5000 orcher – och det var bara början.

Fosca, Ziek och Demerius var totalt slutkörda efter mycket stora umbäranden. Det tar på krafterna att slåss mot en drake, för att inte tala om att kräla omkring i underjorden i en mörk, trång och fuktig tunnel i timme efter timme. Det kändes som om det gått veckor sedan de sist fick sig en riktigt god natts sömn, så omvärlden fick ursäkta men nu när draken var nergjord så lutade de sig mot borgruinens mur och skådade ut över det vidsträckta landskapet nedanför. Kung Foril Obarskyr hade samlat sina riddare runt sig och fått armén, det som återstod av den, att ställa upp i led och formationer. Orcher, ograr, jättar och andra monster flydde framför den organiserade hären, flydde eller krossades. Högt ovanför deras huvuden hade redan stora asätare börjat cirkla med siktet inställt på den enorma drakkroppen, medan slagfältet nedanför drog till sig gamar och korpar som kalasade på de dödas kött. Demerius slöt ögonen och tyckte sig kunna känna vibrationerna och höra dånet av framrusande hästhovar. Ljudet omslöt honom och vaggade honom till sömns. Ziek hade somnat i samma ögonblick han satte sig på marken, och för omväxlings skull var det han som slet jättar mitt itu. Fosca, även om han var minst och kunde ibland uppfattas som ett barn, var den som  höll sig vaken längst. Han tänkte inte låta någon fiende smyga sig på hans sovande vänner och inte heller kände han för att få halsen avskuren av någon flyende orch som kunde råka på dem i sin väg. Därför satt han där och vakade medan den svullna röda förhöstsolen sakta gled mot horisonten, och inte förrän han sett till att det fanns vaksamma soldater på vakt tillät han sig driva in i sömnens töcken.

De väcktes av en mycket nervös soldat vid namn Krimm som stammade fram sitt meddelande till sina hjältar. Det var en stor hedersbetygelse att göra detta och han hade förtjänat uppdraget genom att visa stort mod i fält då han tagit sig an inte mindre än tre orcher ensam för att rädda ett sårat befäl. Krimm hade visserligen blivit sårad själv, och befälet skulle säkerligen förlora ett ben på kuppen men han åtnjöt ändock mina medsoldaters beundran och skulle med största säkerhet väljas ut att leda mannar i framtiden, kanske rent utav som underbefäl om hans egna förhoppningar föll in.

Vad krimm hade att berätta var detta;

Rapporter från Phantasm-armén att de driver fienden framför sig. Deras marsch har spritit sig som en löpeld över slagfälten och många som varit gömda har kravlat sig fram från sina gömställen och slutit upp bakom den egendomliga armén.

Orcherna gjorde till en början motstånd, men då ryktet spred sig att de stod utan general vände de om och retirerade tillbaka mot bergen. Nethereserna har inte setts till utanför murarna.

Förvånansvärt få gårdar har bränts ner, och speciellt de vars ägare gömt sig undan fiendens ögon har klarat sig oskadda.

Konung Foril Obarskyr entledigar er härmed från ert ansvar i armén, och sätter sina förhoppningar till att ni nu följer planen som berördes vid tältrådslaget rörande göromål i själva huvudstaden. Konungen har tagit Jesters Green som sitt läger och önskar att bli meddelad om det blir framgång i uppdraget.

När Krimm avlagt sin rapport och avlägsnat sig insåg de att de måste ha sovit längre än beräknat. Det var i gryningens första skälvande timme och medan de åt en frukost vid elden som jagade nattens kyla från deras ben lades en ny plan fram för att en gång för alla befria Suzail från dess odöda hemsökelse.

Nightshade’s sista strid

Nu återstod inte mycket, det kunde de alla känna. Motståndet hade varit hårt men det kände alla att det värsta fortfarande låg framför dem. Mardrömsvarelsen som hotade att stjäla deras själar hade varit droppen som nästan fått bägaren att rinna över, fått dem alla att fly – men de hade stått fast och besegrat den. Kloakstanken och det ständiga droppandet från taket, det påträngande mörkret som bara tillät dem att se så långt deras fackla brann, slurpet från virveln som skapades där kloakrännorna konvergerade och där den onämnbara sörjan sögs ner till vem vet vad gav en ödesmättad stämning i den lilla gruppen. Och ändå var det värsta fortfarande framför dem.

De steg in i drakens kula, en stor kammare som dominerades av en sedimenteringsbassäng kantad endast av en smal gångavsats som för länge sedan övertagits av mögel och andra mer exotiska svampar. Draken Nightshade den Svarta bröt vattenytan med ett vrål och utgjorde en på samma gång fasansfull som imponerande syn. Dess svarta skinn glänste i fackelskenet när den sträckte ut sina läderartade vingar och fokuserade sin blick på de tre inkräktarna. Ett livsfarligt leende spred sig över hennes läppar och hennes giftdrypande tunga spelade över sylvassa tänder och hon sa;

– Ahh, så här har vi de tre äventyrarna som tror sig vara drakdödare. Jag föredrar dock att kalla er ”Dagens Rätt” om ni inte har något bra att komma med.

Hennes röst var väsande och dröp av förakt och återhållen ilska. Här fanns det möjlighet till förhandlingar insåg de alla, men, de, enligt deras sed, förkastade tanken efter ca. 2 sekunders betänketid, drog sina vapen och började hota draken med ”att om du inte ger oss all din loot så dödar vi dig!”

Draken drog en djup suck, ryckte på sina massiva axlar och sa ”Nåväl, jag försökte i alla fall…” och sprutade ut sin dödliga andedräkt över dem alla. Fosca dansade vigt undan och kastade sig sedan mot den väldiga besten. Hans vapen fann en speciellt sårbar punkt och draken började genast ångra att hon vaknat den dagen. Demerius följde samma recept, och med Bahamuts hjälp lyckades han driva sitt svärd i den legendariska Nightshades kropp så illa att hon på allvar började tro att hon kanske inte skulle komma levande ur denna striden. Ziek, svård bränd av giftig syra, vräkte iväg en förbannelse så fasansfull att Nightshade bleknade och lika gärna kunnat döpa om sig till White Lotus, Demerius öron började ryka och svamparna skrumpnade ihop. Sår slogs upp över hela drakens kropp och den vrålade av smärta. Om någon vänt på huvudet och tittat på Ziek i det ögonblicket då han stillsamt kacklade fram sitt skratt så hade deras hår omedelbart blivit vitt och synen hade hemsökt dem i dess djupaste mardrömmar. Hade Demerius sett honom då så hade han vänt sin klinga från draken och istället höjt den mot sin vän, ty han hade då förstått att den verklige faran inte var draken. Ingen såg dock Ziek så detta är definitivt något som inte har någon betydelse.

Gång på gång försökte draken slå ifrån sig, dock utan att lyckas speciellt väl, medan hjältarnas magi och klingor bet allt djupare. Till slut försökte Nightshade köpa sig fri från sin ofrånkomliga undergång genom att ge dem vad de än önskade, men detta föll för döva öron då de ansåg att de kunde ta vad de ville ha ändå när väl draken var död, plus att detta skulle ge betydligt mer ära än om de lät den slinka undan för att göra än mer nidingsdåd, och i Foscas och Zieks fall så handlade det mer om hur mycket gratis dricka deras historia skulle ge på krogarna i framtiden. ”Vi dödade draken och tog dess skatt” lät på något sätt bättre än ”Vi lät draken komma undan genom att låta oss bli mutade”.

Med ett sista vrål föll den mäktiga drakmatronan tillbaka i det smutsiga vattnet och sjönk ner tills hon var helt försvunnen. Det enda som fanns kvar var svallvågorna på det svarta vattnets yta, och även dessa dog snart ut och i och med detta så fanns Nightshade inte längre kvar bland de levandes tal och hennes dåd skulle nu istället viskande återberättas i mörka gränder och i stillsamma samtal över rött vin i hemliga lokaler där världens framtid smiddes av blodsdränkta lönnmördare. Namnet Nightshade skulle för evigt leva i det döende ljuset av den sista röda solstrimman i skymningens skälvande sekund. Ja, eller så var hon bara en drake bland många och kommer att glömmas bort… Vem vet?

Hjältarna roffade snabbt åt sig av drakens få skatter – de var få för Nightshade var ingen idiotdrake som samlat all sin loot på ett och samma ställe utan hade spritt ut det på många platser. Dock hade hon det som hjältarna eftersökte, Jarmaaths Doom var nu Foscas, och snacka om att en viss Vampire Lord nu skulle hänga löst!

nightshade

Historian så här långt – Del II

The Other Hand eller Lords of Punjar kampanjen. Kortfattat är det som hänt följande, med början efter vi släpte Hassim:

Försöket att hitta bevis hos den troligtvis onde kunga-nevön Erzoued Obarsky

Han gav dåliga vibbar redan i Arabel

Planer läggs upp

Docka inhandlas

Kläder inhandlas

Ryggsäck fixas

Tipsar springpojke för mycket

Foscas klantigheter

Planen genomförs

Fosca smyger sig upp till Erzoueds torn

Förklädd till råtta tar Fosca sig snabbt och smidigt genom sovrummet

Finner intressanta papper och planer på skrivbordet

Finner osannolikt lönnfacket med giftet

Och med dagboken

Klantar sig fett

Dör nästan

Förstör Det Viktiga Dokumentet

Experimentet med att rädda dokumentet

Försöker rädda dokumentet som kan(?) bevisa Erzoureds skuld

Ziek försöker motivera Fosca att armen måste huggas av

Foscas arm går nog inte att rädda

Ziek blir besviken

Dagboken avslöjar Erzoured som Förrädare. Han planerar mörda Kungen

Indikationer på att lönnmördare kontrakteras – kan vara duktiga

Övertalandet av Kungen att hans liv är i fara

Avgång på morgonen för att avslöja brorsonens planer

Vi anländer i tid

Men saker och ting utvecklas sig under mötet i tronsalen

Saker som är lite för stora att hantera händer

Lord Val Antor uppenbarar sig och Erzoured verkar vara hans bitch

För många riktigt tuffa assasins

Vi räddar kungen och flyr de övermäktiga fienderna

Flykten och Konungens plan

Vi flyr ut på landet, bort från staden.

Kungens son bosatt här ute, utan värdfamiljens vetande om att han är konungens son

De ska samla trupper och marchera mot staden

Vi ska till staden och rädda det som räddas kan

Mustra motståndet och förbereda för anfallet

Återkomsten till huvudstaden Suzail

Staden belägrad av orcher utanför

Odöda går på gatorna innanför

Mörkret har laggt sig över slottet

Lokalbefolkningen är i burar eller fängslen, många ska säljas som slavar

Infiltrerandet av de onda makterna som övertagit huvudstaden

Tänkte oss flodvägen

Men ville inte lämna hästarna

Så vi förhörde orc-patrullen som kom gåendes

Fick lösenord

Klädde ut oss till ondingar (Demerius svår han…)

Räddandet av magikern

Väl inne som ondingar inser vi att magiker-tornet precis i denna stund fallit

Går dit lite oskyldigt strosande

Ser att magikerna förs bort i bojor

En lich-onding leder de mörka trupperna

Ser att en magiker-fångarna obemärkt smiter iväg

Vi leter upp honom

Övertalar honom att vi är vänner

Han grillar oss lite…

Han får en Plan att genomföra

Vi får indikationer på att rädda staden kan vi aldrig göra utan 2 legendariska vapen: Bloodboiler of Verrac the Insanely Untrustworthy.  Jarmed’s Doom, som han misslyckades med att mörda Lord Val Antor med sist han var aktiv.

Och riksvapnen verkar ha tagits dit av magic in case of emergancy, som det nu ju är.

Sökandet efter 2 legendariska vapen och fyra till

Finnandet av vapnet till Ziek och fyra mindre viktiga

Några kilometer utanför Suzail finns en övergiven helgedom till Bahamut. Konstiga varelser verkar tagit den i bisittning och utför en slags ritual.

En oskyldig stadsbo får nästan huvudet avhugget

Men vi räddar honom och han springer tyvärr förskräckt iväg

Nedslår fienden

Djävlar var väl inget heller.

Rusar efter den oskyldiga för Fosca.

Hinner precis se honom bli upplockad av en brutal Dragonbord som knäcker hans nacke på alviskans befallning.

Hon har nåt mörkt över sig

De fortsätter mot helgedomen

Vi gömmer oss i klipporna

De två kollar på förödelsen, kommenterar att det var väl bra, och går därifrån

Vi väntar 20 minuter sen går vi ner i underjorden i jakt på vapnet

Nedslår fienden

Lootar tidigare äventyrare

Demerius finner en Succubus charmig

Nedslår fienden

Hämtar Rod of Verrax.

Verrax blir sur, tack vare Fosca.

Nedslår fienden

Hämtar de fyra riksvapnen Kungen bad oss göra, så de sätts i säkerhet

Shadar-Khais ställe och letandet efter nästa vapen

Går till den otursamma staden, ingen fattar varför de rebuildar om och om igen

Nu är den dock övergiven efter sista apokalypsen

Eller?

Hittar källare i ett övergivit hus

Shadar-Khais smider planer

Vi leker lite med dom

Planerna de har att bryta sig in i Suzails slott kopieras

De kanske försöker lura oss

Men vi är tuffa

Inte ens mardröms-monster i kloaker är nån match

Vi tar oss vidare mot drakens kula…

Konsten av att stänga portaler.

I väntan på kvällen så blev det en ganska lungn kväll på värdshuset. Strax innan vi ska ge oss av så går vi och bytar om till rustningarna, Emmersson har gått ut och väntar på oss där ute med droskan.

På vägen planerar vi lite vad vi ska göra, när vi är framme ber vi Emmersson att komma tillbaka om ungefär 1 timme, sedan ger vi oss in i kapstaden. Efter ungefär 30 minuter så kommer vi fram till huset vi skulle mötas vid. Jag öppnar dörren sedan går vi in, halva huset har sjunkit ner i vattnet och där är en väldig lutning på det. I en av hörnorna är där ett par tunnor annars är rummet tomt.

Efter vi har väntat en liten stund så börjar vi känna en röklukt och lågor börjar slå upp från dörren vi kom in ifrån. Jag letar efter närmaste fönster och hoppar ut, Demerius kommer som nästa person och till sist kommer Ziek ut. Där står ett 20-tal personer väntandes på oss.

Dom börjar slå direkt mot mig, vi försvarar oss och slår dom medvetslösa. När dom blir medvetslösa så åker dom med vågorna ut där ser vi hur den första personen blir spetsad på en treudd. Det dröjer inte länge fören fler och fler av dom personerna som vi har tagit ut blir dragna ner it djupet.

Det dröjer inte länge tills där är bara ett par stycken kvar, personen som ser ut att vara ledaren springer iväg, jag jagar efter han och lyckats att få tag i han, Ziek drar tillbaka han med sin mörka kraft.

Vi hör på håll hur det har slått larm om branden, vi skyndar oss därifrån med Hassim Belloc somhan hette. Lite längre bort så tänkte vi klättra upp på taket för att kolla efter någonstans att vara. Jag och Ziek klättrar upp, av någon anledning så försöker Ziek få detta till en tävling att klättra upp på taket. Även om han använde något så han kunde klättra utan att hålla i sig så tog det ungefär like lång tid som mig.

Uppe på taket ser vi båda en drow borta på ett annat tak, han såg oss direkt och sprang iväg. Vi tar oss ner från taket igen, jag hoppar ner och Ziek teleporterar ner bara för att vara först. Ziek informerar Demerius om det vi såg.

Efter en stunds sökande så hittar vi ett släckt hus. Inne i huset så tänkte vi ställa några frågor till Hassim.

-Vem jobbar du för? Frågar Ziek med en mörk röst.

Hassim svarar -Dom dödar mig om jag säger något.

Ziek ryter nästan till med -Om du inte pratar så dödar vi dig.

Det är då vi ser hur Hassim tar upp en kniv och sätter den mot hans egen hals och skär till, Demerius ställer sig på knä och healar Hassim så han vaknar till liv igen.

-Vad hände, är jag död? säger Hassim.

-Ser jag död ut. Hör man en mörk röst säga. -Svara nu på frågan. Fortsätter Ziek med.

-Okej, okej jag ger upp jag ska berätta och sedan kan jag visa var Drottning Jolantha bor. Säger Hassim.

Han berättar till sist sanningen för oss, han var skickad för att hämta upp oss och föra oss till Drottningen. Och för att komma till henne skulle man gå in i ett hus som var lite längre bort och sedan ta en teleport.

Vi beger oss iväg, i täten har vi Hassim som ska leda oss till detta huset han hade pratat om, många skumma gränder blir det innan vi kommer fram till detta hus. Detta är ett av de få hus som fortfarande har överlevt och inte ser speciellt skadat ut, precis när vi ska ta oss in genom ytterdörren så får jag en blåspil i nacken och svimmar.

Ziek och Demerius tar snabbt tag i mig och drar in mig i huset. Jag vaknar efter en liten stund där inne, Demerius tar en titt på min nacke och säger att han är tvungen att dra ut pilen och det kommer att göra ont. Han tar tag i den och drar loss den med ren styrka, snabbt efter så healar han mig igen. Ziek kollar på pilen och säger att det doppad i giftet från en mörk mask och formen på den ser ut som om den skulle kunna komma från Netheril, den användes i kriget för länge sen.

För att ta oss till portalen så var vi tvungna att gå ner i källaren, Källaren ser ut som en vanlig källare, inga fönster nägonstans och inga saker alls i rummet. Hassim går fram till en av väggarna och drar handen över en del av väggen och en dörr öppnas. Innanför ser vi ett litet utrymme på ca 1x1m och längst in ser man en svirlande portal.

Ziek ser även massa tecken runt om denna portal och noterar dom. En tanke uppstår i Zieks huvud -Jag har läst någonstans att man kan blockera portalen genom att lägga saker så att den inte kan aktiveras. Efter det så kan jag låsa den med Arcane lock, på så sätt kommer dom inte ut genom portalen och dom kan inte komma igenom dörren.

Där ligger plank och stenar överallt, Demerius börjar med att slänga in pilen på golvet och sen lastar vi in massor med bråte för att täcka från golv till tak så vi är säkra på att där inte kan ta sig någon igenom, Ziek tar det säkra före det osäkra och sätter alla vassa bitar  trä in mot portalen.
Vi hjälper alla till när han använder magin, efter detta är gjort så tar vi oss ut ur kapstaden, där var inget som anfall oss denna gången. Vi pratar med Hassim igen och kommer fram till att han får gå fri om han åker till Punjar och startar en verksamhet där. Vi kommer att kontakta han sedan där, Hassim ville hämta sina saker först på sin gömma. Av en händelse så frågar vi om han har en Cloaked Dagger.

-Lustigt att ni skulle nämna detta, det var någon härom dagen som frågade precis om en sådan. Ni kan köpa den av mig. Svarar Hassim.

-Vi gör såhär, vi ger dig 600 Triguld för daggern så har du för ett startkapital också. Säger Demerius.

Jag får äntligen tag på dagger jag har ville ha.

Djupt nere i mörker

Det är en ljus kväll, full av hopp och framtidslängtan. Solen färgar himlen underbart blå, rosa, röd. Små, lugna moln tar sin tid på sig.

En strid ström av folk tar sig ner mot den stora staden som breder ut sig där nere vid havet. Det är folk från när och fjärran, handelsmän, bönder, soldater, skogshuggare, bagare, knegare, fiskare och äventyrare. Alla trängs de utan gnabb för att få komma in i Cormyrs pärla och huvudstad – Suzail.

Så då är vi här äntligen, tänker Ziek. Vi får se till att lämna av vår last innan nåt oförutsätt händer… igen.

Just då vinkas de in till sidan av några vakter vid porten. Han frågar vem vi är och får ett ärligt svar. Han överräcker ett förseglat pergament och säger att han blev instruerad att ge oss detta viktiga dokument så fort vi kom till staden.

Målinriktade som vi är tackar vi får meddelandet utan att läsa det och beger oss framåt. Snart här inne kommer vi att hitta vårt mål.

På höger sida tornar det upp sig stora borgar och höga byggnader i ett gräsfält, som stor kontrast till vänster sida där det är ett virrvarr av korsvirkeshus.

Demerius känner instinktivt på sig att Den Store Platinumdrakens templel är nära och sätter av åt höger. Snart nog syns där ett tempel där som är svårt att missta för något annat än just platiunumdrakens tempel. Stort, förgyllt, mycket dekorationer och en mäktig drak-staty uppe vid dörren.

Demerius går med vördnad upp för de många trappstegen upp till dörren, medans Ziek och pyttis inser att de nog har bättre saker för sig än att gå in i tempel de inte är välkomna i.

Jaja, de där överspännda tempel vakterna kan väl få vara. Vad bryr jag mig om tempel… Nä, nu får det bli supa av. De har det inte varit tillfälle på mycket länge.

Ziek rycker till och gör en grimash så att pojken framför honom hoppar till och backar förskräckt. ”Vart finns det ett vettigt värdshus?” fräser Ziek med sin vanliga charm. Pojken pekar förskräckt på en korsvirkesbyggnad lite längre fram och sen springar han fort därifrån.

”Äsh, ungar, så poänglösa,” Ziek vänder sig mot Demerius väpnare Leopold. ”Nå, nu ska vi ta en sup” Han lägger armen om väpnaren och tvingar in honom på värdshuset.

Kvällen blev blöt. Väpnaren stupade kvickt, men både Ziek och Fosca höll på intill småtimmarna till värdshusvärdens och de förnäma gästernas förtret. Ziek minns inte så mycket vad som hände mer än att han har brännande smärta av att det försvann en herrans massa mynt på konjak och att Fosca blir förändrad av sprit. Skulle bara älta sina livsbekymmer och plågor hela tiden,, prat, prast,, prat… plöat.. prrrat? ppprrr…

Morgonen är dimmig tills Demerius hårdhänt ger Ziek några lavetter och tvingar i honom en återställningsdryck. Huvudet klarnade till kvickt. Fosca ser glad ut som vanligt och Leopold märkbart stum och med nerriktad blick.

Vid frukostbordet meddelar Demerius att uppdraget är slutfört och kuben är i säkert förvar djup under Den Store Platinumdrakens Templel.

Ziek börjar tänka på historien om portalen till Underdark som ju knapphändigt förseglades av Elminster för, ja, några hundra är sen, och som sägs finnas här mitt under staden. Sägs att den kanske bara förseglades från detta hållet, så ondskan innefrån där nere kan kanske ta sig hit… och då skulle ju förvaring av kuben i underjorden kanske – Ziek stoppar sig själv abrupt när han in ser att han sagt allt detta högt och inte bara funderat i tystnad. De andra två sitter stilla och stirrar på honom med ett lite blekt förskräckt uttryck.

”Nej, men det är säkert ingen fara. Elminster han var en reko kille som visste vad han gjorde.. Han var en duktig magiker.” Ziek viftar bort oron så gott det går och avleder sedan samtalet med ”Ja, men det där brevet, har du läst det än Demerous? Stod det nåt viktigt till oss?”

Demerius förklarar stolt att det var ett brev från kungens brorson som bjöd in oss till en audiens med kungen. Idag. Nu.

Planer läggs för införskaffning av lite finare kläder som verkar lämplig. Alla tittar manande på Ziek av någon anledning…

Men innan frukosten avslutas kommer där fram en springpojke med ett meddelande till. Han frågar lite förskrämt vem i gruppen som är Ziek Anfaun.

Han får en skarp blick och ”Hur så?” till svar. Lämnar över brevet, ler lite hastigt och pilar iväg.

”Jasså, ett till brev? Vad månne kan detta vara?” säger Demerius.

”Jaja, säkert inget viktigt,” säger Ziek lite för hastigt och stoppar in kuvertet innanför jackan måna om att ingen ska tycka det var viktigt. ”Låt oss handla nya kläder. Tar du med dig dina pengar, Fosca?”

Jakten på Gammelgrodan

Redan innan solens första strålar hunnit leta sig upp över horisonten hade hjältarna väckts av måsarnas skrik. Lukten av nybakat honungsbröd med en svag blandning av rökt fisk letar sig upp genom golvspringorna från våningen under och får äventyrarnas magar att göra sig påminda, fängelsematen de levt på de senaste veckorna hade till och med fått Foska att tappa några kilon.

I värdshuset matsal var det fortfarande tomt som så på när Värdshusvärden och hans hustru som var i fullfart med att baka brödet de känt från sina rum.

De önskas en god morgon och frågan om frukosten skall intas på terrassen eller i matsalen ställs. Äventyrarna hade fått höra mycket om Dimmfiskarna kvällen innan så de bestämmer sig väldigt fort för att äta på terrassen. På bordet dukas det nybakade brödet och till detta honung och rökt fisk. Denna frukost intas till ljudet från de stillsamma vågorna som rullar in mot stranden, där fler och fler fiskare samlats för att ge sig ut på sjön för dagens fångst.

Som på en given signal sätter sig alla i båtarna och ger sig ut på sjön. Likt spökskepp glider de fram, det enda som syns är deras överkroppar då båtarna döljs i den täta dimman. Likt en dans kastas näten taktfullt ut i vattnet och dras in på ett graciöst och skickligt sätt som få har tidigare skådat. Äventyrarna beskådar mästerverket under tiden de intar sin frukost som intas under tystnad, alla djupt försjunkna i sina egna tankar.

De lägger knappt märke till den bepansrade vagnen som kör ner mot hamnen och den stora folksamlingen som samlas runt den. Icke heller mannen som klättrar upp på taket och viftar med sina händer får dem att lyfta på ögonbrynen.

Mannen ser ut som om han håller någon form av auktion och gamle mor inflikar under en av hennes påfyllningsrundor att det där är fiskbete-försäljaren, som säljer någon form av svamp som fiskar älskar. Alla vill ha det så priserna har stigit något oerhört, så snart har ingen råd att köpa, hur ska det då gå med fiskeriet i byn. Inte heller dessa ord får äventyrarna att bli nyfikna.

De packar ihop sina saker och sitter upp på sina hästar, när de ser något nytt tumult nere vid bryggorna. Det ser ut som en skadad man, med borstliten arm. En annan man kommer springande vilt skrikande efter gamle mor som verkar vara den läkekunniga i byn.

Detta får äventyrarna att sätta sporrarna i hästarna och ge sig av i sporrsträck mot deras nästa mål, staden Hilp, för blod och avätna lemmar från okända monster vill dom inte beblanda sig med.

De rider längst den stenbelagda vägen med ängar och sädesfält vajade i sommarbrisen, men eftersom de ha bråttom vägrar de att stanna både när de rider förbi ett värdshus som söker hjälp av äventyrare och lika så det gamla paret de möter längs vägen som Ziek lyckas fräsa bort på sitt mest charmerande sätt.

När staden Hilps murar tonar upp sig framför gruppen, visar det sig att det är en stor midsommar marknad som pågår, detta är ju som upplagt för shopping och äventyr, om detta nu var vad hjältarna sökte… De beslutar sig för att rida runt staden istället för att passera igenom den för att inte ödsla tid eller bli indragna i saker de inte ville.

Inte ens de fetaste penningpungarna får Foska att tappa koncentrationen, han till och med hjälper statsvakten där han rider på sin stora häst genom folk massorna genom att knacka stadsvakterna på axlarna och berätta vem som just blev av med sin penningpung och vem som tog den. Detta med Tjuvheder verkar inte ha kommit in i Foskas vokabulär ännu, eller så var det så att Demerius predikningar satt sig i huvudet på Foska.

Utan några missöden passeras då Hilp och gruppen är nu på sin sista del av resan innan målet Suzial nås.

Tills en dag då hästarnas rytmiska dunkande mot vägens sten avbryts av ett ylande! Detta ylande får snabbt ett annat ylande svar och bara en kort stund senare syns flera smygande skuggor i skogens kant som omger vägen. Dessa skuggor verkar bara avvakta.

Hjältarna manar på sina hästar för att komma ut ur skogen men detta verkar bara få djuren i skogen att öka sin egen fart och de börjar bli mindre rädda utan visar sig nu vara vargar. När hästarna får syn och på vargarna och de kopplar ihop lukten med bilden råkar väpnaren Leopolds och Foskas hästar i sken; Foska fortsätter rakt fram längs vägen medans Leopolds häst beger sig rakt ut i skogen.

Demerius vars häst är stridstränad och inte berör sig särskilt mycket av dessa vilddjur som gläffser efter hans ben, beger sig ut i skogen efter sin väpnare. Demerius ger en order till Ziek att följa efter. Det talas fortfarande om det var Zieks handlag med djur eller om det helt enkelt var att hästen var för gammal för att bry sig om vargar som gjorde att han fortfarande hade kontroll över sin häst.

Nu med vargar både framför och bakomsig gav de sig ut i skogen, vargarna försökte bita Zieks häst men denna undvek varje försök. Demerius häst som var mycket kraftigare undvek inte attackerna men skyddades av pansaret som inhandlats tidigare och gjorde vargarnas huggtänder verkningslösa mot den stolta springaren.

Efter en vild jakt igenom skogen återfinns Leopolds häst liggande på marken kraftigt blödande, omringad av vargar. Demerius sätter sporrarna i sidan på sin häst och försöker att rida över samtliga. Ljudet från stor stridshäst varnar dock de flesta av vargarna som hoppar undan.

Zieke grillar en av vargarna med sin magiska energi, medans Demerius återvänder för en ny chargeattack med hästen. Denna gången rider han in i högen med vargar vilt svingandes sitt svärd och med Bahamuts kraft sårar han samtliga vargar dödligt och dessa fega vargar beslutar sig för att dra sig tillbaks.

Leopold återfinns i en grotta, där gruppen vilar och läker ihop både sig själva och sina djur.

Samtidigt på vägen:
Den vita fradgan rinner ut den skenande shirehästens mun, dess hjärta slår så hårt att det håller på att explodera, krampaktigt håller Foska sig kvar, även om han har mycket bra balanssinne så vill han inte rammla av här, inte här hos alla vargar, han är ju inte så stor, så frågan är ju om de skulle slåss om hans kropp, eller om bara en varg skulle äta upp han i ett nafs!!
Foska väcks ur sin framtids skräckscenario av ett par gläfsande käftar alldeles för nära för hans egen smak – så handarmborstet laddas och en varg slutar springa. Efter ytterligare någon kilometer ger vargarna upp, de inser att de inte kommer ikapp denna bjässe till häst, och det lilla krypet ovanpå skjuter tandpetare som gör ont.

Demerius och Zieke, nu något utvilade ger sig av längs vägen igen med hopp om att hitta Foska. Ingen av medlemmarna i gruppen är egentligen särskilt välbevandrad i naturen och dess tecken, men de tänker, hur svårt kan det vara att hitta en 2 meter hög häst och en halvlängdsman i en skog som sträcker sig igenom flera kungariken…

Foska lyckas efter flera försök och med hjälp av sin inre kraft tillslut få stop på hästen. Några meter till och den hade dött. Han hittar en liten glänta vid en å, där flera innan honom slagit läger som avslöjas av stenarna som placerats i en ringformation mitt i gläntan.

Kluckandet från vattnet och grodornas trivsamma kväsande får Foska att slumra till i det mjuka inbjudande gräset. Hästen har nu lugnat ner sig och betar behagligt efter att ha druckit sig otörstig. Fosca flyter bort i drömmarnas värld.

Längs skogsvägen rider Demerius hans väpnare och Zieke letande efterspår, då och då hörs ylande från skogen, men dessa verkar vara på väg bort. Zieke börjar på sitt konstruktiva och målande sätt beskriva om hur vargar brukar göra när de fält sina offer, och han är särskilt noggrann med att berätta om att de gillar smidigt och vältränat kött.

Leopold blir vitare och vitare i ansiktet till Ziekes förnöjelse och inte föränn han fått stanna och kräkas är Zieke nöjd. Då berättar han lite till.

Inga spår funna av Fosca men ej heller några kadaver längs vägen så i gott hopp om att Foska fortfarande lever, fortsätter sökandet längs vägen.

Vägen slingrar sig genom skogen och en glänta med en liten bäck (en bäck är en å för vissa mindre personer) visar sig. De beslutar sig för att vila här och fortsätta letandet efter en paus och vattning av hästarna.

De blir mycket förvånade när de hittar Foska liggande i gräset snarkande med munnen på vid gavel. Frestelsen blir för stor för Zieke som letar upp en av de stackars grodorna och stoppar i Foskas mun där han sover. Med ett fräsande och spottande vaknar han upp, stirrande blick och med knivarna halvvägs dragna!

Det hela blir förlåtet när han ser vilka det är och det blir ett utbyte av historier vid elden. Då Demerius och Zieke inte vilat på länge erbjuder sig Foska att hålla vakt medans de sover.

Med något lurt i blicken ler Foska och önskar dom god natt. Ur sin väska plockar han fram en liten spade, han börjar gräva i marken och hittar en fet mask, denna mask binder han runt ett snöre, med en hink uppställd med en pinne och snöret fäst i pinnen och masken under pinnen placerar han anordningen nära vattendraget och inväntar ”gammel grodan”. Det tar en timma, det tar två, ingen gammel groda dyker upp. Melvin simmar förbi. En timme till, fortfarande ingen gammel groda, men ack en så fet och fin padda! Alldeles lagom för att knappt passa in i munnen på Ziek.

Paddan fångas och Foska sätter sin plan i verket, men vis av tidigare erfarenheter av ”eld sprutande” saker placeras grodan på plats med hjälp av en lång pinne.

Det hela får sin rätta effekt, Zieke spottar och fräser. Grodan blir en askhög, och Foska springer fnittrande iväg över ängen. Detta får Demerius att besluta att nu är det dags att bryta läger och ge sig av mot Suzail.

Vägen dit blir händelselös och framför hjältarna ligger nu deras mål äntligen säger de när de blickar ner över denna gigantiska stad vid stranden av det största (och enda) hav hjältarna sett.

Klicka inte på frågetecken!

Det första vi gör när vi kommer ut är att vi går till Den halshugna Gåsen för att ersätta dörren som gått isönder. Vi gick även och handla lite utrustning till våra hästar.

Efter dessa 3 veckor så fanns fortfarande våra hästar kvar, precis som om någon hade glömt bort att det var våra.

På eftermiddagen när vi gjort oss i ordning ger vi oss ut på vägen mot Suzail, mot gryningen så ser vi en väg som leder in till Blisterfoot Inn. Det tar ett tag att ta sig in där men när vi kommit fram så ser vi ett ganska stort hus.

Natten på detta värdshuset så händer det en underlig sak, helt plötsligt är det två små barn står vid sängarna och gråter, dom är helt genomskinliga. Plötsligt så flyger där en sko fram från under en av sängarna, skon flyger rakt igenom ett av barnen och dom springer skrikande iväg.

Under frukosten men färskt bröd så kommer där en ett gammalt par som sätter sig vid ett bord lite längre bort, den gammla damen börjar gråta. Mannen kollar runder och får syn på Ziek, mannen blir väldigt närvös och säger till damen att dom måste gå härifrån.

Ut på vägen igen och möter en vägbyggarpatrull, dom viftar frenetiskt om hjälp med dom skadade. Demerius samvete tar över lite här nu efter vi har avfärdat alla andra. Dom förklarar att dom har blivit överfallna av orker. ”Kan ni inte hjälpa oss tillbaka till lägret” frågar en av dom. Demerius som har nekat många om hjälp nu kände sig tvungen att hjälpa dessa.

Vi hjälpte dom tillbaka till lägret sedan slog vi läger där för natten. Vi står vakt under natten och Demerius börjar, när nästan han har stått hela sin tur så hör han någonting lite längre bort men han ser inget. Han går in och väcker oss, Ziek vaknar till och säger ”Gå och lägg er jag försöker sova” sen somnar han om. Jag stiger upp och går ut med Demerius och kollar runder, på grund av all dimma så ser jag inte något, i nästa sekund flyger en pil rakt förbi huvudet på Demerius. Jag kollar runder en gång till, denna gången hoppar jag upp så jag ser övarför dimman och ser att där ligger orker i bakhåll.

Vi ropar upp Ziek som stiger upp nu när han kan grilla något, han blev ju uppdragen på natten. Där är fem orker allt som allt, det tar inte lång tid innan alla fem faller till marken livlösa. Ziek samlar ihop dom i en hög så han kan lätt tända eld på dom imorgon.

Kollar runder lite och ser att två av vägarbetarna ligger döda. Vi hör hur dom andra kommer gåendes. En av dom börjar gnälla nånting om att det var hans sista bror som hade blivit dödad nu, jag la det inte på minnet. Dvärgen som han var springer in i skogen.

Jag tar nästa vakt och inget händer, natten förflyter och vi vaknar på morgonen utvilade. När vi går och kollar till dom andra vägarbetarna så ser vi hur dvärgen tillbaka till lägret, han har lungnat ner sig nu.

När vi ska bege oss vidare så erbjuder dom oss vars en kage med öl, vi tackar ja alla tre. Jag och Ziek är lite chokade att Demerius tackar ja till öl. Innan vi ger oss iväg så tänder Ziek fyr på ork högen han har skapat. Vi märker sedan under tiden som vi rider att han sakta men säkert häller ut all ölen så att ingen kan dricka den.

Ännu en dag går och vi möter en patrul av Purple Dragon Knights, information ges om vad vi har sett vid vägarbetes platsen.

Vi lyckas att ta oss hela vägen till Immersea, där är inga vakter eller murar någonstans. Vi tar in på den lokala värdshuset och beställer lite mat, under tiden får vi veta att dom är kända för sina dimmfiskare och att det var något att skåda.

Tre hjältars uppgång och fall…och uppgång

Här följer så förtäljningen om trenne hjältar som begavo sig ut i världen för att finna sina öden. Denna gång finner vi dem sent en midsommarnatt ute på ett exercisfält som för kvällen varit skådespel för en tornering i vilken den stolte riddaren Demerius Merkenthal stod som ensam segrare, något han nådde med hjälp utav den styrka han förlänats av sin gud Platinumdraken Bahamut, men kanskehade även ödets och turens gudinna ett finger med i spelet…

Kvällen blev ganska så lång för den gode Demerius. Efter segern var det förväntat av honom att han skulle residera på segrarens tron uppe på podiet, flankerad av tvåan och trean. Där satt han timme efter timme och mottog folkets hyllningar, fick symboliskt helga unga som skulle knyta äktenskapsbanden, ge råd till ynglingar som sökte sig till äventyrarens äventyrliga väg genom livet, berätta historier ur sitt liv, förkunna om Platinumdrakens Ära och ständiga strävan att få alla att helga sitt kropps tempel genom att inte besudla det med spritdrycker. Efterhand som kvällen gick och natten inträdde blev besöken framför tronen allt färre, de flankerande förlorarna lämnade hans sida, och folk på festplatsen blev fullare och fullare, så kände Demerius ett stort behov av att äntligen få resa sig. Denna midsommarnattshimmel var ljus och nattens mörker mäktade inte med mer än att göra världen lite småskum. Demerius gick med knirkande knän och värkande rygg ned för podietrappan och bort till Fosca och Ziek, som under kvällen funnit sig ett bord på fältet. Där hade de druckit och druckit som om deras törst vore outsläcklig. Dock var ölet de intog både sött och starkt, och när man släcker törst med slika drycker brukar köttet inte mäkta att hålla takten, så när de till slut stupade framledes över bordet så somnade de fortfarande törstiga.

De två fick finna sig i att ömsom släpas, ömsom bäras över det för festligheternas skull omgjorda excersisfältet och bort mot den östra stadsporten. Väl där var vakten inte så vidare pigga på att släppa in det druckna gänget men när de såg att det var Demerius så var det inga problem. Han fick instruktioner om hur han tog sig till närmaste värdshus där det borde finnas rum.

På vägen till Den Halshuggna Gåsen piggnade Ziek och Fosca till något och kunde raggla och stulta lite för egen maskin. De hade avgjort stora problem med att navigera upp för de tre trappstegen till värdshusets dörr så Demerius fick hjälpa dem upp.

De fick sitt rum av en mycket entusiastisk värdshusvärd vid namn Brummbaugh och Demerius blev erbjuden starka drycker gratis ur Brummbaughs eget speciella och privata barskåp – något som vänligt men bestämt avböjdes till värdens stora förvåning. Alla på puben ville klappa segraren på axeln och gratulera, men allt Demerius ville var att få Fosca och Ziek i säng (i Framstupa Supläge som Demerius benämnde det). Han fick hjälp av en ung barflicka att hitta vägen och att dumpa de två fylletrattarna i bingen. Med väl utfört verk ville flickan, som var mycket attraktiv, ge segraren sin rättmätiga belöning, och trots att hon ansträngde sig till sitt yttersta så avböjde Demerius även detta vänligt men bestämt. När hon lämnade rummet så stannade hon till i korridoren och skrynklade till sina kläder lite och rufsade till sitt hår och gick sedan tillbaka ut i puben med ett glatt leende på sina läppar. När hennes väninnor, som även de jobbade på puben rusade fram till henne för att få alla detaljer så gav hon mer än gärna dem en detaljerad beskrivning som gjorde de övriga gröna av avund. Ack ja, dessa 16 till 19,5-åriga flickor.

Demerius spenderade någon timme ute på puben, mestadels sittande stirrandes på de druckna gästerna med ett ogillande ansiktsuttryck och yttrandes ett och annat välplacerat ”Bah!”, ”Phuh”, ”Usch!” och ”Blöhh!”. Som vanligt blev gästerna lite illa till mods i hans närhet och satte kanske inte bägaren till munnen fullt så ofta och när de gjorde det så drack de inte fullt så djupa klunkar. Demerius fick även tillfällen predika ett rent och sunt leverne till en del hårt åtgågna karaktärer, som tårögt och vilt nickandes höll med honom till fullo (bara för att omedelbart glömma bort de Demeriusiska Guldklimparna till visdom). Kvällen var redan gången en bit in på natten när Demerius så till slut lät sig falla ner på sängen, nöjd och belåten med hur dagen utspelat sig. Allt verkade går spikrakt upp för dem. Han hann knappt sluta ögonen i sömn förrän han vaknade av att någon knackade på fönstret. högts tveksam öppnade han det och fick se en blek figur klädd i mörk kåpa och uppdragen huva. personens hud verkade vara nästan vaxartad och såg lite sjuklig ut, som om personen inte fått någon sol på mycket lång tid.

Besökaren presenterade sig som en budbärare från en icke namngiven Cormyriansk kunglig person och vill ge våra hjältar ett högst pressande och viktigt uppdrag. Mannen hade en hes och väsande röst och vid ett tillfälle blixrade ett öga till innifrån kåpans mörker, och Demerius skulle sedan svära dyrt och heligt på att det inte var ett mänskligt öga utan det kalla stirrandet från en reptil. Mannen ville att gänget skulle besöka en högst speciell plats, Worldserpent Inn, och där tala med ‘mannen med ormhuvudet’. I hans ägo skulle det finnas ett visst dokument som behövdes hämtas till den likbleke mannen, och Demerius skulle bli rikt belönad för detta lilla besväret. Demerius litade inte alls på mannen och vägrade trots att det fanns mycket guld i den framhållna penningpungen. Den bleke mannen med reptilögonen väste till i vrede och försvann i mörkret med orden ”Sista ordet är inte sagt. Du kommer att bittert få ångra att du nekat mig. Sanna mina ord. Mycket bittert!”

Demerius stängde försiktigt fönstret igen för att inte väcka sina djupt sovande och snarkande suputer till vänner – en omsorg som var totalt bortkastad då de två var mer medvetslösa än något annat och skulle knappt lyft på ett ögonlock om så en elefant tromplat in i rummet och vilt trumpetat sig igenom ”Complentir Igroniels Samlade Oden Till Diverse Fiskar Han Råkat I Mörka Gränder Sent Om Nätterna”. Han la sig igen men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Den bleke mannens ord ekade i hans tankar och var illavarslande på ett sätt han inte kunde förklara. Till slut drev han in i en lätt och orolig sömn. Den varade inte så länge ty plötsligt knackade det ånyo – denna gången på dörren. Demerius tog ett djupt andetag för att lugna ner irritationen och gick sedan för att öppna.

Utanför stod Zerami, samma unga barjänta som följt honom in på rummet tidigare på kvällen. Hon hade ett oroligt uttryck i ansiktet och ville bli insläppt. Något inom Demerius smälte och han släppte in henne. Hon verkade verkligen vara i trångomål och Demerius lott i livet var att hjälpa dem som var för svaga att hjälpa sig själva, såsom unga och vackra flickor, skitiga och nerspydda fylletrattar, och i övrigt alla andra som var oförmögna att ta omhand sina egna problem. Flickan gled in i rummet och satte sig på hans säng och skruvade på sig oroligt medan hon bönade och bad om att han skulle hjälpa henne i hennes svåra stund. När han frågade vad som var problemet så drog hon helt sonika sitt nattlinne över huvudet och satt spritt srångande naken i hans säng, sedan kröp hon ned under täcket och tecknade åt honom att följa efter.

OK, time out! Om ni nu tror att Demerius Merkenthall, Lord av Punjar, Segrare i Arabels Tornérspel, Utvald av Bahamut – Platinum Draken, och Renlevnadsman av Första Graden också skulle vara en simpel Man, så tror ni helt fel. Denna näpna, vackra och intagande knappt 19-åriga flickan som inget hellre ville än idka lite svettigt umgänge mellan lakanen kunde inte få hans hjärta att smälta eller hans puls att rusa iväg. Nu skulle väl egentligen vilken nördig rollspelare som helst att kasta sig över tillfället – men nu är det en gång så att intill Demerius spelare i soffan sitter….. hans flickvän! I sådana lägen gäller det nog att vara så in i bövelens kyskför att inte rubba den känsliga…. maktbalansen…. om man så vill. Jag kommer att i tid och otid kasta frestelser framför Demerius, och EN av dem ska han falla för. Så det så!

Demerius stod stoiskt kvar och bad henne klä sig igen. Det tog ett tag men till slut gav Zerami upp och fumlade lite med sina kläder i sänghalmen och gick sedan upp. Hon satte sig vid bordet mitt emot Demerius och de två började istället lågmält tala. Det blev lite om än det ena och än det andra, och till slut kom samtalet in på vad demerius egentligen ville veta – Mannen med ormhuvudet. Flickan blev genast rädd och obekväm av sig, men efter en stund och Demerius lugnande hand ovanpå sin så berättade hon om en skröna som cirkulerade på Den Halshuggna Gåsen – och då speciellt bland barjäntorna när de hade pyjamasparty och satt lättklädda och berättade spökhistorier för varandra (hon inflikade att Demerius gärna fick närvara vid ett sådant tillfälle eftersom alla flickorna ville träffa honom och de behövde någon som tog hand om dem och tröstade dem om de blev rädda av historierna – he,he). Hon berättade om att manxnen med ormhuvudet arbetade i en mycket speciell bar, nämligen en som låg på nästan exakt samma ställe som Den Halshuggna Gåsen. Man kunde komma in i World Serpent Inn genom att gå bara två av de tre trappstegen upp för trappan och sedan knacka bestämt tre gånger på en imaginär dörr. Om man var fast besluten att äntra den dolda puben så skulle dörren in dit öppnas. Flickan visste inte mycket mer och verkade mycket angelägen att lämna rummet nu så Demerius höll inte henne kvar.

Under samtalet hade både Fosca och Ziek nyktrat till på hjältars vis och istället legat och smyglyssnat nyfiket. I Foscas öron lät en dold pub hur spännande som helst med tanke på hur många penningpungar och fickor det skulle finnas att länsa där. Ziek lyssnade mest efter snaskigheter och hoppades att de två ungdomarna skulle ”komma till skott” någon gång och få det överstökat. När flickan gått reste de sig båda och anslöt sig till Demerius och fick de tomma luckorna ifyllda. Alla var överens om att de där dokumentet som den bleke mannen ville ha absolut inte fick hamna i hans händer – och det betöd att de skulle vara tvugna att gå och hämta det själva trots allt. Det blev en hel del knorrande eftersom det tydligen hade funnits en stor penningpung, siffran 3000 guld hade nämnts, inblandad vid något tillfälle och som sedan ändå inte lämnats över – och nu skulle de göra jobbet gratis. De kunde ju lika gärna tagit pengarna och hämtat brevet och sedan inte lämnat det ifrån sig, eller hur?, menade Fosca. Sådan prat ville inte Demerius lyssna till. Det var ju…. ohederligt, och att Fosca ens kom på tanken kunde bara förklaras med att han besudlat sin lilla kropp med sprit (usch…fy..).

Demerius sparkade liv i sin väpnarpojke som rappt klädde honom i rustningen medan de övriga på allvar skakade ruset ur sina arma skallar. Sedan begav de sig ut i gränden, gick upp för två trappsteg, inte tre, och knackade tre gånger, inte fyra på en osynlig dörr. De kände sig ganska dumma där de stod och var lyckliga för att det inte fanns någon som såg dem. Den känslan byttes mot förundran när det dök upp en sliten gammal trädörr framför dem och den gick upp på glänt. De steg in.

Det såg inte ut som någon bar de någonsin varit inne i. Det var obehagligt varmt och doften var den som kom ur ett nyslaktat rådjurs maghåla blandat med doften av öl och sprit. En ormhövdad man, en bra bit över två meter lång, stod bakom bardisken och såg nyfiket på dem med sina kolsvarta ögon. De övriga gästerna i baren gav gänget en flyktig blick och återgick sedan till sina aktiviteter, spela tärning, kort, eller viska konspiratoriskt i de vagt upplysta hörnorna. Gänget beställde varsin öl och kom snabbt till saken angående dokumentet. Mannen med ormhuvudet visste vad de talade om och att han hade vad de sökte, men bara om han fick det överenskommna priset.

GM Reflekterar – här kunde saker och ting gått betydligt smidigare för dem om Demerius inte kastat iväg den kungliga uppdragsgivaren innan han fått hela bakgrunden och instruktionerna. Det överenskommna priset för dokumentet var 1000 guld och skulle bara lämnas till en individ som hade det korrekta lösenordet. När den ormhövdade mannen sade ”Jag har vad du söker” skulle de svarat ”Det samma som Kemmri från Rockenwood sökte”. Detta kunde de naturligtvis inte veta, och därmed….

Priset var mycket högt, betydligt mer än vad som funnits som belöning för uppdraget, men efter en kort diskussion gänget emellan så beslöts det att de skulle betala summan. Medan transaktionen pågick så råkade Fosca se en hemsk syn segla förbi en dörröppning intill ett annat rum på puben. En Beholder stirrade tillbaka på honom under en sekund, tappade intresset och sedan svävade den vidare utom synhåll. Ziek hade även han under tiden råkat dra på sig uppmärksamheten från ett gäng speciellt purkna reptilmänniskor, inte helt olika den ormhövdade mannen i baren. Vis som Ziek var så böjde han sig för deras smädelser och undvek deras försök till att starta bråk. Han bjöd dem på varsitt stop öl och backade bugandes från deras bord, något som de skrattade rått och hånfullt åt. De beslöt sig för att nu när de hade fått dokumentet så var det nog bäst för dem att lämna puben så snabbt det bara gick, och plötsligt befann de sig ute i gränden igen, men nu var det inte längre ett svagt gryningsljus. Solen stod ganska högt på himmlen – ty på World Serpent Inn passerar tiden annorlunda, och aktar man sig inte så kan man förlora både timmar, dagar, månader och år – vilket gör just detta tillhåll extremt populärt bland ljusskygga individer som vill undkomma lagens långa arm.

Gruppen gick de tre trappstegen uppför trappan och äntrade Den Halshuggna Gåsen. De förväntade sig ett glatt mottagande, såsom varande Hjälten Demerius med Sällskap, men vad de fick var stirrande ögon och gapande munnar. Den i vanliga fall så jovialiske värdshusvärden Brummbaugh såg alldeles förskräckt ut.

– Ni kan inte stanna kvar här. Ni är efterlysta. Om ni stannar så får jag problem med Drakarna!

– Ehh?

– Soldaterna har precis varit här och genomsökt ert rum. De tog med sig er väpnarpojke slagen i järn. De fann stöldgods i ert rum. De slog till och med in dörren eftersom pojken vägrade att öppna!!

– Va??

– Ni måste genast anmäla er till vakten annars kommer det att gå riktigt illa för er. Ut! Genast!!

Hjältarna var minst sagt fundersamma. Vad var detta för ett sätt att behandla hjältar? De ansåg det dock bäst att faktiskt åtminstone tala med någon vaktkapten och få saker och ting utredda. De gick ut på torget en bit bort från värdshuset och vinkade till sig en vaktstyrka, som genast kom rusande med dragna vapen. De visslade till sig fler vakter och snart fann de sig alla omringade med händerna i vädret. En bister kapten berättade för dem vad han tyckte och tänkte om smutsiga äventyrare som inte kunde skilja på Mitt och Ditt. Hal tolererade inte tjuvpack som stal från ärorika medborgare och i detta fallet en adlig person och tillika nära knuten till kungahuset. Det var som att stjäla från Kung Foril Obarskyr själv, och för sådant finns det bara ett straff: En evighet i en mörk fängelsehåla, eller om han själv fick bestämma – prygel tills köttet föll av från benen. De blev slagna i järn medan en stor folksamling hade börjat samlas kring uppståndelsen på torget.  Folk pekade och skakade sorgset på sina huvuden. En ung man tog upp en liten sten och kastade den mot gänget medan han skrek ”Avskum! Och till din ära drack jag så sent som igår. Förrädare! Tjyvapack!!” Småsten haglade mot vakternas sköldar medan gruppen fördes till häktet.

Väl innomhus fördes de nedför trappor i flera omgångar, och genom vindlande och trånga gångar innan de till slut kastades in i en gemensam cell. Väl där inne avkrävdes de på alla sina tillhörigheter och tilläts bara ha ett lager kläder på sig. De var rörande överens om att dokumentet inte kunde lämnas ut så det blev Foscas uppgift att gömma det så att det inte kunde finnas. Han funderade en kort stund och utförde sedan ett smärre stordåd när han lyckades stuva undan det på Demerius person. Vart det blev av kommer vi nog aldrig att få ur dem, men det måste varit obekvämt (G.M. noterar; En scen från Pulp Fiction dyker upp för mitt inre öga, mellan en riktigt ung Bruce Willis och Christopher Walken. Det talades om en klocka…). Vakten var groteskt fet och smutsig som ett troll. Han skrattade skrockande medan gruppen langade ut sak efter sak och medan han girigt gick igenom deras tillhörigheter samtidigt som han gjorde upp en högst personlig lista på vad han tänkte behålla för egen del när väl dessa skurkarna var döda och begravda. Livet här nere i den djupaste fängelsehålan hade en tendens att bli både kort och brutalt. Han kved lite inom sig när de ansvariga kom ner och hämtade tingen innan han lyckats gömma undan någon godbit. Detta skulle de fängslade svinen få sota för.

Dag 1

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack!

Fosca: Jaha, så sitter man här. Typiskt. Inspärrad för ett brott jag inte begått. Vilken ironi.

Ziek: Denna cellen är ju inte så illa. Britsen är till och med bättre än hemma. Maten är både gratis och mumsig. Fattar inte varför Lillfisen och Bror Duktig är så deppiga. Detta är ju rena semestern. Ikväll ska jag reta gallfeber på den där fete vakten, hehe.

Dag 2

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack! Mitt svärd! Stackars Ziek, ivägsläpad av vaktslusken och alldeles söndertrasad av piskan. Bahamuts kraft finns fortfarande inom mig tydligen så jag kunde lindra hans plågor med handpåläggning.

Fosca: Hittade ett litet musskelett idag. Ska försöka göra en dyrk av benen. Jag ska ut!

Ziek: Mer mumsig mat. Vaknade utvilad. Tur det eftersom den groteske fångvaktaren prompt ville ”bestraffa” mig med 40 piskrapp. Den snuskshummern. Demerius tafsande gjorde mig lite illa berörd efteråt.

Dag 3

Demerius: Mitt svärd! Min rustning! Min ära! Börjar få manligt ovårdat skägg på hakan. Märker de andra detta?

Fosca: Musens ben var för bräckliga. Behöver hitta lite nydöda skalbaggar att staga med. Demerius börjar se ovårdad ut.

Ziek: Spenderade 4 klockringningar åt att finslipa min kycklingimitation framför fångvaktaren. Mot slutet verkade han vilja börja gråta. Till slut gick han bort en stund. Jag hade hoppats på piskan igen. Den var kul.

Dag 4

Demerius: O Helige Bahamut! Skägget tätare idag. Fortfarande inget svärd. Saknar min häst. Är rädd att cellen påverkar Ziek negativt då han beter sig mycket självdestruktivt. Han verkar vilja reta upp våra vakter och låter som en kyckling med bruten nacker långa stunder.

Fosca: Demerius tittar konstigt på mig. Känns lite obehagligt. Det luktar vilddjur i cellen.

Ziek: Mer mumsig späckstuvning – gratis är gott! Demerius äter nästan inte och sitter mest och mumlar böner hela tiden. Fosca håller sig för sig själv och verkar faktiskt lite bekymrad över Demerius. Själv har jag semester.

Dag 5

Demerius: I natt kom Bahamut till mig i form av en underbart vacker kvinna. Hon ville göra saker med mig…. Känner mig besudlad på något vis. Jag vill hem.

Fosca: Vaknade flera gånger i natt av att Demerius stönade och åmade sig i sömnen. Vad han än drömde om så vill jag vara med nästa gång.

Ziek: Vi börjar bli riktiga fångar. I natt blev nog bristen på kvinnor för stor för Demerius. Mes! Här går han vecka efter vecka och utan att visa den minsta gnutta manlighet, men här i cellen har han minsann inga problem att leva ut sina fantasier. Snuskhummern!

Dag 6

Demerius: O ack! O ve! Kommer vi någonsin ut härifrån? Får vi en rättvis rättegång? Kan mitt skägg bli mer manligt? Jag skulle säga ett kraftfullt Nej! På alla tre frågorna.

Fosca: Känner mig instängd, vilket verkar vara helt i sin ordning eftersom jag ju faktiskt är det. När jag kommer ut härifrån ska jag tjuva precis allt jag kan komma över så att jag faktiskt är skyldig om jag någonsin hamnar i buren igen.

Ziek: Jättarna växer i proportion till hur instängd jag är. De väntar på mig runt varje hörn och sliter mig i stycken varje natt. Jag har försökt tala med dem, men jag kan inte deras språk, eller så bara väljer de att ignorera mig. Jag hatar dem!

Dag 7

Demerius: Vaknade kallsvettig och hjärtat slog i bröstet som en dvärgs stånghammare. Fick en känsla av att allt inte stod rätt till, men i det kolsvarta mörkret hördes bara vattendroppan, fångarnas stönanden och snarkningar, och mina vänners andhämtning. Kan inte bli av med tankarna på att något är fruktansvärt fel. Sömnlös långa stunder och tyckte mig höra smygande steg som efterföljdes av en outhärdlig stank. Finns det zombies här?

Fosca: Magen rasade inatt av den usla maten. Smög till hinken flera gånger. Uj uj uj!

Ziek: Drömde om träsket där hemma. Det svarta vattnet gav ifrån sig stora gasbubblor som när de sprack gav ifrån sig en doft inte helt olik en jättes fisar. Sedan kom jätten och slet mig i stycken. Som vanligt.

Dag 8

Demerius: Min skägg har antagit en egen identitet. Det talade till mig i sömnen. Det heter Broddrakk, vilket tydligen betyder Grov och Manlig på skäggspråket. Håller jag på att förlora mitt förstånd?

Fosca: Jag är orolig för Demerius. Han tittar konstigt på mig och muttrar hela tiden ohörbart till något osynligt väsen som jag tror han kallar Broddakk. Även Ziek verkar störd av det hela för hans ryckningar har blivit fler och tätare.

Ziek: Tycker mer och mer om Demerius för varje dag som går. Han har slutat predika om dygder och om vikten av att hålla kroppen hel och ren och vid god vigör. Han är precis lika sluskig som vi andra nu. Om vi någonsin kommer ut härifrån ska jag inte glömma att påminna honom om denna episoden i hans liv…. ofta.

Dag 12

Demerius: Ingen kommer och besöker oss. Jag har bett till min gud om att sända ett bud men har bara fått tystnad till svar. Är Bahamut missnöjd med mig? Är det mitt manliga skägg Broddrakk som förargar honom kanske? Mitt skägg, även om det är epitomet av manlighet, har ingen ära. Jag börjar ogilla Broddakk.

Fosca: Jag har aldrig sett ett skägg växa så snabbt som Demerius. Det verkar näras av mental hälsa eftersom ju tätare och längre stråna växer, desto egendomligare blir Demerius. Tacka gudarna för att inte jag kan få skägg. Skägg är smutsiga.

Ziek: Späckstuvningen lever livet i min mage. Jag tävlar med småfisen om att fylla bajsspannen medan Demerius verkar ha en järnmage, eller hänger det ihop med att knappt äter något överhuvudtaget? Vad är det skojiga i att inte dra nytta av Arabels gästfrihet? Förstår mig inte på den mannen. Han passar i skägg dock.

Dag 16

Demerius: Mitt alltmer yviga skägg har börjat ge mig mentala kommandon. Det viskar till mig under nätterna. När jag vaknade i morse fann jag ett litet ben i skägget. Det var intvinnat som ett smycke. Jag minns inte att jag gjort det så enda slutledningen är att mitt skägg har psioniska krafter. Broddakk är nu min fiende.

Fosca: Jag är rädd på allvar nu. Både Ziek och Demerius har något galet i blicken. Zieks ögon stirrar helgalet när vi får dagens klägg i våra skålar och han äter och tuggar med öppen mun. Han ser livsfarlig ut, men hans andedräkt är ett dödligt vapen numera. Demerius spenderade dagen med att dra skäggstrån från sitt ansikte, ett och ett. Han utstötte triumferiska ljud varje gång han lyckades. Jag är rädd att Demerius inte kommer att klara sig innanför murarna mycket längre. Jag börjar bli mager.

Ziek: Hur god maten än är här, och hur mycket än min brits påminner om min plats på golvet i mitt föräldrahem, så saknar jag mina böcker. När jag åt idag drev tankarna iväg till den glada tiden under min ungdom. Synerna från branden blev glasklara för mig och gjordes tydligare med varje tugga jag tog. Maten hade en distinkt smak av vidbränt kött. Det var faktiskt så nära sex jag kommit sedan jag hamnade här, om vi bortser från mina medfångars …ehhm…. nattliga äventyr på egen hand alltså…. Snuskhummrar allihop!

Dag 21

Demerius: Jag har förlorat kampen mot Broddakk. Jag kapitulerar för mitt skägg. Det är helt enkelt för manligt, yvigt och kraftfullt för mig att stå emot. Jag ska istället försöka bli ett med det och kanske vi kan leva tillsammans i denna gudförgätna fängelsehåla. Hur länge har det varit nu? Ett år? Fem?

Fosca: De senaste dagarna har varit rena tortyren. Jag har inte kunnat träna som jag vill då jag blivit kraftigt försvagad av den usla kosten, men också att jag inte velat påkalla uppmärksamhet från varken Demerius eller Ziek. Detta är två definitivt bindgalna män jag aldrig vill spendera tid med inlåst i en liten cell.. Hey! Vänta nu!!

Ziek: Nu är måttet rågat. Vi måste ta oss ut härifrån, bära eller brista. Jag har planerat alltihop och det bara måste fungera. Jag tänker starta en brand i cellen med lite hjälp utav min djävulska eld och då måste de utrymma. När de gör det så kommer jag att smita i kaoset, och om inte det går kommer jag definitivt att grilla det feta aset till fångvakt. Problemet, om man nu kan kalla det ett sådant, är att i cellen finns det inte så mycket brännbart – om man bortser från Demerius och Fosca…. men varför skulle man göra det? I natt kommer det att hända och sedan är jag fri! Fri att hämnas och bränna ner Arabel.

På den 21:a dagen kom så beskedet att fångarna skulle rengöras, rakas och iklädas hela och rena kläder, för att sedan föras till domstolen för en regelrätt rättegång.

Väl i rättssalen blev de presenterade för fem domare och omgärdade av vakter med sina vapen riktade mot dem. De fick klart för sig att det hörde till undantagen att brottslingar som de ens fick sätta sin fot framför domare, långt mindre tala för sin sak. Då de var åtalade enligt Cormyriansk Lag så hade de rätt till att stå öga mot öga med sina anklagare. Dessa blev inkallade i rättssalen och minsann om det inte var Erzoued Obarskyr och den lille bleke mannen Demerius talat med genom fönstret. Demerius insåg nu att det inte varit tomma ord i hotelserna och att det lilla bleka kräket säkerligen låg bakom allt som hänt.

Det såg mörkt ut för våra hjältar. Ord stod mot ord, men då ena sidan var en kunglig persons rådgivare så var vissa av orden betydligt tyngre än de som kom från Demerius, Fosca och Ziek. Just som domen skulle till att falla, och inte till hjältarnas favör, så föll de dem in att de inte blivit förhörd av en Warwizard, som efter vad de förstod kunde läsa tankar. När de påtalade detta för domarna så blev den bleke utom sig och menade att det minsann inte skulle behövas då anklagelsen kom från oförvitligt håll. Vidare förhör skulle bara ta upp värdefull tid och tära på resurser som bättre kunde användas på annat håll. De fem domarna konfererade med varandra utom hörhåll för alla andra och återkom efter några minuter. De menade att det mycket riktigt var med lagen överensstämmande att om anklagelsen kom från kungligt håll så var detta nog för att utverka dom. Men! Anklagelsen kom i detta fallet från en rådgivare till en kunglig person, och därmed hade de anklagade rätt till att förhöras av en, eller rättare sagt två, Warwizards för att avgöra deras skuld eller oskuld. Den lille mannen var så rasande att han knappt kunde få fram ett ord. Ezroued Obarskyr såg på sin rådgivare med avsmak och sade till honom på skarpen att omedelbart vara tyst, och detta hade den önskade effekten.

Gruppen fördes till ett sidorum där de förenades med två wizards. Rådgivaren menade att han hade all rätt att befinna sig i rummet under förhöret då det var han som var den anklagande parten, och detta höll domarna med om till fullo. Demerius var den förste att gå under luppen och han försökte inte på något sätt dölja sina tankar (inte för att han skulle haft en aning om hur man gjorde, men ändå all heder åt honom). De två magikerna sökte djupt inom Demerius medan de ställde ledande frågor för att få hans tankar att söka sig till händelserna som utspelats under midsommar afton. De såg att gruppen besökt World Serpent Inn och talat med mannen med ormhuvudet. De såg hela transaktionen med dokumentet som bytte ägare. De såg vidare med stort intresse på sigillet som fanns på dokumentsrullen. Sigillet tillhörde en mycket gammal stadsfiende som hotat Cormyr på den tiden då Wheloon fortfarande var känd som den Gröna Staden istället för som nu då den forna gröna pärlan blivit en fängelsestad där höga murar helt omgärdade dess fulla omkrets och härbärgerade det allra värsta avskummet i hela Cormyr. Demerius förklarade att anledningen till att han varit på World Serpent var att Ezroueds rådgivare givit honom ett uppdrag att utföra just det han gjort men att han vägrat då han anade taskspel och inte litade på mannen. De två magikerna sökte i Demerius minnen efter händelsen men kunde inte finna något som stödde hans påståenden. Dock var dokumentet högintressant då det bar detta sigillet som varit totalt förbjudet att efterskapa under många långa år. Sigillet var konungsligt och därmed kunde det bara brytas av kung Foril själv eller av någon i hans absoluta närhet som hade fullmakt att utföra sådant. Ezroueds rådgivare tog gärna på sig uppgiften att vidarebefordra dokumentet till sin konung, men där satte Demerius stopp.

Det blev en hel massa ordvrängeri fram och tillbaka, och till slut enades parterna om att just rådgivaren inte var lämpad för uppdraget men att konungens brorson Ezroued var det. Ezroued befann sig nu tillsammans med både rådgivaren, våra vänner och de två magikerna i samma rum, och våra vänner var högst ovilliga att ge ifrån sig dokumentet till någon av de närvarande. Magikerna, som vid detta laget var helt övertygade om att gruppen var helt oskyldiga till det påstådda brottet, påminde dem om att de mycket enkelt skulle kunna tvinga dokumentet ur deras händer (eller vart det nu befann sig… se ovan) och det skulle se betydligt bättre ut om de helt enkelt lämnade över det som nu ansågs vara kontraband i och med sigillet och inte längre gruppens egendom även om de betalt dyrt för inskaffandet av det samma. De insåg att det inte skulle gå att hålla fast vid dokumentet så de gick med på att lämna över det till Ezroued på villkoret att inte rådgivaren någonsin fick handskas med det, och att det öppnades i kung Foril Obarskyrs närvaro, helst av konungen själv. Demerius ville själv överlämna det men detta föll inte i så god jord. Med hjälp av lite ekvilibristiska övningar producerade han dokumentet och kände sig med ens betydligt bekvämare till mods, men att lämna över det i Ezroueds händer bar emot, och kanske för första gången kände han att skulle kunna behöva något starkt att dricka. Rådgivaren raljerade högljutt om att det var fullt möjligt att lura en magiker och att tankar kunde döljas, men detta föll inte i så god jord. Ezroued röt till på skarpen och magikerna korsade sina armar över brösten och blåste upp sig indignerat. Rådgivaren kröp ihop och ursäktade sig och mumlade om att han måste fått felaktig information av tjallaren som avgivit hjältarna och stormade sedan ut ur rummet.

Nu, stärkta av att äntligen bli trodda började Demerius utöva diplomati på mycket hög nivå. De hade ju blivit av med sina äventyrarlicenser medan de satt i fängelset, och alla deras tillhörigheter hade blivit dem fråntagna, och fanns det möjligen något sätt för Hans Nåd att rätta till dessa saker? Demerius tryckte på alla de rätta knapparna hos Ezroued, som var mycket fåfäng och älskade att bli omtalad i vackra ordalag, något som Demerius tydligen uppfattat perfekt. Han anlade exakt rätt volym på sin röst, använde exakt de rätta orden och sa dem i precis rätt tempo och med just den mängd underdånighet som behövdes för att Ezroued skulle släppa alla fördämningarna (Ja, Chrille fick en Crit på sitt Diplomatislag). Exroued överöste gruppen med komplimanger för att de varit så rådiga att införskaffa detta dokumentet, och såklart skulle han ordna med en speciell audiens hos sin farbror knugen, och naturligtvis skulle de få tillbaka sina äventyrarlicenser här och nu på studs då det var precis sådana som dem Cormyr behövde i dessa svåra och hotfulla tider. Ezroued rekvirerade de intyg som behövdes för ett livstids äventyrande och signerade det stort och sirligt med sitt namn och tryckte sedan dit sigillet med sin ring. Även om det bara var ett papper så var detta ingen dålig gåva. Priset för ett sådant dokument låg i vanliga fall på 25000 guld och kunde bara utfärdas under speciella omständigheter och då bara av konungen eller dess ställföreträdare. Så god var Demerius diplomati.

Innan de skiljdes lovade Ezroued att deras kortege skulle följas av många Purple Dragon riddare och även av en Warwizard för att säkerställa att dokumentet inte föll i orätta händer om de skulle bli attackerade på vägen. Detta gjorde hjältarna lite lugnare. Sedan följde att de fördes framför domarna igen och omgärdades på nytt av soldater som pekade mot dem med skarpa vapen, redo att stöta dem i fångarna om det skulle behövas. Huvuddomaren fick rapporten av de två magikerna att skuld inte kunnat styrkas och att de ansåg hjältarna vara falskeligen anklagade och borde omedelbart försättas på fri fot och återges deras tillhörigheter. Domarna höll med om att detta var rätt agerande och huvuddomaren slog klubban i bordet för att stadsfästa beslutet. Soldaterna reste med ens sina vapen i salut mot hjältarna och satte dem sedan i sina skidor och lämnade väg för de tre att fritt passera. De blev återlämnade alla sina tillhörigheter och Demerius förenades med sin väpnare. Det blev ett glatt återförenande där pojken inte kunde hålla tillbaka tårarna medan han bedyrade att han försökte hålla soldaterna ute från rummet på Den Halshuggna Gåsen, men att de varit för många. Han hade aldrig för ett ögonblick trott att hans mästare varit skyldig. Pojken stod på ett knä medan han talade och Demerius hjälpte honom att stå upprätt, något han hade problem med då han hade blivit illa behandlad i fängelset, både av fångvakterna och andra fångar han delat cell med. Pojken hade djupa oläkta sår efter piskrapp och när Demerius såg detta så bad han en stilla bön till Platinumdraken att läka dem medan han varsamt berörde den skadade huden. Hans handflata sken av helande ljus och såren läktes. När Demerius såg undret tackade han sin skapare att Bahamut valt honom att föra läran och tron ut i världen. Han tröttnade aldrig på att se det ske, även om han sett och gjort detta otaliga gånger förr. Det fyllde honom med en inre frid.

Gruppen lämnade domstolsbyggnaden och trapporna kantades av folk som hade fått höra att de skulle släppas fria. De emottogs som hjältar och folk tjoade och hurrade. Medan de tog emot hyllningarna kunde de se Ezroueds kortege lämna området i sällskap med flera riddare till häst. De såg inte till någon Warwizard dock så kanske magikern som skulle följa med satt innuti den täckta vagnen med de nästan svarta rutorna. Trots denna tanke så kunde de inte skaka av sig känslan av att allt inte stod helt rätt till.

Så, här slutar bloggen för denna gången. Det blev en del för att vara en enda spelkväll. Vi hörs snart igen.

Mästerligt

Dagboksanteckningar Ziek Anfaun

De sista dagarna har varit bra dagar. Så här i efterhand ångrar jag inte att vi trots allt gick ner till drowsen för att hjälpa alverna. Men när vi väl var där nere…

Klokt nog satte vi upp två spärrar för en eventuell fiende att ta sig genom. När de bröt sig genom den första dörren och vi blott var några meter bort så steg pulsen något men vi visste att loppet inte var kört eftersom jag med mina excellenta kunskaper låst även nästa dörr väldigt utsökt.

Genom dörren och sen kom vi springandes genom korridoren på väg mot vad jag visste skulle bli en ordentlig utmaning – ropern. Den lär inte ha glömt oss. Sant nog, det hade den inte. Den stod och log lömskt vid uppgången när vi rundade hörnan.

Ropern kanske hoppades på gåvor eller att ta allt vi hade och mumsa på oss i stillhet, men så blev det inte. Skickligt la jag en mörkerförbannelse över varelsen som förblindade området den stod i helt. Sen sprang jag fram till den, spottade på den och teleporterade bort mig en god väg genom uppgången. Putte förvandlade sig till nåt för honom passade – en skitig äcklig råtta; klättrade upp på Demerius som i sin tur använde den nyfunna figurinen av en fluga. Genast dök det fram en gigantiskt svart fluga. Föga passande för skinande blanka paladinen, men jag antar att han ibland kompromissar mer än han önskar att han gjorde. Flugan med sin last flög kvickt förbi mig och upp, upp, på väg mot ljuset långt där uppe. Jag fick dessvärre klättra, men det har jag ju blivit förvånansvärt bra på, på sistone.

När jag ändå tog en lite paus halvvägs upp – för ingen verkade ju förfölja oss så nära… så började jag tänkta på en av scrollarna vi hittade. Den skulle ju passa perfekt här… Så med min enorma kunskap och inre kraft satte jag upp en barriär starkare än kanske någon nånsin gjort. Vi kan ju säga att denna vägen lär de inte ta sig upp i första taget!

Väl tillbaka hos alverna så förklarade vi läget och gav oss av. Kändes ändå som att vi borde ha lite bråttom med den lasten vi har med oss. Alverna verkade onormalt räddshågna. Men visst, de är lite som små kaniner.

Efter många, många, många långa timmars färd anlände vi vid en utpostering över nån flod precis där skogen börjat ta slut och fälten breder ut sig. Där stötte vi på Purple Knights för första gången. Demerius verkade imponerad av dom men jag vet inte, de verkade inte så tuffa. Mest en massa regler hit och dit och fint propaganda-snack. Så jag testade dom! Alltså, slängde iväg en halvgnagd kycklingklubba in i skogsbrynet.

Och ut kom det en stor Manticore! Striden blev häftig och jag höll mig från att använda magi, osäker på exakt hur hårda lagar de faktiskt har i Cormyr. Detta konstiga land. Men lagarna är visserligen inte helt fel, verkar hålla pöblen i schack att ha så mycket regler och soldater överallt. Inte alls helt fel.

Soldaterna dög väl, men inget speciellt. Får väl se om nån av deras war-wizards kan vara nåt.

Vila fick vi till slut i en liten bonnahåla en bit bort. Fan vad skönt det var att få sova, trots mina envisa mardrömmar. VAD BETYDER DESSA JÄTTAR? VARFÖR ÄR DE UTE EFTER MIG??

Demerius som varit purken ända sedan bron då han var tvungen att ”fredsbinda” sina vapen, blev gladare då han såg en patrull soldater med en magiker i följe.

Vi fick vår 10-dagars licens för ”äventyrarutövning” och var på vår väg. Bra vi fick det gratis tackvara rekomendationen från Manticore-attacken vid vaktposten tidigare. War-wizarden verkade inte ha nån egen inre styrka utan förlitade sig helt på nån amulett att läsa tankar och minnen med. Hoppas han inte dök för långt in i mitt sinne… eller ha. De är välkomna att göra det.

Gratis mat fick vi från värdshuset oxå eftersom det visst var midsommarfirande eller nåt sånt ointressant. Matätande, drickande och brännande av höfigurer. Underhållning elelr nåt, jag fattar inte nöjet med det.

Senare på dagen anlände vi vid vårt första delmål vi skulle till, enligt alvkartan vi fick. Staden Arabel. Soldater i tjogvis och nån slags visitation av alla som skulle in i staden.

Puttefnask sprang in i staden för att växla våra pengar, för tydligen är pengar inte pengar i detta landet. Pfft. Viktigt att det är rätt kung på eller nåt.

Jaja, blir mininisse nånsin av med pengarna så är han nu informerad om vad han måste föra för att få tillbaka summan.

Demerius, alltid villig att slåss för ära och såntdär, kunde visst inte motstå att ställa upp i riddarnas torner-spel som pågick utanför staden. De flesta andra tävlande var förkämpar för Tymora, nån turgudinna. Men jisses då, en hel tornering baserad på tur och en snubbe som vunnit de senaste 14 åren!

Mini-fjärt med pengarna kom ut från Arabel i tid och satsade sina pengar på vår man, som tur var. Aldrig att jag skulle riskera så mycket pengar, han kunde ju förlorat! Men en sällan skådad uppvisning i skicklighet och styrka från Demerius håll gjorde honom publik-populär och kanske mer känd än han någonsin kommer vara bekväm med.

Och de tvingade honom att hålla ett vinnar-tal oxå, hahaha. Hehehe. Hiihih.

”Det är en ära att denna sommarsolstånds dag få fira den tillsammans med er på detta sätt.

Ni Kung Foril Obarskyrs förkämpar och tappra folk av Cormyr.

Låt gudarna välsigna er och denna dag i ålderslösa året.

Kom ihåg, er kropp är ert tempel så vårda den väl.”

Foscas hobby

Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…