Category — Xan’tas’ Serious Heroes

Dungeon Crawl – per definition, är att gå omkring i underjordiska gångar, rum och tunnlar, ofta på jakt efter en väg ännu längre ner till ännu fler gångar, rum och tunnlar. Ju längre ner man lyckas ta sig, desto svårare blir motståndet och desto större blir belöningarna i form av magiska ting, vapen, guld och XP. De första nivåerna är ofta mondäna, inga utsmyckningar, inga intrikata fällor eller intelligenta fiender, och absolut inga större chanser till att finna skatter av någon större kaliber. Naturligtvis finns det ju alltid undantag till denna regeln men dessa är sällsynta. Vem byggde dessa oändliga undejordiska komplex, vart kommer alla monster ifrån och vad lever de av i de kala gångarna? En populär myt är att Halaster, ond trollkarl och tidigare lärjunge till den store Elminster, är besatt av att samla på monster. Han behövde ett ställe att förvara dessa varelser på och ett sätt att testa deras effektivitet. En annan myt är att det faktiskt var Halaster som grundlade alla ungas längtan att bli äventyrare, så att hans monster fick både mat och motion. Halaster anklagas ofta för att ha spridit information om stora rikedomar, svaga försvar och egendomlig frånvaro av väktare i beryktade underjordiska skattkammare. Så snart en skattkarta blir tillgänglig, och speciellt om den kartan varit hett eftersökt länge och plötsligt dyker upp, ja då brukar det sändas både en och två tankar till Halaster. även om man kanske är medveten om att han lurar och konspirerar nere i de okända djupen under Waterdeep så brukar detta inte hindra unga och optimistiska äventyrare, och få är de som inte tror att de, just de, ska kunna överlista den gamle gaggige trollkarlen och hans monster.

Lurade!

Denna gången var det alltså dags för gänget att undersöka gångarna i sin jakt på blodsugaren. Jag skulle kunna beskriva det oändliga smygandet, letandet efter fällor, låsdyrkandet eller käbblet om vilken gång de skulle välja, men det tänker jag inte göra. Gruppen sökte sig än hit och än dit. Vid ett tillfälle upptäcker Balder att det finns levande varelser innanför en trädörr, så de ställer Ravianna framför den, sig själva bakom henne, och ber henne fota in dörrskrället, rusa in i rummet och hugga loss på allt som rörde sig. Ravianna var inte sen att lyda. Med ett vrål sparkade hon in dörren, som flög iväg och slogs sönder mot en vägg. De hideösa varelserna där inne var några Dire Rats och deras kullar av ungar. Råttorna, som bara ville bli lämnade ifred, blev övermåttan sura och attackerade prompt. Ravianna blev ett hårdsmält mål för de små råttorna, klädd som hon är i heltäckande plåtrustning. Sex råttor försökte ta sig fram mot mjukare mål genom att kila mellan hennes ben ut genom dörröppningen, fem lyckades medan den sjätte låg ryckande på golvet kluven i två delar av den mäktiga krigarinnans svärd.

De övriga fem kastade sig över Balder, Xan’tas och Trillian (det skulle varit Kariann men i ett anfall av gentlemannaskap så kastade sig han framför den unga rangern när han såg råttorna storma fram mot henne). Balder fick ta emot råtthugg och klös så det stänkte om honom, bokstavligen. Han passade även på med att misslyckas motstå sjukdomen råttorna bar på (Filth Fever). Xan’tas fick vid ett tillfälle lusten att upprepa vad Ravianna hade gjort när en fet råtta kilade mellan hans ben för att komma åt Balder bakom. Helt i extas svingade han sin långa och klumpiga stav, den fastnade i en utskjutande del av stenväggen och Xan’tas balans var som bortblåst. Han försökte rädda situationen genom att vrida kroppen 180 grader medan han föll och det resulterade i att han drämde Balder i skallen med staven. Under bråkdelen av en sekund insåg han vad han gjort, eller var på bäg att göra, men var oförmögen att hindra händelseutvecklingen. Xan’tas föll på sin stav som prompt knäcktes under hans vikt. Jepp, nog slog han en fummel alltid (och ja, Braun, magiska objekt kan också brytas sönder, och det är aldrig kul). Trollkarlen hamnade på rygg och hans självkänsla skakades en aning. Han kom snabbt upp på fötter igen och började kasta Magic Missile hejvilt omkring sig. Råttorna lyste upp i mörkret som små tomtebloss och de små missilerna skapade ett vackert fyrverkeri i en annars så trist och deprimerande grå värld.

När råttorna var avlivade fick Ravianna ett infall. Hon plockade upp en gammal liten tygsäck och stoppade ner fem råttungar i den medan hon tänkte kärvänligt på sin katt som säkerligen i detta nu smög omkring i en gränd i sin jakt på kvällsmat, eller kanske var i färd med att kurtisera en söt kattflicka.

Gruppen tog sig vidare i de vindlande gångarna och stötte till slut på ännu en dörr. Denna trädörr var av stabilare virke, var låst och verkade ha satt sig rejält. Det var mycket fuktigt här så att trädörrar sätter sig är inget mysterium, men just denna dörren verkade ha dragits igen med mycket stor kraft, och ganska nyligen också. De kunde höra ett vinddrag innifrån rummet och Ravianna drog loss ett av sina hårstrån och förde det till springan i nederdelen av dörren. Luften sögs inåt. Gruppen visste inte riktigt vad detta kunde innebära, men var åtminstone lite nöjda att de kunnat konstatera ett faktum – Luften sugs definitivt in under dörren – något de inte var så vana vid att kunna. Varje medlen av den smått anarkistiska gruppen började känna av sin egen pockande individualism, och Lord Xan’tas försökte hela tiden styra dem i rätt riktning. Magikern möttes av glåpord och anklagades för översittarfasoner så snart han antydde en eventuell fortsättning på deras väg genom tunnlarna. När han berömde Balder så tittade rougen på honom surt och menade “Och vem har gjort dig till överdomare? är du verkligen kvalificerad att bedöma mina handlingar, eller försöker du bara trycka ner mig och kuva min fria vilja?” Xan’tas gav upp, och snart nog var kaoset ett faktum.

Vid något tillfälle hörde Balder att någon eller något tog sig ner genom samma manlucka de själva hade använt sig av. De styrde snabbt tillbaka som en grupp. I entrérummet fann de fotspår av någon som gått in genom den norra dörren. Balder öppnade och en stinkande, fuktig, och kroppsvarm dimma slog emot dem. En smal tegelgång slingrade sig in i diset, och i taket hängde rep och kedjor att hjälpa den som balanserande skulle ta sig fram här. På båda sidor av den två decimeter breda “gången” fanns fåror som verkade mycket djupa och det hördes brusande vatten nerifrån mörkret.

Gruppen, minus Ravianna som valde av egen fri vilja att inte följa med, gick in genom dörren och tog sig försiktigt fram på den smala gången. Efter en svettig och syrefattig färd genom skitdimmorna kom de till ett normalt golv och en ny dörr uppenbarade sig framför dem. Här sluttade golvet svagt uppåt, och vatten rann över det slippriga underlaget. Balder fick utnyttja hela sin skicklighet för att ta sig fram till dörren utan att eventuellt alarmera den eller det som befann sig innanför. Efter en stunds lyssnande togs beslutet att Ravianna, som nu hämtats hit, skulle fota in denna dörren också, vilt vrålandes och viftandes med sitt stora svärd.

Hon axlade dörren som for upp. Hon höll på att stapplande falla då det fanns ett par branta trappsted direkt innanför dörren, men hon fann sin balans och stod nu öga mot öga med två mycket överraskade dvärgar. Den diminuitive mannen och hans hustru satt i lugnan ro och åt sin måltid och hade inte en tanke på att det när som helst skulle kunna flåsa in en jättelik gråskinnad kvinna med stora betar och ett tvåhands svärd i hugsta hugg, så man får väl ursäkta dem för att de blev en aning arga. Stämningen blev en aning hätsk kan man väl säga, men efter lite väl avvägd diplomati så lades vapnen åt sidan och hrla gänget blev invitera att suppera med värdparet Herr Finnflim (kanske en gnutta gnome i släkten?) och Fru Garvarulda (charmerande namn på en kvinna)

Tja, man ska ju aldrig tacka nej till ett gratis mål mat men det borde finnas undantag till denna regeln. Här sitter då våra hjältar, insmorda i skit och avfall, kloakvattnet dropp-dropp-droppetti-droppar från deras kläder, ätandes dvärgarnas rustika köttstuvning säkerligen innehållandes den senaste skörden av de fyrbenta gnagare man kan se frekvent här nere i tunnlarna, men detta var inget som gänget hade en tanke på. Nu gällde det att ta reda på information.

De pressade dvärgarna på så mycket info de bara kunde, och Finnflim var inte sen med att göra dem till lags. Det visade sig att de två visserligen inte trivdes så där väldans bra med omgivningarna här nere, men de var övermåttan nöjda med profiterna. Det var otroligt mycket som fann sin väg ner hit via kloakvattnet, rena rama guldgruvan om man stod ut med skiten, sjukdomarna och ohyran. Han hade sett, med egna ögon, hur skumma individer hade svävat ner från manhålet, för att sen förvandlas till en dimma som gled in under en dörr. Dvärgen gav också en massa nyttig info om tunnlarna, kloakerna och vart man bör undvika att irra runt respektive hur man tar sig lättast dit man vill komma. Gänget var småsugna på att hitta en eventuell väg upp till den fasionabla resturangen de var på när de stötte på vampyrerna första gången. De hade ju upptäckt den dolda dörren med den gamla skylten ”Vinkällare” ovanför, vilket ju ver en aning egendomligt med tanke på att de befann sig på andra våningen. Med tanke på var de nu befann sig så borde en del av dessa tunnlar gå under själva byggnaden, och kanske, bara kanske, det fanns en väg upp till andra våningen, och kanske det skulle gå att finna vampyrernas dagläger här nere.

Hur detta går får vi se om någon dag.

Om ni upplever att det saknas lite mellan denna bloggen och föregående, så har ni säkert helt rätt. Kolla gärna tillbaka senare, för just nu sitter det flera stycken författare och slipar på storyn som saknas. Japp, mina damer och herrar! Vi har äntrat en ny era, The Time of Gangblogging, och det innebär att ni slippe att läsa bara mina röriga och ibland ändlösa texter, utan får även nöjet att ta del av resten av spelgängets förvirrade versioner av “vad som egentligen hände”. Good Times Ahead…indeed.

Nu, tillbaka till historien;

Gänget steg ut i den snabbt allt varmare förmiddagen. Av morgondimman fanns blott ett eko, en tunn hinna av fukt låg kvar över de av ålder och stöveltramp nedslitna gatstenarna. Det var andra tiodagens vilodag och stadens innevånare hade klätt sig i sina finaste kläder, kvinnorna höll solparasoller i alla de färger till skydd för den alltmer stigande och brännande norrsolen. Stadens otaliga besökare satt längs trottoarerna, på stolar och tunnor på de snabbt uppslagna vattenhålen, eller bara stod längs gatorna och beskådade och upplevde den stora staden medan den passerade revy framför deras ögon. Här kunde man se den fattigaste och krokryggade gamle tjänare i sina bästa byxor och finaste skjorta stolt och mer rakryggat än vanligt gå sida vid sida med adelsmän och kvinnor som under andra omständigheter inte skulle ägnat de lägre stående ens en avmätt blick, men som här hälsade hövligt på varandra, nästan som jämlikar denna arbetsfria dag.

Ja, det var en glädjens och jämlikhetens dag, med vackert väder, inte ett moln på himlen, och alla problem försvann i takt med att morgondaggen dunstade från de nötta och slitna gatustenarna. Men, alla gator i Waterdeep har gränder, och till vissa av dessa gränder når aldrig solens värmande strålar. Där ligger oändliga nätters dagg fortfarande i stora mörka pölar, och fukten fräter på husväggarna. På sådana ställen frodas obehagen, och mer…ljusskygga element i samhället finner här en fristad, för vem skulle vilja lämna de ljusa och säkra gatorna en sådan här dag, när solen skiner och allt är fridfullt och vackert?

Raviannas, Trillians, Xan’tas’, Balders och Karianns sinnen var som daggen i en mörk gränd. Det enda de kunde tänka på, det enda som uppfyllde deras värld, var deras brinnande längtan att uppsöka dessa mörka platser och rensa ut ohyran som frodas där. I detta avseende var de mer lika de paladiner de så gärna förlöjligade, än de själva skulle vilja anse.

Gruppen hade stora behov av att vila efter det senaste dygnets hårda strapatser så de begav sig genast ut för att söka sig ett nytt boende. De behövde inte söka så värst länge innan de fick syn på två stycken som hade lediga rum. Det ena “Värdshuset Morgonstunden” såg inbjudande ut med sina sirliga sniderier kring port och fönster, medan syltan/härbärget “En Kittel Med Blod” i en närliggande mörk gränd bara tilltalade Xan’tas (faktiskt så till den grad att han funderade på att sova där ensam). Efter en snabb omröstning så blev det Morgonstunden och gänget knallade in genom den för Ravianna något för lilla dörren. Bakom en disk stod värden och log brett mot sina nya gäster och hälsade dem välkomna. Värden presenterade sig som Vizzi och var väldigt tillmötesgående när det visade sig att våra vänner ville hyra hela logementet, de billigaste sovplatserna han hade i ett rum för 12 personer. De betalade lydigt vad Vizzi ville ha och fick också hjälp med att skaffa en bra parkeringsplats för deras häst och vagn, som ju fortfarande stod intill den norra infarten till staden.

Allting på detta värdshuset verkade vara designat med småväxta i åtanke, och detta ställde till det en aning för Ravianna, som med sin rustning verkade vara en jätte här innomhus. Hon lyckades dock krångla sig upp på ovanvåningen och väl där föste hon ihop tre sängar borta vid balkongdörren, klädde av sig och kastade sig i ett efterlängtat bad. Tvätterskan gjorde ett bra jobb och Ravianna somnade nästan där hon satt. Efter badet stapplade hon tillbaka till rummet och somnade direkt när hon la huvudet på kudden. De övriga gjorde samma sak, ja all utom Balder naturligtvis. Honom skickade de iväg för att ordna upp det där med hästen och vagnen. Balder, den Evigt Penninglöse, fick ett par silvermynt så att han kunde ordna en droska till norra porten, annars hade det blivit en promenad på en styv timme om han skyndade sig lite. Väl vid porten ville stallföreståndaren också ha betalt för stallhyra, parkeringsavgift, fodertillägg, nattpassning, ryktningsavgift, och hyra av krok till betsel. Stallchefen berättade också att hästen hade varit ganska dålig i magen och därför var han ledsen att vara tvungen att utkräva en extra mockningsavgift, kostnad för magstabiliserande fodertillskott, avlusning av man och svans, mulpolering (smutsiga mular är farliga grejor), hästskokratsning, samt en motionsavgift då hästen började bli lite stel i ett bakben och behövde rastas. Balder bara stod och gapade, han trodde inte sina öron. Inte för att han var någon specialist på hästar, men allt detta lät som struntprat. Stallchefen bedyrade att så inte alls var fallet, han plockade upp en lista från en av sina fickor, konsulterade den medan han muttrande räknade på sina fingrar. Efter ett par minuter av detta…

Oj, det verkar som om jag har gjort ett litet misstag i detta fallet.

Jag menar väl det. Alla dessa avgift…

Jag glömde Första och Andra låstillägget. Vi upptäckte att er vagn lätt kom i rullning så vi placerade en speciell låsanordning vid hjulen.

Och det vill ni ha betalt för?!

Eh, vanligtvis inte, men era hjul var av en sådan sort att vi inte hade några lås som passade perfekt, och var tvungen att hyra in från andra ställen. Sådant kostar ska du veta, speciellt sommartid.

Varför sommartid?

Jo, du förstår, hjulen är gjorda av trä, och när det blir varmt och träet torkar ut, så rullar hjulen lättare.

Ja?

Ja! Och nu ser jag en sak till här. Er häst fanns vara känslig mot en viss typ av stallfluga, ja rent av blev den aggressiv så snart just en sådan typ av fluga kom i närheten, så vi såg oss tvingade att vid ett tillfälle söva er häst medan vi tillkallade en flugutrotare, och jag kan garantera att vi använde den bäste.. När varenda fluga, och dess ägg, var avlägsnade, var er häst lugn och beskedlig igen, men det innebär en avsevärt fördyrande av er stallavgift. Mac Fly är inte billig, men han är effektiv.

Hur kan det vara mitt problem om ni har flugor som stör min häst? Det får väl ni stå för själva förstår ni väl? – Balder skrek nästan nu och hans ansiktsfärg hade börjat övergå i en ohälsosam ton av lila.

Jo, i vanliga fall så stämmer detta, men denna typ av fluga finns inte här i staden, så vi var tvungna att undersöka er häst och vagn och fann då att flugans larver färdats hit tillsammans med er, och det innebär att felet var ert eget, och därmed kostnaden också.

Balders axlar sjönk ihop. Denna stallskurk rådde han inte på.

Hur mycket blir jag skyldig då?

73 guld

73 GULD?!

Ja, och då har du fått en rejäl rabatt.

73?!

Ja.

GULD?!

Precis, och om du inte betalar genast så tillkallar jag vakten så får vi låta dem avgöra om min räkning är rättvis. Hur vill du ha det, betala eller…?

Balder kände efter i fickorna och hittade ett ensamt silvermynt, men då kom han att tänka på alla de smyckena som befann sig i de fem läderpåsarna de hade befriat från tjuvarnas näste i Krukmakargränd och som nu låg gömda bland alla sakerna i vagnen i inhägnaden. Balder lyckades med hjälp av en diplomatisk manöver få tillträde till sin vagn, trots att stallägaren nu var ytterst skeptisk till honom. Balder grävde fram ett vackert armband, som säker hade åtminstone 40 år på nacken och en inskription ”Till min älskade Isobel” Balder hoppade ner från vagnen och gick tillbaka ut till Garman Hemsch, som stallägaren hette.

Du är en hård man, men kanske det är tvingat i dessa tider, sa Balder med väl avvägd stämma

Rätt ska vara rätt. Det är ingen dans på rosor att sköta om ett stall vid norra porten. Om du bara visste vad det kostar mig var tredje tiodag att ens få ha min verksamhet här, så skulle du inte vara så misstänksam

Balder förstod inte detta resonemang ett dugg.

Nå, hur det än är med den saken så har jag ett affärserbjudande till dig. Jag har inte så gott om mynt, det enda jag har är ett smycke, det enda min avlidne mor lämnade efter sig till mig när hon blev brutalt nersprungen av en skenande tjur. Meningen var att jag skulle sälja det här i staden och använda pengarna till en staty att sätta vid hennes grav, men nu ser det ut som om den saken får vänta.

Balder plockade försiktigt upp armbandet, som var invirat i en näsduk, ur fickan, vecklade upp näsduken långsamt och visade Garman smycket, men lät honom inte komma alltför nära till en början, men när han blev alltför nyfiken gav Balder med sig ”motvilligt” att låta den girige stallägaren att hålla i armbandet själv.

Hur vet jag att du inte stulit det?, sa han efter att noga ha undersökt det, och råkat se den mycket svaga inskriptionen. – Vad hette din mor förresten?

Balder anlade en högst oförorättad min

Stulit? STULIT?! Vem tror du att du talar till? Och varför alla dessa frågor? Jag ser inte vad du har med min mors namn att göra, men bara för att få slippa din fula nuna så kan jag berätta att hon hette Isobel.

Nåja, jag menade inget illa. Ville bara vara säker på att allt gått lagligt till. Det är så mycket skumraskaffärer nu på sommaren.

Jo, jag har märkt det på sistone, sa Balder och spände ögonen i Garman.

Hur mycket anser du att detta är värt?, frågade Garman utan att låtsas om Balders blickar.

Jag hade tänkt mig 100 guldmynt då det var vad skulptören ville ha för sitt arbete.

100?! Jag ger dig 50.

50?! är du inte riktigt kl… *suck* Orkar inte. Ge mig 10 guld och så anser vi min skuld till dig vara betald.

Jag ger dig sju, inte ett dugg mer.

Vad som helst, bara jag slipper se eller höra dig mer idag, suckade Balder.

Garman plockade fram en nött läderpung han haft dold under sin skjorta och började räkna upp sju stycken guldmynt. Han var noga med att inte låta Balder se hur mycket pengar det egentligen fanns i börsen, och gjorde en stor sak av att vilja göra rätt för sig, genom att högt och tydligt räkna upp mynten när han gav dem till Balder ett och ett. Balder gjorde en mental anteckning att besöka denna fullkomliga koblaffa till man en sen natt, och befria honom från varenda liten pinal han eventuellt skulle kunna komma att sakna. Balder fick gåshud av blotta tanken, men han visste också att detta var något som måste få vänta tills alla nuvarande affärer var avklarade.

Balder tog sig sakteliga genom staden eftersom han inte var så van vid att ratta ett sådant här ekipage, och mer än en gång lyckades han få hästen att svänga in i återvändsgränder. Det tog ganska lång tid för honom innan han lyckades räkna ut hur man fick hästen att backa, och ännu längre tog det att lära sig hur man manövrerar med en backande häst och vagn, men till slut, precis som alltid när det gällde Balder, så lyckades han med sin uppgift och när han kände sig säker på att gruppens grejor och häst var säkert förvarade så begav han sig tillbaka till värdshuset för att få sig lite välbehövlig vila.

GM Upplyser – Hela denna episoden med Balder utspelade sig egentligen inte In Gamus, vilket var rejält olyckligt. Just Stefan, som är spelaren som spelar Balder, har efterlyst lite ordentligt rollspelande i motsats till dungeoncrawling, men denna gången så passade han på att lämna spelgänget ett slag för att uträtta ett ärende med hemvärnet. Trist för honom att han missade detta utmärkta tillfälle till Old Skool RPG:ing, men som så ofta kan man inte både ha kakan och äta den. Stefan leker med moderna skjutvapen på riktigt, och det är inte förenligt med den ädla hobbyn High Fantasy Roleplaying, så det så. Blä!

När gruppen vilat sig, fått på sig rena kläder och ett rejält mål mat i sig… Oj, nu glömde jag ju bort en sak. Innan alla i gruppen bestämt sig för att sova ett slag så hade ju Ravianna slocknat för länge sedan. Xan’tas och Trillian bestämde sig för att spela Ravianna ett litet spratt så de limmade fast Trillian slösmustasch på hennes överläpp utan att hon vaknade. De höll på att väcka henne med sitt fnissande och gick sedan till sin meditation högst tillfredsställda och nöjda med sig själv. Ack!, dessa skojfriska små alver och deras hyss. Hade de inte varit så förbenat söta så hade de blivit krossade som flugor för länge sen, heheh.

När de övriga gav sig av till matsalen så stannade Balder kvar lite vid dörren till deras logement. Han tyckte inte om utseendet på låset. För enkelt att dyrka upp. Här behövdes en fälla! Med sina nyvunna kunskaper i fällkonstruktion, och med Trillians hjälp i form av en trollformel på en gammal scroll som medgav att man ”spelade in” några meningar i ett objekt som sedan ”spelade upp” meddelandet när utlösningsmekanismen, nåja, utlöstes. Om någon nu skulle få för sig att försöka dyrka upp dörren så kommer ett meddelande att svischa fram framför den potentielle tjuvens ögon där han sitter på huk och arbetar. Där står det ”SPRING!” och en röst kommer att spöklikt säga ”Din kropp kommer att självantända om 3 sekunder….2 sekunder….1 sekund…”. Balder har också ett sinne för humor, så det så.

När gruppen satt nere i matsalen så tittade alla närvarande med stor skepsis på Ravianna, som inte fattade ett dugg vad det handlade om. åtminstone inte förrän en bra bit in på måltiden när hon torkade sig om munnen. Man kan säga vad man vill om den stora krigarinnan, men ett sinne för humor kan hon fejka.

Alla mätta och belåtna var det så dags att bege sig ut i kvällsmörkret och låta Kariann, den självutnämnda stadsrangern, guida dem till det ställe där hon såg den egendomliga skepnaden stiga ner i underjorden. När de kom ut på gatorna hade mörkret lagt sig över staden och kvällsdimman hade gjort marken sådär onaturlig som bara tät dimma kan göra. De sista hippogrifferna med de rikaste bland rika som passagerare kom in för landning på sina plattformar högt ovan gatorna. Där i de höga tornen skulle betjänter stå och vänta på sina herrar, redo med klädombyte så att herren skulle bli exakt så presentabel den behövde vara för vad den nu var ämnad att göra. Kanske det gällde en bal, ett hemligt möte med en älskarinna, eller kanske ett ännu hemligare möte fullt av intriger på absolut högsta nivå. Vem vet vad dessa varelser gör för att fördriva tristessen från sina bortskämda liv? En sak är säker, vårt gäng ägnade dem inte en tanke, så vi lämnar hela grejen genast.

De kom fram till den väl dolda luckan i trottoaren. De lyfte av den när inga vakter fanns i närheten och tittade ner. Det var drygt 4 meter till botten och en stank av avlopp slog emot dem där nerifrån. Ravianna hakade fast sin änterhake i gatukanten och sedan tog de sig ner snabbt som ögat. De hann precis dra igen luckan innan en patrull fick syn på dem.

De befann sig i ett rum med fyra rostanfrätta dörrar. De stod på en plattform och på båda sidor av dem gick djupa rännor med en lucka i båda ändar. Både väggar och golv var insmetade med kloakavfall, som om det varit översvämning här nyligen. Just som de konstaterade detta så startade en maskineri någonstans norr om dem och luckan lyftes. Kloakvatten började forsa fram i den ena kanalen, men något verkade hindra den andra luckan att öppnas och nivån steg mycket snabbt. Ravianna kastade sig snabbt ner i smutsvattnet och började rycka och slita för att få upp den, men förjäves. Den satt som berget. Stärkt av utsikten att drunkna i skit, kastade sig även Balder ner och hjälpte Ravianna så gott han kunde, tätt följd av nykomlingen Kariann, som trots att hon var helt grön ville visa att även hon kunde vara en tillgång. Tillsammans lyckades de att öppna luckan och nivån sjönk undan sakta. De båda alverna hade stått som paralyserade och skräckslaget sett hur vattnet krupit närmare och närmare deras skor. Xan’tas hade gjort sig beredd att kasta Dimension Door för att fly detta öde, och Trillian tänkte använda sig av sin Ring of Spider Climb för att ta sig uppåt längs väggen. Nu slapp de anstränga sig i onödan. De tre som slitit upp luckan tog sig upp på plattformen, betydligt smutsigare och stinkande än de varit bara minuten innan. Bortom luckan de öppnat hördes nu ett ilsket vrål från någon som inte alls var glad över att få en massa kloakvatten forsande in. De kunde inte urskilja något egentligt språk så de kände sig tvingade, som bara äventyrare gör, att undersöka saken närmare.

Gruppen består nu av fyra stycken level 10 karaktärer, och en level 1. Hur ska detta gå? Tja, jag har gett dem en morot. Om det skulle gå så illa att den nya tjejen skulle dö, och de kunde ha förhindrat det, så kommer de alla att förlora en level för varje level hon är vid tillfället, fram till dess att hon är kapabel att ta hand om sig själv, om si sådär 5-6 nivåer.

Dörren var inte låst och Balder såg inga möjligheter att ha en fälla på den, så Ravianna satte igång med att knuffa upp den. Under tiden hon kämpade med den såg Kariann att det gled upp flera blöta och svarta skepnader ur vattnet. Galna jätteråttor kastade sig skrikande över den nybakade äventyraren som plötsligt befann sig i sitt livs strid. De tre råttorna klöste och högg medan hon febrilt försökte hugga bort dem, dock utan att lyckas. Råttorna sänkte sina tänder i henne gång på gång och Karianns livsblod lämade henne i strida strömmar. Hennes skrik tycktes egga odjuren som gjorde sig redo att avrätta sitt byte genom att sikta in sig på den vita mjuka halsen. Ravianna hade dock ett och annat att säga till om i saken, som ju brukligt är när det gäller henne. Raviannas svärd sjöng och råttorna klövs på mitten. Det var inte en jämn kamp. Ravianna hoppades att hon inte hade trampat kariann på tårna genom att hjälpa till, men hon behövde inte bekymra sig så mycket. Kariann var lycklig att vara vid liv. Hon hade döpts i eld och klarat det. Nu fanns det inget hon inte skulle kunna möta rakryggat, åtminstone så länge hon hade Ravianna vid sin sida. Trillian lät sin helande magi flöda över den unga kvinnan och henns sår slöt sig. Ingen av de närvarande kunde tröttna på synen av detta.

Nu var det dags för Balder att göra sin grej. Han smög så tyst och försiktigt han kunde in genom dörren, nedför korridoren innanför och fram till en öppning i väggen. I rummet innanför kunde han till sin fasa se ett jättelikt trolliknande monster lufsa omkring bland bråten som flöt omkring i kloakvattnet. Bråten bestod av allehanda saker. Flaskor, små askar, grejor denna varelse av någon anledning fann viktiga att ha, och som nu kanske förstörts av det framrusande vattnet. Balder gestikulerade vilt på tjuvarnas teckenspråk, men ingen tycktes fatta vad han menade. Trillian tag fram sin nya kniv, höll upp den i riktning mot Balder och pekade på sina läppar. Balder förstod och började istället mima orden. Trillian hade inga problem att läsa på läpparna när han fick hjälp av knivens, nåja (2 – the Revenge), knivskarpa iakttagelseförmåga. Troll har ett otroligt luktsinne och snart nog fick det upp doftspåret av Balder där han satt och tryckte och mimade för glatta livet. Trollet vrålade till och gick till anfall. Smutsiga svarta klor slet upp Balders bröst och mage. Trots chocken lyckades han ducka för nästa kloattack, men i och med det så hamnade han i ett perfekt läge för trollet att ta sig en rejäl tugga av hans axel istället. Smärtan, den plötsliga akuta blodförlusten och chocken av att stå öga mot öga med döden fick världen att gunga framför Balders ögon. Han var så pass klartänkt att han visste att nästa anfall skulle bli det sista och gjorde sig redo att ta emot det som en man. Men ännu en gång gick Ravianna emellan, för nu hade hon hunnit fram. Kariann lastade iväg pilar från sin båge, men de var inte så effektiva. Xan’tas stod redo att kasta dödlig eld mot trollet så snart hans vänner var utom fara. Ravianna slet fram sitt heliga svärd som hon tagit från den fallne kvinnliga paladinen Xan’tas hade grillat för vad som kändes en evighet sedan, men som i realiteten bara var månader. Svärdet bet djupt in i kroppen på trollet som vrålade av smärta. Ravianna högg två gånger till, men totalt i onödan. Trollet var redan på väg ner mot golvet efter första hugget, ty hennes svärd är alla ondskefulla varelsers bane, och detta troll var totalt fördärvat i djupet av dess sönderfrätta själ.

Vi lämnar gruppen där nu. Stefan (Balder) avslutade kvällen med att efterlysa mer rollspel och mindre dungeoncrawling. Jag håller med, åtminstone lite. Dungeons är faktiskt riktigt trevliga när man väl vant sig vid dem. Jag har ju spellett Lord of the Rings i så många år, ett spel där rollspel kommer i första rummet och där strider inte är särskilt vanliga. För mig är Dungeons & Dragons ett välkommet avbrott i intriger, politik, och deckarhistorier. Snart nog går nyhetens behag ur mig och jag är tillbaka till same old, same old. Tankenötter, problem som kan verka olösliga, och oändliga raddor av information som spelarna måste sålla ur de viktiga bitarna för att lösa äventyren. Bara ett problem… Märkte ni längden på denna bloggen? Detta är ett par – tre timmars spelande. Hur tror ni det kommer att se ut när det blir en massa personer i ett stort händelseperspektiv, intriger inuti intriger inuti gåtor svepta i lager på lager av mysterier, motsatser och tvetydigheter. Bloggarna blir rena mardrömmen att både skriva och läsa. Därför, håll inte andan. Vi ses snart igen.

Nu blir det lite konstigt. Bloggarna kommer att dyka upp i en egendomlig ordning och tiden kommer att verka hur fel som helst. Det du nu kommer att läsa handlar om en del av det som utspelade sig under vår senaste spelning. Efterhand så kommer det att fyllas på med nya bloggar, som alla kommer att handla om saker som hänt tidigare, så om du är en kronologi-freak, läs inte det som följer i nästa stycke! Och en grej till! Jag har lovat att inte skriva bloggen i historieform, men denna gången kände jag att jag var tvungen för att det inte skulle bli för torftigt, ja ni kommer att förstå när ni läst det. Jag har inte ambitioner på att skriva korrekt prosa, eller att försöka ge sken av att ha tänkt igenom vad jag kommer att skriva. Orden flyter ut genom fingrarna, och även om de numera är attans så rättstavade (Tack Microsoft för den svenska stavningskontrollen – Blä! för att ni inte skickade med den som standard i Office paketet), så är de fortfarande ganska så slumpvis sammansatta till något som ska föreställa meningar. Nu kör vi.

De spenderade många slöa timmar i väntan på att Xan’tas krafter skulle hinna återhämta sig så pass mycket att han kunde transportera de sista två omgångarna skeppsbrutna från de kalla klipporna vid Vansinnets Berg. Två grupper var tillbaka och nu stod den gamle boven Merfar och gruppen bestående av de unga männen som var menade att säljas som slavar vid den underjordiska marknaden i Waterdeep. Xan’tas hade definitivt andra planer än att helt enkelt ta dem tillbaka till staden och sedan försöka lägga fram beviset för vad Merfar gjort ombord på HMS Stomvinden. Alltför mycket kunde gå fel…..

Xan’tas samlade ihop resenärerna och bad dem alla hålla varandra i händerna. Merfar kom hela tiden med förmaningar och förtäckta hot till Xan’tas ”Bäst för dig att inget går fel och att du skyndar på. Det finns dem som annars kan göra livet mycket problematiskt om detta dröjer mycket längre till. Och det är nog säkrast att alla inblandade håller tyst om vad de nu tror sig veta om saker och ting. Fel ord i fel öra kan ofta leda till tråkigheter för både tunga och öra.”

Xan’tas tog god tid på sig, han höll sitt humör i schack, nickade på alla rätta ställena och höll god min. Han kastade sin formel och allt ljus försvann…..

Merfar kunde inte se någonting. Det var kolsvart. Han hörde det evinnerliga tjattret från de där avskyvärda vildarna och han ville bara sluta sina händer kring en av dess halsar och klämma åt tills det enda som kom ur strupen var dödsrosslingar. Han famlade i mörkret efter någon fast punkt att hålla fast vid. Så snart hans hand råkade röra vid naken hud ryckte han snabbt bort handen igen och torkade av den mot det gamla skynket som nu var hans kläder. Han kände sig illamående. Att det skulle komma till detta, att han, Merfar Mondath, kallad Moss’lohr efter alrunans skugga i midnattens timma, skulle behöva besudla sina händer med att röra vid besmittat kött passande endast för försäljning till idioter med för mycket pengar och sjukliga begär. Men allt var inte totalt fördärvat. Det kött som fortfarande levde var av mycket bra kvalitet, prima specimen, och skulle kunna inbringa en bra hacka om han bara fann de rätta kunderna, och han hade ett par i åtanke redan nu. Han kunde inte låta bli att undslippa sig ett litet skratt när han såg det framför sig. Först kvinnans och mannens förtjusning över att få nya leksaker, sedan, när de tröttnat på att vältra sig med det mörkhyade avskummet eller den gått sönder under lekarna, hur deras hundar med glädje skulle slita stycken ur den darrande kroppen. Nytta med nöje ansåg de. Definitivt ett par av Merfars favoritkunder.

Plötsligt tändes ett ljus och Merfar kunde se den lallande idioten, alvskrället som försatt honom i denna knipa från första början med sina förbannade formler innan han hunnit stänga av honom, hålla upp sin stav som nu lyste med ett starkt sken. Alla höll för ögonen och kisade innan de vant sig vid ljuset. Merfar tyckte inte om det han såg i alvens ögon, eller leendet som spred sig över de feminina läpparna. Han ville mosa det ansiktet med en sten. Faktum var att han faktiskt tänkte göra det så snart han fick tillfälle till det, men efter att han fixat detta klabb med slavarna och avlagt rapport till Prins-idioten Sukkhim. Merfar kände avskyn välla upp som bitter galla i strupen så snart han tänkte på det lilla kungliga aset, veklingen som var tvungen att dölja sig i skuggorna och omge sig med vackra människor för att själv känna sig vacker. Patetiskt. Merfar tänkte på hur enkelt det varit att snärja den fåfänge gubben, och hur svårt det varit att hantera den darrande och utmärglade blodsugaren han hittat i katakomberna under staden, hur han hade varit tvungen att kräla i smutsen för det förtorkade gamla monstret innan det hade gått med på att göra honom till viljes. Men till sist hade det gått och Sukkhim hade, när det väl gällde mot sin vilja men då var det för sent, fått sin efterlängtade odödlighet och sin skönhet och sin patetiska ungdom. Sukkhim hade insett att det kom med ett för honom ohyggligt pris, att det var en förbannelse han inte ville ha, och hade krävt Merfar att reversera hela processen, att han skulle återgå till det normala. Lallande fåne! Nu hade Merfar äntligen den stomrike handelsfursten under sin tumme, och i och med detta tillgång till skeppen helt obegränsat. Han hade sagt till prinsen att han skulle arbeta på ett motgift, men att det skulle ta tid. Hah! Prinsen skulle aldrig få reda på hur enkelt det skulle vara. Aldrig!

Nu avbröts Merfars tankar av att alven talade till slavarna, på vad som lät deras eget språk. Han tyckte inte om hur deras blickar vändes fram och tillbaka, mot honom, sedan mot alven och sen tillbaka till honom själv igen. Det fanns något i deras blick som sade honom att något hade gått fel. Ack! Så fel. Vildarna vände sig mot Merfar och började sakta gå mot honom, deras ögon uppspärrade och deras händer öppnades och slöts. Merfar skrek till alven att han skulle ge honom vad som helst, precis vad som helst….men han var borta. Kvar fanns bara Merfar och de stirrande ögonen som kom närmare och närmare. åh, herre gud.. tänderna… Tänderna!!

Stambröderna fick enkelt ner demonen på golvet. De slet av honom allt tyg som fanns mellan dess kropp och deras hämndhungrande fingrar och tänder. De rev och slet i dess kött, stora stycken av dess kropp lossnade och dess heta blod rann i strida strömmar. Dess vrål lät som ord på ett främmande språk. De tuggade och drack demonen för att tvätta dess själ ren med sina egna kroppar, såsom det alltid gjorts. De förtärde det onda, och dess dödsskri lät precis som deras döda bröders hade låtit och det fyllde dem med sorg.

Merfar hade aldrig tidigare varit så rädd eller känt en sådan smärta. överallt tänder och naglar. Han visste att han skulle dö på ett ohyggligt smärtsamt och långsamt sätt. Han vägrade. Han helt enkelt vägrade! Det fanns en utväg. Han rullade över på mage för att ge sig själv tiden som skulle behövas för att kasta en sista formel. Formeln som var intatuerad på undersidan av hans underarmar hade givits honom av en aspackad magiker i hans ungdom, och den skulle enligt trollkarlen kunna rädda honom i nödens svåraste stund men att använda den skulle ha ett högt pris. Efter att tatueringen blivit slutförd hade Merfar supit trollkarlen under bordet och sen skurit halsen av honom. Varför visste han inte. Det hade känts som en bra idé vid tillfället.

Medan vildarna förtärde honom vrålade han de draconiska orden enligt runorna i hans skinn. Medan han läste dem började de glöda och ryka men Merfar kände inte den brännande smärtan. Han var smärta. Han hörde inte sina egna ord, bara ett pinat och hest vrål blandat med vilda djurs morranden. Världen blev välsignat svart…..

….och sedan grå. Merfar såg sin egen kropp slitas i stycken, sina ben knäckas, sitt blod rinna ut över golvet. Stora svarta bestar med vassa tänder och slitande klor rev och slet i kroppen som inte rörde sig eller protesterade längre. Han fick en nästan O-betvingbar lust att kasta sig in i frenesin han med. Han var hungrig, men han kände på sig att det inte skulle vara passande, om än intressant. Han såg sig omkring och fann varifrån den friska luften kom. Han satte genast kurs mot det hållet. Det fanns mycket arbete att utföra.

Ingen såg den lilla katten när den smög ut från dvärgarnas gamla matsal, och hade någon gjort det så hade ingen brytt sig om det.

Ingen utom Ravianna vill säga.

När Xan’tas kom tillbaka till gänget på värdshuset efter några minuter så skrockade han för sig själv. De andra ville veta vad det var som var så roligt, men Xan’tas sade inget. Han bara log, drack lite och gick sedan för att vila efter väl utfört arbete.

I Ixar kaptenens sovrum med hans blod fortfarande flytande runt deras fötter satte Balder försiktig örat mot dörren för att ta reda på om kusten var klar. Han gläntade lätt på dörren och tittade uppför trappan där två stora skuggor, i ljuset av facklorna tonade upp sig som stora monster.

Lika tyst som Balder öppnade dörren, stängde han den igen för att berätta att de ej längre var ensamma. Deras gömställe hade nu blivit deras fängelse! Balder började genast vilt gestikulera och peka på kistan och hur den skulle använda till att bygga en fälla för att tysta vakterna utanför, och Ravianna som mer och mer tappade tålamodet, föreslog ett frontalangrepp och visade väldigt bildligt med ett rep hur hon skulle hänga upp vakterna.

Av detta väcktes en idé bland våra vänner. Efter lite finslipning och ännu mer planering beslutades det att Balder ljudlöst som bara en rouge kan, röra sig uppför trappan lägga varsin snara runt de båda vakternas hals, samtidigt som Ravianna på tecken gjorde ett hastigt ryck och drog ner vakterna till Trillian som väntade med en stor Ixar yxa som skulle avsluta dessa ödlors liv. Ja denna plan skulle kunna fungera om nu våra hjältar håller sig till den…

Med hög puls och kroppen fylld av adrenalin smög Balder sig försiktigt uppför trappan mot dessa bjässar som intet ont anande vad som komma skulle och det var mer av förvåning än av repet vållad bristen på luft, som deras ögon stod ur deras hålor när Trillian med yxan skilde deras huvud från hals och vakternas blod blandades på golvet med kaptenens.

Här beslutar sig våra vänner för att göra det de är bäst på: de delade upp sig. Ravianna och Xan’tas skulle ta sig ut till vakterna för att berätta vad som hittats här nere, samtidigt som rougen och healern bestämde sig för att fortsätta djupare in i grottkomplexet för att hitta besättningen.

Med tysta steg tar Balder täten nerför gången. Och även om Trillian försöker smyga och undvika fackelskenet som lyser upp den mörka gången, så skulle de snart bli upptäckta om någon stod och lyssnade. En våra hjältars avancemang avbryts när luften fylls av ett isande och plågat människoskrik som fyller varje del av kroppen med smärta och medlidande.

De tar sig snabbt mot ljudkällan som verkar komma från en naturlig bergskreva som öppnat sig som en gång in i berget. In i mörkret stirrar de en kort stund innan deras öron återigen fylls av skriet och som en spark tar de sig in i den mörka gången vilket är full av håligheter och något som liknar övergivna bo formade av törnebuskar.

även denna gång slutade i en fackelupplyst korridor varifrån fotsteg och ett rytmiskt hamrande hörs. Balder gör sitt jobb och tar sig fram tyst… mycket riktigt är det ännu en utarbetad korridor. Med jämna mellanrum fanns det dörrar; vissa hade gallerförsedda dörrar varifrån ständigt kvidande hörs andra dörrar hade bara en tittlucka.

Fotsteg från korridoren hörs – de kommer från en spjutbeväpnad ixar. Balder ser precis ryggen på vakten som försvinner ner för en trappa. Våran rouge håller sig i skuggorna och lyckas undgå att någon av fångarna upptäcker sina befriare.

Han tar sig försiktigt ner för trappan där hans blick fästs på något som liknar en ohygglig oger. Denna varelses kropp är dock helt täckt med päls och bär en tung tvåbladig yxa som verkar vara ett utmärkt vapen i dessa gångar och korridorer. Varelsen står på vakt utanför en stor dubbeldörr och framför honom står Ixarn vars fotsteg ekade tidigare. De verkar samtala med ännu en av hans sort, även denna beväpnad med spjut.

Balder tar sig snabbt uppför trappan han kom ifrån och då korridoren lider av en avsaknad av fångvaktare, dyrkas en av celldörrarna upp. Där innanför, upphängd i bojor, hänger en mycket medtagen dvärg. Dvärgen muttrar något ohörbart, denna röst har våra äventyrar hört så många gånger förr och kan ej tas fel på, ”GRMONIR”, utbrister Trillian som nu dykt upp, ”men hur?” Och rusar genast fram för att hjälpa ner sin skadade vän.

Balder som anar att vakterna snart skall komma tillbaks smiter ut och ner mot trappan. Och mycket riktigt hörs nu steg av ödlor närma sig. Därför kastar sig Balder huvudstupa in i ett förrådsrum i slutet av korridoren. Han upptäcks inte av dessa två snackande ödlor som kommer upp för trappan och fortsätter ner för korridoren.

I cellen håller Trillian på för fullt att se över Gromnirs sår och skavanker och med celldörren på glänt! Dolda av dvärgens mutter närmade sig ödlorna den ända av korridoren de befinner sig, men i sista sekund hör Trillian de hasande stegen som närmade sig och med ett ”klick” gled dörren igen.

Med hjärtat i halsgropen och med en viskning ber Trillian sin gamle vän Gromnir att ta tag i kedjorna om vakterna skulle titta in.

Samtidigt utanför kunde Balder se hur ödlorna stannar till utanför Gromnirs cell där de börjat skjuta upp luckan. Med ett par snabba tysta steg tar han sig fram till ödlorna och samtidigt som luckans öppnas sätter han kniven i halsen på en av ödlorna och tystar denna snabbt å lätt.

Trillian har nu tagit plats på andra sidan dörren, där han med laddat armborst är redo att avfyra det genom den lilla luckan, lämpligt nog genom ansiktet på första ödla som tittar igenom. Då ingen av hjältarna kan tala Ishar är det fortfarande osagt om det var en förolämpning mot dvärgen eller ett dödsgurgel som kom ur ödlans mun då dess mun och hjärna blev penetrerad av ett lod.

Efter att dragit in ödlekropparna i cellen, genomförs en snabb genomsökning av deras tillhörigheter där hittas då nycklar till de övriga cellerna, vilka börjas öppnas i rasktakt Fångarna var ett tjugotal och en blandning av besättningsmän och slavar. Trillian är den som stöter på Merfar upphängd i en cell och även han har blivit torterad av ödlorna. Men dagens hjälte, Trillian, samlar alla fångar i en cell och fokuserar sin magiska energi, låter den flöda för att sluta såren på de sårade.

Balder ”undersöker” förrådsrummen med sina flinka fingrar och letar speciellt igenom rummen för att hitta den magiska artefakt som fick mäktige Xan’tas på knä. Balder hittar vad han sökte efter och stoppar snabbt på sig den.

Sen så hörs steg i trappan och ytterligare två ödlor kommer upp i sällskap med en människa i bödelhuva. Tre av de före detta slavarna från Södern har lyckats få tag i spjut och kämpar mot ödlorna tillsammans med dvärgen i trappan och ingen ser att Balder smyger sig ner för trappan för att se hur det är med förstärkning för fienden.

Väl nere i trappan utsätts Balder för närkontakt av tredje graden av en ogers yxa. ödlorna på övervåningen blir slutligen nergjorda och några av slavarna rusar vidare ner för trappan för att leta fler fiender. Dvärgen – fortfarande något skadad – rusar också ner, bara för att mötas av blodet och kroppsdelar från en av slavarna som ogern just spritt ut över hela trappan.

Den som säger att storleken inte har betydelse, har inte mött en oger villt svingande en yxa. Så efter ett taktiskt beslut bestämmer sig de modiga äventyrarna att dra sig tillbaks till en mer fördelaktig position…

Med andra ord berättade de för dvärgen hur de skulle hitta ut och de före detta fångarna lade benen på ryggen mot friheten. Ogerns vilda, dödsbringande steg ekade bakom dom när de sprang genom korridorens stenväggar.

Men. Värme, ett starkt ljus, ett förtvivlat djupt dödsskrik och kvar stod Trillian, iklädd ”Theys” röda robe, med en förundrad blick av den kraft han just släppt lös. Av orgern fanns endast ett par rykande skor.

Balder som strategiskt hade tagit skydd i trappan kom snabbt på fötter då ytterligare två tungt rustade ogers var på väg upp för trappan mot dom och i rummet längre bort kunde Balder även se att ytterligare två rustade sig för strid. Trillian och Balder rådfrågade sina samveten och sina plikter: fångarna i dessa celler var knappt hälften av besättningen på båten så det måste finnas fler, men att stå på mat menyn för en oger ingick inte heller riktigt i deras planer… Tiden att diskutera och tänka försvann då skuggorna från ogerna blivit synliga i trappan, så hals över huvud slänger sig de båda äventyrarna in i förrådsrummen för att undgå att bli upptäckta.

Två av bestarna passerar förrådsrummet och båda äventyrarna håller andan men pustar ut när ogerna går in i varsin tom cell för att rota runt. Trillian tittar manande på Balder och dinglar med nyckeln. Balder nickar gillande och tysta smyger de fram till cellerna där ogerna gått in. Med en smäll stängs och låses cellerna bakomryggen på de förvånade ogerna. Fångvaktarna hade nu blivit fångar i sina egna hålor.

Hjältarna tar ännu en gång skydd i förrådsrummet som verkade vara en mycket bra bas för sitt gerillakrig mot dessa fysiskt överlägsna fiender.

De andra två ogerna kommer uppför trappan och ser sina fränder inlåsta i cellerna. Då ogers sinneslag är av annan natur än människor, så istället för att hjälpa dem ut, börjar de reta de bakom gallret med ord och gester som ej går att översätta till det mänskliga språket.

I skydd av oljudet tog sig snabbt rougen och helaren sig ner för trappan, ännu här en korridor som slutade i en stor dubbeldörr. Till höger finns ett öppet rum upplyst av facklor där en man hänger i kedjor knappt vid liv. Vid en närmare titt kändes mannen igen som kaptenen på skeppet och han hjälps snabbt ner. Trillian låter ännu edgång sina händer forma de urgamla tecknen för liv och hälsa, som med sitt blåa magiska sken fyller den skadade med ny livskraft.’

Samtidigt utforskar Balder det mörklagda rummet till vänster, som även detta är en tortyrkammare. Men i dess vägg fanns en trappa som leder neråt och eftersom reträtt vägen blockeras av stora ogers så verkar detta vara den enda vägen härifrån.

Trappan slutar i ett öppet gigantiskt rum vars väggar man ej ser på grund av dess storlek. Mörkret bryts här och var av cirklar pulserande i grönt, i rummets mitt finns en platå där facklor lyser upp något som ser ut som ett laboratorium. Avlägset hörs ett metalliskt ljud som om kugghjul rör sig på ett band och i taket hänger spindelliknande kokonger.

Balders förundran över lokalens storlek bryts plötsligt av ett avlägset skrockande, ”Kom nu, idag skall du få välja vem du vill äta själv,” säger en gammal rostlig röst.

Det söks snabbt skydd i den mörka trappan. In i rummet kommer en gammal gråhårig man i en magikerkåpa, i släptåg kommer en ohygglig varelse: en korsning av en oger och ett troll på närmare 3m. Dock är det något barnsligt och ungt över varelsen den rör sig som om den just lärt sig att gå. Dess tänder, eller rättare sagt betar, står åt alla håll i munnen och ögonen är små men dess näsa var storrund och vårtig.

Mannen i kåpan gick fram till bordet och började hälla en vätska i ett provrör. ”Ja du kan ta vilken du vill… du vet vart de är. Hehe…”

Den förväxta varelsen försvinner ur synhåll, men man kan snart räkna ut vart den tagit vägen då förtvivlade och smärtsamma skrik hörs.

Balder som insett att denna magiker ej är av godo och hans forskning inte kommer att hjälpa mänskligheten, lägger upp en med Trillian. Efter en snabb överläggning sveper Balder en dryck av osynlighet och både tystare och osynligare än han någon gång smugit så glider han upp bakom magikerns rygg. Med kniven djupt begravd i den gamle mannens strupe med den andra hand över mannens mun, hördes endast en tyst suck och ljudet av det varma blodet som strilar över marmorgolvet och ändrar dess färg till rött.

Balder och Trillian släpar med gemensamma krafter upp den livlösa magikern till ograrnas rum en våning upp. Balder sätter ett av ogarnas svärd genom kroppen sådär lagom iscensatt. Deras släpande av magikerns kropp resulterade i ett långt och blodigt spår från laboratoriet… prefekt.

Just när de placerat kroppen i rummet hörs ett skri nerifrån och upp för trappan hörs varelsen komma och i samma stund börjar Trillian att ringa i larmklockan för att påkalla ograrnas uppmärksamhet.

äventyrarna gömmer sig och väntar på att de båda grupperna skall mötas. Mötet ter sig så att just när varelsen kliver in genom dörren håller en oger på att dra svärdet ur kroppen på den döde magikern – hans mästare. Den förvuxna bebis-varelsen utstöter ett vrål och anfaller omedelbart alla ogers i rummet, dörren stängs igen men ljudet av blod och ben som krossas tränger ändå ut från rummet.

Balder och Trillian tar sig snabbt ner till våningen med laboratoriet, mot den plats i rummet där den hungriga varelsen försvunnit och skriken hördes. Där finner de resten av besättningen, hopträngda i fållor gjorda för boskap. Besättningsmedlemmarna här är mycket mer skadade än de som påträffats tidigare och många kan ej röra sig själva.

Trillian vars läkande kraft nästan tagit helt slut gör så gott han kan och med hjälp av de andra lyckats de få alla på benen på ett eller annat sätt. Och sen var det bara att leda dem ut ur denna helvetes grotta mot frihet.

När hjältarna passerar oger rummet är det enda som hörs där inifrån snyftningar. Balders som fortfarande är under osynlighetsdryckens kraft öppnar försiktigt dörren, innanför satt varelsen med sin mästares livlösa kropp i famnen. Balder fattade sympati för varelsen och beslutade att inte avsluta dess liv utan stängde dörren och sprang efter de skadade.

Utan svårigheter tar sig hela gruppen ut till grottans mynning och på vägen träffar de på liket av Ixars, både män, kvinnor och barn ligger dödade längst vägen.

Ut ur grottan och snabbt upp till soldaterna tar sig gruppen där de möts av Ravianna och Xantas.

Jag måste få börja med att be om ursäkt för att det dröjt så länge sedan senaste uppdateringen. Ibland är man helt enkelt inte på hugget. Jag har fått höra både ”Det är lugnt” och ”Blogga ditt skrälle!” under denna tiden, men jag har varit tvungen att ignorera dessa rop till förmån för mitt fortsatta engagemeng. Man måste ladda batterierna, och på sistone har jag gått på låg ström. Inspirationen har inte infunnit sig riktigt. Detta har visat sig inte enbart genom utebliven blogg, utan tyvärr också i mitt spelledande. Detta är illa, för vad är en spelledare numera om inte en sagoberättare, i motsats till hur det var förr – en som höll ordning på reglerna och satte upp premisserna för hur och vart spelarnas karaktärer skulle utspela sessionen. GM då handlade bara om att sätt upp ramar, inte att regelrätt berätta – historien formades utifrån hur spelarna agerade, och GM reagerade bara på dessa händelser genom att ta nästa logiska steg i händelsekedjan – helt enligt reglerna uppsatta för varje givet scenario.

Så är det inte längre, och det ställs stora krav på spelledaren. Dessa krav kan ibland kännas alltför stora, då det en gång gick alldeles utmärkt för en GM att leda ett spel utan att vara direkt inspirerad, då det ju var spelarna själva som gjorde allt det som behövdes för att spelet skulle bli lyckat, dvs. agerade ut sina karaktärer i enlighet med reglerna och riktlinjerna för hur karaktären borde agera i en given situation. Numera är det istället spelarna som reagerar utifrån hur spelledaren låter händelserna utveckla sig i hans fantasi, och detta funkar inte lika bra om GM är ”under isen”, utbränd eller har för mycket i skallen en dag för att ”få till det”

Misstolka mig inte nu, det är helt ok. Det är en naturlig utveckling av denna excellenta hobby, en följd av att ungdomen blivit skedmatad med underhållning på det glada 90-talet. De har helt enkelt inte behövt ta egna initiativ, bara att slå på datorn och matas, sätta i en DVD och passivt kolla, lyssna på en audio-book utan att själv läsa. Och varför läsa när man kan se boken kraftigt destillerad i filmformat istället? Detta går ut över rollspelet tyvärr, och jag är inte helt säker på att denna trend går att reversera, att gå tillbaka till rötterna, där spelaren själv i stort sett skapade komplikationerna utifrån hur hon agerade – så som det var meningen när Gary Gygax en gång satte sig ner och skapade det vi idag kallar rollspel.

Men, jag kommer aldrig att ge upp, även om även jag blivit en fånge i denna trend. jag kommer att försöka bryta mig ur, och få mina spelare att ta sig ur detta fängelse så att deras fantasi kan bli lika levande som det var menat den skulle vara, innan Playstation, PC och lättsmält underhållning. Jag vet inte hur, men jag ska försöka. Lyckas jag blir vi alla så mycket rikare. Tack för ordet, och här kommer så nästa del i den episka sagan om Ravianna, Trillian, Balder och Lord Xan’tas Silentread, The Wizard.

Första expeditionen ner i denna dungeon fick bli utan Balder. Han hade satt i sig alltför mycket sprit under natten och var nu totalt däckad när alla de övriga, inte de räddade kvinnorna inräknade, var redo att bege sig iväg. Balder hade berättat om vad han sett där nedanför trappan, om förrådsrummet, om den döda dvärgen som såg ut att sitta på vakt med händerna fortfarande vilande på skaftet till hans stora stidshammare.

När de kom ner var de alla lite skärrade. De misstänkte den sedan länge döde dvärgen för en massa fuffens, att han inte alls var så död som han låtsades att vara till exempel. I hemlighet hyste de nog alla en viss beundran och respekt… Bara tänka sig, sitta här totalt orörlig och spela död i åratal, för att just i rätt ögonblick kasta sig upp från stolen och vråla ”BUUUU!!”. Denne dvärgen visste nog inte hur han borde spendera sin tid. Ett solklart fall av taskig prioritering. Men å andra sidan så kunde han ju också faktiskt vara död….. eller odöd…. eller en osannolikt uttråkad, lomhörd, skumögd och ledbruten dvärg med riktigt taskig hy som var så pass sur på världen att han inte kunde orka bry sig om några bullrande mesar till äventyrare, inte ens när de rotade runt bland hans grejor och inte ens hade hövligheten att knacka innan de gick in genom hans dörr.

Ja, möjligheterna var många. Ravianna var riktigt sugen på den däringa stridshammaren, med tanke på att hennes främsta vapen faktiskt låg obevakade i ett gästhusrum i Waterdeep. De vapen hon nu hade att skydda sig själv och sina vänner med skulle hon i vanliga fall inte ens peta sig under naglarna med, och hon misstänkte starkt att de eventuella fiender hon kunde stöta på här nere inte skulle tycka att hennes numera potenta andedräkt var något större hot mot deras hälsa. Mycket o-orchiskt längtade hon till ett varmt bad och en tandborste. Men först behövde hon ha tag i det där vapnet den förtorkade gamle dvärgen höll i, men hon tänkte minsann inte knalla fram och ta det, åtminstone inte om hon lyssnade på de övriga två. Xan’tas var ganska så rabiat emot varje beröring av den stillasittande dvärgen, och eftersom han var ledaren för dagen så organiserades det fram ett rep som det snabbt tillverkades ett lasso av. Ravianna kastade det vant över dvärgen och drog åt. Det rasslade till lite när repet flyttade de gamla benen. Gruppen fepplade med många varianter av rep+dvärg+vapen, men fick inte till det. Hur de än gjorde så behöll ägaren ett fast grepp om den kära ägodelen.

Till slut tyckte Ravianna av nog fick vara nog, så hon gick fram till kroppen, medan Xan’tas stod mycket redo med en offensiv spell av rejäl kaliber online, och bände loss fingrarna, som resolut knäcktes av utan protester från dvärgen. Hon fick loss hammaren och när hon lyfte den i sina egna händer rasade den gamla dvärgakroppen ihop som ett korthus av ben. Hammaren var det enda som hållit den uppe – den måtte vara magisk – och sagt och gjort så scannade trollisen av området och visst som tusan så var den magisk. Hammaren hade egenskaper, liksom det där stora rörliga objektet som fanns på andra sidan dörren som dvärgen så idogt vaktat – vad som än fanns där inne så var det skapat med hjälp av nekromanti. Ravianna var dock bättre till mods nu, med ett riktigt vapen i händerna.

Gänget tog mod till sig och öppnade den vaktade dörren. Rummet innanför var mycket stort, en sorts kombinerad samlingshall/matsal/lagerlokal, med ett långt bord med plats för åtminstone 30 personer, hyllor längs väggarna och tunnor och lårar i hörnorna. En gång i tiden hade det säkert varit ordning här, men nu var det mesta sönderslaget, en del hyllor välta, flera av stolarna sönderbrutna och tunnorna välta och tömda på sitt innehåll. Så snart de hade klivit in i salen fick de se den… tingest som Xan’tas’ magi hade avslöjat skulle finnas här inne. En veritabel mardröm till varelse, sammansatt av delarna från massor av dvärgar, armar och ben spretade ut från alla håll och kanter, sedan länge döda ansiken nu djävulskt animerade vars munnar utstötte ihåliga skrik medan varelsen satte fart mot inkräktarna. Inte ens en vettlös nekromantiker skulle kunna drömma ihop en så förvriden varelse, så klumpig och utan mening.

Gänget backade snabbt tillbaka till rummet de kommit ifrån och vräkte igen dörren. Varelsen slog den dock lätt i spillror och tvingade dem alla till handling. Ravianna vräkte sig över uppgiften med passion och hetta. Hennes nyvunna hammare gjorde sitt värv, medan Trillian sjöng de mäktigaste sånger han kunde för att stärka hennes kropp och själ. Xan’tas vräkte glödhet magi mot monstret i omgång efter omgång utan att träffa, och med varje formel han besvärjde fram växte hans frustration, vilket naturligtvis bara orsakade en ond cirkel och gjorde hans formler ännu mer verkningslösa. Denna gången räddade dock Ravianna dagen då det själlösa monstret inte kunde stå emot hennes vildsinta hamrande och snart nog låg det sönderbrutet på golvet, oförmöget att röra sig då dess ben var krossade. Dess inre avslöjade hemligheten bakom skapelsen, en stor juvel, innefattad i ett intrikat nätvek av bly, sken ondskefullt grönt. Xan’tas förstod att magin i denna juvel var stark nog att själv skapa detta vidunder, dess enda funktion nu var att fortsätta leva genom att hela tiden foga nya delar till sin kropp. De kunde se att varelsen inte bestått utav bara döda dvärgar, utan även råttor och andra olycksaliga djur som råkat komma i varelsens väg. Ravianna höjde hammaren för att krossa denna ondskefulla juvel och en gång för alla avsluta dess värv.

”Neeeeeeeejjjjj!!!” – vrålade Xan’tas, men det var för sent. Hammaren var rdan på väg nedåt med så stor kraft att inte ens Ravianna själv skulle kunnat hindra den. Juvelen exploderade i tusentals små fragment som spreds över hela rummet. Den gröna glöden falnade efter ett par sekunder och dess makt var nu bruten. Alla klappade Ravianna på axeln och gratulerade henne och sig själva till ett jobb väl utfört. Alla utom Xan’tas. Ingen såg hur han förvred sin mun i ilska och avsky, ingen såg hur hans ögon plötsligt blivit till smala grymma springor eller hur hans händer konvulserat öppnades och slöts, som om han sakta och plågsamt ströp en försvarslös person. Så snart deras blickar riktades åt hans håll blev han sitt vanliga jag och skrattade med sina vänner. De tog lite paus, drack några klunkar och sedan begav de sig vidare in i detta underjordiska nätverk av gångar.

Nu ska det sägas att det gått alltför många dagar sedan vi spelade denna episod, och därför är spelledarens minne lite grumligt på en del punkter. En av dessa är när Balder dök upp bland sina vänner igen. Troligtvis under striden oven, eller ännu troligare precis efter den. Hur som helst, han är med gänget nu när vi knallar vidare in i mörkret. Nåja, mörker för Balder, dunkel för Trillian och Xan’tas, och ganska ok ljus för Ravianna, som visserligen ser i svartvitt men inte klagar hon för det – Tjohej!

Efter en snabb genomgång av den stora hallen begav de sig genom den tunnel varifrån varelsen rusat ut mot dem. Det var för övrigt den enda tunnel de skulle kunna bege sig vidare igenom, helt enkelt för att det var den enda tunneln som fanns överhuvudtaget. ”Tunnel” är väl att sänka standarden en hel del, för golvet och väggarna var jämna och fina, precis så som dvärgarna vill ha det, medan taket visserligen var både aningen lågt (för Ravianna i alla fall) och skrovligt grovhugget. Dvärgar tycks inte titta uppåt…. Balder fick den tveksamma äran att scouta framåt, och tur var väl det. Han fann att gången var rejält skyddad av en mycket komplicerad och troligtvis väldigt dödlig fälla. Han fick använda all sin kunskap för att lyckas desarmera den, och för omväxligs skull så lyckades han verkligen med sin uppgift utan att bli det minsta lilla skadad, hehe. Gången, som var en helt vanlig gång och som verkade sluta i ett helt vanligt, kalt, litet rum längre fram, var en aning för välbefällad (finns det ordet?) för att bara vara en standard, run-of-the-mill, gång, så Trillian kollade lite extra noga på golv, väggar och tak medan de sakta tog sig framåt. And Lo! and Behold! Nog attans såg det ut som om det skulle finnas en hemlig och mycket väldold dörr i den vänstra väggen.

”öh, Balder, du kommer över här en sväng”

”Ehhh, okej. Vad är det om?”

”Kolla fällor på den här dolda dörren, och se om du kan öppna den.”

”Vilken dörr?”

”Den hemliga och dolda dörren framför dig”

”Var?”

”Du tittar på den”

”Nähä! Du skojar? Det är ju bara en vägg. Inga fällor på en vägg.”

”Bara kolla nu! Dörren finns där, och det [i]kan[/i] finnas fällor, så var försiktig..”

Balder pressar och trycker lite prövande på väggen, klart skeptisk.

”Balder!! Sluta krångla och prova att öppna dörren en halv meter till vänster om dig!!”

”VAR??!?! Jag ser ingen ”dörr” här!”

….och så vidare. Alver har förmågan att se sådant som andra troligen, och i Balders fall definitivt, skulle missa. Han, såsom varande människa och därmed utrustad med inte bara en klumpig och relativt ful kropp, har tillika rasens usla mörkersyn och måste lita till externa ljuskällor av rejäl kaliber för att finna sin information (detta till alla fienders mycket stora glädje). För att uppväga detta så är han istället girig och opålitlig… för att inte säga impulsiv.

Till slut fick de alltså upp dörren, som för övrigt inte var bemängd med en massa fällor, och kom in i något som såg ut att vara tagit ifrån ett finare hem. Be befann sig i en ombonad hall, med klädhängare, spegel, ljuslampetter, fin röd matta, ett bord och ett par soffor. På klädhängaren hängde ett par utsökta, röda, klädesdräkter.

Det är egentligen här de borde dragit öronen åt sig och stilla backat ut, tysta som små möss, men vad vet dessa unga äventyrare om Röda Kappor?

Xan’tas körde sin Detect Magic på hela stället och fann att kapporna mycket riktigt var magiska, liksom något där borta på den där dörren som inte bara verkar låst utan som också har tjocka kedjor och hänglås framför sig, för att inte tala om det som finns innanför den dörren… Kapporna, efter en närmare undersökning, hade tillhört (och gjorde så fortfarande troligtvis) till en Red Wizard of Thay – och var därmed inget som man borde mucka med. O nej, inte det minsta. Di däringa räliga röa trollisarna funkar lite som maffian – ”Peta på en av oss, och 10000 bindgalna och blint lojala eldmagiker kommer att jaga dig tills du självantänder.” En inte så catchy slogan kanske, men en attans så effektiv en. Men vad vet detta gänget? Det blir lite huggsexa om vem som ska ha de två klädesplaggen. Trillian tar den ena och Xan’tas den andra. Barden/Helaren kråmade sig framför spegeln och testade plaggets unika egenskaper att ändra färg på kommando. Plagget ger även bäraren en möjlighet att förändra sitt utseende en gång om dagen och kan blåsa iväg en kraftig fireball om nöden skulle kräva det. I tillägg till detta så blir bäraren väldans tålig mot eld. [i]H&M – i motsats till era kläder så rockar dessa![/i]

Trillian blev helkär i sin nya Robe of Thay, och i den stora spegeln, och i sig själv (till den grad att han egentligen skulle behöva ”lite tid för sig själv” – men detta är inget ovanligt när det gäller honom, så vi låter saken bero), medan de övriga började intressera sig för de två dörrarna här. Den kedjade lät de vänta, medan den här andra såg ut att vara lite normalare. Balder fixade upp låset och de kom in i en magikers arbetsrum, Xan’tas började dräggla när han såg alla böckerna (och behövde ”lite tid för sig själv” i detta rummet, men det kunde han stryka). Han gick till verket med att undersöka en speciellt intressant bok på en piedestal.

Balder fick syn på en rejäl kista på golvet (med ett lås som gjorde att han skulle behöva ”lite tid för sig själv” tillsammans med det, men detta fick bero). Han fepplade upp låset och innehållet kom i ljusan dager. Där fanns scrollar och potions och grejor, och saker. Oh My! Allt fann ett hem i vårt gängs inventory.

Ni kommer att märka, åtminstone om ni råkar vara en av spelarna i detta äventyret, att jag kapar lite här och där i historien. Detta är tvingat, för se, det tog massor av timmar att spela, och det skulle ta ännu längre tid att återberätta allt här i denna ”blogg”. Jag börjar starkt misstänka att jag missuppfattat hur en blogg egentligen ska byggas upp… kanske dags för mig att rätta till saken. OK, nu är jag tillbaka efter att ha läst flera bloggar på andra sites. Jepp, jag hade missuppfattat. Man ska skriva den i dagboksform, med lite fria tanka insprängda. Det jag håller på med är ett regelrätt återberättande, och det kanske är lite överambitiöst. Så, jag testar att göra ”på rätt sätt” framöver, så ser vi om det blir bättre, ok? Tack för ordet.

Hur Balder upplevde det….

Alltid är det jag som får göra det svåra jobbet medan de andra bara kan knalla in genom dörrarna. Inget ”Tack, Balder – du ska få 10% mer för besväret” här inte. Nä,nä…inget sånt till Balder inte. Nåja, jag gick fram till dörren och slog ett öga på den. Det verkade harmlöst, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på jobbet då jag egentligen behövde ”lite tid för mig själv” efter att ha dyrkat upp den där kistan (Damn that blasted Unlawful Carnal Knowledge – Book Of Sex. It should´ve never seen the light of day!) Hursom, jag tryckte och petade, mest för syns skull eftersom jag egentligen inte hade en aning om vart jag skulle börja. Jag verkar ha petat på lite fel ställe för plötsligt så känner jag en brännande stöt i bröstkorgen och jag flyger genom rummet. Jag kan svära på att jag såg min mamma, genomskinlig och spöklik, stå och nicka god mening med snörpt mun – ”Jo, jo – se där! Vad var det jag sa?” Precis som jag tänkte svara henne så small jag nog in i väggen och då försvann hon. Jag ruskade av mig värsta chocken, borstade av mig dammet och hostade till lite manligt, ni vet. Sen brukade jag allvar och gjorde mitt jobb på rätt sätt. Det var en ganska listig konstuktion, men ingen överlistar Balder Den Listige Listen från Listholma. Kedjorna rasslade till och föll ner på golvet. Nu var det bara att knalla in….Hey Ho! Let’s Go!

Här kommer vi till stället då jag ifrågasätter äventyrares eventuella förnuft. Varför, när man har kommit över så mycket godsaker som verkade vara obevakade, varför ända in i brinnande helsikets sjunde cirkel befolkad enbart av äventyrare måste de knalla in i den där andra dörren, den som är behänd med tjocka kedjor, lås och blixtfällor, och som man VET har något magiskt på andra sidan?! Varför ställer man inte frågan; ”Varför var dörren så låst? Från utsidan? När man inte tyckte att det behövdes något speciellt för det dyrbara arbetsrummet med alla dess hemligheter, varför låstes detta rummet så genomgripande? Kan det ha varit för att hindra det som finns på andra sidan att komma ut, istället för att förhindra någon att komma in? Hmmm… Näääääääääh!! Hey Ho! Let´s Go!” Så, istället för att ta sig därifrån med famnarna fulla av loot, så öppnar de naturligtvis den där dörren och ……

Inne i rummet, som var sparsamt mödlerat med en stilfull sarkofag smyckad med en relief av en skelettvarelse, smakfull matta av mögel på väggarna och små alkover i väggen där en trendkänslig badguy kan showcasea sina offers avhuggna huvuden – skallkedjorna kommer naturligtvis från superheta Chains of Mephistopheles (som också är återförsäljare för sträckbänks-succéerna ”Sträckis Deluxe” och ”Stunty Nevermore”).

Ovanpå stenkistan låg en man med händerna på bröstet där de höll om en magikerstav. Han var uppenbart död, men såg misstänkt välbevarad ut. Bara Balder befann sig inne i rummet, han fann skallarna något misstänkta, ja faktiskt fann han hela setupen ganska misstänkt. Han litade inte riktigt på att snubben på kistan var så död som han verkade vara. Det finns ett utmärkt sätt att ta reda på om någon spelar död, eller faktiskt är det. Testet innefattar en ”död” och en kniv – you do the math. Balder smög fram till kistan och pokeade till killens hand med knivspetsen. Han hann bara snudda skinnet då han hörde blodisande skrik och rasslande kedjor bakom sig. Skallarnas ögon lyste Eevul Green™ och de svävade mot Balder, kedjorna hade fått liv och piskade hungrigt i luften, i ändarna fanns glimmande sylvassa krokar (Köttkroken ”Krokis” från Ikky). Balder insåg att detta inte var ett ställe för honom så han kastade sig över döingen med ett kattsmidigt hopp, han försökte greppa staven i hoppet men ägaren ville inte släppa den. Istället tycktes tilltaget väcka liv i skrället, för nu reste den döde sig från sin vila, och han var inte det minsta road av att få sin skönhetssömn störd. Nej, inte det minsta.

Wannabe-Lichen pekade med sin stav mot basen av sarkofagen och reliefen lösgjorde sig ur stenen – en mycket hård och behaglig skelettkrigare tog resoluta steg mot våra hjältar, medan de skrikande skallarna vällde ut ur rummet och den morgonsure magikern förberedde sin nästa formel. Gänget tyckte att det kanske var på sin plats att göra sig redo för lite råkurr, stålsatte sig och drog sina vapen. Ack ja, man såg nästan detta komma, eller hur?

Striden blev, som vanligt, intensiv och till slut stod våra hjältar där som segrare, naturligtvis var de skadade bortom all rim och reson. Raviannas kläder var bortbrända och hon fick släpas på en snabbt ihopslängd bår då hon var medvetslös. Lill-Lichen och hans skelettkapten låg i småbitar, och alla de flygande huvudena var även de tagna ur daga. Det hängde på ett hår, men i ett avgörande ögonblick råkade lyckans gudinna skåda ner på just denna striden och allt vände i våra hjältars favör, medan fienden misslyckades grovt med allt de försökte sig på. Så kan det gå, och tur är väl det, annars hade vi fått tära så mycket mer på natur resurserna om vi hade behövt skriva ut 84000 rollformulär varje gång vi lirade.

Gänget släpade sig tillbaka till dvärgvaktsrummet, spärrade in sig, läktes med Trillians hjälp, och plottade sedan sin fortsatta livsbana….. vilken uppenbarligen skulle innefatta att gå tillbaka till Lichens sovsal och undersöka lite närmare. Balder hade sett färska blodspår i och runt skall-alkoverna och detta var precis så mycket som behövdes för att de gärna skulle bege sig tillbaka. äventyrare lär sig aldrig.

När de kom tillbaka till det dolda rummet fann de att bara kvarlevorna låg kvar på golvet i det numera ganska vedda rummet. Lich-pojken hade försvunnit och kedjorna var tillbaka på sin plats framför dörren. Balder var ju van i gamet nu så han fixade väck dem med ett par hypnotiska gester (nåja…någon Mandrake är han väl inte..?) Gruppen knallade in i rummet men kunde inte hitta något speciellt mystiskt med det. Det föll på Raviannas lott att välta undan locket, för det var de ju tvugna att göra eller hur? Hon sög tag och vräkte bort det, men locket hade inte ens landat i golvet förrän gröna blixtar slog ut från sagkofagen, och de som blev träffade kände en isande smärta helt olik något de känt tidigare. Där blixten träffade svartnade huden snabbt då den började förruttnas. Alla tog ett snabbt steg bakåt och började ducka. Blixtar sprakade höger och vänster som den värsta Tesla Coilen, och sarkofagens verkliga herre reste sig upp i sin fulla längd, samtidigt som dörren vräktes igen.

”Ehhh..det där ser inte ut som den där nissen vi suktade tidigare…”

”Varför säger du det? är det för att denna är längre, är klädd i helt andra kläder, har en annan typ av stav, bär en spetsig krona av järn, och ser lika fräsch ut som min gamla moster såg ut när vi hittade henne frystorkad i matkällaren?”

”Jag fick aldrig träffa din kära moster, men jag tvivlar på att hon har något med denna snubben att göra. Säg att jag inte har fel!!”

”Kära och kära. Hon var en gnällig kärring som som ingen direkt saknade eller ville fråga efter när hon inte kom tillbaka en kväll efter att hon skulle gå och hämta en burk av sin fruktansvärda sumpbärskompott hon envisades med att ge oss till efterrätt. Vi misstänkte henne för att vilja förgifta oss, eller helt enkelt inte ville ha oss på middag där över…huvud… taget.”

”Kan ni två fokusera lite?!”

”Inte så lätt nu när jag har Moster Veshulda färskt i minnet. Jag kan känna smaken av sumpbären….”

”TYST! Släpp moster och hennes sunkiga kompott. Hugg skrället i bitar!!”

Detta var alltså en Lich, inte en sån wannabe som den förra motståndaren utan The Real Thing. En Lich har alla möjliga krafter till sitt förfogande, och denna lösgjorde lite av dem i plytet på vårt favvo-gäng. Ravianna satte igång med lite seriöst hamrande samtidigt som Xan’tas och Trillian gjorde sitt bästa på avstånd. En vildsint halv-orchiska med dvärgahammare och en ganska kompetent magiker kändes som överkurs för Lichen så den teleporterade sig ut ur rummet. Nu ska det sägas att balder hade satts på vakt utanför rummet när de gick in i det, och när dörren vräktes igen så knallade han iväg till det stora förrådet för att finna något att bryta upp den med så han missade hela den här grejen med att plötsligt ha en pissed off Lich framför, eller rättare sagt bakom sig. Xan’tas trollade ut gänget till andra sidan dörren. Sedan började slagsmålet på allvar. När de kom ut i rummet såg de lichen knalla in i arbetsrummet och ut ur deras synfält några sekunder, för att sedan komma tillbaka ut. Xan’tas vräkte spells mot den och Ravianna kastade sig fram vildsint och dängde den med hammaren. När hon svingade vapnet såg hon en glimt ur sitt vänsta ögas ögonvrå. Lichen stod kvar i arbetsrummet! Illusionen framför dem upplöstes i tomma intet och lichen vräkte destruktion åt Raviannas håll. Det…gjorde…ont. Men hon överlevde.

Striden böljade fram och tillbaka, sedan skedde något som inte borde ha skett. Lichen gjorde en katastrofal missbedömning och vräkte iväg en fireball mot gänget, som de alla (ja utom Balder, den listige listen osv..) blev träffade av och tog rejält med skada ifrån. Nå, nu undrar ni säkert vad som var problemet med detta? Spänningen är olidlig…. BERäTTA!!!

”Eh, hur stor radie har en Fireball?, undrar Lord Xan’tas”

”Låt se, jo här är det, 20 fot, varar GM sanningsenligt.”

”Men, innebär inte detta att lichen också blir träffad?”

”öhhh, hmm..låt se…räkna räkna..Hmm, joooo det ser så ut. Ok, han får prova en reactionsave….som han missade och fick full skada.”

”Nå hur mycket har han kvar?”

”……..”

”Ja?”

”…. . . …. .”

”Högre tack. Hur mycket?, ville alla omkring veta.”

”….snyft….inget…. Lichen dog. Den är bara en hög aska.”

”WE RULE!”

And there was much rejoycing!

Som GM kände jag mig ytterligt krossad I grunden. Här hade jag fått fram en övermäktig fiende de rimligtvis inte borde klara av, och jag behövde inte ens använda mig av ”Wandering Monster”-taktiken för att spelarna skulle få möta den. De gick gladeligen in i dess krypta och muckade gräl. Jag borde inte haft några som helst problem med att utradera hela gänget (förresten, jag kommer ihåg nu att den gode Trillian inte alls var närvarande denna spelningen och det är därför han inte har fått gjort något speciellt i testen ovan – även om han nämns vid ett tillfälle. Senilitet ni vet) Efter detta nederlag kände jag all luft gå ur mig. Skulle jag någonsin kunna ge mina spelare en lich som motståndare igen, utan att darra på manchetten? Skulle jag kunna låta dem vandra in i en krypta utan att börja svettas? Kommer jag att använda mig av floorplas fler gånger, eller kommer jag att köra striderna utan karta för att fega ur och låta alla avstånd vara en sak som är helt upp till mig själv? Endast tiden får avgöra svaren på dessa frågor. Jag måste gå och gråta lite nu – ha en stund för mig själv rent av…

Gruppen klappade varandra på de ställen som inte var brända, blödande eller förruttnade. Xan’tas hade haft på sig sin excellenta Robe of Thay så han var totalt orördav elden trots att han stått i centrum av den briserande fireballen. Trollisen lootade lich-aska och annat smått och gott, som kronan, lite random scrolls, en amulett och såna saker. Efter detta så linkade de ut ur rummet och tillbaka till det där vaktrummet igen, där trillian nu väntade på dem tillsammans med kvinnorna Jocelyn, Rane, Jindra och….hon den lite äldre kraftiga som jag inte minns namnet på just nu (vill ni verkligen veta så läs tidigare bloggar ombord på skeppet). Trillian kunde inte hela dem alla utan rejäl vila, och under natten blev Xan’tas skador värre och värre. Den svarta förruttnelsen spred sig över hans kropp och hotade att döda honom, eller vad värre var, göra honom till en viljelös odöd. Lyckan sken över dem ännu en gång och Trillian lyckades förhindra sjukdomen i rättan tid. De spenderade över ett dygn här, och under den tiden vilade Trillian nästan inte alls, han skötte om Xan’tas minutiöst för att inte riskera att några komplikationer uppstod.

När dygnet hade gått var de alla starka nog att fortsätta sin resa. Denna gången fick det dock vara slut med tunnlar och hemliga lich-rum. Xan’tas bad alla samla ihop sina ägodelar och hålla varandra i hand, sedan teleporterade han hela skocken, med loot och allt, tillbaka till Waterdeep och deras vindsrum. Golvet knakade protesterande under den plötsliga vikten. Det gistna träet hotade att ge vika, men höll ihop av gammal vana. Det blev attans så trångt här inne då rummet till att börja med var litet och trångt för tre personer. Ravianna som stod närmast dörren tog tag i handtaget och….

Kommer ni ihåg att Balder blev lämnad på rummet när alla de övriga gav sig iväg ut till skeppet ”Stormvinden”? Han skulle vakta deras grejor och läsa sin nya bok om fällor, och det var precis vad han gjorde. Han läste och läste, sedan omsatte han sina nyvunna kunskaper i praktiken och provbyggde lite fälla. Han hade inte så mycket att arbeta med, så han tog vad han hade…

… plötsligt försvann golvet under hennes fötter! Hon föll handlöst 4,5 meter ner innan hon landade hårt mitt bland en massa träpålar, eller rättare sagt trubbiga kvastskaft. Balder hade kommit på att det fanns en städskrubb ingen använde, direkt under deras dörr. Han hade spärrat av den och simulerat spetsiga pålar, bara för att kolla hur man skulle göra när det väl gällde…. Ravianna fattade ingenting, men ont i ryggen hade hon och på taskigt humör blev hon när det gick upp ett ljus för henne. De hjälptes åt att hala upp henne ur hålet, sedan stängdes luckan igen och Balder säkrade fällan. Våra vänner sade farväl för tillfället till de tre prostituerade, Lyna, Jindra och Jocelyn (som egentligen inte alls är en tjej utan en extremt vacker, om än feminin, kille vid namn Zathrani, men det vet ju bara Trillian efter att ha lärt sig den saken ”the hard way” heheh) (sådär, nu kom jag ihåg alla tre namnen). Rane gick omedelbart mot badet, och en efter en gjorde alla de övriga likadant. De var inte så vidare fräscha…. Det var underbart för dem alla att dra på sig rena och hela kläder igen, en lyx de inte ofta reflekterat över innan denna dagen. De kunde känna doften av mat, höra ljudet av liv på gatorna nedanför, se ljuset från solen komma strålandes ner genom takluckan. Värmen här på loftet var kväljande, men det var i alla fall bättre än den fuktiga kylan nere i grottan.

Detta skulle bli en bra dag – men de var nu tvugna att försöka reda ut hur de skulle gå tillväga med att berätta för deras uppdragsgivare att hans stolta skepp hade förlist högt upp i bergen. Av vad de fått reda på så var Prins Sukkhim inte så vidare förlåtande.

Fortsättning följer snart…..

Landskapet kring de nödsatta var overkligt i månskenet. Svarta spetsiga klippor som sköt upp ur sedan evigheter orörd snötäckt is. Ovanför dem en totalt molnfri stjärnbespäckad himmel, nedanför syntes isiga bergstoppar sticka upp ur ett hav av mörker, snön lyste spöklikt , som svarta demoniska fingrar med spetsiga vita klor som kämpar sig upp genom avgrunden för att kväva månens sken. Kylan och vinden, även om den var svag, var knivskarp i den tunna luften. Snön hade ett tunt täcke av permafrost som bröts som tunt och skört glas under fötterna på den lilla samlingen.

Ravianna såg sig omkring med van blick, gjorde en bedömning av situationen, och ansåg den vara aningen bättre än hennes genomsnittliga situationer hon befunnit sig i då hon som ung (ja, hon är faktiskt 17 idag), klättrade i de livsfarliga bergen som omgav hennes födelseby. Här kunde hon andas frisk och kall luft och hon drack kylan i stora rena klunkar tills hon blev yr och fick en nästan obetvinglig lust att skratta. Men detta var inget att skratta åt. Hon såg i Jindras, Lynas och Jocelyns ögon att de var vettskrämda, och inte alls gjorda för denna typen av strapatser. Jindra hade på färden ner lyckats sparka av sig båda sina skor och var nu barfota, men hon verkade inte bry sig om den saken.

Gruppen befann sig på en en och en halv meter bred klipphylla. Ovanför dem sköt väggen upp åtminstone 20 meter, och nedanför, ja vem vet..? Fallet kanske aldrig skulle ta slut. En eld gjodes upp där hyllan var som bredast och klippväggen kunde ge lite skydd från kyla och vind. Kvinnorna från bordellen kröp tätt intill varandra och delade med sig av värme och tröst. Trillian, Ravianna, Balder och Xan’tas var även de totalt slut så de passade på att vila en stund de också, men inte förrän Trillian hade spelat och sjungit massor av helande sånger. Ravianna var den som höll vakt vid elden, och efterhand som timmarna kröp genom natten blev hon klar över att det verkade brinna ovanför deras klipphylla, där skeppet brakat in i klipporna, och när vinden då och då vände, kunde hon höra ljud från något som verkade vara strid. Hon hörde skrammel och skrik och rop. Ravianna väckte de tre vännerna och tog dem åt sidan för att inte väcka de övriga i onödan. De kom snabbt överens om att det var bra att skicka upp Balder på rekonocering. Balder kom snabbt uppför klippväggen och kunde nu se att halva skeppet hade blivit spinkved, men att bakre halvan vad i det närmaste oskadd. Delar av skeppet brann och några överlevande hade byggt enkla barrikader och var i full gång med att slåss mot varelser som såg ut som inget Balder någonsin sett. Metern höga, svarta och nakna, flera av dem behornade, alla fruktansvärt fula. De små demonerna var snabba och klättrade och klängde på skeppets sida, men blev motade av folk med båtshakar. Det verkade finnas över hundra av dem och de verkade alla vilja komma åt foilket som slogs febrilt. Demonerna kastade brinnande objekt upp på båten och mot barrikaderna som byggts från bråten som blivit av kraschen. Någon där borta använde sig av magi i striden och kraften sköt ut i blå energistrålar och explosioner som skingrade de svarta odjuren tillfälligt, men de samlade sig till motangrepp alltför snabbt för att de stridande skluue kunna hålla ut någon längre tid om de inte fick hjälp.

Balder gjorde bedömningen att gruppen nog skulle kunna göra en insats så han lutade sig över klippkanten för att ropa till de övriga att komma upp. Då hörde han tre dova hornstötar och ett mäktigt vrål svarade hornet. En stor svart och bevingad skepnad sänkte sig i snön framför skeppet och ur dess gap spyddes svart magi mot en grupp försvarare, som genast verkade vittra bort i ohygglig smärta. En ung svart drake hade blandat sig i striden, och nu var det inte lika akut längre för våra vänner att blanda sig i striden.

Problemet var dock akut även nere på klipphyllan. Kvinnorna de räddat kanske inte alls var räddade ännu, för de var inte alls rustade för denna kylan och deras kläder skyddade nästan ingenting. De skulle inte klara sig mycket längre till om de inte kom innomhus i skydd från elementen, och det enda stället de skulle kunna få det måste ligga ovanför deras huvuden. De måste snabbt ta sig upp för klippväggen och ta sig till bättre skydd insåg gruppen. Med hjälp av Xan’tas magi kunde gruppen flyga upp til klippkanten, medan han själv öppande en dörr och steg ut där uppe. När de såg hur illa ställt det var med försvararna, och de var definitivt inte rustade för en strid med en drake, hur ung den än må vara, så tog de beslutet att istället färdas över platån, bort ifrån striden för att nå klippväggen. Där kanske de skulle kunna hitta en grotta, eller ännu hellre en väg ner från detta eländiga berget. Ravianna ledde gruppen så säkert hon kunde. Alla smög och gjorde sig så små de bara kunde, medan Ravianna själv stolpa på som den värsta isbrytare för att bana väg. De hade nästan kommit fram till klippväggen när plötsligt några av de svarta odjuren fick syn på dem. Det var en liten grupp på sex stycken, rejält skilda från striderna borta vid skeppet som här låg utom synhåll. Jindra, Lyna och Jocelyn tog sig bort mot klippväggen samtidigt som våra hjltar gjorde sig redo att möta detta nya hotet. Varelserna fick övertaget direkt på grund av sin snabbhet, och genast satt en av dem som klistrad vid Balders strupe.

Blader släppte sin Dansande Kniv som genast började cirkla runt honom och gjorde ett anfall mot närmaste fiende. Dock satt närmaste fiende fast vid Balder som en vildsint katt, och Balder själv dansade panikartat runt för att bli av med odjuret innan det lyckades slita bort något viktigt från hans kropp, som näsan, ett öra eller stora kroppspulsådern. Kniven sköt med full fart in i….Balders rygg (jepp, han slog en etta) och gjorde mer skada på honom än odjuret hade gjort. Ravianna och de övriga hade fullt upp med sina fiender. Xan’tas kastade Magic Missile men odjuret stod fortfarande upp – de var gjorda av tuffare virke än de verkat vara vid första anblicken, tydligen (jodå, GM slog dubbel-sexa på KP). Balder fick mer stryk av odjuren och gjorde ett nytt anfall med sin Dansande Kniv. Denna gången sköt den rakt mot en av varelserna, men i sista sekund så ändrade den riktning och satte sig i Balders rygg, denna gång på ett nytt smärtsamt ställe (jepp, han slog en etta igen. Balder var nu ganska illa tilltygad, inte så mycket av odjuren som mest missade sina slag mot honom, men nu hade kniven gjort honom halvdöd. I ett sista desperat anfall beordrade han kniven att anfalla en annan av de tre odjuren som nu ansatte honom. Kniven rycktes ut ur hans rygg med stor kraft och tog sats och sköt rakt in i Balders rygg igen, denna gång hittade den ett ännu smärtsammare ställe att bosätta sig på (jeheppz, han slog en etta igen!!). Balder var nu nästan nere för räkning. De övriga såg hur illa ställt det var och kom till hans räddning. De övriga hade lyckats expediera sina fiender utan större problem. Balder gjorde ett sista utfall med sin kniv och denna gången, jepp ni gissade rätt, slog han en etta och kniven satte sig i hans rygg (nu lämnade Stefan rummet med avskyn tydligt visad i sitt ansikte – vi tror inte att han kommer att slå en tärning igen under överskådlig framtid). Resten av striden, efter det att Ravianna nu tagit hand om den Dansande Kniven för att gör Balder säker från det farliga vassa objektet, gick som på räls. Det enda riskabla momentet var när den siste av demonerna insåg att det höll på att gå åt pipan och sprang mot sina vänner för att kalla på dem. Xan’tas fick lasta magiska missiler i odjuret för att få stopp på det, men inte förrän han hade kastat Daze, så att den olycklige lille parveln förlorat en hel runda då han bara kände sig förvirrad och inte kunde bestämma sig för vilket håll den ville springa.

Med alla fienderna fällda, och ingen uppmärksamhet verkade riktas hitåt från de övriga fienderna, så tog sig gruppen längs klippväggen, bort från larmet och faran. Just som det såg riktigt desperat ut, och det verkade som om de skulle bli tvugna att spendera hela natten utomhus, så fann Balder en nästan igensnöad ingång till en grotta i berget. Snön låg i en hög driva utanför ingången och verkade inte ha blivit störd av något på mycket länge. Gruppen tog sig in genom porten utan att lämna spår efter sig, medan Balder expertmässigt, nu sedan han blivit helad av Trillian och kunde röra sig igen, suddade bort alla spår av dem som ledde hitåt, samtidigt som han planterade ut nya vilseledande spår åt ett helt annat håll, och fick det att se ut som om hela gänget råkat falla ner över klippkanten.

”Grottan” var inget annat än en gammal dvärgboning. Runorna på väggar och portar berättade om ond bråd död om man inte kände de rätta lösenorden. De gick nedför en trappa och kom till ett rum med fyra portar, alla med sina runoir som krävde lösenord för att tillåta säker passage. Två hade trappor nedåt och två uppåt. Här kunde de vila ett slag tills de återhämtat styrkan igen. De tände ett par gamla facklor på väggarna och snart nog blev det lite varmare här, något som kvinnorna inte klagade över. Balder riskerade en fälla, som mycket riktigt slog igen, men inte om Balder utan om objektet han kastat in genom dörren. Han klurade ut hur han skulle kunna lura mekanismen och tog sig nedför trappan. I trappan låg två sedan länge döda människor klädda i läderrustning. Balder lootade dem snabbt på ett par fina juvelbesatta knivar och gick sedan neråt. Han kom till vad som verkade vara ett förmak och lagerrum. En död vakt satt på en stol och vilade båda händerna på en stidshammare. Balder trodde först att vakten var vid liv, men då den inte reagerade så lootade han len kagge sprit från en hylla och gick tillabak till de övriga som gärna tog sig en värmande klunk av den heta brygden. Här skulle de hämta krafter nog att kunna undersöka vad detta var för ett ställe.

Detta kommer att vara topic för nästa spelomgång.

C ya soon.