Teleport – the doom of Good RPG?

Gruppen befann sig ånyo tillbaka i Waterdeep….

Teleport är ett otyg för kontinuitet och medger slappt och dåligt spelande. Det låter en grupp breeza sig igenom farorna på vägen, eller helt enkelt sticka om det visar sig att de tagit lite vatten över huvudet, gett sig i i något som de inte räknat med, eller helt enkelt lugnt räknar med att ”det kvittar vad som händer, eftersom vi kan teleportera oss tillbaka till stan för att läka eller ressa” – oavsett hur långt ifrån staden de befinner sig. Saken är denna, och detta är ett känt faktum, platser som medger en högre lootfaktor, och ger mer chanser till XP, ligger otillgängligt av en anledning. Vägen dit är ofta farofylld och väl där måste man ha en riktigt bra samspel mellan karaktärerna, full koll på sin gubbe, och också ha gjort upp en handlingsplan för olika eventualiteter om de skulle inträffa. Vägen till ett sådant ställe är ofta halva äventyret, liksom att när man väl klarat av den stora delen så ska man ta sig därifrån och då kanske det läggs lite extra utmaningar, och mer äventyrsspänning, till det man redan utfört. Man ska aldrig känna sig helt säker, speciellt inte om man bär med sig stora rikedomar eller eftertraktade saker som kanske andra äventyrare gärna skulle vilja lägga vantarna på. Om det varit ett hårt äventyr kanske man är nere på sina sista hitpoints och måste använda både list och försiktighet om man ska kunna klara sig tillbaka. I ett sådant läge blir även en grupp låglevlade vargar, eller simpla stråtrövare, en stor utmaning. Det räcker ju faktiskt med att en av dem får in en tursam träff för att det ska gå illa. Bäst att försöka undvika dem genom att…..

ELLER så kan man skaffa en karta, teleportera sig till stället, plocka grejorna och teleportera sig tillbaka till staden innan morfar fått på sig byxorna! Och skulle man stöta på så pass mycket motstånd att, hu!, någon blir skadad, eller att fireballsen tar slut, då sticker man tillbaka till staden med teleport och vilar upp sig och fyller på med mer teleport och fireballs och sticker sedan tillbaka med teleport och fixar nästa del eller rum, eller vad det nu kan vara. Visst, fienderna eller hindren, kan ju flytta på sig men sådant tar en väldans tid så spelarna kommer oftast undan med sitt lilla trick. Att det sedan är 200 mil mellan staden och äventyrsplatsen har ju ingen betydelse. Man har ju en karta FFS!

Så. Nu har jag avreagerat mig lite vad det gäller teleport. Jag har kommit fram till beslutet att jag inte tycker om denna spell. Nu borde jag blogga ifatt istället. Det finns säkerligen ett 50-tal sidor att skriva så jag får väl kavla upp ärmarna lite. Alternativt så gör jag en sammanfattning…. Det är nästan som teleport, man skippar allt ”onödigt” rysch-pysch och skriver bara det absolut viktigaste. Och med tanke på hur mycket detta gänget gillar teleport så ska jag nog belöna dem med en särdeles kort blogg också.

God fortsättning på det nya året.

Darkholde – Någon mil nordöst om Cathariens gräns

Staden nedanför dem såg ut att ha sett sina bästa dagar. Troligen en gruvstad från början, verkade den ha växt ut från berget och sedan antagit en halvcirkels form medan husen längs bergväggen verkade sträva allt högre upp mot bergets krön. Runt hela staden fanns det en bastant mur, fortifierad med vassa objekt på alla håll och kanter längs dess övre kant. Staden såg ut att kunna husera nånstans runt 5-8000 personer, men antalet kunde vara både mindre och större. På håll såg staden nästan helt död ut, bara några enstaka facklor som brann i mörkret och ett flertal större bränder som pågick innanför stadsmuren, dess oljefeta rök svartare än natten själv. Trots att de befann sig på en kilometers avstånd bringade vinden med sig en doft av bränt kött och sjukdom.

De beslöt att undersöka staden närmare, och vände inte om bara för att det råkade stå odöda som bevakade stadsporten (varför inte?, undrar jag nu. Såklart att man lagt benen på ryggen om man var en rationellt tänkande individ! Men detta är dungeons & Dragons, där skelett är hushållsapplikationer) Vaktkaptenen, som inte var odöd men som verkade längta efter att vara det åtminstone om man fick gå efter Raviannas bedömning, krävde gruppen på lösenord och papper för att få komma in. Lord Xan’Tas och gänget kunde visserligen visa fram papper tack vara Balders excellenta förfalskningskonst, men lösenordet var en helt annan femma. Här fick de improvisera….

Vaktkapten Gnardel såg med misstanke på magikerna framför honom. Den tjocka gallergrinden låg mellan dem, och skulle fortsätta göra så tills Gnardel var nöjd. deras papper verkade vara i sin ordning, och deras rustningar visade utan tvekan att de tillhörde Cathariens elitgarde.

– Lösenord! sa Gnardel med så myndig stämma hans 1,60 korta och ganska så omfångsrika kropp tillät.

– Ja, ge oss lösenordet så kommer vi in, svarade Xan’tas.

– Ehh, det är meningen att Du ska ge Mig ett lösenord. Gnardel hatade att låta osäker. Det tydde på svaghet.

– Det fick vi inte reda på i högkvarteret, kontrade Xan’tas.

– Vilket högkvarter?

– Det kan vi inte berätta om vi inte ska behöva döda dig.

– Ge mig nu lösenordet någongång då! Gnardel ville byta samtalsämne.

– Lösenordet är ”Det finns inget lösenord”

– Det är helt fel… Gnardel började rota bland sidorna i sin fickliggare för att kontrollera för säkerhets skull.

– Ja! Helt fel. Om du inte ger mig ett korrekt lösenord måste jag befalla mina vakter att anfalla.

– Om du gör det kommer Baron Storm Von Cathezar och Corinthian att hälsa på detta stället och jämna det med marken.

Gnardel vitnade i ansiktet så snart han hörde namnet Corinthian. Han vägde för och nackdelar – antingen släppa in dessa soldaterna utan lösenord och kanske bli avskedad, eller inte göra det och riskera att få träffa Corinthian. Valet var enkelt.

Inne i staden var allt kaos. överallt låg det döda i drivor, likbålen flammade högt och svarta moln av flugor täckte de nakna kropparna där de låg på marken, på väg att stelfrysa i den bistra kölden. Gamarna cirklade runt högt uppe i mörkret och dess hesa och giriga läten ekade dött mellan förfallna husväggar. Men det värsta var nog att massor av de som fortfarande vandrade runt håglöst, eller satt slokande på trappor och trottoarer, helt tydligt var zombiefierade. Dess matta ögon stirrade tomt framför sig, dess kroppsrörelser utan motivation, med evigheten framför sig i en förmultnande och trasig kropp. ‘Någon var ansvarig för detta övergrepp’, tänkte Lord Xan’tas. ‘Trist att det inte var jag’

Gruppen gav sig iväg till närmaste pub, medan Xan’tas drov in i staden på egen hand för att luska runt lite. I centrum fann han ett stort magikertorn och alla tecken tydde på att den som så vackert animerat alla dessa kroppar hade detta som sin bostad. Att det sedan lös och pulserade av magisk energi högst upp i tornet gjorde inte saken sämre. För att ta sig en titt förvandlade Xan’tas sig till en svart kråka och flög upp och satte sig i fönstret. I tornrummet fick han se nekromantikern som var i full färd att skapa något som såg ut att vara en mycket stort odjur. Skelettdelar virvlade runt magikern, sammanfogade sig i det sjukligt gröna ljuset, medan magikern uttalade sina ramsor och offrade de nödvändiga ingredienserna. Rummet var fullt av papper, ritningar och böcker, konstiga apparater och hyllvis med magiska ingredienser. Kort sagt, detta var ett rum för Lord Xan’tas och knappast för denna uppenbart ondskefulla typ (baserat enbart på magikerns svarta och hotfulla klädsel), och med den tanken återtog Xan’tas sin vanliga alvform och ihopkrupen i tornfönstret 30 meter över marken kastade han tyst ‘Finger Of Death’. Trots att nekromantikern var erfaren nog att med lätthet motstå denna formel så var han så involverad i sin formel att han helt sonika, och mycket överraskad, dog på fläcken.

GM Noterar: Som spelledare måste man ge sina spelare åtminstone en chans i de flesta lägen. I ovanstående var denna chans glöttigt liten med tanke på att magikern var den sägenomspunne nekromantikerlorden Thüül Garmen och huvudkaraktär till det äventyr jag designat för denna staden. Ostiga ‘Death’-spells och effekter var liksom ganska så bannlysta, åtminstone till de i det stora klimaxet skulle mötas öga mot öga och det var No Holds Barred. Nu hade dock Xan’tas varit väldigt uppfinningsrik och resursfull när han drog iväg på egen hand och förvandlade sig till en fågel osv. Jag bedömde att Thüül skulle klara sig på 2+ på den 20-sidiga tärningen. Det är i dessa fall Murphy sticker upp sitt fula huvud och räcker lång näsa åt alla möss och män som är dumma nog att lägga planer. Det finns faktiskt 1:or på tärningar också, och dessa slås alltid i dessa tillfällen.

Vad som sedan hände, ja det vete gudarne. Jag tror inte ens Lord Xan’tas själv skulle kunna förklara varför han gjorde som han gjorde…. men gjorde det, det gjorde han! Tidens dimmor döljer mycket medan annat är glasklart som om det just hänt. Det var någonting sånt här;

I samma veva som Xan’tas avlivade nekromantikern, tågade en somber skara hängivna munkar in genom stadsporten. De var klädda i svarta och smutsigt trasiga kåpor (oh, så originellt! Vart köper alla dessa munkar sina kåpor? De borde definitivt ta sig en kurs i Stil & Mode, och kanske applicera lite mönster, en klick färg och kanske en annorlunda och vågad skärning på sina tyger.), och släpade 10 stycken unga och vackra jungfrur (alla ganska exakt 17,5 år gamla) med sig i kedjor. De tågar raka vägen fram till tornets dörr och bankar på. Xan’tas får lite panik, rycker åt sig första bästa klädesdräkt nekrosnubbe hade hängande här i sitt arbetsrum, greppar den fallnes stav…

– åh, så originellt.

Xan’tas stirrade vilt omkring sig. Rösten hade kommit helt nära ifrån, men han kunde inte se någon.

– Ack, så uppfinningsrikt. Tag den fallnes stav bara. Den är van.

Xan’tas gjorde sig redo att kasta en massa spells omkring sig för att eventuellt pricka den osynlige.

– Till Er tjänst, antar jag. Finns det någon dörr jag kan knacka på? Kanske du kan binda lite strån i slutet av mig och använda mig som kvast? Fast det är ingen mening så det är lika bra att låta bli. Allt är bara dåligt.

Xan’tas stirrade på staven när han insåg att rösten kom från den. Rösten lät ytterst deprimerad.

Balder bjuder Tarrasquen på en måltid.

Så, nu har turen kommit till att avverka ännu ett antal stolpar utav min vid det här laget 44 stycken. 12 blev det idag. Snart nog är jag framme vid de aktuella händelserna. Without further ado.. IT’S!!

Bergsfortet

Våra nu ack så mörka hjältar flög över gränsen och in i Catharien. De följde vägen som slingrade sig i bergspassagen, de höga klipporna tornade sig upp flera hundra meter på båda sidor av dem. Det var lätt att föreställa sig att berget plötsligt bestämde sig för att sluta sitt sår och krossa dem som de små kryp de var i jämförelse. Blott en dryg kilometer från gränsen fann de huvudförläggningen för gränsstyrkorna. Ett gammalt dvärgafäste uthugget i berget, dess stora port utgjordes av en vrålande dvärgs gapande mun. Trots den sena timman höll de exercis och det var fullt av liv och rörelse bland de externa byggnaderna, säkerligen före detta supportbyggnader för en gruvoperation. Caryann såg att de hade en pub som verkade full av folk då det kom och gick folk dit hela tiden. De var riktigt sugna på att landa och ta sig en titt, kanske få sig lite nyttig information som kunde vara användbar inför deras egentliga uppdrag, att ta sig till Cathariens huvudstad obemärkt. Kanske de kunde finna något om denna ‘Corithian’ som alla verkade vara så rädda och bekymrade om. Dock, som så ofta, så struntade de i den idén och flöt istället vidare och förbi detta näste.

Deras nyfunna krafter hade en begränsning och efter ytterligare kanske en kilometer eller två så landade de. Vägen gick nu brant nerför och utvidgade sig nu till en bred klippig dal. Långt nedanför i botten på dalen kunde de se ljus från binnande eldar och även en del hus. När de tog sig närmare i skydd av nattens mörker fick de se att allt inte stod helt rätt till. Faktum var att inget stod rätt till över huvud taget! Eldarna som brann på det lilla toget lyste upp mardrömsscenen av egendomliga långhalsade humanoider som fjättrade människor vid träkors. De använde vad de hade till hands för arbetet, rep att binda dem eller sylar genom kropparna tycktes inte ha någon betydelse, liksom deras offers bön om nåd verkade inte beröra dem alls. Gruppen låg och tryckte utan att gripa in tills ett ohyggligt vrål hördes på avstånd och de egendomligavarelserna snabbt drog sig bort därifrån. De hade med sig kvinnor och barn i en lång rad kedjor som de piskade för att få fart på dem. Marken skälvde som om något ohyggligt stort och tungt vandrade hitåt. Odjursvrålen blev högre och högre tills det nästan var omöjligt att inte hålla för öronen. Då fick de se vad som var på väg till sin mål tid; en Tarrasque! Trillian rabblade snabbt fram vad han visste om dessa monster. De är ohyggliga och gigantiska, de lever enbart för att äta och de är så gott som odödliga. Jo, de är näst intill okänsliga för magi också, och inte rädda för något alls och har inga kända svagheter. Och så existerar de i två olika existensplan samtidigt, så att OM de skulle råka dö så fortsätter de ändå leva på det andra planet, för att inom kort åter dela på sig så att det lever i detta planet igen. Trillian sprutade ur sig informationen, som de övriga hade mycket svårt att tro på med tanke på vart han brukade skaffa sig information; av avdankade trollisar och lärda på värdshusen, eller i obskyra sånger ingen längre kännde till ursprunget av. En sak var de dock helt säkra på, om de inte agerade nu så skulle alla stackarna på träkorsen vara döda inom mycket kort – och det kunde de inte helt gå med på.

Så snart byns plågoandar begett sig av med kvinnorna och barnen rusade gruppen fram och började undersöka vilka som var vid liv och kunde räddas. Det var många, men eftersom tarrasquen bara var sekunder ifrån att nå fram, dess otroliga skepnad tornade sig nu upp över dem alla, så fick de ta så många de kunde och sen lägga benen på ryggen. Ravianna ryckte med sig två, en under var arm, med träkors och allt. de övriga skar av rep för brinnande livet och släpade med sig varsin fånge, bort från byn och till en relativ säkerhet. Skriken när tarrasquen började äta människorna levande var ohyggliga, men det fanns inget våra hjältar kunde göra utom att känna sig maktlösa. De hade lyckats få med sig sju stycken som trillian genast satte igång att hela då de var på yttersta gränsen att dö av sina skador. Monstren hade skurit djupa sår i deras nakna kroppar, kanske för att blodet skulle locka till sig tarrasquen. Balder kunde inte tillåta att kvinnorna och barnen förblev fångar hos dessa odjur så han satte genast fart åt det håll de hade försvunnit. Han fann att de begav sig uppför en bergsväg inhuggen i klippan. Vägen tycktes leda upp till toppen av klippan, säkert över hundra meter upp. Odjuren hade lämnat vakter att täcka deras ryggar och dessa fick Balder först hantera om det skulle bli någon jakt överhuvud taget. Tarrasquen hade vid detta laget ätit upp sina offer och hotade att intressera sig för stället där de övriga i gruppen och deras skyddslingar tryckte. Balder lyckades både med att fälla ett par av vakterna och i samma veva få Tarrasquen att döna mot sig. Han kastade sig i skydd mellan klipporna och gjorde sig så liten och dold han bara kunde (vilket inte är så lite det när det gäller Balder). Tarrasquen tog ett väldigt kliv upp på klippan och slukade de fyra vakterna under deras högljudda protester. Sedan verkade den sniffa i luften några sekunder, och verkade få upp ett doftspår den var nöjd med för den utstötte ännu ett av sina öronbedövande vrål och tog sedan jättelika kliv uppför den branta bergsväggen. Dess klor grävde sig in i stenen som rasade ner som stora stenbumlingar runt Balder. Snart nog hade den försvunnit upp över krönet och Balder kunde komma fram ur sitt gömställe. Han tog sig mot de övriga som var mycket intresserade av Del 2 av hans plan, nu när han lyckats sätta tarrasquen på spåret after de värnlösa kvinnorna och barnen.

Tarrasque
En Tarrasque

Här blev han en aning eftertänksam, på det där bittra och söta sättet ni vet. Jovisst hade han räddat sina vänner, men istället kanske offrat livet på massor av oskyldiga istället. Så kunde det ju inte gå till så det var bara att sätta fart efter tarrasquen och fjättrarna av kvinnor och barn, och sedan rädda den och få tarrasquen att äta upp skurkarna…ehh…monstren…. hmmm… vad de nu var för något (ja, inte ens GM kunde komma på en vettig förklaring till dem och de måste få anses som ett dåligt experiment en kväll då fantasin tröt och hjärnan helt enkelt inte gjorde kopplingen mellan ”Använd Monster Manual” och behovet av att snabbt få fram några typer som skulle kunna tänkas utföra något sånt här).

Från dem de lyckades rädda fick de fram panikartade harranger om att tarrasquen nu var på väg till nästa by och att hjältarna var tvugna att hjälpa dem slå tillbaka odjuret, om de nu var riktiga hjältar vill säga, och i samma veva fick de mer än gärna rädda deras kvinnor och unga när de ändå var igång. De kunde inte själva följa med då de var blott enkla bönder och visste inget om strider och vapen och bara skulle sinka hjltarna i deras värv. Istället skulle de försöka släcka de många bränderna som tarrasquens framfart ställt till med och försöka rädda de få värdefulla tillhörigheter de hade i byn.

Sagt och gjort, våra vänner satte fart uppför den branta och numera söndertrasade trappliknande vägen uppför klippan. Lord Xan’tas Silentread The Slightly Man And Definitely Certifiably Clinically Insane To A Small Extent bestämde sig för att göra denna lilla resa en aning snabbare och bekvämare, så han öppnade en Dimension Door och vips! så var alla uppe på klippan. Vid detta laget syntes varken fångarna eller deras väktare till längre, men vad som syntes till var något som såg ut som en dal full av dimma. De kunde ana ljus där långt nerifrån. Tarrasquen var definitivt på väg åt det hållet och som det såg ut så fanns det inget riktigt bra sätt att springa mellan dess ben oupptäckta. Caryann fann några träd på klippan och efter en snabb undersökning att det också fanns fler sådana längre ner i dalen och på klippsluttningen. Hon gick in i trädet och kom ut framför tarrasquen som bara var ett par steg ifrån att krossa henne och hennes träd. Hon besllöt sig för att gå vidare (dra drag, mindre klet – GM) och hamnade istället utanför vad som verkade vara en träbarrikad.

<Nu följer en kedja av händelser som jag inte har helt kvar i minnet men som resulterade i följande situation>

I samband med att Tarrasquen stormar in genom träbarrikaderna så börjar det regna brinnande projektiler ovanifrån, från en klipphylla högt ovan staden. Projektilerna antänder flera hus och staden verkar inte ha något försvar mot ett sådant angrepp. Caryann tar sin trädvägen upp och scoutar och finner att det här handlar om betydligt fler fiender än de räknat med. Bara på klipphyllan finns det 20 som skjuter iväg eld mot staden. åtminstone 3 jättelika troll bär de glödande kolen i de tjockt behandskade händerna. Två öppningar här leder i en stor grotta där Caryann kan se att flera magiker verkar utföra en stor ritual av något slag hon inte förstår sig på. Ravianna och Trillian har tagit sig upp till klipphyllan osedda och är redo att hoppa in i action-mode. Nu kraschar tarrasquen in i byggnaderna långt där nere, samtidigt som de lägger märke till att det finns ytterligare en klipphylla ovanför denna och där tycks det magias en hel del. En skarpt ljus och en hög knall senare flyger flera stora och brinnande insekter ner mot byn som stuka plan i natten.

De beslutar sig för att attackera och det första Ravianna gör är att slå en ”Naturlig etta” på sin T20, sticker sig på sitt Sword Of Indefinite Paralyze By Fear” och ligger där och stirrar dumt omkring sig.

<Jag kan helt klart ha fel för mig, det där om ravianna och hennes svärd. Jag har ett vagt minne av en sorts giftig dimma som låg över hela klipphyllan och som kan ha orsakat paralyseringen, men med tanke på att Ravianna vid detta laget har gjort det till en regel, snarare än ett undantag, att fumla i början av varje strid så kan mitt misstag troligtvis anses som förlåtligt.>

När Ravianna ligger på marken, täckt, eller icke, i dimma, så var det istället upp till Xan’tas och Trillian att rocka loss lite. Spells fick natten att lysa upp, det var blixtar, meteorregn, och gigantiska händer som knuffade ner fiender över klippkanterna. Några av fienderna lyckades rädda sig in i grottöppningen och då passade Xan’tas på att rasera öppningen utan att tänka närmare på att han samtidigt troligtvis stängde inne alla fångarna de var här för att rädda till att börja med. De tre magikerna på klippa ovenför var inget problem att klara av för gänget när de väl hade fått Ravianna på fötter med trillians helarkrafters hjälp. Nu återstod dock en viss ohemult stor, och hungrig, tarrasque som älgade på nere i byn. Xan’tas löste det på ett ’snyggt’ sätt genom att frammana en Elder Stone Elemental och sedan en jättestor Dire Shark (som inte var så smart till att börja med, men som såg ännu dummare ut när den floppade runt på marken och försökte bita elementaren). Xan’tas fick sin elemental till att lyckta upp hajen på raka armar över huvudet och hålla den där samtidigt som den sprang framför tarrasquen. Det ohyggligt hungriga djuret blev nyfiket och ville definitivt äta den stora munsbiten så den följde efter elementaren. Tarrasquen må vara stor, men vidare snabb är den inte så hajen höll sig på tryggt avstånd, om man kan tala om sådant i dessa omständigheter. Jakten gick uppför berg, nedför stigar och till slut tog den slut i höjd med den där förläggningen som en gång tillhört dvärgarna, men som nu inhyste soldater av Cathariskt märke, både människor, orcher och säkerligen andra raser också. Trillian och Xan’tas hade följt efter flygande på behörigt avstånd och kunde beskåda det meningslösa i soldaternas ståndsmässighet. De ställde upp på vägen i flera led, redo med sina bågar och spjut. Den stora elementaren och hajen ovenför den stod framför de drygt 100 soldaterna när tarrasquen kom lufsandes runt kröken. Då sa Xant’tas till sin hjälpreda att kasta iväg hajen över soldaternas huvud så att den landade på vägen bortom dem. Tarrasquen satte fart framåt med ett illvrål, sänkte framkroppen så att den ohyggliga munnen som i markhöjd och plöjde sedan rakt igenom soldatleden samtidigt som den scoopade upp ett dussing olyckliga i sin käft. Som efterrätt svalde den hajen hel. Soldaterna högg, sköt och stångades med titanen, magiker kastade spells på den från höga torn men de studsade tillbaka mot det enormt hårda pansaret. Soldaternas vapen var också verkningslösa mot monstret, de lyckades inte ens irritera det faktiskt, så det fortsatte i lugn och ro med att äta dem som dumt nog stod kvar istället för att lägga benen på ryggen och fly in i grottan, dvs. de flesta. Xan’tas och Trillian blev en aning illamående när de såg vad de varit orsaken till, men lyckades rationalisera bort det hela – ’Det viktiga var ju att rädda byn, och det gjorde vi. Ju.’ De lämnade slaktscenen och flög tillbaka till staden de just räddat.

Balder hade under tiden blivt mottagen med viss skepticism i sin skinande svarta rustning. Han antogs att vara utsänd av Baron von Cathezar och dumpades i finkan (Jodå, Balders spelare var inte närvarande. Helt riktigt. Han prioriterade att stå på osäker dansk mark och sleva upp sås.).

Men, de kunde ju inte bara tåga in i staden utan att ägna de stackars fångarna en tanke. Ack! Våra äventyrshjältar är såååå modiga, och stolta, kunniga och vackra! Nu var det ju bara som så att de hade raserat ingången till grottan så då blev det till att använda en mycket speciell, och sällan använd, teknik kallad ’Kött-tunnel’. I Lord Xan’tas Silentreads repertoar finns det nämligen en behändig spell som förvandlar ett antal kubikmeter sten till just kött. Man kan tycka att tvärtom skulle vara mer användbart, och det är det ofta också, men i detta fallet skattade gänget sig lyckliga att Rubert Wishbalter The Awkward en dag satte sig på tvären och forskade fram sina ’Tvärtom-formler’ (ur boken ’Likformighet; Magins Död’ från Snurt Publishing). Xan’tas kastade spellen och Se och Skåden! Stenen blev till Kött!

GM Notering: Just detta med Stone to Flesh, eller Sten till Kött har många gånger förevigats i både sånger och poem, framför allt i marknadsföringssyfte av publikationsgeniet Snurt Collectemall. Det mest framgångsrika draget var nog när han fick den kände barden Petro Joehillock att framföra sången med namnet just Stenen blev till Kött’ vid den årliga magikerkonferensen i Waterdeep. Ett kort utdrag ur texten lyder;

joe HillockJag som var hans kamrat

jag flög honom över land och hav

öken vinden har höjt

ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkande källa

drack han vatten, han blev sjuk

och gick bort från mig den natten

när hans blick hade slocknat

då blev klockan ur hans hand

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

Blackstaff anspelade på en av Waterdeeps mer kända magiker Khelben Blackstaff, som enligt rykten icke var road av användandet av hans namn i sådana sammanhang, men hur som helst så blev boken en succé. Dock finns idag ett mycket litet antal kända exemplar av boken kvar då pappret som användes utsattes för ’pappersröta’ en kort tid efter det att boken gick till försäljning. Till Snurts stora olycka så råkade samtidigt tryckeriets bokmaskin ut för ett egendomligt haveri och skeletten tuggade i sig originalet istället för att kopiera det. När Waterdeep Gazette frågade Lord Blackstaff om en kommentar på att det hade varit en av hans närmaste elever som levererat skeletten till Snurt hade han lett egendomligt och sagt ’Inga kommentarer’. Snurt återhämtade sig från den finansiella smällen, men försökte aldrig återutge boken på nytt. Formeln lever dock kvar i många magiböcket till denna dag, vilket ändå måste anses som en stor bedrift av Snurt Collectemall.

Khelben Blackstaff Arunsun

Khelben ‘Blackstaff’ Arunsun – Icke road av lustigheter tycks det.

Ravianna högg loss en bit kött och mumsade på det. Hon tyckte dock inte att det var speciellt gott, eftersom det egentligen inte är riktigt kött, bara en köttliknande substans. Xan’tas kastade grillspells för att bränna bort köttet, tillverkade mer, brände osv. tills en tunnel hade skapats i stenraset. Gruppen ålade sig in i den runda köttunneln, utom Xan’tas som flög horisontellt och var noga med att inte vidröra tunnelväggarna (jodå, Freud hade haft en del att säga om detta, Xan’tas). På andra sidan finner de fiender krossade av raset men inga fångar.

De kom fram till en mycket stor grotta delad av en djup ravin. Långt där nere hördes vatten forsa fram. över ravinen fanns en repbro, på vars rep det hängde flera stora klockor. I taket fanns jättelika stalaktiter täckta av glittrande kristaller. Balder gick försiktigt ut på bron som svajade farligt vid varje steg han tog. En klocka ringde och dess ljud var onaturligt startk. Ljudet kastades fram och tillbaka mellan väggarna och förstärktes ytterligare, tills de hörde hur det knakade i stalaktiterna ovanför bron. Om en sådan föll ner skulle bron tas med i fallet. (Lyckliga – GM) omständigheter gjorde att de hade slut på flygspells, liksom Dimension Doors och teleportation, så det blev istället att lösa problemet med bron. Det blev en del svettiga minuter men till slut lyckades de med hjälp av gott lagspel komma över bron utan att vare sig sätta av fällan eller falla ner från bron pga en massa fummel hit och dit (Applåder till Ravianna alltså)

Gruppen kom fram till sitt mål, en jättelik grotta med rejält högt i tak. Här fanns det allt ifrån fler av de konstiga humanoiderna som rövat bort kvinnorna och barnen, till mässande magiker, via stora stentroll och avdankade gruvgolems. I bortre hörnan av den stora grottan kunde de se hur fångarna hölls i en stor bur. Här fanns det hur många sätt som helst att gå fel och planer var tvungna att smidas, strategi bestämmas, taktik att minutiöst lägga ut innan någon som helst handling företogs.

äsch! CHARGE!!

Paus i bloggandet för idag. Det tar längre tid än man tror att skriva dessa små texter. Kanske jag irrar iväg lite för mycket, men det är ju sådant som gör detta till ett nöje för mig. Fortsättningen kommer alltså snart.

Iskalla fötter vid Cathariens gräns – Eller Trillisockens(TM) välsignelse.

Nu har jag bestämt mig för att ta besten vid hornen och skriva lite om vårt gängs eskapader igen. Jag har ställt upp en lista med 35 stolpar som tillsammans leder oss fram till det ställe vi befinner oss vid idag i kampanjen. Det du nu kommer att läsa utgör de två första av dessa stolpar, nämligen ”Muren i Passet” och ”Vampyrknivar”. Låt oss se vad jag kunde få ut ur de två orden. Håll till godo, och om du har invändningar om innehållet – Du är välkommen att skriva om de övriga 33 stolparna. Jag mailar dem gärna. Nu, utan vidare fördröjning;

Muren i Passet

Efter att de varit på gång ett par dagar kom de så slutligen fram till själva gränsen till Catharien. Resan hit hade gått via lömska bergsstigar, farliga klippvägar som hotade att rasa bort under deras fötter, isiga sluttningar där enda växtligeheten utgjordes av några enastående envisa och tåliga buskar och träd som av någon anledning beslutat sig för att ignorera den eviga kylan, isen, blåsten och avsaknaden av näringsrik jord. Balder hade aldrig varit så här kall. Någonsin. Ibland ville han bara kura ihop sig någonstans i lä och gråta, så ont hade han i sina fötter på grund av kylan. Hans händer och ansikte hade domnat bort för länge sedan, men hans fötter, ja de gjorde sig påminda minsann. Hans vänner verkade inte ta någon notis alls om kylan. Inte ett klagomål kom över deras läppar. De vandrade på som om det var den vackraste vårmorgon utan större ansträngningar. trillian visslade på en melodi medan Ravianna och Caryann hade funnit varandra på allvar och talade lågmält med varandra. Lord Xan’tas gick som vanligt med näsan i någon bok och så snart terrängen blev lite svårare lyfte han en meter över marken och fortsatte läsa svävande. Balder tog på sig uppgiften att scouta framför gänget, bara för att ha något att skingra tankarna på kylan med.

Nu hade de nått gränsen som i detta bergspasset utgjordes av en välbevakad mur. På båda sidor av muren tornade sig hundratals meter höga och släta bersväggar klädda med snö och is. På platåer i väggarna fanns klipphyllor som även de var bemannade av vaksamma vakter, ständigt hållandes utkik efter Otillbörligt Närmande Av Mur, och ständigt lika besvikna på att det aldrig verkade närma sig någon att varna, skjuta eller ta till fånga och förhöra. Vakter beväpnade med bågar och spjut vandrade av och an uppe på muren och framför järngrinden som utgjorde porten. Innanför stod tre rejäla ballistor riktade mot öppningen. Ballistorna var täckta av is och tappar hängde från dess rep. De hade inte blivit använda på länge verkade det som för Balder som smugit fram så pass långt att han kunde ta sig en titt. Han fann att han borde kunna ta sig in över muren om han bara planerade det riktigt väl men han kunde inte för en sekund komma på varför han skulle göra det. Det fanns många soldater där inne och som sagt, på klipphyllorna ovanför fanns det många vassa pilar som bara längtade efter att få genomborra lite varmt kött. Balder smög tillbaka osedd och rapporterade. De övriga hade funnit ett bra ställe i lä där de skulle kunna vila ett tag och smida planer.

– Jo du Balder, jag har märkt att du går omkring och fryser lite?
– Mycket uppmärksamt av dig Trillian. Som du ser har jag stadsskor och det är 30 minus ute.
– Mmmm. Men som du ser har vi andra, Ravianna oräknad, också ganska tunna och enkla skor, men vi fryser inte. Vet du varför?
– *suck* För att du och Xan’tas är alver? Eftersom alla alver kan flyga så fryser väl aldrig alver om fötterna heller? Eller?
– Jodå Balder min vän. Alver fryser om fötterna de med. Caryann är ju ingen alv?
– Hmm, näää. Sant. Eller kanske inte. Med tanke på hur hon ser ut så kanske hon har alvblod i sig och därmed går med evigt varma och gosiga fötter samt bär på en latent flygförmåga.
– Så skulle det kunna vara, men så är icke fallet. Nej du Balder, svaret är mycket enklare än så. Vad har vi alla gemensamt, vi varmfötter alltså, som inte du delar?
– *sucka* Jag ger upp. upplys mig O varmfot och trotsare av tyngdlagar.
– Vi har alla bekänt oss till Pelor – Ljusbringaren.
– Menar du att den store och mäktige Pelor bemödar sig med att gnugga era fötter varma och torra?
– Ja, det är precis det jag menar. Pelors Ljus håller oss varma, liksom han vill göra med dig Balder, om du bara ville ta emot hans välsignelse.

Balder trodde inte sina öron. Menade verkligen Trillian att en gud så stor som Pelor var, höll på med att värma fötter på kalla vandrare istället för att föra krig mot ondskans horder, lägra jungfrur eller sörpla vin och tugga vindruvor på en gudalik divan på det där stället såna som han nu höll till? Snacka om bortkastad potential, tänkte Balder. Men i detta läget var han beredd att prova på precis vad som helst för att bli varm om fossingarna – och fungerade det inte så skulle han ju bevisa för de övriga att detta med Pelor bara var bluff och båg.

Alla började stirra storögt på Balder, de fick något fanatiskt i blicken. De rörde vid honom samtidigt som de mässade…

Pelors Ljus…. Pelors Ljus… Pelors Ljus…

Trillian sträckte händerna mot himlen och sade med hög stämma

Tag emot Balder – Omslut honom i Ditt Ljus! Skydda honom från kyla och värme. Låt honom vandra i evig vårmorgon.

De övriga hade tryckt ner honom på marken och börjat ta av honom skor och strumpor medan de mässade ännu mer frenetiskt och hade fått ticks i huvudet. Ravianna gjode det med så stor inlevelse att Balder blev uppriktigt sagt rädd för henne. Caryann upprepade ‘Pelor… Pelor.. Pelor…‘ med slappt hängande mun och djup rosslig röst samtidigt som hon himmlade med ögonen. Plötsligt omslöts Balder av ett vitt ljus och en värme spred sig genom hans kropp. Han märkte att han fått på sig sin strumpor och skor igen, men kylan var borta, liksom smärtan i fötterna.

– Balder, du har nu trätt in i Pelors tjänst och får nu i uppdrag att värva fler till denna tro. då du är ny på detta med Pelor ska du se upp till dem, och vara dem behjälpliga, som varit i Pelors tjänst längre än du själv, det vill säga oss andra. Låt oss nu besegla detta förbund mellan dig och Pelor (och oss andra som dina mentorer och överhuvuden) genom att låta en blixt gå genom din kropp. Om du är ren i sinnet och emottaglig för Pelors visdom kommer du icke att bli skadad. Men om motsatsen inträffar måste du kämpa desto hårdare för att bli upptagen i Pelors stora följeskara.

Ehh, är detta verkligen tvunget…?

Mer hann han inte säga innan Lord Xan’tas tog tag i honom och brände av en Shocking Grasp, samma spell som hade grillat en kvinnlig paladin för så länge sedan när gruppen var helt ny.

And Lo! and Behold! Balder blev icke skadad och strömmen letade sig istället ner i marken och försvann på egna äventyr (3 dagar senare fann den en icke ont anande kanin som fick sig en luftfärd den sent ska glömma).

Balder var övertygad. Fri från krämpor och äntligen varm i kroppen tog han emot den vackra guldsymbolen Ravianna låtit tillverka i Porthaven och hängde den stolt kring halsen i sin kedja.

<Vad som egentligen hände> När de hade tryckt ner Balder på marken tog de av honom på fötterna. Trillian kastade en Heal samtidigt som de drog på honom ett par Trillisocker(TM) vars effekt är att de ständigt håller bäraren behagligt varm oavsett vilket väder det är Sedan drog Xan’tas till med svagaste grillspellen som balder helt naturligt gjorde Spell Resist på eftersom han har en ganska hög sådan. Men hur det nu än var så blev Balder både frälst OCH varm om fötterna

Nu stod dock lite annat på schemat, nämligen att ta sig in i Catharien omärkligt. En plan lades upp och sattes i verket.

Balder smög sig över muren med hjälp av sin osynlighetsring. Väl där smög han sig fram till en av ballistorna och sågade av avfyrningsrepet till bara ett par trådar höll den tjocka trädstamsaktiga pilen kvar i sin ränna. Sedan smög han sig tillbaka över muren och där använde han sitt magiska föremål som gav honom möjligheten att kasta en Suggestion på en person – i detta fallet ‘Skulle det inte vara en riktigt bra idé att slå lite på det där repet för att kolla att det är spänt tillräckligt?

Vakten vid ballistan i fråga tyckte det var en förträfflig idé! Han stolpade iväg och hämtade en rejäl hammare, för det är bäst att ha rejäla doningar när man testar sådana här saker. Sedan började han hamra på repet till sina kamraters stora förfäran.

– *BANK* *BANK* *BANK*
VAD HåLLER DU På MED?!
Man måste kolla sådana här rep ibland. Kylan kan göra dem dåliga.
– *BONK* *BANK*
SLUTA MED DET DäR GENAST!!
Ni borde göra likadant. Man vill ju inte stå där *BANK* med ett kasst rep *BONKA* när det blir dags.
– *knnnnniiirrrrrk* *BONKAHåRT*
– *TWWAANNNGGGG!*
– *DöNA FETT MED MYCKET NäR EN PERMAFRUSEN TRäDSTAM BRäNNER IN I EN JäRNGRIND*
– *MASSOR AV EKO MELLAN BERGVäGGARNA—NA—NA—na—a–a—–a*

Vakten stod som slagen av blixten med hammaren i hand.

SER NI NU?? Det var TUR att jag testade repet!!

Sedan följde en svordomsharrang av sällan hörd magnitud från hans överordnade och alla samlades för att titta på skadegörelsen skottet åstadkommit och för att gotta sig åt förnedringen som deras före detta kamrat utsattes för av befälhavaren. Balder slank iväg i natten mot sina vänner.

Vampyrknivarna

Samtidigt som Balder tog sig över muren kastade Xan’tas Flight på de som inte kunde flyga av egen maskin, sedan steg de alla tills de svävade intill bergväggen ovanför vakterna på klipphyllan. De befann sig 60 meter ovanför muren nu. Ett plötsligt dån mellan bergväggarna och höjda upprörda röster nerifrån fick alla vakterna att snabbt samlas för att se vad som stod på. Det var 4 stycken, varav en mycket stor och välväxt. Deras rustningar var av svart stål och deras vapen blänkte i månljuset. De märkte aldrig de fyra skuggorna som sänkte sig ner bakom dem, ljudlösa som döden. Deras liv fick ett abrupt slut när iskallt stål skar av deras luftrör, men de var alla medvetna om i livets sista skälvande sekunder att de lyftes upp av sina banemän och svävade iväg i natten. Det var totalt meningslöst för dem att kämpa emot, men de gjorde det i ala fall. åtminstone i flera sekunder.

För vakterna var det slut, men för Xan’tas, Ravianna, Caryann och Trillian tog allt en helt ny vändning. De hade använt de egendomliga knivarna de beslagtagit från vampyrerna under Waterdeep. Knivarna överförde sin förbannelse till dem när de drack djupt i vakternas halsar. Gänget fick plöstligt krafter de aldrig tidigare haft, de kunde se obehindrat i natten, höra allt som rörde sig på långt håll, de kände sig starkare än de någonsin känt sig. De kunde till och med höra tankar från vakterna långt nedanför dem. De såg förundrat på varandra och såg en egendomlig skönhet där det tidigare inte funnits någon. De var alla mycket blekare i skinnet och deras ögon lös blodsrött. När de log kunde man se deras sylvassa hörntänder glimma ödesdigert vitt i natten. De släppte sina offer i en undangömd klippskreva och sänkte sig ner till Balder som stod och väntade. Balder blev likblek i ansiktet när han fick se förändringen i sina vänners ansikten och han funderade på att använda osynlighetsringen igen, men han trodde inte att det skulle hjälpa honom denna gången. Han var övertygad om att hans sista stund hade kommit, men den tanken skingrades direkt när de talade med honom. De gratulerade honom för ett riktigt bra utfört arbete men svarade undvikande på alla frågor om vad som föranlett deras förändring. Endast Trillian svarade på ett sätt Balder kunde relatera till;

Balder, när du varit i Pelors tjänst lika länge som vi så kommer du att förstå.

De avklädde vakterna sina rustningar och Balder fick tillverka falska identifikationspapper. Endast Lord Xan’tas vägrade ha på sig rustningen, vilket passade utmärkt då det bara fanns fyra. Balder lyftes upp av Ravianna – hon insåg nu att hon kunde flyga utan Xan’tas hjälp, liksom att de alla kunde det utan magihjälp. De flög högt och osynligt över gränsposten och vidare in i catharien. I sina svarta rustningar och med de svarta mantlarna böljande bakom sig, färdades de fem tysta i natten som om de vore dödsänglar på jakt efter sina nästa offer.

En inte helt missvisande liknelse.

Mellanspel II

Zatharia Darkblood spände blicken i slaven som krälade vid hennes fötter. Med en minimal handrörelse steg genast två vakter fram och greppade slaven och ryckte upp honom på fötter. Han dinglade mellan de två starka männen. Slaven vågade inte öppna ögonen, ingen såg rakt på Zatharia Darkblood om de inte kommenderades till det, och även då riskerade man att få ögonen utstuckna efteråt, för att inte tala om tungan avskuren så att man inte skulle kunna tala om vad man sett, och händerna avhuggna för att inte kunna skriva något om det. Och inte ens det kunde ibland mätta överste prästinnans önskemål och då kastades man ner i fängelsehålorna där man till slut galen av hunger började äta av sin egen kropp. Slaven, Th’rell, vågade inte ens andas och gjorde inget motstånd. Det hade för övrigt varit totalt lönlöst. Zatharia reste sig graciöst från sin spindeltron, hennes klädesdräkt i svart och blodsrött böljade vackert när den smekte hennes kropp. Hennes ansikte stannade en centimeter ifrån Th’rells och hennes röst var sammetslen som en kattunges spinnande.

– Vad menar du, slavkräk? Vaddå ”kräver audiens”?
Kh’rell visste bättre än att tala utan tillsägelse och var tyst.
– Vem är denna Corinthian som kommer och kräver Mig på något överhuvudtaget? Svara kräk!
Kh’rell höll fortfarande krampaktigt i det förseglade brevet som mannen sagt åt honom att lämna till Zatharia i samband med kravet på audiensen. Prästinnan hade fortfarande inte gjort en ansats att vilja ta det. Han svalde och svarade;
– Baron Cathezar av Catharien har sänt honom.
Zatharia fick något betänksamt i blicken. Om idioten Cathezar trodde att han hade någon form av bestämmanderätt över henne bara för att han satt på viktiga mineraler och hade avtal med Drottningen, så trodde han dödligt fel. Ingen sa till Zatharia vad hon skulle göra, långt mindre ett människoas som Cathezar. Men, Drottningen hade av någon anledning tolererat hans nycker och girighet istället för att krossa honom och helt enkelt ta vad hon ville ha, och därför var hon väl tvungen att åtminstone läsa brevet och kanske, bara kenske, träffa den här Corinthian. Men hon tyckte inte om det. Zatharia gjorde en gest att få brevet, och en vakt tog det ur Th’rells hand och gav det till prästinnan. Vakten stirrade inte ner i golvet, inget behov av den saken. Han var, liksom alla de övriga vakterna, totalt blind. Zatharia tog brevet, nog med att inte vidröra vaktens hand.

Prästinnan vecklade ut brevet och tog ett litet metallföremål som varit inlindat i det. Hon läste noga innehållet medan hon utan att tänka på det satte sig på sin tron. Hon läste det ännu en gång för att försäkra sig om att hon uppfattat saken rätt, sedan nickade hon nästan obemärkt och log. Hon höll upp metallföremålet mot ljuset för att försäkra sig om att det var autentiskt, och hennes leende blev ännu bredare. Hon satte på sig ringen och den passade perfekt, liksom hon vetat att den skulle göra. Från och med nu skulle det bli lite ändringar häromkring och Zatharia skulle slippa den gamla haggan till drottnings sjuka nycker och velighet. Om denna Corinthian ville att hon skulle söka upp denna ”Trillian” och fängsla honom i den mörkaste hålan, då skulle hon definitivt göra allt i sin makt för att genomföra det. Att ha som allierad någon som kan komma åt en drowdrottnings regentring var något som passade Zatharia ypperligt. Att äntligen härska. bara tanken på det fick henne att vilja slita kläderna av närmaste man och…. Men det fick vänta. Först skulle hon ta sig en titt på den här Corinthian.

När främlingen steg in i hennes privata kammare och tog bort sina ögonglas insåg hon att hon träffat den perfekta partnern. Hon lät klädnaden falla till golvet och dörren stängdes om de två.

Mellanspel I

Khelerim Deathwind såg upp mot den turbulenta skyn ovan honom. Det skulle bli en storm, kanske den starkaste på 100 år. Han försökte känna vördnad, försökte frammana känslan av det under man som en liten varelse automatiskt känner när man står inför något så ofantligt mäktigt och opåverkbart, men lyckades inte. Känslor. Det var något han saknade från förr, från den tid då han var en levande man av kött och blod och inte som nu, ett torrt, visserligen nästintill oförstörbart, människolikt skal. Han undrade många gånger om han faktiskt vandrade Torils jord, eller om han var blott en önsketanke om evigt liv och omätbar kunskap som inget hellre ville vara levande. Kanske om viljan var stark nog kunde den få fysiskt form? Khelerim skrattade, ett skratt som lät som fallade stenar längs en bergssida.

Om det fanns något han kände till så var det hur mycket viljestyrkan faktiskt var mäktig. Hundratals år hade passerat, Hundratals år av mutor, lönnmord, baktaleri, förräderi, ränker och dolska planer, saker som till en början fått honom att känna sig smutsig men som efterhand blivit lika naturligt som det var för en levande man att andas. Andas var dock något han lagt bakom sig för mycket länge sedan, nu bara….existerade han. Det var länge sedan han varit det minsta intresserad av att blanda sig i de levandes göromål, men nu hade något nytt dykt upp. En främling, ung och högdragen, hade kommit med ett förslag Khelerim till en början förkastat som babblet från en uppenbar galning. Just innan han skulle ge ordern till sina vakter att slita denna ohyfsade varelse i småbitar, hade främlingen visat honom sidorna från Tybalt Den Galne’s bok. Khelerim hade sökt denna bok i hela sitt liv, kunskapen i den skulle enligt säkra källor kunna låsa upp skapelsens hemlighet. Den som besatt den samlade kunskapen i boken skulle vara…en Gud. Tybalt hade blivit galen när makterna dikterat texterna till honom och kunde inte använda sig av kunskapen, men det skulle Khelerim kunna göra. Hans önskan om att återigen få känna vinden mot sitt nakna skinn, smekningen av en hans, värmen från en annan kropp och smaken av mat var starkare än impulsen att döda främlingen framför honom.

Khelerim visste att den som stod där och utmanade honom inte var den han utgav sig för att vara. Detta var ingen man, men inte heller en djävul eller demon. Khelerim kunde inte sätta fingret på det, och det irriterade honom. Främlingen fick Khelerim att känna, och det han kände var rädsla – en känsla han förknippade med livet. Det köpte denna främling några minuter existens till, och den förklarade att uppdraget gällde något mycket simpelt, bara en vanlig dödligs huvud och hjärta på ett fat. Bara någon som hotade främlingens arbetsgivare, det var allt. Någon som skulle komma åt detta hållet för att hämta en viss sak som för en kort tid sedan lämnats i förvar hos Khelerim och som förvarades i ett djupt valv långt ner under marken tillsammans med allt annat Khelerim ville bevara. Det hade varit Ztraxxa Khühl som hanterat hela saken sade främlingen, och Khelerim hade viftat bort saken som något oviktigt.

Khelerim hade accepterat. Idag kunde han inte förklara varför. Visst hade han sökt boken hela sitt liv, men det var något hos denna människoliknande varelse som fick honom att vilja slita huvudet av axlarna på den. När främlingen hade rest sig för att gå hade den vänt sig om en sista gång och tagit av sig de mörka ögonglasen. Den hade inga ögon. Istället hade den munnar fulla av tänder i ögonhålorna, och de viskade om undergång om Khelerim skulle bryta avtalet. Han hade inte svarat och främlingen, som presenterat sig som Corinthian just innan han rest sig, hade försvunnit ut i natten.

Khelerim stirrade på dokumentet framför sig som angav både namn och exakt tid och plats där han skulle befinna sig då Khelerim skulle slå till. Lord Xan’tas Silentread. Han visste inte vem denna mannen var, men han gav honom inte mycket till chanser.

Frukost hos Baron Von Kampff

Minsann om det inte blivit för sent för en blogg…igen. Nåväl, jag gör väl ett försök, tidspressad som jag är, med bara 2 timmar till godo innan nästa spelomgång och fortfarande flera spelningar kvar att blogga om. Bäst att inte slösa bort tiden alltså, så utan omsvep, här kommer fortsättningen, ännu en gång kraftigt komprimerat ska sägas.

Xan’tas var på skojfriskt humör, så när de väl lyckats driva stackars Milliken till att bli nipprig, så sätter sig trollisen i en av de gedigna och dyrbara stolarna, som prompt svarar med att braka ihop i småspillror.

Xan’tas rörde inte en min där han satt bland den forna vackra stolens bråte.
Den lilla färg som fanns kvar i Millikens ansikte försvann nu till de sälla jaktmarkerna och hans mun var ett gapande hål som ömsom öppnade, ömsom slöt sig, men som inte gav ett ljud ifrån sig.

– Vad ska detta nu betyda? , ville Xan’tas veta. Försöker ni mörda era besökare med sådana här fällor?
– Vvv..va… Va?
– Varför använder ni så dåliga stolar? Visst, de ”ser” stabila ut, men de är uppenbarligen väldigt bräckliga. Hoppas att jag inte brutit något ben. Ojojoj! Det här kan bli dyrt för er!
– Jag försäkrar att det inte var något fel på stolen, Lord Xan’tas. Jag förstår inte…
– Du har inte kommit till denna världen för att förstå saker. Du ska passa upp. Och sköta om stolarna.

Millikens tankar rasade runt i huvudet. Just denna stolen hade en lång historia bakom sig. Den tillverkades för 223 år sedan av dvärgen och mästarsnickaren Krumm Stonehater, som fick uppdraget att tillverkar möblerna just på grund av hans stora skicklighet i att göra dem både vackra men framför allt, hållbara. Den dåvarande baronen Tresslaug von Kampff-Wriedel var legendariskt fet i sina sista år och var notorisk för att sitta sönder det mesta. Krumm snidade dessa möbler ur ett enda stycke mycket hårt och tungt trä, och blev rikligt belönad för sin möda då de invigdes vid en stor ceremoni. De höll för Tresslaugs tunga lekamen, men inte för denna späda, till och med för alver, spillra till trollkarl? Någonting stod inte rätt till. Milliken bestämde sig för att svälja sin förtret och inte konfrontera denna uppenbart galne alv. Plocka ner tavlor, vatten ur taket, brinnande soffor och nu en äkta Krumm totalt sönderslagen. Dessa besökare var uppenbart en stor fara för både sig själva och för alla andra. Milliken tänkte inte säga emot dem, vara hövlig, och kanske, bara kanske, skulle de helt enkelt gå sin väg innan hela slottet föll ihop över dem alla.

Gruppen blev inbjuden till frukosten tillsammans med baron Herbert Von Kampff. De hade blivit tillsagda att inte på något vis nämna baronens fru, vilket naturligtvis var en inbjudan att ta upp henne i tid och otid. Under kort tid lyckades de antyda att baronen borde byta ut sin betjänt och ersätta honom med en liten pojke de träffat medan de väntade, att det borde köpas in vettiga möbler, att Milliken troligtvis var en ond goblin förklädd till en snustorr gubbe, och att baronen var utfattig då de sett att en tavla saknats på en vägg och det betydde naturligtvis att han börjat sälja av sina pinnaler. Och förresten, hur är det med frugan?

De fick sig en god frukost och på köpet en historia. Ett hemskt öde hade drabbat familjen Von Kampff. De hade blivit bestulna på en gammal klenod, en stor metallsymbol som fungerat som släktband mellan två stora familjer, Von Kampff och Von Cathezar. Enligt sed skulle familjen vars dotter födde barn senast vara väktare av denna symbol, som i sig tydligen var ytterst viktig för all lycka och framgång hos den som vakade över den. Cathezar hade brutit mot denna sed och krävt tillbaka symbolen trots att ingen födsel skett. När Von Kampff vägrat hade Cathezar kommit till slottet och han hade haft någon med sig – en fruktansvärd varelse med munnar fulla av tänder istället för ögon. Cathezar hade tagit symbolen, och samtidigt gjort något med fru Von Kampff som baronen inte ville gå in närmare på. Baron von Cathezars lejda man, kallad Corinthian, hade bara slagit en blick på henne och hon hade blivit…något annat. Något fruktansvärt.
Baron von Kampff bad nu våra hjältar att hjälpa honom få tillbaka symbolen, men det fanns en liten hake. Von Cathezar måste ge den frivilligt, annars skulle det hela vara totalt meningslöst och familjen Von Kampff skulle aldrig kunna bli återställd igen. Baronen gav en massa vaga anledningar till varför det måste ske så, men våra vänner förstod att det måste ligga mer bakom som baronen inte ville berätta. De krävde tillgång till biblioteket och släktböckerna, liksom fri tillgång till vapenrum för att förse sig med utrustningen de ansåg sig behöva. Baronen accepterade utan att tveka.

De fann inget speciellt i böckerna. I vapenrummet fann de visserligen lite utrustning som de tog. Anledningen till att de egentligen inte fann något användbart var, deras vana trogen, att de inte visste riktigt vad de letade efter. De som stannade till middagen åt under någorlunda tystnad, med avbrott från tafatta försök till att få baronen att avslöja alla sina hemligheter, ge dem svaret på allt, och samtidigt ge dem en fungerande plan över hur de exakt skulle gå tillväga för att utföra detta uppdraget.

Yeah, right! – GM notis.

De som inte stannade var Trillian och Xan’tas, som istället teleporterade sig tillbaka till Porthaven där det skulle bli någon form av fest till deras ära då de hade hjälpt till med att rädda staden från vädrets makter (se tidigare bloggar). Det blev lite missuppfattningar och ont blod mellan spelarna då det inte var helt uppenbart att bara de två skulle bevista festen.

De två alverna spenderade en helkväll tillsammans med fint och vackert folk. 200 speciellt inbjudna adelsmän, riddare, präster och i övrigt inflytelserika personer hyllade de två med skålar, hurrarop och ryggdunkningar. De dinerade med borgmästarens familj och fick en kista full med guld för besväret. Xan’tas avslutade dagen med att räkna mynt, eller rättare sagt Kraxx fick göra grovjobbet medan Xan’tas vilade sig. Trillian gjorde vad han är bäst på, dvs. förförde de unga och påverkningsbara och invigde dem i den köttsliga lustans hemligheter, gång på gång på gång på gång. De hade kort sagt en väldans trevlig afton och natt. Resultatet, i form av information om Cathezar, blev att han samlat på sig en ansenlig styrka, satt på viktiga mineraler för armén, och troligtvis planerade någon form av angrepp.

Cariann, Ravianna och Balder stannade dock kvar bland bergsborna, hängde på puben och snackade med Gort den Lungsiktige. Han hade faktiskt en hel del matnyttigt att berätta för dem, rakt i motsats till hur han såg ut. Han var tydligen bevandrad i hur Baron Von Cathezar stängt gränserna till Catharien, förslavat folket i landet, allierat sig med orcher, och tänkte invadera ett intilligande land. Att Kampff och Cathezar var gamla skolkamrater i Waterdeep visste han också, och att de båda trånat efter samma flicka. Det skulle säkerligen inte dröja länge innan Cathezar stod med sina trupper här i staden ansåg Gort den Lungsiktige.

Morgonen efter samlades gänget vid en uteservering i bergsstaden och åt frukost. De diskuterade både långt och länge om hur de skulle gå tillväga, varför de skulle gå tillväga, vem de skulle gå tillväga med, och speciellt vad ”tillväga” egentligen innebar och vem hade sagt att det var på väg gåendes någonstans överhuvudtaget? Många planer gjordes upp, speciellt av Balder, som nu fick sitt tillfälle att skina. Han hade ju länge dolt sina diplomatiska färdigheter och ansåg att nu var det dags att slå världen med häpnad. Han fyrade av en brisad av planer som alla skulle ge dem symbolen serverad på ett fat. De övriga såg tveksamt på honom och undrade om han var besatt. Han förklarade att om de på något vis kunde lura Cathezar att de var tillgångar som var villiga att stå på hans sida, kanske genom att göra ett stort illdåd till hans fördel, så skulle baronen ta emot dem med öppna armar. Det var planer med offrade soldater, iscensatta strider, förbannelser knutna till symbolen, odöda drakar, fallna tempel fulla av onda dvärgar, och lite sånt smått och gott. Balder talade i timmar, men för döva öron (kan det ha att göra med att Balders spelare egentligen inte fanns på plats och hans gubbe styrdes tillfälligt av spelledaren? Näähh!) När det hunnit bli middag bröt så gruppen slutligen upp, tog sitt pick och pack och drog mot gränsen mot Catharien. De tänkte ”något kommer säkert att dyka upp om vi bara sätter igång”, vilket naturligtvis var ett rejält tankefel som bara fungerar hos betydligt mindre erfarna äventyrare. Nu hade de nått en ryktbarhet och nivå av färdighet där de inte längre kunde räkna med turen, ödets makter eller hjälp på vägen. Nu var de istället dem folk vände sig till för hjälp, och förväntades veta och kunna allt. Denna roll skulle komma att ta dem ganska lång tid att vänja sig vid. Tid de definitivt inte hade.

Och så var det alltså dags för att spela igen. Jag är nästan framme i tiden nu. Nästa blogg kommer att innehålla våld. Lovar.

A Tale of Two Barons

Baron Strom von Cathezar lät det glödgade vinet värma munnen. Han sköjde runt det, lät sig väl smakas, lät hettan utföra sin milda men obevekliga tortyr över tungan. Strom fann smärtan lika utsökt som avtrubbande, och alkoholen i vinet steg honom snabbt till huvudet där den lade en vag dimridå över de onda tankar som virvlade runt i hans huvud. Han kunde inte smälta informationen han just fått från kuriren, att Baron Herbert Von
Kampff stod i begrepp att anfalla honom. Honom!! Vilken fräckhet. Och så totalt meningslöst. Nästan…för..meningslöst. Ett sådant tilltag skulle
inte ha skuggan av en chans att lyckas…

Vinet avtrubbade Strom en aning och lät hans underliggande tankar skjuta undan hämdlystnad, saknad, irritation, och envishet, och flyta upp till ytan. Meningslöst…OM Kampff hade för avsikt att hans styrkor skulle överleva. Om så icke var fallet så skulle slakten ses av
omvärlden som något liknande mord, och kanske större aktörer skulle få upp ögonen lite i förtid. Ha! Gamle baron Von Kampff var en slug räv, det hade han alltid varit. Slug och tjuvaktig, alltid villig att sticka kniven i sina vänners ryggar om det gav honom vad han ville ha.

Baron Strom hade suttit ensam i storsalen i borgen, han hade talat högt för sig själv. Tjänarna som var utplacerade i alkover runt omkring salen räknades inte. Slavar håller tyst om de vet vad som är bra för dem.
Nu tystnade dock Strom och han fick något fokusertat i blicken. Han stirrade stint på den stora målningen ovanför den enorma öppna spisen. EN tår föll omärkligt från hans högeröga och letade sig nerför det fina rutnätet i hans skinn. Sophie. Förlåt mig, sade han så tyst kan kunde. Orden lät innerliga och hjärtskärande, eller hade gjort det om någon lyssnat på dem. Jag kommer att hålla mitt löfte till dig, Sophie. Håll ut bara ett tag till, sedan ska vi vara tillsammans igen för att aldrig mer splittras. Den ensamma tåren lämnade hakan och föll ned mot bordsskivan. En skugga lösgjorde sig från golvet och förflyttade sig blixtsnabbt och lade sig där tåren landade. Strom satt stel och spikrak i ryggen. Han andades knappt och allt blod verkade ha lämnat hans ansikte. Skuggan växte och tog form till en hel varelse. Den hade armar och ben och bål, men där slutade alla likheter med en människa. Strom var en orädd man, men totalt vettskrämd av denne som kallade sig Corinthian. Strom såg inte mot dess ansikte då han alltid måste kväva skriket och han ville inte ha fler mardrömmar.

Där tåren fallit hade nu Corinthians hand växt fram och han höll droppen ytterst försiktigt medan han plockade fram den Gamla Symbolen från…någonstans. Strom ryste när han fick en skymt av varelsens ständiga leende. Corinthian läste en formel samtidigt som han lät tåren träffa metallen, och det såg ut som om symbolen drack vattnet girigt. Varelsen skrattade ett gutturalt, blött och sjukligt skratt helt fritt från normal glädje, och sedan verkade han upplösas i skuggorna igen.

Strom tänkte tredubbla antalet ljuskronor här, direkt på morgonen. Han svor att ingen skugga skulle någonsin mer falla i slottet Stromgalds stora sal.”

Det blev morgon och Ravianna var inte helt på topp efter den extremt blöta kvällen då hon lyckades supa smeden under bordet innan hon själv dukade under. De goda helarna såg hennes lidande och insåg att hon bar en näst intill legendarisk, för att inte säga Episk, baksmälla inom sig. Lite magi senare var hon återställd.

Gruppen knallade glada i hågen uppför den vindlande backen mot slottet, där de ju tänkte äta frukosten. De bankade på dörren och väntade på att den skulle öppnas, medan de kom överens om att ”ta det lite lugnt” och att ”visa hyfs”. De blev insläppta av Milliken, en ganska så surmulen och strikt betjänt, som meddelade att Baron von Kampff skulle komma ner om och när han kände för det. Och de skulle inte peta på något, och allt var noterat och räknat så det var ingen mening att försöka smussla undan något, så det så!

I snabb följd hände sedan saker. Ingen vet varför, men trots att gruppen skulle vänta i soffan i den stora hallen, så lyckades betjänten komma på dem med att vara i full färd med att plocka ner en riktigt stor målning av en vacker kvinna som hängde över den stora öppna spisen.

”Vad håller ni på med?!”
”Ehhh…”
”Häng genast tillbaka tavlan!!”
”Uhhh…tavlan?”
”är ni helt imbecill, människa? Tavlan ni håller i just nu.”
”Hmmm..tavlan….Ah! DEN tavlan!”
”Vad håller ni på med egentligen?”
”Emmm…det kändes som en bra idé just då, liksom…”
”Vaddå? Att plocka ner en enorm tavla från väggen, trots tillsägelser att inte röra vid något?”
”Joooo, men vi trodde inte att det gällde just denna tavlan, om man säger så…”
”…..?”
”Gediget hantverk i ramen minsann. Inget fusk här inte”
”……?”
”Ehh, nu hänger vi upp den igen. Kroken verkar vara i gott skick. Tur vi kollade.”
”Sätt er sedan i soffan och rör inget annat. Tack!”

De satte sig i soffan….som av någon anledning fattade eld.
Och sedan började det störtregna över den och flammorna slockande.
Milliken hann bara vända sig bort några enstaka sekunder och när han såg tillbaka mot dem trodde han inte sina ögon. Gruppen satt där, ja som om det regnade, och verkade inte ta någon notis om varken vatten eller brandröken.
Millikens mun hängde öppen.
Gruppen log.
Milliken försökte få fram något men sa bara ”ghhhnnööööhhh…gaahhh..splurrrr?”
Gruppen log ännu bredare, för det ska man göra när man har en galning framför sig.

Xan’tas fann sig först, rusade upp ur soffan och började vråla och domdera om att vattnet läckte från taket, att detta var katastrof, alla kläderna förstörda! KLäDERNA!!!

Den gamle betjänten visste inte hur han skulle tackla detta, så han slog ihop käkarna och tågade resolut upp på nästa våning för att kontrollera ”läckan” trots att han var helt övertygad om att det inte fanns någon sådan. Men, det var bäst att agera rationellt ansåg han. Och om han behövde spendera ett enda ögonblick till i dessa galningars sällskap så skulle han gå bärsärkagång. Han ryste vid tanken. En riktigt behaglig rysning.

(Dags att lira igen. Tycks aldrig bli klar med dessa bloggarna. Det är massor kvar att skriva.)

En Episk Historia tar sin blygsamma början.

Det var naturligtvis extremt heroiskt av spelarna att klara av ett så pass tungt uppdrag, speciellt när man ser till hur gruppens sammansättning såg ut. Ett äventyr brukar klassificeras utifrån antagandet att det handlar om 4 spelare, varav 1 är magiker, en cleric, en fighter och en precis vad som helst. Den sistnåmnda är oftast den som tippar balansen åt ena eller andra hållet. Ytterligare en fighter ger ett rejält övertag i närstrider, ännu en magiker ger överlägsen kontroll, två clerics gör ofta ett gäng nästan omöjliga att skada eller att påverka om de skapas utifrån att de ska komplettera varandras svagheter. Vanligtvis brukar dock den fjärde vara en rouge, dvs. en som vet hur man tar reda på information, spionerar, plockar saker som kan vara viktiga för äventyret, dyrkar upp lås, och naturligtvis hugger fienderna i ryggen när tillfälle ges. Att spela just rouge är troligtvis den mest utmanande rollen som finns i ett spelgäng, då, om spelaren inte riktigt har koll på hur rollen fungerar, kan känna sig väldigt maktlös och till mycket liten nytta. Detta är något som återkommer gång på gång på gång i alla rollspel oavsett system.

Karaktärerna delar alla en mängd egenskaper, och varje rollperson har en del finesser som gör den till en unik kugge i ett spelgäng, men i nästan alla fall är ingen så oumbärlig att ett uppdrag blir omöjligt om en av kuggarna skulle försvinna, även om det kanske gör det svårare och ställer större krav på varje spelares uppfinningsförmåga och kunskap om både regler för spelet samt hur alla gängets karaktärer fungerar i samspel med de övriga. Sant är att det inte är helt lätt att ersätta en magiker rakt av, ingen annan i gänget kan ju i sig själv orsaka så mycket förstörelse i ett rum som en 20-tärnings fireball. Men det finns faktiskt en lösning på det också, om man nu tvunget måste ha just den effekten. Lösningen heter Scrolls. De kan visserligen vara dyra, och fungerar inte alltid beroende på vem som läser dem. Wands är en annan möjlighet, och potions funkar också i viss utsträckning. En del ringar kan lagra mäktiga spells, men sådana är sällsynta och har en förmåga att ha en del nackdelar, vissa kanske inte omedelbart identifierbara, som gör att användandet av så mäktiga magiska föremål kanske kan anses vara en risk som är onödig att ta.

Denna gången, när de studsade mellan de olika materieplanen, hade de till hjälp en nunna som osannolikt nog både kunde hela och kasta lite skydd på gänget. Nunnan var vad man kallar en Deux Ex Machina, Gud i Maskinen, ett sätt att föra handlingen vidare när inget annat fungerade. Just användandet av Deux Ex Machina kan vara mer eller mindre uppenbart. Ta som exempel filmen Sagan Om ringen och ”samtalet” mellan Elrond och Galadriel, där de två i stort sett drar en komplett rekapitulation av vad som hänt och vad som måste ske. Detta var viktigt för de tittare som inte förstod vad som skedde, eller kom in i handlingen sent, men filmskaparna kunde inte få in detta naturligt i handlingen. Därför uppfann de tankeöverföringen mellan de två härskarna, och därmed blev detta en Deux Ex Machina – ett sätt att få handlingen att gå vidare. Nog om detta nu. Vet inte varför jag nämner det, troligtvis för att ibland så gör man, som spelledare, denna effekt alltför uppenbar, som i fallet med Syster Mara i detta äventyret, och det fråntar en del från handlingen. Jag ska försöka skärpa mig på den punkten.

Vi återvänder nu till själva handlingen.

Porthaven var naturligtvis rejält tilltufsad av vulkanen, jordbävningarna och tidvattenvågorna. Släckningsarbetet tog hela natten och det var ett mycket slitet spelgäng som till slut kunde lägga sig för att vila. När de vaknade insåg de att allt de hört om Porthavenianerna och deras obändliga vilja och strävsamhet stämde, för återuppbyggnaden av de hus som rasat var i full gång redan, och mycket bråte hade forslats bort till centrala avstjälpningsplatser för att sorteras och återanvändas så långt det gick. Det talades om en högtidlig middag med hyllningsceremoni till hjältarnas ära, men detta skulle dröja några dagar, åtminstone tills stadshuset var så pass återställt att det inte innebar någon omedelbar livsfara att vistas där.

Omedelbart efter det att gruppen kommit ut från templet, satte Balder igång med att köpa upp tomter och fallfärdiga hus nere vid hamnen från folk som fått nog av alla olyckorna i Porthaven. Han fick dem för långt under marknadsvärdet och tänker tjäna sig en rejäl hacka när allt blivit återställt. Xan´tas träffade på en gammal vän, eller kanske en ovän, sedan barndomen. Hur det nu än varr med detta så spenderade Xan’tas en del tid med sin gamle vän och de övriga i gruppen fick göra sitt på annat håll. Detta ”sitt” innefattade ett erbjudande från Syster Mara att färdas till Mechanus Plane, ett helt maskinellt universum, för att på så sätt försöka övertala några Mordoner att komma tillbaka till Khyber Mercane’s maskin för att underhålla den. Gänget var ytterst tveksamma till detta (något som gjorde mig totalt förgrymmad eftersom jag hade lagt ner en del tid på att mejsla ut äventyren som skulle försiggå där, studerat Mechanus, lärt mig en massa om olika varelsers psyken och funktioner och så vidare. Jag tror inte att jag avslöjade min besvikelse, men resultatet av deras egendomliga handlande kommer säkerligen att reflekteras i att jag en tid framöver håller mig till färdiga äventyrsmoduler, hehe), och bestämde sig istället för att försöka söka upp den försvunne Khyber Mercane med hjälp utav ett alldeles nytt mirakel som Trillian bett till Pelor om att få utföra. Nåja, Trillian fick tjata ganska mycket. Pelor ansåg nog inte att Trillians motivation var sådär alldeles altruistisk. Du förstår, Trillian, egentligen en bock i alvakläder, ville få kraften att kunna finna en person eller ett ting vart den/det än befann sig, och grundanledningen till detta var nog från första början att kunna finna de absolut grannaste lekkamraterna som stod att finna. Sant är att detta var när Trillian kan anses ha varit i de alviska motsvarigheterna till tonåren. Nu var hans anledningar betydligt mer ärbara och därmed såg inte Pelor någon anledning till att förneka honom denna kraft, under förutsättningen att han använde den med måtta och med ett ärofullt syfte som kunde ge Pelor ännu fler anhängare.

Gruppen talade med Syster Mara och fick tillträde till ett gammalt klenodrum djupt under templet. Trillian behövde ett ting som garanterat tillhört Khyber Mercane för att kunna finna honom. I rummet, som var fullt av extremt intressanta kistor, lådor och en massa grunkor, allt överhöljt med vackra sidendukar med den något oroväckande Wee Jas’ symboler broderade i guld och silver. Balder dreglade en hel del men var vis nog att inte röra något då han snabbt kom underfund med att, inte nog med att det fanns omätligt värde bland dessa skatter, det fanns även fällor här av samma omätliga styrka, fällor bara en hängiven anhängare av guden Wee Jas skulle kunna passera. Syster Mara utförde komplicerade ritualistiska handrörelser medan hon nästan ohörbart mumlade böner till Wee Jas för att ge henne tillåtelse till att lyfta en av dukarna. Till slut, efter flera minuter tycktes hon vara nöjd och lyfte fram en verktygslåda från under en svart sidenduk.
Lådan och dess innehåll hade tillhört Khyber Mercane, geniet som byggt masinen som höll alla elementen i schack kring Porthaven. Trillian fick trots motvillighet från Syster Mara, låna med sig ett verktyg, mot att han utförde ritualen på tempelmark. Det gick Trillian gärna med på, så länge det var efter mörkrets inbrott. Han hade liksom planer som funkade bäst då. Han ville även att det skulle finnas, för säkerhets skull menade han, mycket folk från templet, gärna unga studenter. Det tyckte Syster Mara var en ypperlig idé, att neonaterna skulle få bevittna hur templet till sist löste alla problem och eliminerade alla hot mot Porthaven. Syster Mara gned sina händer och Trillian log och tänkte ”Yeah, Dream On! tanten”.

Det blev kväll och alla förberedelserna var gjorda. Trillian fick lite rampfeber när han såg hur mycket folk som faktiskt hade dykt upp. Uppemot 400 kåpklädda ungdomar stod i en ring runt en i marken nedsänkt undervisningsplats, som en liten amfiteater. Trillian kände sig lite liten när han stod där, med 400 tillbedjare av en gud som tycker att Döden är en väldans trevlig filur, och där alla vid 7 års ålder lärt sig hur man animerar avlidna Moster Trudl och får henne att fortsätta städa ens rum och plocka upp kläderna efter en när man varit ute och lekt på kyrkogårdarna. Men, sedan kom Trillian på vem han var och då släppte nervositeten och han drog igång med en sprakande ljusshow, övertalade alla närvarande att idag var det viktigt att Pelor, den enda guden som skulle kunna få miraklet att ske, var mycket närvarande under hela ritualen, speciellt som att Pelor var en ”dag gud” och egentligen inte ville annat än att sova efter mörkrets inbrott. Därför fick han de 400 att börja mässa ”Pelor – Pelor – Pelor” medan han kastade en aura runt sig själv vars ljus blev starkare ju fler som mässade, vilket fick alla att falla in. Många gick då de inte kunde få för sig att bedra Wee Jas, och prästerna var ursinniga och ville stoppa hela spektaklet, men deras röster drunknade i körens mässande. Trillian lyckades få 10 minuters tråkigt fokuserande på ett gammalt verktyg till en stor religiös upplevelse, så stark att nästan 200 ungdomar konverterade där och då till Pelors lära. Gänget behöver valla dessa får till Pelors tempel i Waterdeep vad det lider, men det blir en helt annan historia.

Nu visste de vart Khyber Mercane befann sig, någon mil sydost om Porthaven, uppe i bergen, i något som skulle vara ”Yallathancias Arbetsrum”…. vilket hade varit ypperlig information om Lord Xan’tas Silenread The Slightly Mad Archmage varit tillstädes, vilket han inte var. Nej, trollisen, med sin eminenta Greater Teleport, var ute och lekte med sin gamle polare och fanns inte att finna någonstans. Oh, well.

Det blev lite snack hit och dit, men efter ett möte med borgmästare Rigahl så visade det sig att staden inte kunnat transportera förnödenheter till den by där ännu en person gänget var ute och letade efter skulle bo. Nämligen Terrid Fomgarten. Nu undrar du kanske varför de ville ha tag på herr Forgarten? Jo, det var nämligen så att när de lootade en kista i Porthaven efter det där vampyrproblemet för inte så länge sedan, så fann de en ring med ypperliga kvaliteter. Den var en av 6, och skulle tydligen tillhöra, för tillfället, en Terrid Fomgarten. Cariann, som var ägaren till den enda ringen de hade, ville av någon anledning bli ägare till de övriga 5, ty de var nämligen konstruerade så att de kunde sammanfogas till en enda (och därmed kringgå det lilla regelmässiga dilemmat att bara kunna bära två ringar), och naturligtvis för att ringarna, när de väl satt ihop, skulle ge otroliga krafter.

Gänget fick till sin hjälp 10 soldater och så startade färden mot byn i bergen. Resan var farofylld på grund av alla ras som senare tids katastrofer orsakat. Färden gick längs smala bergsvägar, vissa helt förstörda av de många raviner som rasat här senaste veckan. Det gick långsamt och de mådde inte sin första deldestination förrän fem timmar senare än beräknat. Klocjan var en bra bit över midnatt när de kommit upp på den stora klippans avbrutna topp. Här ställde de sina vagnar i bivack och tände en rejäl lägereld, för även om det är sommar så härskar vintern fortfarande i bergen, och även på denna moderata höjd, några få hundra meter över havsytan, så fanns det permafrost och kylan i nattvinden var bitande. Ravianna och Trillian sattes till första vakt av eget val. De tyckte inte detta vädret var något att skriva hem till mamma om och de kunde inte för sitt liv förstå varför inte alla offrade lite guld på en passande enchantment permanent i ett klädesplagg som fick vaRJe väderlek att kännas som en underbar sommarmorgon.

Natten förflöt lugnt och fint. De satt och samtalade om sådant man talar om när man sitter vakt på en bitande kall klipptopp missinassen; brynstål, migrationsmönstren bland treckelfiskar, hur man lättast intimderar jordekorrar, sånt ni vet. Mitt i en tävling (”En balja kommer teleporterandes med saker som börjar på ”A””) sänkte sig en enorm skugga ner på bortre klippkanten. Skuggan var drakformad. Den kallade till sig de tu. Man kan väl lugnt säga att de var en aning tveksamma och tänkte låtsas som om de inte hörde. Kanske den skulle tröttna och flyga iväg igen? Till slut ansåg de att det bästa nog ändå var att släntra över och nonchalant höra vad den ville.

Draken var en Bronsdrake, dvs. en av släktet Metalliska Drakar, och därmed ingen större fara för gänget. Just denna sort var av naturen lika skojfrisk som en totalt hängiven Paladin, ytterligt god och lagföljande till sista bokstaven. När jag säger ”ingen fara för gänget” menar jag naturligtvis att det skulle gå hur bra som helst så länge de var totalt teorisprängda i de lokala lagarna, inklusive de Oskrivna, samt att de hade totalt rena samveten lika fluffigt gosiga som en liten kaninunge (låt oss säga som så, att det var tur att det inte var Balder och Xan’tas som satt vakt vid detta tillfälle). ”Lagen” i detta fallet inkluderar naturligtvis ”Muntliga Kontrakt” som ju alla vet är öppna för tolkning, även om det är ytterst få (nu levande) som givit sig in i en diskussion om saken med en drake. Draken, som presenterade sig med sitt riktiga namn för att allt skulle gå rätt till, hade förhört sig om spelarna och visste att de varit utsatta för ”Svart Regn” vid ett tidigare tillfälle. Det var dags igen, ty en Vicondrix (vad nu det kan vara) hade tydligen lärt sig hemligheten med den för gudfruktiga förödande nederbörden, och kunde nu framkalla sådant när den så ville. Inget bra tyckte draken så nu var det dags att göra något åt saken, och vårt gäng var de lyckligt lottade att få uppdraget. Allt de behövde göra var att ta sig till ett visst ställe, draken gav anvisningar, och plocka till sig en magisk ädelsten. Enda abret var att blingblinget befann sig förvarat i Vicondrix hjärta, och han skulle säkerligen inte vara på attans så givmilt humör och bara skära ut det och lämna över det. ”Hummmm” tänkte spelara. ”Här är en gigantiskt och übermäktig drake, och här är vi, varelser av mjukt kött och blod som är betydligt underlägsna sagda drake… Varför gör han det inte själv?” De valde att inte yrra dessa funderingar högt utan accepterade uppdraget. Drake flappade iväg med varningen att de var bäst att de skyndade sig till sin destination, för något riktigt hemskt skulle just till att hända där och byn skulle vara i stort behov av deras hjälp. Sedan lyfte den på sina mäktiga vingar och flög iväg.

Ravianna och Trillian väckte resten av gänget tidigt och färden fortsatte under mycket grumsande (”vad är det som är så booping viktigt med en massa rovor så att vi inte ska få sova ut lite egentligen?!”) De informerade resten av gänget på vägen om vad draken hade ålagt dem. Mer grumsande. Mer tvekande. Mer idéer om hur man duckar ett uppdrag. När de var en timme ifrån byn började det svarta regnet falla. Trillian kände med ens hur hans Gud, Pelor, övergav honom och han blev totalt kraftlös. När gänget kommit inom synhåll för den lilla staden stod det klart att något utöver det vanliga höll på att hända där. Det stora templet till guden Saint Cuthbert (He Who Holds Grudges) var totalt inneslutet i ett rödaktigt sprakande kraftfält av okänt ursprung.

*** Nu har denna bloggen skrivits i så många omgångar att jag totalt tappat tråden och flytet, men det har ni säkert redan märkt. Jag lovar mig själv att bli mer organiserad. Det har jag nytta av. Därför kommer nu bloggen härefter att bli av modellen ”Galna Kon”. Take it or leave it.

Gruppen började fråga ut vilt främmande människor om vad som hänt och fick till slut fram en hel del svar. Regnet hade börjat bara minuterna innan det mystiska kraftfältet dykt upp, och det hade i sin tur kommit på plats bara minuterna efter en viss purken cleric vid namn Terrid Fomgarten hade dykt upp på tempelgården vilt viftandes med ett par järnstavar som såg hiskeligt ondskefulla ut. Ungefär samtidigt hade det även dykt upp en flock jättestora och rödskinnade troll i tung rustning samt en gigantisk 12-hövdad hydra. Hydran och trollen hade rockat loss med tempelvakterna och gjort livet ack så kort för dem. Terrid hade försvunnit in i templet. Gänget tog snabbt reda på att det inte gick att ta sig förbi den röda barriären på något sätt, eftersom den tydligen var skapad av en Wish-spell och därmed besatt en hel drös egendomliga egenskaper. De fick även reda på att det hade brunnit hemma hos Terrid kvällen innan.

Juhupp, tänkte våra vänner och knallade resolut till Terrids hem, där de blev emottagna av en viss Herr Gort, en trådsmal, blek, skäggstubbig och i allmänhet skröffsig typ med insjunkna ögon och taskig tandhygien. Några snabba ordväxlingar senare befann de sig rotandes igenom Terrids numera förkolnade tillhörigheter. De hittade fragment av ett icke färdigskrivet brev som skulle till en Yallathancia – en person de antog var Terrids nya flickvän, efter vad Den ärevördige Gort gjorde gällande. Brevet var det vanliga struntet ”De ska brinna. Allt är förberett. Helvetets makter…bla..bla…bla… Dö! blötte…blötte… Tolv ton fisk…yadda yadda yadda… Jag älskar Dig – Terrid” och annan oviktig smörja. De fann även en något svedd matta med magiska runor och invävda fine ädelstenar. Det tog dem inte lång tid att räkna ut att mattan egentligen var en sorts teleporterings-grunka.

*ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK*

De dök upp på ”fel” sida av barriären, inne på tempelgården…. tillsammans med en 12-hövdad hydra. Såna blir inte mycket större än såhär. Oj-oj-oj vad DäNG de ska få *gnugga-händerna*

SUKT!

äGD!

Check please.

Det tog dem inte lång tid att trycka till odjuret, som dog utan att få chansen att ens nafsa lite på dem. I detta läget brukar spelledaren purkna till lite, vilket också skedde denna gången. äventyret blev helt plötsligt uppgraderat ett par pinnhål.

***GM BREAK***
Dessa bloggar kan bli ganska så utdragna, to say the least, speciellt när det gått lite tid och det har spelats en hel del mellan dem. Kan man inte bara säga: Veni Vidi Vici, och känna sig klar? Gruppen lever fortfarande, vilket då förutsätter att deras eventuella fiender inte gör det längre. Kan vi inte förutsätta att striderna är korta och ändå oändligt brutala, och för det mesta ensidiga? Skulle dessa bloggar inte bli mycket intressantare om jag helt enkelt la fram lite diagram så att det går att utläsa mängden Hack & Slash versus Loot så att man sen kan korsreferera och få fram hur mycket Loot det höstas in per timme, och hur mycket däng som måste utdelas? Jag menar, det är ju ändå ett rollspel (som i ”spelar roll! Hit med loot!”), även om det liknar ett rullspel (som i ”slå X tärningar”) ibland. Strider kan beskrivas hur detaljerat som helst, eller så kan man fjäderlätt, och barntillåtet, beröra dem helt abstrakt. I vår grupp finns det medlemmar i båda dessa läger, dvs. spelarna tillhör förstnämda och GM/Bloggaren anser att det är helt ok med att nämna dem i förbifarten. Anledningarna är 1. Det går mycket snabbare 2. Mer tid över till LOTRO och 3. Strider ska ses på bio. Så, med de orden går vi vidare;

Efter att ha lämnat ett blodrött och syra-anfrätt spår efter sig, och efter att ha varit inne i templets allra heligaste och lootat själve Sankt Cuthberts Cudgel (en sorts seriös knölpåk), så stod de så öga mot öga med Terrid Himself.

…och DäR åkte han i backen med näsan före.

…liksom alla hans hantlangare till troll.

…fast, inte de i rummet intill som någon tyckte var en förträfflig idé att öppna!

Förresten, Cariann kommer att lemlästa mig om jag inte berättar om hennes osannolika skott. Hon vräkte iväg 4 pilar som den värste dubbel-legolasen, och alla träffade precis där man inte vill bli träffad av en pil. Tjejen gjorde något i stil med 110 däng på ett bräde. Otroligt….och egentligen var det precis vad det var. GM (dvs. någon helt annan än mig som sitter här och bloggar, uppenbarligen) hade visst missat en liten regelrad angående projektiler. Men, istället för att riskera en pil i skrevet, så godkänner GM skottet och plockar av sig sin fez, bugar och bockar, och dansar en liten regeltolkarjigg.

Ni vet, man ska ta det lite lugnt mellan striderna. Man går inte från en till en annan, bara sådär. Så, när man har dängt en flock typer, inklusive en av huvudbossarna, så hänger man ut, lootar, läker och dunkar varandra i ryggen medan man avkräver GM på en osannolik massa XP. Så icke detta gänget.

Det fanns en dörr i rummet.

De slogs om att komma först till att öppna den.

Den som vann, förlorade mest.

I rummet fanns en hel flock lootande blodtroll och en särdeles grym ledare i form av en trollmagiker, komplett med brinnande stav (Dibs på staven! – Xan’tas) och skallen full av Spellike Abillities. Xan’tas fnyste lite föraktfullt, bad dörröppnaren att stiga åt sidan, och vräkte in en friskans genmanipulerad Fireball och totalt hotade att utradera allt liv i det lilla slutna utrymmet. Lyckligt nog, för dramatikens skull, så blev det inte på det viset. Visst, de tog en ohemul massa skada, men eftersom de var troll, och Blodtroll därtill, så fnyste de tillbaka och *ZAPP* teleporterade sig ut mitt bland våra tappra hjältar..

…som svarade med att prompt få ordentligt på nöten! Hjältarna föll som käglor så snart Xan’tas var ute ur bilden. Balder låg och blödde helt anonymt, Cariann såg inte helt fräsch ut hon heller. ravianna var väl den som kunde göra något vettigt då hon låg inne med en glöttig mängd pansar och skillsen att använda det. Men, vad ska en liten halv-orch göra när en ond magiker kastar Polymorph Other och förvandlar en till en Gelatinous Cube? Jo, man försöker blobba över sina fiender och förtära dem. Det är det man gör. Att man sedan rör sig med en ledbruten snigels fart, ser lika hotfull ut som en snorloska utsnuten av Ernö Rubik, och har en KP motsvarande en riktigt stor fluffig kanin, ja då kvittar det att man har en krigarsjäl.
Trillian satt uppflugen i taket och försökte pricka trollen med den där spannen syra han kånkade på, dock utan att lyckas nämnvärt, även om han gjorde några riktigt fula fläckar på trollens rustningar.

Det såg helt enkelt ruttet ut för hela gänget, åtminstone tills Xan’tas vaknade till liv igen och fann att han var ganska ensam i striden. Balder hade vaknat, men spelade död i väntan på bättre tider. Det var nu Xan’tas Silentread, The Almost Proven Clinically Insane Archmage läste igenom sin formelbok och fann något annat än fireballs och scorching rays. Han fann… Summon Monster! Efter en snabb fråga om det finns syra-elementarer, som fick ett positivt svar, så poppade det upp en hiskeligt gigantisk elementar, rykande het av den frätande syran som rann ur den och ångade så att det blev svårt att andas i rummet även om det var stort. En lillebror till den dölk också upp, och de två satte igång med att hantera trolluslingarna å det brutalaste. Finns det något troll inte gillar så är det eld och syra, och dessa var totalt immuna mot eld. är det inte konstigt, att badguysen alltid missar en enda liten del i en annars så perfekt plan. Hade de druckit en Immunity to Acid så kunde gänget i stort sett hälsat hem. Men, det är ju därför det goda segrar om de är smarta nog att finna den ömma punkten. ”Get Smart or Get Dead” är lärarnas råd till sina elever i Waterdeep, visserligen till skräckslagna 7-åringar som sedan inte vågar annat än att plugga för att rädda livhanken och sen går ut skolan med visserligen höga betyg, men också med så grava psykiska problem att de blir en enkel mumsbit för vilken sekt eller kult som helst – något som t.ex. The Brotherhood of Xanathar har kapitulerat på under många år, men det är det ju ingen som känner till. Inte ens GM. Vaddå? Jo, jag sa att du inte känner till Brotherhood of Xanathar, eller T-BOX som de försöker lansera sig som bland yngre psykfall. ”T-BOX”?! Vadfalls? Går det att dricka? T-RöD säljs ju på flaska. Har Kemetyl sålt sig till Systembolaget och fallit för trenden med boxade alkodrycker? T-BOX, det borde göra en värld av A-lagare ganska glada, eller hur? Jo, det stämmer GM. Det är så jag menar. Kan vi gå vidare med storyn nu? Antar det…

Till syvende och sist var det bara pölar av smält troll och syra överallt, Ravianna var sig själv igen även om det tog timmar, folk blev läkta, det lootades. Kardinalen väcktes från de döda (jag vet han är ny i historien, men som sagt, detta är Modell Galen Ko, och det medger att jag kan kasta in huvudpersoner precis när jag känner för det. Kardinalen var den person Terrid ville hämnas på, så Terrid dödade kardinalens fru och när spelarna kom in i handlingen innuti själva templet så hade kardinalen, eller var han Biskop? Hmm, Jo, Biskop var han faktiskt. Förlåt mig, jag har ätit så mycket nötkött att jag fått sjukan…lovar. Alzheimers? En myt!

Det var ju knappast slut i och med detta. Bakom en stor staty fanns en hemlig dörr som ledde ut i en bakomliggande korridor. I väggen i den korridoren fanns ytterligare en hemlig dörr, men ärligt talat så var korridoren spikrak och i övrigt helt tom på utsmyckning och såg annars fullständigt meningslös ut. Såklart det MåSTE finnas en hemlig dörr, eller kanske en hel drös av dem. Nåväl, dörren petades upp och Ravianna rusande vrålande in för säkerhets skull. Hon kom inte så långt eftersom det lilla privata sovrummet var smockfullt av Blodtroll och även innehöll en lika vacker som skrämmande kvinnovarelse. Hennes kropp var en gudinnas, om man anser att gudinnor har horn i pannan och röda odjursögon. Bortsett från dessa två aspekter så var hon stunning! Trollen blev totalt överrumplade och Ravianna kunde gå fram som en matblandare på högsta hastighet. Tjoff-splatt-hugg-kötta! Cariann lastade iväg pilar mot kvinnovarelsen, som nu alla misstänkte, med rätta, vara den där nya flickvännen Terrid hade lagt sig till med, och som med största säkerhet hette Yallathancia (hon såg ut som en Yallathancia åtminstone). Pilarna slog in i den sbnpäda kroppen med sjuka och dova Thud! *poff* Thud! *boom* Thud! *kapuff* (jepp, Cariann hade på sig sin Ring Of Neverending Exploding Projectiles) Pilarna verkade inte i sig själv göra sådär väldans mycket däng, men Yallathancia verkade ta särdeles illa upp av explosionerna, och hennes släta hy antog snabbt uteliggar-karaktär (stilen heter ”Derelicte” om ni nu vill veta det. Uteliggare låter så…så enkelt på något vis). 6 sekunder senare hade Ravianna lämnat fett med skador på trollen och sedan Yallathancia skrikit ”Greater Teleport” medan hon viftat hysteriskt så var hon puts väck.

”Striden” var glöttigt ensidig, som strider blir när bara ena sidan kan träffa. Enkel matematik: Ravianna har 50 i skydd. Trollen har 21 i Anfall plus en T20. Maximalt kan de slå 41 om de slår en 20:a, vliket alltid annars också resulterar i en träff. Allt annat missar. Ravianna å andra sidan har hur mycket i anfall som helst och kan inte u ndvika att träffa trollen, ens om hon slår en 2:a. Nu säger det sig självt, att om hon ställer sig i en dörröppning så kan inget ta sig förbi henne. Det blir ganska så segt och det blir ganska så odramatiskt och ospännande. Men, Ravianna klagar inte, och inte de andra i gänget heller, så vem är jag att gnälla? 🙂

Yallathancia dök upp i ena änden av korridoren, vid uppgången till det höga klocktornet. Hon vräkte iväg en spell som fyllde korridoren med surrande och bitande insekter och de flög i rasande fart mot hjältarna och skymde sikten totalt så att tjejen kunde smita uppför trapporna. Med hjälp av diverse skumma manövrer så lyckades de få iväg Cariann med sin båge upp på det höga och spetsiga tempeltaket, i höjd med klocktornet. Cariann lastade iväg fler pilar mot djävulsvarelsen, som svarade med att nästan dö på kuppen klen som hon var. Istället för att slåss valde hon att mumla ”Invisibility” och försvann mitt framför näsan på Cariann (nåja, ”framför näsan” är något relativt. Cariann befann sig 30 meter ifrån tornet, klängandes på en spira, hängandes i knävecken för att inte falla ner, när Yalla ”försvann”). Lyckligt nog, för spelarna, så hade Trillian insett att han kunde vara till nytta på taKET han också, så i just det läget då tjejen försvann, så kastade Trillian ”true Sight” på Cariann som då hade ondingen perfekt i synfältet. Yallathancia var just på väg att flyga bort från tornet, säkerligen för att läka och planera ondskefulla saker, när Cariann pussade sina pilar och lät dem flyga fritt. De träffade sitt mål och Yallathancia föll 35 meter ner mot sin död. Snacka om att hon var pissed off på vägen ner! Uj uj uj!

Det tog ganska lång tid att kötta ner trollen då Ravianna ensam högg på dem

Biskop Jerod blev väl inte hyperlycklig över att bli väckt från de döda, eftersom han nästan bestämt sig att stanna kvar där. ännu olyckligare blev han när det inte lyckades att risea hans fru, som verkligen bestämt sig att stanna kvar i The Hereafter. Det blev ett väldigt riseande av avdöda clerics, som i sin tur kunde fokusera på att läka så mycket det bara gick. Det var inte många som besatt kraften att väcka döda så att återställa templet till sin forna styrka skulle ta mycket lång tid.

Loot vs Killratio var ganska obalanserad, men så var äran som medföljde dådet så mycket mer värd. Gruppen blev till och med erbjudna höga poster inom kyrkan – men storsinta som de är så tackade de nej. När så Biskop Jerod frågade vad de i så fall ville ha till belöning så kunde de inte svara på den saken. Ack, dessa äventyrare som gör så många stordåd utifrån godheten i sina hjärtan. De avkastar sig rikedomens ok och vandrar de mörkaste vägar otyngda och med lätta steg. Jeppz! Sure! Ni skulle hört deras Out Of Character gnällande, hehe. Tempelfolket var extatiska dock och bar ut hjältarna på sina axlar. Folkets jubel steg till ett vrål när de kom ut från tempelportarna, och solen förmörkades av hattar. Byn ställde till med en hejdundrandes fest på kvällskvisten. Magi användes till att fördriva den råa bergskylan och två stora nötdjur grillades på stora spett över öppen eld. Alla kom och ville tala med hjältarna, inklusive borgmästaren som satt till bords med dem. Han blev efterhand ganska påstruken och somnade vid bordet. En speciellt stroppig person kom fram till deras bord och gratulerade dem till stordådet och inviterade dem till supé på slottet. Mannen var Baron Herbert Von Kampff, en mycket rik mecenat, välgörare och trogen templet. Stor landägare och arbetsgivare. Nämde jag stormrik? Jasså, det gjorde jag…

Han var inget vidare hövlig, ganska högdragen, på gränsen till arrogant, och hade en ganska irriterande uppsyn ansåg vår grupp, som bestämt tackade nej till att äta på slottet om det innebar att lämna den muntra folkskaran på torget, och det gjorde det. Xan’tas sa dock att de skulle komma till frukost istället, vilket bemöttes med ett argt fnysande och en tvävändning på klacken argt morrandes på sina två för tillfället inhyrda mantelbärpojkar. De två ungdomarna fick lyssna till svavelosande eder tills de kommit utom synhåll från folket på torget, där de till slut kunde få sin lön för uppdraget och lättade kunde lämna Von Kampff åt sin egen indignation och förena sig med de allt mer förfriskade byborna.

”Herbert Von Kampff såg de två unga männen småspringande lämna honom i mörkret. Det var med ett styng i hjärtat han såg deras lätta steg och ivriga rörelser medan den talade med varnadra, säkerligen om vackra flickor de hoppades träffa på festen. Han saknade sin ungdom, han kände sig bestulen på den. Vissnad i förtid. Allt han hoppats på, allt han arbetat för…grusat den ödesdigra kvällen för ett år sedan. Allt förstört för en så enkel sak som…. Herbert kunde inte förmå sig att tänka på det, han vände sig om och såg upp mot sitt slott som varit i hans släkts ägo i flera hundra år. Den mörka allén som slingrade sig uppför klippan, den svarta silluetten mot den stjärnklara himmeln. Det ensamma lysnade fönstret i tornet, rummet som varit hans sovrum. Rummet som han delade med sin fru. Men inte mer. Inte sedan ett år, då Sophie stals från honom och….något annat lämnats i utbyte. Något som bara vagt påminde om Sophie, men som innehöll något fasansfullt. De få gånger han druckit sig till mod nog att se rakt på saken som varit hans vackra Sophie, kunde han se något inom henne, något som klöste från insidan av hennes ögon. Och hennes skrik, åh, bevare mig väl Sankt Cuthbert, hennes skrik…. Herbert vandrade den långa backen upp mot slottet som en gång varit fyllt av liv, hopp och ljus men som nu stod nästan tomt och fullt av skuggor. Han hade inte mycket hopp kvar nu. Bara tillräckligt för att genomföra ett enda företag till, ett företag som inte hade några större chanser att lyckas. Allt var nästan klart nu, bara några förberedelser till, bara lite mer pengar som skulle byta händer. Han kunde köpa mycket för guldet han hade så gott om, men han kunde inte köpa en ny själ till sin fru. Dessa äventyrare, dessa hjältar. De har anlänt i en mycket opportun tid. Verkligen opportun, tänkte Herbert när han gick uppför den ståtliga och breda stentrappan som ledde fram till den tjocka och breda dörren. Han visste att Milliken, hans trogne betjänt, för länge sedan sett honom komma upp hit och att han skulle öppna dörren bara bråkdelen av en sekund innan han lagt handen på dörrvredet. Dessa äventyrare, han såg potentialen i dem. Han hade dock valt helt fel sätt att närma sig dem, det var han övertygad om nu, men det fanns fortfarande en chans… En liten en, men när en man håller på att drunkna så greppar han även efter sköra halmstrå. Och Herbert Von Kampff hade nästan helt vattenfyllda lungor”

Fortsättning följer snart. Klockan är alltför mycket för mitt eget bästa. Sorry för den skiftande kvaliteten på denna blogg.

Planar Jumping

Att säga att gruppen var ‘tveksam’ till att gå in i någon av portalerna är nog att ta till i underkant. Närmare sanningen ligger nog att de whinade så att öronen höll på att falla av. Eller, rättare sagt, de som inte hade någon som helst koll på vad ett Elemental Plane var, var de som var tystast, medan de som hade lite information och kunskap skrek i högan sky.

”Vi kommer att Dö!”
”2 rundor på Fire Plane och ‘FJUPP!’ – Bortbrunna”
”Vi klarar oss aldrig utan protection!”
”O, Ack! O, Ve! Bevare oss väl!”

Jag, som spelledare försökte prata med dem om att de ‘kanske’ överdrev situationens allvar ‘en smula’, men de lyssnade inte alls på det örat. De var allvarligt talat totalt övertygade om att jag tänkte utradera gruppen på ett nesligt sätt, ett sätt de inte kunde försvara sig mot – men naturligtvis var de totalt felinformerade. Detta visar bara att talessättet ‘Ignorace is Bliss’ är på pricken rätt, och att även ‘A little knowledge can be fatal’ stämmer perfekt. Att inneha Hela Sanningen är dock Guddomligt, men den aspekten av existensen är reserverat spelledaren enbart. Ahh, the rush!

Recap: Gruppen har färdast norrut till staden Porthaven, som är på gränsen till en total naturkatastrof då alla fyra elementen rasar. Stormen ylar, gigantiska vågor slår in över hamnstaden, jorden rämnar och kaskader av lava väller ur dess inre och sätter byggnaderna i brand. Gruppen tog sig genast till Wee Jas’ tempel i förhoppning om att kunna göra en insats. De träffade där en nunna vid namn Syster Mara som snabbt tog dem till en underjordisk helig plats. Platsen var en mycket gammal maskin, designad att kontrollera naturkrafterna men som nu fått slut på bränsle. Gruppen ska sändas in genom 4 portaler, var och en leder till ett Elementar Plane. En grupp bestående av Zax Griersson, den lokala storjägaren, och en handfull unga nyinitierade munkar i Wee Jas’ tjänst, hade tidigare under dagen begivit sig in, men inte återvänt. Komplicerade sfärer av metall, fulla av reglage, skulletankas med elementar energi. processen skulle ta en halvtimme, portalen var öppen en minut och kunde öppnas en gång var 15:e minut. Så! *pust*

Nåväl, gruppen gick in i den första portalen, Air Plane (fniss).
Där konfronterades de med en del problem, såsom att plattformen som skulle vara ett skydd mot elementen inte var på sin plats. ‘Plattformen’ i detta fallet var en stor yta av sten där ett tempel byggts till Wee Jas’ ära, och någon okänd kataklysm hade slitit det i stycken. Världen var en storm av piskande vatten och grus. plattformen var sönderslagen och delarna utspridda med flera meters mellanrum, tempelbyggnaden var halvt raserad.

Xan’tas kastade sin teleportationsformel (är inte svenska ett äventyrligt språk så säg?) och Cariann, Trillian och Ravianna kastades tillsammans med trollisen genom Ethereal Plane och rematerialiserades 50 meter bort, vid kanten av tempelbyggnaden. Det dröjde inte länge innan de hade full koll på omgivningen, ett altare längst bort i byggnaden var platsen där sfären skulle tankas, bland bråten låg Zax Griersson, uppenbart livlös med sfären vid sidan om sig, och bara ett fåtal tiotal meter bort rusade 3 stycken gigantiska varelser av rökfylld luft vrålandes rakt mot spelgänget. Oh, visst ja, de kunde även se en gigantisk vortex av luft och vatten en bra bit bort och nedanför sig. Det såg iget bra ut att fall ner i den, så det var alla överens om att inte göra.

Trillian och Xan’tas drog sig genast in i templet, medan Ravianna och Cariann lämnades att ta hand om de tre luftvarelserna. Xan’tas agerade support artilleri och lobbqade spells mot dem och lyckades eliminera en tredjedel av motståndet.

Trillian sprang fram till Zax och försökte plocka upp sfären, men då hårdnade Zax’ grepp om den och han bad stönande Trillian om hjälp. Trillian, som den omtänksamme helare han är, tänkte att ”äsch! Dör han kan vi alltid ressa honom senare.” och så ryckte han till rejält en gång och fick loss sfären.

Då kastade sig ”Zax” upp och hans form förändrades framför Trillians ögon. Om de tre varelserna verkade fruktansvärda och mäktiga så såg denna sju resor värre ut. En massiv massa av rök, sylvassa stenpartiklar och luftmateria stormade runt i varelsens inre. Dess stora svarta klor och tänder såg, liksom hela varelsen, genomskinliga och immateriella ut, men inför Trillians ögon så solidifierades varelsen och uppgav ett skratt som lät som en tjutande stormvind. De tre andra varelserna var Belkers och detta var deras ledare.

Ravianna hade fullt sjå med att nita sin fiende, medan cariann lastade pilar laddade med magisk sprängkraft (hon har ett ypperligt magiskt föremål som ger alla projektiler egenskapen att de exploderar vid träff och ger +3 skada, för att inte säga ka slå lock för öronen på målet) Eftersom hon numera fått upp hastigheten på sin trä-gatling så lät hennes attack som en brisad. En Belker slåss lite ojuste då den, förutom sina vanliga klo, smash, drämm och gnask attacker, också kan sänka sig över en fiende och innesluta den i sin kropp samtidigt som stormen och elementarkrafterna river och sliter i dig för att du ska andas in dess materia. det är nästan omöjligt att låta bli att dra efter andan när man är fången där, och det är då obehagligheterna börjar på allvar, för när du andas in lite av elementaren så solidifieras den innuti dig, klor växer ur den lille krabaten och den börjar slita sönder dig innifrån, likväl som utifrån. En rotfyllning är en söndagsutflykt i jämförelse, och både Ravianna och Cariann fick smaka på denna behandlingen. en sista kraftansträngning gav dessa Belkers så pass mycket skada att de inte längre var intresserade av att leka med våra hjältar längre.

Annat var det med ledaren, som rockade friskt. Den hade lite specialare för sig, men som alltid så hade hjältarna ett rejält övertag i och med att de hade en fuskig magiker med sig som läst reglerna ungefär som Fan läser Bibeln. The Boss Belker fick bita i gräset, eller hade fått bita i sagda gräs om det funnits något, men då detta är ett plan bestående av luft, lite sten och vatten, och attans så lite jord eller för den delen gräsfrön, så fick den nöja sig med att bita i vad som fanns till hands. Inte för att den brydde sig, men troligtvis, djup innom sig, så längtade den efter gräs just då.

Gruppen, rejält illa tilltygade, samlade ihop de stackars munk-ungdomarna som drev omkring i vindarna efter att ha varit betydligt mindre lyckosamma mot Boss Belker, och de fann även den riktiga Zax Grierssons kropp begravd under stenmassorna. Sfären fylldes och hela klabbet transporterades tillbaka till portalen medelst viljestyrka. detta bör förklaras närmare tror jag, men vi gör det enkelt och säger som så att det finns inget upp, ner, höger eller vänster i ett elementar plan, bara de riktningar man själv sätter som referens. Det går alltså att ”falla” uppåt och sedan bestämma sig för att sakta falla nedåt för att bromsa (och naturligtvis går det att falla åt vilket håll som helst, bara viljestyrkan finns där). Ravianna hade lite problem med detta och det var nära en ny katastrof, men den undanvärjdes i sista sekund. Gruppen kom ut ur portalen And there was Much Rejoycing!

System Mara beklagade Zax Grierssons död, liksom ojjade sig över att de unga skulle behöva dö. Xan’tas fick en flipp och krävde tanten på ”ALLA ERA SCROLLAR ANNARS KAN NI ALLA Gå UNDER BäST NI VILL!” och sedan smällde han till den gamla damen rakt över truten så hon studsade in i väggen. Den gamla damen skakade och grät, men Xan’tas var obeveklig, och ingen av de övriga gick emellan heller ska sägas. De ansåg väl att nunnan inte visade tillbörlig respekt, gav dem tillräckligt med creds, eller levererade hela lösningen till dem på ett silverfat. Hon hade gjort sig skyldig till att lita på mäktiga äventyrare, visa i stridskonster på ett sätt få dödliga kan mäta sig med, vana att emotstå faror ytterst få lyckats överleva. Men, det är ju klart, även om en stark man kan lyfta 250 kilo innebär ju inte att han är ivrig att göra det jämt, och gruppen VAR ganska skakade, för de visste att det de just gått igenom skulle kunna räknas till det lättaste i detta uppdraget. det är nämligen ytterst svårt att andas både jord, eld eller vatten utan hjälp, och hjälp var just det Xan’tas efterfrågade. han är inte vidare taktfull, den där trollkarlen, men man måste väl förlåta honom. Alviskt temperament och allt det där. (Vad f*n snackar han om?! Alviskt temperament? Vad är det?!)

Den goda systern gick, trots svidande kind, med på att skaffa fram scrollar som kunde ge åtminstone ett begränsat skydd mot elementens krafter, under begränsad tid. Det fanns helt enkelt inte några scrollar eller så kraftfulla magiker som Xan’tas krävde. Xan’tas stormade ut för att försöka finna en lösning på sitt problem på egen hand.

Syster Mara hade inte tid med att verka sårad, tiden var mycket knapp om staden skulle gå att rädda alls. Hon helade så mycket hon orkade och sedan var det dags att knalla in, utan Xan’tas denna gången, i Earth Elemental Plane, men inte utan rekognisering, så de fotade in Balder ensam och väntade en kvart för att se om han kom ut igen (Jepp, Balders spelare var inte på plats denna kvällen.). Balder kom ut och hade inget speciellt skrämmande att rapportera. ha hade träffat några dvärgar som stod och högg i en gruva, stället låg under jord, inga överraskningar där, med det var väl upplyst och inga faror såg ut att hota. Dvärgarna verkade vänligt sinnade, om än ganska så överraskade, när Balder dök upp helt plötsligt.

Nåja, hej och hå in vi gå, gruppen stövlade in genom den grönt pulserande portalen och hamnade mycket riktigt på en stenplattform. Dvärgarna, en 15-20 stycken utplacerade vid väggen i denna stora underjordiska grottkupol, blev ännu mer överraskade denna gången då gruppen som dök upp inte såg ut som några varelser de någonsin sett, med tanke på att de levt hela sitt liv i dessa mörka gångar, eller bland andra dvärgar under sina berg när de hade semester (ungefär vart 10:e år tog de sig en fridag, men bara om de verkligen kände att de behövde den). Gruppen började lugnt och fint ladda sfären där uppe på sin plattform, 3 meter över grottgolvet, men naturligtvis kunde det inte gå så här lugnt till.

Lagom tills att portalen slutit sig och dess glöd dött bort kom en hysterisk dvärg inrusandes från en yttre korridor. uppenbarligen höll något han kallade ”Lavamasken” på att rasera gångar och döda gruvarbetare, och vad värre var, den var på väg hitåt, så nu var det dags att lägga benen på ryggen, pronto! dvärgarna släppte vad de hade för händerna och började rusa ut, men det var försent. Med ett väsande och ett dån exploderade ena väggen och salen fylldes av sylvassa glödande stenprojektiler. Flera av dvärgarna blev perforerade men våra hjältar klarade sig fint uppe på sin plattform. Varelsen, ”Lavamasken” (egentligen en Magmal Horror, ett tentakelförsett odjur bestående av smält sten med ett armor av stelnad sten och metall. I sprickorna kan man se dess glödande inre och hettan som strålar ut från den är tillräcklig för att smälta stenen den berör, eller antända t.ex. spelgubbars hår och kläder. dess mun är rader på rader av sylvassa kristalliska tänder och den är stor nog att svälja dig hel och låta dig bakas i dess buk. Ingen trevlig död det där, men attans så populär bland vår världs anhängare av Kali).

Dvärgarna som inte hann ut sprang omkring som små sprikande tomtebloss i grottans mörker, och när det inte fanns fler dvärgar att krossa eller äta så riktade ondingen sin uppmärksamhet mot godiset uppe på plattformen. Varelsens tentakler sköt ut mot våra vänner och den avslöjade att den besatt åtminstone viss form av intelligens då den valde att anfalla en fiende med varje tentakel. Hettan den utstrålade var otrolig. Cariann lobbade sprängpilar för glatta livet medan Ravianna högg loss på tentaklerna med sitt mäktiga tvåhands svärd. Balder satt ihopkrupen och gjorde sig så liten han kunde medan han skötte sfärens reglage och fyllde sfären med energi, och Trillian började sjunga ”Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett på Allt Ni Gör!”-sången. Ravianna lyckades med en grymt mäktigt hugg ocyh kapade en tentakel, en som mycket snabbt kramade livet ur Balder för tillfället, och den föll ryckande ner på golvet och fortsatte att utstråla så mycket värme att den smälte både sten, malm och, tänkte Balder, kanske en viss viktigt sfär. Balder tog apparaten under armen och hoppade vig ner från plattformen och drog sig så långt bort från monstret som han kunde. Gruppen tog en ohemul massa stryk men lyckades till slut nedkämpa Magmal Horror’n.
Det var omöjligt att ta sig ut ur grottan utan att komma alltför nära det döda stekheta monstret, så gruppen valde att fylla sfären och återvända till Elementar-hubben.
Medan de fyllde på sfären så hörde de ett kraschande oljud och något som såg ut som en låda kom sakta gående mot dem. Det visade sig vara en Modron, en av de varelser som en gång hjälpte den store magikern och artifaktmakaren Khyber Mercane att skapa och underhålla den gigantiska maskinen. Den kunde inget språk vårt gäng behärskade, och de tänkte definitivt inte använda sig av den sista laddningen i sin Ring of Communications för att göra det enkelt för sig. åh, nej! Det hade varit…för lätt. Istället spenderade de tid med att förstå att varelsen kallade sig för ”Slag” och andra trivialiteter. De lyckades efter en lång stund åtminstone få ur modronen lite info, bland annat hur man öppnade portalen till Fire Elemental Plane. När de talade som bäst så öppnades portalen och gänget drog sig tillbaka.

Och sedan följde det vanliga gnället om hur fruktansvärt SYND det var om dem alla, hur ONT de hade, hur SåRADE de var, och allt det där vanliga de kör med för att driva upp loot-frekvensen. Deras klagan föll för döva öron och snart nog var gruppen helade och hade 30 minuters skydd mot Fire kastade på sig. De var definitivt skeptiska till att gå igenom portalen, som denna gången var ett inferno av eld.

De kom ut på en plattform av sten, något de började vänja sig vid nu. Omgivningen var däremot ganska så mycket mer skrämmande. En värld av eld, himmlen var en pulserande massa av eld, plattformen de stod på vilade på en 100 meter hög piedestal vars for befann sig någonstans nere i havet av eld under dem. En hel stad av mässing, den legendariska City Of Brass, sågs på flera mils avstånd, dess sillhuett dallrande i den heta luften som verkade vara på gränsen att antändas även den. De hade skydd mot elden, men luften de andades var så het att den klöste sig ner till deras lungor. Att existera här skulle vara totalt omöjligt utan ett heltäckande skydd mot den förtärande elden och hettan. Vatten finns inte….

Vid den stora plattformen var ett skepp av mässing förtöjt. Skeppet var av den sort som används här för att segla på den heta luftens strömmar. Vid skeppet, på plattformen, stod 3 stycken reptiler på två ben, så kallade Flame Brothers, och vad värre var, deras hjälpreda – en gigantisk Hellfire Golem (Jepp, här duger ingen vanlig Fire Golem inte, och förklaringen till detta är både lång och komplicerad om man inte är väl insatt i hur saker och ting fungerar här, men vi kan ju kort och gott säga som så att; om du vill ha ett vapen av eld, se då till att det kan skada folk och ting som ser elden som en naturlig del av vardagen och har totalt skydd mot den – Ta-Daa! Hellfire! Den brinner med en rent ut sagt glöttig hetta som inget skydd klarar och till och med elden skyr dess skinn.)
Reptilerna blev ganska chockade av att vår glada grupp av Skojfriska äventyrare helt plötsligt dök upp (ett återkommande tema, jag vet, men ett jag kan ha oändligt kul med i detta äventyret och det ger mig all anledning till att helt omotiverat anfalla spelarna med vad jag än har till hands, heheh), så de kastade sig snabbt ombord på sitt fartyg, kapade mässingstrossarna och drog iväg. De gav dock sin ytterligt imponerande golem en enkel order först –

”Eh, Grazzkk, vill du vara snäll och döda de där inkräktarna lite snabbt?”

Och Grazzkk var inte sen att lyda. En Ball Of Hellfire senare stod kläderna i ljusan låga och striden var i full gång. Det gick snabbt upp för gruppen att det enda som kunde skada kolossen var Raviannas tvåhands svärd kombinerat med hennes legendariska styrka. De övriga kunde bara andlöst se på medan Ravianna skrikande kastade sig in i striden, elden omslöt henne gång på gång och skadade henne allvarligt. Det var en fruktansvärd syn för hennes vänner att beskåda, men också faschinerande att bevittna detta möte mellan två fruktansvärda motståndare. Raviannas svärd högg in i varelsen och fick den att stappla lite, men just som allt såg ut att gå vägen skedde det som inte fick hända…

Ravianna tog i för alla förorätter som gjorts henne sedan barnsben och svärdet gled ur hennes händer och det seglade över kanten och började sin långa väg ner i det förtärande eldhavet. Hon trodde inte sina ögon. Hon vrålade ut sin plåga och förbannade ödets gudar (dvs. spelledaren) för att de slitit svärdet ur hennes händer ännu en gång istället för att låta henne själv spetsas på det. även om hon varit genomborrad av sitt eget svärd hade hon kunnat slåss vidare genom att krama infernot, men även det förnekades henne. Det gjorde henne aggressiv. Hon började knuffa och putta den nästintill orubbliga golemen, hennes händer sprack i värmen men hon ignorerade smärtan. Centimeter för centimeter kom den närmare kanten, och till slut tog fotfästet slut….

Trillian såg svärdet segla genom luften och över kanten. Han insåg att deras hopp helt skulle vara ute om Ravianna inte kunde svinga svärdet, så han kastade sig dödsföraktande mot kanten och såg svärdet singla ner mot sin upplösning i stålbadet långt nedaför. Med hjälp av en enkel formel sköt en magisk hand ut på måfå och försökte greppa svärdet innan det försvann för långt ner och utanför dess begränsade räckvidd. Osannolikt nog lyckades manövern och svärdet verkade hänga i luften, värmen rev i Trillians lungor och fick tårarna i ögonen att förångas. Utan skydd hade sannerligen denna, förvisso mycket vackra, alv förgåtts i ett ensligt ”Fjupp!”, precis som han hade förutspått. Alltmedan striden rasade vidare mellan Ravianna och constructen, och medan Balder alltjämt arbetade med att fylla sfären med energi, flyttade svärdet sig mödosamt och plågsamt uppåt.

Hellfire Golemen hade inte längre fotfäste för sina fötter och med en sista kraftansträngning kastade Ravianna monstret mot den brinnande graven. I samma veva fick Trillian upp svärdet och såg först nu att kampen faktiskt var över, att de stod segerrika ännu en gång, mot alla odds. De skrek som galningar av glädje, hoppade runt som barn, och glädjetårarna flödade och förångades på deras kinder.

Glädjen förbyttes snart i panik när de först såg Carianns allvarliga min och sedan följde hennes pekande finger mot horisonten. Tre skepp fulla av Flamebrothers och tre stora Hellfire Golems, en per skepp, var på väg mot deras plattform. I deras skick, och med tanke på hur illa det höll på att gå mot en ensam golem, så var det ingen tvekan om att spelet var över och att de nu kunde börja räkna sekunderna de hade kvar att leva.

De blev omringade och en golem, ännu större än den de just slagits mot stod framför dem redo att få kommandot att slita sönder dem. De försökte svälja, men deras strupar var snustorra. Då hörde de det vackraste de någonsin hört, en knastrig väsande stämma som talade deras eget språk, och den tillhörde kaptenen på den största båten. Snabbt som ögat smackade Trillian på sig sin nya Moustash Of Serious Bluffing (+30) och förde gruppens egentliga talan. Inte för att gå in på detaljer, men det visade sig att dessa varelser inte var någon närmare vän till Khyber Mercane, som tidigare varit här och rockat loss ganska så hårt när han tankade sina sfärer. Lyckligtvis var vårt gäng ”här för att försöka finna kräket och en gång för alla tysta hans glappande trollkarlskäft” Sådant tal föll i god eld hos kaptenen, som i så fall kunde gå med på att släppa iväg hela gruppen efter derastankning till det facila priset utav Alla Deras Grejor. Trillian snirklade sig ut ur detta också, och de lämnade fire plane med några förvirrade eldreptiler och arbetslösa hellfire Golems bakom sig, och de fick med sig alla sina grejor och en fulltankad sfär. De lovade varandra dyrt och heligt att det skulle dröja innan de besökte det stället igen.

Gruppen kom ut genom portalen och deras kläder var nästan helt bortbrända, Raviannas hår hade krullat sig i värmen. Lord Xan’tas var fortfarande borta och hade ännu inte kommit tillbaka. Gruppen astade sig på golvet och ropade efter mer helning från System Mara, som vid detta laget var helt slut av pärsen. Nu återstod bara en enda portal, och trots att kontrollerna var osannolikt komplicerade så lyckades de räkna ut hur man skulle gå tillväga för att öppna den. När de blivit lite läkta och fått sig vatten att dricka fanns det ingen tid att förlora. De fick lite Waterbreathing på sig och gick in genom portalen som liknade en stormande vattenyta.

De kom ut på en rund, ganska liten och klaustrofobisk plattform, kanske 3 meter i diameter. De var inneslutna i en luftbubbla som såg väldans bräcklig ut och de ville inte direkt testa hållbarheten. Ett blått hav utan slut omslöt dem. Hela denna existens består utav vatten, det finns ingen botten eller yta. Bara en sån sak kan få en stackars landkrabba att få panik.

Intill denna oas av luft fanns en gigantisk virvel som sträckte sig upp och ner så långt ögat nådde. I utkanten av denna virvel kunde de se stora fiskar glida genom vattnet, men här utanför denna bubblan fanns det bara små nyfikna firrar som glodde på gänget med förundrade ögon. Balder blev utvald att sköta tankningen, som måste ske utanför den skyddande bubblan. han knöt ett rep (spelare har alltid rep med sig, oavsett vart de befinner sig. De kan ha balklänning på sig, men på nolltid producerar de ett 30 meters grovt rep från ingenstans. Jag har sett det hända, men kan inte förklara det.) kring bubblan och sedan om sin midja, vidare till Ravianna, Trillian och Cariann. Sedan var det dags för The Moment Of Truth. Balder pressade sig försiktigt genom det tunna höljet medan de övriga klamrade sig fast vid golvet bäst de kunde för att inte ryckas med om det var strömt utanför. Det var det, men en klase Rings Of Spiderclimb räddade dagen. Balder fick panik när han kände att han inte kunde hålla andan längre och det första andetaget vatten var fyllt av dödsångest. Obehaget gick snabbt över och han märkte att han visst skulle överleva detta. han satte snabbt igång sfären och manövrerade reglagen som om han inte gjort annat i sitt liv. Men, som alltid, så lätt skulle det alltså inte gå. En titanisk skugga närmade sig Balder bortifrån virveln, lockad av de trevliga blinkande juvelerna som indikerade att sfären höll på att fyllas (jo, det var dags att avslöja att sfärerna var rena diskokulorna, om nu någon trott något annat). ”Fisken” satte fart mot sitt byte och anföll som den alltid gör, stångandes för att bedöva och sedan sluka. När den kom närmare kunde de se att det var en monstruös ålliknande varelse, säkerligen över 20 meter lång och supermassiv. Dess huvud var täckt av granithårda plattor och det slog gnistor mellan dem. Balder träffades….riktigt….hårt.

20D6(!) skada senare (GM glömde de extra 10D6 electrical, men Balder förlåter nog honom) så var Balder en påse gelé som omtöcknat guppade runt i ändan av ett rep. Smällen satte gruppens styrka på prov, ett prov de klarade med bravur. Sfären hade klarat sig. Cariann skred supersnabbt till handling och förvandlade sig till…EN BUSKE!! Genialt eller? Ingen fisk vill väl äta en buske, hehe. En formel senare gjorde balder till en högst osmaklig måltid och behemothen gled runt sfären ett varv och simmade sedan snabbt tillbaka mot sin virvel och riktig mat för en fisk. Balder vaknade till liv och kunde slutföra tankningen lagom tills portalen öppnades och de kunde färdas hem igen.

Balder blev läkt och sfärerna sattes på sin plats. Maskinen drog igång och det ljudliga mullret från bergen avtog nästan omedelbart. Juhupp, dags att gå upp och beskåda förödelsen.

Och dags för mig att sluta blogga, för nu är det dags för en ny spelomgång.