Category — The Other Hand

Dagboksanteckningar, Ziek Anfaun.

Året är 1479 , månaden är Flamerule och dagen är 2:e dagen i Andra Ritten.

Hittade långöra i skogen och tog hand om banditerna. Dök upp en gnoll följd av en drow. Grillade gnollen, knappt värt energin. Värre var det med drowen, men egentligen ingen match sett så här i efterhand.

Riktigt snygga kläder denna drow hade måste jag säga. Får beställa nåt liknande fast med mer lila när vi kommer någon stans civiliserat.

Den stressande, irriternade, fula alven ledde oss till hans folks boningar. Mitt i skogen och högt upp.

Kungen, inte imponerade. Knappt jag trodde han var en kung. Stamledare kanske? Koll på sitt folk verkar han inte ha, för Niwfhwi? Flwhufhäpp? Pipi? ja… eller vad han nu heter, verkar ha agerat på eget bevåg att dra hit främligar för att rädda alverna från nåt de inte ville bli räddade från. Vad det nu är som hotar dom, för alverna har ingen koll alls. Lika bra att dra då? Ser inget av intresse här i byn. Trevliga tvagerskor visserligen, men lite klena.

Maten ok, men inget jämfört med Fallcrest.

Får jag rösta så drar vi ifrån detta folk och gör viktigare saker.

Till kvittret från vårens första fåglar sköljer Demerius av sig den sista leran från sina händer. Detta är femte gången han tvättar sig sedan de lämnat orcherna, men först nu börjar lukten från dessa varelser försvinna från hans näsa.

Han höjer blicken och ser ut över den grönskande ängen. De hundratal nybyggarna som färdats från Fallcrest har redan börjat göra sig hemmastadda och från flera platser i lägret kan man nu känna doften av mat. I vagnarna kan man höra barnen skratta där de leker ”jaga Foska”, till och med Zek verkar lättad av att lämna berget bakom sig där han sitter intill hästarna som betar av det grönfrodiga gräset.

Demerius för sina händer till sina läppar och tar en sista klunk av det klara vattnet från bäcken som skiljer ängen från skogen. Han torkar av sina händer på sin blåa tunika som snart kommer att vara torr igen, uppvärmd av solens strålar.

Efter en halvdags välbehövlig vila i denna gröna oas, samlas då hjältarna återigen vid den sprakande elden för att inta kvällsvarden. Maten äts under tystnad, var och en djupt försjunkna i sina egna tankar.

Foska som är den av de tre som inte kan sitta still äter upp sin mat först och ger sig av längs vägen för att finna spåret alven sagt sig lämna och efter någon kilometer finner han en vägsten med märket.

Med denna information återvänder han till gruppen som bestämmer sig för att ge sig av efter alven. En order ges om att skapa ett läger här tills Lorderna kommer tillbaks.

Vid den märkta vägsten följer de den lilla snåriga skogstigen in i skogen, buskarna ligger och tätt och varje träd verkar vara som gjord för ett bakhåll. Foska som scoutar lite framför gruppen gör halt, känner på ett blad, luktar och till sist smakar på det. ”Hmm blod,” säger han, ”inte mer än några timmar gammalt. Det verkar ha pågått en strid här, verkar ha varit tre stycken, och en verkar tung lastad, som om han bar på något eller någon,” säger han spanade ut i skogen, ”jag tror de försvann den vägen.”

Hjältarna sitter av sina hästar och börja bana sin väg genom snåriga skogen. Foska rör sig mellan grenarna medans Demerius mer rör sig genom grenarna och Ziek rör sig försiktigt men blir slagen av grenar; Foska med sina sinnen på helspänn, höjer handen och håller fingret för munnen. ”Jag hör något” viskar han tyst fram. ”Vänta här, jag smyger fram och tittar”.

Foska rör sig framåt mellan grenar och träd, han undviker att kliva på de torra löven, och på vissa ställen svingar han i träden för att inte knäcka grenar,

Han för undan några grenar och tittar ut över ett till synes övergivet läger, en eld brinner i mitten av dungen och i bortre änden ligger en man bunden.

Foska känner plötsligt en brännande smärta i axeln, snurrar runt lagom i tid för att ytterligare en pil som landar i hans bröst. Foska stapplar några steg bakåt och är nära att falla omkull men återfår snabbt balansen.

Han ser sig runt: tre orakade och smutsiga män står utspridda med bågar riktade mot Foska. Med ett högt vrål för att varsko Demerius och Ziek tar han ett långt tigersprång och i flykten begraver han sina knivar i den mycket förvånade skurkens rygg.

Hugget får rövaren att släppa sitt vapen och stapplar iväg några steg. De andra två rövarna har nu lagt nya pilar på strängarna och två nya pilar är på väg mot Foska, den ena lyckas han undvika men den andra finner sin väg in i hans mjuka kropp. Rövaren som redan fått smaka Foskas knivar måttar ett slag med sin knytnäve men han glider lätt undan slaget och låter sin kniv finna sin väg in i rövarens mjälte som faller död ner i sitt eget blod.

Ziek och Demerius som började springa samma stund som Foskas skrik nådde deras öron, kommer nu brakande fram genom skogen. Ziek som är snabbare än Demerius i sin tunga rustning kommer ut i gläntan. Detta för att mötas av två pilar från rövarna som bara väntade på att de nya målen skulle dyka upp.

Detta gör Ziek mindre glad och han låter nu sin demoniska energi lösgöras för att formas som ett eldklot av grön eld som slår upp runt de båda rövarna och de börjar brinna till ljudet av deras egna skrik.

Demerius gör en rusning mot de nu båda brinnande rövarna och måttar ett hugg mot den närmaste, men tyvärr har språngmarschen tagit ut sin rätt och rövaren glider lätt undan hans heliga slag. Rövaren släpper sin båge och drar sin spiklubba, han måttar ett slag mot Demerius som parerar med sitt svärd och med en enkel rörelse får han rövaren att förlora greppet om sitt vapen.

Den andre tar fram ett litet horn och låter tre korta stötar ljuda, han tar sen upp sin båge och skjuter en pil som finner sin väg in mellan Demerius plåtar och orskar ett lättare sår. Foska svarar genom att sätta en pil genom halsen på rövaren framför Demerius som avslutar honom med en bredsida mot hans tinning. Efter slaget rusar Demerius mot rövaren vilt svingande sitt svärd; detta skapar tillräckligt distraktion för att Foska ska kunna ta ytterligare att jätte hopp och hamna bakom den sista rövaren och avrätta honom med sina knivar.

Till ljudet av rövarens sista andetag hörs ljud från skogen och snart skymtas en man, men hans spetsiga öron avslöjar att han inte är av mänskligt släkte, med sitt långa kritvitta hår uppsatt i en hästsvans, hyn svartare än en kolarbetare och de röda ögonen verkar nästan lysa i kvällens dunka ljus. I en kätting har han en varg liknande varelse på två ben, dess fradgfyllda mun och brinnande ögon får Zek att ännu en gång denna kväll låta sin oheliga energi skada ondskan.

Efter en ostabil natt så vaknar vi, vi bestämmer som för att vi kan dra nytta och orcerna. Krall stiger ut ur tältet ”Gör i ordning ett gäng scouter” säger han till en av dom mindre av orcer.

Efter en midre stund har 10 orcer samlat sig utanför tältet, en av dom stora anmäler att scouterna är här, Krall stiger ut till scouterna ”Scouta framåt i passet och se vad vi hittar längre fram”. Dom springer genast iväg, Krall går tillbaka in i tältet med oss.

Efter väntat en halv dag så är dom fortfarande inte tillbaka, väntar långt in på kvällen så kommer 1 staplandes tillbaka, det ser ut som harpyrerna han gått till anfall. Frågar den blodiga orcen om vad som hänt ”Det är harpyrerna som anfall, vi inkräktade på deras område, längre fram är där bara ett stenras”.

Förberedning för avfärd tills imorgon startas, ”På morgonen ger vi oss av” säger Krall, ännu en natt spenderar vi hos orcerna, när vi vaknade igen så hade det fortfarande inte hänt oss något, vårt följe är också oskadda.

Vid grynningen så ger vi oss iväg med orkerna i täten, nu när vi kommer i så här stora kvaniteter ser harpyrerna lite rädda ut, det tar en liten stund men till sist så kommer vi fram till stenraset som scouten hade berättat om.

Jag klättrar upp snabbt för väggen, hoppar mellan klippblock, ibland även voltar uppåt för att kolla övanför stenraset, det jag ser är soljus, massor av öppna fält, ser även en stor skog, efter kollat på denna magnifika utsikt ser jag även vägen som leder ner får berget, den är ca 10m bred och på var sida om den så är där ett stup på ca 1000m. Jag klättrar ner igen och berättar vad jag sätt.
Krall beordrar orkerna att börja röjja så att vi kan ta oss fram med vagnarna, orkerna klättrar upp på stenvallen och 8 orcer tar i lite för mycket när dom ska ta bort en av dom större bumlingarna att dom åker med stenen ner för detta stupet. Dom fortsätter och rensar och under tiden så rasar där ner fler stenblock uppeifrån, 2 till orker krossas nu.

Något misstänksamt är där uppe, Krall beordrar 10 orker att klättra upp och kolla vad det är, när dom kommit upp och det gått en liten stund så hör vi 10 skrikande orker, efter det för vi ett högt dånande skrik. Orkerna börjar flyga ut över kanten och störtar till marken.

Dom börjar tappa moralen och vill inte röjja mer, ger kommentarer till Krall att han vill bara ta dö på dem. ”Vem stör mig?” hör vi en mullrande röst uppeifrån, kollar vi upp så ser vi ett gigantiskt huvud, han har även en jättelik sten, Ziek börjar nu skrika som en flicka och hoppar under sin vangn och forsätter skrika, Krall höjer sin röst lite så den kan höras ändan upp, ”Vi är bara här för att passera”, ”För att passera behöver ni betala mig 4 hästar”.

Krall tänker till lite och kommer på att tänka på en sak han har, ”Jag kan göra så du får oändligt med mat”, jätten sänker ner stenen ”Kom upp så kan vi av göra detta”. Jätten hissar ner en en stor korg, jag och Krall stiger in i den och blir upphissade. Ziek ligger fortfarande under vangnen och är vettskrämd.

Väl uppe så tar Krall fram en sak ur sin säck, det är en korg, ”Tänk på vad du vill ha och sedan öppna korgen”, jätten öppnar korgen och där är inget i den. ”Du måste koncentrera dig”, jätten försöker en gång till och öppnar korgen denna gång är där all mat kan kan tänka sig, häst-korv, häst-stek, häst på grillpinne, ja allt du kan göra med häst. ”Hur var namnet?” säger jag?, ”Gank heter jag” svarar jätten.

Gank verker inte vara övertygad att den fungerar imorgon ”Hur vet jag att denna fungerar imorgon, kanske är det för att ni är här, ska jag kanske ta er till fånga med”, som en komprimiss så stannar vi här tills imorgon. Jätten greppar tag i oss båda två och börjar gå iväg, ”Vi måste informerar dom där nere om det” säger jag, jätten vänder om igen och håller oss utanför kanten så att alla kan se oss. ”Vi stannar här uppe för idag, slå läger så gott det går och människorna är inte mat” säger Krall.
Gank tar in oss i grottan och slänger nästan in oss i hans stora but, jag hade inte haft några större problem att ta mig ut, men eftersom vi kom till en uppgörelse så stanade jag kvar. Hans somnar ganska snabbt senare, det var ingen prydlig sömn här, där låg halvätna kadaver över allt och jätten snarkar på ganska bra. Det blir en ganska lång natt.

Dagen där på så vaknar Gank, han är redan nu hungrig, han vill ha mat så han öppnar korgen, denna gången var där ingen mat. ”Samma sak som igår, du måste koncentrera dig” säger Demerius, Gank testar en gång till och denna gången koncentrerar sig och sedan fungerar det. ”Ahhh… Det fungerade, ni höll ert löfte, men tänk om den inte skulle fungera tills imorgon, jag kanske ska hålla er fångna för alltid”, ”Vi höll vårt löfte nu är det dags för dig att hålla ditt” säger Demerius, han är lite motstridig men säger ”Ett löfte är ett löfte ni får väll gå”.

”Jag antar att detta är också tillräkligt för att vis ska kunna komma igenom här utan att betala mer” kommer Demerius med som förslag, Gank som har nu fått oändligt med mat gåt med på detta, ”Vi får etablera ett lösenord, vad sägs om ‘Gank har nu fått mat från Demerius bord’”.

Gank forslade under stenarna, vårt följe åkte ner från berget, vi gick tillbaka med orkerna för att hålla en turnering om vem som ska vara temporär ledare, en stog kvar, vi stanna över natten gick tillbaka med 40 orker som eskort, skickade tillbaka dom. Ner för berget och in i lägret sedan och tog en matbit.

Just det vi gav även ett lösenord till orkerna ‘Krall Kratosh är den ände, låt mig passera’.

Lite utförligare skriver jag senare, gällande slutet då. Resaverar för felskrivning på lösenord.

Det är en grå dag. Regnet som innan fallit med stor kraft från himmlen, har nu övergått till nästan stillastående duggregn utan ände. Det annars så gröna, böljande ängslandskapet har förlorat sin färg, träden ser mörka ut och vägen har förvandlats till förrädisk lera. Dimman ligger tät på sina ställen och kylan är påtaglig.

Vagnen knakar och knirker av vägens otaliga ojämnheter. Leran har brunfärgat den annars så svarta vagnen. Vid tyglarna sitter en man som allt för länge har försökt stå ut med denna ryckiga, skitiga, obekväma färd. Han har en bister uppsyn och blicken fäst på horisonten. Lång där borta kan han ana ett bergsmassiv höljt i dimma och mörker.

En riddare sittandes på sin inte längre vita häst vänder sig om och tittar bak mot den 23 vagnar långa karavanen. Den bista mannen på den första vagnen nickar mot honom med ett litet ansträngt leende. Riddaren nickar tillbaka.

Ett rossligt hostande hörs inifrån vagnen och passageraren tittar fram i öppningen. ”Inte blivit bättre väder än?” Han harklar ordentligt, spottar i lervällingen, suckar lite och med en duns försvinner han in i vagnen igen.

”Du borde ha bättre pli på din page.” säger riddaren till mannen på vagnen.

”Han duger gott.” svarar mannen, suckar och rycker på axlarna. Färden fortsätter i tysthet nerför kullen. Mannen fortsätter ha sin blick mot horisonten och blicken viker bara av när han får en slags ofrivilliga ryck. Små korta sekunder då han hycker till och inte sällan gör en grimas och en skarp inandning.

Framåt eftermiddagen har duggregnet lättat något och det börjar anas en blå himmel bakom de tunga grå molnen.

En skog har följt vägens högra sida ett bra tag nu och längre fram på en hög kulle står ett jättestort bladlöst, svart träd. Precis vid vägkanten. Sträcker sig långt över vägen med sina spetsiga, svarta grenar.

Den lilla halflingen på sin inte så lilla shire-häst har anslutit sig till riddaren i täten. Halflingen tittar ängsligt bak mot mannen på vagnen. ”Lugn, det är inget att oroa sig för.” säger mannen med ett mer roat tonfall än lugnande.

”Jaha…” början den lille, ”Men sa du inte så vid den gamla ruinen också?”

”Jaja, men det här trädet är bara ett sånt man hänger folk i. Ingen fara. Visserligen sägs det att folk här i trakten som försvinner ofta hittas upphängda här. Döda. Ingen vet vem som hängt dom där. Men det finns en intressant historia nertecknad i en gammal sägens-bok jag läste för ett tag sedan, som nog handlade just om detta området. I den berättas det att ett stort svart träd setts förflytta sig, som om det fått liv av all ondska det utsatts för. Just precis ett sånt träd som det här framme kan jag tänka mig. Och att det trädet utkrävde sin hämnd för sin, kan vi kalla det olyckla barndom? genom att strypa all liv som kom i närheten och -”

”SLUTA!” skriker halflingen. ”Det är säkert ingen fara! Sluta! Sluta!”

De passerar det svarta trädet smått nervösa. Men inget händer och färden fortsätter för den 23 vagnar stora karavanen.

Dag efter dag kommer de närmare bergen som tidigare blott skymtats i horisonten och nu har de växt sig större och större i takt med att vädret blivit finare och finare.

Nu kan de alla se vart de är på väg någonstans. Den beryktade Åsk – passagen. Inte en enda sägs ha överlevt passagen ut ur Nentir Dalen. Åskan som dönar där innefrån hörs klart och tydligt. Molnen ligger tätt där inne och blixtar lyser upp dom under några sekunder. Det sägs att två stora grupper av jättar har sin boning där inne och att de krigar mellan vandra. Och att de inte så sällan kastar sten och hela klippblock på de som vågar sig in.

Ett läger upprättas. Det syns under upppackningen att folk är uppenbart nervösa nu när de till slut fått se detta ställe som det talats så mycket om. För nu när det är så tryckande nära så spider sig rädslan hos karavanens människor och domedagssägarna börjar så sina frön.

Men situationen styrs snart upp av de tre Lorderna. Lord Ninefingers håller ett milt inspirerande tal, Lord Darkheart håller sig från att skrämma folk och Lord Merkenthal ser ett ypperligt tillfälle till att frälsa dessa förtappade själar – och ingjuta lite mod.

”Kom, kom, samlas kring mig, så går vi bort här och ber till Den Store Platinumdraken!”  kommenderar han och får med sig en ganska stor skara. De ställer sig i en cirkel runt honom och lyssnar uppmärksamt på hur tron kan sätta de fria och beskydda dem genom deras färd genom berget.

Han står säkert och talar i en dryg timme och samlar fler och fler kring sig. ”Nu ska vi be. Slut era ögon och koncentera eder på Den Store Platinumdraken, den största av dom alla. Känn hans kraft! Känn hans beskyddelse!”

Ziek står på avstånd och beskådar detta spektakel. Hans page sitter ner i gräset och flinar lika brett han med. ”Är de så lätt lurade?”

”Religionens kraft är stor… du ska få se nu,” svarar Ziek och tittar roat på när det formas en circel runtomkring Demerius. En circel av heligt ljus som sedan utvidgast till att innesluta hela folksamlingen runtomkring honom.

”Nuu, Den Store Platinumdraken beskyddar er! Ni är under hans vingar! Han skall se till så att ni kommer att överleva, bara er tro är tillräckligt stark!” Cirklen blossar upp och försvinner sedan. ”Öppna era ögon!”

”Du där!” Lord Merkenthal pekar på en speciellt vek ungdom i församlingen. ”Kom hit!” Ynglingen går lite skrämt fram till den imponerande riddaren och undrar lite vad som ska hända. ”Håll fram din hand!” Han strecker skakande fram en hand och tittar storögt på Lorden. Församlingens blickar är riktade mot dessa två.

Demerius sliter fram en dolk och skär rakt över ynglingens handflata. Först skriker ynglingen till men när han ser att han inte blivit skadad så ger han ifrån sig glädjerop. ”Prisa Platinumdraken! Han beskyddar dig!”

Folk är inte sena att själva testa. Det slits fram vapen till höger och vänster och de försöker alla skära varndra. Men alla verkar beskyddade. ”Bara er tro är stark nog, och ert tempel inte är besudlat av alkohol så kommer ni att vara beskyddade!”

Lord Demerius Merkenthal konverterade många den kvällen. Andra omgången gick till på samma sätt. Detta ingjöt stort mod hos folket och de är nu säkra på att Den Store Platinumdraken beskyddar deras färd genom berget, även om vissa blev skadade. Men inte så mycket de skulle ha blivit om de skurit i sig utan Den Store Drakens beskydd…

Under tiden har en som inte sätter sin tilltro till Platinumdraken smitt andra planer. Lord Darkheart engagerar halflingen och tillsammans instruerar de en flock folk att bege sig en halv dagsfärd tillbaka till skogen de var vid igår, för att fälla träd och såga till plankor.

Vad ska det användas till? Jo, att fortifiera vagnarna. ”Ska 24 vagnar ta sig igenom denna ravinen där du mäster alv hade problem, så måste vi vara förberedda.”

Och Ziek får en snilleblixt gällande blixtarna. ”De ser ju ut att slå ner överallt där inne, så varför inte konstruera åskledare?”. De konstrueras helt perfekta, med metall i toppen och kedjor ner i marken för att leda bort energin.

Så förlyter de närmaste dagarna; Demerius håller väckelsemöten, Ziek konstruerar åskledare och pansarvagnar, och Fosca tränar sin page ihopp från hög vagn. Och ingen vet vad Mervin gjorde.

På kvällen ställer sig de tre Lorderna uppe på krönet och tittar ner över slätten som leder in till berget och den smala passagen de i morgon ska färdas genom. Den lyses kusligt upp av blixtarna.

Alven Finlir ställer sig bredvid våra tre hjältar och skådar ut över berget. Åskan mullrar olycksbådande därinne ifrån. ”Nu mina kära Lorder, det är nu allvaret börjar.”

Efter den mödosamma striden med Tombguardian och 2 boneshard skelett så beger sig hjältarna som han börjat bli lite vanare i sin roll som lorder.

De kommer strax till en portculis vilket där ligger en aura runt, jag som rogue undersöker den och kommer fram till att den har en fälla och den behövs desarmeras.

Jag ber Ziek (Zeke) om lite hjälp så han kan känna sig lite användbar, efter ca 10 minuter så får lyckas vi desarmera fällan, just när jag lyckats att ta bort den sista delen så fälls portculisen upp.

Det vi ser innanför är en ganska stor krypta med 4 stycken ganska stora stenkistor, ser inte jätte fräscha ut, lite söndriga i kanterna och ser almet slitna ut. Där är även alkover för ett antal fler kistor. I mitten av rummet är där en stor staty av Raven Queen, närmare 2.5 meter hög.

Ziek säger att han känner magi från alla stenkistorna, men den han mest lägger uppmärksamheten åt är den kistan som är närmast.

Jag stiger in i rummet för att leta efter fäller runt den första kistan, jag känner direkt när jag går in i rummet en obehaglig närvaro, precis som om någon skulle iaktta mig och även stirra på mig. Jag kollar mig runder lite snabbt och kollar på statyn i mitten, det ser precis ut som om den ska prata med mig.

Jag tar snabbt 2 steg bakåt ut ur rummet, jag är lite skakad av upplevelsen så förklaringen blir inte lång. Märklig närvarande och statyn i mitten stirrar på mig.

Ziek modig som han är stiger in i rummet, Demerius går in efter, vi ser alla hur statyn börjar forma hud, ser ut som gammal hud intorkad hur.

Raven Queen i allra högsta person frågar, Vad gör ni här inne? Ziek svara att vi ska förstöra lichens phylactery och behöver hitta den. Raven Queen höjer sin näve och blåser vad som ser ut som ond energi rakt in i Ziek, Ziek försvinner och alla hans saker ligger på golvet.

Hon frågar sedan Demerius som svara att han måste ju hjälpa Ziek och samma sak händer han, det händer ganska snabbt men, huden börjar torka in, fingrar och tår faller av, ser mer och mer grå ut, lite som aska sedan ramlar ihop i en ask hög.

Sist var ju jag klar, jag funderar en stund på att springa iväg men både Demerius och Ziek har ju hjälpt mig ut ur andra knipor så jag får väll hjälpa till med, och eftersom jag hörde från Dimerius så kanske man inte dör av detta.

Jag hoppar in i rummet igen och säger försiktigt att Jag får väll hjälpa mina vänner, Hon fråga. Nå hur ska det bli nu Fosca, denna gången säger jag det lite tydligare. Samma visa igen hon höjer handen och blåser iväg enegin mot mig.

Vi befinner oss nu i ett aeon, vi har ingen kropp och flyter runder i massa färger, vi ser inte varandra eller någon annan, det känns som en hel evighet som vi är där inne. Efter denna tiden i såhär tomt ställe skulle alla förlora förståndet, på något sätt förlora ingen av oss det.

Efter en lång stund efter det så börja en mörk plats sippra in i detta aeon, vi börjar formas och Ziek nämner att vi är i Shadowfel. Det är ett helt dött område, känns som man är helt tom och det ända levande är vi tre, vi ger av oss en levande aura som inget annat i synhåll har.

Det syns ett mausoleum uppe på en kulle, den ser inte så hög ut på håll. Om vi kollar direkt åt höger så ser vi en annan kulle, där är ett gammalt träd med gamla rötter som slingrar sig runt en massa bråte. efter bara ett par sekunder ser vi en gigantiskt stor svart varg med röda ögon och flåsande andedräkt, där kommer en till, vi för ett ylande och där samlas fler och fler, man kan även tydligt se en ledare bland dom.

Vid det här laget har både jag och Demerius börjat att springa mot mausoleumet och Ziek börjar jogga mot det, vargarna har slutat att yla och kryper ner mot attack ställning, och sedan sätter dom fart och kommer närmare och närmare, efter att Ziek ser att han börjat tappa mellanrum så tryter även hans ego och börjar spring.

När vi har kommit nästan ändan fram så ser vi 4 stycken skeleton spectre, ser inte allt för stora ut. Vi kommer en bit närmare och det är inte alltid som det ser ut, dessa 4 är ser ut som dubbla storleken av Demerius, vi har 2 val fortsätta springa eller springa tillbaka till vargarna, vi väljer att fortsätta.

Väl framme så upptäcker vi att kullen var lite högre, trappan som vi springer upp för har branta sluttningar på båda sidorna, ser ut att vara ca 30 meter ner. Demerius rycker snabbt upp sköld och svärd och chargar, två av dom kommer rusandes framåt.

Den första av dom hugger med all sin kraft och totalt missbedömer Demerius storlek då kan slog ovanför han och samtidigt tappar svärdet och det flyger långt.

Samtidigt så lägger vi märke till alla svarta korpar som sitter i dom döda träden runt om hela kullen.

Den andra kommer fram, även han lärde sig inte av den första, som också slog ovanför huvudet, han hade fastare grepp om sitt 2-hands svärd än den andra då han inte tappa det. Jag och demerius hugger låss på han som tappa svärdet, som ska vända sig om och börja jaga det.

Det blir inte mycket av han kvar men han klarar sig och kommer iväg för att jaga svärdet. Nästa skelett kan nu komma fram och börjar med att slå mot Demerius, det verkar inte som om dessa skelett är något vidare smarta, detta skelettet svingar sitt svärd helt fel och det är inga som helst problem för Demerius att svinga med sitt svärd för att totalt krossa skelettets.

Ziek står lite i bakgrunden men även han har lite trick, han tyckte det sista skelettet bara gömde sig så han gick på det med sig magi. Han gör någonting, jag uppfattar inte riktigt vad det är men på något sätt så kastar han ner skelettet för kanten.

Man hör genast hur vargarna springer fram mot skelettet och sedan sliter det i stycken.

Skeletten har samlat ny styrka nu och slår igen, den ena slår nu mot mig och träffar ganska hårt, Vi slår tillbaka på dom, Ziek sänker en och Demerius sänker den andra. Jag jagar den sista och skjuter en bolt från min hand armborst som även splittrar det sista skelettet.

Precis bakom där skelettet hade stått ser vi nu en dörr, jag går fram till den och kollar efter fäller som jag brukar göra, jag rör på dörren och känner hur en ofantlig kraft sipprar in i mig och sedan rör jag lite vid dörrarna och dom flyger låss från gångjärnen och delar sig på mitten där dom flyger in i rummet bakom.

Väl där inne så ser vi en spökliknande 3.5 meter hög shade liknade lich, på något sätt skulle man kunna avgöra att det nästan ser ut som den andra lichen som vi slog ner.

Taket i detta mausoleum är 6 meter högt och även om detta spökliknade varelsen är lite genomskinlig så ser man inte vad som finns på golvet under den. Ziek är ganska säker på att saker vi söker är under denna varelsen.

Vi står fortfarande utanför och diskuterar hur vi ska göra, saken inne i rummet lägger inte märket till oss alls och står orörlig,

Så hur ska det nu gå med denna biten av historien får vi veta nästa vecka när vi förhoppningsvis klarar dessa höga målsättningar som vi har på denna gruppen.

Fortfarande yr och omskakad av att blivit vidrörd och utvald av Bahamut att bli en av de tolv väktarna står Demerius framför spegeln.

Vad var det egentligen Bahamut hade för planer för honom och vad skulle den underligt ryckande mannen och halvingen egentligen fylla för plats i denna ödets vandring?

Vad var det för svår och kommande prövning som Bahamut nu sagt vilade på hans axlar.

Båda två har ju visat sig nyttiga trotts sina laster med öl och vin, endast framtiden kunden utvisa detta.

Ziek slickar det sista av fasanflottet från fingrarna som och lutar sig tillbaks på sängen med en ljudlig rap. ”Banketten börjar snart men det kommer säkert att dröja flera timmar innan man får mat där, det blir väl som föreläsningarna på universitet, bara massa prat innan man faktiskt får elda upp något,” säger han och fingrar på den ny skrivna boken och går igenom formeln ännu en gång i sitt huvud.

Foska har precis kommit ur badtunnan för tredje gången denna dag. Samtidigt som han tar på sig sina nya kläder, funderar han över dagen. Det var faktiskt inte hans fel att nyckeln passade så bra i hans ficka. Och detta var inte första gången något hamnat där utan att han haft något minne hur de hamnat där, precis samma sak brukade hända hans far… Som alltid hade något nytt spännande i fickan när han kom hem från en dag på marknaden. Hans far sa att det var magiska byxor. Som Foska en dag skulle få ärva.

Knackningar på dörrarna får de tre att återvända till nuet; utanför står en springpojke som säger att det är dags att gå ner till banketten. De blir visade till en rikt blomdekorerad trappa där den röda mattan leder in i den stora balsalen.

Hela salen är full av människor men både alver och dvärgar står i små grupper och samtalar. Att döma av deras kläder tillhör de alla de övre samhällsskikten och kommer vida från.

En härold med bister uppsyn slår sin silverstav i golvet tre gånger och kungör hjältarnas ankomst. Alla tystnar och blickarna vänds mot de tre som uppbådar alla sin koncentration för att inte snubbla nerför trappan och göra bort sig på deras första bankett.

I salen är diverse läckerheter uppdukade, men den enda som redan sitter till bords är Lord Merkelhei som vinkar till sig de tre nykomna.

”Utmärk ni är här, jag började bli lite orolig, har ni fått mitt meddelande?”

Gruppen tittar frågande på varandra, något meddelande hade det inte fått vad var det nu de var tvungna att göra innan festen? Ännu en drake eller kanske ännu en fiende arme som väntade utanför portarna.

Lorden fortsätter. ”Jag skulle vilja att du Demerius höll ett tal om att det var mycket bra att ni var här och hjälpte staden men även att ni tillägger att staden inte hade fallit även om ni inte varit där.”

Äventyrarna tittar ännu mer frågandes på varandra och något förtvivlat började synas i Demerius ögon, offentliga tal bland massa lorder var inget för honom. Visst brukade han tala på pubben men där räckte det oftast med en blick, men nu ville Lorden att han skulle tala till folk som faktiskt var där för att lyssna på honom, svetten började pärla sig i hans panna.

”Ja då var det avklarat,” säger Lorden och ger tecken till betjänten som sköter bordsklockan att ringa till sittning.

Demerius tar plats på högersida om Lorden, med Ziek intill, Foska hamnar intill Ziek med en stor högljudd man som bordssällskap. Avståndet som personen på andra sidan intill honom håller, förklaras så fort mannen börjar äta och det är tur att det finns mer mat än någon orkar äta då det mesta flyger över bord, golv och fastnar i mannens skägg.

Foska försöker flytta sig från mannen men Ziek sitter i vägen detta får Foska till att möblera om. Han tar spjärn mot Demerius stol och med all sin kraft skjuter han Ziek närmare mannen. Nöjd hoppar han upp sin stol som nu står bredvid Demerius och hugger in på maten.

Ziek som inte har några problem med att äta med någon med dåligt bordskick börjar samspråka med mannen och får reda på att han är ansvarig för all handel i staden, de kommer in på samtalsämnet att staden skulle kunna försvaras mycket bättre om militären rustade upp sin utrustning och Ziek kommer överens med handelsfursten att han ska framlägga detta under talet som skall hållas, i utbyte skall Ziek få en gammal dagbok och formelbok från tiden innan fallet.

Lorden reser sig och tar till orda, han håller ett tal om staden och dess tillväxt, när han kommer in på försvaret av staden lämnas ordet över till Demerius, som på skakande ben reser sig upp. Svetten rinner och hans blick är vild, han verkar inte reagera på armbågen som lorden ger honom för att han skall börja tala, inte föränn Ziek trampar han hårt på foten börja han stamma fram att det var trevligt… ”att uhm, ja vara här, och att så här skulle alla hjältar göra, sprit är dåligt, Tack för mig.” Med de orden avslutar han sitt tal och sjunker ner i stolen med en duns.

Små spridda applåder hörs i lokalen.

Ziek ställer sig upp för att försöka rädda situationen, det hela går bra även biten om att försvaret behöver rustas upp och att det hade gått mycket bättre om soldaterna haft nya vapen istället för de gamla. Men när han kommer in på anledningen, att fler anfall lätt då kan avstyras, så sjunker moralen. Han får medhåll från officerarna i lokalen att upprustning behövs, samtidigt som Lordens blick är helt förtvivlad.

Ziek avslutar sitt tal och lorden reser sig upp igen. ”Hur ska vi kunna tacka dessa äventyrare som gjort så mycket för våran stad, vi skulle kunna dränka dem i guld, eller låta de få saker från våran artefakt kammare. ”

”Men inget av detta skulle vara tillräckligt för att visa våran tacksamhet så i samrådan med de tolv i rådet har vi beslutat att utnämna dessa till Lorder av Pujung.”

”Staden och dess omgivning kommer att tillfalla er.”

Dom tre vännerna accepterar att bli lorder och in på silkeskuddar bärs vita mantlar med gröna emblem som sätts på äventyrarna, de får knäböja och ett svärd berör deras axlar allt enligt den uråldriga traditionen.

Efter ceremonin fortsätter festligheterna och äventyrarna blir mycket uppvaktade av olika lorder som vill ha sina problem lösta, diskutera handels avtal eller helt enkelt gifta bort sina döttrar.

Pujung, denna tjuv- och piratstad som Ziek verkar veta allt om trotts att han bara varit där i förbifarten, ett tillhåll för diverse patrask och avskum… Inte undrar på att folk som visste nåt om utnämningen tassade kring de tre innan det blev avslöjat att de skulle erbjudas dessa titlar.

En alv talar med de tre under kvällen och berättare att det finns en alvbosättning i skogarna utanför staden Pujung. Där har de har haft problem med mörkt folk från underjorden och även så skövlas skogen av människorna. De beslutar att slå följe med alven när de ger sig av till Pujung.

Demerius får under natten en uppenbarelse att om någon känner till denna ohederliga stad så är det dvärgen Strongbeard som nu väntar i sin cell på att bli hängd – kanske han kan hjälpa dem i utbyte mot sin frihet och liv?

På morgonen ger de sig av till fängelset efter att ha samtalat med lorden som nu en lord till en annan går med på att släppa dvärgen i deras förvar.

I fängelsets kalla cell berättar dvärgen att han har ett tillstånd att få handla i staden och att han kan hjälpa dem att möta tiggarkungen. Efter lite övertalade att det skulle vara en dålig ide om folksamlingen utanför fick syn på dvärgen. Så han går han med på att bli nerstoppad i äventyrarnas bag of holding som de fått under kvällens festligheter i gåva.

Så frågan är, hur länge klarar sig en dvärg utan luft… svaret kanske kommer i nästan del