Naivara, skuttande marsch!

Vard ligger på grott golvet och taket rasar in, innan det är för sent är redan Naivara och Rieta framme och sliter i hans kläder för att få tag i all loot, Naivara ser halsbandet efter använt sin kniv för att sprätta upp både armor och tröja, det ramlar även ut 4 större gems som hon hittar, Rieta går längre ner och har mindre problem att hitta penning pungen som hänger vid sidan. Medan dom två länsar Vard så fortsätter resten av gruppen mot kedjan och börjar klättra upp. Taket börjar rasa in när Naivara och Rieta kollar bakom sig och börjar rusa mot kedjan och kastar sig ut mot den när hela taket rasar in och grottan är förseglad.

Många sår men alla klarade att ta sig upp, tar sig tillbaka till gate huset som passerades tidigare för att försöka vila ut, Naivara klättrar samtidigt upp på taket och ser 3 quicklings borta vid vatten fallet. Talron börjar se om såren på samtliga och när Naivara kommer tillbaka in där samtliga sitter och nästan sover bestämmer de sig för att vila upp sig med lite sömn.

Bax pratar något om att få troll på det rätta hållet, Naivara och Rieta reser sig upp och går ut ur rummet medan Bax fortsätter att prata om vad som ska göras här näst. Naivara och Rieta tar ungefär en kvart på sig och letar igenom hela denna gamla slitna borgen men hittar inget användbart, när dom kommer tillbaka så hör dom från Bax ”Jakten på svärdet är nu igång, nu drar vi ut”, under tiden har Talron bröt ner magin i armorn som hittades för att få ut det dyrbara residium. Nu sätter sig Naivara ner och läser log boken som hittades där det står vem som har svärdet dom söker nu, det är dragen Drouglarch som ska vara en ‘minion’ till Skallmad när han hade lurat han på svärdsskidan till svärdet. Rieta drar sig till minnas detta namnet och berättar att det är en svart drake, Bronweg kläcker en ide om att skicka ut förfalskade skallmad brev för att få trollen att anfalla varandra, Naivara sätter igång och börjar läsa och komma in i Skallmads dåliga samt urdåliga skrift.

Diskutionen fortsätter och de kommer fram till nästa steg vore vara att ta sig till Celduilon, alv staden, för att resa fungerar det bäst med spök hästar som går på vatten, då börjar Talron ritualen för att framana dom. Naivara ger order till sin mörka alv ”vän” att lämna dessa scrolls till trollen i den vanliga världen. Sen bär det av mot Celduilon vilket inte tar allt för lång tid då Talron lyckats ovanligt bra med hästarna och dom rider igenom lera och vatten som det skulle vara gjort av sten väg. Staden börjar synas bortom horisonten och dom börjar se rökpelare komma från staden, när staden börjar komma inom synhåll syns även en belägring mot staden, det syns ca 20 cyclops, 5 formorier, 2 av samma kaliber som de slogs mot förut och 3 andra som är i hel rustning.

Naivara som smyger snabbare än alla andra hoppar av hästen och smyger snabbt fram och får tag i en flyende eladrin och frågar vad som händer, eladrinen berättar snabbt vad som hänt sedan flyr mot moon portalen. Hon springer efter och på vägen hittar hon ett apotek, inte mycket kvar men hon hittar 5 healing of life och en säck med örter, springer sedan vidare för att stoppa fler eladrins för mer information men ingen som stannar och lyssnar.

Naivara tar ett djupt andetag och skriker ”BÄD ÄR HÄR, SLUTA FLY”, ingen reagerar då dom är i feywild och ingen har hört talas om den berömda äventyrarna BÄD. Hon kommer fram till portalen och ser än äldre eladrin som bär på en stav, han försöker få Naivara att gå igenom portalen då den är bara öppen i några minuter mer, hon argumenterar i mot och frågar varför inte dom skyddar staden, svaret från den äldre eladrin blir, ”Vi har inga soldater kvar alla är i Moonstair, där är bara de få som är kvar på murarna”, när sista vakt gått igenom går även han igenom portalen och den stängs, Naivara står nu själv i staden och rusar bort mot muren och upp på den, hon hör hur en formorier skriker ”Skicka ut staven och vi drar oss tillbaka”, hon svarar snabbt med en lögn ” Drouglarch har redan tagit staven”. Det blir tyst en längre stund och samma röst ropar nu ”Skicka ut era bästa jägare och hämta tillbaka den, vi garanterar fri passage”, Naivara glatt hoppar ner för muren och börjar marschera skuttandes mot belägringen, när hon kommit fram frågar hon ”Vad heter du?”, den ena formorien vet inte vad han ska svara men lyckas att klämma ur sig ”Jag heter Krevesh” fortfarande lite stum över denna taniga eladrin som kommit fram skuttandes mot dom.

Skalmad en krigare eller en fjant.

Rieta och Bax gick först in i bergsrummet och tittade sig runt om kring. Och längst inne i rummet kunde de se att skalmad stod helt ensam. De tittade på varandra och hade ganska svårt att se allvaret i situationen då förra gången som de mött denna fiende kunde de knappt ens kalla det en strid då skalmad dog på under sex sekunder. Och där stod han helt ensamen som en lite blomma redo att plockas.

Han hade visserligen uppgraderat sig lite och skaffat en ny skinande järnrustning och en gryta?? Och de kunde inte riktigt sätta fingret på det men han så betydligt större ut. Men det gjorde inte så mycket skillnad. Han såg fortfarande lite mesig ut.

Under tiden som de stod och betraktade Skalmad vände han sig plötsligt om och han stirrade argt på dem. Hans gula konstgjorda öga började lysa och ljuset sköt ut ur den och genomträngde Rietas själ.

Rietas blick blev lite frånvarande och allt hon gjorde såg ut som om det gjordes i seg kola. Hennes kropp verkade inte vilja lyda henne.

När Nivara såg detta stred hon snabbt till handling genom att från skuggorna skjuta iväg ett lod mot Skalmad. Lodet for igenom luft en fruktansvärd hastighet och träffade sitt mål rakt genom rustningen och djupt in i kroppen. Skalmad var påtagligt chockad av kraften från pilen och vacklade tillbaka med ett dumt grin på läpparna.

Men han börjar snart röra sig sakta framåt men när han rör sig är det som om han vill lura in dem i en fälla som om kanske golvet skulle komma att rasa in vid minsta viktförändring så för att ta det säkra före det osäkra smög Talron fram och började mumla kommenderade ord till trollet och om det kanske var kombin av smärtan och förvirringen från lodet förblev osagt men Skalmad sa bara – ja min herre och började gå som om han satt fast i ett koppel och lydde minsta vik Talron beordrade honom att göra.

När Skalmad kommit halvväg såg ett ut som om Talron ryckte till i det osynliga kopplet och av kraften av rycket flög Skalmads ögon ut. Resultatet blev en ännu dummare troll och det trodde gänget att de aldrig skulle få se.

Bronweg gick fram mot trollet och hånade honom samtidigt som han högg han i ryggen och putade honom fram till Bax och Rieta. Skalmad försökte att hugga tillbaka men det blev mest en viftning i luften. De var inte sena att ta tillfället i akt och högg fler djupa sår i Skalmads redan sårade kropp och han såg redan halvdöd ut.

Skalmad skakade av vrede nu och han försökte försvara sig så gott han kunde men det ända som hände var att han skvätte ner Bax med sitt eget blod.

Bax som såg sin möjlighet att avancera lite rörde sig runt Skalmad och ställde sig bakom hans rygg.

Skalmads öga började lysa oroväckande igen och en stark explosion av intensivt ljus omgav allt som var intill honom. Han skriker till själv som om han själv också blev skadad i explosionen och detta kunde de bara tolka som en desperat handling från ett döende troll.

Bax och Bronweg kastades tillbaka av kraften och landade ett par meter bort.

Naivar fortsatt som alltid att hålla sig i skuggorna och när hon trodde att Skalmad tittade bort hoppade hon fram och sköt i väg ett lod och sen försvann hon in i skuggorna igen. Den gången missade hon men det gjorde inte så mycket eftersom att det var sällan hon slösade bort lod på det viset och kallade det för ett varningsskott.

Talron som inte visste riktigt vad han skulle hitta på fick syn på kitteln längst in i rummet som det ångade bara mer och mer i från. Snabb som en liten vessla gick han med raska steg dit för att se om han kunde göra något åt den men när han stod sidan om den kunde han bara konstatera att det var en gryta och hade ingen aning om det lagades mat i den eller om det var mer magiska saker med den.

Han tittade lite filurigt på den och plockade upp en sten och släppte den i den och först hände inget så han lutade sig lite närmare och då sprutade det upp något som träffade honom i ansiktet. Smärtan var inte som vanligt det var men som om smärtan satt i huvudet och han tog sig för huvudet medan svarta tankar fyllde han huvud om hopplöshet och att bli besegrad. Det höll inte i så länge men han ville aldrig uppleva känslan igen.

Han ställde sig ett par steg bort och tittade på kitteln igen och tänkte är det allt den kan göra?

Snart fick han svar på den frågan. Någon kalops skulle det inte bli om de inte gjorde den själv för ur grytan hoppade ett riktigt fult troll upp. De såg genomskinligt ut och Talron kom snabbt fram till vad fel plats och fel tillfälle innebär och försökte ta sig bort från den så fort som möjligt.

Kitteln var tydligen uppvärmd nu för nu började den anfalla alla som var inom skotthåll. Den andra som träffades av Bax. Han påverkades inte lika hårt som Talron gjort och än i dag tror gänget att det är all spriten som Bax hällt sig som skyddade honom från psykiska skador.

Bax vände sig snabbt om och som om han såg en mö i nöd rusade han till Talrons räddning och kastade trollet flera meter tillbaka.

Rieta som också såg att helaren var i nöd lyckades hitta en kraft som var tillräcklig för att slå Skalmad medvetslös.

Skuggtrollet fick snart sällskap av Vard en hemsk varelse som inte under några omständigheter fick komma till denna världen var nu här. Rieta visste inte riktigt varför det skulle vara så hemskt men tydligen skulle jorden gå under eller något. Hon var inte helt övertygad om detta men för att ta det säkra före det osäkra måste de ta dö på den. Det var de alla övertygade om.

När Rieata tittade ner på Skalmad såg hon hur det gula ögat började lysa och sen bara försvann det och på andra sidan rummet stod Vard med ögat i handen och skrockade ondskefullt.

Striden fortsatte och det kändes lite som om det var att börja om igen men med jobbigare fiende och Rieta kände sig lite för mörbultad för att det skulle vara hälsosamt men det var ändå inget jämtemot hur Talron snart skulle känna sig.

Ett skuggtroll till har dykt upp och Rieta klyver det skuggtrollet som kom först och hon kände det lite som att var gång ett skuggtroll dog så skulle ett nytt dyka upp i kitteln så väldigt irriterad började hon att bli.

Talron såg mer positivt på det hela och manade fram sina älskade statyer och sa retfull – Nu placerar jag dem här (framför Vard) och då kan inte du gå förbi. Jobbigt va. Med världen största leende på läpparna.

Det leendet stannade inte kvar så länge på hans läppar tyvärr då det gula ögat exploderade igen och slog honom medvetslös.

Nu hade helvetet riktigt gått lös i gänget. De gav varandra en snabb blick. Alla visste vad som gällde nu. De hade slagit helaren medvetslös och deras hämnd skulle bli smärtsam.

Bax tog sig snabbt till Talron och hällde i honom den helande dryck och kunde bara be till sin gud att det skulle vara tillräckligt att få fart på helaren igen.

Och samtidigt börjar resten av gängets hämnd. Rieta kastade eldbollar, Nivara lät loden fara genom luften, och Bronweg började offra själar.

Talron började vakna till liv igen och började mumla något om en cirkel som skulle hålla honom vid livet typ förevigt.

Bax som nu både var lättad och ursinnig på samma gång reste sig upp och sprutade sin drakandedräkt mot Vard och skuggtrollet.

Huggen ekar mellan väggarna och loden viner genom luften medan striden fortsätter tills de hör en röst som bara blir starkare och starkare. Det var Talron som tog ton och tittar på Rieta – JAG SPÅR EN PROFETIA ………

Fångar?

De stod i troglodyternas näste. Luften låg tung av stanken från de smutsiga djuren. Golvet var täckt av träck och gamla matrester. Iden om att man inte skiter där man äter var inget begrepp Trogledyterna verkade känna till. De flesta av gänget var så äcklade av synen att de hade svårt att behålla sina maginnehåll utan Rieta som lootade loss som det inte fanns en morgondag. I botten på nästena hittade hon både det ena och det andra bland annat en massa guld och en handarmborst som Naivara fick. Men i botten hittade hon en ring som hon behöll så länge. Hon tänkte att Talron eller Bronweg säker visste om den var värt något. Men hon tänkte fråga dem lite senare. Nu var det inte läge kändes det som.

Höger eller vänster. Det var de valen de hade att välja mellan. Två gångar och en ledde till trollkungen men vilken. De bestämde sig för den högra.

Den var en smal gång och efter en liten bit kunde de se att det växte några konstiga svampar som Trogledyterna mest troligen såg som föda. De så inte fullt så aptitretade ut så att inte ens Rieata vill smaka på dem som annars ville prova på det mesta.  Svamparna såg ut att växa och ta näring ur kadaver från troglodyterna som var i olika stadier i förruttnelse.

Naivra smög i förväg och tillslut kom hon fram till ett grottrum och snart blev hon varse om att hon inte var ensam. Ett elakt skratt fyllde grottan. Sidan om henne på en upphöjnad stod ett stort troll och hånlog. Så middagen blir levererad idag pojkar vrålade han medan han skrattade. Det han snart kommer att bli visare om är att det är bäd som kommit och de är inte middag.

Strid blir ett fakrum och pilar, stenar och eldklot far genom luften när två troll och två notic anländer. Svärd och hillebard sjöng sina sånger och Bronweg förbannade. Allt som vanligt. Striden var dock lite för jämn då helaren nästan strök med och Bronweg tog ganska mycket skada också men det slutade som alltid. Varelsena blev överlistade av det nu övermäktiga BÄD.

I slutet av striden fick de sista trollet som då var i livet med nöd och näppe iden att han skulle låsa in sig i ett rum och inte allt för smart vrålade han innan han smälde igen dörren utan att låsa att han skulle döda fångarna. Dålig ide. Bronweg rusade efter och öppnade dörren med Talron i hälarna. Det som skulle bli trollets fall var Talrons befallande röstsom ekade mellan väggarna.Det gjorde att trollet inget annat vågade än att gå ut igen ur rummet.

När striden var slut stod de där och funderade var fångarna de sett kom från och vad de skulle göra nu. De kunde ju inte ta med de till striden med trollkungen. Undertiden gick Rieta och letade efter trollhuvuden hon kunde hugga av och lägga i sin huvudsäck. Man vet aldrig när man kan vara i behov av ett trollhuvud.

Ingen rök utan eld

En liten tiefling ensam i världen står, hennes hjärta är fullt tvivel.
Rädslan i bröstet tynger henne hårt, hon kan nog klara detta, varför tror hon det kommer vara så svårt?
Ack varför gav hon sig ut ensam denna farliga natt, varför kunde inte trollen vänta tills alla vaknat?
Rieta fattar mod, svingar svärdet och huvudena rullar i takt med att åskan mullrar.

Orubblig står hon ensam och slåss mot våg efter våg av troll som alla nedgörs med största effektivitet. Inget troll passerar muren.

När vännerna till slut anländer så är det för sent; inga troll kvar. Muren lagas och anfallet mot staden verkar för tillfället hindrat. Slaget är dock inte vunnit än. Det kommer ett brådskande bud som ber hjältarna hjälpa rådsmedlem Ithrika Mountainore, hennes stora hus ser ut att vara satt i brand och de anar det värsta för hon dök aldrig upp till rådet.

De tar sig snabbt geno staden och destu närmare huset de kommer, destu högre upp i staden med bättre utsikt. Morgondimman har skingrats och genom regnets blurriga filter syns det att yttre murarna håller på att ge vika. Många stora stenar katapultas in till staden, många byggnar har satts i brand, ången soldater ligger döda på slagfältet. De tappra soldaterna kämpar på murarna för att mota bort anfallen.

Hjältarna rusar hals över huvud in i rådsmedlemmens brinnande hus. Det är en imponerande stenbyggnad på hela fem våningar. Röken ligger tät och knastrandet av ivrigt brinnande trä hörs. För tyvärr är innanmätet av trä. De jobbar sig uppåt för första trappan ropandes efter Ithrika men utan svar. Talron är den första som svimmar av röken och den intensiva hettan och snar till handling är Rieta som greppar han i hårtofsen och bätet och hivar ut honom från fönstret.

Alven landar hårt på stenläggningen utanför men har bättre tur med att andas i den friska luften. Han spenderar de nästkommande minuterna med att plocka ut glassplitter ur huden.

Under tiden forsätter gruppen ytterliggare en trappa upp, på uppmaning av Naivarah som anar att sovrummet är överst och vad gör man vid denna tiden på dygnet? Sover vanligtvis.

Nästa att få besvär av situationen är Naivarah, som hänger sig ut genom ett fönster för att försöka kunna ta en nypa luft. Elden får dock mer fart av öppna fönster så det blir värre, nu för Bronweg som ser sin utväg i det öppna fönstret. Talron hinner bara se en mörk skugga innan Bronwegs hälar träffar honom.

Rieta försöker desperat ta sig upp mot de översta våningarna, men det går inte att se nåt och mycket har redan rasat in. Hon bryr sig inte av elden som river in henne och röken gör bara att hon känner sig som hemma.

Naivarah tittar försiktigt in i byggnaden och inser att hon får tänka utanför lådan. Huset. Änterhake, rep och svinga upp till balkongen där uppe, inte så omöjligt. En ordentlig hostattack och några sekunder senare klättrar hon vant uppför repet till balkongen på översta våningen.

Bronweg är på benen tack vare att fallet bröts av Talron. Han petar honom lite i sidan och ser att alven kvider. Bra, han lever än. Bronweg väänder sig mot byggnaden, riktar blicken uppåt, spottar i nävarna och hoppar med osedvanlig spänst upp och tar tag i repänden och börjar även han klättra upp till balkongen.

Eldadrinen kämpar med att få upp låset till bakongen och när Bronweg är upp har hon insett att dörren satt sig av hettan. Men några ynkliga pip, skrik, och en nästan bruten axel senare har hon fått fram kofoten och försöker bända upp dörren med en arm.

Bronweg svingar sig över balkongräcket och skratt-hostar lite åt eldadrinens fruktlösa försök och han gör sen splintved av dörren i en handvändning.

Rieta, fortfarande inte besvärad av röken eller elden inser att ut, det måste hon för det börjar knaka olycksbådande i plankorna. Denna gången hinner Talron se skuggan och hinner precis rulla undan.

Uppe på balkongen rusar eladrinen och människan in i rummet. Elden slickar taket som på många ställen redan kollapsat. Golvet är svartbränt och sprött. Sängen står i lågor. Garderoben brinner intensivt med underligt färgskiftande flammor. Askan har laggt sig som en tjock täcker överallt där inte elden sliter i träet. Några steg in till i rummet och Naivarah ser rådsmedlemmen på golvet under en balk som fallit ner. Bronweg tar sig snabbt dit, drar med enkelhet bort balken från henne och lastar snabbt upp den kanske döde dvärgen över ryggen. Ingen tid att förlora, de måste ut, huset rasar vilken sekund som helst!

Naivarah hinner dock få ner lite smycken och värdesaker på vägen ut, de var nästan på vägen ut… Eld fick de att glimma sååå förföriskt. De hinner pricis ut på balkongen och är i färd med att ta sig neråt när de hör att hela byggnaden knakar till och ett stort brak hörs som följs av ett ännu högre ljud som man kan föreställa sig när 5 våningar faller ner på varandra. En kaskad av aska och glödande partiklar kastas upp i en farligt vacker brinnande plym.

Nio Klockor står i låger

Planerna är lagda. Stadens försvar är utarbetade med allt man kan tänka sig behöva inklusive bakhåll, fällor och en stark vilja att besegra vad som än kommer.

Rieata skakar av upphetsning. Ett av hennes mål har alltid varit att få en hel stad att stå upp för sig själva. Att ta sina egna framtider i sina händer och att omfamna sitt öde med en beslutsamhet om att kunna vinna. Tärningen är kastad och bara framtiden vet vad som komma ska. Nöjd med vad de gjort vänder hon sig om och ser Xavior komma springandes med andan i halsen.

Med ett sammanbitet ansikte och meddelar att han måste omedelbart måste lämna staden då han fått en meddelande från sin familj om en krissituation och det fanns ingen tid att förklara.

Gruppen stod lite handfallna och tittade på varandra. Detta var inget de var beredda på. De som kämpat sig igenom så mycket svårigheter och nu på slutkampen skulle de inte längre vara de fantastiska fem utan fyra.

Ingen lämnades helt oberörd utom möjligen Bronweg som muttrade något om att han fick skylla sig själv nu när han inte skulle få någon del av looten.

Och när de stod där om funderade om de skulle göra några sista ändringar i planen kom en trupp springandes . De var alldeles sotiga och kläderna var brända på sina ställen. Paniken i deras ögon talade sitt eget språk. De vrålade att nio klockor stod i lågor och att bevingade bestar anföll staden.

Gänget förstod med en gång vad det var för bestar de talade om och med dragna vapen drog de till strid. Anfallen mot staden hade kommit tidigare än vad de trott och nu var det bara att se fiende i vitögat och visa var skåpet skulle stå.

När de kom fram såg de tre blå Berbalanger med spikar över kropparna fullt upptagna med att flyga över hustaken och leta efter de mest effektiva ställen de kunde kasta sina eldkrukor att de inte upptäcker gängets ankomst.

Det brann på flera ställen och man kunde se lågorna dansa innanför fönsterna. Askan och röken låg tjock i luften och det var inte lätt att andas. Hettan från elden var intensiv och denna delen av staden bestod nog mest av trä då elden snabbt tog fäste i husen och spred sig snabbt.

Planer läggs snabbt och de grupperar sig och striden är ett faktum. De träffar sina mål och nu har de deras fulla uppmärksamhet och en av dem kastar en eldkruka på dem medan han hånler elakt mot dem.

Rieata, Naivara och Bronweg blir träffade och de börjar brinna. Naivara och Bronweg släcker snabbt elden medan Rieata myser liksom lite till och säger – Varmt och gott. Detta är ju nästan som hemma.

Alla har lite bekymmer att hitta ett ställe att stå på snart då elden sprider sig som en löpeld utom Rieata som spatserade runt i elden om om det vore den skönaste sommardagen. Till och med Berbalangerna skadades av elden och de håller sig uppe i luften eller på taken hela tiden.

När striden väl är slut är hela nio klockor området övertänt och soten ligger tjock i luften. De kallar på byborna som börjar de hårda arbetet  med att släcka.

Gänget hjälper till och de ber Talron att han ska försöka ändra på vädret för det gick ju så bra sist. För annars kommer de aldrig att kunna rädda något av de husen som brann. Talrond tittade på förödelsen och satte sig att frammana lite regn för att underlätt arbetet. Medan han muttrade något om att de trodde att det bara vara att ändra vädret. Det gjordes inte i en handvändning. Det skulle ta i alla fall fem minuter. Regn var inget man bara kunde plocka upp ur en hatt so hans vänner tycktes tro.

Undertiden sprang Bronweg för att leta rätt på var den sista Berbalangen hade trillat ner för att loota den och han fann den i Ravenqueens område.

När allt var släckt samlades de och beundrade den fina looten som Bronweg hade hittat till dem och de hade gissningslekar om vad för magi som kunde dölja i föremålen.

Talron tar kommandot

Äventyrarna ställer upp framför de rikt utsmyckade dubbeldörrarna.

Dörren smygs försiktig upp och en lång korridor med två trappor i två etage avslöjas.

Trapporna leder upp till ytterligare en platå som bildar mitten av en fyrvägskorsning.

Golvet utanför dessa gångar består av en högpolerad och genomskinnlig kristall så man kan se ner i rummen under.

Men som i så många rum tidigare, är inte heller detta rum tomt. Utan två stora troll, även ett spitting troll som backup till de stora finns i rummet, på varsinn sida i rummet finns två skräckinjagande dragonborns gladiatorer i scale armours med stora och taggiga bastardsvärd i händerna.

Det finns även sex stycken av De Förlorade i rummet dessa måste kryssas av listan är den första tanken som flyger genom Rietas huvudet, då hon höjer huvudet och ser rakt på en Eidolon en varelse som är nästan 3m hög, en bronsfärgad humanoid varelse utan ansiktsdrag, pulserande rituella tecken i guld är ristade på kroppen.

De dåligt rustade Förlorana bjuder inget större motstånd för gruppen utan de faller snabbt för diverse lod och förbannelser.

Talron ser till att Eidolonen inte kommer i närheten genom att kommendera den att hoppa ner över kanten till våningen under.

Äentyrarna låter sina vapen gå varma på de stora trollen som efter en stunds krigande fräts och eldas upp. Dragonbornsen uppehålls av Xavier som till skillnad från tidigare använder skölden att parera med istället för sin käke.

Rieta låter sin symbol gå varm och Bronweg skriker som vanligt på fienderna till sången av Naivarahs armborst och till slut är alla fiender nergjorda förutom Eidolonen.

Under strden har Talron tappat kontrollen över sig själv och på så sätt försatt sig i ett förlamat tillstånd. Då Eidolonen verkar tillhöra detta tempel, så vill äventyrarna inte skada varelesen utan en genomsökning av de gammla bokhyllorna görs medans Eidolonen och Bronweg står och stirrarande på varann redo att slåss.

Livsfarliga Cykloper, eller?

Efter fått en titt in i rummet samlar dom mod för ett försök på rummet, det han hade sätt var 4 stora cykloper. Han försöker smyga upp dörren igen, men denna gång så gnisslar dörren allt för mycket och monsterna hör hur dörren öppnas, alla 4 ögon plus några andra ögon som lyser upp bakom bakom pelarna stirrar rakt på Xavier.

Dröjer bara några sekunder innan en dvärg kommer i högsta fart och slår mot Xavier,  som snabbt hoppar undan slaget och rakt in i andra slaget från en dvärg som står på andra sidan. Xavier fallet bakåt och fler dvärgar kommer springandes. Han hinner få syn på en gammal dvärg hagga och även en ”kvist nisse” som han kallar dom.

Det blir många utbyten av slag, det ser rätt dåligt ut på båda sidor när det hörs dundrande inne från rummet, en av cykloperna har gått fram till en av pelarna och börjat slå på den, taket börja drössla sand och inte långt efter rasar det in rakt ner bland hjältarna.

Fokusen går mot dvärgarna när den gammla haggan dyker upp bakom Naivara och skriker på toppen av hennes lungor, Talron, Bronweg och Xavier blir bortblåsta av den rena kraften från skriket, Naivara blir lite shockad vänder sig om och slinter med kniven, haggan börjar smälta snabbt, först ser man hur huden fräter bort och den förskräckliga varelsen visas, men inte länge nog utan att dess utseende börjar smälta, i sina sista andetag så utger haggan ännu ett skrik som påverkar oss alla, alla blir som döva för några sekunder när man ser hur det sista av haggan smälter i syran på marken. Naivara som gjorde detta förstår inte hur hon gjorde det och fortsätter med att vända sig och attackerar en av dom sista dvärgarna.

Ännu en av cykloperna har nu gått till pelarna och börjar slå på den, taket rasar ner på allt fler ställen, det slår ned i samtliga mer eller mindre, Bronweg är nu nästan nere på knäna när han skyndar sig ut ur den delen av rummet och hittar ett något säkrare ställe, Talron följer efter och lägger ut sin Spirit of healing, detta förstärker gruppen och dom kan börja slå imot igen, två av dvärgarna nedgörs strax efter denna sprit kommer fram, en av dom springer iväg och Rieta är på väg efter.

Xavier och Bronweg tag teamar den sista som är på plats och även den faller ned död. Naivara har nu fått nog med fallande tak och siktar på 2 av cykloperna inne i rummet, dom faller snabbt ner på market livlösa, detta sätter panik i huvudet på dom 2 andra cykloperna som slår frenetiskt på pelarna och täpper för dörren med dessa stenras.

När detta händer han även Rieta kommit i kapp den sista dvärgen som där inte är mycket liv, Rieta stöter sitt svärd in i dvärgen som faller ner på knä och vidare rakt fram med huvudet i marken. Snabbt så formas en plan att gå via raset som dom såg på vägen in, det blir Xavier, Naivara och Rieta som tar det hållet medans Bronweg för väsen och försöker gräva sig igenom den blockerade dörren, Talron styr sin spirit att gå sakta genom stenraset för att även den stjäla uppmärksamheten av cykloperna.

Xavier som glömmer att smyga fram till rummet så han upptäcks, det hörs ett högt rulande ljud uppe från rummet när dessa 3 börjar flyga upp, istället som dom hade tänkt sig att flyga långsamt upp och skrämma dom så blir det dom som blir lite överaskande med pelaren som kommer rullandes imot dom, de 3 får avbryta sitt försök och skyndar sig upp istället och avlidar dom två sista cykloperna samtidigt som dom hör hur pelaren slår i market och krossas.

Hjältarna är nu tömda på krafter och bestämmer sig att ta sig till det gömda rummet för att kunna sova och få tillbaka sin styrka. Väl framme utan att något annat upptäckt dom så hittas något ställe att sova på.

The End.

Visa ingen nåd, för ingen nåd visas dig

Deras fallne kamrat, sänkt av Naivarahs mästerligt placerade skäkta förblöder gurglandes och ryckigt på golvet i korridoren dit trollen retirerat. Vägen framåt är blockerad av två dödsänglar i orubblig sten. Panikartat ser de grymma trollen på varandra när de inser att de är instängda i korridoren eftersom dörren bakom dom inte går att öppna.

Hoppet är det sista som dör, sägs det. Fire draken är trollens sista hopp och de jublar när den spottar eldkulor ut mot hjältarna som snabbt tar fyr och skriker, jämrar sig och frenetiskt försöker rulla runt för att släcka elden.

Otur för trollen att vissa av hjältarna gillar eld och andra är direkt immuna mot det. Några välriktade attacker senare och ödlan drar sin sista suck.

Och då är det dax för trollen att skrika av ilsket frätande syra och hav av eld. Patologiska psykopater som hjältarna har blivit med tiden så raderar de med ett leende trollens hopp och existens, fullständigt döva för trollens rop på hjälp och nåd och viftande med vit flagg.

En kort andhämtning senare är det tid för äventyrarna att göra ett beslut. Ska de ta och gå den mest logiska vägen nu, eller fortsätta med kaos-val? Raset här till höger måste nästan dölja en gammal gång… Och visst, såklart gör den.

Naivarah scoutar den raserade gången. Kryper försiktigt i det svarta mörkret över spetsiga stenar och duckar för rasade balkar. Längre fram anar hon några figurer i ett vagt fackelsken. Det verkar vara såna små dvärgar igen. Naivarah ler och tänker tillbaka på hur hon slaktade de förra. Mjuka som rumsvarmt smör och härligt gurglande när halsen skärs av. Skräcken i deras ögon när de närmar sig. Hjärnsubstans ut på väggen när skallen splittras av en skäkta…. KNASTER… Naivarahs dagdröm störs av kommunikations-stenen. ”Ser du nåt, Naivarah?” hörs Talron viska från sin sida.

Ja, två små dvärgar,” viskar Naivarah tillbaka med ögonen fästa på sina byten, ”skynda er hit innan jag dödat dom själv.

Blodtörstigt rusar Bronweg i täten, tätt följt av Rieta med svärdet i högska hugg. Striden blir hård för de överrumplade dvärgarna, speciellt eftersom de orsakar mer motstånd än vad äventyrarna önskar. Inga äventyrare gillar det.

Rieta slängs bort mot några spetsiga stenar av den ena lilla dvärgen och då ilsknar hon till på riktigt. Hon teleporterar bort dvärgen till speciellt spetsiga stenar och hoppar upp och ner på den stackars vänlösa dvärgen och knäcker nästan ryggen på honom. I sin frenesi och ilska hör hon inte att han ger sig och ber om nåd, hon lovar rikedom och evig trohet, allt, bara hon… Med van hand svingar hon sitt svärd och den lille dvärgens huvud rullar bort.

Under tiden har Bronweg skrikigt och gormat så mycket att den andra lille dvärgen krypigt in i en hörna skakandes av rädsla. Dvärgen avlider av skräck när Bronweg frustandes tornar upp sig över honom. Ett ont skratt ekar i rummet som alltid när Bronweg känner sig nöjd. ”Patrask, inget dög du till lille onde dvärg. Jag offrar din själ till Siaphon! Haha! Må du lida i evinnerligheter!”

Även dessa kroppar letas igenom efter något användbart. Inget vettigt. Rieta blir så desperat att hon börjar sprätta upp ena dvärgens kropp i hopp om att de gömmer något vettigt invärtes. Lika tänker lika, så Naivarah gör samma med den andra kroppen men börjar snyfta när hon inser att där är ingen loot. Ingen loot! Naivarah sitter förtvivlat framför den uppsprättade dvärgens tarmar och stortjuter så tårarna tvättar bort blodsplattret från hennes ansikte.

Bronweg tröstar henne och lovar att framtiden nog ska se bättre ut. Han klappar henne på huvudet och försöker avleda uppmärksamheten genom att säga: ”Titta, där borta en dörr! Tänk där kanske är fällor! Den kanske är låst? Kanske finns där värdeföremål bakom dörren?”

Naivarah torkar tårarna från ansiktet och det mesta av blodet från händerna smetar hon ut på sin röda skjorta. Glatt skuttar hon iväg till dörren och undersöker den.

Efter grundlig undersökning ger hon klartecken till Xavier att sparka upp dörren. Han får äran eftersom han varit frånvarande de sista timmarna. Han har varit här, men ändå inte. Som att hans tankar varit någon helt annan stans. Kanske skulle detta få tillbaka honom?

Glädjen blir dock kort för andra sidan dörren visar sig innehålla flertalet gigantiska Cyklopser och massor av andra dödsfarliga fiender som vänder på huvudet undrandes vem som störde. Med ett lilet panik-pip stänger Xavier dörren igen och hjältarna tittar på varandra. Vissa med galenskap i blicken och mord och själ-offer i sikte, en med en frånvarande blick som önskar sig långt, långt bort, andra ler även glatt över att få döda snart igen och tänker på alla värdeföremål där måste finnas och nån suckar över hur mycket de får heala igen.

Dödsångest, troll och änglar.

Livet gick som en dramatiskt akt framför deras ögon.De var inte allt för optimistiska till hur utgången på striden skulle gå. De började med att se sina barndomsminnen som de vårda ömt i sina hjärta, sina föräldrar och sina första kärlek och ibland våndades över en del sämre beslut de hade tagit och skrattade till då något roligt svingade sig förbi. Skulle detta bli slutet. Skulle detta bli sista striden.

Varför skulle det finnas troll just här. Av allt som det skulle kunna vara i stället.Orcer eller varför inte goblins eller något annat som åtminstone inte återuppstod så fort de satt tofflorna så vida de inte dog av syra eller eld. Och om de skulle vinna denna strid skulle de kunna göra det många gånger innan den var över på riktigt. Och skulle de få svaret på hur många gånger ett troll kunde få huvudet kapat och för att någon minut senare ha ett nytt. För det var en fråga ingen ville veta svaret på.

Idéerna om hur de skulle gå till väga avbröt de dystra tankarna. Strategier började komma som en löpeld över ett fält. De hade ju vapen som lämnade syraskador efter sig och ibland började fiender brinna när Bronweg skrek på dem. Vi tar dem en och en och med hjälp var snabbisarna skulle det kanske gå.

Rieta som stod närmast en av snabbisarna började att försöka övertala dem att det var i deras eget bästa intresse om de ville leva att ansluta sig till oss. Hon lovade också dyrt och heligt att de inte skulle döda dem när striden var över. Men det var till döva öron som hon prata. Ja i alla fall tills Bronweg upptäckte deras dåliga beteende och vrålade från botten av själ. Nu gör ni som hon säger annars &/(=%¤#”?=)/(&&%¤…..

En av snabbisarna bestämde sig snabbt att ansluta sig men man kunde se i hans ögon att han inte trodde på de fina orden om att skiljas som vänner efteråt.

Det är då Rieata vänder sig mot en av de andra snabbisarna och kraften från hennes symbol fullkomligen förintar den.

Lätt överraskad men samlad vänder hon sig till den tredje snabbisen och säger.- Nåååå. Har du kommit till något beslut för tiden börjar ticka. He he.

Chockad tittade han sig omkring och hans ögon fastnade på Bronweg som gav hon en god stirrningstävling innan han sprang bort och högg med sin yxa mot näst närmaste fienden. Och med den åsynen anslöt sig en snabbling till gruppen.

Striden är i full gång och med hjälp av Talrons änglar lyckas de med sin plan. Trollens väg blockeras av änglarna och de måste stå på led nästan för att kunna komma åt gruppen.

Ett troll reser sig igen efter att Rieata dödat den och en suck genomljuder rummet när Naivara suckade och pekar på den med sin kniv och sår slåg upp på den med syraskador. Den vacklar till och sjunker ihop igen för sista gången.

Gruppens mod hade ökat och trollens minskat. Allt hade gått som det skulle och nu var det trollens mod som svajade när de flydde ut genom dörrarna.

Förvånade över trollens plötsliga drag att fly stannade de upp mitt i rörelsen och tittade på varandra och med ett tyst tecken skickar de i väg Naivara för att smyga sig fram och se vart de tog vägen.

Tyst som en mus smyger hon fram och när hon tittade fram genom dörren stod hon ansikte mot ansikte med en sannerligen förvånat ödla. Den ska precis till att hugga henne  när Naivara försvinner som i en dimma. Hon står kvar men med hjälp av skuggorna tar hon skydd och ödlan kan inte se henne längre. Den skakade på huvudet och gick tillbaka till sina trollen skakades på huvudet som om han kanske tagit ett slag för mycket mot huvudet.

Naivara tar sig tillbaka och berättar för de andra vad hon sett.

Trollen hade dragit sig tillbaka för att omgruppera och de såg ut som om de hade en karta. Talron gav förslaget att de kunde kanske stänga in trollen i rummet de var i med änglarna och de skulle i så fall bli som att skjuta fisk i en tunna. De skulle inte kunna komma till oss men vi skulle kunna nå dem med avståndsvapen.

Sagt och gjort. Änglarna skickades för att komma i position.

Nu skulle de bara vänta på att änglarna var i rätt läge men det var då ett troll bestämde sig för att försöka förstöra planen genom att anfalla för tidigt men det satte Naivara stopp för med en mycket välriktad pil. Trollet träffades klockrent och kraften från pilen slungades den tillbaka. Det var nästan som om hon pratade trollens eget språk och hon sa. – Stanna där, kom inte till oss för vi kommer till er.