Category — Scales Of War

Och så tar planen form, det börjar med att Rieta tar på sig hatten och ändrar form till Haelyn, dessvärre ändrade inte Rieta sina beteende något nämnvärt och vem som helst skulle se igenom denna förklädnad om hon skulle röra sig eller prata. Xavier blev nästa för att testa, det var ingen som trodde han hade det i sig men han var Haelyn när han tog formen av henne.

Xavier och Rieta går mot Eratis helgedom för att söka information om hennes försvinnande och få reda på vem denna Durvald är, Talron ger den ena kommunikations stenen till Rieta och de ger sig iväg, Talron och Naivara beger sig ut på en pub runda för att söka information och Bronweg tar sig till den gammla gagia dvärgen.

Det tar dom en bra stund att fråga sig fram till eratis helgedom, när dom kommer fram möts dom av ett tältliknande hus, det är ett par tyg skynke och trästötter som håller ihop det hela, Inuti ser dom en mängd ljus och papersbitar vid altaret, lite bakom denna byggnad ser dom en stor staty som efterliknar Eratis, den står i en fontän som är fyld med grönt halvjäst vatten, ser ut det bubblar från vattent och nästan fräter på statyn, Eratis statyn kollar ut över horizonten.
byggnaderna runt omkring ser ut att hålla ihop av tron och färgen som flagnar.

En lång skalling tunn person, han har ett ansikte med skarpa örn liknande drag, går framåt och tillbaka och muttrar bönder, stannar upp lite då och då och kollar ner mot sina fötter och sedan fortsätter med böner, när någon kommer fram till han så är hans svar ”Må det bli så”.

Xavier haffar tag på en av personerna som går förbi, frågar ut personen om information om stället och personen som går runder där och muttrar, han får reda på att detta är Eratis helgedom och personen är Durvald.

Bronweg har nu kommit fram till den gammla dvärgen som har råkat ut för en olycka, halva ansiktet hänger och lam i samma halva, -Du gammle man, berätta om formbytare igen, säger Bronweg. Han berättar att det är en blandning mellan kameleont, varulv och alv, dom kan inte efterlikna kläder utan måste förbereda dessa, dom lever i håler och gryt precis som alver. Han frågar även om nyheter i staden, dvärgen börjar berätta om hur staden blir upprustad, dvärgarna framförallt. Portarna, yttre murväcken och Moradins tempel är dom större delarna som blir upprustade, högste förfader Durkik är den som lagt pengar för att få templet upprustat i Ninebells distriktet.

Xavier oxh Rieta går närmare för att ta en titt på husen som ligger intill helgedomen, dom upptäcker do att det ser ut som vakter runt hela området, dom bär på greatswords och leather armor, det ser ut som om dom vaktar just det där huset som dom ville ta en titt på, det ser även ut som om en av dom är en av dom i förlorarna som dog i gränden.

Dom sätter sig och försöker smälta in i den vanliga samlingen med folk som kommer och går, när skymningen kommer så börjar vakterna dra sig tillbaka, det är då Rieta smyger fram till huset för att ta en titt, hon ser hur Grovald skriver ett brev och sedan stämplar det med ett sigil, där är även en gråhårig man med skäggstubb som får brevet som nyss blivit skivet, utan så mycket som ett ord reser han sig upp och går ut, Rieta börjar smyga efter.

Han stannar till en stund och kollar ut över området, då så stöter en eladrin in i han, Naivara misslyckades  med vad hon försökte göra, hon gör sig förberedd att testa en gång till. Han går bort mot stadsvakten och lämnar över brevet, vakten kallar till sig en vakt för att avlösa han och tillkallar 3 till som börjar vandra bort mot stallet. Xavier går över till stadsvakten vid porten som han alltid gör för att prata med han, Rieta har under tiden bytt skepnad till den förlorade person som hade dött för inte så länge sen. Hon börjar gå sakta mot Xavier, när hon är nära nog tar hon  penning pungen som hänger ut vid sidan av Xaviers bälte och lägger benen på ryggen.

Xavier springer efter och vakten han pratade med förbi dom 4 vakterna där 3 av dom skulle börja springa men blev stoppade att ingripa, jakten fortsätter och när Rieta inte ser någon vakt runt ett hörn går hon tillbaka till sin egen skepnad, vakterna kommer springade runt hörnet och hon pekar, han sprang ditåt, men Xavier i hasorna springer dom runder och Xavier tillkallar fler vakter med sin vissla, under tiden som detta händer går Naivara på sina högklackade skor och ramlar framför vakterna för att få en chance till, hon blir istället dragen till sidan och vakterna går in i stallet.

Naivara är inte den som get upp i första tagen och ser dom komma ut med hästarna, med sin magiska hand lossar hon på spännet till kaptenens häst, han kliver upp dom börjar rida iväg, men dom kommer inte mycket mer än några meter och han ramlar av hästen, Naivara är snabbt uppe på fötter och springer fram och ”hjälper” han upp, samtidigt som hon gör detta byttar hon ut brevet mot ett annat. Kaptenen blir ursinig och puttar bak Naivara och rusar in i stallet drar ut stallpojken utanför, han börjar slå och sparka på stallpojken till gränsen att pojken inte har många sekunder kvar att leva, som tur är så har Talron följt med Naivara och ser hela händelsen,han skyndar sig bort för att hjälpa pojken, medans detta händer så rider vakterna söderut. Pojken berättar att det var Kapten Hildebrandt.

Efter ingen har hittat tjuven även om där är en mängd vakter nu som letar avblåser Xavier letandet, han nämner beskrivningen på tjuven för vakterna och sedan tar sig därifrån.

Under tiden letandet händer har Bronweg tagit sig till Silver Pilen för att möta Bram Ironfell, han blir välkommnad och inbjuden på lunchen, det blir en märklig tysnad över lunchen, när maten kommer in börjar dom båda äta men inget sägs, när hälften av maten har gått åt frågan Bronweg, ”Är vi säkra?”, Bram tittar förvirrat på Bronweg som fortsätter med att ta upp sin Rod of Reaving och pratar nonsens. Bram sitter som ett frågetecken och undrar vad Bronweg pratar om och börjar bli lite smått irriterad. Detta pågår i ett par minuter tills Bram är redo att slänga ut Bronweg från lunchen, då dyker resten av gruppen upp och historien berättas om hur där finns changlings bland oss och dom var tvungna att säkerställa att han var han.

Brevet som Naivara fick tag i:
Till högste förfader Durkik
Jag har inte funnit något förhinder för det utecknade mötet.
Durvald

Overlook, en stad med bekymmer.
En stad full med människor på jakt efter ett drägligt leverne.
En stad där folk som BÄD kan frodas!

Morgonen grydde efter natten som hade följt förra dagen. Solens starka strålar trängde in genom fönstret, Naivara hade glöm stänga fönsterluckorna igen.

Nere i det allmänna utrymmet höll värdshusföreståndarinnan på att sätta fram dagens frukost. Där fanns dagsfärsk mjölk som budet nyss hade levererat, ost från witchcross & färskbakat bröd från dvärgabagaren nere vid hörnet. Tomater, gurka och morötter krönte ett stort fat på baren, flankerad av en hink med nyrökta sillar från Sodens rökeri stugor.
En gryta med gröt puttrade i den öppna eldstaden och spred sin karaktäristiska doft i salen, det var morgon i Bergets Härd.
Men inget av detta brydde sig BÄD om, för de var inte där.
Istället hade Xavier anammat Grovalds alias och låtsades vara präst i  Erathis helgedom, ”Må det bli så…”

Helgedomen drog ovanlig mycket folk denna morgon i den andra dagen i den andra veckan, många var de som ville visa sin respekt för stadens hustomtar.

Något var uppenbarligen väldigt fel i Overlook, varför lät dem dräpa Haelyn? Hur var högsta ärovördiga förfäder Durkik av Moradin involverad?

Inne i Grovalds (fd. Haelyns) stuga kontemplerar resten av gänget  om vad de ska ta sig till med den riktiga Grovald, en mindre debatt utbryter tills plötsligt Rieta sliter till sig ett stolsben och börjar gå loss på den fastbundna, försvarslösa Grovald.

-”Han svimmar ju int” mumlar Bronweg

Naivara ser lite bekymmrad ut och frågar försiktigt vad hon håller på med.

-”jag ska göra en staty av honom” ryter hon och höjer stolsbenet igen

Talron använde sin magi för att minska skadan hon kunde åsamka, men smärtan består… hade det inte varit för tystnads trollformeln som Talron lade i stugan så hade nog Grovalds skrik & gråt tilldragit sig ovälkommen uppmärksamhet.

Efter att ha gett upp sina försöka att stoppa Rieta lämnar alla andra skjulet.
Efter 21minuter kommer Rieta ut ur skjulet, blåslagen och  med en stor bula på hjässan. Bronweg, Naivara & Talron beslöt vist nog i att inte fråga vad som hänt.

En snabb självförnekelse senare infann de sig på värdshuset ”Silver skeden” där de skulle intaga frukost med Bram Ironfeldt.

Det talas om Teiflingarns bakgrund, om hur det ALDRIG slutar väl med prominenta rödingar, om hur för eller senare deras djävul kommer ifatt och sliter Teiflingen och alla i dess närhet i stycken och släpar ner dess själar i helvetets eviga plågor.
Amon, var tydligen Rietas djävul. Honom skulle vi akta oss för.

Bram Ironfeldt verkade bekymrad sist de sågs, efter lite förfrågningar tog de reda på att Bram behövde lite vakter till att hålla koll på byggarbetet på Moradins Tempel nere i Nio klockor, han misstänkte att någon ville sabotera renoveringen.

Bäd kom att tänka på att Bram hyrt in sina ärkerivaler Klanen Hammerfist för att få arbetet gjort, men han var anonym sponsor. Ett smart sätt att hindra dem från att motarbeta bygget.
Kontraktet var dock på två månader och Talron tackade vänligt nej men påpekade att vi skulle hålla koll på det.

Efter mötet begav sig Rieta till Avandras tempel för att snoka lite, överprästinnan verkade ju klart skum sist de sågs.
Hon trevade lite och försökte ta reda på vad det skulle kosta att upprusta Avandras tempel i Nio klockor, prästinnan bad henne återkomma om en vecka så skulle hon ha uppgifterna.

Under tiden i Erathis Helgedom.
-”Och vad vill du då?” muttrade Xavier till en stads-tölp som förklara att han ville att Erathis skulle stoppa mössen som höll honom vaken om nätterna.
-”Må det bli så då…”
Xavier mage kurrade våldsamt, och det heliga yrket var oerhört tröttsamt.

Tillslut får Xavier nog och går in i stugan för att vila, hans vänner kommer väl snart. Men ack, hans vänner hade beslutat att dra till värdshuset för att sova istället. Strax innan skymning vaknade Xavier av att någon rycker i dörren, en försiktig kik genom en springa i fönsterluckorna avslöjade fyra högst bistra dvärgiska stadsvakter.
Snabbt som en pilsk björnhona som släpar med hanen till sitt ide över vintern (Xaviers natur kunskap var inte hans bästa ämne) drar och sliter Xavier in Grovalds förstenade kropp in i skrubben där dem åtta lite unkna kropparna låg staplade. Att Grovald nu var en staty hade hållt Xavier vaken ett tag, men ibland är det bäst att inte bry sig.
Tack vare att Talrons tystnadsformlen fortfarande var aktiv doldes Xaviers svordomar, slamret av möbler som trillade omkull samt skrapandet av en 400Kg tung statyett som släpades över golvet.

Rödblossig i ansiktet, svettig och med byxorna oknutna slet Xavier (i Grovalds form) upp dörren, ”vad!?”

Dvärgarna måste tänkt att Grovlad sysslade med själbefläckelse eller något annat syndigt ty de ville verkligen inte ta i hand eller stiga in i den något unkna värmen.

-”Grovald, Vi väntar på ditt svar! Vad är problemet?”
-”Ehm, jamen det finns ju ännu tid, här har ni mitt svar… hade lite ‘saker’ att ta hand om, diskretion du vet” (överräckte original brevet som Naivara stal från vakten)
-”Ah jaja. Gör inte om det annars… snart så är det dags”
-”Jajamen, när som helst nu”
-”Hah, dem anar inte vad som komma ske”, skrockade vakten.
-”Nej, verkligen inte, INGEN ANNING” avslutade Xavier, ”Inte den minsta!”.

Vakterna lämnade och Xavier tog hand om kvällens välsignande. Tids nog kom resten av BÄD.
En häst & vagn hyrdes utan frågor i utbyte av ett skinnande guldmynt. De förlorade kropparna och Grovalds staty lastades och fraktades diskret bort till gränden med hästen och dumpades där… det skulle inte vara första gången vakten skulle komma att hitta ett gäng skurkar där.

Gruppen återsammlas utanför värdshuset Bergets Härd, och efter att stämt av med varandra vad de fått reda på under dagen konstaterar de ännu engång att mycket information har de fått tag i men kanske inget som leder dom vidare mot avslöjandet av dubbelgångarna övertagande av staden, detta var de alla rörande överens om.

Bronweg var fortfarande övertygad att de alla borde ta en pratstund med Bram eftersom han uppträtt mycket underligt vid mötet. Så de bestämmer sig för att ge sig av till Silver Pilen, med Talron i spetsen avbryter de Bram i hans middag med 7 andra prominenta dvärgar.

Frågor som endas Bram kan svara på ställs och till äventyrarnas stora förtret svara han rätt, planerna de tidigare lagt upp om att med en tång få dra hår för hår från dvärgens skägg tills hans skrikande svarar på frågorna om vem som ligger bakom konspirationen går i kras. Istället får de reda på att Bram är med att finanisera upprustandet av Moradins tempel, men att bara ett fåtalpersoner vet om att det är han, varför vill han inte säga, han har även anställt sin fiende, Iron hammer klanen som byggare på templet, detta får äventyrarna att ännu engång tvivla på att Bram inte är utbytt,  varför skulle han anställa någon som försökt döda hans utsända, sedan påminner Rieta om att folk faktiskt kan ändra sig och att det inte var längesen BÄD gav guld till den där vilseledda skurken som försökte döda dom.

Då Talron ser att det är något mer som tynger Bram, beslutas det lite hastigt att ett lunchmöte dagen där på vore lämpligast för alla inblandade,  innan BÄD ger sig ut i kvällningen ger dom Bram ett hemligt lösenord för att säkerställa att han inte byts ut under natten.
Väl ute på gatan igen beger sig gänget ner mot handelsplatsen för att införskaffa nya skor till Talron och även lite ingredienser till en vänskapsdryck Talron har läst om men ej provat att göra själv.
De flesta handels-tält har bytts ut mot ölstugor så inga skor med kvalitén Talron kräver finns. Däremot finner de efter lite letande komponenterna till drycken hos diverse apotekare.

Natten går vidare och gatulycktorna brinner ut och lämmnar staden i ett mörker. Det är just detta mörker gruppen har väntat på och de beger sig till Shrinet för att ta en titt på Grovlads hus ännu engång.
Naivarah tar på sig sina glasögon och världen runt henne blir så ljus som på dagen, i en vid cirkel tar hon sig runt huset men platsen verkar öde, inte ens vakterna syns till,  huset är mörkt och inget ljud hörs därifrån.
Naivarah tar sig fram till fönstret tystare än en katt, och gläntar försiktig på luckan och ser in, ja bordet står kvar och pallen vid dörren finns även den kvar,  men ingen Grovald, hon vänder sig om för att ta sig till ett annat fönster när nattens tystnad bryts av en röst.

-Jag är glad att du kom såhär på natten när ingen i stadsvakten kan höra dig skrika…

Framför henne står Grovald med 8 andra män, beväpnade med armborst och klubbor, två av dom har långsvärd som glimmar till när de dras ur sina skidor.

- V vad menar du? svara Naivarah,  jag letar ju bara efter Hailyn, jag behöver få en välsignelse innan jag ska sova, har du sett henne?

-Grovald skrockar lite hon har gett sig av, men jag ska nog kunna välsigna dig …

Naivarah har under tiden tagit fram kommunikations stenen och samtalet går vidare till de övriga som står och trycker vid vägen.Detta får de alla att rusa genom buskar och träd till undsättning.

-TA HENNE! gormar Grovald.

Armborst-männen avslossar sina lod och 4 snuddar Naivarah och lämnar ytliga sår i hennes kropp,  ut från buskarna kommar Xavier brölande som en brunsting marsh katta, svingande sin yxa. Detta stör armborst-männen tillräckligt mycket för att de ska tappa Naivarah med blicken och snabbare än ögat tar hon ett steg och med sina eladrinkrafter förflyttas hon genom tid och rum och kommer upp bakom Xavier och tar fram sitt armborst.
Men så plötsligt dyker Naivara upp framför Xavier. Han vänder på huvudet och ser att det även står en Naivarah bakom honom medans den framför försvinner från hans synfält, kommer en person som liknar honom själv fram ur skuggorna och sen försvinner.

Även Rieta och Bronweg kommer frustande genom buskarna och ansluter sig till Xaviers front linje. Talron tar plats intill Naivarah.

Grovald som hittils stått passiv höjer sina armar mot himmlen och två spjut av energi skapas i hans händer,  och snart sitter dom i Xaviers kropp som skakar av kraft urladdningen, han försöker röra sig men kan inte.
De med armborst har släppt dessa och tagit fram sina knivar och klubbor, och omringar Xavier och låter slagen hagla in, och orsakar både två och tre blåmärken på hans kropp. Xavier gör ett svepande hugg och tre av hans banemänn faller döda ner till marken.

Naivarah som fått upp sitt armborst sätter ett lod i Grovald som gruffar till.

Naivarah nummer två dyker upp ur skuggorna framför Xavier och sätter kniven i han. Med ett av sina vrål låter Bronweg sin hillerbard sjunka djupt in personen som just stack Xavier, och av kraften från skriket faller de övriga tre fienderna med klubbor och dolkar.

Även Rieta ser att personen framför Xavier inte är Naivarah och låter sitt svärd dra blod. Grovald frammanar ännu engång två spjut som finner sin väg in i Bronweg och Xaviers kroppar. Xavier låter sin yxa avsluta fiende Naivarah som just huggt honom.

I skuggorna framför Xavier rör sig ännu en person, väldigt lik Xavier. Men Naivarah med sin hökblick ser att den framför inte är den äkta och sätter ett lod in denna. Detta bekräftas av att samma person gör ett utfall mot Xavier som nu blöder kraftigt.

När Bronweg ser blodet från Xavier blir han som galen och med ett vrål klyver han skallen på fienden men innan kroppen nuddat marken har han redan satt fart mot Grovald och placerat yxan i hans kropp med sådan kraft att Grovald flyger över marken mot Xavier, och även denna gången sätter han fart efter Grovald och ännu engång får han smaka yxan.

Talron fördömmer Grovalds handlingar till den grad att Grovald funderar på om det är rätt att attackera dessa personer,  samtidigt som hans rustning faller till marken och hans styrka sinar, har hans gud lämnat honom, med tankarna snurrande i huvudet lägger han benen på ryggen. Rieta är den som reagerar snabbast och jagar efter och låter sitt heliga svärd slå djupt in i tvivlarens kropp.

Naivarahs välplacerade lod slår upp ett djupt i pannan på Grovald och av allt blod blir han blind, och Bronweg låter ännu engång sin stämma ljuda genom nattens mörker.

-Hörru du du, stann eller jag buntihop dig å mater vår get me dej!

Dessa ord var det sista som behövdes för att Grovlad ska kasta sig på marken med händerna utsträckta.

Han buntas ihop och tillsammans med de andra kropparna bärs dom in i huset.  Talron förvisar sig om att inget ska höra vad som komma skall i huset med en snabb ritual är det ordnat.

Rieta blir det som inleder förhöret av Grovald och med sin lena tunga med löften om att kanske möjligtvis om han har tur kommer han släppas härifrån med livet i behåll, detta får honom att erkänna att han mördat Hailyn.
Men för vems vill han inte tala om, det är då Bronweg visar sina talanger, Bronweg har hört talas om att en effektiv förhörs metod är att sken dränka någon det enda problemet för stackars Bronweg är att han inte riktigt vet när man ska sluta så mer än engång under förhöret får Talron rycka in med sina kunskaper och få liv i Grovald, men efter att blivit sönderslagen dränkt återupplivad ett par gånger så får det reda på att Grovald jobbar för general Zithiruun som givet honom order att följa de andras prästernas order som om det vore generalens egna.

Tjallaren ger oss en lista på samtliga av de Förlorade som han känner till i staden. Det är en lång och imponerande lista.

Mötet med Högsta Förfarder Durkick ska ske imorgon på en plats. En plan formas snabbt i hjältarnas huvuden och en lång natt börjar för Grovald vars plats Xavier ska ta på mötet….

‘Baluuth T’chaad’, ‘Ytterlighetens Gränser’, så kallade Githzerai denna stora meditations salen. En plats där ordning och kaos möttes i harmoni, en sal där det stora mentala kriget försiggicks inom varje munk som satte sig i dess centrum för att konfrontera sina innersta demoner. Githzerai skapade detta rum för att reflektera dess ursprung och dess strävan, att gå från kaos till harmoni. Men detta var länge sedan. Just nu har ekot av vapenslammer och smärtans och panikens vrål just klingat av och salen har sänkts i tystnad igen. Det enda som hörs är de ansträngda andetagen från segrarna som kippar efter andan medan adrenalinet klingar av i blodomloppet. De samlas alla kring Xavier som ligger blödande och livlös på det iskalla stengolvet. Naivara har hans huvud i sitt knä och ser lite frågande och desperat ut, som om hon inte riktigt förstår varför Xavier ligger där döende. Talron arbetar febrilt med att få bort hindrande rustning och kläder så att han kan lokalisera vad som egentligen är det största problemet. När Xavier ligger där med blottat bröst kan de alla se hur fruktansvärt illa tilltygad han faktiskt är och ingen av dem kan förstå hur han fortfarande kan vara vid liv. Xaviers kropp är full av ärr från gamla strider, ärren bildar en karta av smärta och mod. Talron lägger sina händer över det värsta såret först och sluter ögonen i en innerlig bön. Han ber för sin väns liv så som han gjort så många gånger förr, och precis som alltid är han vettskrämd för att bönen inte ska bli hörd, att gudinnan ska ha tagit sin hand från honom som straff för hans underlåtenhet att sova under tak i byar och städer, för att han ibland går den förhatliga Civilisationens ärenden. Tiden slutar ha någon betydelse för Talron. Han kan känna Xaviers hjärta slå långsammare och långsammare med varje upprepning av litanian;

‘Melora, Jordens Moder, Livets Moder, Alltings Ursprung. Melora vår gudinna, vars ådror är floder och vattendrag, vars kött och ben är jord och sten, vars hår är träd och gräs, vars ögon är djupa sjöar, vars andedräkt är vinden över hav och sjö. Slut dessa sår så som du skulle försluta dina egna. Låt detta kött vara som din mark, dessa ben som dina berg, detta blod som dina floder. Slut dessa sår så som du skulle förslutit dina egna. Låt denna kropp bli som din levande skapelse så att den må dricka ditt vatten, förundras av dina berg, äta frukterna från din jord, bada i dina sjöar och andas din andedräkt. När tiden är rätt kommer denna kropp att återgå till naturen för att ännu en gång berika din skapelse. Detta ber jag dig om, Jordemoder, Naturskapare, Livsväktare.’

Xaviers hjärtslag tycktes stanna för Talron, och en evighet gick. Sedan hördes han ett dån, som om en mäktig puka slagits, och ett mullrande som av en framrusande flodvåg och tjutet av en ursprunglig storm – Xaviers sår slöt sig, hans hjärta slog starkt och han tog ett djupt andetag medan han slog upp ögonen.Talron tog själv ett djupt andetag, det kändes som om det var evigheter sedan han senast fick nytt syre i sina lungor, och lutade sig tungt mot grottväggen medan han kom till sinna sinnen igen.

‘Harrtu’ trollat färdigt nu alv så kan du ju göra lite nytta istället och hjälpa till med att leta hemliga dörrar’ hörde han Bronweg säga. Med en ljudlös suck samlade han sig och plåstrade om de övriga också innan han fick påta sig arbetsledarrollen för det evighetslånga uppdraget att minutiöst söka igenom varje kvadratcentimeter vägg och golv efter dolda alkover och dörrar. Och minutiöst blev det. Timme efter timme av knackande, petande, skrapande och synande, Talron ständigt närvarande och påpekande vart de missat en sektion och hela tiden tillrättavisande. Det var inte detta Talron blivit äventyrare för. Denna gruppens girighet började gå honom lite på nerverna. Räckte det verkligen inte med guldet de redan funnit? Det enkla svaret blev Nej!

Amyria försökte flertalet gånger påpeka att hon verkligen hade bråttom att nå sin destination men det föll för döva öron. De numera frigivna fångarna var både medtagna, en var riktigt sjuk, och alla längtade de tillbaka till bekanta omgivningar. Maten räckte inte till och när det lilla som de smutsiga gnollarna lämnat efter sig var slut var också deras tålamod slut. På vinst och förlust beväpnade de alla sig med fallna fienders vapen och rustningar, fyllde vattenskinnen i vattenfallet som föll över trappan vid porten, stålsatte sig och med amyria i spetsen gav de sig alla av mot sina destinationer. Detta märkte inte Brindols Ärorika Döda, ty de var i full fart med att nedmontera upphöjningen i golvet som delade ‘Baluuth T’chaad’ i två halvor, för vem visste vad dessa uslingar till munkar dolt där? En relik? Guld och ädelstenar? Alla vet ju att munkar har en massa sånt.

När tre dagar förflutit på detta sätt så kände gruppen att de lyckats avtäcka alla rummens alla eventuella hemligheter. De fann ingen skatt men väl ett par dolda dörrar som tyvärr ledde till bekanta rum, om än på nya vägar. De ritade till och med en detaljerad karta över fortet. De funderade en stund på att ta det som sitt eget, men då de inte riktigt kunde klura ut hur den förvirrande entrén med sina teleportations cirklar fungerade så verkade det lite mer jobb än de egentligen behövde.

Om Talron hade det tufft under deras tid i fortet så hade Rieta det sju resor värre. Hennes vapen, det annars så beskedliga Solbladet hade under deras många strider av någon anledning fungerat som en kanal till tidigare outnyttjade kraftkällor. Det hon träffade sprängdes, stöttes, grillades, frättes, brändes, förmultnades och skars, allt på en och samma gång. Detta var en kraft som skulle klinga av så snart hon föll i sömn och inte längre kunde mentalt upprätthålla. Hon vankade av och an, muttrade för sig själv, talade med sitt svärd, med sin gudinna, med väggarna och med övriga i gruppen, hennes röst alltmer desperat. Fanns det verkligen inget sätt att göra dessa krafter permanenta? Fanns det inte något sätt att lura krafterna att stanna kvar? Kanske om man lägger svärdet i ett stasisfält? Om man skapar en tidsbubbla där tiden står nästan stilla? Någon som kan göra detta? Nej! Nej! Nej!! Motvilligt gav hon upp och gav efter för den enorma tröttheten som föll över henne, hon höll sig trots allt vaken i två dygn medan de övriga sov gott, la sig på det hårda och kalla stengolvet och somande innan hon tagit två andetag och sällade sig till de övriga i drömmarnas land. I samma stund materialiserade sig en mycket mäktig magiker från forna tider i rummet, dragen hit genom tid och rum av svärdets mäktiga auror. Allt han ville var att skapa en artefakt av svärdet så att dess makt kunde bevaras i evighet. När han anlände insåg han att han nog hamnat fel, för allt han såg var ett sunblade. Han ryckte på axlarna och i samma sekund en liten eladrinflicka anade hans närvaro och skulle vända på huvudet åt hans håll så försvann han lika ljudlöst som han kom. Naivara kunde svurit på att någon hade stått bakom henne, men där fanns ingenting så hon ryckte på axlarna och återgick till sin meditation.

Bronweg kunde inte riktigt släppa tanken på kraften i ett av huggen en av gnollarna utdelade. Gnollen hade haft ett gammalt smutsigt svärd, inget speciellt alls verkade, och faktiskt hade hans första undersökning av det inte avslöjat några arkana hemligheter. Men, som sagt, han kunde inte släppa det så han fingrade på det mellan arbetspassen. Det hade en mycket speciell form, nästan som om det efterliknade en huggtand. Naivara tog på sig sina läsglasögon och tydde tecknen på hjaltet, som mycket riktigt avslöjade att dess namn var, på common, ” Wicked Fang”. Bladet var fläckat av levrat blod, men hur Bronweg än försökte rengöra det så ville inte fläckarna gå bort. Det var inte förrän vid tredje kvällens kvällsvard han lyckades lösa svärdets hemligheter, oändligt komplicerade som de var. Svärdet hade makt att såra finderna å det grövsta, dess hugg kunde skapa ett kraftigt blödande sår vart det än träffade, och om man träffade riktigt bra med det så skulle det kunna göra oanad skada, vida större än ett vanligt svärd. Han slöt sig till tesen att detta svärd skapats med den Gamla Världens magikunskaper, och därmed var väldigt sällsynt och dyrbart. Han hade själv inget intresse för det, han hade Ylva, sin gamla kära yxa, men kanske i händerna på Rieta skulle det kunna komma väl till pass. Hon var ganska svårflörtad med tanke på att hon fått sin nya fina svärdsskida till sitt sunblade tillverkad nyligen, den där som skulle förvandla henne till en ljusshow om hon aktiverade svärdets ljus medan det fortfarande satt i skidan och spred gnistrande färgkaskader genom alla de fasettslipade stenarna och kristallerna i olika färger som täckte skidan. Hon hade till och med lärt sig tekniken att slå av och på ljuset så snabbt att det i ett mörkt rum kunde se ut som om folk rörde sig ryckigt, något hon fann väldigt roande, men alla andra högst oroväckande. Vissa som sett detta fenomen hade till och med blivit så överväldigade av des skönhet att de fallit till marken, sägandes ”huuuurghhöööööhhhhhhh”, skakandes och tuggandes fradga. När detta hände blev hon extra lycklig, för då visste hon att hennes gudinna var närvarande. Ack ja…

När det var dags att bege sig av var de alla rörande överens om att de inte kunde bege sig tillbaka till Elsircross, med tanke på allt det där som hände sist…. skyfall, åska och blixtar, död adelsman osv. så de ville istället ta sig genom Marthskogen till Marthon och där fortsätta Gryningsvägen västerut till Brindol. Eftersom de inte kunde använda samma väg de tagit hit så fick de istället följa stigar som bara Talron kunde finna. Här var han i sitt rätta element och han ledsadgade dem med varsam hand och fot genom den täta skogen, något som Bronweg blev ganska så besviken på, nyinköp machete och allt. Vid en tidpunkt på vandrigen den första dagen då de följt en gammal skogsarbetarstig så kom de fram till ett träd som växt upp mitt i stigen. Det var en bra och rejäl ung björk, utmärkt virke enligt Bronweg som uppskattande knackade på stammen och lyssnade på ljudet. Enda problemet med den var att den stod mitt i stigen och därmed utgjorde ett definitivt hinder för fortsatt färd, men det kunde Bronweg och Ylva fixa, heheh. Talron menade att det skulle väl knappast vara ett problem att ta ett steg åt sidan och så att säga ”passera” det oförargliga trädet, men detta ville inte Bronweg höra talas om. Nej, trädet måste bort, jajemensan! Bronweg lyfte yxan över axeln och måttade ett rejält första hugg.

Just som han skulle svinga yxan insåg han att han faktiskt inte hade något träd framför sig. Där fanns bara en stig. Han skakade på huvudet, blinkade hårt ett par gånger, och fäktade lite försiktigt med handen framför sig. Han petade lite med yxan i luften där trädet bode stå, bara för att kolla att det inte gjort sig osynligt på pin kiv, men han mötte bara luft. Förbluffad vände han sig om för att få de övrigas reaktion, och där såg han trädet 20 meter bakom sig och Talron framför det med pekfingrarna pressade mot sina tinningar och den mörka blicken fast fixerad vid hans egna. Talron skakade långsamt nekande på huvudet medan ett tandrikt leende spred sig i hans ansikte. Bronweg kände en klump i halsen och svalde hårt ett par gånger. ‘Nåväl, trädet får väl benådas då…’ sa han och stoppade ner yxan igen, och först när den var utom synhåll slappnade Talron av. De övriga klappade honom på axel och rygg och menade att han inte skulle ta det så personligt och att det ändå började skymma så ett läger skulle vara lite passande. Allt skulle kännas bättre efter ett mål mat och en mugg vin. Stämningen återgick till det normala och lägerplatsen blev noga utvald av Talron. En eld tändes för kvällen var kylig om än vindlös. Bronweg hade sitt tält som han slog upp och när det var dags att krypa till kojs så valde Rieta att jaga bort kylan tillsammans med Bronweg i tältet. Talron valde att sova en bit bort från lägret eftersom eldens värme och ljus bara lockade till sig mängder av insekter. Xavier, militärisk som få, valde att rulla in sig i en presenning och det föll som vanligt på Naivara att hålla elden vid liv och vakta natten igenom.

Då de sovit ett par timmar, ungefär vid midnatt, vaknade de alla av att en stämma talade till dem. Stämman kom inte från någonstand ibland dem utan hördes innuti deras huvuden. rösten var en kvinnas och hon lät lite till åren kommen. Hon sa;

”Mitt namn är Lavinya. Jag misstänker att ett dold hot växer sig starkt i Overlook. Jag ber er att komma till Erathis tempel så snart ni kan…”

GM Notering: Nu börjar tiden skena iväg och jag måste skriva ihop resten lite hastigt. Jag har tappat skrivskills rejält sedan jag slutade blogga. Sorry för kommande textmassa.

 
Morgonen efter kände de en viss stress och valde att frammana spektrala hästar. De hade ju helt glömt bort att de hade riktiga riddjur i Elsircross och att de absolut var tvugna att bege sig tillbaka dit trots allt. De magiska hästarna kunde ta sig fram utan hinder genom skogen och var även snabbare än en vanlig häst, och därför nådde de staden betydligt snabbare än de annars skulle gjort. De tog sig in inkognito och förhörde sig om det fanns en kvinna med Amyrias utseende i elsircross. De fick reda på att hon hade varit där helt kort men efter att ha avlämnat kidnappningsoffer så hade hon fortsatt västerut till häst. Gruppen hyrde tre vana hästförare att ta deras riddjur (och stridsget) till Brindol, och de betalade var och en 5 guld, vilket var mycket mer än vad som var vanligt. Sedan begav de sig snabbt vidare till Brindol på sina fantomhästar och nådde staden på rekordtid. Redan kort efter mörkrets inbrott nådde de porten. Amyria hade stannat i Brindol en natt och sedan begett sig iväg mot Overlook enligt värdshusvärden. De stannade för att vila ut, men redan på morgonen frammade Talron nya fantomhingstar, denna gången fokuserade han betydligt bättre och resultatet blev enastående vackar och starka bevingade hästar, åtta stycken för att vara exakt. De lämnade ett brev och mer pengar till världshusvärden som skulle lämna det till deras hästskötare när de anlände. I brevet fick de vidare order att ta hästarna till Overlook och för det fick de ytterligare 10 guld per man, samt mat och husrum i Brindol. Stadsbefolkningen hade aldrig sett sådana djur som deras hästar och torget tömdes snabbt på folk och fönster och dörrar stängdes, och även om BÄD erbjöd vem som helst att följa med dem till Overlook eftersom de hade extra hästar så nappade ingen på erbjudandet. Deras sorti blev precis så effektfull som de ville ha den, men om vi ska vara ärliga så var hurra ropen nog mest för att alla var lättade över att bli av med både BÄD och hästar. Saker händer så snart de är i stan liksom.

Resan på dessa riddjur tog bara drygt tre och en halv dag, den halva eftersom Xavier envisades med att göra strandhugg i varje lite by och bosättning där han lämnade kryptiska meddelanden som skulle överlämnas till Amyria om hon skulle råka komma förbi. De höll utkik efter henne men hon syntes inte till.

När de kom till Overlook såg de att det var en ganska så livlig aktivitet lite överallt. Vid stadsporten så hade byggnadsställningar rests och det såg ut som om konstruktionsarbete var på gång. Det samma såg de på flera ställen i staden, men detta var ju knappast något som intresserade dem så de satte av i riktning mot Nine Bells, tempeldistriktet. Inte mycket rörde sig där nere, åtminstone inte om man bortser från den febrila aktiviteten kring den många byggnadsställningarna som rests kring Moradins tempel. Det är visst inte alla kyrkor som har det illa ställt. De landade sina magnifika djur utanför Erathis tempel och hoppade heroiskt av och ställde sig i hjältepose. Ingen brydde sig.
De gick fram till templets trappa, folket de såg på vägen var bottenskrapet av bottenskrapet. De hade sett zombies som såg hälsosammare ut. Templet som en gång säkert varit fint var nu av en obstämbar färg, det närmaste var väl en blandning av måsskitsvitt, handavtrycksbrunt och sotbrandssvart. Lukten i Nine Bells hade aldrig varit bra, men just här kring Erathis tempel tycktes den sammanstråla från alla håll och skrymslen, och skapade något som nästan var påtagligt och monstruöst. Trappan hade inte blivit sopad på länge och färgen på dörrarna var, visserligen ganska nyligen pålagd men oförmögen att dölja träets förruttnelse därunder. De slog upp dörrarna och tågade in med ett ekande ”BÄD ÄR HÄR!” En ensam liten kvinna klädd i Erathis gyllene prästdräkt stod knädöjd vid altaret, och hon reste sig lite mödosamt upp när hon hörde dem. Ansiktet som mötte dem var halvalviskt och åldrat i förtid.

‘Mitt namn är Lavinya. Jag visste att Erathis skulle föra er till mig.”

Lavinya bad dem sätta sig vid ett enkelt bord och bjöd dem på det nödtorft hon hade och hällde upp surt billigt vin i deras muggar. Hon var mån om att de tog för sig och att de skulle trivas med sitt besök. till slut blev hennes ompysslande lite enerverande för gänget och de frågade henne rakt ut vad hon egentligen ville? Då blev hennes ansiktsyttryck bekrymrat och hon började sin berättelse om en medprästinna vid namn Haelyn.

Haelyn och Lavinya hade varit vänner en lång tid och haft ständiga kontakter. Haelyn var föreståndare för Erathis välbesökta helgedom i Handelsstaden, något som till en början varit en nagel i ögat för Lavinya (hennes eget tempel är ju obesökt och förfallet) men numera något som hon kommit över för länge sedan. Allt var bra tills för ett par veckor sedan då Haelyn plötsligt försvann. Lavinya begav sig till helgedomen och där träffade hon en Grovald som menade att han tagit över skötseln och att Haelyn begett sig iväg på en ‘Spirituell Resa’. Lavinya hade aldrig hört talas om denne Grovald (det hade ingen upptäckte hon när hon frågade runt om honom), och Haelyn var minsann mycket säker i sin tro – och behövde då rakt ingen ‘Spirituell Resa’! Nåväl, fortsatte hon, -  jag började mot bättre vetande snoka lite runt föreståndarens stuga och försökte kika in i springor och så, och alla Haelyns saker var borta. Det enda jag såg var ett brev på ett bord och det var adresserat till ”G..” nånting. ”Grovald” eller hur? Det måste det ju vara! Och i brevet kunde jag läsa ….”Jag har blivit beordrad att fråga om du haft några vidare problem med de som tillber…..”  – Det var allt jag såg, men det verkar väl illavarslande nog, eller hur? Och det var nu problemen började på allvar. Jag gick till stadens auktoriteter men de menade på att det inte fanns något att undersöxka, att Haelyn var en fri medborgare och fick resa vart hon ville närhelst hon ville. Jag talade med några av mina prästkolleger – Aelys av Bahamut, Durkik av Moradin vid Stone Anvil, Kyrrist av Avandra, till och med Moder Volorvyn av Raven Queen. Vissa av dessa har länge varit räknade bland mina vänner, och även om inte så har de varit respekterade kolleger i själens tjänst. Alla bara ignorerade mig! De var totalt känslokalla och brydde sig inte ett dyft! Moder Volorvyn verkade knappt känna igen mig, jag menar, även om vi aldrig varit speciellt nära vänner så har vi ju träffats och talats vid flera gånger tidigare.

- Och det var då jag kom att tänka på er, Overlooks nya hjältar, som så modigt avvärjde hotet från orcherna. Jag vet att jag, ja vi alla, borde duscha er med gåvor och tacksägelser, och det enda jag kan komma med är mer problem att lasta på era axlar. Nu tystnade Lavinya och slog ned blicken, förlägen för att hon inte hade något att ge hjältarna.

Bronweg hade då och då inflikat att de inte jobbade gratis och att det fanns ett fast pris som inte gick att diskutera. Hans ord hade dock fallit för döva öron, åtminstone så här långt. De skickade iväg Lavinya för att diskutera detta enskilt, och medan hon var iväg för att hänta en sista flaskan vin i förrådet så började gruppen diskutera möjligheten att Raven Queen prästinnan Moder Volorvyn skulle kunna vara en doppelganger, ja faktiskt skulle de alla kunna vara en, och inte bara de utan Lavinya också, för att inte tala om en eller flera i BÄD. När Lavinya kommit tillbaka frågade Xavier ut henne om massor av personliga minnen, födelseplats, husdjurs namn, första minnet, förste älskarens ärr osv. Hon svarade så mycket hon kunde och till slut hade Bronweg skrivit ett ord på en pappersbit som han gav Lavinya (naturligtvis berättade han inte vilket ord detta var för spelledaren- ”för då kunde GM ju mucka med gruppen som han ville, eller hur?” Det kvittar hur mycket jag som GM berättar för dem att jag inte är emot dem utan med dem… de tror mig aldrig, hehe), och instruerade henne att detta var kodordet hon skulle uppge om hon blev frågad om det av någon. Hon förstod såklart inte vad detta handlade om men memorerade ordet och sedan åt Xavier upp lappen och sköljde ner den med vin.

Nu ville de veta exakt hur Haelyn såg ut, något som Lavinya hade problem med att förklara eftersom hon inte var så bra på sådant. Då fick Rieta en snilleblixt, tog upp sin Hat of Disguise och drog på den på Lavinya och bad henne fokusera på hur Haelyn såg ut och sin vilja på att se ut just som henne. Detta fungerade perfekt och plötsligt satt det en helt annan kvinna framför dem, inte lika sliten, mycket stolt och vacker. Nu visste Rieta hur hon såg ut och skulle alltså kunna ge sig ut för att vara haelyn, om nu tillfället skulle komma. De frågade också om hennes maner och hur hon brukade tala, och Lavinya gjorde så gott hon kunde. En plan började ta sin form i BÄD’s kollektiva medvetande. En plan som skulle sätta alla andra tidigare planer i skamvrån, en plan som mycket väl skulle kunna hota själva civilisationens grundvalar.

En bra plan!

De som inte syns, borde de inte också kunna se ljuset? Låt alla spöken få kunna vandra vidare från livet till nästa plats. Varför ska de gömma sig långt borta från ljuset här under berget? De ligger gömda längst inne i detta bortglömda rum; arga, bittra, besvikna. Fyllda av ilska och våld. Och hat. Dessa en gång fantastiska människor, nu grå, bleka skepnader. Men kanske oxå dessa genomskinliga varelser i det fördolda har ett öde att uppfylla.

Spökena och de enögda golems strävar kanske efter att fylla deras öde. Mången skada orsakar de. Mången skrik ljuder genom korridorerna. Mången tankar på undergången hinner växa fram. Vi kämpar ner en fiende, bara för att mötas av nästa. Och hela tiden med känslan att det stryker kring nåt ännu ondskefullare i skuggorna, utom synhåll, utom räckhåll, avvaktande på rätt tillfälle.

Ur mörkret vid ingången uppenbarar sig den hitentills passiva varelsen. En mörk kvinnlig gestalt med ett grymt leende avslöjar gulnande, trasiga tänder. Tovigt hår, stora vårtor och en lång krokig näsa. Hennes ögon lyser upp rött samtidigt som hon med sin krokiga finger pekar på Rieta. Mörkret sluts kring Avadras förkämpe som skrikandes dimper ner på golvet. Xavier ställer sig skyddande framför Rieta som kippar efter andan. ”Kom an bara, hiskeliga Häxa, oss skrämmer du inte!”

Häxan ger ett långt, galet kacklande skratt till svar och spökena och golems attackerar oss med förnyad kraft. Vid ett obevakat tillfälle, kanske när han fascinerad stirrade för länge på häxans krökta, skitiga naglar – så flyger helt plötsligt Xaviers Yxa ur hans händer. Långt ovanför hans huvud dansar den och flyger rakt in i andra delen av rummet, bort till kaoset nära ett bottenlöst hål i golvet.

Xavier skriker ut sin förtvivlan och shock! Han knuffar undan Bronweg, tar stora kliv upp för trappan över till andra rummet och kastar sig handlöst efter sitt vapen där inne. För sent inser han denna sidan av rummet är fyllt med fler fiender, ivriga att skada just honom. Med sin sköld till skydd att krypa in under, så räknar han med att klara sig tillräckligt länge för att återfå sin trogna vän. Talron inser allvaret av situationen och springer heroiskt efter Xavier in till andra sidan. Men är det för sent? Är inte Xavier långt där borta? Bortom hjälp i smärtans och blodets rinnande värld?

Den förhatliga Häxan ler djävulskt och sänker sitt krokiga finger efter att ha pekat på värnlösa Xavier. Hon skrattar nöjt borta från rummets ingång. Hon tror hon står tryggt där borta, omhuldad av skuggor och ondska. Men den fega attacken på Xavier sporrar gruppen istället på att verkligen förgöra Häxan som snabbt möter sitt slut.

Som vanligt har kanske Naivarah dragit en förhastad slutsats om Xaviers död för Talron knäböjer och ber till intensivt Melora om vägledning – så ett hjärtslag från döden räddas Xavier från dess välbekanta käftar.

Med väl Häxan ur vägen och Xavier på fötter så blir stämningen bättre och de resterande golems på andra sidan väggen nedgörs lite i stil med fish-in-a-barrel.

Slutet gott, allting gott – för en lustig hatt hittas. Looten var god igen!

Under tiden Xavier  förhör fången går Rieata som en osalig ande runt i cirklar i svår beslutsångest. I ena handen har hon lovat att inte röra fången men och andra sidan förtjänar han sitt öde.  I mellan åt stannar hon till och med raska målmedvetna  steg går hon i mot Thorn men Xavier blockerar hennes väg och tittar bestämt på henne. Hon nickar kort och fnyser innan hon återgår till sitt vankade. I sitt huvud gör hon en lista med för och nackdelar. Ska han få leva eller inte. Beslut beslut

Xavier lämnade tillbaka rustningen till Thorn. Ja i alla fall det som bäd ansåg inte hade något speciellt värde och det som de inte kunde sälja. Men Thorn protesterade inte. Och undertiden han tog på sig berättade han var vi kunde hitta fångarna. Rieta tänkt att det är bäst att det verkligen finns fångar.

Talron tittade över han skador och läkt honom så pass att han skulle kunna utföra de uppdraget de gett honom. Och precis innan Thorn går ut genom dörren frågar Xavier – Kan du tänka dig att hjälpa oss att frige fångarna? Men Thorns svar överraskade ingen. Ja om ni betalar. Jag gör inget gratis.

Thorn försvann genom dörren och bakom honom stod Rieta men ett leende på läpparna eftersom att hon kom på att de skulle träffas igen och då skulle kanske en ny chans visa sig.

När hon vänder sig om ser hon ryggen på gänget som börjat ta sig mot fångarna och hon springer snabbt i fatt.

På avstånd kan de höra gnollarnas illavarslande skällande. Lukten från de smutsiga djuren hänger i luften och dammet yr när de tar sig fram genom gångarna. De stannar till och Naivara ökar takten och smyger ensam fram för att se till att de inte gick in i ett bakhåll. Hon tar sig fram snabbt och det är nästan som om hon svävade fram. Inte ett ljud och dammet på golvet förblev orörligt där hon tog sig fram.

De tar sig ner för två trappor och försöker följa Thorns vägbeskrivning. Det är mörkt i korridorerna och endast facklor lyste upp deras väg. Golvet är täckt av stelnat blod från strider när gnollarna tagit över stället. Snart dyker Naivaras huvud upp igen och hon viskar att hon hittat gnollarna.

De bestämmer att Thorweg och Talron skulle hålla sig i bakgrunden medan de andra försökte att smyga fram och överraska dem. Planen var satt.

De tar sig fram utan ett endaste ljud och när de kommer fram ser de att gnollarna är fullt upptagna med att diskutera något. Ingen förstod vad de sa de lät bara som en massa morrande och skällande. De måste vara något väldigt viktigt för de missade oss helt.

Fem gnollar var av fyra underståtar och en ledare med en hemskt taggtrådspiska. Men att få se chocken i deras ögon var obetalbar (i alla fall enligt Rieta) när de första slagen föll emot dem. Naivara stod bakom Xavier och Rieta och striden han knappt börja innan Thorweg och Talron anslöt sig. Runt Rietas svärd slog det upp eldlågor, blixtar och det mullrade om det. Till och med syra droppade från såren den gav. Gnollarna bestämde sig för att hon var ett för stort hot och de koncentrerade sig mest på henne. Striden var kort men hård och Talron fick hjälpa Rieta som var på väg att duka undan ett par gånger.  Men de höll sin linje och gnollarna föll en efter en och snart stod bäd där som segrare och kropparna var lootade innan de ens träffat marken.

De öppnade cellerna och släppte ut fångarna. De var i dåligt skick och Talrond fick en hel del att göra när han systematiskt gick från fånge till fånge och såg om deras skador.

Fångarna kom från olika delar av dalen och det enda gemensamma de hade var att de alla var högt uppsatt i sina samhällen.

Överlyckliga var de i alla fall att de blivit räddade. De hade suttit i sina celler allt från en vecka till en månad och de var angelägna att få komma hem till sina nära och kära. Amyria erbjuder sig att ta med fångarna till byn men Xaivor tyckte de var bättre att de stannade med gruppen eftersom att hela skogen var full av fällor. Plus att man inte visste vilka faror de skulle kunna springa in i. Resten av gruppen höll med och så fick det bli.

Gnollarna hade använt dem som försöksdjur och en man som tog extra mycket tid av Talron var full av varfyllda bölder. Det såg ut som om det var små ägg som var redo att kläckas vilken sekund som helst. Men kunde se hur de rörde sig under skinnet och med avsmak sa Rieta – Är det inte bara att skära upp dem? Talron svara att så var inte fallet det krävdes en ritual för att bota och de var inte billiga. De kostade 1500 guld. Han tittade på mannen och frågade -Har du så mycket pengar? Mannen svarade att de hade han. Det var inga problem. Rieta stannade till och såg helt frånvarande ut. Hon kunde inte riktigt fatta vad som ju hänt. Hade de krävt guld för att rädda en man. Hon stod länge så och de andra fortsatte med sitt och när alla var redo att gå var de tvungna att kalla på henne flera gånger innan hon reagerade.

De hade hört talas om en häxa som skulle vara här i gångarna någonstans och de var inte redo att lämna platsen förrän de var säkra på att det var rensat på gnoll och annat pack.

Amyria varnade dem för att gå vidare och hon vill att vi ska ta fångarna till staden men de lyssnar inte riktigt på henne för det måste hon ju förstå att de kan inte lämna ett jobb halvgjort och började de gå.

Naivara skyndar i förväg och snart har hon hittat mer gnollar och hon kommer tillbaka och rapporterar. De organiserar sig och förra gången gick det ju bra när Bronweg och Talron gick lite bakom.

Rummet var stort och ett vattenfall fanns i rummet och på golvet fanns rännor där vatten forsade fram. Där fanns också tre gigantiska hyenor som var stora som arbetshästar med vars en gnoll på ryggen. Det såg ut som om det stridstränade. Två av dem stod och spärrade emot varandra och den tredje skrek ut ordnar. De stod en lite stund och tittade på när de såg att vattnet i rännorna var så stark att de flyttade både hyenan och gnollen en bit. De gällde att veta var man satt fötterna här inne och kanske skulle de kunna utnyttja det till sin fördel.

Sammandrabbning kom som en överraskning för gnollerna och deras avskyvärda kreatur. De hade i stort sett inte en chans när de slogs ner som de villebråd de var. Triumferande lootade de kropparna och de tackar tyst de som överbetalat dessa bestar. Looten var god.