Category — Xan’tas’ Serious Heroes

Nu skulle det dock inte gå fullt så lätt att ta sig till Waterdeep som gänget trodde. Barden Trillian hade varit ganska negativ till att de ens någonsin skulle få se den stora staden, och satt på flaket och sjöng sorgsna sånger mest hela tiden. Balder, som var en giftinsmord hälsofara för alla, hade stoppats ner i tunnan med skinande, men dödliga, mynt de samlat in i fällmakerskans grottor. de var inte direkt oroliga för att han skulle ta skada av det, då han ju var den som hade amuletten som gjorde honom immun mot giftet kring halsen. Ravianna satt mest och beudrade sina nya vapen, putsade och slipade, alltmedan hästen trampade vidare. Lord Xan’tas Silenread, The Slightly Mad Wizard, stirrade ut i tomma intet och dagdrömde om sitt framtida underjordiska imperium, och planerade hur han skulle kunna knyta samman många små utrymmen till ett stort sammanhängande komplex med hjälp utav magiska portaler och teleportationscirklar. Balder satt där i tunnan, med bara huvudet uppstickande ur ett hål i locket, och kramade sin amulett. Han var väl inte sådär på jättegott humör om vi ska vara ärliga. Alla tänkte de då och då på dvärgen, deras gode vän och livmedikus, som helt plötsligt lämnat dem alla utan att säga farväl. Tagit sitt pick och pack och bara gått iväg, kanske dragit till nya och okända bergstrakter i jakt på rikedomar. Vem vet? Han var ute ur bilden, och han lämnade ett stort hål, eller rättare sagt flera oläkta sådana, i deras hjärtan (oc levrar, mjältar, vader…osv..osv.. Ni förstår vad jag menar).

När mörkret skulle till att falla befann de sig fortfarande ett dygn ifrån Waterdeep, och det fanns inte något direkt bra ställe att slå nattläger. Osannolikt nog (jupp, lovar – GM) så dök det upp en sidoväg och intill den så låg en gammal skylt i gräset, övervuxen och nött av ålder. Xan’tas gick fram och läste den ”Memnon, The artificer. Keep out or Die Horribly!”. Xan’tas bröt snabbt sönder skylten innan någon hann läsa den ordentligt, deklamerade att hans ”gamle vän Memnon” bodde bara en liten bit bort och att de skulle kunna få natthärbärge där, och säkert något varmt att äta. Alla var pigga på idén, speciellt den i tunnan nedstoppade Balder, som såg detta som en chans att sträcka på benen lite.

Gruppen följde en slingrande stig medan klipporna och ju längre de gick, ju högre och närmare stigen växte klippsidorna sig. Till slut kom de ut på en öppnare plats, och här hade någon mycket dålig byggmästare byggt sig ett hus av lera, stickor och sten. Muren kring huset nådde ravianna till midjan och grinden var förfallen. De kunde se en stor korp sittande på skorstenen, avteckna sig i månljuset. Den kraxade hört och skärande och ljudet av dess läte studsade ekande mellan väggarna. Det var inte utan att håren på deras armar reste sig en aning. De tvekade att gå innan för de gamla grindarna, men ljudet av en stor, och som det lät, hungrig björn av stort format bara kring knuten längs vägen de kommit övertalade de att raskt förflytta sig på andra sidan och försätta sig i relativ säkerhet.

De tog mod till sig och knackade på den gamla dörren och en pipig och knarrig gammal stämma innifrån bad dem fara och flyga….nej förresten…”om ni fångar in den infernaliske stora skatan som terroriserar mig dag och natt, så ska ni få både härbärge och betalt…jodå, ni ska få RIKTIGT betalt om ni gör det, heheheh”.. ”Uhhh…okej” se de och ryckte på axlarna och satte kosan ut genom grindarna igen. Vad kunde en liten kråka göra mot denna samlade trupp garvade äventyrare? Tja, flyga t.ex.

Den stora fågeln hade satt sig högst upp i ett pinat och förvridet träd intill den lilla dammen vid sidan av vägen just utanför muren. Xan’tas lobbade ett par scorching rays och skadade fågeln så pass mycket att den fick fly upp bland klipporna där den satte sig. Hjältarna försökte komma på hur de nu skulle kunna komma åt fågeluslingen. Krax, Xan’tas’ familjar var inte till mycket nytta, då den var lite rädd för denna stora alpha-pippi.

(Tja, nu är det dags att jag kortar av en aning, eftersom, kommer ni att märka, spelarna inte alls ville göra det spelledaren ville, så därför kommer inte han att göra några större utläggningar…så det så… Blä!)

Gruppen knallade glatt tillbaka till huset, med ogjort ärende, för att förhandla lite med gubben trots allt. Dock ville en viss stor och elak björn något annat och anföll gruppen då den var, inte bara hungrig utan också urbota korkad. En grillad björn senare, sparkar Ravianna Dörrbane in rucklets dörr, bara för att finna det lilla huset tomt, sånär som på ett par stora skåp, en säng och det vanliga krafset. Inga andra utgångar fanns och ingen hade kommit ut genom dörren. De letade igenom stället, som om de hade någon som helst rätt till att göra det, och hittade snart en lönngång från det största skåpet.

Ravianna och Balder klättrade snabbt ner, tätt följda av Trillian och Lord Xan’tas Silentread – The Wizard. Ravianna och Balder tog av åt höger i den trånga underjordiska gången, och fann sig snart klättrandes uppåt och till slut fann de en utgång. De befann sig i en helt avskuren dal, med enda vägen ut totalt blockerad av ett stort stenras. De såg ett stort gods, gammalt och övergivet, några supportbyggnader, och ett högt torn. Tornet fanns uppe på klippan bakom godset, och då klippväggen sköt brant upp ca. 30 meter, så kunde de inte se någon naturlig väg upp dit. Godset däremot hade ju en stor och mycket bastant dörr, rikt utsirad av snidade bilder av korpar i olika klassiska situationer (vakandes över en grav, flygandes över ett slagfält osv.) Dörrknackaren var även den formad som en korpnäbb. Balder gjorde en snabb bedömning av dörren och fann att han inte alls gillade alla de där magiska runorna som omgärdade dörren. Han var ytterst ovillig att ens försöka dyrka upp den, så det fick bli att kolla in genom fönstren istället.

Ravianna använde den något bräcklige Balder som trappsteg när hon, enarmad ska sägas då hon ju fortfarande var påverkad av det förlamande giftet – ja förutom den där förbannelsen som gjorde henne svag i både kropp och sinne – ja och så de där obehagligt djupa och öppna såren…. nå, upp kom hon, och där inne kunde hon skåda ut över entréhallen med sina vackra soffor, en gång färgsprakande gobelänger numera sjabbiga och bleka, valv till andra rum, och en trappa upp till nästa våning. Ravianna öppnade försiktigt fönstret med sin patenterade teknik ”Banka in skrället med en svartklubba!”, Skåden! Ett hål uppenbarade sig där det tidigare endast funnits klar smält sten. Ravianna hade utfört sin magi, och Balder hade krupit ihop, vilt spannandes efter något tecken på att de blivit hörda när rutan exploderade i tusentals skärvor. Ravianna hade kvävt sitt behov av att vråla sitt segervrål, hon till och med tvingade sig att inte utföra sin originella Fönstret-är-krossat-dans. Hon hjälpte Balder upp och de hoppade in och landade på en mjuk och dämpande matta, även den blekt av tiden och solen, och nu liksom allt annat här täckt av ett fint lager damm,

De var lite tveksamma till vilket håll de skulle ta, så många dörrar, så lite tid… De valde vänster, ett valv som tycktes leda till en enklare matsal, kanske familjems egen? Balder tog ett par mycket försiktiga steg, i ögonvrån tyckes två stora statyer stå. Rörde sig en av dem?! Franför Ravianna försvann Balder i tomma intet. Lite illa till mods tog även den eldiga kvinnan ett par fot steg in, ett varmt vitt ljus senare så andades hon frisk utomhusluft igen. De två stod nere på vägen, ca. 200 meter fram till dörren och var totalt förvirrade. De beslöt enhälligt att gå tillbaka till de andra i huset för att vila och diskutera vade som ska göras härnäst. Sagt och gjort och så fick det bli.

När de kommit tillbaks visade det sig att Trillian och Lord Xan’tas Silentread – The Wizard (hädanefter LXSTW, eller Ellexessteedouble-eew!, vilket som nu passar) också var tillbaka och att rummet, med häst och allt, var rejält förbommat för natten. Vad hade egentligen Trillian och LXSTW sysslat med sedan de skiljdes åt, egentligen? Jo,

När barden och trollisen väl klättrat ner efter Balder så ansåg de som så, att ”Varför gå höger, när man likaväl kan gå vänster?” Så, äventyrliga som de var, vlade de att gå andra hållet. Den undejordiska grottgången var både brant och på sina håll farlig att färdas på, ständigt neråt och ibland var de tvugna att klättra för att komma vidare. Lyckliga dem att de hade en Ring of Climbing med sig (rättare sagt, den enda sådana de faktiskt ägde), så att de trots sin förbannelse kunde ta sig fram utan några större missöden. De fann att gången ledde fram till en större urholkning i berget, som de räknade ut befann sig direkt under den lilla sjön som i sin tur befann sig precis utanför muren till det lilla huset de kommit ifrån. Vatten från sjön letade sig ner genom marken och droppade oavbrutet ner från taket. Att detta pågått länge kunde de två lätt avgöra, då vattnet hade gröpt hål i den hårda stenen, och gjort den alldeles slät. I det lilla rummet fanns tydliga tecken på att det en gång i tiden använts som arbetsrum, eller kanske som tillflykstort. En gammal och uppblött bok fanns på ett murket skrivbord, men tiden och vattnet hade nästan totalförstört den. LXSTW gjorde trots detta ett tappert försök att tyda vad som skrivits, och lyckades få fram att boken var skriven av magikern Memnon Den äldre. Trots att texten var fragmentarisk, och illustrationerna nästan otydbara, så lyckades han få fram att Memnon varit mycket involverad i ämnet artefakter, och då speciellt animering av sådana. Boken behandlade speciellt skapandet av en sorts livvakts-golem, en varelse helt av metall som skulle kunna skydda den den blev tillsagd att hålla säker.

Men, i rummet fanns även annat…. Två kistor på golvet, och mellan kistorna fann de kvarlevorna av en sedan länge död man. Endast skelettet och förmultnade kläder fanns kvar, och så som det låg, såg det ut som om det skyddade kistorna. Skelettet låg framstupa mellan kistorna, med händerna placerade på varsitt lock. Efter en undersökning fann de att mannen troligtvis fallit offer för ett brott, då bakhuvudet var krossat. Trillian och LXSTW såg snabbt upp i taket efter möjliga fällor (he,he, så dags), men det fanns inget sådant. Alltså, någon hade dödat mannen, slöt de sig till. Något som var lite skumt var att skorna han hade haft på sig var fortfarande i utmärkt skick, i motsats till allt annat. Råttorna som tryckte sig intill väggarna, hade inte mumsat i sig lädret, vilket var mer än tillräckligt för Trillian, som genast kastade sig över dem och fick skelettet att falla i bitar. Han skakade ur resterna ur skorna och sedan fann de sin väg ner i lootsäcken.

Näst på schemat stod kistorna. Trillian fick äran att öppna dem, medan LXSTW satt sig i säkerhet (sicken hjälte). Trillian petade upp kistorna med sin träpinne, på behörigt avstånd, och tur var väl det, för så snart locket öppnats flög det pilar ur en fälla i locket. Pilarna flög i den motsatta väggen med stor kraft, och en grön dimma bildades där de hade träffat. Kistorna visade sig innehålla ganska mycket mums. Ett etui (det vill säga, för er som inte vet vad ett ”etui” är för något, en låg låda utav trä, fint snidad och innehållandes ett eller flera fack. Insidan är vanligtvis klädd i fint siden. En lyxig låda helt enkelt.) fullt av vagt droppformade ädelstenar i röda färgtoner, ordnade från ljust rosa till mörkaste blodrött. Där fanns också några konstiga silvriga och guldiga potions och flaskor som såg ut att innehålla blod. En jättelik konstgjorde hand av metall, med innefattade ädelstenar liknande dem som fannt i etuiet, fanns också i en an kistorna. Handen såg ut som en jättelik handske, med ett hål att stoppa in handen och allt. Allt fann sin väg ner i lootsäckarna, och när de kände sig redo att bege sig upp, ja, då gjorde de det.

Så snart de kommit upp så såg de till att säkra rummet inför natten, och de hann precis bli klara med detta när de hörde Ravianna och Balder klämma sig upp genom hålet i skåpet.

De fyra vännerna berättade allt vad de varit med om för varandra, visade grejorna i säcken, och sedan gjorde Trillian något som inte var helt genomtänkt. Efter mycket dividerande beslöt han sig för att stoppa handen i den stora handreplikan. En fruktansvärd smärta sköt upp genom armen på den redan hårt prövade barden. Det kändes som om tusentals nålar sköt genom handen, och alvens ansiktsdrag förvreds samtidigt som ett, visserligen välartikulerat, skrik av smärta forsade ur hans strupe. Men, lika snart som smärtan kommit, försvann den och ersattes av förundran. Trillian kunde röra på fingrarna, och handens ansenliga vikt var som bortblåst. Han testade att ta tag i en mugg, somblev totalt mosad i försöket. Han testade att ta tag i ett bordsben, som blev spinkved. De övriga tog ett steg bort från honom…. Det där såg farligt ut. Trillian fokuserade på ädelstenarna som satt infattade på knogarna, och ett skinande starkt ljus sköt ut från dem, och gjorde natten till dag där han pekade med handen. En känsla av makt spred sig genom den unge alven och han försökte sig på att lyfta bordet med en hand. Detta gick… inget vidare, för se, hans axel var inget vidare stark, även om hans hand var det. Och, till råga på allt, handen skulle göra det omöjligt att spela flöjt. Och han kunde inte på något sätt få av den heller. Han försökte allt, men det var som om att önska sig att man skulle bli lång med tankens kraft. Det går bara inte (nåja, det går, men bara om man fuskar lite med magi, eller entvatten).

…..och sedan beslutade de sig för, hör och häpna, att sova lite och sedan bege sig härifrån(!!!)

[i]Och, så var vi alltså framme vid punkten där spelgänget bestämde sig för att ta spelledarens planerade äventyr, knyckla ihop det, stampa lite på det, hälla olja över det, och sedan massera det med närmaste fackla. De var, med andra ord, inte det minsta intresserade av att följa upp varken den mystiska döde nere i grottan, eller det avgjort egendomliga tornet uppe på klippan, för att inte tala om den stora herrgården i den av raset avskurna dalen. Borta var intresset för skatan de fått i uppdrag av en gammal man att förgöra, för att inte tala om att ta reda på vart den gamle mannen blivit av, eller varför han valt att bli av just där. Luften gick ur spelledaren, men han förstod dem. De var utan cleric nu när dvärgen lämnat dem. De var utsatta för en jobbig förbannelse som gav dem -4 i allt de företog sig. De var skadade och hade värk överallt. Kanske inte det optimala tillfället att äventyra. Så, GM beslöt sig för att inte mucka med deras önskan, på ett eller annat sätt, och lät dem sova ut och sedan bege sig iväg…[/i]

…mot Waterdeep. Nattens drömmar stannade kvar hos Trillian, som hade vaknat flera gånger under sin meditation då visionerna blivit alltför starka. Han hade sett ut över ett mörkt rum fullt av möbler övertyckta av skynken, det hade varit damm överallt, och det enda som hade betytt något var att hela tiden se mot dörren. Han fick känslan av att drömmen hade något med hans artificiella hand att göra, men nu var det Waterdeep, och dess skimrande Tempel, som gällde, och inget skulle få stå i hans väg denna gången. Definitivt inte en spelledares äventyrsidéer J

Vilya Lightwill skyndade sig som hon aldrig gjort tidigare. Hon satte sporrarna i springarens sidor och hästen lyckades öka ännu något trots att den var så trött, så trött. Vilya visste att det var absolut tvunget att hon hann fram till värdshuset innan något oåterkalleligt skulle ske. Innan hennes älskade Kiril gjorde något överilat. Visst, om han gjorde det så skulle det vara förlåtligt, med tanke på omständigheterna och sällskapet han blandat sig med, men Vilya rös vid tanken på visionen hon fått den gångna natten. Kiril, blodig och död, offer för en förbannad varelse. Hon hade även haft visioner om blixtar och höll därför blicken uppåt, orolig för plötsliga åskoväder. Det var inte bra att vara utomhus, på häst, i full platearmor, om det åskade. Hennes tankar återvände till Kiril. Hennes far hade varnat henne för honom, liksom prästerna gjort. Han hade något mörkt inom sig, sade de, men vad de inte förstod var att han var en helt annan man när de två var ensamma tillsammans. Kiril hade öppnat sig, givit Vilya en inblick i hans mörkaste utrymmen och låtit hennes ljus fylla honom, gjort honom harmonisk och fått honom att förlåta alla de oförrätter han blivit utsatt för. Han var ung och han blod rann hett i hans ådror. Vilya var den som kunde kyla av det med sin blotta närvaro. Om han nu bara kunde förstå att hon inte behövde rikedomar eller vackra saker för att vara lycklig med honom. Han hade redan givit henne den största gåvan han kunde ge henne. Hon hade misstänkt detta flera dagar, men när hon fick doktorns besked igår var hennes lycka total. Ett nytt liv växte i henne. Om hon kunde berätta detta för Kiril så skulle allt bli bra och de skulle kunna slå sig till ro tillsammans. Hon hade offrat så mycket, vänskap och tro, till och med riskerat sin faders kärlek, för denna övertygelse…. Att hon och Kiril hörde samman, och att inget skulle få stå i vägen för deras lycka….

Hon visste att hon inte skulle lämnat honom ur sikte, speciellt inte efter vad som hände kvällen innan. De där personerna han nästan kom i bråk med, den där djurkvinnan var vrål avslöjade att hon var mer djur än kvinna och borde sättas i bur….. Vilya rös när hon tänkte tillbaka på det.. Och när hon vaknade hade Kiril smugit ut från lägret tillsammans med de andra. Såklart att han blivit övertalad av Brascal och Hymin. För Kiril var vänskap något mycket viktigt, kanske till och med viktigare än kärleken till henne själv, men Vilya visste att han inte ville leva detta livet längre. De hade talat om saken innan de somat kvällen innan, och var överens. Hon hade inte sagt något om barnet, och nu ångrade hon sig bittert.

Vilya red runt och frågade alla hon kunde finna i Hallows End. Till slut fick hon riktningen och någon hade sett den där gruppen äventyrare vandra omkring på en åker lite efter gryningen. Vilya red i sporrsträck, hennes vision var fortfarande mycket tydlig men hon var förvirrad. Himlen var molnfri, hon kunde inte förstå varför det fanns blixtar med i visionen.

Vilya fick syn på Kirils häst och vagn ute på åkern. Det fanns ett egendomligt hål i marken intill. Hon kastade sig av hästen i samma ögonblick hon hörde ett isande dödsskri nerifrån hålet. Hon lutade sig ut och tittade ner på sin älskades ansikte, stelnat i dödens kyla. Något brast inom henne och hon lät sin förtvivlan bubbla upp som ett vrål ur hennes strupe. Tiden slutade ha betydelse för Vilya. Hon rörde sig i invanda mönster, slog ut mot fienden instinktivt. Hon föll handlöst och landade hårt, det svartnade för hennes ögon en kort stund och hon kunde inte röra sig. En skugga kom glidande emot henne och händer räcktes fram för att röra henne, kanske en hjälpande hand? Nej, inte hjälpande….brännande händer. Vilya såg blixtarna och hörde ett skrik. Hon insåg att det var från henne själv……..sedan kom det förlösande mörkret. Den sista tanken gick till hennes ofödda barn.

När vi lämnade gruppen sist så hade de precis stött på det där sluskiga gänget de muckat lite med på Den Stapplande Jätten i går kväll. Och nu stod de framför dem och avkrävde dem på deras loot?! Tror icke det!, tänkte de som om de delade samma medvetande. Ingen är väl helt klar över hur det eskalerade till den grad att folk blev skadade egentligen, men hur som helst så var striden snart i full gång. Pilar flög och svärd högg. Folk skrek och hot kastades fram och tillbaka. Våra hjältar var mycket bestämda….detta var deras gobelänger, deras matta och definitivt, deras skrivbord! När sista fienden föll hörde de ett kvinnoskrik från ovan. Det blev lite slåssis till och när de väl hade den plåtrustningsklädda kvinnan på rygg, gick Xan’tas fram till henne och grillade henne med lite blixtar. De övriga stod och var lite chockade över tilltaget, men snart nog släppte den känslan och de släpade kropparna till en hörna, lastade upp looten och drog tillbaka till det unga bondeparet.

Mannen och kvinnan blev överförtjusta. Det var ju skönt att de inte längre behövde oroa sig för vad som skulle kunna kräla upp ur det där hålet, och de lovade att de aldrig skulle ta bort den stora stenen som låg som ett lock över det. De åt och sov. På morgonen dagen efter tänkte de att kanske de där brottslingarna hade haft ett läger i närheten, så de begav sig ut för att leta i skogarna runt omkring. De fann inget, men om detta berodde på att de sög på att spåra i naturen, eller på något annat, det låter vi vara osagt.

Gruppen var definitivt ovilliga att åka vidare mot Waterdeep innan de hade dammsugit det underjordiska stället på alla skatter de kunde hitta, speciellt de där guldmynten som låg utspridda över hela golvet i fällmakerskans arbetsrum. När de kom ner dit igen fick de sig en runda till av syraelementaren och satts att bevaka rummet, och som nu hade läkt ihop tillräckligt för en ny dust. Dock gick den samma öde tillmötes som under gårdagen, när den drabbade ihop med Lord Xan’tas’ Scorching Ray som denna gången sände elementaren tillbaka till alla elementarers himmelrike, hemliga gravplats, eller vart nu sådana varelser tar vägen efter det att de skuddat sin dödliga köttskrud…(ehhh? What?!) Hur som helst… eftersom mynten på golvet var täckta av ett gift, så var det ju passande att de funnit en amulett som gjorde bäraren immun mot just sådant. Det blev Balder, i egenskap av att han 1. inte var så sårad, 2. inte var utsatt för förbannelsen, och, 3. ansågs vara orsaken till allt ont som hänt senaste dygnet, som fick bära den och därmed blev ansvarig för att lasta ner alla mynten i tunnan de så påpassligt tagit med sig ner i underjorden. Det var väldigt mycket mynt, och alla såg ocirkulerade ut, faktiskt som nya. Gruppen, glada i hågen efter att ha lootat phett, begav sig sedan iväg mot Waterdeep igen, nu burna av sin alldeles nya häst och vagn de övertagit från bovarna igår.

De övervägde alla att ta på sig ögonbindel, stoppa öronen fulla av vax, plugga igen näsan, och sjunga för hög hals hela vägen (efter att ha instruerat hästen att klippetti-kloppa längs vägen till den tog slut), bara för att undvika fler förseningar och äventyr innan de nått sitt slutmål, Waterdeep – City Of Splendor.

Yeah…right J

Gruppen lämnade alltså Elton bakom sig och begav sig ut på sin långa resa mot Den Lysande Staden Waterdeep. De hade fått för sig att inte stanna för allt smör i Shadowvale, inte ens om de blev ansatta av horder av hjälpsökanden, kartförsäljare eller fagra damer/halvorcher i nöd. De färdades i mitten av vägen för att undvika att något i vägkanten skulle dra till sig deras uppmärksamhet. De manade på sin ko så snart den vill stanna för att hälsa på andra kossor eller en speciellt intressant och ståtlig tjur. Då kossan skulle mumsa lite gräs, satte sig gänget på vägen, drog lakan över huvudet och höll för öronen, bara för att inte bli lockade av någon syn eller något ljud som gudarna kunde använda sig av för att sinka dem. Det lyckades….en tid. I tre veckor var de på vägen, och de tog in på värdshus bara för att sova innomhus ibland, och för att få sig ett varmt mål mat, en varje gång de befann sig bland folk låtsades de att de var döva ellerblinda eller stumma, eller alla på en gång, bara för att inte dras in i något som ens avlägset såg ut som ett äventyr innan de nådde den stora staden.

De kom till ”Hallows End”, beläget längs vägen bara några jättestenkast från att kunna se toppen på det stora slottet som kröner den mytiska staden Waterdeep. Mörkret hade fallit och de kände sig lite trötta och sega, inte mist på alla charader de spelat för att nå såhär långt utan att något speciellt hänt på vägen. De skålade och drack djupt, och de använde inte ens teckenspråk när de beställde in mat och dryck! De hade en trevlig kväll på värdshuset ”Den Stapplande Jätten”, en kväll som artade sig att bli riktigt händelselös och slapp, precis som de ville ha den. Nu kom det sig dock som så, att under kvällen så slog sig ett annat äventyrsgäng ned vid bordet intill. De var både högljudda, drack för snabbt, och var oförskämda mot både servitriser och folk som passerade. De såg hårdföra ut, fyra stycken, men hade ingen magiker med sig (något som nästan kan anses vara en oskriven men obrytbar lag att ha). De var skitiga och orakade, men deras kroppsbyggnader, och sätt att röra sig, antydde att de var vana vid hårda tag och inte var några man borde bråka med.

våra hjältar brydde sig inte om de högljudda intill, utan skötte sig själva. Nu var det dock som så, att det kom in ett ungt par på värdshuset. De ögnade igenom klientelet och deras blickar fastnade på de hårdföra äventyrarna intill vårt gäng. De slog sig ner och berättade att de hade funnit något konstigt i en åker de just köpt, och då den unga frun var höggravid så ville mannen få detta hål i marken undersökt, så att inget obehagligt skulle krypa ur det en natt och vålla skada för familjen.
De hårda, och nu ganska berusade, sluskarna gjorde tafatta närmanden mot den söta kvinnan och ställde pressande frågor om var paret bodde, vart de kunde hitta den där åkern. Den unge mannen ville inte svara då han nu upptäckta att han kanske lierat sig med helt fel gäng. När paret försökte resa sig för att lämna bordet tog ett par av sluskarna tag i deras handleder och tryckte ner dem i stolarna igen. En av dem försökt kyssa den unga kvinnan som skräckslaget försökte värja sig. Stöket hade dragit till sig mycket uppmärksamhet och det hade samlats mycket folk kring bordet, musiken från de två barderna hade tystnat, men den brutala äventyrargruppen brydde sig inte det minsta. En av dem började istället hota den unge mannen med våld om han inte avslöjade vart deras ställe låg….och det var nu Ravianna bestämde sig för att det var NOG!

Ravianna reste sig upp, hennes längd och hållning utstrålade både styrka och auktoritet. En av busarna började mucka med henne….dåligt drag. Ravianna tog tag i mannen och lyfte upp honom mot väggen samtidigt som hon avgav ett illvrål av ilska. Hon använde sig av ord som definitivt inte passar sig för denna bloggen och hennes ilska och hot om totalt övervåld rann över varje liten stavelse i varje rysansvärda ord hon yttrade. Alla på värdshuset blev askvita i ansiktet och tog ett par steg bakåt. De yngre började gråta, och mannen Ravianna hade mot väggen blev alldeles slapp i hennes grepp. Plötsligt ville bråkstakarna inte längre bråka och istället drog de sig därifrån. Det tog några minuter för stället att återgå till det normala. Det unga paret satte sig hos sina räddare. De förklarade att de flyttat hit från Norden för att här slå sig ner och skaffa familj och leva som bönder. När mannen en dag hade varit ute på åkern för att plöja den så hade han stött på något stort och hårt. Det visade sig vara ett stenlock, som till en brunn, men när han baxat bort det så såg han att det inte alls handlade om någon brunn. Där under fanns ett stort rum och han kunde se något inristat i golvet, något som såg ut som ett sköldmärke eller banér, med ett skelett med en pilbåge i handen, eventuellt en pil, mannen var inte helt säker. Det stod någon text på golvet också, men han kunde inte läsa vad det stod. Hur som helst så var han mycket orolig för att något ondskefullt skulle finnas där, och han ville ha stället undersökt. Han var inte intresserad av att ta del av vad som än fanns under marken, dessa saker skulle tillfalla våra hjältar. Eftersom klockan var sen, och mörkret hade fallit, så erbjöd sig paret att ge gruppen logi i deras hus, ”alltid bäst att göra såna här farliga saker i dagsljus”. Gruppen betalade och alla lämnade Den Stapplande Jätten, tilla alla kvarvarnades lättnad. De Unga Tu hade varisin häst, så Lord Xant’as Silentread – The Wizard, frammanade fem riddjur, fyra ståtliga springare samt en liten ponny. Dvärgen ville inte rida ponny, så den fick Balder klippeti-kloppa iväg på. Stället skulle ligga ett par kilometer från själva byn Hallows End.

Det gjorde det.

En lite kul incident hände när gruppen posterade den något frånvarande Balder i ett skogsbryn för att kolla att de inte hade eventuella förföljare med sig. När övriga gruppen kommit fram till den lilla gården så viftade Xant’as till med sin hand och hästarna försvann. Detta fick även Balder upptäcka the hard way Han satt där i lugnan ro och spanade, när *POFF* så försvann pållen mellan benen på honom och han dråsade i marken. Naturligtvis landade han r-i-k-t-i-g-t hårt på en gammal notig stubbe. Var glada att ni inte hörde språket han fick ur sig….

De åt och sov och framåt förmiddagen gav de sig ut på åkern. Mycket riktigt, där hittade de en möjlig nergång till ett underjordiskt rum. äventyrare som de är kliade det lite i deras handflator inför möjligheten att bli seriöst skadade…ehh, jag menar, att få möjligheten att träffa på annorlunda varelser och kanske hitta rikedomar sedan länge bortglömda.
Utan ett enda bekymmer i världen firade de sig nedför repet de bundit strategiskt i…vad man nu binder rep i ute på en öppen åker utan fastvuxen växtlighet…

[i]Helt ovetandes hade gruppen hela tiden blivit spionerad på av deras konkurrenter från Den Stapplande Jätten. De hade spenderat natten i det fria och hållit huset under uppsikt. Deras plan var lika enkel som genialsik; låt dessa nybörjarna gå först och testa vattnen. Går det bra, ja då hjälper vi dem av med bördan av funnet gods och bling-bling[/i]

Gruppen skickade, sin vana trogen, Balder på recon. Han fann mycket snart en gång som ledde vidare bort i kompakt mörker, och att denna gången var kantad av statyer föreställande skelettkrigare med pilbågar redo att släppa sin dödliga last, i form av glaspilar. Statyerna såg inte ut att vara just något annat än statyer, men när man kopplade gravyren i golvet med den giftdroppande pilen, så kunde gännget inte vara något annat än nervösa. Blader tog ett jätteskutt över själva gravyren, som täckte början av gången, och landade på andra sidan, graciöst som en katt. De övriga stod och iakttog honom för att se vad som hände.

Inget.

Så, de knallade lugnt över den illavarslande inskriptionen, som nu Lord Xant’as översatt till att lyda något i stil med ”Hu vad hemska kval de ska lida som överskrider denna text”. Och, minsann, var det inte som så att Balder i sin ovetskap klarat sig undan med ett riktigt lyckat motståndsslag mot den förbannelse som drabbar envar som vågar sig över? Jeppz! Alla de övriga misslyckades stå emot dock som fick därmed smaka på dess verkan. Alla kände sig ganska orkeslösa och ofokuserade helt plötsligt (fick minus 4 i alla skills och saves), och inget de kunde göra skulle kunna ta bort detta, såtillvida de inte hade ett portabelt tempel med höglevlad präst i bakfickan. Tyvärr hade glömt att packa det, men gjorde en mental anteckning…

[i]Nu skulle jag kunna beskriva för er hur gänget lyckade gå i varje-enskild-fälla, eller rättare sagt, hur de fick Balder att gå i dem, men jag tänker inte göra det. Som GM blir man ofta måltavla för, ska vi säga, orättfärdigt beskyllande att vara antingen 1.Sadist, 2.Bindgalen, eller vanligtvis, 3.Bindgalen Sadist. I detta enskilda fallet kan jag vara böjd att gå med på att för en utomstående *skulle* det kunna se så ut, vid en snabb och mycket flyktig blick ska påpekas, men jag försäkrar er att så icke är fallet. Men, för att inte ni ska dra förshastade slutsatser om min person, så väljer jag istället att räkna upp lite av vad som hände, men utan de smaskiga detaljerna som skulle kunna fylla åtskilliga timmar av högst tillfredsställande, för en mycket sjuk individ, läsning.[/i]

Rum 1: Håller på att krossa Ravianna som klarar sig med blotta förskräckelsen och en rejält piercad fot.
Rum 2: Perforerad Balder och rycks tillbaka till livet av den gode dvärgen Grom’nir.
Rum 3: Balder lyckas undvika utskjutande skjut på sista trappsteget. Utlöser fällan i rummet som medför explosionsskador för alla de övriga. Grom’nir går nu på högfart. Han dealar med gudarna som aldrig förr.
Rum 4: ”Ser inte så illa ut” menar balder. Vada marmorgolv med en perfekt rund guldcirkel i mitten. Inga förbannelser, inga hot om ond bråd död. Faktiskt ingenting. Pax för att karva ut guldet när vi är klara!” Han hade dock bestämt sig för att det inte hjälpte att hoppa över cirkeln tidigare, så nu givk han nonschalant över den. Inget hände….förrän han kom till bortre änden av cirkeln, men då hände ju något ganska pressande istället. Trappan de just gått nedför restes upp och började blida en ny vägg. Xant’as har chansen att svinga sig tillbaka till säkerheten, men valde för gruppens bästa och stannade alltså kvar. Nu hände nästa sak mycket snabbt. Hela passagen fylldes med vatten, från golv till tak. De som var snabba lyckades ta ett fyllt andetag innan det var dags att hålla den, eller börja det futila i att andas vatten. Trillian var den ende som blev en aning skärrade över tilltaget, så han lyckades så i sig syre för 6 rundors spel, de övriga hade 12 eller fler.
Gruppen delade upp sig till höger och vänster. Balder undersökte nergången, fann ett lås att dyrka upp. En dunneldörr med ett par utsnidade skelett i fullhöjd. Deras blick tyckted fånga varje rörelse Balder gjorde med största, men muntert, intresse. Balder lyckades mot all förmodan, att dyrka upp låset. Men, så snart ha tog ta och började slitet med att öppna dem motstöms, så hörde han ett mycket tydligt ”klick” *whooooshhh* *crunch* Järnbeslagen som förstärkte dörren var en fälla de också, och nu fick Balder smaka på dessa också. Mosade ben i kostika vinklar till trots försökte han ändå manöerera sig till en position där han skulle kunna vara säker och ändå kunna dra i dörrarna. I det ögonblicket kan en mycket dimögd och plågad Trillian till hans hjälp. Trillian ville att Balder skulle ta sig därifrån, vilket han också gjorde. Trillian hade nu bara sekunder kvar att leva. Luften var slut och det dunkade i tinningarna av syrebristen. Han ville dock ge sin vänner en möjlighet, även en avlägsen sådan, som en avskedsgåva så att det inte skulle tänka illa om honom om nu någon av de övriga skulle klara sig undan med livhanken i behåll. Han plockade fram det vådliga paketet han fått av goblinen under festivaldagarna. Han satte det mot dörrarna och började sedan att skaka innehållet kraftigt med sin sista styrka. Vid detta laget var han ej längre fast i en dödsfälla långt under marken, utan i Revas mjuka armar, liggande mot hennes bröst lyssnandes efter hennes snabba hjärta sakta avta i takt med att hennes andhämtning lugnades, precis som hans egen. Hennes doft av kanel och frukt. En doft lika förföriskt som fräsch.
De övriga hörde en dov knall och plösligt for de iväg längs rummet, och snabbt gick det. De spolades in i…

Rum 5: … ett annat rum som dominerades av en brunn gjord av mässing. Det rök ur den, men doften var frän och rev i halsen och fick ögonen att tåras. även en annan doft fanns här….rosor? Kan det stämma? Golvet var fullkomligt översållat av skinande guldmynt. Gänget drog slutledningen att detta var en önskebrunn och började lobba i egna surt förvörvade mynt, som försvann med ett ”tjipp” under ytan. Balder ville ta sig närmare för att kolla djupet på brunnen. BAD MOVE BALDER!

Upp ur brunnen exploderar en syraelementar som sprider frätande syr omkring sig som om det höll på att bli omodernt. DETTA skulle arta sig bli en mäktig strid, där alla inblandade skulle vara tvingade att göra sitt yttersta för att försäkra sig om vännernas överlevnad. Lord Xan’tas fnyser lite och blåser elementaren tillbaka dit den nu kom ifrån, innan den ens hunnit lämna sitt kar. ”Var detta alla?!” underade han för sig själv. [i]Oh,well, nästa gång får jag väl lelvla upp fienderna då…[/i]
Rumet verkar vara en form av studie/konstruktionsrum för fällor. De fann en detaljerad bok om fällkonstruktion som Balder kommer att lusläsa. övriga grejor var förstörda av tidens tand eller råttor. En dörr återstod dock. Stabil, men med vettiga propotioner. Inget nyckelhål, men mycket väl något annat. Fyra stenar satta i cirkel, markerade med Ett Löv, En Snöflinga, En Sol och En blomma. En text sa: ”Livet innehåller cykler. Att misslyckas tyda dessa cykler innebär ditt eget tillintetgörande” Det gick att pressa dessa stenar i vilken ordning som helst, och den rätta kommer att öppna dörren, medan de övriga…tja…game over.

De diskuterade både länge och väl. Flera huvudlösa teorier kom upp till ytan, såg sig omkring efter ett lämpligt offer att sätta tänderna i, men fick till slut simma bort i glömskans ocean igen. Var det Sol-Blomma-Löv-Snöflinga, eller var det Löv-Sol-Blomma-Snöflinga, eller var det ALLA På EN GåNG?!?! Det blev Barden Trillian som fick beslutanderätt, såsom vardande vismakare och poet. Blomma-Sol-Löv-Snöflinga, enligt årstiderna, både för världen och en människa. Det var rätt och dörren gick upp.

Nu kastade sig den egentliga väktaren fram. En gigantisk dimensional spider och den mumsade på Trillian först av alla. Trillian gick ner för räkning snabbt som ögat, sedan var det Raviannas tur. Spindelen fick in ett hugg och Raviannas kropp kunde inte slå ut giftet så hon stod nu utan brukbar högerarm. Tillsammans lyckades de dock få bukt med monsterkrypet, som så snart det fått tillräcklig med skada från Xan’tas eldformler och övrigas pilbågar, så försvann den tillbaka till det existensplan den kommit ifrån. Dvärgens helande gick nu på ångorna, men han fick dem i så pass skick att de kunde gå för egen maskin.
När det gällde looten så var alla överens om att inte röra de utspridda mynten, då de var insmorda med gift (purple centipede poison)….kanske om man kokade dem…?

Rummet innanför var ombonat och doftade ännu starkare av rosor. En tjock röd matta på golvet, fina gobelänger på väggarna, antika möbler och en kista med en medaljong och 600 guldstycken i. Ett gott kap.

De var inte speciellt oroliga för att utlösa några fällor på vägen tillbaka. Alla hade ju redan detonerat, tack vara Balders idoghet. De bar upp grejorna, även de antika möblerna till rummet de kommit ner i.

Ett par skuggor lösgjorde sig från väggarna, och en bekant grov stämma, samma stämma som igår hade bett Ravianna att inte blanda sig i andras affärer fast nu betydligt nyktrare, sa; ”Så ni stal vårt jobb ert pack, men det verkar ju ha gått rimligt bra i alla fall. Nu slipper vi ju arbetet med att bära själv. Ni som redan har börjat kan ju lika gärna fortsätta upp till vår vagn här ovanför. Och vill ni inte, ja då får det nog bli som så att ni stannar här nere för all tid och evighet, och det enda en sån sak skulle innebära för oss, är att vi får hissa upp grejorna själva. Nå, betänketiden är slut!” Mannen och hans kumpaner spände sina bågar lite till och siktade noggrannt….

Slut för denna gången. Blev ihopskrivet som vanligt, men troligtvis läsbart i alla fall.
Ses snart igen.

Gruppen anlände till det lilla samhället Elton, och det var uppenbart att det blivit skövlat nyligen. Några tak och husväggar rök fortfarande efter att ha blivit ansatta av eld, och sårade bybor blev omhändertagna av mer lyckligt lottade. På torget hade kvinnorna bråda tider då det lagades nödmat i två stora kittlar över övven eld. Flera enkla långbord hade ställts upp på torget, med sittplatser nog för nästan alla de 400. Alla som kunde hade troligen bidragit till dukningen med egna skålar, bestick och stolar.

Vid några träd satt några sårade, en medelålders man, ett par ynglingar och en flicka i 10-års åldern. De hade alla bandage på sina ben och var därför undantagna från arbetet som pågick. Mannen vinkade till sig äventyrarna och hälsade dem;

”Välkomna till Elton mina vänner! Trist att ni kommit vid en tidpunkt då vi inte kan visa vår gästfrihet på ett bättre sätt. Som ni ser har vi haft problem. I många år nu har vi blivit lämnade ifred av ograrna från kullarna i norr, men det5ta lugn tycks vara slut nu. Hur som helst, ni är mer än välkomna att dela vårt bord och lyssna till våra berättelser, och om det skulle vara så att ni finner att ni kan hjälpa oss, så är inte vi dem som nekar.”

Grom’nir gick runt bland de sårade och helade så mycket han kunde. Vid middagsbordet talade alla i mun för att berätta för äventyrarna om vad som hade hänt, och alla hade sin egen version av det. Efter att ha lyssnat till många, kunde de sluta sig till ett antal fakta. En gammal ogre-stam lever i kullarna norr om Elton. Anfallet verkades ha letts av en stor, blåskinnad, ogre klädd inte i deras vanliga smutsiga hudar och skinn, utan i en konstig, behuvad, klädnad, inte helt olik den man kan se trollkarlar bära. Det var åtminstone fyra andra som utförde raiden. Det var ograr, men inte vanliga sådana. Dessa verkade vara en blandning av ograr och insekter, flerarmade och bepansrade med tjocka skal likt de man kan se på en skalbagge. Dessa monster hade många ögon och rörde sig mycket tyst och snabbt. Om inte vanliga orgrar var illa nog så var detta sju resor värre.
Men värst av allt var ändå att de tog med sig Eltons dyrbaraste skatt. Inte pengar, vapen eller krims-krams, utan en person vid namn Arithel. äventyrarna fick höra historien om hur deras ”Man från Stjärnorna” kom till dem.

”Det var under en mycket stjärnklar kväll för tre veckor sedan som vi såg ett egendomligt fenomen på himlen. det såg ut som om två stjärnor var på väg att kollidera, och plötsligt så gjorde de det! En skarp knall hördes och det såg ut som om det blev en svart reva i själva skyn. Revan hade lysande kanter som pulserade i olika färger och alla var övertygade om att de kunde höra guddomlig musik från ovan, som om tusentals silvertrumpeter spelade en himelsk sång. Plötsligt så slöt sig revan som musiken slutade. Alla var övertygade om att gudarna velat sända oss ett meddelande och alla hade sina åsikter om vad detta kunde innebära. På väg tillbaka till byn gick diskussionerna höga och det började urarta mellan några, så pass illa att det utväxlades lite slag. Ja, det var en oregelig hög bybor som kom tillbaka till Elton, men när vi alla kom ner till torget så såg vi att det låg en person där. Det var en ung man, knappt mer än en pojke, helt naken och frusen. Först trodde vi att han var en alv, då han hade deras vackra utseende, men denna mannen verkade vara mer än så. Han var så svag och frusen, och när han talade så lät det som att han sjöng med underbart klar stämma. Vi gav honom kläder och varm mat ochhan fick lägga sig i en säng för att vila. Så snart vi såg honom hade allt groll glömts mellan oss alla som var där. Alla blev, ja helt enkelt lyckliga och harmoniska i hans närhet. Han var uppenbarligen förvirrad, och definitivt inte härifrån. Han kunde inte vårt språk, en han lärde sig snabbt många ord de följande dagarna. Vi fick reda på att hans namn var Arithel, men han svarade inte på frågor om varifrån han kommit, eller vad han gjorde här. Alla var lyckliga och allt började gå bra för Elton. Till och med fisken i strömmen verkade nappa bättre sedan han kom.
Och nu, dessa skitiga odjur! De stal såklart allt de hittade av värde, men den enda de kidnappade var Arithel, och jag kan svära på att de faktiskt var ute efter honom från första början. Så snart de funnit honom så försvann de allihop. Vi är alla övertygade om att detta innebär undergång för Elton. Snälla, hjälp oss! Vi har inget att ge er, men dessa monster var välbeväpnade och såg ut att ha det gott ställt. Anledningen till att de lämnat oss ifred är nog att de har det bra ställt redan. Om ni finner deras håla ås kanske ni inte går lottlösa trots allt, och ni gör oss Eltonbor en stor tjänst.”

Naturligtvis accepterade våra hjältar.

De åt, planerade och sov. De beslöt att ge sig av på morgonen efter att ha lånat en del utrustning i form av kläder utav bybefolkningen. Under kvällen hade de lyckats få fram en ganska bra vägbeskrivning till den gamla ogrebosättningen så de hade inga problem att känna igen landmärkena på vägen. När de såg de två tvillingkullarna, med det skuggiga partiet i dalen som bildades mellan dem, så visste de att de kommit rätt. Efter lite planering ”i korsningen en bit bort” så skickades Balder uppför kullen för att spana lite. Trillian hade under gårkvällen berättat allt han visste om ograr, och därför var det på sin plats att vara extra försiktig. Ograr kan känna av även små vibrationer i marken, så det är mycket svårt att smyga sig på dem. Balder kom upp på kullen och kunde se att deras motståndare hade gillrat enkla fällor vid båda ingångarna till ”dalen”, snubbeltrådar i snåren som skulle utlösa ett litet stenras, inget svårt men tillräckligt för att alarmera fienden. Balder hoppade ner och gick fram till själva ingången till hålan i kullen. Porten som var stängd hade ett nycket enkelt lås som inte på något sätt hindrade Balders framfart. Han dyrkade upp och gled in.

GM Notering: Så här är det nästan alltid. Vi har Ravianna och Grom’nir som båda har Darkvision, och vi har Xant’as och Trillian som båda har Low Light Vision, och slutligen har vi Balder som inte har nånting annat än en lykta. Gissa nu vem av dessa fem som är MINST lämpad för att smyga sig på en fiende i totalt mörker, och gissa sedan vem som alltid är utsedd att göra det….slutnoterat

Balder slogs av den murkiga doften av fukt, smuts och underjordsluft. Golvet var fuktigt och sandigt. Han gled in längs den skrovliga sandstensväggen och såg att en gång på motsatta sidan av rummet ledde vidare in i hålan. Här på golvet i denna första lilla rundaktiga grottan såg han lite bråte några gamla bylten med okänt innehåll, samt några halvt sönderslagna lårar. Just som han funderade på vad dessa kunde innehålla, släpper så de två insektslika ograrna sina grepp om repen i taket och landar på varsin sida om Balder. *SOCK* Balder hinner bara se ett fruktansvärt fult ansikte fullt av ögon, mandiblar och grova hår och spröt. Balders slappa kropp släpades iväg till soprummet där de dumpade honom och stängde dörren. de ville att deras keldjur där inne skulle få lite annat att äta än bara gamla sopor och rester. De två jätteskorpionerna vaknade långsamt ur sin dvala.

Till sist, efter att ha väntat en del utanför på kullen, så beslutade resten av gänget att bege sig in efter Balder, som ju inte hade kommit ut igen. De misstänkte att något kunde ha hänt honom (som om de inte satt i rummet och hörde exakt vad som hände. älskar när spelarna inte agerar på info karaktärerna inte kan ha, även om de som spelare har den.). De gav sig in och rockade loss. De följde de blodiga släpspåren in i tunnlarna, gick in i soprummet och blev anfallna av de två keldjuren. Det höll på att gå illa, men lyckligt nog hade de både Grom’nir och healing potions och kunde därmed lägga två jätteskorpioner till listan över besegrade fiender. De fick liv i Balder igen, som vaknade med glöttig huvudvärk. Gänget nu tillsammans igen begav sig vidare in i tunnlarna som ledde djupare in i ogrestammens innersta gemak. De gick enligt slumpen och valde att gå rakt på ograrnas ledare, det första de gjorde…. Inte det visaste, men helt klart modigt.

De stod utanför dörren när den plötsligt slets upp och de konfronterades med en jättelik insektsorge. Bakom den hördes en stämma, grov och raspig och brutal, som utlovade en massa död och smärta åt inkräktarna. Sedan blev världen totalt svart…bortsett från ljuset som strålade magiskt ur Grom’nirs hamare och Trillians magiska lykta. Ravianna fick in några rejäla smällar på den i dörren, men så just när den såg ut att gå ner för räkning så kastade ogremagikern i rummet en formel som förvandlade den till en drake! En liten en, men ändå en drake. Striden blev våldsam och gänget hade problem direkt från start. Dock fanns ju alltid den påpasslige Trillian med en sång vid varje givet tillfälle. Denna sången var så intagande att draken inte kunde agera. i.e. fick däng så den dog.

Så pågick det. Den store ogreledaren kunde inte heller agera, alltså dog han.Efter diverse fepplande, bland annat slog de sönder en avaktiverad magisk portal och tog en bok skriven av ogreledaren och hans far,så dog nästan Ravianna då hon lyckades bli spetsad av ett greatspear och tog 45 skada. Tur för henne att Grom’nir fanns till hands och kunde hela henne. en som faktiskt dog var Balder, som efter att ha kastat sig som en spindel längs väggen, över en brutal fälla, lyckades stänga av mekanismen för de andra, men blev brutalt nerklubbad bakifrån och tog…45 skada han också. Ingen fanns som kunde hjälpa honom, men när de tagit hand om ogren som dödat Balder, så hedrade de honom med att ta allt han hade på sig och lämna kroppen på golvet. Ingen sång över Balder.

De fann till slut Arithel, fastkedjad i golvet i ett ensligt rum. Arithel var mycket medtagen efter svår tortyr men Grom’nir lyckades hela även honom. Som tack för hjälpen helade Arithel i sin tur hela gänget, SAMT återuppväckte Balder med hjälp av sina egendomliga krafter (Balder fick tillbaka sina ägodelar…nästan alla). Arithel kunde hjälpa alla andra utom sig själv. Efter att ha sök igenom hela dungeonen och plockat på sig allt mellan himmel och jord, så gav sig hela gänget tillbaka till Elton där de blev emottagna som de hjältar de är.

Arithel gick till vila och äventyrarna fick lite att äta. Ordningen var återställd, bovarna straffade, och alla levde lyckliga i alla sina dagar….ja utom vårt gäng då alltså.

Så var vi då framme vid sista omgången av detta lilla äventyret. Pga. tidsbrist kommer jag, min vana trogen, att dra ihop handlingen något, men ni missar inget vitalt det lovar jag.

Efter slagsmålet i puben så tog Xan’tas dvärgen till vagnen igen, denna gången för att få honom att lägga sig och vila på sängen (ingår i hans dolska plan från början, remember?).

Problemet var att dörren var låst och de hade ingen nyckel. Dvärgen, som var en aning påverkad av all ölen han satt i sig, la sig på bänken utanför istället medan Xan’tas började se sin plan glida honom ur nävarna en aning.

Ravianna och Trillian lyckades få tillgång till fången som satt i häktet för tillfället. Ravianna var inte alltför lycklig över lönnmordsförsöket, och det enda som hindrade henne ifrån att helt sonika vrida skallen av skrället, var att prästen i templet hade lyckats neutralisera giftet i Altrigans kropp och det fanns goda utsikter att han skulle överleva.

Fången satt i en bur i en cell. Det fanns inga andra fångar här, vilket passade våra hjältar alldeles utmärkt, då de hade kommit för att få information på vilket sätt det än krävdes. Mannen, som såg ut att vara i 25-års åldern, var envis som få, och vägrade svara på frågor. De fick inte ens hans namn. Ravianna greppade hans ena ben och drog ut det mellan spjälorna, sedan stampade hon på det tillräckligt hårt för att knäcka det som en torr trädgren. Nu blev det minsann liv i killen, men trots den obeskrivliga smärtan så fick de inte reda på mycket, bara att han blivit kontaktad av en maskerad man och fått betalt för att skjuta Altrigan. Mannen var mer rädd för den som hyrt honom än för vad än denna halvorkskvinna kunde göra, så han bet ihop och beredde sig på det värsta. Trillian hade tagit ifrån honom två pilar fulla av gift som vakterna hade missat. Mannen blev märkbart skärrad av detta faktum då han inte längre hade utvägen att sticka sig själv med dem och avsluta plågorna. De fick också syn på en obehaglig tatuering mannen hade på insidan av ena handleden, en svart huggtand eller klo. Trillian fick tänka länge och väl innan han fann vart denna hörde hemma. Komstigt nog, då det inte var alltför många år sedan den var mycket synlig och då på alla Iuz Den Ondes soldater. Symbolen hade blivit olaglig och alla som visade sig ha den fick mycket hårda straff.

GMs notis: Jahapp, en festival som firar Iuz’ fall, och här har vi alltså en anhängare till den numera, presumptivt, döde Iuz. Sicket sammanträffande. Eller är det? Det ska sägas också att vid detta laget så hade spelgänget delat upp sig till den grad att GM ledde dem alla nästan som solorollspel. Dvärgen sov och hade sin personliga quest att förstöra statyn. Xan’tas hade sin dolda agenda av påtvingad ondska. Balder gick omkring och plockade folk på pengar. Trillian och Ravianna skulle också dela upp sig lite senare. Ack! Denna gruppkänsla. Det börjar bli svårt att blogga allt som skedde så jag försöker ta det i korta ordalag. Mycket korta.

Xan’tas försvann så snart han hade chansen att göra det. Han begav sig utanför stan ett tag för att fundera ut nya sätt att utföra sin onde herres önskningar. Under tiden han befann sig så långt borta från statyn, avtog dess makt över honom och hans tankegångar återgick till det normala (ja, normala för Xan’tas i alla fall. Minns att han norpade en kossa, och det var innan han blev påverkad av statyn alltså). Han begav sig tillbaka till stan för att leta upp sin vän Grom’nir och försöka ställa allt tillrätta igen. De fann varandra och tillsammans med den kringresande clericen Kantor, gick de till templet där de gemensamt lyckades driva ondskan från statyn. När den var renad så var den bara en fin spiselkransprydnad och åkte ner i packningen för framtida försäljning.

Av Altrigan hade de fått signalementet på den han jagat så länge. Lång, smal, tjockt svart hår, och ett ärr rakt över näsryggen. Altrigan hade givit honom det vid ett av deras möten. Nu var ju detta inte till någon större nytta eftersom alla på festen hade mask för ansiktet och många bar kläder som böljade och dolde deras kroppsbyggnad. Bara längden var den samma, och den var som bäst lite vag. Nu var det dock så att Trillian hade sett en person som mycket väl skulle kunna stämma in på beskrivningen. När han varit och tittat på underhållaren Eldubrais så hade han inte haft hans ansikte i fokus, utan hans sätt att uppträda (barder är alltid intresserade av sånt). Nu började dock han bild klarna lite, och nog hade väl den där Eldubrais haft ett ärr över näsan? Och tjockt svart hår? Jodå!

För att göra en lång och pinsam historia kort så, efter mycket förvecklingar där Grom’nir åkte i finkan för övervåld mot Eldubrais, nästan ett upplopp orsakats då barnen kom skrikande att någon slog på den skojige mannen på scenen, och Ravianna nästan gjort dvärgen sällskap pga. Samma anledning, så kom det sig så att en gnistrande Trillian stod och sjöng och spelade för folket istället för Eldubrais, samtidigt som Grom’nir blev vittne till ett mord på samme man som Ravianna och Trillian förhörde, medan han satt i cellen. Mannen blev skjuten av en likadan pil som hade använts mot Altrigan, och trots att dvärgen ser väldigt bra i mörker så kunde han inte avgöra hur den såg ut som gjorde dådet.

Hursomhelst, dvärgen blev utsläppt och Eldubrais blev inlåst. Nu visade det sig dock att Eldubrais utseende bara var en magisk mask, och att han egentligen var en mycket trevlig och fin halvalv. Han förklarade;

”Jodå, jag har mött personen jag liknar. Han kom in till min affär och avkrävde mig på en massa saker jag inte riktigt försod. Formelavtryckare, scrollar, utlösare, sånt jag aldrig har studerat. Jag sa till honom att han skulle säkerligen kmunna få tag i allt han behövde nere hos Noblish. Den där Noblish är en riktigt användbar figur nämligen. Han skrattade mig i ansiktet och kallade mig för nybörjare. De få saker på hans lita jag faktiskt hade hemma ville jag inte sälja till honom då han var alltför otrevlig. Han snäste till nånting och sa till mig att jag skulle få betala dyrt om jag ställde till något. När han hade gått såg jag att de sakerna som jag vägrat sälja ändå var borta, stulna såklart av mannen. Därför tyckte jag att rätt skulle vara rätt. Han stal av mig, så jag stal hans utseende.”

Historien klingade sanning i lyssnarnas öron, vilket i detta fallet var Trillian och Balder. Utanför stod Ravianna och surade för att hon inte fick följa med in (lång historia, och ett fummel i samband med ett förhör mellan henne och Eldubrais är inblandat). Det var i detta ögonblick som statyn förstördes för övrigt, och därför syns inte varken Xan’tas eller Grom’nir till i bilden.

Kvällen började lida mot sitt slut och snart skulle festens kulmen nås. Detta, trodde spelarna, var inget bra. Med ny information, om Noblish och allt det där, sammanstrålade så hela gänget för första gången på mycket länge. De gav sig av till Noblish lilla affär som var belägen längs huvudgatan, nu kantad av förväntansfulla festivaldeltagare. Det var längs denna vägen en jättestor kopia av Iuz skulle vandra, för att till slut gå upp på det stora bålet på torget och brinna upp.

Noblish affär var olåst men mörk. De gick in och hittade Noblish nerslagen på golvet. Han började resa sig mödosamt i samma veva som spelarna kom in. Dofterna från otaliga örter och mystiska pulver och talg låg tung i luften. Nu såg de att Noblish var en Goblin, en av mycket få som valt att bosätta sig bland människor. Grom’nir blev högröd i ansiktet och greppade efter sin hammare när det gamla nedärvda hatet bubblade upp till ytan. De övriga lugnade ner honom och han gick utanför affären. Hade han stannat där inne så kunde han göra något överilat. Saker hade välts ner och det var rörigt i den lilla affären/arbetsboden. Noblish var talgmakare och lamptillverkare. Han gjorde mycket speciella lanternor som användes under festivalen. Han berättade;

”Mannen ni söker kom in i affären vid skymningen och ville köpa allt talg och veke jag hade. Jag förklarade för honom att jag inte kunde sälja det då jag använde dessa saker i mitt arbete. Han bara hånlog och kallade mig namn. Han var mycket irriterad och krävde plötsligt att jag skulle sälja Nightshade till honom. Nightshade!! Som om jag skulle få för mig att sälja sånt gift?! Nog för att jag har lite hemma, men aldrig jag skulle sälja det, och definitivt inte till honom. När jag sa det till honom så hotade han att skada mig riktigt allvarligt. Jag är van vid både hot och skador, men någonting hos denna mannen sa mig att mitt liv var i fara, så jag sålde talg och veke till honom, men ingen Nightshade. Han slog mig i alla fall. Hårt.”

En snabb undersökning avslöjade att Noblish’ lilla förråd av Nightshade trots allt var försvunnet. Balder fick ett infall och började undersöka golvet efter ledtrådar. Han fann ett lerigt och fuktigt fotspår och i spåret fanns en del av en vattenväxt. Noblish förklarade att den växer säkert nere vid strömmen. Gruppen tackade och lämnade affären. De begav sig ner till slutet av paradgatan där det var full aktivitet. Ett 4-5 meter hög docka av halm, iklädd färgglada kläder och en mycket välgjord jättemask av den gamle fienden Iuz Den Onde hade iordningsställts. Sex svartklädda personer skulle tydligen styra dockan på dess färd mot bålet. Ytteligare sex personer var utklädda till att likna de monster som hjälpte Iuz i sin onda krigsföring, ograr, skelett och zombies. Gänget blev borthöstade från arbetsplatsen då de inte hade några uppgifter där att göra. Balder försökte slå ett närmare öga på själva jättedockan, men kunde inte se något speciellt (för att göra det så krävdes att han gick riktigt närma och gjorde en grundlig genomsökning. (Hade han gjort det var chansen stor att han upptäckt det magiska paketet som kärvats fast i dockans mellangärde, men så skedda alltså inte nu.)

Gänget tog sig ner till strömmen och delade upp sig så att de kunde avsöka både norrut och söderut. Norr-gänget var de som stötte på ett makabert fynd. Sex lik, hafsigt ihopslängda i vattenkanten och knappt täckta av vass avslöjade att ett fruktansvärt brott begåtts här, och just antalet sex var även det illavarslande. 6 var antalet dockskötare, liksom antalet monster, liksom antalet inhyrda stadsvakter. Liken hade fått sina anletsdrag sönderskurna till oigenkännlighet, och de hade fråntagits alla sina världsliga tillhörigheter bortsett från de allra enklaste plaggen. NU slog en stor gong-gong och det betydde att det var dags för jätteriddaren att vandra nedför paradgatan och till sist beträda bålet. Gänget kastade sig iväg och upp efter processionen.

Gatan var kantad med folk, och allt eftersom dockan vandrade framåt, slöt folket upp bakom med sina facklor i händerna och alla hejade på och vrålade okvädningsord mot den hatade avbilden. Alla var lulliga och stämningen var på topp på festivalen. Bortglömt var nu de små bråken, oron över att ha druckit skämd öl på puben, hur man skulle förklara kyssmärkena man fått på kind och hals för frugan som var hemma med barnen. Nu fanns det bara känslan av seger över ondskans makter och känslan av att kunna utföra precis vad som helst om man bara sätter sig för att göra det. Den stora dockan krängde hit och dit på sin färd, mycket livlikt. Den gjorde hotfulla utfall mot publiken och dess ansikte blottade svarta ruttnande tänder i en avskyvärd mun. Dess ögon lös röda och det lät som om den morrade och svor eder på okänt språk. Folk visste innerst inne att det bara var en docka, men de blev trots allt rädda för den och många i publiken hade mycket färska minnen ifrån Iuz’ stora skövlingar och folkmordskampanjer, och dessa såg bort och grät men blev snabbt tröstade av någon vid sidan om.

Innan på kvällen hade Balder tagit ett initiativ att försöka hitta fler med samma tatuering som den döde hade i cellen. ”Darkenclaw” hade Trillian kallat den. Ett obehagligt namn och en ännu rysligare historia låg bakom den enkla symbolen som deklarerats olaglig i och med de fria folkens seger över Iuz’ styrkor. Som jaktmarker hade Balder då valt de tre unga danserskornas tält som under showerna var smock fulla av testosteronstinna män som alla ville få se en glimt av det förbjudna. I detta tältet blev de sällan besvikna, men som konferencieren sa;

”Vill man se mer än så så är dessa nymfer inte helt ovilliga. Man ska verkligen vilja, och det enda språk de talar är Guld. Den som talar högst får ofta sin vilja igenom. Så, mitt goda fina herrskap, om ni finner er en väg in i någon av dessa flickornas vagnar, så kan jag garantera er att det kommer att bli en upplevelse ni sällan kommer att glömma. Värt varenda krona och mycket mer därtill. Så, seså – efter showen är spekulanterna välkomna bakom tältet för ett privat samtal med mig. Fråg dig själv: Vilket pris kan man tänka sig att betala för att få en glimt av himmelriket?”

Under tiden flickorna dansade sin förföriska, och till stor del nakna, dans, och konferencieren talade varmtför varorna, så passade Balder på att kolla handleder. Trots sin fingerfärdighet att kunna plocka av ett handledsskydd på under halvsekunden, så kunde han inte finna en ena som hade Darkenclaw tatuerad på sig. Det var ett gott försök. Applåder till Balder. Ska ju också nämnas att han passade på att charma alla tjejerna på scenen med sitt vackra leende och sina gröna ögon. Han må vara en rogue, men en attans så fin en. Han må se ung ut, spenslig även, men många kvinnor, och en del män faktiskt, faller för sådant.

Nu jagade han istället processionen som kommit halvvägs till sitt mål innan han kom fram till sitt mål. Den längste av dockskötarna fick känna Balders något tafatta försök att blottlägga hans handled men fick istället en väsning om at fara och flyga och sedan fick han en så hård smäll att han faktiskt lyfte från marken och flög tillbaka ut i gatan. Det gick så snabbt och var så brutalt att han inte riktigt förstod vad som just hade hänt. När han 30 sekunder senare kunde andas normalt igen reste han sig upp. Dockan hade nu kommit fram till foten av själva bålet. Ravianna sprang nu fram, greppade samme kille i ett halslås och ryckte av honom den svarta heltäckande huvan. En tjock man av svart fettigt hår vällde fram, och när mannen vände sitt ansikte uppåt insåg hon att hon just nu hade Markun, Varulven, i ett halslås. Detta gjorde henne lite ställd en kort stund, men med potential att bli ödesdigert. Markun sa till de övriga att rusa upp de sista stegen med dockan och sedan sprida ut sig. De gjorde snabbt vad han sa och i samma ögonblick dockan satt sina fötter i elden så hördes en lugn men kristallklar melodi från Trillians flöjt. Fyra av Markuns kompanjoner föll ner på platsen och somnade då de plötsligt överkommits av total utmattning. Nu ryckte sig Markun loss från Raviannas ganska lösa grepp och plötsligt förvandlades han till en jättestor varulv. Ulven uttalade en formel på guttural varulviska och dess klor växte sig större, starkare och såg ut att vara av metall. Den siste återstående boven förvandlades till en wererat. Hmmm, tänkte Xan’tas och plockade fram sin Rod of Rat Domination. Han använde den på wererat’en och fick kontrollen över den, gav den genast kommandot att försöka dra den nu brinnande dockan ur elden. Wererat’en tvekade en sekund och hoppade sedan skrikande ner i eldhavet där den febrilt försökte få tag i något att dra i. Dess päls stod i lågor och dess plågade skrik var obehagliga att höra. Den försökte ända tills elden tog dess liv, men lyckades inte greppa repen med sina sönderbrända händer. (G.M. om de nu ville ha ner dockan, varför använde de inte några långa spjut eller lansar, eller för tusan träplankor som det fanns gott om överallt?!)

Striden pågick vilt mellan ravianna och Markun tills något oförutsett inträffade. En plöslig explosion innifrån den brinnande dockan, ett rött sken skarkt nog att temporärt förblinda någon som stirrat rakt på det, och en röd bolmande rök vällde ut från mellangärdet på avbilden. Markuns plan hade fungerat, åtminstone någorlunda. Alla, utom Markun och hans folk påverkades av Fear-spellen som utlöstes (spelarna hade inte fått tillräckligt med information om vad Markun försökte bygga med sina besök hos Barden Eldubrais och talgmakaren Noblish så de kunde inte veta vad som komma skulle. Dock lärde de sig lite om spellpacks och utlösare denna gången. Nyttig info i framtiden kan tänkas)

Ravianna blev paralyserad av skräck, liksom hela bybefolkningen. Endast några få kunde fortsätta agera. Balder hade avlivat de sovande en efter en genom att skjuta dem i halsen med sitt armborst. Några återstod dock och nu började dessa, inklusive Markun att gå bärsärkagång bland den försvarslösa bybefolkningen. DE rev, bet och klöste, men dödade mycket få och skadade destor fler, detta för att sprida förbannelsen som har kontroll över en werebeast.. De minde wererats’en klarade hjältarna av utan hjälp, men Grom’nir kallade på Kennick, prästen från Templet, som gick med på att göra en insats. Kennick gjorde processen mycket kort med Markun. Varluvar må vara stora värdiga fiender till vårt spelgäng, men för en level 18 Wizard är de knappt värda ansträngningen. Markun teleporterades till ett säkert ställe Kennick inte ville avslöja för någon.

Med fienderna slagna återstod ändå att samla ihop de skadade och ge dem vård. Grom’nir, Kennik och hans medhjälparpojke, samt Kantor, jobbade dag och natt med helningarna. Flera fick bregravas, men nånga blev återställda. Man vet dock aldrig säkert med varulvsbett. Man kan vara frisk hur länge som helst, och så en dag, POFF, ”grrr, mums min fru ser riktigt smarrig ut, smack smack”.

Trillian och Rema fann varandra och rema fick sin önskan i uppfyllelse. Natten med Trillian var det mest erotiska hon någonsin upplevt, åtminstone dittills, och hon skulle få ytterligare nätter då de bestämde sig att stanna till Grom’nir var klar. även Ravianna, som suttit och vakat över Altrigan till han vaknade fick vad hon önskade. Kroppslig närhet med en människa hon inte behövde vara försiktig så att den inte gick isönder. Altrigan var absolut en förstklassig människa, en Ravianna skulle kunna tänka sig hänga ihop med under mycket lång tid framöver. även Balder lyckades få till det med danstjejerna. Han berättade sina historier, de ansåg honom vara en hjälte och gav honom belöning, efter belöning, efter belöning, natt efter natt. Han syntes inte till förutom när han linkade ut på nätterna för att ta lite luft. De han mötte stannade han, stirrade den i ögonen och sa med allvarlig stämma ”Kvinnor är galna, omättliga djur! Rör dem aldrig för det tar aldrig slut!”, och sedan gick han vidare och sen tiullbaka till tältet igen.

Under dagarna som förflöt läktes alla, de fick lite små belöningar för sitt fina jobb. Trillian fick en scroll som kunde göra honom sådär lysande och glittrande vacker. Han skulle inte kunna använda den själv, men kanske magikern kan hjälpa honom lite. Av goblinen Noblish fick de en vacker lampa med mycket starkt sken som gick att rikta. Han hade utgått från Balders fina lampa och gjort vissa modifieringar. En vådlig blandning behövdes för att få rätt effekt. Ravianna fick ett ljus som inte kan släckas av annat än vatten och som kommer att vara mycket,mycket länge (gjort på basilisktalg med en hemlig ingrediens)

Till slut måste allt trevligt ha en ände. Tarandos sällskap skulle resa vidare, inte åt samma håll som vårt gäng. Det blev lite tårar, men när de väl var borta så var det inget mer med det. Trillian menade att han kunde skaffa fler av Rema’s kaliber när som helst (han sa det dock med viss ansträngning i rösten). Dvärgen hade drömt obehagliga drömmar de senaste nätterna. Ett barn faller från skyarna ner mot brinnande svart bubblande ondska, och när han vaknar så har han en stark längtan av att bege sig norrut. Denna känslan blir starkare för varje dag som går, för att till slut bli oemotståndlig. Altrigan följer med första biten och stannar första natten för att få en sista natt med Ravianna innan de måste skiljas kanske för evigt.

På vägen har dvärgen får en ny liten hobby. Han kom på att han har en censor, en sådan katolska präster viftar rökelse ur, en kula i en kedja. Han sökte efter bra örter att stoppa i den och fann en otroligt sällsynt blomma som han torkade under dagen, pulvriserade och rökte på under sitt nattpass. Hela hans kropp blev täckt av långa sylvassa utväxter, liksom dem blomman hade haft. Det gjorde mycket ont när dessa växte in i hans rustning så han fick slita av sig så att han bara hade höftskynke på sig. De som såg detta blev alla rädda och laddade sina armborst. Speciellt Ravianna störde sig på detta då det hade kommit vid ”helt fel tillfälle” och hon stod naken bakom Altrigan som även han var ganska avklädd (vi går inte in på detaljer). Plötsligt vändes allas blickar från dvärgen till Ravianna. Det är ju inte varje dag man ser en 2.15 lång perfekt kvinna med former de flesta kvinnor skulle dö för och muskler de flesta män skulle göra likaledes för, så gott som naken i skenet från en lägereld. Hon märkte blickarna och drog snabbt filten om sig. Dvärgen svalde en Neutralize Poison-potion och taggarna försvann in i hans kropp igen och allt återgick till det normala.

Efter fruktost skiljdes så Ravianna och Altrigan och gänget fortsatte på sin resa norrut. De var på väg till en by bland kullarna kallad Elton, och det var dit dvärgens drömmar ledde dem.

-The End-

Ravianna hjälpte till med att sätta upp vagnarna, eftersom hon inte är det minsta rädd för lite skit under naglarna och är känd för att kunna lyfta en hel del. De övriga letade snabbt upp ölutskänkningen och började hinka i sig. När jag säger de övriga, menar jag alltså inte Grom’nir och Xan’tas, för de begav sig ut från stan igen. Vad skulle de göra? Jo, Dvärgen hade fått för sig att det skulle vara ypperligt att ta den onda statyn till templet här i stan och få den förstörd där, men när det så var dags så sa magikern att han hade gjort av sig med den på vägen hit. Dvärgen tyckte inte alls om sådana oavslutade grejor, så det var bara att bege sig tillbaka och gräva upp den igen. Xan’tas sa att han, i samband med att han tog den där kossan, hade begravt grejen i marken i hagen.

När de väl kom fram, pekade trollisen på en speciellt stor koblaffa och clericen viftade undan den med foten, bara för att upptäcka solid mark under. Han torkade ursinningt av sin sko medan Xan’tas förklarade att han eventuellt kunde tagit fel på platsen och att det nog var lika bra att undersöka ALLA koblafforna när nu Grom’nir ändå var i tagen. Detta mottogs inte med så stor entusiasm, utan helaren kastade istället Detect Magic på området och fann….ingenting. Statyn fanns inte där! Nu förklarade alven att det mycket väl kunde varit borta i skogsbrynet där borta som han hade gömt den. Hans minne var mycket suddigt helt plötsligt. Dvärgen stolpade iväg dit med alven i släptåg. En ny Detect Magic avslöjade precis ingenting igen. Nu menade Lord Xan’tas att det kanske inte alls var här som han hade gömt statyn. Det kunde vara precis vart som helt faktiskt, nåja nu är det väl dags att åka tillbaka, eller? Dvärgen var nu riktigt arg och misstänksam och menade att de skulle visst ge sig tillbaka till staden, men att de skulle gå direkt till templet för att konsultera föreståndaren där. Xan’tas blev genast avvisande och förklarade att han visst inte tänkte gå in i den där byggnaden, och att han för övrigt inte gav mycket för sånt där trams. Hade aldrig tyckt om det egentligen.

*KA-KLATSCH*

Alven befann sig plötsligt sittandes på ändan och hade en mycket svidande kind, och det tycktes komma rök ur öronen på dvärgen, som börjat anta en illavarslande röd färg i ansiktet. Grom’nir var nu övertygad om att något inte stod helt rätt till med sin vän alven, men för att inget överilat skulle inträffa så vände han på klacken och gick mot hästarna. Xan’tas kom långsamt efter, sakta gnidande sin kind och med ett mörkt ansiktsuttryck. De red under tystnad om staden, dvärgen något före alven, som inte släppte lavettgivaren med blicken för en sekund. Halvvägs skulle dvärgen just säga något, vände sig lite om i sadeln och såg att Xan’tas just kastade en formel mot honom.

*Will-save tack. Rulla-rulla. Nähä. Grom’nir, du missar ditt willsave. Xan’tas, din Charm går igenom och dvärgen kommer att vara din absolut bästa vän de närmaste två timmarna. Han kan inte tänka illa om dig ens om han försöker. Du är hans hjälte.

Plötsligt var dvärgen idel leenden och välvilja mot alven, men ni kan räkna med att det inte var så över spelbordet, hehe. Vad är detta? kanske den initierade fågar sig…. Jo, allt började kvällen innan, du vet när de slog läger en bit utanför äppeldalen. Xan’tas hade vakten under nattens timmar och använde tiden åt att undersöka statyn mycket noggrannt. Föga visste han att detta skruteniserandet gick åt båda hållen, och statyns ondska överfördes på den stackars alven, som ju alltid varit ganska kaotisk av sig och därmed extra känslig för sådant. GM gav honom en lapp med några enkla rader. De löd; ”Du har blivit påverkad av statyn. Du räknas nu som Chaotic Evil men kommer att göra allt du kan för att dölja detta faktum. Du har nu som mål att utsätta andra för denna onda makt, och passa samtidigt på att stjäla från dina vänner…..för det är det ondaste man kan göra. Se bara till att skylla på någon annan.”

Statyn hade aldrig lämnat Tarandos vagn där den låg under mannens säng och utövade sin mörka makt på den sjuke Tarando, helt enligt Xan’tas planer. Dvärgens envishet var ett problem som nu var löst. Ett par meningar och dvärgen hade glömt allt vad onda statyer hette. När de anlände i stan igen så tyckte Xan’tas att det var dags för Grom’nir att gå på puben och dricka sig riktigt full. Detta var en alldeles utmärkt idé enligt dvärgen så det var bara att stolpa dit. På puben uttalade Xan’tas en utmaning för dvärgens räkning. ”Jag sätter guld på att ingen här inne kan dricka denna dvärg under bordet!” ögonblicket senare förmörkas ljuset av en gigant till skogshuggare, vars kagge var större än hela Grom’nir. Stolen protesterade under hans vikt när han satte sig skrattande mitt emot.

Nu backar vi lite i tiden och kollar vad de övriga gjorde. De drack öl och pratade med Algathir, som var mäkta förgrymmad över att han inte fick ha sin vanliga. Plats under festivalen, där han brukade underhålla barnen med sina vilda historier. Algathir kom nämligen från denna staden, och nu hade han kommit hem precis i tid för festivalen, och så har de haft mage att tro att han inte skulle dyka upp och anstält en annan underhållare. En illusionist som förledde barnen med ljusmagi icke desto mindre! Att han såg suspekt ut rådde ingen tvekan om, och att han hade dolska avsikter med barnen var utom tvivel, menade Algathir, och Ravianna, Balder, och Trillian nickade instämmande. Något måste göras menade stadens son, och de kläckte planen att använda lite av den där grottsvampen. De skaffade en flaska starksprit, petade ner en massa svampbitar och skakade om och silade. Planen var enkel. Underhållaren, vars namn var Eldubrais Feylight, hade ett stop mjöd som han drack av titt som tätt mellan omgångarna av sin show. De tänkte spetsa mjödet lite och bana väg för den rättmätige. Balder som den mer fingerfärdige fick i uppdrag att se till att detta skedde.

(Nu kan jag inte riktigt hålla isär händelserna, så jag drar ihop lite och ni får fylla i själva, helt enligt er egen förmåga)

Balder hamnade, utan att ha spetsat Eldubrais mjöd, på puben i samband med dvärgens ölhävartävling. Han såg till att vara en av dem som langade sejdlar mellan bardisken och bordet. Det var ingen tvekan i han ögon att dvärgen var i knipa, och beslutade därför att hjälpa honom lite på traven. Balder smusslade ner lite svampsprit i skogshuggarens sejdel, och detta fick omedelbar effekt. Den enorme mannen spydde som en kalv och hans vänner kom till undsättning och började kasta anklagelser kring sig om att ölet var förgiftat. Stämningen blev panikartad och bartendern fick gömma sig då hans liv hängde på att ingen fick tag i honom. Ett vilt slagsmål utbröt på puben och dvärgen var i sitt rätta element. Han gav och tog, fast inte i jämna proportioner. Stadsvakten kom och lugnade ner stället när våra hjältar precis tagit sig ut, alla helskinnade.

Ravianna hade under tiden tittat lite på en bågskyttetävling där utmanaren var en stor och mycket ståtlig man vid namn Altrigan. Han sköt som en gud och till slut vågade ingen mäta sig med honom. Ravianna läppjade lite på sin öl och tänkte förbjudna tankar om killen då en liten och tanig man kom fram och började sikta både länge och väl på den avlägsna tavlan. Han var märkbart nervös och darrade lite på handen. Just som han skulle till att skjuta av, vänder han sig plötsligt om mot Altrigan och skjuter sin pil i honom. Han släpper sitt vapen och tar till flykten, men Ravianna håller huvudet kallt och fångar honom. Hon idkar lite brutal halvorcsövertalning medelst den gamla ”jättefot-på-halsen”-plojen tills vakterna kommer och tar över. Då ger hon sig genast tillbaka till Altrigan och nu ligger på rygg och ser mycket döende ut. Pilen har träffat honom i axeln så Ravianna tycker att det är lite konstigt att denne uppenbart hårdföre och starke man skulle anse detta vara något mer än ett litet köttsår. Hon tar tag i pilen och upptäcker att den har något lilafärgat klägg på skaftet. Gift! Altrigan tar tag i henne och drar ner hennes öra mot sin mun och viskar ansträngt:

”Mitt namn är Altigan Werebane och jag är varulvsjägare. Jag kom till denna staden med ett uppdrag som nu kanske gått i stöpet. Jag har förföljt min ärkefiende Marun och hans medbrottslingar hit. Jag har jagat honom i ett år nu, och han har flytt mig. Det får inte ske igen. Markun är en varulv. Om han uppehåller sig i denna staden så har han definitivt inget gott i sinnet, om han någonsin haft det. Jag är rädd att om han inte stoppas så kommer många att bli skadade eller värre. Du säger att du stoppade den som anföll mig. Bra, då är du handlingskraftig nog kanske. Jag känner att min kraft lämnar mig. Du måste slutföra mitt uppdrag. Tag dessa pilar, de är speciellt tillverkade att kunna stoppa en varbest (werebeast låte bättre, men, men). De tåler inte att skadas av silver. *host* Svär att du försöker *host*”

Ravianna tog uppdraget och svor att göra sitt bästa. Då släppte Altrigan det järnhårda greppet om Ravianna och gled in i medvetslöshetens rike.

(Attans vad tiden rusar iväg då. Klockan är fetsent igen och jag får nog slutföra denna bloggen imorgon, INNAN vi lirar nästa omgång)