Category — Xan’tas’ Serious Heroes

Minsann om det inte blivit för sent för en blogg…igen. Nåväl, jag gör väl ett försök, tidspressad som jag är, med bara 2 timmar till godo innan nästa spelomgång och fortfarande flera spelningar kvar att blogga om. Bäst att inte slösa bort tiden alltså, så utan omsvep, här kommer fortsättningen, ännu en gång kraftigt komprimerat ska sägas.

Xan’tas var på skojfriskt humör, så när de väl lyckats driva stackars Milliken till att bli nipprig, så sätter sig trollisen i en av de gedigna och dyrbara stolarna, som prompt svarar med att braka ihop i småspillror.

Xan’tas rörde inte en min där han satt bland den forna vackra stolens bråte.
Den lilla färg som fanns kvar i Millikens ansikte försvann nu till de sälla jaktmarkerna och hans mun var ett gapande hål som ömsom öppnade, ömsom slöt sig, men som inte gav ett ljud ifrån sig.

- Vad ska detta nu betyda? , ville Xan’tas veta. Försöker ni mörda era besökare med sådana här fällor?
- Vvv..va… Va?
- Varför använder ni så dåliga stolar? Visst, de ”ser” stabila ut, men de är uppenbarligen väldigt bräckliga. Hoppas att jag inte brutit något ben. Ojojoj! Det här kan bli dyrt för er!
- Jag försäkrar att det inte var något fel på stolen, Lord Xan’tas. Jag förstår inte…
- Du har inte kommit till denna världen för att förstå saker. Du ska passa upp. Och sköta om stolarna.

Millikens tankar rasade runt i huvudet. Just denna stolen hade en lång historia bakom sig. Den tillverkades för 223 år sedan av dvärgen och mästarsnickaren Krumm Stonehater, som fick uppdraget att tillverkar möblerna just på grund av hans stora skicklighet i att göra dem både vackra men framför allt, hållbara. Den dåvarande baronen Tresslaug von Kampff-Wriedel var legendariskt fet i sina sista år och var notorisk för att sitta sönder det mesta. Krumm snidade dessa möbler ur ett enda stycke mycket hårt och tungt trä, och blev rikligt belönad för sin möda då de invigdes vid en stor ceremoni. De höll för Tresslaugs tunga lekamen, men inte för denna späda, till och med för alver, spillra till trollkarl? Någonting stod inte rätt till. Milliken bestämde sig för att svälja sin förtret och inte konfrontera denna uppenbart galne alv. Plocka ner tavlor, vatten ur taket, brinnande soffor och nu en äkta Krumm totalt sönderslagen. Dessa besökare var uppenbart en stor fara för både sig själva och för alla andra. Milliken tänkte inte säga emot dem, vara hövlig, och kanske, bara kanske, skulle de helt enkelt gå sin väg innan hela slottet föll ihop över dem alla.

Gruppen blev inbjuden till frukosten tillsammans med baron Herbert Von Kampff. De hade blivit tillsagda att inte på något vis nämna baronens fru, vilket naturligtvis var en inbjudan att ta upp henne i tid och otid. Under kort tid lyckades de antyda att baronen borde byta ut sin betjänt och ersätta honom med en liten pojke de träffat medan de väntade, att det borde köpas in vettiga möbler, att Milliken troligtvis var en ond goblin förklädd till en snustorr gubbe, och att baronen var utfattig då de sett att en tavla saknats på en vägg och det betydde naturligtvis att han börjat sälja av sina pinnaler. Och förresten, hur är det med frugan?

De fick sig en god frukost och på köpet en historia. Ett hemskt öde hade drabbat familjen Von Kampff. De hade blivit bestulna på en gammal klenod, en stor metallsymbol som fungerat som släktband mellan två stora familjer, Von Kampff och Von Cathezar. Enligt sed skulle familjen vars dotter födde barn senast vara väktare av denna symbol, som i sig tydligen var ytterst viktig för all lycka och framgång hos den som vakade över den. Cathezar hade brutit mot denna sed och krävt tillbaka symbolen trots att ingen födsel skett. När Von Kampff vägrat hade Cathezar kommit till slottet och han hade haft någon med sig – en fruktansvärd varelse med munnar fulla av tänder istället för ögon. Cathezar hade tagit symbolen, och samtidigt gjort något med fru Von Kampff som baronen inte ville gå in närmare på. Baron von Cathezars lejda man, kallad Corinthian, hade bara slagit en blick på henne och hon hade blivit…något annat. Något fruktansvärt.
Baron von Kampff bad nu våra hjältar att hjälpa honom få tillbaka symbolen, men det fanns en liten hake. Von Cathezar måste ge den frivilligt, annars skulle det hela vara totalt meningslöst och familjen Von Kampff skulle aldrig kunna bli återställd igen. Baronen gav en massa vaga anledningar till varför det måste ske så, men våra vänner förstod att det måste ligga mer bakom som baronen inte ville berätta. De krävde tillgång till biblioteket och släktböckerna, liksom fri tillgång till vapenrum för att förse sig med utrustningen de ansåg sig behöva. Baronen accepterade utan att tveka.

De fann inget speciellt i böckerna. I vapenrummet fann de visserligen lite utrustning som de tog. Anledningen till att de egentligen inte fann något användbart var, deras vana trogen, att de inte visste riktigt vad de letade efter. De som stannade till middagen åt under någorlunda tystnad, med avbrott från tafatta försök till att få baronen att avslöja alla sina hemligheter, ge dem svaret på allt, och samtidigt ge dem en fungerande plan över hur de exakt skulle gå tillväga för att utföra detta uppdraget.

Yeah, right! – GM notis.

De som inte stannade var Trillian och Xan’tas, som istället teleporterade sig tillbaka till Porthaven där det skulle bli någon form av fest till deras ära då de hade hjälpt till med att rädda staden från vädrets makter (se tidigare bloggar). Det blev lite missuppfattningar och ont blod mellan spelarna då det inte var helt uppenbart att bara de två skulle bevista festen.

De två alverna spenderade en helkväll tillsammans med fint och vackert folk. 200 speciellt inbjudna adelsmän, riddare, präster och i övrigt inflytelserika personer hyllade de två med skålar, hurrarop och ryggdunkningar. De dinerade med borgmästarens familj och fick en kista full med guld för besväret. Xan’tas avslutade dagen med att räkna mynt, eller rättare sagt Kraxx fick göra grovjobbet medan Xan’tas vilade sig. Trillian gjorde vad han är bäst på, dvs. förförde de unga och påverkningsbara och invigde dem i den köttsliga lustans hemligheter, gång på gång på gång på gång. De hade kort sagt en väldans trevlig afton och natt. Resultatet, i form av information om Cathezar, blev att han samlat på sig en ansenlig styrka, satt på viktiga mineraler för armén, och troligtvis planerade någon form av angrepp.

Cariann, Ravianna och Balder stannade dock kvar bland bergsborna, hängde på puben och snackade med Gort den Lungsiktige. Han hade faktiskt en hel del matnyttigt att berätta för dem, rakt i motsats till hur han såg ut. Han var tydligen bevandrad i hur Baron Von Cathezar stängt gränserna till Catharien, förslavat folket i landet, allierat sig med orcher, och tänkte invadera ett intilligande land. Att Kampff och Cathezar var gamla skolkamrater i Waterdeep visste han också, och att de båda trånat efter samma flicka. Det skulle säkerligen inte dröja länge innan Cathezar stod med sina trupper här i staden ansåg Gort den Lungsiktige.

Morgonen efter samlades gänget vid en uteservering i bergsstaden och åt frukost. De diskuterade både långt och länge om hur de skulle gå tillväga, varför de skulle gå tillväga, vem de skulle gå tillväga med, och speciellt vad ”tillväga” egentligen innebar och vem hade sagt att det var på väg gåendes någonstans överhuvudtaget? Många planer gjordes upp, speciellt av Balder, som nu fick sitt tillfälle att skina. Han hade ju länge dolt sina diplomatiska färdigheter och ansåg att nu var det dags att slå världen med häpnad. Han fyrade av en brisad av planer som alla skulle ge dem symbolen serverad på ett fat. De övriga såg tveksamt på honom och undrade om han var besatt. Han förklarade att om de på något vis kunde lura Cathezar att de var tillgångar som var villiga att stå på hans sida, kanske genom att göra ett stort illdåd till hans fördel, så skulle baronen ta emot dem med öppna armar. Det var planer med offrade soldater, iscensatta strider, förbannelser knutna till symbolen, odöda drakar, fallna tempel fulla av onda dvärgar, och lite sånt smått och gott. Balder talade i timmar, men för döva öron (kan det ha att göra med att Balders spelare egentligen inte fanns på plats och hans gubbe styrdes tillfälligt av spelledaren? Näähh!) När det hunnit bli middag bröt så gruppen slutligen upp, tog sitt pick och pack och drog mot gränsen mot Catharien. De tänkte ”något kommer säkert att dyka upp om vi bara sätter igång”, vilket naturligtvis var ett rejält tankefel som bara fungerar hos betydligt mindre erfarna äventyrare. Nu hade de nått en ryktbarhet och nivå av färdighet där de inte längre kunde räkna med turen, ödets makter eller hjälp på vägen. Nu var de istället dem folk vände sig till för hjälp, och förväntades veta och kunna allt. Denna roll skulle komma att ta dem ganska lång tid att vänja sig vid. Tid de definitivt inte hade.

Och så var det alltså dags för att spela igen. Jag är nästan framme i tiden nu. Nästa blogg kommer att innehålla våld. Lovar.

”Baron Strom von Cathezar lät det glödgade vinet värma munnen. Han sköjde runt det, lät sig väl smakas, lät hettan utföra sin milda men obevekliga tortyr över tungan. Strom fann smärtan lika utsökt som avtrubbande, och alkoholen i vinet steg honom snabbt till huvudet där den lade en vag dimridå över de onda tankar som virvlade runt i hans huvud. Han kunde inte smälta informationen han just fått från kuriren, att Baron Herbert Von
Kampff stod i begrepp att anfalla honom. Honom!! Vilken fräckhet. Och så totalt meningslöst. Nästan…för..meningslöst. Ett sådant tilltag skulle
inte ha skuggan av en chans att lyckas…

Vinet avtrubbade Strom en aning och lät hans underliggande tankar skjuta undan hämdlystnad, saknad, irritation, och envishet, och flyta upp till ytan. Meningslöst…OM Kampff hade för avsikt att hans styrkor skulle överleva. Om så icke var fallet så skulle slakten ses av
omvärlden som något liknande mord, och kanske större aktörer skulle få upp ögonen lite i förtid. Ha! Gamle baron Von Kampff var en slug räv, det hade han alltid varit. Slug och tjuvaktig, alltid villig att sticka kniven i sina vänners ryggar om det gav honom vad han ville ha.

Baron Strom hade suttit ensam i storsalen i borgen, han hade talat högt för sig själv. Tjänarna som var utplacerade i alkover runt omkring salen räknades inte. Slavar håller tyst om de vet vad som är bra för dem.
Nu tystnade dock Strom och han fick något fokusertat i blicken. Han stirrade stint på den stora målningen ovanför den enorma öppna spisen. EN tår föll omärkligt från hans högeröga och letade sig nerför det fina rutnätet i hans skinn. Sophie. Förlåt mig, sade han så tyst kan kunde. Orden lät innerliga och hjärtskärande, eller hade gjort det om någon lyssnat på dem. Jag kommer att hålla mitt löfte till dig, Sophie. Håll ut bara ett tag till, sedan ska vi vara tillsammans igen för att aldrig mer splittras. Den ensamma tåren lämnade hakan och föll ned mot bordsskivan. En skugga lösgjorde sig från golvet och förflyttade sig blixtsnabbt och lade sig där tåren landade. Strom satt stel och spikrak i ryggen. Han andades knappt och allt blod verkade ha lämnat hans ansikte. Skuggan växte och tog form till en hel varelse. Den hade armar och ben och bål, men där slutade alla likheter med en människa. Strom var en orädd man, men totalt vettskrämd av denne som kallade sig Corinthian. Strom såg inte mot dess ansikte då han alltid måste kväva skriket och han ville inte ha fler mardrömmar.

Där tåren fallit hade nu Corinthians hand växt fram och han höll droppen ytterst försiktigt medan han plockade fram den Gamla Symbolen från…någonstans. Strom ryste när han fick en skymt av varelsens ständiga leende. Corinthian läste en formel samtidigt som han lät tåren träffa metallen, och det såg ut som om symbolen drack vattnet girigt. Varelsen skrattade ett gutturalt, blött och sjukligt skratt helt fritt från normal glädje, och sedan verkade han upplösas i skuggorna igen.

Strom tänkte tredubbla antalet ljuskronor här, direkt på morgonen. Han svor att ingen skugga skulle någonsin mer falla i slottet Stromgalds stora sal.”

Det blev morgon och Ravianna var inte helt på topp efter den extremt blöta kvällen då hon lyckades supa smeden under bordet innan hon själv dukade under. De goda helarna såg hennes lidande och insåg att hon bar en näst intill legendarisk, för att inte säga Episk, baksmälla inom sig. Lite magi senare var hon återställd.

Gruppen knallade glada i hågen uppför den vindlande backen mot slottet, där de ju tänkte äta frukosten. De bankade på dörren och väntade på att den skulle öppnas, medan de kom överens om att ”ta det lite lugnt” och att ”visa hyfs”. De blev insläppta av Milliken, en ganska så surmulen och strikt betjänt, som meddelade att Baron von Kampff skulle komma ner om och när han kände för det. Och de skulle inte peta på något, och allt var noterat och räknat så det var ingen mening att försöka smussla undan något, så det så!

I snabb följd hände sedan saker. Ingen vet varför, men trots att gruppen skulle vänta i soffan i den stora hallen, så lyckades betjänten komma på dem med att vara i full färd med att plocka ner en riktigt stor målning av en vacker kvinna som hängde över den stora öppna spisen.

”Vad håller ni på med?!”
”Ehhh…”
”Häng genast tillbaka tavlan!!”
”Uhhh…tavlan?”
”är ni helt imbecill, människa? Tavlan ni håller i just nu.”
”Hmmm..tavlan….Ah! DEN tavlan!”
”Vad håller ni på med egentligen?”
”Emmm…det kändes som en bra idé just då, liksom…”
”Vaddå? Att plocka ner en enorm tavla från väggen, trots tillsägelser att inte röra vid något?”
”Joooo, men vi trodde inte att det gällde just denna tavlan, om man säger så…”
”…..?”
”Gediget hantverk i ramen minsann. Inget fusk här inte”
”……?”
”Ehh, nu hänger vi upp den igen. Kroken verkar vara i gott skick. Tur vi kollade.”
”Sätt er sedan i soffan och rör inget annat. Tack!”

De satte sig i soffan….som av någon anledning fattade eld.
Och sedan började det störtregna över den och flammorna slockande.
Milliken hann bara vända sig bort några enstaka sekunder och när han såg tillbaka mot dem trodde han inte sina ögon. Gruppen satt där, ja som om det regnade, och verkade inte ta någon notis om varken vatten eller brandröken.
Millikens mun hängde öppen.
Gruppen log.
Milliken försökte få fram något men sa bara ”ghhhnnööööhhh…gaahhh..splurrrr?”
Gruppen log ännu bredare, för det ska man göra när man har en galning framför sig.

Xan’tas fann sig först, rusade upp ur soffan och började vråla och domdera om att vattnet läckte från taket, att detta var katastrof, alla kläderna förstörda! KLäDERNA!!!

Den gamle betjänten visste inte hur han skulle tackla detta, så han slog ihop käkarna och tågade resolut upp på nästa våning för att kontrollera ”läckan” trots att han var helt övertygad om att det inte fanns någon sådan. Men, det var bäst att agera rationellt ansåg han. Och om han behövde spendera ett enda ögonblick till i dessa galningars sällskap så skulle han gå bärsärkagång. Han ryste vid tanken. En riktigt behaglig rysning.

(Dags att lira igen. Tycks aldrig bli klar med dessa bloggarna. Det är massor kvar att skriva.)

Det var naturligtvis extremt heroiskt av spelarna att klara av ett så pass tungt uppdrag, speciellt när man ser till hur gruppens sammansättning såg ut. Ett äventyr brukar klassificeras utifrån antagandet att det handlar om 4 spelare, varav 1 är magiker, en cleric, en fighter och en precis vad som helst. Den sistnåmnda är oftast den som tippar balansen åt ena eller andra hållet. Ytterligare en fighter ger ett rejält övertag i närstrider, ännu en magiker ger överlägsen kontroll, två clerics gör ofta ett gäng nästan omöjliga att skada eller att påverka om de skapas utifrån att de ska komplettera varandras svagheter. Vanligtvis brukar dock den fjärde vara en rouge, dvs. en som vet hur man tar reda på information, spionerar, plockar saker som kan vara viktiga för äventyret, dyrkar upp lås, och naturligtvis hugger fienderna i ryggen när tillfälle ges. Att spela just rouge är troligtvis den mest utmanande rollen som finns i ett spelgäng, då, om spelaren inte riktigt har koll på hur rollen fungerar, kan känna sig väldigt maktlös och till mycket liten nytta. Detta är något som återkommer gång på gång på gång i alla rollspel oavsett system.

Karaktärerna delar alla en mängd egenskaper, och varje rollperson har en del finesser som gör den till en unik kugge i ett spelgäng, men i nästan alla fall är ingen så oumbärlig att ett uppdrag blir omöjligt om en av kuggarna skulle försvinna, även om det kanske gör det svårare och ställer större krav på varje spelares uppfinningsförmåga och kunskap om både regler för spelet samt hur alla gängets karaktärer fungerar i samspel med de övriga. Sant är att det inte är helt lätt att ersätta en magiker rakt av, ingen annan i gänget kan ju i sig själv orsaka så mycket förstörelse i ett rum som en 20-tärnings fireball. Men det finns faktiskt en lösning på det också, om man nu tvunget måste ha just den effekten. Lösningen heter Scrolls. De kan visserligen vara dyra, och fungerar inte alltid beroende på vem som läser dem. Wands är en annan möjlighet, och potions funkar också i viss utsträckning. En del ringar kan lagra mäktiga spells, men sådana är sällsynta och har en förmåga att ha en del nackdelar, vissa kanske inte omedelbart identifierbara, som gör att användandet av så mäktiga magiska föremål kanske kan anses vara en risk som är onödig att ta.

Denna gången, när de studsade mellan de olika materieplanen, hade de till hjälp en nunna som osannolikt nog både kunde hela och kasta lite skydd på gänget. Nunnan var vad man kallar en Deux Ex Machina, Gud i Maskinen, ett sätt att föra handlingen vidare när inget annat fungerade. Just användandet av Deux Ex Machina kan vara mer eller mindre uppenbart. Ta som exempel filmen Sagan Om ringen och ”samtalet” mellan Elrond och Galadriel, där de två i stort sett drar en komplett rekapitulation av vad som hänt och vad som måste ske. Detta var viktigt för de tittare som inte förstod vad som skedde, eller kom in i handlingen sent, men filmskaparna kunde inte få in detta naturligt i handlingen. Därför uppfann de tankeöverföringen mellan de två härskarna, och därmed blev detta en Deux Ex Machina – ett sätt att få handlingen att gå vidare. Nog om detta nu. Vet inte varför jag nämner det, troligtvis för att ibland så gör man, som spelledare, denna effekt alltför uppenbar, som i fallet med Syster Mara i detta äventyret, och det fråntar en del från handlingen. Jag ska försöka skärpa mig på den punkten.

Vi återvänder nu till själva handlingen.

Porthaven var naturligtvis rejält tilltufsad av vulkanen, jordbävningarna och tidvattenvågorna. Släckningsarbetet tog hela natten och det var ett mycket slitet spelgäng som till slut kunde lägga sig för att vila. När de vaknade insåg de att allt de hört om Porthavenianerna och deras obändliga vilja och strävsamhet stämde, för återuppbyggnaden av de hus som rasat var i full gång redan, och mycket bråte hade forslats bort till centrala avstjälpningsplatser för att sorteras och återanvändas så långt det gick. Det talades om en högtidlig middag med hyllningsceremoni till hjältarnas ära, men detta skulle dröja några dagar, åtminstone tills stadshuset var så pass återställt att det inte innebar någon omedelbar livsfara att vistas där.

Omedelbart efter det att gruppen kommit ut från templet, satte Balder igång med att köpa upp tomter och fallfärdiga hus nere vid hamnen från folk som fått nog av alla olyckorna i Porthaven. Han fick dem för långt under marknadsvärdet och tänker tjäna sig en rejäl hacka när allt blivit återställt. Xan´tas träffade på en gammal vän, eller kanske en ovän, sedan barndomen. Hur det nu än varr med detta så spenderade Xan’tas en del tid med sin gamle vän och de övriga i gruppen fick göra sitt på annat håll. Detta ”sitt” innefattade ett erbjudande från Syster Mara att färdas till Mechanus Plane, ett helt maskinellt universum, för att på så sätt försöka övertala några Mordoner att komma tillbaka till Khyber Mercane’s maskin för att underhålla den. Gänget var ytterst tveksamma till detta (något som gjorde mig totalt förgrymmad eftersom jag hade lagt ner en del tid på att mejsla ut äventyren som skulle försiggå där, studerat Mechanus, lärt mig en massa om olika varelsers psyken och funktioner och så vidare. Jag tror inte att jag avslöjade min besvikelse, men resultatet av deras egendomliga handlande kommer säkerligen att reflekteras i att jag en tid framöver håller mig till färdiga äventyrsmoduler, hehe), och bestämde sig istället för att försöka söka upp den försvunne Khyber Mercane med hjälp utav ett alldeles nytt mirakel som Trillian bett till Pelor om att få utföra. Nåja, Trillian fick tjata ganska mycket. Pelor ansåg nog inte att Trillians motivation var sådär alldeles altruistisk. Du förstår, Trillian, egentligen en bock i alvakläder, ville få kraften att kunna finna en person eller ett ting vart den/det än befann sig, och grundanledningen till detta var nog från första början att kunna finna de absolut grannaste lekkamraterna som stod att finna. Sant är att detta var när Trillian kan anses ha varit i de alviska motsvarigheterna till tonåren. Nu var hans anledningar betydligt mer ärbara och därmed såg inte Pelor någon anledning till att förneka honom denna kraft, under förutsättningen att han använde den med måtta och med ett ärofullt syfte som kunde ge Pelor ännu fler anhängare.

Gruppen talade med Syster Mara och fick tillträde till ett gammalt klenodrum djupt under templet. Trillian behövde ett ting som garanterat tillhört Khyber Mercane för att kunna finna honom. I rummet, som var fullt av extremt intressanta kistor, lådor och en massa grunkor, allt överhöljt med vackra sidendukar med den något oroväckande Wee Jas’ symboler broderade i guld och silver. Balder dreglade en hel del men var vis nog att inte röra något då han snabbt kom underfund med att, inte nog med att det fanns omätligt värde bland dessa skatter, det fanns även fällor här av samma omätliga styrka, fällor bara en hängiven anhängare av guden Wee Jas skulle kunna passera. Syster Mara utförde komplicerade ritualistiska handrörelser medan hon nästan ohörbart mumlade böner till Wee Jas för att ge henne tillåtelse till att lyfta en av dukarna. Till slut, efter flera minuter tycktes hon vara nöjd och lyfte fram en verktygslåda från under en svart sidenduk.
Lådan och dess innehåll hade tillhört Khyber Mercane, geniet som byggt masinen som höll alla elementen i schack kring Porthaven. Trillian fick trots motvillighet från Syster Mara, låna med sig ett verktyg, mot att han utförde ritualen på tempelmark. Det gick Trillian gärna med på, så länge det var efter mörkrets inbrott. Han hade liksom planer som funkade bäst då. Han ville även att det skulle finnas, för säkerhets skull menade han, mycket folk från templet, gärna unga studenter. Det tyckte Syster Mara var en ypperlig idé, att neonaterna skulle få bevittna hur templet till sist löste alla problem och eliminerade alla hot mot Porthaven. Syster Mara gned sina händer och Trillian log och tänkte ”Yeah, Dream On! tanten”.

Det blev kväll och alla förberedelserna var gjorda. Trillian fick lite rampfeber när han såg hur mycket folk som faktiskt hade dykt upp. Uppemot 400 kåpklädda ungdomar stod i en ring runt en i marken nedsänkt undervisningsplats, som en liten amfiteater. Trillian kände sig lite liten när han stod där, med 400 tillbedjare av en gud som tycker att Döden är en väldans trevlig filur, och där alla vid 7 års ålder lärt sig hur man animerar avlidna Moster Trudl och får henne att fortsätta städa ens rum och plocka upp kläderna efter en när man varit ute och lekt på kyrkogårdarna. Men, sedan kom Trillian på vem han var och då släppte nervositeten och han drog igång med en sprakande ljusshow, övertalade alla närvarande att idag var det viktigt att Pelor, den enda guden som skulle kunna få miraklet att ske, var mycket närvarande under hela ritualen, speciellt som att Pelor var en ”dag gud” och egentligen inte ville annat än att sova efter mörkrets inbrott. Därför fick han de 400 att börja mässa ”Pelor – Pelor – Pelor” medan han kastade en aura runt sig själv vars ljus blev starkare ju fler som mässade, vilket fick alla att falla in. Många gick då de inte kunde få för sig att bedra Wee Jas, och prästerna var ursinniga och ville stoppa hela spektaklet, men deras röster drunknade i körens mässande. Trillian lyckades få 10 minuters tråkigt fokuserande på ett gammalt verktyg till en stor religiös upplevelse, så stark att nästan 200 ungdomar konverterade där och då till Pelors lära. Gänget behöver valla dessa får till Pelors tempel i Waterdeep vad det lider, men det blir en helt annan historia.

Nu visste de vart Khyber Mercane befann sig, någon mil sydost om Porthaven, uppe i bergen, i något som skulle vara ”Yallathancias Arbetsrum”…. vilket hade varit ypperlig information om Lord Xan’tas Silenread The Slightly Mad Archmage varit tillstädes, vilket han inte var. Nej, trollisen, med sin eminenta Greater Teleport, var ute och lekte med sin gamle polare och fanns inte att finna någonstans. Oh, well.

Det blev lite snack hit och dit, men efter ett möte med borgmästare Rigahl så visade det sig att staden inte kunnat transportera förnödenheter till den by där ännu en person gänget var ute och letade efter skulle bo. Nämligen Terrid Fomgarten. Nu undrar du kanske varför de ville ha tag på herr Forgarten? Jo, det var nämligen så att när de lootade en kista i Porthaven efter det där vampyrproblemet för inte så länge sedan, så fann de en ring med ypperliga kvaliteter. Den var en av 6, och skulle tydligen tillhöra, för tillfället, en Terrid Fomgarten. Cariann, som var ägaren till den enda ringen de hade, ville av någon anledning bli ägare till de övriga 5, ty de var nämligen konstruerade så att de kunde sammanfogas till en enda (och därmed kringgå det lilla regelmässiga dilemmat att bara kunna bära två ringar), och naturligtvis för att ringarna, när de väl satt ihop, skulle ge otroliga krafter.

Gänget fick till sin hjälp 10 soldater och så startade färden mot byn i bergen. Resan var farofylld på grund av alla ras som senare tids katastrofer orsakat. Färden gick längs smala bergsvägar, vissa helt förstörda av de många raviner som rasat här senaste veckan. Det gick långsamt och de mådde inte sin första deldestination förrän fem timmar senare än beräknat. Klocjan var en bra bit över midnatt när de kommit upp på den stora klippans avbrutna topp. Här ställde de sina vagnar i bivack och tände en rejäl lägereld, för även om det är sommar så härskar vintern fortfarande i bergen, och även på denna moderata höjd, några få hundra meter över havsytan, så fanns det permafrost och kylan i nattvinden var bitande. Ravianna och Trillian sattes till första vakt av eget val. De tyckte inte detta vädret var något att skriva hem till mamma om och de kunde inte för sitt liv förstå varför inte alla offrade lite guld på en passande enchantment permanent i ett klädesplagg som fick vaRJe väderlek att kännas som en underbar sommarmorgon.

Natten förflöt lugnt och fint. De satt och samtalade om sådant man talar om när man sitter vakt på en bitande kall klipptopp missinassen; brynstål, migrationsmönstren bland treckelfiskar, hur man lättast intimderar jordekorrar, sånt ni vet. Mitt i en tävling (”En balja kommer teleporterandes med saker som börjar på ”A”") sänkte sig en enorm skugga ner på bortre klippkanten. Skuggan var drakformad. Den kallade till sig de tu. Man kan väl lugnt säga att de var en aning tveksamma och tänkte låtsas som om de inte hörde. Kanske den skulle tröttna och flyga iväg igen? Till slut ansåg de att det bästa nog ändå var att släntra över och nonchalant höra vad den ville.

Draken var en Bronsdrake, dvs. en av släktet Metalliska Drakar, och därmed ingen större fara för gänget. Just denna sort var av naturen lika skojfrisk som en totalt hängiven Paladin, ytterligt god och lagföljande till sista bokstaven. När jag säger ”ingen fara för gänget” menar jag naturligtvis att det skulle gå hur bra som helst så länge de var totalt teorisprängda i de lokala lagarna, inklusive de Oskrivna, samt att de hade totalt rena samveten lika fluffigt gosiga som en liten kaninunge (låt oss säga som så, att det var tur att det inte var Balder och Xan’tas som satt vakt vid detta tillfälle). ”Lagen” i detta fallet inkluderar naturligtvis ”Muntliga Kontrakt” som ju alla vet är öppna för tolkning, även om det är ytterst få (nu levande) som givit sig in i en diskussion om saken med en drake. Draken, som presenterade sig med sitt riktiga namn för att allt skulle gå rätt till, hade förhört sig om spelarna och visste att de varit utsatta för ”Svart Regn” vid ett tidigare tillfälle. Det var dags igen, ty en Vicondrix (vad nu det kan vara) hade tydligen lärt sig hemligheten med den för gudfruktiga förödande nederbörden, och kunde nu framkalla sådant när den så ville. Inget bra tyckte draken så nu var det dags att göra något åt saken, och vårt gäng var de lyckligt lottade att få uppdraget. Allt de behövde göra var att ta sig till ett visst ställe, draken gav anvisningar, och plocka till sig en magisk ädelsten. Enda abret var att blingblinget befann sig förvarat i Vicondrix hjärta, och han skulle säkerligen inte vara på attans så givmilt humör och bara skära ut det och lämna över det. ”Hummmm” tänkte spelara. ”Här är en gigantiskt och übermäktig drake, och här är vi, varelser av mjukt kött och blod som är betydligt underlägsna sagda drake… Varför gör han det inte själv?” De valde att inte yrra dessa funderingar högt utan accepterade uppdraget. Drake flappade iväg med varningen att de var bäst att de skyndade sig till sin destination, för något riktigt hemskt skulle just till att hända där och byn skulle vara i stort behov av deras hjälp. Sedan lyfte den på sina mäktiga vingar och flög iväg.

Ravianna och Trillian väckte resten av gänget tidigt och färden fortsatte under mycket grumsande (”vad är det som är så booping viktigt med en massa rovor så att vi inte ska få sova ut lite egentligen?!”) De informerade resten av gänget på vägen om vad draken hade ålagt dem. Mer grumsande. Mer tvekande. Mer idéer om hur man duckar ett uppdrag. När de var en timme ifrån byn började det svarta regnet falla. Trillian kände med ens hur hans Gud, Pelor, övergav honom och han blev totalt kraftlös. När gänget kommit inom synhåll för den lilla staden stod det klart att något utöver det vanliga höll på att hända där. Det stora templet till guden Saint Cuthbert (He Who Holds Grudges) var totalt inneslutet i ett rödaktigt sprakande kraftfält av okänt ursprung.

*** Nu har denna bloggen skrivits i så många omgångar att jag totalt tappat tråden och flytet, men det har ni säkert redan märkt. Jag lovar mig själv att bli mer organiserad. Det har jag nytta av. Därför kommer nu bloggen härefter att bli av modellen ”Galna Kon”. Take it or leave it.

Gruppen började fråga ut vilt främmande människor om vad som hänt och fick till slut fram en hel del svar. Regnet hade börjat bara minuterna innan det mystiska kraftfältet dykt upp, och det hade i sin tur kommit på plats bara minuterna efter en viss purken cleric vid namn Terrid Fomgarten hade dykt upp på tempelgården vilt viftandes med ett par järnstavar som såg hiskeligt ondskefulla ut. Ungefär samtidigt hade det även dykt upp en flock jättestora och rödskinnade troll i tung rustning samt en gigantisk 12-hövdad hydra. Hydran och trollen hade rockat loss med tempelvakterna och gjort livet ack så kort för dem. Terrid hade försvunnit in i templet. Gänget tog snabbt reda på att det inte gick att ta sig förbi den röda barriären på något sätt, eftersom den tydligen var skapad av en Wish-spell och därmed besatt en hel drös egendomliga egenskaper. De fick även reda på att det hade brunnit hemma hos Terrid kvällen innan.

Juhupp, tänkte våra vänner och knallade resolut till Terrids hem, där de blev emottagna av en viss Herr Gort, en trådsmal, blek, skäggstubbig och i allmänhet skröffsig typ med insjunkna ögon och taskig tandhygien. Några snabba ordväxlingar senare befann de sig rotandes igenom Terrids numera förkolnade tillhörigheter. De hittade fragment av ett icke färdigskrivet brev som skulle till en Yallathancia – en person de antog var Terrids nya flickvän, efter vad Den ärevördige Gort gjorde gällande. Brevet var det vanliga struntet ”De ska brinna. Allt är förberett. Helvetets makter…bla..bla…bla… Dö! blötte…blötte… Tolv ton fisk…yadda yadda yadda… Jag älskar Dig – Terrid” och annan oviktig smörja. De fann även en något svedd matta med magiska runor och invävda fine ädelstenar. Det tog dem inte lång tid att räkna ut att mattan egentligen var en sorts teleporterings-grunka.

*ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK*

De dök upp på ”fel” sida av barriären, inne på tempelgården…. tillsammans med en 12-hövdad hydra. Såna blir inte mycket större än såhär. Oj-oj-oj vad DäNG de ska få *gnugga-händerna*

SUKT!

äGD!

Check please.

Det tog dem inte lång tid att trycka till odjuret, som dog utan att få chansen att ens nafsa lite på dem. I detta läget brukar spelledaren purkna till lite, vilket också skedde denna gången. äventyret blev helt plötsligt uppgraderat ett par pinnhål.

***GM BREAK***
Dessa bloggar kan bli ganska så utdragna, to say the least, speciellt när det gått lite tid och det har spelats en hel del mellan dem. Kan man inte bara säga: Veni Vidi Vici, och känna sig klar? Gruppen lever fortfarande, vilket då förutsätter att deras eventuella fiender inte gör det längre. Kan vi inte förutsätta att striderna är korta och ändå oändligt brutala, och för det mesta ensidiga? Skulle dessa bloggar inte bli mycket intressantare om jag helt enkelt la fram lite diagram så att det går att utläsa mängden Hack & Slash versus Loot så att man sen kan korsreferera och få fram hur mycket Loot det höstas in per timme, och hur mycket däng som måste utdelas? Jag menar, det är ju ändå ett rollspel (som i ”spelar roll! Hit med loot!”), även om det liknar ett rullspel (som i ”slå X tärningar”) ibland. Strider kan beskrivas hur detaljerat som helst, eller så kan man fjäderlätt, och barntillåtet, beröra dem helt abstrakt. I vår grupp finns det medlemmar i båda dessa läger, dvs. spelarna tillhör förstnämda och GM/Bloggaren anser att det är helt ok med att nämna dem i förbifarten. Anledningarna är 1. Det går mycket snabbare 2. Mer tid över till LOTRO och 3. Strider ska ses på bio. Så, med de orden går vi vidare;

Efter att ha lämnat ett blodrött och syra-anfrätt spår efter sig, och efter att ha varit inne i templets allra heligaste och lootat själve Sankt Cuthberts Cudgel (en sorts seriös knölpåk), så stod de så öga mot öga med Terrid Himself.

…och DäR åkte han i backen med näsan före.

…liksom alla hans hantlangare till troll.

…fast, inte de i rummet intill som någon tyckte var en förträfflig idé att öppna!

Förresten, Cariann kommer att lemlästa mig om jag inte berättar om hennes osannolika skott. Hon vräkte iväg 4 pilar som den värste dubbel-legolasen, och alla träffade precis där man inte vill bli träffad av en pil. Tjejen gjorde något i stil med 110 däng på ett bräde. Otroligt….och egentligen var det precis vad det var. GM (dvs. någon helt annan än mig som sitter här och bloggar, uppenbarligen) hade visst missat en liten regelrad angående projektiler. Men, istället för att riskera en pil i skrevet, så godkänner GM skottet och plockar av sig sin fez, bugar och bockar, och dansar en liten regeltolkarjigg.

Ni vet, man ska ta det lite lugnt mellan striderna. Man går inte från en till en annan, bara sådär. Så, när man har dängt en flock typer, inklusive en av huvudbossarna, så hänger man ut, lootar, läker och dunkar varandra i ryggen medan man avkräver GM på en osannolik massa XP. Så icke detta gänget.

Det fanns en dörr i rummet.

De slogs om att komma först till att öppna den.

Den som vann, förlorade mest.

I rummet fanns en hel flock lootande blodtroll och en särdeles grym ledare i form av en trollmagiker, komplett med brinnande stav (Dibs på staven! – Xan’tas) och skallen full av Spellike Abillities. Xan’tas fnyste lite föraktfullt, bad dörröppnaren att stiga åt sidan, och vräkte in en friskans genmanipulerad Fireball och totalt hotade att utradera allt liv i det lilla slutna utrymmet. Lyckligt nog, för dramatikens skull, så blev det inte på det viset. Visst, de tog en ohemul massa skada, men eftersom de var troll, och Blodtroll därtill, så fnyste de tillbaka och *ZAPP* teleporterade sig ut mitt bland våra tappra hjältar..

…som svarade med att prompt få ordentligt på nöten! Hjältarna föll som käglor så snart Xan’tas var ute ur bilden. Balder låg och blödde helt anonymt, Cariann såg inte helt fräsch ut hon heller. ravianna var väl den som kunde göra något vettigt då hon låg inne med en glöttig mängd pansar och skillsen att använda det. Men, vad ska en liten halv-orch göra när en ond magiker kastar Polymorph Other och förvandlar en till en Gelatinous Cube? Jo, man försöker blobba över sina fiender och förtära dem. Det är det man gör. Att man sedan rör sig med en ledbruten snigels fart, ser lika hotfull ut som en snorloska utsnuten av Ernö Rubik, och har en KP motsvarande en riktigt stor fluffig kanin, ja då kvittar det att man har en krigarsjäl.
Trillian satt uppflugen i taket och försökte pricka trollen med den där spannen syra han kånkade på, dock utan att lyckas nämnvärt, även om han gjorde några riktigt fula fläckar på trollens rustningar.

Det såg helt enkelt ruttet ut för hela gänget, åtminstone tills Xan’tas vaknade till liv igen och fann att han var ganska ensam i striden. Balder hade vaknat, men spelade död i väntan på bättre tider. Det var nu Xan’tas Silentread, The Almost Proven Clinically Insane Archmage läste igenom sin formelbok och fann något annat än fireballs och scorching rays. Han fann… Summon Monster! Efter en snabb fråga om det finns syra-elementarer, som fick ett positivt svar, så poppade det upp en hiskeligt gigantisk elementar, rykande het av den frätande syran som rann ur den och ångade så att det blev svårt att andas i rummet även om det var stort. En lillebror till den dölk också upp, och de två satte igång med att hantera trolluslingarna å det brutalaste. Finns det något troll inte gillar så är det eld och syra, och dessa var totalt immuna mot eld. är det inte konstigt, att badguysen alltid missar en enda liten del i en annars så perfekt plan. Hade de druckit en Immunity to Acid så kunde gänget i stort sett hälsat hem. Men, det är ju därför det goda segrar om de är smarta nog att finna den ömma punkten. ”Get Smart or Get Dead” är lärarnas råd till sina elever i Waterdeep, visserligen till skräckslagna 7-åringar som sedan inte vågar annat än att plugga för att rädda livhanken och sen går ut skolan med visserligen höga betyg, men också med så grava psykiska problem att de blir en enkel mumsbit för vilken sekt eller kult som helst – något som t.ex. The Brotherhood of Xanathar har kapitulerat på under många år, men det är det ju ingen som känner till. Inte ens GM. Vaddå? Jo, jag sa att du inte känner till Brotherhood of Xanathar, eller T-BOX som de försöker lansera sig som bland yngre psykfall. ”T-BOX”?! Vadfalls? Går det att dricka? T-RöD säljs ju på flaska. Har Kemetyl sålt sig till Systembolaget och fallit för trenden med boxade alkodrycker? T-BOX, det borde göra en värld av A-lagare ganska glada, eller hur? Jo, det stämmer GM. Det är så jag menar. Kan vi gå vidare med storyn nu? Antar det…

Till syvende och sist var det bara pölar av smält troll och syra överallt, Ravianna var sig själv igen även om det tog timmar, folk blev läkta, det lootades. Kardinalen väcktes från de döda (jag vet han är ny i historien, men som sagt, detta är Modell Galen Ko, och det medger att jag kan kasta in huvudpersoner precis när jag känner för det. Kardinalen var den person Terrid ville hämnas på, så Terrid dödade kardinalens fru och när spelarna kom in i handlingen innuti själva templet så hade kardinalen, eller var han Biskop? Hmm, Jo, Biskop var han faktiskt. Förlåt mig, jag har ätit så mycket nötkött att jag fått sjukan…lovar. Alzheimers? En myt!

Det var ju knappast slut i och med detta. Bakom en stor staty fanns en hemlig dörr som ledde ut i en bakomliggande korridor. I väggen i den korridoren fanns ytterligare en hemlig dörr, men ärligt talat så var korridoren spikrak och i övrigt helt tom på utsmyckning och såg annars fullständigt meningslös ut. Såklart det MåSTE finnas en hemlig dörr, eller kanske en hel drös av dem. Nåväl, dörren petades upp och Ravianna rusande vrålande in för säkerhets skull. Hon kom inte så långt eftersom det lilla privata sovrummet var smockfullt av Blodtroll och även innehöll en lika vacker som skrämmande kvinnovarelse. Hennes kropp var en gudinnas, om man anser att gudinnor har horn i pannan och röda odjursögon. Bortsett från dessa två aspekter så var hon stunning! Trollen blev totalt överrumplade och Ravianna kunde gå fram som en matblandare på högsta hastighet. Tjoff-splatt-hugg-kötta! Cariann lastade iväg pilar mot kvinnovarelsen, som nu alla misstänkte, med rätta, vara den där nya flickvännen Terrid hade lagt sig till med, och som med största säkerhet hette Yallathancia (hon såg ut som en Yallathancia åtminstone). Pilarna slog in i den sbnpäda kroppen med sjuka och dova Thud! *poff* Thud! *boom* Thud! *kapuff* (jepp, Cariann hade på sig sin Ring Of Neverending Exploding Projectiles) Pilarna verkade inte i sig själv göra sådär väldans mycket däng, men Yallathancia verkade ta särdeles illa upp av explosionerna, och hennes släta hy antog snabbt uteliggar-karaktär (stilen heter ”Derelicte” om ni nu vill veta det. Uteliggare låter så…så enkelt på något vis). 6 sekunder senare hade Ravianna lämnat fett med skador på trollen och sedan Yallathancia skrikit ”Greater Teleport” medan hon viftat hysteriskt så var hon puts väck.

”Striden” var glöttigt ensidig, som strider blir när bara ena sidan kan träffa. Enkel matematik: Ravianna har 50 i skydd. Trollen har 21 i Anfall plus en T20. Maximalt kan de slå 41 om de slår en 20:a, vliket alltid annars också resulterar i en träff. Allt annat missar. Ravianna å andra sidan har hur mycket i anfall som helst och kan inte u ndvika att träffa trollen, ens om hon slår en 2:a. Nu säger det sig självt, att om hon ställer sig i en dörröppning så kan inget ta sig förbi henne. Det blir ganska så segt och det blir ganska så odramatiskt och ospännande. Men, Ravianna klagar inte, och inte de andra i gänget heller, så vem är jag att gnälla?

Yallathancia dök upp i ena änden av korridoren, vid uppgången till det höga klocktornet. Hon vräkte iväg en spell som fyllde korridoren med surrande och bitande insekter och de flög i rasande fart mot hjältarna och skymde sikten totalt så att tjejen kunde smita uppför trapporna. Med hjälp av diverse skumma manövrer så lyckades de få iväg Cariann med sin båge upp på det höga och spetsiga tempeltaket, i höjd med klocktornet. Cariann lastade iväg fler pilar mot djävulsvarelsen, som svarade med att nästan dö på kuppen klen som hon var. Istället för att slåss valde hon att mumla ”Invisibility” och försvann mitt framför näsan på Cariann (nåja, ”framför näsan” är något relativt. Cariann befann sig 30 meter ifrån tornet, klängandes på en spira, hängandes i knävecken för att inte falla ner, när Yalla ”försvann”). Lyckligt nog, för spelarna, så hade Trillian insett att han kunde vara till nytta på taKET han också, så i just det läget då tjejen försvann, så kastade Trillian ”true Sight” på Cariann som då hade ondingen perfekt i synfältet. Yallathancia var just på väg att flyga bort från tornet, säkerligen för att läka och planera ondskefulla saker, när Cariann pussade sina pilar och lät dem flyga fritt. De träffade sitt mål och Yallathancia föll 35 meter ner mot sin död. Snacka om att hon var pissed off på vägen ner! Uj uj uj!

Det tog ganska lång tid att kötta ner trollen då Ravianna ensam högg på dem

Biskop Jerod blev väl inte hyperlycklig över att bli väckt från de döda, eftersom han nästan bestämt sig att stanna kvar där. ännu olyckligare blev han när det inte lyckades att risea hans fru, som verkligen bestämt sig att stanna kvar i The Hereafter. Det blev ett väldigt riseande av avdöda clerics, som i sin tur kunde fokusera på att läka så mycket det bara gick. Det var inte många som besatt kraften att väcka döda så att återställa templet till sin forna styrka skulle ta mycket lång tid.

Loot vs Killratio var ganska obalanserad, men så var äran som medföljde dådet så mycket mer värd. Gruppen blev till och med erbjudna höga poster inom kyrkan – men storsinta som de är så tackade de nej. När så Biskop Jerod frågade vad de i så fall ville ha till belöning så kunde de inte svara på den saken. Ack, dessa äventyrare som gör så många stordåd utifrån godheten i sina hjärtan. De avkastar sig rikedomens ok och vandrar de mörkaste vägar otyngda och med lätta steg. Jeppz! Sure! Ni skulle hört deras Out Of Character gnällande, hehe. Tempelfolket var extatiska dock och bar ut hjältarna på sina axlar. Folkets jubel steg till ett vrål när de kom ut från tempelportarna, och solen förmörkades av hattar. Byn ställde till med en hejdundrandes fest på kvällskvisten. Magi användes till att fördriva den råa bergskylan och två stora nötdjur grillades på stora spett över öppen eld. Alla kom och ville tala med hjältarna, inklusive borgmästaren som satt till bords med dem. Han blev efterhand ganska påstruken och somnade vid bordet. En speciellt stroppig person kom fram till deras bord och gratulerade dem till stordådet och inviterade dem till supé på slottet. Mannen var Baron Herbert Von Kampff, en mycket rik mecenat, välgörare och trogen templet. Stor landägare och arbetsgivare. Nämde jag stormrik? Jasså, det gjorde jag…

Han var inget vidare hövlig, ganska högdragen, på gränsen till arrogant, och hade en ganska irriterande uppsyn ansåg vår grupp, som bestämt tackade nej till att äta på slottet om det innebar att lämna den muntra folkskaran på torget, och det gjorde det. Xan’tas sa dock att de skulle komma till frukost istället, vilket bemöttes med ett argt fnysande och en tvävändning på klacken argt morrandes på sina två för tillfället inhyrda mantelbärpojkar. De två ungdomarna fick lyssna till svavelosande eder tills de kommit utom synhåll från folket på torget, där de till slut kunde få sin lön för uppdraget och lättade kunde lämna Von Kampff åt sin egen indignation och förena sig med de allt mer förfriskade byborna.

”Herbert Von Kampff såg de två unga männen småspringande lämna honom i mörkret. Det var med ett styng i hjärtat han såg deras lätta steg och ivriga rörelser medan den talade med varnadra, säkerligen om vackra flickor de hoppades träffa på festen. Han saknade sin ungdom, han kände sig bestulen på den. Vissnad i förtid. Allt han hoppats på, allt han arbetat för…grusat den ödesdigra kvällen för ett år sedan. Allt förstört för en så enkel sak som…. Herbert kunde inte förmå sig att tänka på det, han vände sig om och såg upp mot sitt slott som varit i hans släkts ägo i flera hundra år. Den mörka allén som slingrade sig uppför klippan, den svarta silluetten mot den stjärnklara himmeln. Det ensamma lysnade fönstret i tornet, rummet som varit hans sovrum. Rummet som han delade med sin fru. Men inte mer. Inte sedan ett år, då Sophie stals från honom och….något annat lämnats i utbyte. Något som bara vagt påminde om Sophie, men som innehöll något fasansfullt. De få gånger han druckit sig till mod nog att se rakt på saken som varit hans vackra Sophie, kunde han se något inom henne, något som klöste från insidan av hennes ögon. Och hennes skrik, åh, bevare mig väl Sankt Cuthbert, hennes skrik…. Herbert vandrade den långa backen upp mot slottet som en gång varit fyllt av liv, hopp och ljus men som nu stod nästan tomt och fullt av skuggor. Han hade inte mycket hopp kvar nu. Bara tillräckligt för att genomföra ett enda företag till, ett företag som inte hade några större chanser att lyckas. Allt var nästan klart nu, bara några förberedelser till, bara lite mer pengar som skulle byta händer. Han kunde köpa mycket för guldet han hade så gott om, men han kunde inte köpa en ny själ till sin fru. Dessa äventyrare, dessa hjältar. De har anlänt i en mycket opportun tid. Verkligen opportun, tänkte Herbert när han gick uppför den ståtliga och breda stentrappan som ledde fram till den tjocka och breda dörren. Han visste att Milliken, hans trogne betjänt, för länge sedan sett honom komma upp hit och att han skulle öppna dörren bara bråkdelen av en sekund innan han lagt handen på dörrvredet. Dessa äventyrare, han såg potentialen i dem. Han hade dock valt helt fel sätt att närma sig dem, det var han övertygad om nu, men det fanns fortfarande en chans… En liten en, men när en man håller på att drunkna så greppar han även efter sköra halmstrå. Och Herbert Von Kampff hade nästan helt vattenfyllda lungor”

Fortsättning följer snart. Klockan är alltför mycket för mitt eget bästa. Sorry för den skiftande kvaliteten på denna blogg.

Att säga att gruppen var ‘tveksam’ till att gå in i någon av portalerna är nog att ta till i underkant. Närmare sanningen ligger nog att de whinade så att öronen höll på att falla av. Eller, rättare sagt, de som inte hade någon som helst koll på vad ett Elemental Plane var, var de som var tystast, medan de som hade lite information och kunskap skrek i högan sky.

”Vi kommer att Dö!”
”2 rundor på Fire Plane och ‘FJUPP!’ – Bortbrunna”
”Vi klarar oss aldrig utan protection!”
”O, Ack! O, Ve! Bevare oss väl!”

Jag, som spelledare försökte prata med dem om att de ‘kanske’ överdrev situationens allvar ‘en smula’, men de lyssnade inte alls på det örat. De var allvarligt talat totalt övertygade om att jag tänkte utradera gruppen på ett nesligt sätt, ett sätt de inte kunde försvara sig mot – men naturligtvis var de totalt felinformerade. Detta visar bara att talessättet ‘Ignorace is Bliss’ är på pricken rätt, och att även ‘A little knowledge can be fatal’ stämmer perfekt. Att inneha Hela Sanningen är dock Guddomligt, men den aspekten av existensen är reserverat spelledaren enbart. Ahh, the rush!

Recap: Gruppen har färdast norrut till staden Porthaven, som är på gränsen till en total naturkatastrof då alla fyra elementen rasar. Stormen ylar, gigantiska vågor slår in över hamnstaden, jorden rämnar och kaskader av lava väller ur dess inre och sätter byggnaderna i brand. Gruppen tog sig genast till Wee Jas’ tempel i förhoppning om att kunna göra en insats. De träffade där en nunna vid namn Syster Mara som snabbt tog dem till en underjordisk helig plats. Platsen var en mycket gammal maskin, designad att kontrollera naturkrafterna men som nu fått slut på bränsle. Gruppen ska sändas in genom 4 portaler, var och en leder till ett Elementar Plane. En grupp bestående av Zax Griersson, den lokala storjägaren, och en handfull unga nyinitierade munkar i Wee Jas’ tjänst, hade tidigare under dagen begivit sig in, men inte återvänt. Komplicerade sfärer av metall, fulla av reglage, skulletankas med elementar energi. processen skulle ta en halvtimme, portalen var öppen en minut och kunde öppnas en gång var 15:e minut. Så! *pust*

Nåväl, gruppen gick in i den första portalen, Air Plane (fniss).
Där konfronterades de med en del problem, såsom att plattformen som skulle vara ett skydd mot elementen inte var på sin plats. ‘Plattformen’ i detta fallet var en stor yta av sten där ett tempel byggts till Wee Jas’ ära, och någon okänd kataklysm hade slitit det i stycken. Världen var en storm av piskande vatten och grus. plattformen var sönderslagen och delarna utspridda med flera meters mellanrum, tempelbyggnaden var halvt raserad.

Xan’tas kastade sin teleportationsformel (är inte svenska ett äventyrligt språk så säg?) och Cariann, Trillian och Ravianna kastades tillsammans med trollisen genom Ethereal Plane och rematerialiserades 50 meter bort, vid kanten av tempelbyggnaden. Det dröjde inte länge innan de hade full koll på omgivningen, ett altare längst bort i byggnaden var platsen där sfären skulle tankas, bland bråten låg Zax Griersson, uppenbart livlös med sfären vid sidan om sig, och bara ett fåtal tiotal meter bort rusade 3 stycken gigantiska varelser av rökfylld luft vrålandes rakt mot spelgänget. Oh, visst ja, de kunde även se en gigantisk vortex av luft och vatten en bra bit bort och nedanför sig. Det såg iget bra ut att fall ner i den, så det var alla överens om att inte göra.

Trillian och Xan’tas drog sig genast in i templet, medan Ravianna och Cariann lämnades att ta hand om de tre luftvarelserna. Xan’tas agerade support artilleri och lobbqade spells mot dem och lyckades eliminera en tredjedel av motståndet.

Trillian sprang fram till Zax och försökte plocka upp sfären, men då hårdnade Zax’ grepp om den och han bad stönande Trillian om hjälp. Trillian, som den omtänksamme helare han är, tänkte att ”äsch! Dör han kan vi alltid ressa honom senare.” och så ryckte han till rejält en gång och fick loss sfären.

Då kastade sig ”Zax” upp och hans form förändrades framför Trillians ögon. Om de tre varelserna verkade fruktansvärda och mäktiga så såg denna sju resor värre ut. En massiv massa av rök, sylvassa stenpartiklar och luftmateria stormade runt i varelsens inre. Dess stora svarta klor och tänder såg, liksom hela varelsen, genomskinliga och immateriella ut, men inför Trillians ögon så solidifierades varelsen och uppgav ett skratt som lät som en tjutande stormvind. De tre andra varelserna var Belkers och detta var deras ledare.

Ravianna hade fullt sjå med att nita sin fiende, medan cariann lastade pilar laddade med magisk sprängkraft (hon har ett ypperligt magiskt föremål som ger alla projektiler egenskapen att de exploderar vid träff och ger +3 skada, för att inte säga ka slå lock för öronen på målet) Eftersom hon numera fått upp hastigheten på sin trä-gatling så lät hennes attack som en brisad. En Belker slåss lite ojuste då den, förutom sina vanliga klo, smash, drämm och gnask attacker, också kan sänka sig över en fiende och innesluta den i sin kropp samtidigt som stormen och elementarkrafterna river och sliter i dig för att du ska andas in dess materia. det är nästan omöjligt att låta bli att dra efter andan när man är fången där, och det är då obehagligheterna börjar på allvar, för när du andas in lite av elementaren så solidifieras den innuti dig, klor växer ur den lille krabaten och den börjar slita sönder dig innifrån, likväl som utifrån. En rotfyllning är en söndagsutflykt i jämförelse, och både Ravianna och Cariann fick smaka på denna behandlingen. en sista kraftansträngning gav dessa Belkers så pass mycket skada att de inte längre var intresserade av att leka med våra hjältar längre.

Annat var det med ledaren, som rockade friskt. Den hade lite specialare för sig, men som alltid så hade hjältarna ett rejält övertag i och med att de hade en fuskig magiker med sig som läst reglerna ungefär som Fan läser Bibeln. The Boss Belker fick bita i gräset, eller hade fått bita i sagda gräs om det funnits något, men då detta är ett plan bestående av luft, lite sten och vatten, och attans så lite jord eller för den delen gräsfrön, så fick den nöja sig med att bita i vad som fanns till hands. Inte för att den brydde sig, men troligtvis, djup innom sig, så längtade den efter gräs just då.

Gruppen, rejält illa tilltygade, samlade ihop de stackars munk-ungdomarna som drev omkring i vindarna efter att ha varit betydligt mindre lyckosamma mot Boss Belker, och de fann även den riktiga Zax Grierssons kropp begravd under stenmassorna. Sfären fylldes och hela klabbet transporterades tillbaka till portalen medelst viljestyrka. detta bör förklaras närmare tror jag, men vi gör det enkelt och säger som så att det finns inget upp, ner, höger eller vänster i ett elementar plan, bara de riktningar man själv sätter som referens. Det går alltså att ”falla” uppåt och sedan bestämma sig för att sakta falla nedåt för att bromsa (och naturligtvis går det att falla åt vilket håll som helst, bara viljestyrkan finns där). Ravianna hade lite problem med detta och det var nära en ny katastrof, men den undanvärjdes i sista sekund. Gruppen kom ut ur portalen And there was Much Rejoycing!

System Mara beklagade Zax Grierssons död, liksom ojjade sig över att de unga skulle behöva dö. Xan’tas fick en flipp och krävde tanten på ”ALLA ERA SCROLLAR ANNARS KAN NI ALLA Gå UNDER BäST NI VILL!” och sedan smällde han till den gamla damen rakt över truten så hon studsade in i väggen. Den gamla damen skakade och grät, men Xan’tas var obeveklig, och ingen av de övriga gick emellan heller ska sägas. De ansåg väl att nunnan inte visade tillbörlig respekt, gav dem tillräckligt med creds, eller levererade hela lösningen till dem på ett silverfat. Hon hade gjort sig skyldig till att lita på mäktiga äventyrare, visa i stridskonster på ett sätt få dödliga kan mäta sig med, vana att emotstå faror ytterst få lyckats överleva. Men, det är ju klart, även om en stark man kan lyfta 250 kilo innebär ju inte att han är ivrig att göra det jämt, och gruppen VAR ganska skakade, för de visste att det de just gått igenom skulle kunna räknas till det lättaste i detta uppdraget. det är nämligen ytterst svårt att andas både jord, eld eller vatten utan hjälp, och hjälp var just det Xan’tas efterfrågade. han är inte vidare taktfull, den där trollkarlen, men man måste väl förlåta honom. Alviskt temperament och allt det där. (Vad f*n snackar han om?! Alviskt temperament? Vad är det?!)

Den goda systern gick, trots svidande kind, med på att skaffa fram scrollar som kunde ge åtminstone ett begränsat skydd mot elementens krafter, under begränsad tid. Det fanns helt enkelt inte några scrollar eller så kraftfulla magiker som Xan’tas krävde. Xan’tas stormade ut för att försöka finna en lösning på sitt problem på egen hand.

Syster Mara hade inte tid med att verka sårad, tiden var mycket knapp om staden skulle gå att rädda alls. Hon helade så mycket hon orkade och sedan var det dags att knalla in, utan Xan’tas denna gången, i Earth Elemental Plane, men inte utan rekognisering, så de fotade in Balder ensam och väntade en kvart för att se om han kom ut igen (Jepp, Balders spelare var inte på plats denna kvällen.). Balder kom ut och hade inget speciellt skrämmande att rapportera. ha hade träffat några dvärgar som stod och högg i en gruva, stället låg under jord, inga överraskningar där, med det var väl upplyst och inga faror såg ut att hota. Dvärgarna verkade vänligt sinnade, om än ganska så överraskade, när Balder dök upp helt plötsligt.

Nåja, hej och hå in vi gå, gruppen stövlade in genom den grönt pulserande portalen och hamnade mycket riktigt på en stenplattform. Dvärgarna, en 15-20 stycken utplacerade vid väggen i denna stora underjordiska grottkupol, blev ännu mer överraskade denna gången då gruppen som dök upp inte såg ut som några varelser de någonsin sett, med tanke på att de levt hela sitt liv i dessa mörka gångar, eller bland andra dvärgar under sina berg när de hade semester (ungefär vart 10:e år tog de sig en fridag, men bara om de verkligen kände att de behövde den). Gruppen började lugnt och fint ladda sfären där uppe på sin plattform, 3 meter över grottgolvet, men naturligtvis kunde det inte gå så här lugnt till.

Lagom tills att portalen slutit sig och dess glöd dött bort kom en hysterisk dvärg inrusandes från en yttre korridor. uppenbarligen höll något han kallade ”Lavamasken” på att rasera gångar och döda gruvarbetare, och vad värre var, den var på väg hitåt, så nu var det dags att lägga benen på ryggen, pronto! dvärgarna släppte vad de hade för händerna och började rusa ut, men det var försent. Med ett väsande och ett dån exploderade ena väggen och salen fylldes av sylvassa glödande stenprojektiler. Flera av dvärgarna blev perforerade men våra hjältar klarade sig fint uppe på sin plattform. Varelsen, ”Lavamasken” (egentligen en Magmal Horror, ett tentakelförsett odjur bestående av smält sten med ett armor av stelnad sten och metall. I sprickorna kan man se dess glödande inre och hettan som strålar ut från den är tillräcklig för att smälta stenen den berör, eller antända t.ex. spelgubbars hår och kläder. dess mun är rader på rader av sylvassa kristalliska tänder och den är stor nog att svälja dig hel och låta dig bakas i dess buk. Ingen trevlig död det där, men attans så populär bland vår världs anhängare av Kali).

Dvärgarna som inte hann ut sprang omkring som små sprikande tomtebloss i grottans mörker, och när det inte fanns fler dvärgar att krossa eller äta så riktade ondingen sin uppmärksamhet mot godiset uppe på plattformen. Varelsens tentakler sköt ut mot våra vänner och den avslöjade att den besatt åtminstone viss form av intelligens då den valde att anfalla en fiende med varje tentakel. Hettan den utstrålade var otrolig. Cariann lobbade sprängpilar för glatta livet medan Ravianna högg loss på tentaklerna med sitt mäktiga tvåhands svärd. Balder satt ihopkrupen och gjorde sig så liten han kunde medan han skötte sfärens reglage och fyllde sfären med energi, och Trillian började sjunga ”Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett på Allt Ni Gör!”-sången. Ravianna lyckades med en grymt mäktigt hugg ocyh kapade en tentakel, en som mycket snabbt kramade livet ur Balder för tillfället, och den föll ryckande ner på golvet och fortsatte att utstråla så mycket värme att den smälte både sten, malm och, tänkte Balder, kanske en viss viktigt sfär. Balder tog apparaten under armen och hoppade vig ner från plattformen och drog sig så långt bort från monstret som han kunde. Gruppen tog en ohemul massa stryk men lyckades till slut nedkämpa Magmal Horror’n.
Det var omöjligt att ta sig ut ur grottan utan att komma alltför nära det döda stekheta monstret, så gruppen valde att fylla sfären och återvända till Elementar-hubben.
Medan de fyllde på sfären så hörde de ett kraschande oljud och något som såg ut som en låda kom sakta gående mot dem. Det visade sig vara en Modron, en av de varelser som en gång hjälpte den store magikern och artifaktmakaren Khyber Mercane att skapa och underhålla den gigantiska maskinen. Den kunde inget språk vårt gäng behärskade, och de tänkte definitivt inte använda sig av den sista laddningen i sin Ring of Communications för att göra det enkelt för sig. åh, nej! Det hade varit…för lätt. Istället spenderade de tid med att förstå att varelsen kallade sig för ”Slag” och andra trivialiteter. De lyckades efter en lång stund åtminstone få ur modronen lite info, bland annat hur man öppnade portalen till Fire Elemental Plane. När de talade som bäst så öppnades portalen och gänget drog sig tillbaka.

Och sedan följde det vanliga gnället om hur fruktansvärt SYND det var om dem alla, hur ONT de hade, hur SåRADE de var, och allt det där vanliga de kör med för att driva upp loot-frekvensen. Deras klagan föll för döva öron och snart nog var gruppen helade och hade 30 minuters skydd mot Fire kastade på sig. De var definitivt skeptiska till att gå igenom portalen, som denna gången var ett inferno av eld.

De kom ut på en plattform av sten, något de började vänja sig vid nu. Omgivningen var däremot ganska så mycket mer skrämmande. En värld av eld, himmlen var en pulserande massa av eld, plattformen de stod på vilade på en 100 meter hög piedestal vars for befann sig någonstans nere i havet av eld under dem. En hel stad av mässing, den legendariska City Of Brass, sågs på flera mils avstånd, dess sillhuett dallrande i den heta luften som verkade vara på gränsen att antändas även den. De hade skydd mot elden, men luften de andades var så het att den klöste sig ner till deras lungor. Att existera här skulle vara totalt omöjligt utan ett heltäckande skydd mot den förtärande elden och hettan. Vatten finns inte….

Vid den stora plattformen var ett skepp av mässing förtöjt. Skeppet var av den sort som används här för att segla på den heta luftens strömmar. Vid skeppet, på plattformen, stod 3 stycken reptiler på två ben, så kallade Flame Brothers, och vad värre var, deras hjälpreda – en gigantisk Hellfire Golem (Jepp, här duger ingen vanlig Fire Golem inte, och förklaringen till detta är både lång och komplicerad om man inte är väl insatt i hur saker och ting fungerar här, men vi kan ju kort och gott säga som så att; om du vill ha ett vapen av eld, se då till att det kan skada folk och ting som ser elden som en naturlig del av vardagen och har totalt skydd mot den – Ta-Daa! Hellfire! Den brinner med en rent ut sagt glöttig hetta som inget skydd klarar och till och med elden skyr dess skinn.)
Reptilerna blev ganska chockade av att vår glada grupp av Skojfriska äventyrare helt plötsligt dök upp (ett återkommande tema, jag vet, men ett jag kan ha oändligt kul med i detta äventyret och det ger mig all anledning till att helt omotiverat anfalla spelarna med vad jag än har till hands, heheh), så de kastade sig snabbt ombord på sitt fartyg, kapade mässingstrossarna och drog iväg. De gav dock sin ytterligt imponerande golem en enkel order först -

”Eh, Grazzkk, vill du vara snäll och döda de där inkräktarna lite snabbt?”

Och Grazzkk var inte sen att lyda. En Ball Of Hellfire senare stod kläderna i ljusan låga och striden var i full gång. Det gick snabbt upp för gruppen att det enda som kunde skada kolossen var Raviannas tvåhands svärd kombinerat med hennes legendariska styrka. De övriga kunde bara andlöst se på medan Ravianna skrikande kastade sig in i striden, elden omslöt henne gång på gång och skadade henne allvarligt. Det var en fruktansvärd syn för hennes vänner att beskåda, men också faschinerande att bevittna detta möte mellan två fruktansvärda motståndare. Raviannas svärd högg in i varelsen och fick den att stappla lite, men just som allt såg ut att gå vägen skedde det som inte fick hända…

Ravianna tog i för alla förorätter som gjorts henne sedan barnsben och svärdet gled ur hennes händer och det seglade över kanten och började sin långa väg ner i det förtärande eldhavet. Hon trodde inte sina ögon. Hon vrålade ut sin plåga och förbannade ödets gudar (dvs. spelledaren) för att de slitit svärdet ur hennes händer ännu en gång istället för att låta henne själv spetsas på det. även om hon varit genomborrad av sitt eget svärd hade hon kunnat slåss vidare genom att krama infernot, men även det förnekades henne. Det gjorde henne aggressiv. Hon började knuffa och putta den nästintill orubbliga golemen, hennes händer sprack i värmen men hon ignorerade smärtan. Centimeter för centimeter kom den närmare kanten, och till slut tog fotfästet slut….

Trillian såg svärdet segla genom luften och över kanten. Han insåg att deras hopp helt skulle vara ute om Ravianna inte kunde svinga svärdet, så han kastade sig dödsföraktande mot kanten och såg svärdet singla ner mot sin upplösning i stålbadet långt nedaför. Med hjälp av en enkel formel sköt en magisk hand ut på måfå och försökte greppa svärdet innan det försvann för långt ner och utanför dess begränsade räckvidd. Osannolikt nog lyckades manövern och svärdet verkade hänga i luften, värmen rev i Trillians lungor och fick tårarna i ögonen att förångas. Utan skydd hade sannerligen denna, förvisso mycket vackra, alv förgåtts i ett ensligt ”Fjupp!”, precis som han hade förutspått. Alltmedan striden rasade vidare mellan Ravianna och constructen, och medan Balder alltjämt arbetade med att fylla sfären med energi, flyttade svärdet sig mödosamt och plågsamt uppåt.

Hellfire Golemen hade inte längre fotfäste för sina fötter och med en sista kraftansträngning kastade Ravianna monstret mot den brinnande graven. I samma veva fick Trillian upp svärdet och såg först nu att kampen faktiskt var över, att de stod segerrika ännu en gång, mot alla odds. De skrek som galningar av glädje, hoppade runt som barn, och glädjetårarna flödade och förångades på deras kinder.

Glädjen förbyttes snart i panik när de först såg Carianns allvarliga min och sedan följde hennes pekande finger mot horisonten. Tre skepp fulla av Flamebrothers och tre stora Hellfire Golems, en per skepp, var på väg mot deras plattform. I deras skick, och med tanke på hur illa det höll på att gå mot en ensam golem, så var det ingen tvekan om att spelet var över och att de nu kunde börja räkna sekunderna de hade kvar att leva.

De blev omringade och en golem, ännu större än den de just slagits mot stod framför dem redo att få kommandot att slita sönder dem. De försökte svälja, men deras strupar var snustorra. Då hörde de det vackraste de någonsin hört, en knastrig väsande stämma som talade deras eget språk, och den tillhörde kaptenen på den största båten. Snabbt som ögat smackade Trillian på sig sin nya Moustash Of Serious Bluffing (+30) och förde gruppens egentliga talan. Inte för att gå in på detaljer, men det visade sig att dessa varelser inte var någon närmare vän till Khyber Mercane, som tidigare varit här och rockat loss ganska så hårt när han tankade sina sfärer. Lyckligtvis var vårt gäng ”här för att försöka finna kräket och en gång för alla tysta hans glappande trollkarlskäft” Sådant tal föll i god eld hos kaptenen, som i så fall kunde gå med på att släppa iväg hela gruppen efter derastankning till det facila priset utav Alla Deras Grejor. Trillian snirklade sig ut ur detta också, och de lämnade fire plane med några förvirrade eldreptiler och arbetslösa hellfire Golems bakom sig, och de fick med sig alla sina grejor och en fulltankad sfär. De lovade varandra dyrt och heligt att det skulle dröja innan de besökte det stället igen.

Gruppen kom ut genom portalen och deras kläder var nästan helt bortbrända, Raviannas hår hade krullat sig i värmen. Lord Xan’tas var fortfarande borta och hade ännu inte kommit tillbaka. Gruppen astade sig på golvet och ropade efter mer helning från System Mara, som vid detta laget var helt slut av pärsen. Nu återstod bara en enda portal, och trots att kontrollerna var osannolikt komplicerade så lyckades de räkna ut hur man skulle gå tillväga för att öppna den. När de blivit lite läkta och fått sig vatten att dricka fanns det ingen tid att förlora. De fick lite Waterbreathing på sig och gick in genom portalen som liknade en stormande vattenyta.

De kom ut på en rund, ganska liten och klaustrofobisk plattform, kanske 3 meter i diameter. De var inneslutna i en luftbubbla som såg väldans bräcklig ut och de ville inte direkt testa hållbarheten. Ett blått hav utan slut omslöt dem. Hela denna existens består utav vatten, det finns ingen botten eller yta. Bara en sån sak kan få en stackars landkrabba att få panik.

Intill denna oas av luft fanns en gigantisk virvel som sträckte sig upp och ner så långt ögat nådde. I utkanten av denna virvel kunde de se stora fiskar glida genom vattnet, men här utanför denna bubblan fanns det bara små nyfikna firrar som glodde på gänget med förundrade ögon. Balder blev utvald att sköta tankningen, som måste ske utanför den skyddande bubblan. han knöt ett rep (spelare har alltid rep med sig, oavsett vart de befinner sig. De kan ha balklänning på sig, men på nolltid producerar de ett 30 meters grovt rep från ingenstans. Jag har sett det hända, men kan inte förklara det.) kring bubblan och sedan om sin midja, vidare till Ravianna, Trillian och Cariann. Sedan var det dags för The Moment Of Truth. Balder pressade sig försiktigt genom det tunna höljet medan de övriga klamrade sig fast vid golvet bäst de kunde för att inte ryckas med om det var strömt utanför. Det var det, men en klase Rings Of Spiderclimb räddade dagen. Balder fick panik när han kände att han inte kunde hålla andan längre och det första andetaget vatten var fyllt av dödsångest. Obehaget gick snabbt över och han märkte att han visst skulle överleva detta. han satte snabbt igång sfären och manövrerade reglagen som om han inte gjort annat i sitt liv. Men, som alltid, så lätt skulle det alltså inte gå. En titanisk skugga närmade sig Balder bortifrån virveln, lockad av de trevliga blinkande juvelerna som indikerade att sfären höll på att fyllas (jo, det var dags att avslöja att sfärerna var rena diskokulorna, om nu någon trott något annat). ”Fisken” satte fart mot sitt byte och anföll som den alltid gör, stångandes för att bedöva och sedan sluka. När den kom närmare kunde de se att det var en monstruös ålliknande varelse, säkerligen över 20 meter lång och supermassiv. Dess huvud var täckt av granithårda plattor och det slog gnistor mellan dem. Balder träffades….riktigt….hårt.

20D6(!) skada senare (GM glömde de extra 10D6 electrical, men Balder förlåter nog honom) så var Balder en påse gelé som omtöcknat guppade runt i ändan av ett rep. Smällen satte gruppens styrka på prov, ett prov de klarade med bravur. Sfären hade klarat sig. Cariann skred supersnabbt till handling och förvandlade sig till…EN BUSKE!! Genialt eller? Ingen fisk vill väl äta en buske, hehe. En formel senare gjorde balder till en högst osmaklig måltid och behemothen gled runt sfären ett varv och simmade sedan snabbt tillbaka mot sin virvel och riktig mat för en fisk. Balder vaknade till liv och kunde slutföra tankningen lagom tills portalen öppnades och de kunde färdas hem igen.

Balder blev läkt och sfärerna sattes på sin plats. Maskinen drog igång och det ljudliga mullret från bergen avtog nästan omedelbart. Juhupp, dags att gå upp och beskåda förödelsen.

Och dags för mig att sluta blogga, för nu är det dags för en ny spelomgång.

Men, såklart inte Xan’tas var död!

Det visade sig att, visst, när vi levlade så knallade trollisen upp till lvl 17 ”plus lite

XP till”. När han låg där i en trasig och blödande hög, ville han veta exakt HUR mycket XP

till.. Han hade inte såååå långt kvar till nästa level, menade han ….

Och, jodå, XP räckte till en level till visade det sig vid en mycket närmare räkning. Det

gjorde honom till lvl 18, gav honom en tärning KP till. Resultat=han dog inte, men närmare

har han nog aldrig varit, hehe.

Balder drog varelsens uppmärksamhet till sig heroiskt genom att skjuta pilar i strid ström

mot den. Till sist, efter flera sekunder alltså, så purknade den till och då den farligaste

fienden redan låg där ”död” (för tillfället), så upptog infernovarelsen jakten på en stycken

Balder. Han blev naturligtvis en aning eftertänksam när han såg hur Xan’tas såg ut och hur

snabbt det hade gått, och under bråkdelen av en sekund såg han sitt liv flasha förbi. Det

var ganska kort och filmen var snart slut. Det tyckte han inte dög alls, så han gjorde det

enda raka. Han la benen på ryggen med varelsen skrikande efter sig.

Nu insåg Balder sitt predikament. Hur flyr man från ett sånt här monster när man befinner

sig i en hamn med stora öppna ytor, och fienden flyger och ser troligtvis perfekt i mörkret?

Jo, man slår på sin patenterade BalderVision, finner en antydan till ett brunnslock av trä

och hoppar jämfota ner genom det. Han landade hårt några meter ner, han befann sig i en stor

spillvattenstunnel, kom snabbt upp på benen och började springa mot dess öppning, och när

han väl nått den så var det enkelt för honom att kravla sig upp till markplan igen.

Under tiden kastade Trillian en mäktig formel som återställde Xan’tas till full vigör, och

nu var han r-i-k-t-i-g-t sur.

TIMESTOP! (4 rundor)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Flesh to Stone på en random unge som nu försökte klättra ut och anfalla gänget.

Sen gick tiden igång igen och saker hände ögonblickligen.

Varelsen befann sig plötsligt vara föremål för tre STORA klot av ren jord-materias kärlek.

Dess kropp pulvriserades bokstavligen till allas stora glädje. Trillin bröt ut i sång…

DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON, WICKED DEAMON
DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON’S DEAD! HA!

Vakter tillkallades, ungdomarna forslades till arresten, och gänget avlade rapport om det inträffade. Ja, alla utom Balder, som smög iväg direkt efter striden. Han hade lite..hmm..egna grejor att se till. Saker som inte behövde några extra ögon.

Nåja, sen bar det hem till Resturang & Gästhus Svävande örnen igen, och några dagar förflöt.
Det var inte utan att folks uppmärksamhet börade gå gänget på nerverna. De hade blivit något av lokala celebriteter efter deras insats mot vampyrerna och nu kunde de inte gå längs gatan utan att folk kom fram till dem och vill prata, de såg sina ansikten på affischer och till och med små dockor med deras liknelse såldes i gathörnen. De var vana vid att existera lite inkognito, och detta var raka motsatsen. Lägg till att Magister Marius Stromgald gjorde vad han kunde för att få dem att ta anställning i staden, antingen som rådgivare eller tränare eller soldater. Adeln ville ha dem med på sina fester och tepartyn. Ravianna testade ett sådant, men de snorkiga stroppkärringarna föll henne ej i smaken. Kanske det var för att hon redan ätit? Det får vi aldrig veta. Ravianna flydde så fort stegen bar när ingen såg, och nu var det dags att bege sig ut ur Waterdeep, åtminstone ett slag eller två.

Gänget avslutade sina affärer i Waterdeep, packade vagnen och begav sig ut. Redan i stadsporten märkte de att de var bevakade. En lång och bredaxlad alv iakttog dem intresserat, och när gruppen singlat slant om vilket håll de skulle bege sig, började alven förfölja gruppen på avstånd och till fots. Norrut fanns en stor hamnstad kallad Porthaven, och det var dit de var på väg. De hade fått höra att det skulle löna sig att slå ett öga på det stället, och gruppen Lord Xan’tas’ Loyal Xenophobes behövde knappast större incentiv.

Till slut, när de efter ett par dagar ute på vägen slog läger intill vägkanten och grillade dagens fångst, kallade de till sig alven som låg och tryckte i ett buskage en bit bakom dem. Alven kände att spelet var över och han övergav sitt ”gömställe”

”Dessa äventyrare besitter förmågor som vida överstiger auktoriteten de utstrålar” tänkte han, när han släntrade fram till dem snabbt och smidigt som bara alver kan.

Alven presenterade sig som Onyx Deathcure, livvakt åt borgmästarfamiljen Raegal och han förklarade att han varit i Waterdeep för att finna lösningen på ett mycket allvarligt problem. Naturkatastrofer hotade att totalt förgöra Porthaven, vulkanutbrott, jordbävningar, tidvattenvågor och plötsliga jättestormar.

Porthaven hade förr, för 300 år sedan, varit en mycket hård plats att leva på men folket där hade trotsat naturkrafterna och strävsamt hållit sig kvar vid den naturliga hamnen. Sedan så, en dag, kom en mystisk främling till den lilla staden, och han rördes av att folket inte gav upp trots att allt verkade vara emot dem. Han tog på sig att göra livet lättare för folket som vunnit en plats i hans hjärta, och han lyckades verkligen med sin uppgift. Värdret blev lugnt och fint, och bergen slutade med sina uppror. Porthaven blomstrade och blev en riktigt stor stad och en utomordentligt viktigt hamn i annars mycket farliga vatten. Det hade varit lugnt, tills elt nyligen. Först var det bara små skalv, knapps märkbara i marken. Vinden tog i lite mer för varje dag och vågorna började gå höga igen. Då Porthaven alltid varit känd för att ha ett lugnt vatten hade många valt att bygga sina hem nära vattenlinjen. Dessa hem hade översköljts en natt av en speciellt stor våg, och flera liv hade gått förlorade, liksom de överlevandes hela hem. Onyx kände historien om den mystiske vandraren från historier, och då han talade med borgmästaren om saken så fick han i uppdrag att försöka finna ut vad som hade gjorts den gången för att lugna ner naturen. Onyx hade fått reda på främlingens namn och att det hade att göra med en maskin av något slag, men inte så mycket mer och nu började tiden ta slut och han måste bege sig tillbaka till sitt hem. Hans drömmar hade varit mörka på sistone, och han befarade det värsta. Han hade även lyckats få reda på att templet för Wee Jas troligtvis innehöll svaret på gåtan och dess högsta präster troligtvis besatt svaret men inte avslöjat det. Typiskt för Wee Jas, menade Onyx Deatyhcure (som på sin klädnad hade tecken som antydde att han satte sin tillit till Solonor Thelandira och därmed troligtvis var ytterligt skicklig med sin båge och också en utmärkt jägare då detta ingår i den religionen). Wee Jas prästerskap är fåfänga till gränsen till dumhet, och om det skulle vara så att någon i templet varit på något sätt involverad i det som händer nu så skulle deras läppar vara än mer förseglade än normalt. Wee Jas anhängare är heller inte rädda för döden i någon större utsträckning, så det försvårar ju en aning. Och så all den magin som säkert huserar i templet…. det kan inte vara bra med så mycket kraft under ett och samma tak, menade Onyx.

Något i alvens stämma föranledde Xan’tas att känna stress. Det kändes som om tiden faktiskt inte skulle räcka till och att det skulle vara försent när de väl anlände till Porthaven. Det var fortfarande 3 dagars resa till vagns. Xan’tas reste sig upp och vävde en komplicerad formel, ljuslinjer spreds från hans fingertoppar och vävde en vacker portal. Han öppnade den och de alla såg till sin förvåning att dörren ledde in i något som såg ut att vara ett förrådsrum i ett stenhus. De körde in häst och vagn lastad med allt de inte behövde just nu, sedan teleporterade Xan’tas hela gänget till stadsgränsen i Porthaven.

Synen som mötte dem var ofattbar. Vågor höga som hus slog in över en totalförstörd ham, rök och eld spyddes ut från berget i närheten av stadens norra del. Vidarna blåste med nära nog orkanstyrka här, och kylan skar genom märg och ben. En stor folkskara var samlade nere på centrumtorget och man kunde se skimmret av portaler som öppnades och se folk forslas in i dem, men dessa få portaler skulle inte kunna rädda dem alla. Xan’tas teleporterade gänget vidare till den stora tempelbyggnaden, och när de anlände sprang Onyx direkt ner mot torget för att hjälpa till där medan spelgänget istället gick in i templet.

Där inne mötte de en gammal nunna, som efter en snabb presentation och erbjudande om hjälp hastigt ledsagade gruppen genom komplicerade tunnlar som till slut ledde fram till en matt metalldörr. Nunnan tryckte på alla de rätta ställena och dörren svingade upp. En metall-ledjare ledde in i ett cirkelrunt rum med en sorts kontrollkonsoll i centrum. Fyra andra gångar ledde ut från centrum och avslutades i portaler medan en femte slutade i en hel hög trälårar och bråte.

Fortsättning följer inom kort…..daxx att spela igen.

Så sugigt!

Här har man en blogg, och så använder man den inte…

Sorry för att jag inte skrivit på så länge, trots att det hänt så mycket i spelet. Ni vet hur det är. Man skjuter på det, grejor kommer ivägen, intressantare saker poppar upp stup i kvarten, trots att det ju faktiskt är riktigt kul att skriva rollspelsbloggar. Jag vet inte, men det är nog därför så många faktiskt började skriva dagbok en gång i tiden, men så få fortfarande gör det.

Det som nu följer kommer att vara en ohyggligt komprimerad, och slaktad version av vad som hände, och ni som läsare inbjuds till att själva fylla i tomrummen. Hädanefter ska jag definitivt blogga innan varje spelning.

Arrgh! Demonen kommer!

Nähä, den försvann åt ett annat håll.

Då knallar vi till Blackstaff.

Ho-hum, här sitter vi och tjabbar med honom.

Hey-Ho! Lets go!

Blackstaff köttar massor av dåliga varelser.

DING!

Vampyrerna!

Kyrkogården!

Ducka! Dörren sprängs!!

Uppliva gubben då!

Krossa urnor - Krossa Urnor mest hela dagen.

Ahh, alla vampisarna döda eller befriade.

Loot!

LOOT!

DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING

-DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING

-DING-DING-DING-DING-DING-DING.....

OMG!

Ska vi kanske ha en level-cap i alla fall?

ähh, det är väl OK att gå upp 13 levlar på en gång?

Jo....det är det väl...

Cariann=lvl 16.

Balder, Trillian och Ravianna=level 17

Xan'tas=level 18

De där två borde skaffa sig ett eget rum...

Har de inte tid med ser det ut som.

Då skaffar vi ett hus till dem.

Skaffa hus=DONE!

Här sitter vi i vår svindyra lyxvåning och badar i loot och roomservice.

På andras bekostande.

Jupp.

På den vägen var det. Ganska osannolikt att de överlevde, ännu mer att de faktiskt klarade av äventyret. Men mest osannolikt att de fick en ohemul massa XP för sitt i jämförelse lilla besvär. Vi kom ju tidigt överens om att vi inte skulle ha någon begränsning på hur många levlar man kunde gå upp under en enda sittning, men då vi hellre sitter och lirar tills bara sekunder innan folket måste rusa till bussen så finns det inte så mycket tid att dela ut XP direkt efter kvällens spel. Därför tog vi bort den. Och därför gick Cariann upp från level 3 till level 16 på en gång. Snacka om att inte kunna hantera sina egna krafter, heheh.
Spelgänget har nog inte riktigt förstått vad det innebär att vara så pass höglevlade, vilket ansvar det innebär, och vilka förväntningar som nu ställs på dem. Det kommer det snart att få reda på.

Nu satt de där med loot upp över ögonen, guld, juveler, magiska vapen och grunkor. Bland allt detta fanns det en mängd knivar, Vampiric Daggers, och med sina ondskefulla utseenden inte skulle kunna säljas till Hagfasts Begagnade Knivar & Sånt. Det fanns egentligen bara en sak att göra med dem (ja, egentligen två saker, men då att lämna dem till lagens män aldrig föll dem in så stämmer det med En sak) och det var att skicka ut Balder på en säljrunda i de lite skummare kvareren. Han hade lyckats prångla ut allt annat, vapen till vapenhandlare, juveler och guld till smyckeshandlare, växlat in mynt till större valörer, och även sålt en gammal klenod av okänt ursprung till en högst suspekt nekromantiker vars betjänt (Igor) försökte bli vän med Ravianna utan att direkt lyckas.

Knivarna, ja de sålde sig själv kan man väl säga. Balder hade flashat dem här och där under sin runda, nämnt dem i förbigående, och till slut hade ordet nått en potentiell köpare. Köparna i detta fallet visade sig vara en grupp totalt missledda tonåringar som satt i en källare i sina svarta kåpor, svartmålade naglar och läppar och med vitsminkade ansikten, där de satt och mässade runt ett altare till någon vampyrisk överhöghet. Balder fick lite kalla fossingar, speciellt när det visade sig att ungdomarna faktiskt hade de pengar som behövdes för att köpa in hela klabbet, en liten nätt affär på 150000 guld. När han luskade lite med listigt ställda frågor visade det sig att kidsen hade nog alla tagit sina föräldrar av daga. Dåligt, tänkte Balder, men som den slipade affärsman han är tog han pengarna och lämnade knivarna till sina nya ägare. De svor dyrt och oheligt att blodet skulle flyta fritt på gatorna denna natt och att kaoset skulle uppsluka allas själar – Waterdeep skulle bli en ondskans högborg, en fristad för blodsdrinkare där de svaga otrogna skulle hållas vid liv endast för att tillgodose härskarnas behov av hett flytande och färskt bloooooood.

Jehepp, ja god kväll då, sa Balder och gick sin väg.

Där kunde allt slutat och historien hade gått sin gilla gång. Tveklöst hade ungdomarna utfört obskrivligt onda dåd med hjälp av knivarna och sannolikt hade ett annat äventyrsgäng fått i uppdrag av sin spelledare att lösa de fruktansvärda brotten och infånga den eller de som stod bakom. Men icke! åh nej. Inte en chans. Glöm det pysen. Un-unh. Knappast. Händer inte. Jovisst….säkert. osv..osv..osv.

Balder och Ravianna fann sig ett gömställe med utsikt över den enda utgången från källaren. Där satt Balder i total tysthet och stillhet och bäng-stirrade (en specialitet höglevlade rouges lär sig och som ingen annan förstår sig på). Medan timmarna gick blev Ravianna allt stelare i kroppen, och till slut reste hon på sig och gick hem till de övriga.

GM NOTERAR: Här skulle spelet egentligen avbrutits eftersom klockan var mycket, men då både Balders och Xan’tas’ spelare fortfarande var spelsugna så gick jag med på att fortsätta ett litet tag till med bara dem.

Xan’tas försökte naturligtvis fråga ut henne om hur allt gått och när han fick reda på vilka som egentligen köpt knivarna fick han något som kan kallas ”Etik-noja” eller ”Samvetes-ping” och fick plötsligt för sig att ”så här får det bara inte gå till!” Han försökte flera gånger få en fungerande vägbeskrivning av Ravianna, men eftersom hon är en halv-orch och därmed intelligensmässigt förfördelad (en suktans trevlig person dock inte tu tal om den saken) så blev det mycket sånt här;

- Gick nerför en gata
- Vilken gata?
- Av sten.
- Var låg den?
- Längs husen.
- åt vilket håll gick du?
- Framåt.
- ”Jag menade, vilken port gick du närmare hela tiden?”
- ”Det fanns många portar. Många blå, några röda, men flest vita.”
- ”STADSPORT! Ravianna…. Stadsport.”
- ”Ingen”
- ”….?”
- ”Gick mot vatten i hamn.”
- ”Bra. Då är vi så långt. Och vart i hamnen gömmer sig Balder?”
- ”Bakom låda”
- ”Ganska många lådor i hamnen Ravianna. Vet du i vilken del av hamnen?”
- ”Mörka delen med många lådor”
- ”Ravianna, 99% av hamnen ser ut på det sättet. Mörkt? – Check! Lådor? – Check!”
- ”Ehhh….fanns vatten också.”
- ”Aaaarrgghhhhh!!!”

Där gav Xan’tas upp och stirrade ner på sina fötter medan han tyst räknade upp alla formelingredienser hans Generiska Formelingredienspåse kunde ge honom…. ”Svavel, ejderdun, liten träbit, stenkula, svamp, navelludd (även om han inte kunde komma på vad det skulle användas till…ännu), fiskfjäll, en tratt av koppar…” osv. När han tittade upp igen, betydligt lugnare, så hade Ravianna för länge sen tappat intresset för diskussionen och höll som bäst på att göra sig klar för sängen.

Trillian hade suttit och sjungit små kommentarer hela tiden och Xan’tas hade ignorerat honom till största delen. Nu när han själv slutat prata så hörde han vad Trillian sjöng…

”Vi behöver inte Raviannas karta”
”Vi behöver bara Trillians formler så smarta”
”Där Balder han trycker bak lår uti natten”
”Där inte nån kan se honom, utom just katten”
”Men Trillian, söt och snuttig, trevlig, go och gla’”
”Har kastat Monitor på Balder, den gäller för ida’”
”Allt vi behöver är Trillians små formler”
”För att gå direkt till Balder oc…..hurrrrrk!”

Xan’tas ryckte tag i alven och så gick de ner till hamnen, men när de väl var nära var Balder på språng.
Naturligtvis hade han nästlat sig in efter en skummis och uppdagat att det egentligen inte var så illa ställt med ungarna som han först hade trott. De var ju naturligtvis kontrollerade av en fruktansvärd demonisk, eller djävulsk, varelse.

Det blev sukt.

Det blev tukt.

Det blev Friskans, Nogans, Lukt!

(ok, den sista var väl ingen höjdare, men så är jag ju ingen Bard heller)

Striden blev ganska ensidig. Varelsen vann initiativet, rusade fram till Xan’tas och drämde till honom riktigt…hårt. Så hårt att han svimmade. Balder sköt en pil – fjutt! – och varelsen märkte knappt att den träffade mitt i prick – den fick 5 i skada, bara 190 kvar Grrrr! – Balder ryckte med sig alven och kastade sig ut. Djävulsvarelsen följde efter flygande och lagon tills Xan’tas hade vaknat och var redo för att kasta en brutal spell så vinner varelsen initiativet igen och…

Slår…ihjäl…Xan’tas!

..
..
..

Fortsättning följer imorgon…