Category — Scales Of War

Bronweg stod stilla, man kunde se hur någonting arbetade bakom hans ögon. De övriga tittade lite frågande på varandra. Bronweg brukade väl aldrig… tänka efter…eller? Osäkerheten växte för varje sekund som gick, men Bronweg stod stilla. Skulle han inte börja gå någon gång? De två dvärgarna som så tacksamt tagit emot den evigt brinnande facklan verkade även de lite obekväma till mods. Alldeles nyss hade denne långe och uppenbart livsfarlige mannen uttalat en modig önskan om att knalla rakt in i mörkrets käftar, denne man som uppenbarligen ledde BÄD, som hade räddat Overlook från invasionen, som hade hjälpt Kalad i sitt heliga värv att utrota orcherna som infesterat bergsklostret kallat ”Sundred Chain” på dvärgarnas eget språk men som i allmänhet kallades Den Brustna Kedjan, och sett till att de heliga relikerna kunnat räddas undan monstrens giriga klor. BÄD som av de flesta dvärgar som visste något ansågs vara rörda av Moradin och vars mod och rättrådighet var vida känt i stora delar av Overlook… stod de verkligen och tvekade nu? Vad kunde i så fall ligga framför dem, vad anade denne Bronweg i gruvans mörker och som fick honom att tveka?

Till slut harklade Bronweg sig, spottade en rejäl loska på golvet och sa – ”Naah. Dä ä la nog mest skit mä gruvan. Vi går nån ann’stans iställ.”

Och så blev det.

När gruppen skulle lämna tempelbygget så stötte de ihop med en något pråligare klädd dvärg, så pass hårt att den gamle dvärgen vinglade till och fick ta för sig med handen mot tempelmuren för att inte falla omkull. Dvärgens två vakter förde automatiskt sin händer mot hammare och sköld, och vem vet hur det hade gått om inte den gamle dvärgens inhyrda livvakt, Megan Swiftblade (ledare för Freestriders, en konkurrerande äventyrargrupp, och som gruppen tidigare talat med allt som hastigast i samband med invasionshotet vid Bordrins Watch) rutit till ”Vad tror ni att ni håller på med?! Har BÄD verkligen fallit så långt att de ger sig på åldrade präster?” Gruppens samlade uppmärksamhet föll genast på den karismatiska dvärgkvinnan som log illmarigt mot dem medan hon smått lutade sig mot muren med de muskulösa armarna korslagda över bröstet. Hon kastade en snabb blick mot de två vakterna som eskorterat prästen och med en liten gest fick hon dem att slappna av. ”Det är inte tillrådigt att anfalla dem som står under Megan Swiftblades beskydd, vilket är fallet med Förfader Karros här, så se upp med hur ni går hädanefter. Man vet aldrig vilka jobb jag tar.”, och någonting i hennes blick utlovade stora bekymmer för den som inte hörsammade hennes varning. De kände ju sig själva, att om de hade tagit ett livvaktsjobb så hade den de beskyddat kunnat känna sig helt säker på att klara livhanken samtidigt som eventuella hot snabbt och obarmhärtigt hade utraderats. De såg samma beslutsamhet, och förmåga att genomföra, hos Megan och deras respekt för henne steg ett par pinnhål från absoluta okända bottenträsket. Kanske de kunde använda sig av henne i något syfte framöver? Hon kunde ju uppenbarligen hålla sig utom synhåll när det passade henne, och kanske hon kunde snappa upp saker som de själva missade? Nåja, dessa tankar föll snart ur sitt bo på samma sätt som en liten dunig fågelunge gör det från sitt när föräldrarna anser att den behöver lära sig flyga. Tanken flaxade med de små vingarna och pep i högan sky medan den rusade med halsbrytande fart nedåt mot marken, men ingen hörde den.

Gruppen lyckades be Karros om ursäkt och blidkade honom så pass att de kunde fråga honom om en del ting som förbryllade dem. Dessa ting var, inte i kronologisk ordning;

1. Vem gör något?
2. Vad gör den i så fall?
3. När händer det?
4. När det händer, vad är i så fall ”det”?
5. Hur går det till väga?
6. Varför skulle vi bry oss när ingen annan verkar göra det?
7. Var händer det?
8. Vem händer det?
9. HUR?!

De pressade den stackars prästen på så många svar att inte ens Moradin själv skulle kunna få alla rätt. Det var ju inte så att prästen faktiskt visste särskilt mycket, naturligtvis, eftersom han var just en präst och hade nog med problem med sitt tempel och sin församling. Vad de kunde få ur honom var att han tyckte det var högst märkligt att templet upprustades överhuvud taget, med tanke på att han så många gånger genom åren försökt få till stånd just en upprustning men fått kalla handen. Nu när han nästan get upp så kom plötsligt ordern att templet skulle minsann upprustas och inte nog med det, han skulle få all hjälp han någonsin behövde för att göra det, pengar var inga problem. Det hade funnits några små krav, såsom vilka som tvingat skulle arbeta på bygget, vem som skulle vara huvudförman (endast underställd Karros och knappt det), att det inte fick förekomma prat om finansiering, den typen av småsaker. Karros hade gärna accepterat, men tyckte ändå att det var egendomligt, och det kom så plötsligt! Inte ett ljud om det och så då för tre veckor sedan, PANG!, och så var allt igång. Överstepräst Durkik Forgeheart hade, trots att det var från honom som pengarna och tillstånden flödade, inte brytt sig så där väldigt mycket om projektet dock, något som Karros tyckte var högst ovanligt med tanke på att Durkik vanligtvis ville ha sitt ord och vilja med i allt som företogs av Moradins prästerskap. Även om Karros inte sa det rakt ut med så många ord, kunde de alla ändå ana att han var djupt oroad över Durkiks beteende. Att sedan Durkik hade sänt honom arbetare i form av större delen av prästerskapet i katedralen, så pass många att Karros inte trodde det var möjligt att ens upprätthålla den enklaste formen av service, var ännu en sak som förbryllade honom. Varför skulle Durkik vilja tömma sitt tempel på dess värdefullaste tjänare? BÄD berättade om vad de misstänkte, att en stor del av de höga prästerna var besatta av demoner eller liknande och att något stort var på gång att hända. Karros var chockad över dessa nyheterna, och ännu mer chockad över att flera av hans vänner i prästskrået var döda. Han blev helt bestört över att ingen visste detta och att BÄD ansåg att ingen behövde veta det heller förrän allt var utrett.Dessa heliga personer behövde begravas och sörjas under stora hedersbetygelser ansåg han, men insåg också att det kunde vara vist att inte sätta igång något sådant just nu med tanke på de eventuella svårigheter som måhända skulle kunna inträffa, eller inte inträffa, i Overlook inom en snar eller fjärran framtid, beroende på hur rätt BÄD hade. Det var en skakad och rörd präst gruppen lämnade efter sig när de till slut bestämde sig för att ge sig iväg. De styrde kosan mot Stonehammer distriktet för att snoka lite.

Stonehammer är så annorlunda jämfört med resten av staden. Här doftar luften rent, här hörs bullrande skratt och sjungande barn, här ser man inte ett spår av förfallet som är så tydligt i resten av Overlook. Nästan uteslutande dvärgar finns här, gatorna är rena, husen har välansade häckar och rabatter, tjänstefolket är välklätt och ser välmående ut. Här klingar guldet från hand till hand under livliga, men hövliga, köpslåenden och fasaderna på husen är häpnadsväckande vackra med sina utsirade stenstuckaturer som var och en skulle kunna berätta en lång historia över släkten som bott där sedan långliga tider. Mycket av detta gick BÄD förbi, tråkigt nog, och om de inte löste problemet vid handen så skulle de aldrig mer få chansen att skåda denna delen av staden såsom den var just nu, välmående och vacker. Allt skulle täckas i en förtärande eld, allt skulle krossas till damm, allt skulle förintas – så har det sagts dem i alla fall.

De försökte hålla låg profil, men det är svårt att göra det när man helt uppenbart är minst två huvud långre än övriga så deras framfart följdes av nyfikna blickar. De blev inte hindrade eller så, det skulle aldrig falla dvärgarna in att göra när det gällde desssa namnkunniga hjältar. De var ju ändå Moradins Verktyg hade det sagts, men det var inte bara dvärgar som såg dem och intresserat följde deras väg, och inte alla som såg dem tänkte så gott om dem som de skullet önska, men även dessa för BÄD osynliga ögon får lov att passera omärkt genom berättelsen eftersom de var just det, osynliga, för våra huvudpersoner.

De anlände till huset som var skådeplatsen för den egendomliga ritual som beskådades av Naivara Månskugga för någon kväll sedan. Tyst och omärkligt lyckades Naivara dyrka upp låset och gruppen kunde glida in i förrådet, som var just det, ett förråd och inte mycket annat. De genomsökte lårar och prång, lyfte på tunnlock och knackade väggar, men hittade inget av intresse. De satte istället av mot själva Mordins högsäte i overlook, tempelkatedralen kallat ”Stone Anvil”, för att där konfrontera överstepräst Durkik!

Katedralen är verkligen mäktig, uthuggen i urberget, fasaden sträcker sig vida högre än någon annan byggnad i sikte, dörrarna av sten säkerligen minst tolv meter höga, enorma fönster i form av Moradins Hammare. Det är ingen tvekan om att detta är en högt vördad plats bland dvärgar, en skatt som inte det skulle tolereras att vanvårda. De spridde ut sig i templet, Bronweg sållade sig till en skara tillbedjande dvärgar som andäktigt lyssnade till den kvinnliga prästens mässande. De församlade var kanske uppåt ett par hundra, men i den stora hallen så upptog de ändå bara en hörna. Bronweg satte sig att stirra på prästen för att försöka utröna om hon var besatt eller under inflytande av illasinnad magi, något han slöt sig till inte var fallet. naivara drog på sig sina magiska läsglasögon och började studera texterna som var inmejslade i väggarna i templet, en uppgift som skulle ta större delen av ett år att genomföra, i jakt på något som skulle kunna peka på något misstänkt eller kanske härleda till problem i svunna tider mellan dvärgarna och Gith-folken (Githyanki och Githzerai. Githzerai klostret hade de ju besökt tidigare, då infesterat av gnollar och där hade de frigjort Amyria ur det talade svärdet. De började misstänka att detta skulle kunna ha med något att göra, en sällsynt klarsynt tanke för att vara BÄD, vill jag lova). Han fann inget dock som skulle kunna hjälpa i frågan. Rieta letade sig in djupare i katedralen och kunde se tydliga tecken på bristande underhåll, såsom nerbrunna facklor, osopat golv, utbrunna fyrfat och liknande. Detta skulle aldrig ske i en katedral som denna om allt stod rätt till, tänkte hon. Knappt hade hon tänkt tanken klart förrän hon hörde en barsk stämma – ”Du är inte önskvärd här! Seså, ge dig av!” det var överstepräst Durkik själv, tillsammans med nio stycked bistra soldater som började mota iväg henne mot utgången. Han gav order om att alla i BÄD skulle samlas vid utgången, vilket de också gjorde, och sedan gav han soldaterna order om att dessa inte fick komma in i templet igen, vände på klacken och gick därifrån med hastiga steg. Durkik hade visserligen all rätt i att avhysa vem han ville från sitt eget tempel, men BÄD tog ändå illa vid sig. Så pass illa att de spred ut sig och höll koll på templets portar för att se vem som kom och gick. Och minsann, det dröjde inte länge innan den imponerande Durkik i egen hög person kom uttågandes genom portarna och gick med raska steg längs boulevarden som skulle ta honom ut ur Stonehammer distriktet. Naivara hakade på och övriga hängde på Naivara, dock en bra bit bakom henne för att inte dra till sig uppmärksamhet.

Vid ett tillfälle när Durkik befann sig drygt femtio meter ifrån Naivara duckade han in i en gränd. Naivara snabbade på sina steg för att inte tappa honom ur sikte, men innan hon hunnit fram till gränden så kom en annan dvärg ut ur den, ungefär samma klädsel som Durkik, minus hatten, ungefär samma längd, men helt annat hår och skägg, men med samma karakteristiska gång som Durkik. Hon bestämde sig för att här låg en hund begraven så hon följde denna nya dvärgen istället medan övriga kastade sig nerför gränden, som var tom på personer och sidoingångar och som mynnade ut i en annan bred gata i samma distrikt, en marknadsplats vad de kune bedöma, komplett med dyktiga gycklare och matstånd och ölstugor, hela baletten. Vanligtvis hade de gärna sållat sig till mängden här, tagit sig ett stop, lyssnat på barderna och applåderat gycklarnas halsbrytnade kosnter, men nu fanns det viktigare saker att göra.

Under tiden Naivara skuggade dvärgen så blev det uppenbart att han kände sig förföljd. han stannade till, vred på huvudet, ökade takten, duckade in här, sidostegade där, gjorde snabba ögonkast bakåt och åt sidorna, ja allt man gör om man känner sig förföljd. Naivara hade dock en hatt! En mycket speciell hatt minsann, då den tillät henne att ändra skepnad och vilseleda de flesta som bara tittade åt hennes håll som hastigast. Därför kunde hon följa dvärgen ganska så nära och så snart han sett henne i sin förklädda skepnad så bytte hon till ett helt annat utseende. En väldigt praktisk sak att ha, denna hatten. Hade varit tråkigt om en plötslig vindpust hade lyft den från hennes näpna huvud och burit iväg den över bergen för att aldrig mer ses av något levande öga (ja, det är GM som talar). Det hände såklart inte, men man vet ju aldrig, ett så pass bra föremål har en tendens att vilja glida en ur händerna, eller huvudena i detta fallet.

De följde Durkik till en stor lagerbyggnad i det sluskiga Blister kvarteret, samma kvarter som för övrigt hyste deras gamla goda värdshus, Bergets Härd, så de kände sig lite hemma. De hade sett byggnaden förr men av naturliga skäl inte brytt sig ett smack om den eftersom den inte utmärkte sig det minsta från andra nergångna byggnader i denna delen av staden. Durkik gled in genom en skjutdörr som egendomligt inte gick från sida till sida utan uppifrån och ned. Detta var ett egendomligt påfund tänkte Xavier och gjorde en mental anteckning att undersöka mekanismen närmare vid tillfälle. För Naivara var detta inget skumt alls, det var ju precis så en portcullis fungerade, men hon höll tyst om saken. medan de övriga höll koll mot byggnaden lite avvaktande så smög Naivara runt och kollade alternativa ingångar, fann en skranglig trappa som ledde upp till en dörr cirka åtta meter upp på den tolv meter höga, fönsterlösa, byggnadens vägg. Hon gled upp och gläntade in, såg ett rum med ett bord och en stol och på stolen satt en man av människoursprung med ryggen mot henne. Hon ville väldigt gärna in i rummet, som hade ett fönster in mot lagerbyggnaden och en dörr som var stängd. Säkerligen ett förmanskontor där man kan överblicka det pågående arbetet.

Naivara har en del riktigt praktiska kunskaper, speciellt tränade för hennes valda yrke, och även besitter ett antal magiska föremål som ska göra hennes uppgifter lättare, såsom den där hatten. Nu ställde hon sin kreativitet på sin spets för att få ut mannen ur rummet. Hon skapade en outhärdlig stank, inte helt olik den man kan råka ut för om man står på näsan i en orchlatrin en het och fuktig sommardag, samtidigt som hon såg till att mannen upplevde en obekväm hetta sprida sig genom kroppen. Inget illavarslande, inget som faktiskt skulle skada mannen, men tillräckligt för att han skulle vilja kasta sig ut ur rummet och ta sig till vattentunnan nedanför trappan. Naivara kastade sig vigt över räcket och höll sig fast i fingertopparna, dinglandes åtta meter över den hårda obarmhärtiga marken nedanför. Åtta meter låter kanske inte som så mycket, men när man hänger på det viset som hon gjorde, då är det riktigt, riktigt mycket minsann. Mannen såg inte henne dock utan rusade nedför trappan, precis som planerat, och började ta av sig kläderna. Just som han drog tröjan över huvudet så såg han sig omkring, såg Naivara, såg andra ansikten som han instruerats att undvika konfronteras med, såg Bronwegs, Rietas, Talrons och Xaviers obarmhärtiga ögon stirra mot honom, så han gjorde något de aldrig skulle kunna vara beredda på. Han dog! Bara sådär! Knall och fall!

Mannen föll ihop och Xavier kastade sig fram, såg mannen i ögonen, men de var inte där. Bara ett par själlösa glober, gråvita och helt utan spår av mänsklighet. Han hade sett detta förr, det hade de alla. Mannen hade varit besatt. Det var ingen speciell man detta ska tilläggas, ingen hög präst, ingen viktig. Detta satte helt nya regler för spelet, tänkte de. Nu kunde de egentligen inte lita på någon, något de visserligen alltid känt, men nu hade de bevis för saken ansåg de!
De tog sig upp i rummet ovanför trappan och stängde dörren eftersig. de skådade ut över ett jättelikt magasin, massor av lårar i olika storkelak, staplade på bredd och höjd, och ovan allt detta fanns upphända lejdare av metall, block och taljor, vinschar och rep, allt som behövs för att underlätta jobbet för en lagerarbetare. Men det var inte dessa vardagliga ting som tog deras uppmärksamhet i anspråk, det var folket som befann sig i lagerbyggnaden. hårda män, beväpnade med stål och armborst, alla på sin vakt, och i skuggorna såg de varelser som inte var helt mänskliga. De hade sett sådana förr. Doppelgangers. Byggnaden var väl upplyst av lanternor och sunrods (sicket slöseri – Xavier Mrrnamaren), och någonstans där inne skulle svaret på deras fråga finnas. Någonstans där inne fanns dvärgen, överstepräst Durkik, och han hade en hel del att förklara!

Utanför templet står vi nu med vagnen väl dold förbereder vi oss att gå in i templet sedan ner i kryptan.

Rieta går ensam mot porten och skjuter upp den efter en djup suck, sakta går hon framåt medans skuggorna dansar på väggarna, Rieta gillar inte detta och tar fram svärdet och lyser upp allt, det blir som dag inne i templet, om där varit någon så hade dom sett detta utan problem.

En liten bit bort trycker dom andra runt ett hörn och väntar ett liten stund innan dom går efter Rieta, då ser dom hur templet lyser upp och man ser hur ljuset tränger igenom sprickorna i murbruket och fönster, det är som en ljushow som kommer inne från templet.

Rieta fortsätter ta sig närmare altaret och kollar bakom och ser en lucka i golvet, det lyser där nere ifrån. Hon börjar ta sig ner och blir nästan bränd av faklorna på väggarna. Tar sig sakta ner för stegen ner i kryptan, ser ett stort rum framför sig med hålrum i väggarna och sarkofager. Mitt i rummet ser hon Kyrist med röda flammor i händerna och stängda ögon, när hon stiger ner på golvet öppnar hon ögonen som lyser djupt röda av ondska.

Gruppen smyger efter och Naivara ser en bekant dvärg präst, Durkik, han kollar åt båda hållen innan han går bort ifrån moradins tempel. Osedda tar sig alla in i templet och bort mot luckan.

Rieta tar sig halvägs fram när kyrist vänder huvudet och säger -Du är sen!, det är då resten av gruppen lyckas ta sig ner i kryptan, hon vänder sig mot xavier och formar 2 brinnande gigantiska eld ormar dom börjar sätta fart och attackerar xavier, slår in i han dom går rakt igenom honom och börjar brinna lite.

Talron börjar att bränna in Meloras märke i pannan på Kyrist som börjar vakla lite, medans Bronweg springer som en galning och slår till med all sin kaft som  gör att hon stapplar mellan Rieta och Bronweg. Rieta tar tar chansen och slår till och försvagar henne ytterligare. Naivara tar fram sin armborst och siktar mot pannan, bloder rinner ner från över ögonen och förblindar henne med, hon ser ut att falla när som helst nu. Xavier går som en zombie mot Naivara och snubblar till och säger ut högt -Det där fungerar inte på mig! och vänder sig mot Kyrist.

Kyrist är i närheten av att tuppa av nu, det är då hon säger -Detta är inte det sista ni ser av mig!, sedan kollapsar livlöst. Talron rusar fram till henne och är hon är livlös, ögonen är vita utan pupiler, kroppen är fortfarande varm, han tar slutsatsen att hon dog när varelsen lämnade kroppen.

Bronweg kollar över hur ritualbordet och kommer fram till att kopplingen är till astral havet. Han ser en silver dolk, lite rökelse, miniatyr dörr av porselin och trä och en kub av obsidian.

Bronweg genom söker kroppen ”väldigt noggrant” och hittar en nyckel på henne. -Den nycklen går nog till hennes rum, säger Xavier när han sett att Bronweg hittat en nyckel efter genomsökningen av kroppen.

Dom tar oss upp i hennes rum och Bronweg försöker sig på att öppna dörren, -Dörr visa dig nu!, inget händer och han tar upp yxan för att öppna dörren men Naivara avbryter, hon och vill försöka, börjar med att kolla närmare och markerar i fogarna vart hon ska hugga ut för att komma åt nyckel hålet. Fram med kisel och hammar sen börjar hon jobba på i cirka en timme till slut lyckas hon få bort sten blocket som var för hålet, samtidigt som detta händer går stenen upp i rök med resten av stenblocken som varit för dörren. Hon kollar efter fällor först och sedan låser upp dörren.

Rummet där inne är ett vanligt rum med en kista, skrivbord, gaderob och en säng. Naivara är vid kistan innan någon hinner blinka, Xavier ger ut order att undersöka stället, en dag bok hittas och inget nytt har blivit skrivet på 3 veckor.

I dag boken hittar Xavier historierna om vad hon gjort på templet, så som skickat iväg mängder med förslag att upprusta templet, hur hon hjälp dom äldre och hur fattigt templet är.

Ideerna börjar flöda och vad som ska göras härnäst, besöka Lavinja är en av valen, gå och äta en annan, osv. Det slutar att vi går mot Lavinja på eratis tempel. Knackar på dörren och ingen öppnar, Naivara ”öppnar” dörren och vi tar oss in i templet, ett par oljelampor lyser upp templet och i övrigt är det tomt.

Dom tar sig ändan in i sovrummet ställer sig över henne och Rieta tar fram sitt svärd och förbereder sig, väckningen startas med att hon sätter igång ljuset på max från sitt sunblade i ansiktet på Lavinja, hon vaknar förskräckt och frågar vem vi är, en motfråga ställs till henne för att varifiera att det är Lavinja vi pratar med. Alla utan Rieta går ut och dukar upp bordet med en stor frukost mitt i natten så nattost får det kallas.

Under nattost berättas hela historien för henne, och hon kan inte hjälpa oss med något. En plan läggs up efter en hel natts pratande.

Eratis tempel lämnas och dom går tillbaka till Bergets Härd upp till sovsalen och sover.

Vaknar upp och äter en stor frukost och går mot stads porten.

General Zithirhuun , vilken jäkla general frågar sig äventyrarna och till råga på allt så stavar han sitt namn med Z och två uu det kan inte vara något gott i det. Generaler har ju kaptener och en viss kapten Aerun var ju med på det hemliga mötet mellan prästerna och Durkick, han höll ju även tillbaks stadsvakten när hjältarna poserat som de förlorade och stoppade sina män att springa efter kanske kan han leda dom till generalen.

Naivarah förhör sig samtidigt på stan om kaptenen, han har tydligen slagits i fjärranländer och att han kom till staden i sommras tillsammans med 8 soldater, men folk verkar tycka gott om honom.

Naivarahs efterfrågningar leder gruppen till porten där de får reda på att Aerun är stationerad vid marknads platsen, en snabb plan sätts i verket som går ut på att ett medelande ska skrivas och lämnas till Aerun i detta står det att äventyrar gruppen Freespirits är generalen på spåren och att han bör vara försiktig. Detta medelande ska överlämnas av Xavier utklädd till Grovald.

Planen sätts i verket, Kaptenen får lappet, men förstår inte vad det gäller och kastar lappen, han beodrar även att Grovald ska gripas men Xavior byter snabbt form och Grovald finns inte att finna längre.
Då planen inte fått den effekt gruppen velat bestämmer dom sig för att konfontrera honom som sig själva för att Bronweg ska kunna få möjlighet att se om även hans själ är borta och övertagen, men Bronweg finner inga spår av magi från mannen så slutsattsen dras att han är styrd av guld.

Då detta inte gett äventyrarna några ny ledtrådar provar dom på ett gammalt välbeprövat knep, nämligen anklaga Pelor för att vara grunden till allt ont. Så de beger sig ner till Nine Bells och Pelors tempel. Liken uppsvällda och stinkande kvar på golvet som dom lämnades vid deras tidigare besök, källaren är vattenfylld och Naivarah ger sig ner i det mörka vattnet, där hon finner en ond godliknande humanoid som utan större problem tas om hand av gruppen och utfrågas, det visar sig att han har sin egen agenda att anfalla och ta över staden, men känner inget till om demoner, doubblegangers, eller elementarer. Så dess liv avslutas.

Ännu en gång krossas äventyrarnas planer och de känner sig tillbaks på ruta ett. De sätter sig som så många gånger förr på värdshuset och över ett stop öl går igenom informationen som dom har, att staden ska dränkas i eld får dom att funderar på hur någon skulle kunna bygga en portal mitt i staden utan att misstänkte något, Moradins tempel håller ju på att rustas upp och hade inte Durkick synts till på bygget under underliga tider. Mystiken tätnar och gruppen ger sig ner till bygget, att få tillträde till bygget som Moradins verktyg blir en lätt match och de får reda på att Durkick har den senaste tiden tappat intresset för bygget utan när han besöker det så kommer han bara för att tala med Bantram Hammerfist.

De får även reda på att bygget har drabbats av flertalet olyckor och material sändningar har försvunnit på mysiska sätt.

Templet är byggt på den plats där staden grundades och som gammal dvärgstad finns det fullt med schakt och gruvor fortfarande kvar, dock inga som används. Nedgången till gruvornas vaktas av fyra dvärgkrigare som berättar att berget har talat till dom och att något inte står rätt till, berget är inte nöjt och något är fel.

Jou då ä la de bäst vi titt efter säger Bronweg…

Och visst var det en bra plan. Det var faktiskt bara att göra som planerat som kom Kyrist att känna sig som om hon satt i gott sällskap som hon inte behövde ha några hemligheter för och vi kom  få veta allt och lite till.

Talron, Xavier och Rieta tillsammans med den glada och entusiastiske arkitekten Tom besökte Avandras tempel och lyckades övertala översteprästinnan Kyrist att fira och diskutera planerna för upprustningen av templet.

Xavier hade vid ett obevakat ögonblick undersökt hennes rum i templet utan större framgång mer än en lönndörr låst av kodord som han inte kom förbi.

Så iväg begav de sig, de anlände på anrika Gyllende Pilen. Som bestämt satt Bronweg förklädd vid ett bord redo att analysera Kyrist magiska aura. Nåt luktade fisk och han skulle ta reda på vad.

Naivara var redo som servitris och gav sällskapet sina välkomstdrinkar och tog beställning på maten.

Bronwegs analys visade på mången magi, de flesta man kunde förvänta sig men en som stod ut bland de andra. En lömsk besattmagi. Han gjorde ful fisk tecknet till gruppen.

Med detta i åtanke började gruppen väva in frågor och påståenden i det till syntes harmlösa samtalet om arkitektur och tempelvisioner. Syftet var både att få Kyrist att avslöja sig och att vinna hennes förtroende.

Både Talron och Rieta får dåliga vibbar av översteprästinnan när samtalet når djupa religiösa frågor. Det är som om hon inte har nåt intresse, ingen entusiasm över religion, inget fånigt leende som alla djupt troende får när samtalsämnen av en viss art tas upp. Personen framför dom är helt enkelt inte religiös!

Men mer än en känsla om att inte allt står rätt till får de inte. Samtalet leder ingen vart.

.
Naivarah rättar till blusen, lite nervöst och tittar runt om någon kunde avslöja hennes nästa drag. Bartendern är upptagen med annat och har ryggen mot henne så Naivarah skrider till verket. Smidigt och helt osynligt för alla öppnar hon den lilla korken på den nätta glasflaskan hon gömt i ärmen och häller snabbt i innehållet i ett av de fyra bägarna av vin som står prydligt på silverbrickan. Ingen kan ha sett detta. Ingen.

Förutom bartendern som plötsligt harklar sig bakom Naivarah. ”Du, vad är det du sysslar med, lilla flicka?”

Hon fryser till av rädsla och försöker kontrollera sin panikkänsla. Skit, skit, skit. Ett andetag senare vänder hon sig om leendes som en sol mot bartendern. ”Jag förstår att det kanske ser lite underligt ut… men jag hoppas vi kan hålla detta mellan dig och mig. Du förstår, Talron är väldigt sjuk. Han måste få i sig sin medicin ofta och det ser ju inte bra ut om nån ser honom ta medicin, du vet han har ju ett rykte att tänka på. Så detta är den smidigaste lösningen för honom.”

”Ja, jag förstår,” svarar bartendern och lutar sig närmare. Naivaras suck av lättnad kommer av sig när hans andedräckt möter hennes näsa. ”Men vad är det för hemsk sjukdom som drabbat den helande alven?”

”Könssjukdom!” var det första Naivarah kom att tänka på så hon sa det. ”En hiskeligt en där den blir grön och blå och knotig och rinnig,” hon tar ett djupt andetag och ser att hon fått med bartendern på det. Lika bra att bre på lite så det blir trovärdigt. ”Du vet han har ju legat runt så mycket så… Ush, den stackaren. Men lova att hålla tyst om detta, skulle vara förödande för han om det kom ut!”

Den förskräckta bartendern nickar förstående och sen följer allvarliga frågor om bartenderns egna liknande åkomma och om detta kunde bota hans med. Naivarah slingrar sig snabbare än kvickt ur samtalet när han vill att hon visuellt ska bekräfta hans åkomma.

Eladrinen går över till hennes utvalda sällskaps bord och med kroppen blockerar hon den ovanligt perceptiva bartenderns möjlighet att se att hon ger det spikade vinet till översteprästinnan istället för Talron.

Potion of friendship får verka och snart nog så har Rieta henne virad runt sitt lilla finger. Så under tiden resten av sällskapet har en egen högljudd diskussion så berättar den goda vännen både det ena och det andra.

Som att religionen bara är en front. Allt och alla är inte vad de verkar. Mycket snart händer det nåt. Vi ska ta över. Illusionen är säkerheten. Hon är bara en annan i denna kropp. Många fler. Snart ska alla dö för de ska ta över och rasera stället.

Kyrist (vem som än har hennes kropp) allra nya bästaste vän Rieta får snabbt ett erbjudande: gå med oss så får du ta del av härligheten.

Rieta ångar snabbt att hon jamsat med i samtalet och trashtalkat sina vänner, för översteprästinnan kräver att hon bevisar sin lojalitet: förgifta dina vänner, viskar hon och smyger ner en liten vial av nån svart vätska i Rietas hand.

Mot hela sin natur och övertygelse kämpar Rieta fram ett ont leende och nickar. ”Klart jag förgiftar dom. Nu?”

”Bra, gör detta för oss och möt mig i kryptan under Avandras tempele vid midnatt för din ritual. Så ska du oxå bli en del av oss när du lånar ut din kropp till en annan!”

Kyrist försvinner iväg med några ursäktande ord om tidig mässa i morgon och uppmanar sällskapet att fortsätta fira.

Vännerna gör det under tiden som de delar med sig av vad de lärt under kvällen. Xavier planerar en perfekt plan och den sätts i verket.

Först sups Tom byggare redlös då han däckar under bordet. Sen plötsligt, ett avgrundsvrål från Talron som sätter igång en mästerlig, eller hmm, kanske lite mycket väl överdriven dödsscen när han flämtar omkring och spyr och vrålar, gurglar och blöder. Ackompanjerad av Xaviers död så ger det gästerna på Gyllende Pilen en kväll de sent glömmer.

Med Xavier i spasmer, twitchandes på golvet och Taleon i Rietas darrande armar gråtandes, gästerna tryckta förskräckta mot väggarna så är det tur att förklädda Bronweg proklamerar att dessa genast måste tas till en klinik annars dör de av förgiftningen.

De två förgiftade släpas ut i en droska och snabbt bär det av till en helare.

Droskan mutas för tystnad dåligt med orden ”för Avandras skull sprid inte att hjältarna är förgiftade kanske döda!”

Den bryskt väckta helaren är sympatisk och går efter en tunn förklaring och tjock penningpung med på att förklara dom två hjältarna Xavier och Talron döda och bränna deras lik (av säkerhetsskäl så inte giftet tar sig ut i marken eller eeh, smittar nån). Dödsgiftigt.

Med det avklarat ska nu bara mötet bli av och Rieta invigas i hemligheterna. Vid midnatt sker det.

De bestämde sig  för att göra sig av med kropparna i gränden. De skulle även ta med statyn och gömma det tomma stallet. De väntade med att bege sig till skymningen. Med skydd av nattens mörker skulle de nog kunna klara av att forsla bort bevisen utan att stadsvakten skulle upptäcka dem.  Naviara tog på sig hatten av förklädnad och gick ut för att hitta någon som hon kan hyra en vagn av.

Men innan måste hon bestämma vem skulle hon likna. Hon funderade ett tag och bestämde sig för en kvinna hon sett på värdshuset dagen innan. Nu hade hon långt brunt svallande hår och en lite knappnäsa som så så oskyldig ut och klädd i en väl urringad klänning kände hon att hon skulle kunna charma vem som helst till att göra vad hon ville.

Det tog  inte lång tid innan hon hittar en dvärg som såg ut att behöva ett guld eller två för  hon kunde känna lukten av honom  på lång väg.  När hon närmade sig honom såg hon hur han stelnade till och hans blick blev lite glasartad och blicken var fokuserad på hennes behag. Hon förklarade att hon behövde en kusk och en heltäckt vagn och gärna svarta hästar om han hade det. Dvärgen nickade och lyfte inte blicken en sekund inte ens när han fick guldpengen som betalning. Han stoppade den snabbt i fickan och sprang in för att sela hästen vid vagnen. Snart kom han ut ur stallet och de begav sig för att hämta resten av gruppen och dess last.

Väl framme jobbade de snabbt och Xavier sa bestämt till dvärgen att han inget sett och gav han ett guldmynt. Han sken upp kort och nickade. Sen vände han snabbt blicken till Naivara igen. De börjar bli en ansenlig samling statyer nu och vad de ska göra med dem har de egentligen ingen aning om.  Det började bli trångt i det gamla stallet med alla statyer som de av någon anledning samlade på.

När de var klara tog de sig tillbaka till sitt rum på värdshuset. Planer skulle smidas. Men så mycket planer blev det inte till Rietas glädje. Ta sig till Stenhammar området  och ” besöka” katedralen om stadsvakten frågade och sen bara känna sig fram.

De började närma sig midnatt och det var nästan folktomt ute. De tog sig fram snabbt och målmedvetet fram och snart kunde de se två vakter som stod i porten.   De frågade vad de hade för ärende så här sent och när de svarade att de skulle titta på katedralen och dricka öl försökte de övertala dem att de skulle vara bättre om de kom på dagtid. Men de envisades om att de var i månes sken man skulle se på katedralen sen gick de nonchalant förbi och bakom sig lämnade de två förvirrade vakter.

Här var de smala stenbelagda gator och högt uppe mellan tornen kunde de se breda träbroar. Byggnaderna är gigantiska och de ända de kan hör är någon dvärgs grova skratt.

De ända de träffar är några dvärgar som tittar misstänkt på dem. De var ovanligt att några andra folkgrupper befann sig här och gänget gjorde vad de kunde för att se ut som om de tillhörde här. Hade det inte varit för att de ansågs som hjältar hade de nog blivit utkastade fortare än de hunnit säga en öl till.

De kom fram till ett torg och katedralen tronade upp sig framför dem. Den såg ut att vara uthuggen ur berget. Dörrarna var gigantiska. De var lätt 14 meter höga. Rieta hade aldrig sett ett så stort hus någon gång och kunde inte låta bli att undra hur de hade lyckats bygga detta monster till byggnad.

Bara en liten bit bort skulle de hitta lokalen som mötet skulle vara i. Men när de närmar sig upptäcker de att det området var väl bevakat. De fanns inte en chans att de skulle kunna ta sig in i huset utan en strid och de var de inte upplagda för. När de stod där och försökte komma på vad de skulle göra kom en svartklädd kvinna och gick in i huset. De kunde inte se hennes ansikte för det var täckt av flor.

Snabba beslut blev att Naivara skulle smyga sig fram till byggnaden och klättra upp på längs husväggen och se om hon skulle kunna tjuvlyssna vid något förnster. Risken vara bara att bli upptäckt så hon tog på sig förklädnadshatten igen och förvandlade sig till en av vakterna som stod vid dörren.

Snabbt och smidigt som en katt tog hon sig bort till husväggen och innan de hade hunnit blinka var hon uppe vid ett fönster på andra våningen. Ingen hade upptäckt henne och snart var hon borta ur synhåll då hon lyckade trycka in sig i ett mellanrum i väggen.

Naivar tittade in genom ett fönster men kunde inget höra. Men där inne kunde hon se en dvärg som stod och pratade med tre kvinnor. Den svart klädda kvinnan var där och avandras präst Kyrist och en kvinna som var klädd i kläder med drakar på. De såg inte ut som om de ville vara där. Naivara såg rädslan i deras ögon och stämningen där inne var så stel att man hade kunnat skära i den.

Naivar försökt komma på något så att hon skulle kunna höra vad de sa men hon förstod att de hade lagt  någon form av tystnadsmagi. Hon försökt läsa deras läppar men ingen lycka. Hon hade ingen aning om vad som sades där inne och när dvärgen drar fram ett pappersark såg hon hur skräcken ökade i kvinnornas ögon.

En kvinna ställde sig motvilligt framför dvärgen och Naivar kunde bara titta på när han lade någon form av magi över kvinnan. Det enda hon kunde se var hur kvinnas ögon lystes upp som innefrån hennes huvud. De andra två kvinnorna följde där efter samma behandling. När han var klar började pappersarket att lysa och i ett dammoln försvann det i tomma luften.

Sen löstes sällskapet upp och Naivar anslöt sig till resten av gänget. Hon berättade vad hon sett och de bestämde sig för att följa efter Kyrist som bara går tillbaka till Avandras tempel.

De bestämmer att de får ta sig tillbaka till sitt rum för att komma på en plan. Väl där har de lite svårt att hålla fokus men de bestämmer att de ska leta rätt på en byggmästare nästa dag och ta med honom till Kyrist med en ritning på renoveringen av Avandras tempel som hon i sin tur godkänner. Talron har då förberett en vänskapsdryck som Naivara smyger ner i Kyrist glas. När hon druckit tar de med henne till värdshuset och där kan de sätta sig att äta och prata.Där kommer Kyrist att känna sig som om hon satt bland vänner som hon inte behöver ha några hemligheter för och vi kommer  få veta allt och lite till. Ja en bra plan med andra ord.

Och så tar planen form, det börjar med att Rieta tar på sig hatten och ändrar form till Haelyn, dessvärre ändrade inte Rieta sina beteende något nämnvärt och vem som helst skulle se igenom denna förklädnad om hon skulle röra sig eller prata. Xavier blev nästa för att testa, det var ingen som trodde han hade det i sig men han var Haelyn när han tog formen av henne.

Xavier och Rieta går mot Eratis helgedom för att söka information om hennes försvinnande och få reda på vem denna Durvald är, Talron ger den ena kommunikations stenen till Rieta och de ger sig iväg, Talron och Naivara beger sig ut på en pub runda för att söka information och Bronweg tar sig till den gammla gagia dvärgen.

Det tar dom en bra stund att fråga sig fram till eratis helgedom, när dom kommer fram möts dom av ett tältliknande hus, det är ett par tyg skynke och trästötter som håller ihop det hela, Inuti ser dom en mängd ljus och papersbitar vid altaret, lite bakom denna byggnad ser dom en stor staty som efterliknar Eratis, den står i en fontän som är fyld med grönt halvjäst vatten, ser ut det bubblar från vattent och nästan fräter på statyn, Eratis statyn kollar ut över horizonten.
byggnaderna runt omkring ser ut att hålla ihop av tron och färgen som flagnar.

En lång skalling tunn person, han har ett ansikte med skarpa örn liknande drag, går framåt och tillbaka och muttrar bönder, stannar upp lite då och då och kollar ner mot sina fötter och sedan fortsätter med böner, när någon kommer fram till han så är hans svar ”Må det bli så”.

Xavier haffar tag på en av personerna som går förbi, frågar ut personen om information om stället och personen som går runder där och muttrar, han får reda på att detta är Eratis helgedom och personen är Durvald.

Bronweg har nu kommit fram till den gammla dvärgen som har råkat ut för en olycka, halva ansiktet hänger och lam i samma halva, -Du gammle man, berätta om formbytare igen, säger Bronweg. Han berättar att det är en blandning mellan kameleont, varulv och alv, dom kan inte efterlikna kläder utan måste förbereda dessa, dom lever i håler och gryt precis som alver. Han frågar även om nyheter i staden, dvärgen börjar berätta om hur staden blir upprustad, dvärgarna framförallt. Portarna, yttre murväcken och Moradins tempel är dom större delarna som blir upprustade, högste förfader Durkik är den som lagt pengar för att få templet upprustat i Ninebells distriktet.

Xavier oxh Rieta går närmare för att ta en titt på husen som ligger intill helgedomen, dom upptäcker do att det ser ut som vakter runt hela området, dom bär på greatswords och leather armor, det ser ut som om dom vaktar just det där huset som dom ville ta en titt på, det ser även ut som om en av dom är en av dom i förlorarna som dog i gränden.

Dom sätter sig och försöker smälta in i den vanliga samlingen med folk som kommer och går, när skymningen kommer så börjar vakterna dra sig tillbaka, det är då Rieta smyger fram till huset för att ta en titt, hon ser hur Grovald skriver ett brev och sedan stämplar det med ett sigil, där är även en gråhårig man med skäggstubb som får brevet som nyss blivit skivet, utan så mycket som ett ord reser han sig upp och går ut, Rieta börjar smyga efter.

Han stannar till en stund och kollar ut över området, då så stöter en eladrin in i han, Naivara misslyckades  med vad hon försökte göra, hon gör sig förberedd att testa en gång till. Han går bort mot stadsvakten och lämnar över brevet, vakten kallar till sig en vakt för att avlösa han och tillkallar 3 till som börjar vandra bort mot stallet. Xavier går över till stadsvakten vid porten som han alltid gör för att prata med han, Rieta har under tiden bytt skepnad till den förlorade person som hade dött för inte så länge sen. Hon börjar gå sakta mot Xavier, när hon är nära nog tar hon  penning pungen som hänger ut vid sidan av Xaviers bälte och lägger benen på ryggen.

Xavier springer efter och vakten han pratade med förbi dom 4 vakterna där 3 av dom skulle börja springa men blev stoppade att ingripa, jakten fortsätter och när Rieta inte ser någon vakt runt ett hörn går hon tillbaka till sin egen skepnad, vakterna kommer springade runt hörnet och hon pekar, han sprang ditåt, men Xavier i hasorna springer dom runder och Xavier tillkallar fler vakter med sin vissla, under tiden som detta händer går Naivara på sina högklackade skor och ramlar framför vakterna för att få en chance till, hon blir istället dragen till sidan och vakterna går in i stallet.

Naivara är inte den som get upp i första tagen och ser dom komma ut med hästarna, med sin magiska hand lossar hon på spännet till kaptenens häst, han kliver upp dom börjar rida iväg, men dom kommer inte mycket mer än några meter och han ramlar av hästen, Naivara är snabbt uppe på fötter och springer fram och ”hjälper” han upp, samtidigt som hon gör detta byttar hon ut brevet mot ett annat. Kaptenen blir ursinig och puttar bak Naivara och rusar in i stallet drar ut stallpojken utanför, han börjar slå och sparka på stallpojken till gränsen att pojken inte har många sekunder kvar att leva, som tur är så har Talron följt med Naivara och ser hela händelsen,han skyndar sig bort för att hjälpa pojken, medans detta händer så rider vakterna söderut. Pojken berättar att det var Kapten Hildebrandt.

Efter ingen har hittat tjuven även om där är en mängd vakter nu som letar avblåser Xavier letandet, han nämner beskrivningen på tjuven för vakterna och sedan tar sig därifrån.

Under tiden letandet händer har Bronweg tagit sig till Silver Pilen för att möta Bram Ironfell, han blir välkommnad och inbjuden på lunchen, det blir en märklig tysnad över lunchen, när maten kommer in börjar dom båda äta men inget sägs, när hälften av maten har gått åt frågan Bronweg, ”Är vi säkra?”, Bram tittar förvirrat på Bronweg som fortsätter med att ta upp sin Rod of Reaving och pratar nonsens. Bram sitter som ett frågetecken och undrar vad Bronweg pratar om och börjar bli lite smått irriterad. Detta pågår i ett par minuter tills Bram är redo att slänga ut Bronweg från lunchen, då dyker resten av gruppen upp och historien berättas om hur där finns changlings bland oss och dom var tvungna att säkerställa att han var han.

Brevet som Naivara fick tag i:
Till högste förfader Durkik
Jag har inte funnit något förhinder för det utecknade mötet.
Durvald