Category — The Other Hand

Det första vi gör när vi kommer ut är att vi går till Den halshugna Gåsen för att ersätta dörren som gått isönder. Vi gick även och handla lite utrustning till våra hästar.

Efter dessa 3 veckor så fanns fortfarande våra hästar kvar, precis som om någon hade glömt bort att det var våra.

På eftermiddagen när vi gjort oss i ordning ger vi oss ut på vägen mot Suzail, mot gryningen så ser vi en väg som leder in till Blisterfoot Inn. Det tar ett tag att ta sig in där men när vi kommit fram så ser vi ett ganska stort hus.

Natten på detta värdshuset så händer det en underlig sak, helt plötsligt är det två små barn står vid sängarna och gråter, dom är helt genomskinliga. Plötsligt så flyger där en sko fram från under en av sängarna, skon flyger rakt igenom ett av barnen och dom springer skrikande iväg.

Under frukosten men färskt bröd så kommer där en ett gammalt par som sätter sig vid ett bord lite längre bort, den gammla damen börjar gråta. Mannen kollar runder och får syn på Ziek, mannen blir väldigt närvös och säger till damen att dom måste gå härifrån.

Ut på vägen igen och möter en vägbyggarpatrull, dom viftar frenetiskt om hjälp med dom skadade. Demerius samvete tar över lite här nu efter vi har avfärdat alla andra. Dom förklarar att dom har blivit överfallna av orker. ”Kan ni inte hjälpa oss tillbaka till lägret” frågar en av dom. Demerius som har nekat många om hjälp nu kände sig tvungen att hjälpa dessa.

Vi hjälpte dom tillbaka till lägret sedan slog vi läger där för natten. Vi står vakt under natten och Demerius börjar, när nästan han har stått hela sin tur så hör han någonting lite längre bort men han ser inget. Han går in och väcker oss, Ziek vaknar till och säger ”Gå och lägg er jag försöker sova” sen somnar han om. Jag stiger upp och går ut med Demerius och kollar runder, på grund av all dimma så ser jag inte något, i nästa sekund flyger en pil rakt förbi huvudet på Demerius. Jag kollar runder en gång till, denna gången hoppar jag upp så jag ser övarför dimman och ser att där ligger orker i bakhåll.

Vi ropar upp Ziek som stiger upp nu när han kan grilla något, han blev ju uppdragen på natten. Där är fem orker allt som allt, det tar inte lång tid innan alla fem faller till marken livlösa. Ziek samlar ihop dom i en hög så han kan lätt tända eld på dom imorgon.

Kollar runder lite och ser att två av vägarbetarna ligger döda. Vi hör hur dom andra kommer gåendes. En av dom börjar gnälla nånting om att det var hans sista bror som hade blivit dödad nu, jag la det inte på minnet. Dvärgen som han var springer in i skogen.

Jag tar nästa vakt och inget händer, natten förflyter och vi vaknar på morgonen utvilade. När vi går och kollar till dom andra vägarbetarna så ser vi hur dvärgen tillbaka till lägret, han har lungnat ner sig nu.

När vi ska bege oss vidare så erbjuder dom oss vars en kage med öl, vi tackar ja alla tre. Jag och Ziek är lite chokade att Demerius tackar ja till öl. Innan vi ger oss iväg så tänder Ziek fyr på ork högen han har skapat. Vi märker sedan under tiden som vi rider att han sakta men säkert häller ut all ölen så att ingen kan dricka den.

Ännu en dag går och vi möter en patrul av Purple Dragon Knights, information ges om vad vi har sett vid vägarbetes platsen.

Vi lyckas att ta oss hela vägen till Immersea, där är inga vakter eller murar någonstans. Vi tar in på den lokala värdshuset och beställer lite mat, under tiden får vi veta att dom är kända för sina dimmfiskare och att det var något att skåda.

Här följer så förtäljningen om trenne hjältar som begavo sig ut i världen för att finna sina öden. Denna gång finner vi dem sent en midsommarnatt ute på ett exercisfält som för kvällen varit skådespel för en tornering i vilken den stolte riddaren Demerius Merkenthal stod som ensam segrare, något han nådde med hjälp utav den styrka han förlänats av sin gud Platinumdraken Bahamut, men kanskehade även ödets och turens gudinna ett finger med i spelet…

Kvällen blev ganska så lång för den gode Demerius. Efter segern var det förväntat av honom att han skulle residera på segrarens tron uppe på podiet, flankerad av tvåan och trean. Där satt han timme efter timme och mottog folkets hyllningar, fick symboliskt helga unga som skulle knyta äktenskapsbanden, ge råd till ynglingar som sökte sig till äventyrarens äventyrliga väg genom livet, berätta historier ur sitt liv, förkunna om Platinumdrakens Ära och ständiga strävan att få alla att helga sitt kropps tempel genom att inte besudla det med spritdrycker. Efterhand som kvällen gick och natten inträdde blev besöken framför tronen allt färre, de flankerande förlorarna lämnade hans sida, och folk på festplatsen blev fullare och fullare, så kände Demerius ett stort behov av att äntligen få resa sig. Denna midsommarnattshimmel var ljus och nattens mörker mäktade inte med mer än att göra världen lite småskum. Demerius gick med knirkande knän och värkande rygg ned för podietrappan och bort till Fosca och Ziek, som under kvällen funnit sig ett bord på fältet. Där hade de druckit och druckit som om deras törst vore outsläcklig. Dock var ölet de intog både sött och starkt, och när man släcker törst med slika drycker brukar köttet inte mäkta att hålla takten, så när de till slut stupade framledes över bordet så somnade de fortfarande törstiga.

De två fick finna sig i att ömsom släpas, ömsom bäras över det för festligheternas skull omgjorda excersisfältet och bort mot den östra stadsporten. Väl där var vakten inte så vidare pigga på att släppa in det druckna gänget men när de såg att det var Demerius så var det inga problem. Han fick instruktioner om hur han tog sig till närmaste värdshus där det borde finnas rum.

På vägen till Den Halshuggna Gåsen piggnade Ziek och Fosca till något och kunde raggla och stulta lite för egen maskin. De hade avgjort stora problem med att navigera upp för de tre trappstegen till värdshusets dörr så Demerius fick hjälpa dem upp.

De fick sitt rum av en mycket entusiastisk värdshusvärd vid namn Brummbaugh och Demerius blev erbjuden starka drycker gratis ur Brummbaughs eget speciella och privata barskåp – något som vänligt men bestämt avböjdes till värdens stora förvåning. Alla på puben ville klappa segraren på axeln och gratulera, men allt Demerius ville var att få Fosca och Ziek i säng (i Framstupa Supläge som Demerius benämnde det). Han fick hjälp av en ung barflicka att hitta vägen och att dumpa de två fylletrattarna i bingen. Med väl utfört verk ville flickan, som var mycket attraktiv, ge segraren sin rättmätiga belöning, och trots att hon ansträngde sig till sitt yttersta så avböjde Demerius även detta vänligt men bestämt. När hon lämnade rummet så stannade hon till i korridoren och skrynklade till sina kläder lite och rufsade till sitt hår och gick sedan tillbaka ut i puben med ett glatt leende på sina läppar. När hennes väninnor, som även de jobbade på puben rusade fram till henne för att få alla detaljer så gav hon mer än gärna dem en detaljerad beskrivning som gjorde de övriga gröna av avund. Ack ja, dessa 16 till 19,5-åriga flickor.

Demerius spenderade någon timme ute på puben, mestadels sittande stirrandes på de druckna gästerna med ett ogillande ansiktsuttryck och yttrandes ett och annat välplacerat ”Bah!”, ”Phuh”, ”Usch!” och ”Blöhh!”. Som vanligt blev gästerna lite illa till mods i hans närhet och satte kanske inte bägaren till munnen fullt så ofta och när de gjorde det så drack de inte fullt så djupa klunkar. Demerius fick även tillfällen predika ett rent och sunt leverne till en del hårt åtgågna karaktärer, som tårögt och vilt nickandes höll med honom till fullo (bara för att omedelbart glömma bort de Demeriusiska Guldklimparna till visdom). Kvällen var redan gången en bit in på natten när Demerius så till slut lät sig falla ner på sängen, nöjd och belåten med hur dagen utspelat sig. Allt verkade går spikrakt upp för dem. Han hann knappt sluta ögonen i sömn förrän han vaknade av att någon knackade på fönstret. högts tveksam öppnade han det och fick se en blek figur klädd i mörk kåpa och uppdragen huva. personens hud verkade vara nästan vaxartad och såg lite sjuklig ut, som om personen inte fått någon sol på mycket lång tid.

Besökaren presenterade sig som en budbärare från en icke namngiven Cormyriansk kunglig person och vill ge våra hjältar ett högst pressande och viktigt uppdrag. Mannen hade en hes och väsande röst och vid ett tillfälle blixrade ett öga till innifrån kåpans mörker, och Demerius skulle sedan svära dyrt och heligt på att det inte var ett mänskligt öga utan det kalla stirrandet från en reptil. Mannen ville att gänget skulle besöka en högst speciell plats, Worldserpent Inn, och där tala med ‘mannen med ormhuvudet’. I hans ägo skulle det finnas ett visst dokument som behövdes hämtas till den likbleke mannen, och Demerius skulle bli rikt belönad för detta lilla besväret. Demerius litade inte alls på mannen och vägrade trots att det fanns mycket guld i den framhållna penningpungen. Den bleke mannen med reptilögonen väste till i vrede och försvann i mörkret med orden ”Sista ordet är inte sagt. Du kommer att bittert få ångra att du nekat mig. Sanna mina ord. Mycket bittert!”

Demerius stängde försiktigt fönstret igen för att inte väcka sina djupt sovande och snarkande suputer till vänner – en omsorg som var totalt bortkastad då de två var mer medvetslösa än något annat och skulle knappt lyft på ett ögonlock om så en elefant tromplat in i rummet och vilt trumpetat sig igenom ”Complentir Igroniels Samlade Oden Till Diverse Fiskar Han Råkat I Mörka Gränder Sent Om Nätterna”. Han la sig igen men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Den bleke mannens ord ekade i hans tankar och var illavarslande på ett sätt han inte kunde förklara. Till slut drev han in i en lätt och orolig sömn. Den varade inte så länge ty plötsligt knackade det ånyo – denna gången på dörren. Demerius tog ett djupt andetag för att lugna ner irritationen och gick sedan för att öppna.

Utanför stod Zerami, samma unga barjänta som följt honom in på rummet tidigare på kvällen. Hon hade ett oroligt uttryck i ansiktet och ville bli insläppt. Något inom Demerius smälte och han släppte in henne. Hon verkade verkligen vara i trångomål och Demerius lott i livet var att hjälpa dem som var för svaga att hjälpa sig själva, såsom unga och vackra flickor, skitiga och nerspydda fylletrattar, och i övrigt alla andra som var oförmögna att ta omhand sina egna problem. Flickan gled in i rummet och satte sig på hans säng och skruvade på sig oroligt medan hon bönade och bad om att han skulle hjälpa henne i hennes svåra stund. När han frågade vad som var problemet så drog hon helt sonika sitt nattlinne över huvudet och satt spritt srångande naken i hans säng, sedan kröp hon ned under täcket och tecknade åt honom att följa efter.

OK, time out! Om ni nu tror att Demerius Merkenthall, Lord av Punjar, Segrare i Arabels Tornérspel, Utvald av Bahamut – Platinum Draken, och Renlevnadsman av Första Graden också skulle vara en simpel Man, så tror ni helt fel. Denna näpna, vackra och intagande knappt 19-åriga flickan som inget hellre ville än idka lite svettigt umgänge mellan lakanen kunde inte få hans hjärta att smälta eller hans puls att rusa iväg. Nu skulle väl egentligen vilken nördig rollspelare som helst att kasta sig över tillfället – men nu är det en gång så att intill Demerius spelare i soffan sitter….. hans flickvän! I sådana lägen gäller det nog att vara så in i bövelens kyskför att inte rubba den känsliga…. maktbalansen…. om man så vill. Jag kommer att i tid och otid kasta frestelser framför Demerius, och EN av dem ska han falla för. Så det så!

Demerius stod stoiskt kvar och bad henne klä sig igen. Det tog ett tag men till slut gav Zerami upp och fumlade lite med sina kläder i sänghalmen och gick sedan upp. Hon satte sig vid bordet mitt emot Demerius och de två började istället lågmält tala. Det blev lite om än det ena och än det andra, och till slut kom samtalet in på vad demerius egentligen ville veta – Mannen med ormhuvudet. Flickan blev genast rädd och obekväm av sig, men efter en stund och Demerius lugnande hand ovanpå sin så berättade hon om en skröna som cirkulerade på Den Halshuggna Gåsen – och då speciellt bland barjäntorna när de hade pyjamasparty och satt lättklädda och berättade spökhistorier för varandra (hon inflikade att Demerius gärna fick närvara vid ett sådant tillfälle eftersom alla flickorna ville träffa honom och de behövde någon som tog hand om dem och tröstade dem om de blev rädda av historierna – he,he). Hon berättade om att manxnen med ormhuvudet arbetade i en mycket speciell bar, nämligen en som låg på nästan exakt samma ställe som Den Halshuggna Gåsen. Man kunde komma in i World Serpent Inn genom att gå bara två av de tre trappstegen upp för trappan och sedan knacka bestämt tre gånger på en imaginär dörr. Om man var fast besluten att äntra den dolda puben så skulle dörren in dit öppnas. Flickan visste inte mycket mer och verkade mycket angelägen att lämna rummet nu så Demerius höll inte henne kvar.

Under samtalet hade både Fosca och Ziek nyktrat till på hjältars vis och istället legat och smyglyssnat nyfiket. I Foscas öron lät en dold pub hur spännande som helst med tanke på hur många penningpungar och fickor det skulle finnas att länsa där. Ziek lyssnade mest efter snaskigheter och hoppades att de två ungdomarna skulle ”komma till skott” någon gång och få det överstökat. När flickan gått reste de sig båda och anslöt sig till Demerius och fick de tomma luckorna ifyllda. Alla var överens om att de där dokumentet som den bleke mannen ville ha absolut inte fick hamna i hans händer – och det betöd att de skulle vara tvugna att gå och hämta det själva trots allt. Det blev en hel del knorrande eftersom det tydligen hade funnits en stor penningpung, siffran 3000 guld hade nämnts, inblandad vid något tillfälle och som sedan ändå inte lämnats över – och nu skulle de göra jobbet gratis. De kunde ju lika gärna tagit pengarna och hämtat brevet och sedan inte lämnat det ifrån sig, eller hur?, menade Fosca. Sådan prat ville inte Demerius lyssna till. Det var ju…. ohederligt, och att Fosca ens kom på tanken kunde bara förklaras med att han besudlat sin lilla kropp med sprit (usch…fy..).

Demerius sparkade liv i sin väpnarpojke som rappt klädde honom i rustningen medan de övriga på allvar skakade ruset ur sina arma skallar. Sedan begav de sig ut i gränden, gick upp för två trappsteg, inte tre, och knackade tre gånger, inte fyra på en osynlig dörr. De kände sig ganska dumma där de stod och var lyckliga för att det inte fanns någon som såg dem. Den känslan byttes mot förundran när det dök upp en sliten gammal trädörr framför dem och den gick upp på glänt. De steg in.

Det såg inte ut som någon bar de någonsin varit inne i. Det var obehagligt varmt och doften var den som kom ur ett nyslaktat rådjurs maghåla blandat med doften av öl och sprit. En ormhövdad man, en bra bit över två meter lång, stod bakom bardisken och såg nyfiket på dem med sina kolsvarta ögon. De övriga gästerna i baren gav gänget en flyktig blick och återgick sedan till sina aktiviteter, spela tärning, kort, eller viska konspiratoriskt i de vagt upplysta hörnorna. Gänget beställde varsin öl och kom snabbt till saken angående dokumentet. Mannen med ormhuvudet visste vad de talade om och att han hade vad de sökte, men bara om han fick det överenskommna priset.

GM Reflekterar – här kunde saker och ting gått betydligt smidigare för dem om Demerius inte kastat iväg den kungliga uppdragsgivaren innan han fått hela bakgrunden och instruktionerna. Det överenskommna priset för dokumentet var 1000 guld och skulle bara lämnas till en individ som hade det korrekta lösenordet. När den ormhövdade mannen sade ”Jag har vad du söker” skulle de svarat ”Det samma som Kemmri från Rockenwood sökte”. Detta kunde de naturligtvis inte veta, och därmed….

Priset var mycket högt, betydligt mer än vad som funnits som belöning för uppdraget, men efter en kort diskussion gänget emellan så beslöts det att de skulle betala summan. Medan transaktionen pågick så råkade Fosca se en hemsk syn segla förbi en dörröppning intill ett annat rum på puben. En Beholder stirrade tillbaka på honom under en sekund, tappade intresset och sedan svävade den vidare utom synhåll. Ziek hade även han under tiden råkat dra på sig uppmärksamheten från ett gäng speciellt purkna reptilmänniskor, inte helt olika den ormhövdade mannen i baren. Vis som Ziek var så böjde han sig för deras smädelser och undvek deras försök till att starta bråk. Han bjöd dem på varsitt stop öl och backade bugandes från deras bord, något som de skrattade rått och hånfullt åt. De beslöt sig för att nu när de hade fått dokumentet så var det nog bäst för dem att lämna puben så snabbt det bara gick, och plötsligt befann de sig ute i gränden igen, men nu var det inte längre ett svagt gryningsljus. Solen stod ganska högt på himmlen – ty på World Serpent Inn passerar tiden annorlunda, och aktar man sig inte så kan man förlora både timmar, dagar, månader och år – vilket gör just detta tillhåll extremt populärt bland ljusskygga individer som vill undkomma lagens långa arm.

Gruppen gick de tre trappstegen uppför trappan och äntrade Den Halshuggna Gåsen. De förväntade sig ett glatt mottagande, såsom varande Hjälten Demerius med Sällskap, men vad de fick var stirrande ögon och gapande munnar. Den i vanliga fall så jovialiske värdshusvärden Brummbaugh såg alldeles förskräckt ut.

- Ni kan inte stanna kvar här. Ni är efterlysta. Om ni stannar så får jag problem med Drakarna!

- Ehh?

- Soldaterna har precis varit här och genomsökt ert rum. De tog med sig er väpnarpojke slagen i järn. De fann stöldgods i ert rum. De slog till och med in dörren eftersom pojken vägrade att öppna!!

- Va??

- Ni måste genast anmäla er till vakten annars kommer det att gå riktigt illa för er. Ut! Genast!!

Hjältarna var minst sagt fundersamma. Vad var detta för ett sätt att behandla hjältar? De ansåg det dock bäst att faktiskt åtminstone tala med någon vaktkapten och få saker och ting utredda. De gick ut på torget en bit bort från värdshuset och vinkade till sig en vaktstyrka, som genast kom rusande med dragna vapen. De visslade till sig fler vakter och snart fann de sig alla omringade med händerna i vädret. En bister kapten berättade för dem vad han tyckte och tänkte om smutsiga äventyrare som inte kunde skilja på Mitt och Ditt. Hal tolererade inte tjuvpack som stal från ärorika medborgare och i detta fallet en adlig person och tillika nära knuten till kungahuset. Det var som att stjäla från Kung Foril Obarskyr själv, och för sådant finns det bara ett straff: En evighet i en mörk fängelsehåla, eller om han själv fick bestämma – prygel tills köttet föll av från benen. De blev slagna i järn medan en stor folksamling hade börjat samlas kring uppståndelsen på torget.  Folk pekade och skakade sorgset på sina huvuden. En ung man tog upp en liten sten och kastade den mot gänget medan han skrek ”Avskum! Och till din ära drack jag så sent som igår. Förrädare! Tjyvapack!!” Småsten haglade mot vakternas sköldar medan gruppen fördes till häktet.

Väl innomhus fördes de nedför trappor i flera omgångar, och genom vindlande och trånga gångar innan de till slut kastades in i en gemensam cell. Väl där inne avkrävdes de på alla sina tillhörigheter och tilläts bara ha ett lager kläder på sig. De var rörande överens om att dokumentet inte kunde lämnas ut så det blev Foscas uppgift att gömma det så att det inte kunde finnas. Han funderade en kort stund och utförde sedan ett smärre stordåd när han lyckades stuva undan det på Demerius person. Vart det blev av kommer vi nog aldrig att få ur dem, men det måste varit obekvämt (G.M. noterar; En scen från Pulp Fiction dyker upp för mitt inre öga, mellan en riktigt ung Bruce Willis och Christopher Walken. Det talades om en klocka…). Vakten var groteskt fet och smutsig som ett troll. Han skrattade skrockande medan gruppen langade ut sak efter sak och medan han girigt gick igenom deras tillhörigheter samtidigt som han gjorde upp en högst personlig lista på vad han tänkte behålla för egen del när väl dessa skurkarna var döda och begravda. Livet här nere i den djupaste fängelsehålan hade en tendens att bli både kort och brutalt. Han kved lite inom sig när de ansvariga kom ner och hämtade tingen innan han lyckats gömma undan någon godbit. Detta skulle de fängslade svinen få sota för.

Dag 1

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack!

Fosca: Jaha, så sitter man här. Typiskt. Inspärrad för ett brott jag inte begått. Vilken ironi.

Ziek: Denna cellen är ju inte så illa. Britsen är till och med bättre än hemma. Maten är både gratis och mumsig. Fattar inte varför Lillfisen och Bror Duktig är så deppiga. Detta är ju rena semestern. Ikväll ska jag reta gallfeber på den där fete vakten, hehe.

Dag 2

Demerius: O Helige Bahamut! På min ära. Ack! Ack! Ack! Mitt svärd! Stackars Ziek, ivägsläpad av vaktslusken och alldeles söndertrasad av piskan. Bahamuts kraft finns fortfarande inom mig tydligen så jag kunde lindra hans plågor med handpåläggning.

Fosca: Hittade ett litet musskelett idag. Ska försöka göra en dyrk av benen. Jag ska ut!

Ziek: Mer mumsig mat. Vaknade utvilad. Tur det eftersom den groteske fångvaktaren prompt ville ”bestraffa” mig med 40 piskrapp. Den snuskshummern. Demerius tafsande gjorde mig lite illa berörd efteråt.

Dag 3

Demerius: Mitt svärd! Min rustning! Min ära! Börjar få manligt ovårdat skägg på hakan. Märker de andra detta?

Fosca: Musens ben var för bräckliga. Behöver hitta lite nydöda skalbaggar att staga med. Demerius börjar se ovårdad ut.

Ziek: Spenderade 4 klockringningar åt att finslipa min kycklingimitation framför fångvaktaren. Mot slutet verkade han vilja börja gråta. Till slut gick han bort en stund. Jag hade hoppats på piskan igen. Den var kul.

Dag 4

Demerius: O Helige Bahamut! Skägget tätare idag. Fortfarande inget svärd. Saknar min häst. Är rädd att cellen påverkar Ziek negativt då han beter sig mycket självdestruktivt. Han verkar vilja reta upp våra vakter och låter som en kyckling med bruten nacker långa stunder.

Fosca: Demerius tittar konstigt på mig. Känns lite obehagligt. Det luktar vilddjur i cellen.

Ziek: Mer mumsig späckstuvning – gratis är gott! Demerius äter nästan inte och sitter mest och mumlar böner hela tiden. Fosca håller sig för sig själv och verkar faktiskt lite bekymrad över Demerius. Själv har jag semester.

Dag 5

Demerius: I natt kom Bahamut till mig i form av en underbart vacker kvinna. Hon ville göra saker med mig…. Känner mig besudlad på något vis. Jag vill hem.

Fosca: Vaknade flera gånger i natt av att Demerius stönade och åmade sig i sömnen. Vad han än drömde om så vill jag vara med nästa gång.

Ziek: Vi börjar bli riktiga fångar. I natt blev nog bristen på kvinnor för stor för Demerius. Mes! Här går han vecka efter vecka och utan att visa den minsta gnutta manlighet, men här i cellen har han minsann inga problem att leva ut sina fantasier. Snuskhummern!

Dag 6

Demerius: O ack! O ve! Kommer vi någonsin ut härifrån? Får vi en rättvis rättegång? Kan mitt skägg bli mer manligt? Jag skulle säga ett kraftfullt Nej! På alla tre frågorna.

Fosca: Känner mig instängd, vilket verkar vara helt i sin ordning eftersom jag ju faktiskt är det. När jag kommer ut härifrån ska jag tjuva precis allt jag kan komma över så att jag faktiskt är skyldig om jag någonsin hamnar i buren igen.

Ziek: Jättarna växer i proportion till hur instängd jag är. De väntar på mig runt varje hörn och sliter mig i stycken varje natt. Jag har försökt tala med dem, men jag kan inte deras språk, eller så bara väljer de att ignorera mig. Jag hatar dem!

Dag 7

Demerius: Vaknade kallsvettig och hjärtat slog i bröstet som en dvärgs stånghammare. Fick en känsla av att allt inte stod rätt till, men i det kolsvarta mörkret hördes bara vattendroppan, fångarnas stönanden och snarkningar, och mina vänners andhämtning. Kan inte bli av med tankarna på att något är fruktansvärt fel. Sömnlös långa stunder och tyckte mig höra smygande steg som efterföljdes av en outhärdlig stank. Finns det zombies här?

Fosca: Magen rasade inatt av den usla maten. Smög till hinken flera gånger. Uj uj uj!

Ziek: Drömde om träsket där hemma. Det svarta vattnet gav ifrån sig stora gasbubblor som när de sprack gav ifrån sig en doft inte helt olik en jättes fisar. Sedan kom jätten och slet mig i stycken. Som vanligt.

Dag 8

Demerius: Min skägg har antagit en egen identitet. Det talade till mig i sömnen. Det heter Broddrakk, vilket tydligen betyder Grov och Manlig på skäggspråket. Håller jag på att förlora mitt förstånd?

Fosca: Jag är orolig för Demerius. Han tittar konstigt på mig och muttrar hela tiden ohörbart till något osynligt väsen som jag tror han kallar Broddakk. Även Ziek verkar störd av det hela för hans ryckningar har blivit fler och tätare.

Ziek: Tycker mer och mer om Demerius för varje dag som går. Han har slutat predika om dygder och om vikten av att hålla kroppen hel och ren och vid god vigör. Han är precis lika sluskig som vi andra nu. Om vi någonsin kommer ut härifrån ska jag inte glömma att påminna honom om denna episoden i hans liv…. ofta.

Dag 12

Demerius: Ingen kommer och besöker oss. Jag har bett till min gud om att sända ett bud men har bara fått tystnad till svar. Är Bahamut missnöjd med mig? Är det mitt manliga skägg Broddrakk som förargar honom kanske? Mitt skägg, även om det är epitomet av manlighet, har ingen ära. Jag börjar ogilla Broddakk.

Fosca: Jag har aldrig sett ett skägg växa så snabbt som Demerius. Det verkar näras av mental hälsa eftersom ju tätare och längre stråna växer, desto egendomligare blir Demerius. Tacka gudarna för att inte jag kan få skägg. Skägg är smutsiga.

Ziek: Späckstuvningen lever livet i min mage. Jag tävlar med småfisen om att fylla bajsspannen medan Demerius verkar ha en järnmage, eller hänger det ihop med att knappt äter något överhuvudtaget? Vad är det skojiga i att inte dra nytta av Arabels gästfrihet? Förstår mig inte på den mannen. Han passar i skägg dock.

Dag 16

Demerius: Mitt alltmer yviga skägg har börjat ge mig mentala kommandon. Det viskar till mig under nätterna. När jag vaknade i morse fann jag ett litet ben i skägget. Det var intvinnat som ett smycke. Jag minns inte att jag gjort det så enda slutledningen är att mitt skägg har psioniska krafter. Broddakk är nu min fiende.

Fosca: Jag är rädd på allvar nu. Både Ziek och Demerius har något galet i blicken. Zieks ögon stirrar helgalet när vi får dagens klägg i våra skålar och han äter och tuggar med öppen mun. Han ser livsfarlig ut, men hans andedräkt är ett dödligt vapen numera. Demerius spenderade dagen med att dra skäggstrån från sitt ansikte, ett och ett. Han utstötte triumferiska ljud varje gång han lyckades. Jag är rädd att Demerius inte kommer att klara sig innanför murarna mycket längre. Jag börjar bli mager.

Ziek: Hur god maten än är här, och hur mycket än min brits påminner om min plats på golvet i mitt föräldrahem, så saknar jag mina böcker. När jag åt idag drev tankarna iväg till den glada tiden under min ungdom. Synerna från branden blev glasklara för mig och gjordes tydligare med varje tugga jag tog. Maten hade en distinkt smak av vidbränt kött. Det var faktiskt så nära sex jag kommit sedan jag hamnade här, om vi bortser från mina medfångars …ehhm…. nattliga äventyr på egen hand alltså…. Snuskhummrar allihop!

Dag 21

Demerius: Jag har förlorat kampen mot Broddakk. Jag kapitulerar för mitt skägg. Det är helt enkelt för manligt, yvigt och kraftfullt för mig att stå emot. Jag ska istället försöka bli ett med det och kanske vi kan leva tillsammans i denna gudförgätna fängelsehåla. Hur länge har det varit nu? Ett år? Fem?

Fosca: De senaste dagarna har varit rena tortyren. Jag har inte kunnat träna som jag vill då jag blivit kraftigt försvagad av den usla kosten, men också att jag inte velat påkalla uppmärksamhet från varken Demerius eller Ziek. Detta är två definitivt bindgalna män jag aldrig vill spendera tid med inlåst i en liten cell.. Hey! Vänta nu!!

Ziek: Nu är måttet rågat. Vi måste ta oss ut härifrån, bära eller brista. Jag har planerat alltihop och det bara måste fungera. Jag tänker starta en brand i cellen med lite hjälp utav min djävulska eld och då måste de utrymma. När de gör det så kommer jag att smita i kaoset, och om inte det går kommer jag definitivt att grilla det feta aset till fångvakt. Problemet, om man nu kan kalla det ett sådant, är att i cellen finns det inte så mycket brännbart – om man bortser från Demerius och Fosca…. men varför skulle man göra det? I natt kommer det att hända och sedan är jag fri! Fri att hämnas och bränna ner Arabel.

På den 21:a dagen kom så beskedet att fångarna skulle rengöras, rakas och iklädas hela och rena kläder, för att sedan föras till domstolen för en regelrätt rättegång.

Väl i rättssalen blev de presenterade för fem domare och omgärdade av vakter med sina vapen riktade mot dem. De fick klart för sig att det hörde till undantagen att brottslingar som de ens fick sätta sin fot framför domare, långt mindre tala för sin sak. Då de var åtalade enligt Cormyriansk Lag så hade de rätt till att stå öga mot öga med sina anklagare. Dessa blev inkallade i rättssalen och minsann om det inte var Erzoued Obarskyr och den lille bleke mannen Demerius talat med genom fönstret. Demerius insåg nu att det inte varit tomma ord i hotelserna och att det lilla bleka kräket säkerligen låg bakom allt som hänt.

Det såg mörkt ut för våra hjältar. Ord stod mot ord, men då ena sidan var en kunglig persons rådgivare så var vissa av orden betydligt tyngre än de som kom från Demerius, Fosca och Ziek. Just som domen skulle till att falla, och inte till hjältarnas favör, så föll de dem in att de inte blivit förhörd av en Warwizard, som efter vad de förstod kunde läsa tankar. När de påtalade detta för domarna så blev den bleke utom sig och menade att det minsann inte skulle behövas då anklagelsen kom från oförvitligt håll. Vidare förhör skulle bara ta upp värdefull tid och tära på resurser som bättre kunde användas på annat håll. De fem domarna konfererade med varandra utom hörhåll för alla andra och återkom efter några minuter. De menade att det mycket riktigt var med lagen överensstämmande att om anklagelsen kom från kungligt håll så var detta nog för att utverka dom. Men! Anklagelsen kom i detta fallet från en rådgivare till en kunglig person, och därmed hade de anklagade rätt till att förhöras av en, eller rättare sagt två, Warwizards för att avgöra deras skuld eller oskuld. Den lille mannen var så rasande att han knappt kunde få fram ett ord. Ezroued Obarskyr såg på sin rådgivare med avsmak och sade till honom på skarpen att omedelbart vara tyst, och detta hade den önskade effekten.

Gruppen fördes till ett sidorum där de förenades med två wizards. Rådgivaren menade att han hade all rätt att befinna sig i rummet under förhöret då det var han som var den anklagande parten, och detta höll domarna med om till fullo. Demerius var den förste att gå under luppen och han försökte inte på något sätt dölja sina tankar (inte för att han skulle haft en aning om hur man gjorde, men ändå all heder åt honom). De två magikerna sökte djupt inom Demerius medan de ställde ledande frågor för att få hans tankar att söka sig till händelserna som utspelats under midsommar afton. De såg att gruppen besökt World Serpent Inn och talat med mannen med ormhuvudet. De såg hela transaktionen med dokumentet som bytte ägare. De såg vidare med stort intresse på sigillet som fanns på dokumentsrullen. Sigillet tillhörde en mycket gammal stadsfiende som hotat Cormyr på den tiden då Wheloon fortfarande var känd som den Gröna Staden istället för som nu då den forna gröna pärlan blivit en fängelsestad där höga murar helt omgärdade dess fulla omkrets och härbärgerade det allra värsta avskummet i hela Cormyr. Demerius förklarade att anledningen till att han varit på World Serpent var att Ezroueds rådgivare givit honom ett uppdrag att utföra just det han gjort men att han vägrat då han anade taskspel och inte litade på mannen. De två magikerna sökte i Demerius minnen efter händelsen men kunde inte finna något som stödde hans påståenden. Dock var dokumentet högintressant då det bar detta sigillet som varit totalt förbjudet att efterskapa under många långa år. Sigillet var konungsligt och därmed kunde det bara brytas av kung Foril själv eller av någon i hans absoluta närhet som hade fullmakt att utföra sådant. Ezroueds rådgivare tog gärna på sig uppgiften att vidarebefordra dokumentet till sin konung, men där satte Demerius stopp.

Det blev en hel massa ordvrängeri fram och tillbaka, och till slut enades parterna om att just rådgivaren inte var lämpad för uppdraget men att konungens brorson Ezroued var det. Ezroued befann sig nu tillsammans med både rådgivaren, våra vänner och de två magikerna i samma rum, och våra vänner var högst ovilliga att ge ifrån sig dokumentet till någon av de närvarande. Magikerna, som vid detta laget var helt övertygade om att gruppen var helt oskyldiga till det påstådda brottet, påminde dem om att de mycket enkelt skulle kunna tvinga dokumentet ur deras händer (eller vart det nu befann sig… se ovan) och det skulle se betydligt bättre ut om de helt enkelt lämnade över det som nu ansågs vara kontraband i och med sigillet och inte längre gruppens egendom även om de betalt dyrt för inskaffandet av det samma. De insåg att det inte skulle gå att hålla fast vid dokumentet så de gick med på att lämna över det till Ezroued på villkoret att inte rådgivaren någonsin fick handskas med det, och att det öppnades i kung Foril Obarskyrs närvaro, helst av konungen själv. Demerius ville själv överlämna det men detta föll inte i så god jord. Med hjälp av lite ekvilibristiska övningar producerade han dokumentet och kände sig med ens betydligt bekvämare till mods, men att lämna över det i Ezroueds händer bar emot, och kanske för första gången kände han att skulle kunna behöva något starkt att dricka. Rådgivaren raljerade högljutt om att det var fullt möjligt att lura en magiker och att tankar kunde döljas, men detta föll inte i så god jord. Ezroued röt till på skarpen och magikerna korsade sina armar över brösten och blåste upp sig indignerat. Rådgivaren kröp ihop och ursäktade sig och mumlade om att han måste fått felaktig information av tjallaren som avgivit hjältarna och stormade sedan ut ur rummet.

Nu, stärkta av att äntligen bli trodda började Demerius utöva diplomati på mycket hög nivå. De hade ju blivit av med sina äventyrarlicenser medan de satt i fängelset, och alla deras tillhörigheter hade blivit dem fråntagna, och fanns det möjligen något sätt för Hans Nåd att rätta till dessa saker? Demerius tryckte på alla de rätta knapparna hos Ezroued, som var mycket fåfäng och älskade att bli omtalad i vackra ordalag, något som Demerius tydligen uppfattat perfekt. Han anlade exakt rätt volym på sin röst, använde exakt de rätta orden och sa dem i precis rätt tempo och med just den mängd underdånighet som behövdes för att Ezroued skulle släppa alla fördämningarna (Ja, Chrille fick en Crit på sitt Diplomatislag). Exroued överöste gruppen med komplimanger för att de varit så rådiga att införskaffa detta dokumentet, och såklart skulle han ordna med en speciell audiens hos sin farbror knugen, och naturligtvis skulle de få tillbaka sina äventyrarlicenser här och nu på studs då det var precis sådana som dem Cormyr behövde i dessa svåra och hotfulla tider. Ezroued rekvirerade de intyg som behövdes för ett livstids äventyrande och signerade det stort och sirligt med sitt namn och tryckte sedan dit sigillet med sin ring. Även om det bara var ett papper så var detta ingen dålig gåva. Priset för ett sådant dokument låg i vanliga fall på 25000 guld och kunde bara utfärdas under speciella omständigheter och då bara av konungen eller dess ställföreträdare. Så god var Demerius diplomati.

Innan de skiljdes lovade Ezroued att deras kortege skulle följas av många Purple Dragon riddare och även av en Warwizard för att säkerställa att dokumentet inte föll i orätta händer om de skulle bli attackerade på vägen. Detta gjorde hjältarna lite lugnare. Sedan följde att de fördes framför domarna igen och omgärdades på nytt av soldater som pekade mot dem med skarpa vapen, redo att stöta dem i fångarna om det skulle behövas. Huvuddomaren fick rapporten av de två magikerna att skuld inte kunnat styrkas och att de ansåg hjältarna vara falskeligen anklagade och borde omedelbart försättas på fri fot och återges deras tillhörigheter. Domarna höll med om att detta var rätt agerande och huvuddomaren slog klubban i bordet för att stadsfästa beslutet. Soldaterna reste med ens sina vapen i salut mot hjältarna och satte dem sedan i sina skidor och lämnade väg för de tre att fritt passera. De blev återlämnade alla sina tillhörigheter och Demerius förenades med sin väpnare. Det blev ett glatt återförenande där pojken inte kunde hålla tillbaka tårarna medan han bedyrade att han försökte hålla soldaterna ute från rummet på Den Halshuggna Gåsen, men att de varit för många. Han hade aldrig för ett ögonblick trott att hans mästare varit skyldig. Pojken stod på ett knä medan han talade och Demerius hjälpte honom att stå upprätt, något han hade problem med då han hade blivit illa behandlad i fängelset, både av fångvakterna och andra fångar han delat cell med. Pojken hade djupa oläkta sår efter piskrapp och när Demerius såg detta så bad han en stilla bön till Platinumdraken att läka dem medan han varsamt berörde den skadade huden. Hans handflata sken av helande ljus och såren läktes. När Demerius såg undret tackade han sin skapare att Bahamut valt honom att föra läran och tron ut i världen. Han tröttnade aldrig på att se det ske, även om han sett och gjort detta otaliga gånger förr. Det fyllde honom med en inre frid.

Gruppen lämnade domstolsbyggnaden och trapporna kantades av folk som hade fått höra att de skulle släppas fria. De emottogs som hjältar och folk tjoade och hurrade. Medan de tog emot hyllningarna kunde de se Ezroueds kortege lämna området i sällskap med flera riddare till häst. De såg inte till någon Warwizard dock så kanske magikern som skulle följa med satt innuti den täckta vagnen med de nästan svarta rutorna. Trots denna tanke så kunde de inte skaka av sig känslan av att allt inte stod helt rätt till.

Så, här slutar bloggen för denna gången. Det blev en del för att vara en enda spelkväll. Vi hörs snart igen.

Dagboksanteckningar Ziek Anfaun

De sista dagarna har varit bra dagar. Så här i efterhand ångrar jag inte att vi trots allt gick ner till drowsen för att hjälpa alverna. Men när vi väl var där nere…

Klokt nog satte vi upp två spärrar för en eventuell fiende att ta sig genom. När de bröt sig genom den första dörren och vi blott var några meter bort så steg pulsen något men vi visste att loppet inte var kört eftersom jag med mina excellenta kunskaper låst även nästa dörr väldigt utsökt.

Genom dörren och sen kom vi springandes genom korridoren på väg mot vad jag visste skulle bli en ordentlig utmaning – ropern. Den lär inte ha glömt oss. Sant nog, det hade den inte. Den stod och log lömskt vid uppgången när vi rundade hörnan.

Ropern kanske hoppades på gåvor eller att ta allt vi hade och mumsa på oss i stillhet, men så blev det inte. Skickligt la jag en mörkerförbannelse över varelsen som förblindade området den stod i helt. Sen sprang jag fram till den, spottade på den och teleporterade bort mig en god väg genom uppgången. Putte förvandlade sig till nåt för honom passade – en skitig äcklig råtta; klättrade upp på Demerius som i sin tur använde den nyfunna figurinen av en fluga. Genast dök det fram en gigantiskt svart fluga. Föga passande för skinande blanka paladinen, men jag antar att han ibland kompromissar mer än han önskar att han gjorde. Flugan med sin last flög kvickt förbi mig och upp, upp, på väg mot ljuset långt där uppe. Jag fick dessvärre klättra, men det har jag ju blivit förvånansvärt bra på, på sistone.

När jag ändå tog en lite paus halvvägs upp – för ingen verkade ju förfölja oss så nära… så började jag tänkta på en av scrollarna vi hittade. Den skulle ju passa perfekt här… Så med min enorma kunskap och inre kraft satte jag upp en barriär starkare än kanske någon nånsin gjort. Vi kan ju säga att denna vägen lär de inte ta sig upp i första taget!

Väl tillbaka hos alverna så förklarade vi läget och gav oss av. Kändes ändå som att vi borde ha lite bråttom med den lasten vi har med oss. Alverna verkade onormalt räddshågna. Men visst, de är lite som små kaniner.

Efter många, många, många långa timmars färd anlände vi vid en utpostering över nån flod precis där skogen börjat ta slut och fälten breder ut sig. Där stötte vi på Purple Knights för första gången. Demerius verkade imponerad av dom men jag vet inte, de verkade inte så tuffa. Mest en massa regler hit och dit och fint propaganda-snack. Så jag testade dom! Alltså, slängde iväg en halvgnagd kycklingklubba in i skogsbrynet.

Och ut kom det en stor Manticore! Striden blev häftig och jag höll mig från att använda magi, osäker på exakt hur hårda lagar de faktiskt har i Cormyr. Detta konstiga land. Men lagarna är visserligen inte helt fel, verkar hålla pöblen i schack att ha så mycket regler och soldater överallt. Inte alls helt fel.

Soldaterna dög väl, men inget speciellt. Får väl se om nån av deras war-wizards kan vara nåt.

Vila fick vi till slut i en liten bonnahåla en bit bort. Fan vad skönt det var att få sova, trots mina envisa mardrömmar. VAD BETYDER DESSA JÄTTAR? VARFÖR ÄR DE UTE EFTER MIG??

Demerius som varit purken ända sedan bron då han var tvungen att ”fredsbinda” sina vapen, blev gladare då han såg en patrull soldater med en magiker i följe.

Vi fick vår 10-dagars licens för ”äventyrarutövning” och var på vår väg. Bra vi fick det gratis tackvara rekomendationen från Manticore-attacken vid vaktposten tidigare. War-wizarden verkade inte ha nån egen inre styrka utan förlitade sig helt på nån amulett att läsa tankar och minnen med. Hoppas han inte dök för långt in i mitt sinne… eller ha. De är välkomna att göra det.

Gratis mat fick vi från värdshuset oxå eftersom det visst var midsommarfirande eller nåt sånt ointressant. Matätande, drickande och brännande av höfigurer. Underhållning elelr nåt, jag fattar inte nöjet med det.

Senare på dagen anlände vi vid vårt första delmål vi skulle till, enligt alvkartan vi fick. Staden Arabel. Soldater i tjogvis och nån slags visitation av alla som skulle in i staden.

Puttefnask sprang in i staden för att växla våra pengar, för tydligen är pengar inte pengar i detta landet. Pfft. Viktigt att det är rätt kung på eller nåt.

Jaja, blir mininisse nånsin av med pengarna så är han nu informerad om vad han måste föra för att få tillbaka summan.

Demerius, alltid villig att slåss för ära och såntdär, kunde visst inte motstå att ställa upp i riddarnas torner-spel som pågick utanför staden. De flesta andra tävlande var förkämpar för Tymora, nån turgudinna. Men jisses då, en hel tornering baserad på tur och en snubbe som vunnit de senaste 14 åren!

Mini-fjärt med pengarna kom ut från Arabel i tid och satsade sina pengar på vår man, som tur var. Aldrig att jag skulle riskera så mycket pengar, han kunde ju förlorat! Men en sällan skådad uppvisning i skicklighet och styrka från Demerius håll gjorde honom publik-populär och kanske mer känd än han någonsin kommer vara bekväm med.

Och de tvingade honom att hålla ett vinnar-tal oxå, hahaha. Hehehe. Hiihih.

”Det är en ära att denna sommarsolstånds dag få fira den tillsammans med er på detta sätt.

Ni Kung Foril Obarskyrs förkämpar och tappra folk av Cormyr.

Låt gudarna välsigna er och denna dag i ålderslösa året.

Kom ihåg, er kropp är ert tempel så vårda den väl.”

Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…

Mitt imot dörren där det pulserande görna ljuset kommer är där en dörr till, jag smyger fram till den och försöker kolla in genom dörren, samtidigt så kommer där två gnolls gåendes. Dom går rakt förbi och totalt missar att jag står där. I springan under dörren ser jag en drow och massor av svarta kuddar på golvet, även någon sorts potion vid varje kudde.

Under tiden jag har varit inne och utforskat så har Ziek kastat någon sorts ritual för att låsa dörren, Demerius står också där ute. När vi är klara så ger vi oss sakta inåt. Vi går förbi dörren med kuddarna när jag hör hur dom två gnollsen kommer, vi tar oss snabbt tillbaka, ställer upp två av dom döda Gnollsen mot varandra och ställer oss i hörnorna.

Ziek och Demerius delar på en hörna jag tar den andra mittimot, det var kanske inte så bra val att dom två kan inte bestämma sig hur dom ska står och för mer väsen än om dom bara skulle gå dit vanligt. Gnollsen som inte är döva hör detta och kollar nu när dom står så dom ser ut, ”Vad gör dom där två, gå bort och slå till dom” säger en av Gnollsen, en av dom kommer fram till Gnollsen vi har ställt upp och hör, Ziek har också börjar kasta något, vet inte redigt vad det är med det brukar skada våra fiender. Efter dessa två attacker faller även denna gnollen.

Vi släpar bort Gnollsen från dörren och smyger längre in, denna gången går det mycket bättre än när vi skulle gömma oss. Vi hör någon längre in som utför tortyr på någon som skriker till. Jag smyger in till vänster efter den lysande dörren, jag blir ganska shockad när jag kommer runt hörnan till samma rum, där står fyra drows, vad jag tycker ser ut som magikers och något hideöst fult, tentaklar går ut från den, ser massor av olika skinnbitar på den. Samtliga av Drowsen ser mig men släpper inte vad dom gör, jag går tillbaka shockad och säger vad jag har sett.

Ziek får inte mycket ut av det, så vi går alla tre in där. Både Demerius och Ziek blir lite shockerade när vi kommer runt hörnan, Drowsen ser oss alla tre och en av dom säger ”Ta över jag har han om dom” på alviska, som tur är så kan vi alla tre det. När vi slåss med den här så lägger Ziek en svart aura runt denna skapelse, det blir helt svart runt hela denna otyg till varelse. ”Spring för livet” skriker en av Drowsen och springer iväg, den ända andra Drowen som står utanför som vi kan se försöker vi omringa men, han lyckas smita och springa iväg, vi hör även hur dom andra två i den mörka zonen försöker ta sig ut. En av dom lyckas ta sig ut den andra kommer också efter, vi går tillbaka runt hörnan och innan den sista Drowen kommer utan synhåll så släpper Ziek magin och detta fasansfulla monster börjar springa mot han, och gör slut på han ganska snabbt.

Vi ser hur dom andra Drowsen springer längre bort in i rummet, ser en stor staty avbildat en spindel, där är även ett altare och på det ligger en alv, den drow som har torterat offret tar fram en kniv och kör den i hjärtat på offret och vi ser hur en portal bildas, precis när sista Drowen tar sig igenom så når odjuret fram och börjar slå isönder allt han kommer åt. Vi drar oss tillbaka en stund för att förbereda en attack mot den.

Ziek har fått en ide, och när han får en ide så måste den genomföras, han börjar consentrera sig, Demerius lägger även någon sorts magisk effekt så att vi kan prata telepatiskt. Vi inväntar tills odjuret är precis lagom sen slänger han sin magi och man ser hur en hand matrialiseras och drar in odjuret igenom portalen, precis efter det säger det poff och portralen är borta.

Ögonblicket efter som kommer en drow ut från rummet jag spana in i, han anfaller mig direkt, och begär att vi ska ge upp. Vi tvekar lite först sen anfaller vi han med, ungefär 6 sekunder varar denna striden och vi kan vila ut oss.

Vi går in i kuddrummet och vilar där, tar vars en kudde och sätter oss ner.

Nu ska jag frångå mina principer att inte blogga i god tid. Det blir en ganska enkel historia detta, full av strider och blodsutgjutelse, urgamla ritualer, drowpräster, offer, vedervärdiga monster, en ohelig allians, loot och magi. Med andra ord, ett helt vanligt äventyr utan krav på någon större förberedelse. Håll till godo.

Att säga att De Tre, Fosca, Demerius och Ziek, kände sig lite som 5:e hjulet på alvfesten är att ta till lite i underkant. De satt vid sitt bord och åt för sig själv medan alla runt omkring stal blickar på dem, mer eller mindre uppenbart. Konungens rådgivare, alven vid namn Doliam, var mycket mer tydlig i sitt förakt och starrbligade på dem alla under hela måltiden medan han tyst samspråkade med sin härskare. Den ende av de tre som öppet mötte hans stirrande var Ziek, som i egenskap av att vara ännu mer föraktfull mot Doliam bara tyckte att alvskrället var blott en nybörjare i denna leken. Doliam slog till sist ned sin blick och Ziek svepte sitt vin och rapade ljudligt som ett slags segergest.

Det dröjde inte lång tid tills kungen och Doliam reste sig från sina säten och skred in genom en något undanskymd dörr bakom honnörsbordet i festsalen. De Tre reste sig på givet kommando och följde efter. Väl inne i audienskammaren avkrävde konungen dem på sitt beslut; Underjorden med dess Drow-hot eller Punjar med sina horder av bovar och banditer. Det Okända eller det Kända. Att gå ned i det mytiska Underdark är inget man tar lättvindligt på, då är det mycket enklare att bara gå till en råbarkad stad full av bovar, manövrera ut den nuvarande ledaren och sedan ta staden i besittning. I underjorden lever fruktansvärda varelser och oändlig ondska, och högst troligt finns där en definitivt obehaglig död för var och en som beträder fel plats. I underjorden finns det fortfarande många platser där Spellplague, pesten, ligger som sjöar och hotar förvandla och förvrida varje levande varelse som kommer inom dess räckvidd. Ofantliga monster sällan skådade utom av de döendes mattnande ögon dväljes i den bläcktjocka svärtan. Instabila passager hotar att krossa den olycksalige som råkar befinna sig där då bergets steniga gap sluts. Urgamla magier far runt som vilsna gastar i jakt på ett mål, formler så åldriga att de fått medvetande törstar efter att uppfylla sina egna profetior. Ja, eller så Punjar då alltså, med sina bovar, banditer, fattiga tjuvar och horor – känd ondska enkel att nedslå med hårda ord eller en fast grepp om vapnet. Vad välja… åh dessa val… Äh, vi knallar väl ner i underjorden först!

Man häpnar ibland som spelledare. Jag tyckte att jag la upp allt för att de skulle bege sig till Punjar, vilket naturligtvis innebar att de skulle ducka detta totalt och istället kasta sig ned i dödens käftar. Kanske de bara ville mucka lite med mig eftersom de troligtvis misstänkte att jag inte förberett hela Underdark – och där hade de helt rätt. Faktum var att jag inte förberett något alls i Underdark vid detta tillfället, i tron om att jag ”hade hur mycket tid som helst på mig”, vilket alltid innebär att jag egentligen inte har någon tid alls. Man lär sig aldrig. Lucky, lucky Me så hade jag införskaffat Caves Of Carnage dungon tiles setet och kunde snabbt peta ihop både gångar och rum, och sedan var det ju bara att bygga vettiga encounters. Såklart skulle de alla vara snäppet för starka för gänget då de börjar bli lite för stora för sin hatt numera, speciellt efter att ha dängt en lich (med hjälp av en ofantlig massa tur), en drake, en drowmagiker och allehanda kraftfulla och dem egentligen övermäktiga fiender. Jag tänkte dock inte ge mig – första fienden skulle vara en brutalt övermäktig sådan och kanske jag inte skulle behöva göra mer efter det mötet då de borde springa gråtande tillbaka till alverna med svansarna mellan benen och sedan dränka sina sorger i blasket som serveras på Den Skabbigga Hunden i Punjars hamnkvarter. Heheh, jodå – det funkar säkert. Jupps. Alla gånger.

När väl mötet med regenten var avklarat så stannade gänget inte så värst länge på festen. Alver på sniskan blir lite, erm, heta på gröten och det blev en hel del kroppskontakt dem emellan lite här och var i salen, lite väl mycket för att det skulle kännas helt bekvämt för trion som istället bröt upp för att sova ut ordentligt. Det var en stjärnklar sommarnatt, inte två tiodagar till midsommar, och luften var underbart ljum. Alvernas lekar och älskog i det fria höll dem vakna lite längre än brukligt, med det är en väsentlig skillnad på att lyssna till en fet köpmans grymtande när han vältrar sig med barhyndan i rummet intill och alvernas vackra kärleksritualer tillägnad månen, stjärnorna eller skönhetens gudinna.

Så var det morgon och de packade snabbt ihop både proviant och tillhörigheter. De blev varnade för den Röda Bocken, en jättelik hjort som gjorde livet svårt för både boskap och jägare (sista chansen att undvika Underdark), men detta ryckte de på axlarna mot och gick visslande ut i naturen i riktning mot vad alverna trodde var en möjlig nedgång i underjorden. Väl framme vid den stora revan band de ett rep i ett stadigt träd, tände en fackla och klättrade ner i det svarta, kalla och okända.

Det blev en lång och mödosam klättring och sedan fick de ta sig på förrädiska vägar ständigt nedåt. De gjorde en bedömning att de befann sig minst 500 meter ner när de för första gången fick någorlunda plan mark under fötterna. Ett grottrum med flera vidare passager låg framför dem, och i mitteln av rummet fanns det en ensam bergskolonn, som en förväxt stalagmit. Jag vet inte om det var ett infall från Zieks sida eller om han kanske har gamla släktband till en numera död hjältinna vid namn Ravianna som en gång ju stötte på något liknande och detta mötet resulterat i att Zieks gener blivit inpräntade med behovet att misstro stalagmiter, men hur det än var så kastade Ziek sten på den och det skulle han inte gjort. Vad han skulle gjort var att försöka smyga på mycket lätta fossingar därifrån utan att se sig om. Men, det gjorde han inte. Ett ihåligt vrål från en tandfylld jättemun, ett stirrande ensamt gult öga och 6 stycken 15 meter långa tentakler senare så var striden ett faktum.

Två tentakler sköt ut och Demerius var den som inte hann undan. Ziek klarade sig då han alltid är inhöljd i ett infernaliskt mörker så länge han inte står på samma ställe för länge. Tentakeln drogs åt kring midjan och bröstet på Demerius så att all luft pressades ur hans lungor och fick honom att bli kraftigt försvagad, för att inte säga döende. Tentaklen lyfte upp honom som en docka och började dra honom mot destinationen, den stora runda och attans taggiga munnen. Fosca och Ziek försökte frenetiskt skada varelsen men deras attacker var verkningslösa. Demerius satt i ett järngrepp utan någon egentlig chans att ta sig loss, men med hjälp av en enorm tur fick han ett mycket bra grepp om tentakeln och kunde betvinga dess urstyrka med sin egen och gå segrande ur kampen. Om en bard varit närvarande skulle en sång skrivits om bragden, men då dessa äventyrare inte skulle tolerera en sjungande fjolla till mes i tights som sällskap någon längre stund så kommer detta inte att ske. De drog sig alla, hör och häpna, längre in i grottan och mot en av gångarna. Monstret fortsatte sina attacker och fick grepp om Ziek som svor så svarta eder mot varelsen att den faktiskt fick fysiska skador. Detta var dock det enda som tycktes bita på den och hur svart Zieks tunga och de andras öron än blev så skulle ord inte räcka för att segra över den. Ziek hade ingen chans över huvud taget att komma loss då han knappt hade styrka ens att klä sig själv. All denna infernaliska magimakt tär på kroppen och det finns aldrig en risk att förväxla en Warlock med Conan om vi säger så. Dock hade Ziek ett äss i ärmen och teleporterade sig bort ifrån varelsens dödsbringande grepp, och de tog sig alla springande bort ifrån det hideösa som så sakteliga började följa efter dem, långsamt men obevekligt.

De sprang vidare i gångarna som nu antog en betydligt mer välpolerad yta då de kom till en lång och bred aveny i vars ände de kunde se en fasad på vad som verkade vara ett tempel till någon ond guds ära, statyer av vidunder kantade avenyn och fasaden kryllade av gargoyler och annat obehagligt. En bred stentrappa ledde upp till en valvformad dörröppning åtminstone 4 meter hög. Vid foten av trappan stod det en ogre som sett sina bästa dagar. Faktum var att den var död sedan länge, men den var definitivt inte olyckligare för det. Så snart de kom inom synhåll för den bankade den tre gånger i golvet med sin stora klubba och i samma ögonblick rusade det ut två stora ruttna gravehounds genom valvet. Bakom hundarna såg de hasande zombier i mängd som sakta och mödosamt, men obevekligt, tog sig fram emot dem och nedför trappan.

Striden blev kort och brutal
Uti denna dödens sal
Som de kved, och de led
Alla helvetets kval

De gjorde processen kort med zombierna då Bahamuts vrede kanaliserades genom Demerius svärd. Den mäktige odöda ogren missade gång på gång med sitt förödande slag, vilket de som slogs med den inte klagade det minsta på. De fick ner både zombier, odöda gravhundar och ogre. Så snart ogren bitit i gräset fylldes den på nytt av de starka oheliga krafterna och ny nekromantisk energi forsade genom dess ruttnande kropp. Den reste sig igen, om än kraftigt försvagad, men då den tycktes ha glömt bort hur man egentligen skötte en storklubba så fick gruppen ner den för räkning igen på nolltid, eller ja, sex sekunder för att vara exakt. De satte sig tungt på trappan och tog igen sig, gick igenom skaderapporten och fann att de hade mycket kvar att ge ännu. Efter några minuter reste de sig igenom och gick uppför trappan.

De stod nu i förmaket till själva templet och härifrån fann de att det bara fanns en väg att välja på; framåt. Tyvärr var just den vägen blockerad av tre stycken gnollar som stod med ryggen mot dem när de smög sig framåt. Demerius hittade något han ”gömde” sig bakom medan de övriga två istället tog tillfället i akt och överraskade de tre gnollarna med lite backstab och eldricht fire. Gnollar är obehagliga saker. Demondyrkande 2,30 långa människohyenor är inte vad man kan anse vara godtagbart sällskap, speciellt inte som att de genetiskt har ett fruktansvärt humör (vilket kan hänga ihop med att de har ett beteendemässigt tvång att klia sig bakom öronen med fötterna vilket i sin tur vilken 2,30 lång människa som helst kan meddela att det är riktigt grömmesvårt och frustrerande, speciellt om man har en klumpig läderrustning på sig. Det har aldrig slagit dem att man kan använda framtassarna, eller i detta fallet klorna på händerna. Hade det gjort det så hade vi kanske sett välmenande gnollar bygga fruktsamma imperier, vem vet.). Alla fokuserade på att ta ut en av de tre för att göra livet lättare för alla, ja utom för Grokk alltså, som ju var utsatt för uttagandet. Planen lyckades och med tre mot två så var saken snart biff, men inte helt utan offer från gruppen sida. De hade tagit både en och fem smällar och nu började stridströttheten sätta in. De visste fortfarande inte hur mycket mer de skulle behöva utstå, och omgivningarna medgav inte direkt ett mysigt krypin att sova ut i, och med tanke på ropern i första grottan som de skulle vara tvungna att passera om de vill lämna dessa fasornas boningar så beslöt de istället att bita ihop och gå vidare.

Bortom dörren gnollarna bevakat såg de pulserande ljus strömma ut från under en annan dörr. Det var ingen tvekan längre. Framför dem hade de ett drowtempel dedikerat till Lolth, spindelgudinnan. Innan de slöt sina ögon skulle de ha sett mer av det än de någonsin velat, den saken var de alla överens om. De gick genom dörren i riktning mot det entoniga mässandet de nu hörde. En ritual pågick, och de tre tänkte se till att den inte slutfördes.