Category — Xan’tas’ Serious Heroes

Balder ligger och sover så sött i sängen på vårt rum i värdshuset. Drömmer om regn av guld, kullar av diamanter och träd med silverbark och rubinäpplen. Och allt är hans! Han kan ta hur mycket han än vill! Bara plockar på sig hela tiden. Så lycklig han är just nu.

Till Balders förtret väcks han ur drömmens värld av att kråkan Krax kommer infarandes i rummet som en komet och börjar sedvanligt picka på Balders huvud. ”Schas!” Den ger sig inte. Kattis öppnar ett öga och funderar på att göra ett anfall. öppnar andra ögat och lägger sig i position. Siktar noga. Attack!

Balder skriker av smärta när Kattis klor dyker djupt in i rougens ena ben. Fullträff!

Nu känner Balder att han inte har annat val än att gå upp ur sängen. Men Krax slutar bara inte hacka på honom. Till slut inser Balder att Krax har något slags meddelande till honom. Han tar loss pappersbiten och Krax lugnar sig. Lappen berättar om situationen på båten och Balders närvaro önskas ikväll.

Så, Balder gör sig redo att ge sig av. Han betalar förskott på hyran och sen drar han med lätt packning neråt hamnen. Efter en stunds strosande och inspekterande av enligt Balder dugliga båtar så bestämmer han sig för en helt random båt. Två fiskare står och lastar ur fisk vid två båtar som verkar vara deras, en lite mindre och en större.

”Goddagens, jag skulle vilja hyra er båt!”

Fiskarna reagerar inte. De bara stirrar rakt ut i tomma intet. Med sina döda ögon. De andra fiskarna däremot skiner upp lite eftersom de anar att Balder vill betala för att hyra båten. Det förhandlas lite fram och tillbaka om det egentliga priset och Balder är väldigt svävande med betalningen och verkar inte riktigt kunna klämma till med en summa.

Till slut säger han: ”Jag köper hela den där tunnan med fisk från er, om jag får hyra båten!” Han pekar på den stora tunnan med fisk som vid det här laget är fylld med fiskar.

Fiskarna tittar lite förvånat på varandra. Men går med på det, eftersom han verkar vilja betala överpris. Balder försöker förklara exakt vad han vill ska ske. De ska åka ut med dessa två båtarna till där prinsens skepp ligger utanför Waterdeep. Eller en bit ifrån i alla fall. Sen så ska Balder hoppa i den lilla båten och ta sig vidare själv. Och fiskarna ska vänta på honom där i mörkret. ”Inga problem va?” Sen blir det dags att ge sig av. Men vad ska Balder göra med tunnan fisk nu? Inte kan han ta med sig den till båten?

Lagom till skymningen anländer fiskarna och de två båtarna i närheten av Stormvinden, prinsens stora handelsskepp.

Under tiden, på Stormvinden. Xan’tas har fått uppdraget att vara chef för vaktstyrkan ikväll. Tantos har briefat honom om vad detta innebär – varna om det kommer några skepp i närheten, eller nåt annat som kan vara farligt. Vakta den enda kvarvarande livbåten med sitt liv om det så behövs. Hålla lugnt på däck. Och alla som har svart mantel – stör inte dom, de får jobba ostört.

Sill (som Xan’tas kallar sig ombord på båten) går på sitt vaktpass lagom till skymningen. Han struttar runt och läxar upp sitt manskap bara för att han kan. Tyvärr läxar han även upp kvällens utkik så att han verkligen, verkligen, verkligen ska försöka göra så bra jobb som möjligt. Se allt han kan se.

Så, medans Xan’tas går runt och ser väldigt viktig ut har det hunnit mörkna. Balder hoppar i den lilla roddbåten fiskarna tog med sig och påminner dom ännu en gång att vänta här på honom. De nickar och ler. Inga problem, de stannar gärna här ute i mörkret.

Balders roddbåt tar sig sakta fram mot Stormvinden. Utkiken ser hans roddbåt och skriker att han tror han ser nåt där ute i vattnet.

Xan’tas som inser att det måste vara Balders båt, försöker med undanmanövrar. Allt från ”nejdå, det är inget, bara inbillning”, till att ”kom hit ner nu!! Du sköter inte ditt jobb!” Utkiken kommer ner till slut och på nåt sätt glöms roddbåten bort.

Eftersom Xan’tas anar att Balder planerar gå ombord i aktern så spatserar han dit. Och låtsas vara skitnödig. Där står en lämplig spann borta i ett hörn visar en av de patrullerande vakterna honom. Xan’tas insisterar på att han måste vara ensam när han uträttar sina naturbehov. Han är så blyg när det gäller sånt. Och ibland luktar det något förfärligt. Vill inte utsätta andra för det… Till slut lyckas han övertyga vakterna om att lämna honom och spannen ifred.

Nere vid vattenytan så hoppar Balder kvickt ner i vattnet när han ser att vakterna får syn på hans roddbåt igen. Så nu simmar han lixom bredvid båten. Osynlig. Så det ser bara ut som en tom roddbåt. Han simmar ett tag där helt koncentrerad på att hitta nånstans att kättra upp på den stora båten. Han märker inte att det är stora luftbubblor som dyker upp en efter en runtomkring honom. Och att hajenmusiken spelas i bakgrunden! Da-da-da-da-da-da-da da!

Ganska snart hittar han ett lämpligt ställe och börjar klättra upp med hjälp av de 3 magiska pinnarna. Precis när Balder är ovanför ytan hör han ett stort plask, han vänder sig om och ser en jättevarelse som glufsar i sig hela båten. I ett enda nafs! Den dyker kvickt ner igen. Balder klättrar så snabbt up för båten att han lätt hade slagit rekord om det fanns rekord för sån här sorts klättring.

Xan’tas har lyckligtvis tömt denna del av däck som Balder kommer upp på, för han gör det inte speciellt tyst. Han dartar kvickt ner i en stor rephög och blir liggandes där. Skönt att pusta ut.

Timmarna går. Xan’tas tar sitt jobb på allvar, Balder ligger och trycker i en rephög. Trillian gosar väl med Rane. Och Ravianna käkar lite slurry för att vara på alerten för ikväll.

7 timglas. Timmen Ravianna väntat på hela dagen!

Ravianna och Trillian går ner under däck där de skulle träffa gasten för att bli insläppta till detta evenemang. Vi leds in ner under däck genom krokiga gångar hit och dit och hamnar till slut i ett övergivet lastutrymme. Här står en 30 pers och har jobbat upp en bra, rå stämning för fighterna ikväll.

Efter en stunds minglande och smalltalk är det dags för första striden. Ravianna versus the punisher Cus!

Cus ser ganska imponerande ut och grym. En tuff man. Och framförallt har han mer skydd än bara enkla kläder som Ravianna har. Spikiga knogskydd, spikiga axelskydd. Knäskydd. You get the picture.

Ravianna får välja vapen eftersom hon är ny. Valet går såklart till en järnskodd stridsklubba.

När striden ska till att börja så försöker sig Trillian på lite magi, för at boosta Ravianna. Precis när han sjungit sin sång så är det som om allting bara fryses till. Allt står stilla. Absolut alla, utom Trillian. Han blir riktigt förvånad och vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Sen funderar han på om han inte ska ta och knyta ihopa skosnörena på Cus… Men han hinner inte så långt, för lika plötsligt som tiden frös så startas den igen.

Striden börjar ganska våldsamt med en och annan ordentlig träff för båda tävlanden. Folk hurrar och vill se blod! Sen lyckas Cus med en fullständigt perfekt träff! Han saftar den järnklädda klubban rakt i solar plexus på Ravianna (aouch, 20).

>> Insert pain word here <<

Men Ravianna är en inte nere för räkning än. Vadslagningen är i full gång. De båda slagskämparna pucklar på varandra ett bra tag till tills det är Raviannas tur att ha tur.

ärningen rullar. 20!! YES! Min rosa tärning är BäST!

Cus överlever men kommer nog inte att bli människa på ett tag efter den fullträffen. Så, matchen tog abrupt slut där och Ravianna utropas till vinnare! Och försöker behärska sitt segrartjut.

Meanwhile, on deck. Xan’tas har lyckats hålla sig borta från magi ett bra tag nu. ända sen han kom ombord på båten. Det har varit frestande nära några gånger, men nu är det dags. Nu tänker han ta reda på vad för slags magi den onde Merfar håller på med. Så han lägger en detect magic i rätt riktning.

Men Xan’tas bara kliar sig i huvudet. Vadå? Det funkade inte… Precis innan han ska slänga detect magic igen så tittar han snabbt över axlen.

Där har det helt plötsligt öppnats en flammande portal med fyra stycken demonaktiga filurer som lyckas ta sig ur innan portalen försvinner. De små, späda, flygande och framförallt brinnande eldvarelserna ser lyckliga ut och sätter genast igång med att försöka sätta fyr på så mycket saker som möjligt.

Xan’tas och vakterna försöker slåss mot dom. Magikern låter bli att använda mer magi. For now. Han blir tvungen att dyka ner i en tunna med vatten för att undgå en av eldvarelserna som jagar honom. Så han ligger där i tunnan och sprätter vatten på dom så gott det nu går. Resten av folket på däck försöker släcka seglen som tagit fyr.

Sen tar sig Xantas ur tunnan och försöker släcka dessa eldvarelser med spannar av vatten. Men misslyckas kapitalt, hur mycket vatten han än skopar på dom. Någon eldvarelse har dött men fortfarande för många kvar.

Så Xan’tas kan inte motstå lite magi för att ta kol på eldvarelserna. Magic missile. Men det blir ingen magic missile. Istället börjar skeppet kränga okontrollerbart och det känns som om skeppet är på väg upp ur vattnet. Upp, upp, upp. Det går i en svindlande fart och till slut så ser man inte havet nedanför.

ARGH! Inge bra med chaos-zoner!

Nere under däck vid det organiserade slagsmålet, har fighten mellan Cus och Ravianna precis tagit slut när båten börjar kränga tokigt mycket. Det utbryter en mild form av panik, folk tror att vi råkat ut för storm Alla beger sig uppåt.

Men inte riktigt alla. Ravianna lyckas höra att någon ber någon ”låsa in dom igen”. Det hade ju ryktats om att det skulle vara något exotiskt här nere ikväll. Kanske fångarna?

Trillian och Ravianna följer efter den killen som går åt det andra hållet. Och de lyckas riktigt bra med att smyga efter honom. Men sen när killen framför dom fumlar efter nyckel så KNOCK. Ravianna slog honom lätt medvetslös. ”Bra järnklädd klubba. Bra.”

De två hjältarna öppnar lastutrymmet och ser att detta är stället där slavarna hålls fångna. Massvis med skräckslagna infödingar från södern hålls här inne. De sitter kedjade intill väggen. Ravianna slår kvickt men våldsamt sönder låsen och befriar dom. Trillian använder den magiska språkringen o fattar till slut vad de säger o förklarar vad som ska ske här näst. Han lyckas övertyga dom att vi är vänner, inte nåt att äta. Killen som Ravianna knockat på vägen hit, han möter dock ett otrevligt öde på vägen upp.

Vi tar infödingarna (lite väl stereotypa med slipade tänder, tatueringar, benknotor och allt det där) till det stora lastutrymmet och ber dom vänta där. ”Vi redo! Vi redo att döda dom som hållit oss fångna!”

Trillian och Ravianna inser att det nog blir svårt att övertyga dom till nåt annat. Men vad händer med båten? Har vi hamnat i en storm eller? Varför kränger den så? Ravianna och Trillian måste få svar.

De två ger sig upp på däck och skådar vansinnet. Folk springer hit och dit och försöker släcka elden. En del brinner. Utkiken trillar ner brinnandes och skrikandes, med en duns slår han i durken. En eldvarelse susar skrattandes förbi. Ena masten brakar ner rakt över däck.

När Ravianna och Trillian kommer över chocken av eldvarelserna som sätter fyr på allt och det faktum att skeppet befinner sig bland molnen och inte på havet, så inser de att de måste handla snabbt. För det där berget där framme närmar sig fort. Riktigt fort.

Ravianna får order av Trillian att springa och hämta de prostituerade och Rane. Hon gör detta. Xantas slåss mot eldvarelserna och Trillian försöker hjälpa till.

Men Balder då? Jo, han är sysselsatt på annat håll. Under tiden allt detta pågår så har han smugit runt på skeppet och tagit sig in i Merfars boning när denne lämnade hytten för att skeppet for tusentals meter upp i luften.

Det är tur att Balder har amuletten som skyddar mot gift o annat otyg, för stanken av eter är outhärdlig i Merfars hytt. Det verkar komma från torkade rosor. Han hittar även svartblåsfisk-rester. Och ett skrin med 1000 guld som han kvickt norpar. Och efter end stunds genomsökande av Merfars skrivbord så hittar han ett papper där massor av olika slavhandlare är listade. Bevis för att skeppet bedrivit slavhandel ett långt tag. Och Merfar ligger risigt till om det blir rättegång. även om detta känns ganska långt bort i en eventuell framtid. Först ska vi ta oss levande av skeppet…

När Ravianna hämtat Rane och de prostituerade så får hon ett infall att titta ner över relingen. Till sin förvåning ser Ravianna ett leende moln under båten. Det tittar på henne lite kvickt, fortsätter le och sätter lite mer fart mot berget där framme.

Hon meddelar Xan’tas (som är upptagen med att försöka golvmoppa en eldvarelse) att det är ett moln under skeppet. Magiker som han är kanske han vet om man kan göra nåt. Xan’tas går fram till relingen och börjar småprata med molnet. Alltid bra att kunna språk som magiska varelser brukar kunna.

Luftelementaren verkar inte allt för lättövertalad. Hon/han verkar mest vilja ha det bra. Och är riktigt lycklig här uppe med att swisha omkring med båten på ryggen. ”Men när berget kommer, ja, då måste jag tyvärr göra mig av med er…”

Xan’tas försöker övertala molnet att sätta ner båten nånstans säkert. Molnet verkar lite trilskt men går med på att rädda båten om vi får bort demonerna.

Så vi försöker få bort dom, men Xantas tanglar in sig i en fight med Merfar. Med bara sekunder borta från att krasha rakt in i en bergsvägg. Alla eld-varelser är döda, men nu bestämmer sig Xan’tas för att gå i envig med Merfar. Hans nemesis… Merfar använder artefakten som han använde innan på Xan’tas när han kom om bord.

Det börjar gå runt i huvudet på Xan’tas, allt svajar mer än det ska och saker börjar bli otydliga. Knäna viker sig, men han lyckas motstå artefaktens kraft i sista stund. Och lobbar därför iväg magic missile på Merfar som tar skada. (Tur vi är utanför chaos området nu…) De hinner inte slåss mycket innan Merfar gör ett nytt försök att använda artefakten och denna gång lyckas. Xan’tas svimmar av fullständigt. Och molnet får aldrig veta att eld-varelserna är borta nu som vi lovat att göra.

Merfar försvinner ur sikte. Ravianna plockar upp den medvetslöse Xan’tas på Trillians begäran. ”Men what’s the point? Vi är ju ändå döda om nån sekund… ”

Så vi kraschar helt enkelt in i bergsväggen. Hela Stormvinden blir bara spånflis med ett enormt brak.

Men, precis innan lyckas dock Trillian övertyga Ravianna med Xan’tas på axeln, att hoppa av båten så här lagom tusentals meter över marken. Ravianna tycker det låter som en dålig idé, men gör som han föreslår, för det kvittar väl om man dör här uppe eller tusen meter ner?. Trillian hoppar också, med tjejerna tätt runtomkring sig. The way he likes it.

Ravianna blundar när luften susar runtomkring henne och hon lixom känner i förväg hur platt hon kommer att bli när hon når marken. Men helt plötsligt är känslan något annat. Hon svävar lätt som en fjäder. Och öppnar ögonen. även Trillian med tjejerna svävar.

Vi landar på en lämplig klippskreva och pustar ut. Balder kommer efter ett tag panikartat klättrandes på sina magiska pinnar. Så då befinner vi oss alla, Trillian, Ravianna, Balder, Xan’tas, Rane, Jindra, Lyna och Jocelyn, välbehållna på en klippkant i månljuset. De enda överlevande av en vansinnesfärd i ett handelsfartyg tusentals meter upp i luften som fick sitt sorgliga slut när det kraschade in i ett berg.

Myskdoften tätnar mer och mer ju närmare Trillian kommer båtens glädjehytt. Utanför står en vakt, som släpper förbi honom så fort läkaren förklarar sitt ärende här. Han stiger in i en ganska så mörklagt lokal med som ser ut att ha dörrar till tre olika rum, där dörrarna står på glänt.

Genast kommer en riktigt gammal man fram till honom. Det hår han har kvar är svart, långt och stripigt. Några dagars skäggstubb och fårat ansikte. Trillian vill gärna backa ett steg när gubben kommer fram till honom.

”God dag, får jag lov att stå till tjänst? Mitt namn är Venzo?” säger den gamle, plirar med ögonen och ler lismande. ”Vi har nåt för de flesta smaker. ”

”Um.. jag är den nye läkaren ombord. Jag heter Liam och ska bara undersöka de som… arbetar här.”

Gubbens ansiktsuttryck mörknar något. ”Ah, hehe, nejdå, mina flickor de är fullständigt friska det finns ingen anledn-”

”Jaja,” avbryter Trillian. ”alla ombord måste undersökas. Det är obligatoriskt. Lika bra att få det understökat nu innan kvällen då kunderna blir fler?”

Gubbens ser inte glad ut. ”Bah, antar att det är lika bra. Börja med Jindra där borta i det rummet.”

”Ok, tack.”

”Jag följer med in så inga oegentligheter sker!” gubben hakar på Trillian på väg mot rummet.

”Nej, det funkar ju inte, aldrig hört om patient-doktor konfidentialitet?” Trillian stoppar gubben.

”Jaja, jag kan väl stå utanför istället då. Men rappa på! Jag har inte råd att förlora kunder för dessa onödiga undersökningar!”

Trillian går in genom en av dörrarna och stänger den bakom sig.

På den enkla sängen sitter en ganska späd ung kvinna. Trillian presenterar sig och protesterar när Jindra försöker ta av sig tröjan. ”Nejnej, du behöver inte klä av dig.”

De samtalar under tiden som Trillian låtsasundersöker henne. Hon åker tydligen med denna båten ibland. Detta är visst tänkt att vara en av de sista färderna. De flesta besöker detta stället, speciellt de högre officerarna.

På frågan om vem Merfar egentligen är för en kuf så får Trillian ett intressant svar. De prostituerade här på ”Röda lyktan” genomgick någon konstig ritual med honom innan de sattes i arbete. Merfar stod och pratade ett konstigt språk, Jindra skrattade först för det lät som ett låtsasspråk – nästan som ett skämt – men Merfar gav henne en skarp blick. Han ritade även en underlig krumelur på dom. Som en slags välsignelse.

Trillian märker att hon är blåslagen, men Jindra insisterar att det bara är hon som varit klumpig och trillat och slagit sig. Absolut ingen som misshandlat henne. En av de andra flickorna – Jocelyn – mår dåligt däremot och har vägrat jobba på hela resan, håller sig bara inne på sitt rum…

Trillian tackar Jindra för hennes tid och fortsätter till nästa rum. Här möts han av en helt annan slags kvinna. Mer kvinna så att säga. Och betydligt äldre.

Long story short, hon verkar åka med denna båten ganska ofta och är gammal i gemet. Visst, det pågår en del mystiskt på båten och ja, troligtvis slavar, stulen arbetskraft. Allt eftersom Trillian vinner förtroende så berättar hon om Merfar. Merfar är sultanens tjänare och vekar ha mycket å göra med honom. Han åker på båten titt som tätt, ingen gillar honom och han, kaptenen och en magiker från Waterdeep med – vid namn Belatro Darkenmist, har ibland hemliga möten om slavarna.

Trillian kommer med ett förslag om att Lyna kanske kunde luska fram hur man kommer in genom den vaktade dörren nere i botten. Hon har ju många kunder här… Det säger hon att hon kan göra om läkaren går med på hennes lite oväntade krav – att INTE besöka den sista av de prostituerade. Trillian tycker det låter lite fiskigt, så han protesterar och insisterar på att se henne det måste han i alla fall.

Jindra försäkrar honom om att Jocelyn är fullt frist och inte behöver undersökas på något sätt

Men varför har hon då varit sjuk hela veckan, oförmögen att ta emot kunder? Har hon helt enkelt varit ”sjuk”?

Lyna säger att detta är sista resan för Lyna, Jindra, Jocelyn. De har planerat att starta ett nytt fint liv i Waterdeep så snart de kommer iland. De ska helt överge detta yrket. Och till slut kryper det fram att Jocelyn faktiskt är ”sjuk” för hon inte vill ta emot kunder.

De kommer till en kompromiss – Trillian kan ta en titt på henne om han lovar att inte komma närma henne eller röra henne alls.

Fair enugh, tänker Trillian. Ser hon ut som dig ska inte det bli några problem…

Trillian lämnar Lynas rum och ska just gå in i det sista tredje rummet, då Jindra ställer sig ivägen för att blockera honom. Men Lyna nickar godkännande till Jindra och hon släpper fram alven.

Han går in i det sista rummet. Det är dåligt belyst och i sängen ligger Jocelyn invirad i täcken och slöjor. ”Kom inte nära mig!” piper hon när Trillan stänger dörren bakom sig.

”Nejdå, lugn, bara lugn. Jag är den nya läkaren ombord och ska bara ställa lite frågor till dig.”

Några minuter spenderas på frågor. Trillian håller sitt avstånd. Sen kan inte Trillian hålla sig längre.

Självsäker som alltid gör Trillian ett närmande. Ingen har hitintills lyckats emotstå Trillians legendariska charm. Lyna behöver väl aldrig få veta att han kom nära denna skönhet? Le, check. Blinka med ögonen, check. Puta med munnen, check. Gå närmare, check. Slänga lite med det underbara blå håret, check. Komma i närheten med händerna…

”Aaeeeiigh!!” skriker hon förskräckt när Trillian klunsigt drar av henne täcket och bordust ska försöka krypa upp på henne.

Kvinnan kravlar sig ur sängen och ställer sig uppskakad i ett hörn i rummet. Trillian är synnerligen chockad över att hans förförningsteknik inte var på topp. Så pass chockad att det tar ett tag för honom att inse att kvinnan som står borta i hörnet, inte riktigt är det han förväntade sig. Nu, utan täcke, slöjor och i bättre ljus så ser han att kvinnan – är en man!

Trillian tittar förvånat på figuren i hörnet. Han ser ut att vara en kanske 16 år gammal, från södern. Har smycken överallt, många juvelprydda ringar.

”Du… du skickades hit av min far eller hur! åNEJ! Ta mig inte tillbaka! Snälla, jag gör vad som helst!” ber killen i hörnet. Han verkar synnerligen rädd.

”Ja, jag…”

”Min far har hyrt dig! Snälla, jag betalar dig dubbelt vad han betalar dig! Jag ger dig allt jag har, bara avslöja mig inte!”

Trillian försöker lugna honom, hålla god mask om att Trillian är här för att leta upp denna tonåring. Zathrani är tonåringens riktiga namn och han berättar som i förbifarten att han är prins Sukhims son.

ögonbryn inom spelgruppen höjs. Vadå prinsen son? Prinsen var ju inte mer än kanske 18 när vi såg honom i Waterdeep för det här uppdraget? Hur går detta ihop egentligen?

Inte kan prins Sukhim ha haft några alternative motives? Klart som korvspad vad prinsen ville ha oss här för: undersöka vem som är ansvarig för att det försvinner saker ur lasten. Självklart är det så enkelt!

16-åringen drar en snyfthistoria om att han spenderat hela sitt liv i ett välbevakat palats som han jämställer med ett fängelse och att han nu äntligen har lyckats fly därifrån för att börja ett fritt liv. Stackars privilegierade unge, vad synd det är om dig.

Vår blåhåriga alv lovar att hålla tyst om hemligheten, tackar nej till alla guldringar med smaragder han erbjuds – även om de erbjuds flera gånger. ”Det skulle se konstigt ut om de hittade pråliga guldringar på mig här på skeppet…” ursäktar sig Trillian med, men det syns hur frestad han är. Tonåringen lovar och bedyrar att alven ska få tillgång till prinsens skattkammare, han vet ju vägen dit, och då kan vi ta hur mycket vi vill därifrån. Hur mycket som helst, bara vi inte avslöjar honom. Bara han slipper återvända till faderns palats.

Inga problem, sa du obegränsade mängder guld i skattkammaren?

Trillian lovar att säga till Venzo att ”Jocelyn” absolut inte kan jobba och måste vila ut. Att absolut inga kunder får bli utsatta för ”hennes” sjukdom.

Han lämnar rummet och säger precis detta till Venzo. Han verkar minst sagt inte glad. När sen Trillian försöker vända samtalet till att Venzo kanske också har ådragit sig något, ”oo, titta på den här bölden”, så börjar Venzo se lite orolig ut. Men Trillian försäkrar honom att medicin kommer snart, så att han blir både pigg o kry. Lita på läkaren bara.

Trillian pilar iväg och gör något vettigt istället. Besöker Rane i lastrummet och följer med henne till hennes hytt för ännu en kärleksstund.

Under tiden går Xan’tas runt och ser viktig ut och Ravianna svabbar däck. Hon inleder ett samtal med en arbetskamrat om lite ditt och datt. Vädret, maten, situationen här, hur man svabbar däck bäst…

Sen glider samtalet in på löner. ”Vad betalar men en nyrekrut nu för tiden då? Vad fick du?”

Ravianna tvekar, ARGH det tänkte vi aldrig på, vad vi skulle säga att vi tjänade. Hon slänger snabbt ur sig nåt: ”Eeeh, 4 koppar.”

”OJ! Så lite! Då tror jag nog att du blev ganska lurad flicka lilla. Stora.” mannen ser lite förvånad ut och ser ut att tycka synd om Ravianna. Så han ställer följdfrågor om vem det var som rekryterade oss.

”Han där med turban, den där Raja tror jag han hette? Lång kille.” svarar Ravianna utan att tänka sig för.

”Raja? OJ, han är ju en av prinsens närmaste män. Varför skulle han sköta rekryteringen? Det verkar lite un-”

”Ja, kanske det,” avbryter Ravianna. ”Måste vara det hela med situationen ombord på båten, så att folk kollas noga så inte det utbryter mera sjukdom och så…”

”Ja, måste vara nåt sånt. Det är bara vid speciella tillfällen som prinsen anlitar Raja.”

Ravianna slingrar sig ur samtalet så fort som möjlig och börjar fråga om nöjen ombord på båten. Nåt måste man kunna göra för att ha kul här omkring? Det framkommer att det ibland anordnas stridsspel. Ikväll till exempel ska det ske.

Han kan fixa in Ravianna på fighten ikväll, lovar han. Självklart ska hon slåss mot nån där nere, nejnej, inte ens lönt att bara titta på för en som Ravianna. Har någon nånsin vunnit mot han som Ravianna ska slåss mot? Nej, inte de senaste 14 fighterna… Men det är inga problem, det blir kul ikväll. Vi ska synas nere under däck vid 7 timglas.

Ravianna blir riktigt lycklig inombords och går och dagdrömmer om slagsmål resten av dagen.

När Trillian sent om sider återgår till att undersöka besättningen kommer det till utkiken Ironds tur. Han höll vakten den natten då Unduth föll ner från masten och dog. Där framkommer det att den där Unduth var ett lowlife. ”Ett inställsamt kräk som tog saker utan lov.”

Efter några fler minuters samtal med Irond framkommer det att Unduth ju klättrade nästan hela vägen upp till utkiken den där kvällen. Han var absolut inte full, för han var nykterist ( till skillnad från vad folk sagt innan som sa han var packad). Unduth hade gastat och gormat någon enormt mycket på vägen upp i masten. ”Och det såg faktiskt ut som om han druckit bläck eller nåt för han var svart runtom munnen.”

Sådärja! Han var också förgiftad alltså. Men eftersom han var lite klåfingrig kanske han tagit nån annans mat/dricka och därför blivit förgiftad av misstag?

Utkiken vill minnas att är han tittade ner efter att Unduth trillat, så verkade Merfar mäkta arg och upprörd över att Unduth dött.

Xan’tas tar sig senare tid att skriva ett meddelande till Balder om att komma ombord på båten vid skymningen. Ha skickar meddelandet med Krax. Och hoppas att ingen interceptar meddelandet.

Så allt vi behövde göra nu var att få ombord Balder, så vi kan komma in i folks rum. Vi behöver reda ut lite lösa trådar, försöka frige slavarna och göra oss av med Merfar. Och slåss! I alla fall under ”kontrollerade former” i stridsspelet under däck. äntligen! Föga anade vi att vi nästa spelning skulle få mer än vi bad om…

Svabb, svabb. Svabb, svabb. Ravianna står och svabbar däcket entutiastiskt. Hon försökte sig först på annan gast-göra som involverade rep, tampor, trossar och talgor. Men den hjälpsamma gammle sjömannen föll i gråt när Ravianna gick lös på repen som inte alls ville som hon ville. Det mesta kan lösas med våld… men inte allt tydligen.

Under tiden fortskred informationsinsamlingen. Av Boldo hade vi fått reda på en eventuell förekomst av slavar på skeppet, så därför försökte vi verifiera detta på något sätt. Tidigare när Ravianna och Trillian kollade efter liken som man kunde tro befann sig i frysrummet (men de gjorde de inte! utan de hade kvickt begravts till sjöss) så hade de lagt märke till en underlig dörr där på bottenplanet. Vaktades av två sura legosoldater och låset såg ut till att kanske vara magiskt med tanke på den underliga designen. Legosoldaterna hade vägrat att säga varför de stod där o vaktade denna dörr. Trots att Ravianna försökte vara trevlig mot dom. Planer började formas av att ta sig in där.

Under tiden Ravianna jobbar, så jobbade inte Trillian nej. Han hade ännu inte börjat undersöka patienter som han förväntas göra, utan ägnar tiden åt annat. Som något så viktigt som att försöka ta sig in i rummet bredvid sjukstugan. Men det är låst och Balder är långt, långt borta i ett varmt skönt värdshusrum. Så nycklar behövs. Trillian letar genom sjukstugan. Han råkar hitta en lapp med alla de döda på, överstrukna. även Boldo är med på lappen, men är inte överstruken… Någon som skrivit en hit-lista? Kvick genomgång av möjliga skummisar på båten resulterar i att fingret pekar åt Merfar Oltimer. Eller är det bara en harmlös lista över folk som dött och han som saknas?

Trillian fortsätter leta genom rummet och ser några byxor som ligger slängda på golvet, där är en tamp av ett snöre som ser ut av ha blivit bortskuret. Har någon tagit den gamla läkarens nycklar?

[i]Så mycket frågor och så få svar.[/i]

Tilor hade sagt att bara kapten, Tantos och Merfar har nycklar.
Merfar, själasörjaren, som använt rummet kanske tagit dom? Trillian går till Merfars hytt och knackar på. Själasörjaren tar ett tag på sig och öppnar sedan ytterst lite på dörren. Pyttepyttelite. Trillian lyckas inte se in i rummet hur han än försöker, men en stark lukt av eter kommer inifrån rummet. Precis som det luktade när Merfar släppte in Trillian i sjukstugan…

[i]Aha! Plotten tätnar! Självklart är denna Merfar OND OND OND. Stinker ett rum eter? Det måste vara så ondska luktar! Våra hjältar är nu fullständigt övertygade. Better to assume than to not assume.[/i]

Såklart fick Trillian inga nycklar. ”Nej, jag har inga nycklar. Adjö!”
Purken gick han iväg till kaptenen och fick nycklar. Kaptenen lovade även att undersöka vart dom andra tagit vägen, det är ju allvarligt att det saknas nycklar.

På vägen tillbaka svängde Trillian upp på däck. Ravianna som tröttnat på det konstanta svabbandet blev glad att se Trillian som drog med henne ner under däck. Tantos som övervakar allt arbete från säkert avstånd på bryggan såg ut att rynka på pannan att Ravianna smiter undan arbete.

Väl nere så öppnade vi dörren intill sjukstugan. Det var ett förråd, och bland annat stod en stor flaska eter som inte var helt fylld. Etertjuven måste stoppas! Den solklart hel-onde eter-stinkande Merfar måste avslöjas! Vi ritade ett omärkbart streck på nuvarande nivå och sen formades en idé. Vi smetar in dörrhantaget med tjära! Så, försöker någon ta sig in där och ta exempelvis eter, så får de klibbig kära på handen. En brilliant idé; alla inblandade var rörande överens om det.

Men mer behövdes göras för att få reda på vad fulingen Merfar pysslade med. Ett besök hos Tilor igen. Han hade ju sagt att där var hemliga gångar praktiskt taget överallt, förrutom till legosoldaternas kvarter där nere.

”Så, kan du hitta en gång in till Merfars hytt?”

”Varför det?” undrar Tilor förbryllar.

”Han måste undersökas, men verkar så knuten på nåt sätt, bäst om vi kan titta i hans hytt…”

”Ja, han är lite underlig den där Merfar. Följer med på resorna då och då, men ingen vet egentligen vad han gör hela dagarna.”

Tilor går till slut med på att försöka hitta en väg in i hytten.

Vi passar sedan på att höra oss för exakt vad som fraktas på båten: Flera ton kryddor, 10 000 flaskor vin, en slags malml (erudit – svart metall bra för magi), tygfärg. Rane, den kvinnliga inspektören och den som är ansvarig för lasten berättar att abolut inget försvinner av lasten. Hon säger sig ha stenkoll. Men lasten måste ju försvinna eftersom prins Sukhim satt oss ombord på denna båten för att undersöka vart svinnet tar vägen.

Väl tillbaka i sjukstugan efter en resultatlös fråga-folk-alltmöjligt-spree så tittar Trillian en gång till i bokhyllan och bland de böcker som låg spridda på bordet. Och han hittar en intressant svart bok! Skriven av Merfar och den handlar om hur man framkallar sjukdomssymptom. Ingredienserna är eter och svart blåsfisk.

[i]Aah! HE IS EVIL! Nu har vi honom![/i]

Genast börjar hjältarna bli rädda för at bli förgiftade. Många frågor har ställts av oss och vi kanske inte har varit totalt diskreta… Planer börjar formas om att inte äta eller dricka nåt alls…

[i]Men vänta ett tag, nåt måste vi ju få i oss?[/i]

Trillian kommer med den brillianta idén att tillverka goodberries så vi klarar oss. Vi hämtar bär ur lasten, Rane som verkar mer och mer intresserad av Trillian ger oss gärna tillstånd att ta lite bär.

Men Ravianna kan inte maska hela dagen, så off she goes till däck för att fortsätta svabba och tjära och göra annat gast-göra. Svabb, svabb. Svabb, svabb.

Trillian känner sig pressad att börja ta in folk till sjukstugan för att låtsas undersöka dom. Manskapet börjar bli lite oroliga för att det gått lång tid utan att läkaren till synes inte gjort något för att kolla så ingen fler fått denna hemska sjukdom som drabbat vissa besättningsmedlemmar.

Så, Trillian – eller Liam som han kallar sig på skeppet, sätter igång och undersöker folk. Eftersom detta även är ett jättebra sätt att få information ur folk försöker han välja sina patienter med omsorg.

Efter ett tag är det Ranes tur. Vi hade förhoppningar att hon skulle kunna ge oss mera information (men vilken information är vi lite osäkra på, som vanligt…), så Trillian är på charm-offensiven. Och Rane faller pladask. Ljuv musik uppstår och Rane ”undersöks” grundligt.

Ravianna fortsätter svabba däck… och bestämmer sig för att inte jobba på en båt igen.

Tiden går, Trillian fortsätter undersöka lite av besättningen och Ravianna gör något så meningsfullt och väldigt bidragande som att fortsätta svabba däck.

När det är dax för lunch får vi reda på mer information, men bara lösrykta delar här och var. Maten är dålig för att den riktige kocken Munter är inlåst pga att folk trodde det var han som förgiftat besättningen på nåt sätt. En av dom som dog hade mått dåligt efter maten och sen.. ja, dött helt enkelt. Man kan ana att Munter blivit placerad i arresten mer för hans egen säkerhet än besättningens.

Tiden går igen. Men nu så har Xan’tas kvicknat till och ska inrapportera hos säkerhetskaptenen Tantos. Tantos synar honom från topp till tå. ”Nååå… vad kan du för nåt du?”

”Ja, jag…” Xan’tas tvekar lite för mycket, så Tantos avbryter honom.

”Nåt bra på tortyr? Jag har en fånge vi behöver ett erkännande från.”

”Tortyr? Jadå, min specialitet!”

De går in i ett rum där en fånge sitter fänglad bakom galler i bortre ändan av rummet. ”Visa vad du går för…” manar Tantos.

När Xan’tas kommer fram till cellen ställer sig fången upp och ser först glad ut. ”äntligen! Ni kan ju ta och släppa ut mig nu, har jag inte suttit här tillräckligt länge?” säger fången. Han ser ganska stor ut, till åren kommen och har en stor kulmage.

”Jaja, Munter, lika bra du erkänner förgiftningen, så släpper vi dig,” svarar Tantos. ”Annars kan det bli obehagligt för dig.”

Munter protesterar och svär sin oskuld vid de gyllene kokkärlens och matlagningens gud.

Sen stiger Xan’tas in i cellen, fast bestämd att utöva tortyr. Det som nu följer är egentligen för hårresande och vämjeligt för att bloggas om här.

Men låt mig sammanfatta det med att Xan’tas försöker med hårda ord, övergår till lätt misshandel som resulterar i att den späda alven får mer stryk av tortyroffret än tvärtom. Det hjälper inte att Xan’tas efter ett tag ber om en påk, för det hela urartar ganska fars-aktigt.

Tantos är milt uttryckt inte alls imponerad av Xan’tas obefintliga tortyrfärdigheter och stoppar det hela när alven slagit sönder en av kockens händer – utan önskat resultat (erkännande av Munter).

Munter släpps ut med en ursäkt och ombeds gå till sjukstugan för att få handen ombesörjd. Tantos suckar åt Xan’tas och konstaterar att alven borde kanske användas till annat arbete. ”Du tar natt-vakten ikväll!” Ett vanligt natt-pass, det måste ju vara svårt att misslyckas med… we shall see, hehe.

Kocken Munter leds iväg till sjukstugan. Trillian fixar till hans hand och vi följer med honom till köket. Ravianna ser fram emot bättre mat på båten denna kvällen.

Det dricks och samtalas en hel del i köket. Efter några groggar så talar Munter mer än gärna om lite vadsom och flörtar även med en mindre road Ravianna.

Det kommer fram att det pågår nåt under däck, frami. Slavarna? Brynd var visst för nyfiken på vad som föregick där nere. Han piskade dom ihjäl!

Under avlastning av varorna kanske det försvinner en del. Det är annan personal iland som sköter lossningen…

Senare kryper det fram att Munter står för en del av svinner av lasten. Innan den ens lastar på omvandlas mycket kryddor till mat. Så att de ska få det drägligt på båten. ”Det är mycket gnäll över denna snåla prins, slurry inget kul varje måltid. Måste ju ta pengarna nånstans ifrån.” Så nu har vi vår skyldiga…

Men annat kommer också fram. ”Hela” personalen byts ut per gång skeppet seglar, vilket är väldigt ovanligt för ett skepp. De konstata på skeppet är: kapten, vakten, Belthar, Thantos, Sala o Munter. Merfar är också med ibland. Han är lite mystiskt för alla. [i]OND OND OND, I tell you! Vi har allt listat ut det![/i]

Munter berättar att detta är något av ett ”otursskepp”. Sjukdomar, olyckor, obekväma personer ”försvinner”… inte bara på denna resan. Ofta när Merfar är med!

Vi får även höra att en bordell som kallas ”Röda lyktan” finns ombord på båten. Så vad lämpar sig bättre än att besöka den? Går säkert att pumpa folk på information där… Trillian tar på sig det ansträngande, men ack så nödvändiga uppdraget. It’s a dirty job, but somebody’s gotta do it

Av anledningar som inte förklarats ännu, mest på grund av min egen lathet, så befann sig Ravianna, Trillian och Xan’tas i en större roddbåt tillsammans med sju andra glada och saltstänkta gossar.

Våra hjältar tänkte bara på sitt uppdrag de fått av den gästande handelsfursten de varit gäst hos under gårdagskvällen. De hade blivit mycket väl behandlade, Trillian av ett par vackra kvinnor i färgade slöjor, Ravianna av, hrmmm, tre välbyggda killar, och Xan’tas…ja, han hade gått därifrån så snart han märkte att folk blev lite för närgångna och tafsiga. Uppdraget ja… Handelsfursten var tydligen mycket upprörd över att det försvunnit dyrbart gods från hans båtar, och vad värre var, tjuvarna fanns troligtvis bland hans egna besättningar. Han behövde ögon och öron, speciellt välslipade sådana sittandes på folk han kunde känna förtroende för, men samtidigt ingen någonsin sett varken i närheten av honom själv eller på hans båtar. Och då han råkat få reda på att våra hjältar var relativt välbärgade (han närmaste tjänare hade sett dem på banken när de lämnade in lootpengar), så stod de extra högt på hans lista. Välbärgade hade mindre benägenhet att stjäla (yeah..right..) ansåg han. Båten, det majestätiska handelsskeppet vid namn Stormvinden, hade blivit förbjuden att äntra hamnen av en eller annan anledning fursten hittat på (det skulle snart visa sig att det inte var den bästa av anledningar, och den låg några kilometer utanför kusten. Där skulle den stanna tills våra spioner funnit den eller de skyldiga till oegentligheterna.

Skeppet såg omöjligt stort ut för dem när de kom helt nära det. Relingen verkade finnas uppe bland molnen och den svarta sidan med alla sina gluggar verkade sträcka sig hur långt som helst åt båda hållen. Seglen på de tre masterna var stora som små byar till ytan och utav det fina tyget som använts till flaggorna som vajade långsamt i brisen skulle det kunna sys mantlar till ett helt kompani. åtminstone så trodde våra hjältar det… De hissades upp genom att sätta sig på en planka mellan två rep. Det kittlade i deras magar när de kommit halvvägs och de kunde se sjöfåglar segla omkring i luften under dem medan relingen fortfarande befann sig högt ovanför deras huvuden. Så snart Xan’tas, som förste man, kommit upp på däck insåg han att något inte stod rätt till. Det gick runt i huvudet och världen blev svajig och otydlig. Ljuden förvreds runt omkring honom, som om hundratals osynliga andra viskat på länge sedan bortglömda språk. Han kände knäna vika sig under honom och var bara vagt medveten om att han bars iväg, ner under däck där viskningarna inte längre fyllde hans huvud och hotade spränga det. Det blev kallare och efter vad som kändes som en evighet las han i en enkel säng i ett mörkt rum. Rösterna hade dött ut nu men han kände sig så matt att han inte kunde lyfta en arm. En av männen som burit honom tände ett stearinljus och sa sen att han skulle skicka efter en läkare som skulle ta sig en titt på honom. Sedan lämnade de två det lilla rummet och Xan’tas lämnades ensam med sina tankar. Han visste att det var det sista stället han ville befinna sig på, för övrigt det sista stället en magiker över huvud taget ville sätta sin fot på. Han visste att hans och hans vänners fortsatta överlevnad hängde på att han kom på en lösning på denna gåta – Varför transporterar de en artefakt så mäktig att den omöjliggör all magianvändning?

Xan’tas kände hur hans krafter återvände och snart kunde han sätta sig upp i sängen och till och med resa sig upp på darriga ben. Han insåg att vad det än var som gjort honom från sina sinnen, så var det inte verksamt just här. Efter att ha vilat en stund till så tog han några prövande steg mot dörren, och upptäckte att hans krafter hade återvänt. Han skulle just till att öppna dörren då hans kände viskningarna tillta med orkanstyrka och han föll genast till golvet där han oförmögen att röra sig bara kunde lyssna till det galna ljudet som han nu var övertygad om skulle döda honom. Det blev starkare och starkare tills han till slut vrålade ut sin dödsönskan men var oförmögen att göra något åt det själv. Ljudet slutade tvärt när dörren öppnades och en gammal man steg in i rummet och stängde dörren bakom sig. Världen blev klar i Xan’tas ögon och han såg den gamle skäggige mannen stå högt ovanför honom där han låg på golvet. Mannens svarta gnistrande ögon blixtrade mot honom i skenet från ljuset. Mannen hjälpte inte honom upp. Istället svepte han undan sin mantel och plockade upp något ur en bältespåse han hade hängande vid sin högra sidan. Tinget fick plats i mannens hand och han satte sig på huk alltmedan han aldrig släppte Xan’tas blick. Mannen höll sin slutna hand i höjd med Zan’tas ögon, sedan öppnade han den långsamt medan han sa tyst men tydligt ”Mitt namn är Merfar Oltimer. Glöm aldrig detta, och glöm aldrig vad han kan göra!” Och medan handen öppande sig drunknade Xan´tas ännu en gång i galenskapens ljudhav, och denna gången blev världen gudabenådat svart och tyst som graven.

När Xan’tas vaknade hade han bara ett suddigt minne av att någon varit där, något otydligt om ett öga av metall. Han hade kraftig huvudvärk och en brinnande önskan om att träffa sina vänner, vart de än befann sig. Han reste sig upp, irrade runt i trånga träkorridorer, upp för flera trappor och kom till slut ut i friska luften där flera par ögon stirrade på honom. Ett rått skratt mötte honom och någon sa med grov och högljudd stämma ”Jasså, vi har en som inte tåler att det gungar lite. Kanske vi ska slänga honom överbord och få hans lidande avslutat. Hahaha!” Nu kom Xan’tas ihåg att han var på en båt, och vad han var här för att göra. Han gick fram till den betydligt större sjömannen, stirrade kallt på honom rak i ryggen, och frågade med låg stämma vart antingen Ravianna eller Trillian befann sig. Mannen ryggade tillbaka lite för han såg något i den lille alvens ögon som lovade ond och långsam död om han gjorde något dumt. Den store mannen fick inte fram ett ord utan pekade med ett kraftigt pekfinger åt midskepps. Xan’tas kunde se Ravianna och Trillian stå och tala med varandra så han gick med raska steg fram mot dem….

Under tiden Xan’tas hade sitt lilla skojiga under däck så satte de andra två igång med sin undersökning. De fick reda på att en verkliga anledningen till att skeppet låg här var för att det befann sig i karantän. Folk hade dött på resan, en efter en, och sjukdomen var snabb och brutal, och definitivt mycket plågsam. Så snart de hade kommit ombord och inte kunde se Xan’tas någonstans så fick de nyanlända frågan om vem av dem som var den eftersände läkaren. Trillian var snabb och räckte upp sin hand. Han fick rapportera till skeppets själasörjare som var tillfällig läkare med tanke på att den egentliga läkaren ju faktiskt varit den förste att duka under för den mystiska sjukdomen. Trillian fördes ner till läkarens rum medan Ravianna sattes till arbete hon aldrig någonsin utfört tidigare, och inte var särskilt lyckad i heller. Trillian fick reda på att stämningen ombord inte var den bästa då manskapet ville komma i land och dricka en massa och slösa bort sina pengar på lösaktiga kvinnor i hamnen. De hade legat här i tre dagar nu, så alla ville att Trillian skulle lösa detta med sjukdomen snabbt. Annen som förde honom till sjukstugan ville inte gå i närheten av det rummet då han trodde att sjukdomen egentligen kommit därifrån, med tanke på att läkaren var den som fått den först, och att han alltid hållit på med en massa experiment där inne. Sånt kommer det aldrig något gott från. Trillian gick själv fram till dörren medan sjömannen snabbt gick därifrån. Han knackade och efter en liten stund öppnades dörren och han ombads att stiga in. Det doftade skarpt av eter men Trillian såg ingen källa det kunde kommit från. Mannen som öppnat var äldre med grått skägg, och hade ett blodigt och smutsigt förkläde över sin annars rena och fina kläder. Det framgick genast att denne mannen var präst, men inget avslöjade vilken tro han tillhörde. Han presenterade sig som Merfar Oltimer och var inte alls läkare, men då han besatt de grundläggande kunskaperna i helning så fick han duga tills en riktig läkare anlände, vilket ju skett nu som tur var. Rummet var stökigt, det låg uppslagna böcker överallt den smala britsen var blodig och det rann blod utspätt med vatten i golvskarvarna. Merfar beskrev sjukdomsförloppet och att flera hade dött. Kropparna fanns inte kvar ombord då det fanns risk för smitta. De hade dumpats överbord längs resan.

Ack.. nu försvinner tiden snabbt så jag får kapa allt det där jag egentligen skulle vilja ha sagt med denna bloggen, och istället lista en massa huvudpersoner och deras uppgifter ombord. Gruppen letade reda på en försvunnen gast vid namn Boldo Swifthand. Han hade betett sig paranoidt och varit allmänt skum så snart dödsfallen börjat ske. Troligtvis hade han hoppat överbord, var den allmänna åsikten. Trillian fann honom i ett hemligt rum mellan två av däcken i båtens labyrintinska inre.

***De Döda***

Elzarin – Skeppsläkare – hemmahörande i Waterdeep.
Mihuel – Loggboksman – mönstrade på i söder – spion för Rynd Krauthul.
Unduth – Navigatör – dog när han föll från höga masten aspackad.
Luvonnas – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)
Keldoran – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)
Bevrim – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)

Trillian fick reda på att med undantag av Unduth, så hade alla de döda hört hemma i Waterdeep, och fyra av dem hade också varit medlemmar av gillet Rynd Krauthul, liksom Boldo själv. Gillet hade misstankar om att Fartvinden fraktade mer än bara kryddor och hade därmed planterat spioner på båten. Boldo hade får klara bevis på att det fanns slavar ombord och de hade alla kommit överens om att ligga lågt tills de låg säkert i hamn i Waterdeep. På något sätt hade det läckt ut att det fanns spioner och vilka de var och det var därför alla var döda nu. Boldo höll sig gömd under däck då det inte fanns något sätt att ta sig i land. Alla räddningsbåtar utom en hade mystiskt nog slagits i sönder i samband med att dödsfallen börjat. Han behövde nu våra hjältars hjälp med att få iland ett meddelande till Gillesmästaren för Rynd Krauthul. Trillian lovade att göra sitt absolut bästa, och lämnade sedan mannen i sitt gömställe. ***Båtens Manskap***

Salah Salahdin – Fartygskapten
Thantos Greywind – Säkerhetskapten
Lanniir Greenhelm – Styrman
Muntor Beerkegger – Förplägnad (sitter i arresten misstänkt för förgiftning)
Oldan Handstrong – Legosoldat
Andon Handstrong – Legosoldat
Puntrar Brineman – Legosoldat (vaktar det stora lastrummets port)
Irond Skywatcher – Utkik
Tel Toldoran – Utkik
Janlus Ropecutter – Gast
Haznor Deckswabber – Gast
Oldyn Loudfart – Gast
Boldo Swifthand – Gast (spion för handelsgillet som utger sig för att vara gast)
Merfar Oltimer – Själasörjare
Honthan Eagleflight – Snickare
Belther Ratchet – Ansvarig för Speciellt Gods
Cus Belcher – Verkställare (av bestraffningar framför allt)
Rane Redleaf – Inspektör
Bend Barkburner – Vaktkapten
Arn Gunder – Vakt
Tardul Hammerson – Vakt

Jag ska försöka klargöra bättre nästa gång. Denna gången finns bloggen till för att slippa rekapitulering för spelarna. Mycket namn blir det, tycker spelarna – Mycket namn är bara bra, tycker GM.

Balder kom till slut till en helare, faktiskt samma präst som de andra gått till. När Balder inte ville bli ”frälst” tillkallades snabbt de övriga i gänget, som tillsammans med prästen och hans medhjälpare försökte få in den oförbätterlige Balder i fållan, men icke sa nicke. Xan’tas försökte slå lite vett i Balder med sin egendomliga stav, men trots detta så vägrade Balder svära sig till denna kyrkan. Han menade

”är ni inte riktigt kloka?! Ni kan väl inte tvinga folk att bli frälsta varje gång de kommer för att bli lite helade? Det är ju orimligt!”
-BONK! – Xan’tas drämde staven i hans skalle.
-”AJ!!”
Prästen mässade ”Tag emot Pelor – Den Ende Sanne och Ljusets Källa! Bli Hans förkämpe, Balder!!”
Balder tittade nu mycket tveksamt på dem alla, som om han trodde att det stora skämtet snart skulle avslöjas.
BONK!
-”AJJ!! Sluta med det där genast, Xan’tas!”
BONk-BONK!!
Balder började få något jagat i blicken medan prästen, hans medhjälpare och hans kamrater stod kring honom och log brett medan de mässade om Pelors förträfflighet och försökte hänga på honom en symbol, vilket han duckade febrilt. Han kastade sig bort till gåvoskålen och dumpade ner en massa guldmynt och trodde därmed att han skulle slippa bli ”omvänd”.
-”Pelor…Pelor….Pelor…tag emot Balder…Pelor…Pelor….Pelor…visa honom ljuset….”

Det tog ett tag, men till slut insåg de alla att Balder inte skulle gå med i Pelors Heliga Gäng av Skinande Hurtbullar , och så blev han helad istället. Han pustade ut, men det skulle han inte gjort så snabbt. Prästen tillakallade två unga män, som han presenterade som Initiaterna Bim och Hil – två unga som väntat på sitt eldprov för att få fortsätta sin prästutbildning. Provet skulle bestå i att följa Balder, och mässa så snart de kunde, för att få honom att inse Pelors fördelar och konvertera till Den Enda Sanna Läran. Balder trodde inte längre sina ögon och öron. – ”Vi snackar om vanlig #%&* HELNING!!” Vad äR detta?!”
Hur som helst så blev det så att Bim och Hil följde med vårt gäng, åtminstone några timmar, tills dess Lord Xan’tas lyckades lura iväg de två unga männen på en irrfärd efter Balder i riktning mot Baldurs Gate, något som de två kastade sig över med både ängslan och ivrighet.

Tidigt på morgonen dagen efter gav de sig så iväg på sin sista etapp på resan mot dess destination – Waterdeep.

Vägen mot staden var kantad av folk och vagnar. Det var livlig trafik och alla var de på väg till Waterdeep för att semestra, handla, eller sälja sina varor de samlat ihop under resten av året. Kommersen är otrolig i Waterdeep under sommarmånaderna, och alla som ville tjäna en slant tog sig dit om de kunde. Spelarna hade naturligtvis sin skygglappa på sig hela vägen. De såg en man vars vagnshjul gått sönder och som försökte få deras hjälp, men de bara red förbi. En kvinna, ung och vacker som en dag, kom springande med viftande armar över ett fält – de bara ignorerade henne och manade på pållen att trampa på snabbare. En handfull andra möjliga incidenter duckades skickligt – ”INGA äventyr förrän vi kommit till Waterdeep!, så du kan lika gärna lägga ner” sa de till GM, och så fick det bli… men han försökte i alla fall, och det är det som räknas.

Till slut kom de fram till den stora utsiktsplatsen på en platå. Där kunde de se ner mot staden och dess svindlande storlek förbluffade dem. Tornen, husen, de flygande transporterna, havet, båtar, skyhöga murar, och ett myller av människor längs vägen fram till portarna. En lång kö ringlade sig längs vägen – personer (och sådana som kanske bara indirekt skulle kunna kallas personer, men det blir lite konstigt att benämna dem som humanoider i det långa loppet) som väntade på att få komma in genom portarna. Gruppen tog sig en välbehövlig paus på platån, köpte sig en handfull ”Autentiska och garanterat äkta kartor” och varsin öl av några handlare, som påpassligt hade smällt upp stånd både här och längs hela vägen fram till portarna. Priserna var höga, men ändå överkomliga, så alla var nöjda. När de var otörstiga och utvilade så ställde även våra äventyrare i kön, och långt om länge så kom de in i staden de velat nå så länge.

-”Jaha…. så var vi här”

Sällskapet lämnade alltså Memnons boningar åt sitt öde, och begav sig istället, vad de trodde, var raka spåret till Waterdeep. Det var nu som barden ansåg det vara dags för lite utbildande av de övriga. Bara lite bra-att-ha upplysningar som skulle kunna rädda dagen, om vissa saker skulle inträffa.

1.Bryt inte mot lagen. Vad ni än gör, och hur avskiljt ni än tror ni gör det, så kommer någon med strösta sannolikhet att råka få se det. Waterdeep har mycket gott om vakter, både stadsvakt och speciella väktare, en sorts lokalpolis med stora befogenheter. Vidare finns det Magistrarna (nej, inte magistrater), som är högst av alla och har rätt att agera både domare och bödel på stående fot. Dessa vill man inte komma på fel sida av. Kort sagt, om du ska bryta mot lagen, se till att du omges av folk som gör likaledes, vilket i Waterdeep innebär framför allt, hamnområdet.

2.Porten stänger vid solnedgång och öppnar vid soluppgång. Inga undantag om man inte har ytterst goda anledningar, är adlig med dokumenterat ärende, medlem i kungahuset, eller ingår i stadsvakten. Endast vid dessa tillfällen släpps man in eller ut.

Detta insåg de snabbt innebar att de inte skulle nå innanför portarna i tid denna dagen heller, men de tog sig så långt de bara hann, vilket var att de nu kunde se topparna på det ståtliga Kungliga Palatset, och även spirorna till de nio höga magikertornen. Under dagen hare de träffat på många människor som såg ut att vara i nöd, vissa hade till och med sett bönande på den och verkligen bett om hjälp, men våra hjältar riktade istället sina stålblickar mot horisonten och bet ihop käkarna hårt, samtidigt som de manade på sin häst att gå snabbare. Ravianna gillade inte situationen alls, men hon fann sig i den… för tillfället.

De kom till en by som växt fram på båda sidor om huvudvägen. Mörkret hade fallit så det var lika bra att stanna för natten. De red i till torget där det verkade pågå någon sorts rättegång. En vacker vitklädd ung kvinna stod bunden vid en påle och hade en garottsnara kring halsen. Mannen som ledde rättegången var en imponerande man, till åren kommen, men visade inga tecken på skröplighet. Folksamlingen verkade vara delad i skyldig/oskyldig, och just nu låg det och vägde.

Ravianna och Trillian styrde stegen mot närmaste värdshus, mer ett hotell, med massor av handelsmansvagnar uppställda i en inhägnad utanför dess väggar. De två klev in i den mycket välfyllda lokalen och värden sken upp när han såg Trillian, men humöret försvann direkt vid anblicken av Ravianna. Det framgick att de inte var välkomna där, men att de säkert skulle ha rum på Den Läckande Kitteln

Under tiden hade Balder och LXSTW lyssnat och luskat lite i vad rättegången handlade om. Det verkade vara som så att två barn försvunnit, och denna kvinnan ansågs besitta trollkraft och hade kidnappat, dödat och sedan ätit upp dem. Balder trodde inte ett ord av detta, så när det kallades på en person av agera förkämpe för den anklagade, så anmälde sig Balder omedelbart. Han ledsadgades till stridsgropen, tydligen ett hål avsett att strida i. Hans motståndare vad bödeln själv, en enorm karl med massor av smidiga muskler, håriga axlar, nitarmband och heltäckande skinnhuva. Balder hade en kniv, bödeln hade en gigantisk mace, utgången var given. Ett slag från bödeln så var matchen avgjord, och Balder fick släpas ut ur ringen. Och, då flickans förkämpe förlorat så vart hennes öde helt beseglat och domen verkställdes omedelbart. Det är en fruktansvärd syn att se en annan människa garotteras, men flickas meningslösa kamp mot döden blev kort och snart bröts hennes nacke och hon fick frid. Nappa minuten efter att flickan förklarats död, hördes vilda rop och det blev stor uppståndelse på torget. Någon hade hittat de försvunna barnen och de var oskadda. Tydligen hade de lekt i en gammal avspärrad gruva, och gått vilse. När de väl hittat utgången igen vågade de inte gå direkt hem då de trodde att alla skulle vara arga på dem för att de lekt där de inte fick vara, så de hade stannat två dygn i gruvan. De hade god tillgång till både bär och färskt vatten, så de mådde utmärkt. Föräldrarna var glada att få tillbaka sina barn, inte arga alls, men sorgen skulle aldrig gå ur varken modern och faderns ögon, och det skulle inte gå en natt utan att de skulle drömma om flickan de anklagat oskyldigt.

Under tiden allt detta skedde så gick barden och fightern till Den Läckande Kitteln, ett lite nernånget ställe vad de kunde se från håll. När de kom i närheten så kom en hysteriskt gråtande flicka utspringande mot den och skrek ” Han är död! NåGON HAR DöDAT HONOM!!! HJääääLP!”Ravianna och Trillian såg på varandra med en blick som sa ”varför händer det alltid sånt här vart vi än kommer?” Då flickan inte fick någon direkt respons av dem rusade hon vidare i hopp om att finna någon vakt. Trillian och Ravianna gick in på värdshuset, och mycket riktigt, där på golvet bakom sin uthyrardisk låg det en man på näsan, badandes i sitt eget blod. Han såg mycket riktigt död ut. Trillian höjde rösten och försökte få någon, vem som helst, att hyra ut ett rum till honom, men alla såg bara chockat på honom, nästan som om de väntat sig en aning mer från dessa två som uppenbarligen var äventyrare och måste ju vara här för att ställa allt till rätta igen. Fånga mördaren, lösa mysteriet, och allt det där? Nä, detta låg inte alls för dem, så de satte sig istället på en bänk och väntade på att något skulle hända.

Snart kom domaren de sett tala i rättegången på torget, i sällskap med fyra tuffa plåtrustningar. Han började fråga ut alla om vad som skett, och fattade speciellt intresse för Trillian och Ravianna, pga. Ett missförstånd. Han ansåg dem vara högst suspekta efter några vårdslösa svar på viktiga frågor. Vem vet hur illa det kunde gått om inte LXSTW nu stegat in och presenterat sig med sin adelstitel, sade högt att Trillian och Ravianna var hans hyrda personliga hjälp och att de omöjligt skulle kunnat haft något med det skedda att göra då de inte ens befann sig på platsen då det inträffade. Domaren insåg visheten i denna adlige alvs ord och släppte genast de nu ganska purkna vännerna.

Templet var näst i ordningen, då det ju inte lyckats att få härbärge. Tillbedjandets hus var tillägnat flera olika gudar, och det verkade nästan som om varje anhängare försökte värva nya själar till sin sak. Balder sattes att bevaka tunnan med mynt, medan de övriga gick in. Till slut lotsades de till en milt fanatisk präst som, efter dyra löften från spelarnas sida, att föra gudens namn och regler ut i världen, och att leva såsom guden påbudade, satte igång med själva herlningsarbetet. Detta tog betydligt kortare tid än förväntat, så nog fanns det kraft att hämta här, inget snack om den saken. De blev alla helade till 100%, blev av med förbannelsen, och trillians mekaniska hand föll av honom med handen helt intakt. De kände sig frächa och fulla av liv och godhetens ljus, Kort sagt, de kände sig som den dag då de började anträda den långa stigen som skulle leda till äventyr, makt och rikedomar. De fick även gudasymoler de måste visa tydligt vart de än kommer. De nämnde att de hade ytterligare en vän som behövde hjälp, och prästen sa att det var bara att skicka in honom.

De tre kom ut med breda leenden och småfanatisk blick. Balder blev lite rädd när de började tala vänligt åt honom, och han tyckte inte om de där leendena. Inte det minsta faktiskt, Balder gick in i den stora kyrkan, och möttes genast, liksom Ravianna och Trillian gjort, av en person som representerade sin tro. En blek, skallig man medkraftig puckel klädd i trasor, ledde balder in genom en nästan osynlig dörr, medan han förklarade att denna gundens tempel endast kunde befinna sig under marken och helt berövad solljus. Den lille haltande mannen ledde vägen nerför de branta trappstegen, och Balder lyckades se skymten av en symbol i rött, tatuerad på krymplingens rygg, en rött öga med eldsflammor kring det. Balder var inte helr supersugen att ha kontakt med en religion som varit förbjuden så länge att man trott den var utdöd. Nä, Gruumsh var inget för honom, så han tvärnitade och krävde att få gå tillbaka. Nu blev puckeln aggressiv, och tog sig snabbt uppför trappan och blockerade vägen. Ingen övertalning hjälpte på Balder, och då glimmade plötsligt en kniv till i Gruumsharens hand. Han skulle varit snabbare dock, för Balder sliter fram sitt vapen och viisar vem som bestämmer. Mannen flyr med blodet rinnande, och Balder följer långsamt efter. Han är själv skadad och behöver akut läkarhjälp. Balder är mycket, men nån fighter är han INTE! Och nu hade han satt sig i två situationer som hade krävt en sådan. Fy på sig balder..

GM Notering – Klockan är nu kvart över två på natten och jag ska snart upp och jobba. Måste få sova lite, så jag avslutar denna vid ett annat tillfälle.

Tills dess – Lira på.