen att leda vägen till ledaren. Lika bra att vara lite effektiva enades gruppen om. De tar första gången till höger.