Slaktarbänken går runt, runt, runt

Mullret från en V8:a hörs, kort där efter glider en svart van med släckta lyktor runt hörnet. De tonade rutorna hindrar en att se antalet personer i bilen och lera från gårdagens regn skymmer delar av nummerplåten men vittnar om att små bakgator har använts för att ta sig hit.

Sidodörren på bilen hörs öppnas, bilen har parkerat för att eventuella nyfikna grannar inte ska se vad som pågår, och på så sätt kan inte gänget heller se vad som händer, men ljudupptagningen inifrån hotellet vittnar om att någon eller några öppnar en dörr och sedan hörs ljudet från något som låter som en tung trälucka.

En zippotändares eld glimmar till och cigarett rök uppenbarar sig på andra sidan bilen. I den vildvuxna rabatten intill hotellet letar sig plötsligt ljus fram mellan grenarna från en lampa som tänds där inne.

Joshua tar ledningen ner för trappan tätt följd av John och Samantha som sätter fart ner för trappan för att ta reda på vad som egentligen pågår. Ryan och Nadine stannar för att spana och notera allt som eventuellt skulle komma med på mickarna.

Med andan i halsen når Joshua trappuppgången, hans andning är tung och svetten rinner ner för hans panna. Från fickan tar han fram sin röda bandana och knyter den runt huvudet, trycker sig försiktig mot huset kalla fuktiga vägg och ger sig ut i mörkret med sikte mot bilen.

Sam väljer att gå åt andra hållet för att komma runt bilen från dess baksida istället.

John tittar på de båda, skakar på huvudet och ger även sig han ut i natten.

Uppifrån fönstret ser Ryan Sam försvinna in i buskarna för skydd, samtidigt som Joshua är framme vid bilen. Joshuas händer glider längs bilens välpolerade plåt, och fram till passageraredörrens handtag, med ett tyst klick för han handtaget uppåt och gläntar mycket försiktigt på dörren. Det är i sista sekund som han märker den lilla brytaren för kupé-ljuset i bilen, denna oskadliggörs snabbt med ett vältuggat rosa hubba bubba. Och tyst glider han in i bilen.

Sam närmar sig källarfönstret men fryser till när hon ser mannen som röker cigaretten. En grovt huggen kostymklädd man med kort snaggat hår. I hans hand håller han en butterfly-kniv som han ledigt står och leker med, under kavajen skymtas en svartglänsande pistolkolv. Sam sitter helt stilla men mannen verkar inte ha sett henne.

New York-nattens tystnad bryts plötsligt av ett ljudet som om naglar river mot en griffeltavla, tätt följt av en mans skrik.

Ljudet får John där han står vid bakdörrarna till bilen att stelna till och ådrorna spänner sig för att beredda sig på att slå vad som än skapar detta ljudet.

Inne i bilen har Joshua endast hittat ett tiotal tomma Zoloft pillerburkar, men han har nu fått syn på det låsta handsfacket, och har med lite möda lyckats få ur nycklarna ur tändningen obemärkt.

Ännu en gång hörs skrik skärande genom natten.
I handsfacket återfinns ett registrerings bevis till bilen, skrivet på Westhaven Institutet, och ett par blodiga handskar.

Joshua plockar registreringsbeviset på sig men låter handskarna ligga, när han är på väg ut ur bilen ser han även ett parkeringsbevis vilket han även snabbt plockar på sig. Detta får mannen utanför bilen att se något i ögonvrån, och i samma stund som han öppnar dörren stänger Joshua dörren bakom sig, och mannen tittar in i en tom bil.

Från spaningsplatsen uppe i lägenheten ser Nadine och Ryan att mannen börjar gå runt bilen, men både John och Joshua håller jämnasteg framför honom och det hela ser komiskt ut om det inte hade varit för den stora tunga pistol mannen plockat fram, när han går runt bilen. Från lägenheten knäpper Ryan några bilder på det hela.

Sams hjärta bultar av adrenalinet och hon har svårt att ligga stilla, här kan hon inte ligga, då kommer hon att bli upptäckt, med lite desperat blick ser hon sig omkring, soptunnor, nej dit hinner jag aldrig tänker hon, gränden, ja det är min enda chans, hon sattsar och tar sig så snabbt och tyst hon kan tills gränden, aldrig förr har gruset knastrat som denna gång.

Mannen ökar stegen, snart kommer han runt bilens hörn och då är det bara denna öppna gränden kvar mellan Sam och den svartglänsande pistolen, hon måste längre in, hjärtat bultar, han borde höra det, nej jag måste gömma mig.

Ett rostigt staket med en grovkätting spärrar plötsligt hennes flyktplaner. Från lägenheten ser Ryan det hela, mannen ska precis gå runt hörnet på grändens när en smäll, ett metallock från en soptunna kommer rullande, och en katts jamande hörs i natten.

Mannen med pistolen svär och går tillbaks till bilen.

Kvar uppe i lägenheten står Nadine med den andra delen av plankan hon just kastat och med väldig tur träffade soptunnan.

De tidigare skriken har dött ut i natten, gänget samlas igen för att gå igenom vad som skall göras. Kan vi inte bara skjuta dom? föreslår Sam.
De alla tittar på Sam,
-Så du menar att vi ska döda dom kallblodigt?
-ÄR DU INTE KLOK?
Deras diskussion avbryts av att de ännu en gång hör den gnisslande träluckan öppnas och stängas inifrån hotellet.

De kan höra dörren till hotellet stängas, släpande ljud hörs och sedan att bilens sidodörr öppnas. Motorn startar och bilen börjar rulla.

Utan ett ord sätter Sam fart nerför trapporna, i samma stund som vanen svänger runt hörnet korsar hon gårdsplanen, den enda som egentligen hinner förstå vad som händer är John som följer Sam tätt efter.

På trappan halkar Sam till, men John är där för att fånga henne, hon fräser nått och kommer snart på benen igen, snabbt springer dom genom hotellet och ut på framsidan till hennes bil, startar motorn och börjar följa efter vanen.

De tre övriga packar ihop inspelnings-utrustningen och beger sig in för att ta en titt på hotellet.
På bakdörrens trappsteg till hotellet återfinns blodspår och något tyder på att något tung har släpats innefrån hotellet.

Spåren följs och leder till mattan vid receptionsdisken, de drar undan mattan och en källarlucka visar sig.

En gammal tvättstuga finns nedanför trappan, det tjocka dammet på maskinerna tyder på att ingen använt dom på väldigt länge. Men det som fångar deras blickar är ett rum längre in.

En stor välanvänd slaktbänk är placerad i rummet mitt, på de kala vitkaklade väggarna är symboler målade med rödfärg, på en vägg hänger verktyg som med lite fantasi skulle kunna användas av slaktare, även om den där brännare och skalpellen inte skulle höra hemma där.
En lukt av dött, intorkat blod ligger över rummet och gänget klarar inte av att vara i rummet någon längre tid.

Några bilder av rummet och sedan ger de sig ut, ut på gatan, från detta hotell.

Sam och John förföljer vanen till hamnen där en säck dumpas i den skitiga floden. Efter detta tar sig bilen till Campus området och Westhaven Instutionen. Som är ett område omgivet med höga staket.

Gänget återsamlas i lägenheten och de alla somnar utmattade efter en hårdnatts bevakning. Synd att de glömde bort att äta sina smörgåsar annars hade de orkat med en stund till.

Melodin till bloggen är:

http://www.youtube.com/watch?v=jqUTzgXR4IU

En Natt på stan

Lokalen var varm och röken från cigaretter och brasspipor låg tungt i luften. Musiken som pumpades ut ur högtalarna talade om en mörkare framtid, brusten kärlek, och längtan efter förändring. ”Don’t fear the reaper”, ”99 Luftbalongs” och ”Dancing with tears in my eyes” satte stämningen för dem som faktiskt lyssnade, men de var få. Här på The Core gällde bara en sak: ”Få ragg!”, och sätten var många för att lyckas. Folket som frekventerade Core var mestadels unga som tröttnat på att vara mainstream och satsade mer på att vara sig själva istället. Här fanns en liten grupp börsmäklare i strama kostymer, överåriga punkare, hyperstylade fräschingar, toyboys, rockers, bikers, intellektuella, kriminella, och så då konstnärerna – vilket väl våra vänner och Elizabeth Seymour nu får anses tillhöra, teaterägare som de alla blivit.

Elizabeth var djupt inbegripen i ett allvarligt samtal med en av sina teatervänner medan gruppen satt och frotterade sig med bikergänget Sephiroths. Elizabeth slog då och då ett ögonkast åt Samanthas håll, de som kände henne visste att det fanns en längtan i den blicken, även om hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Hon ville bana sin väg genom folket, ta Sam i håret och vräka huvudet bakåt och sedan våldsam kyssa henne hett och länge. Vad hon istället gjorde var att ta en djup klunk ur sitt glas Spritzer och fokuserade så gott hon kunde på sin manlige bekants kärleksbekymmer med pojkvännen.

Samantha, Nadine, Ryan, John och Jeremiah drack sin drinkar, ja inte så mycket John då han trodde på tesen att kroppen var ett tempel som inte borde besudlas, och Sam drack egentligen inte ur sitt glas hon heller eftersom hon misstrodde den som hällt upp drinken åt henne och höll sig istället till ölflaskor hon själv propsade på att korka upp. Ryan drack även han måttligt, för han hade fått en konstig känsla när det gällde deras nya vänner, Como, Diego, Moon, Laurie och Sandy. Alla utom Como verkar vara mer eller mindre av mexikanskt ursprung, medan Como verkar vara helylleamerikan. Ryan har suttit och iakttagit dem en längre tid nu och bland annat lagt märke till att de inte drack en droppe ur sina glas. När han frågade om saken så förklarade de att de inte kunde dricka då de hade sina motorcyklar med sig och inte ville råka i trubbel med den så kallade rättvisan, som Diego uttryckte det. Det kunde Ryan sympatisera med, men det fanns så mycket annat som verkade egendomligt med dessa fem. De var alla vad som skulle kunna uppfattas som vackrare än genomsnittet, de tycktes inte ha fått sol på längre och hade ovanligt blek hud. Vid ett tillfälle togs olika språk upp till diskussion, speciellt med anledning av att teaterföreställningen varit till hälften på antik grekiska, originalspråket Agamemnon skrevs på. Diego, som i vanliga fall skulle kunnat uppfattas som en småkriminell och outbildad chicano hade inga som helst problem med att inte bara förstå gammal grekiska utan kunde även tala det flytande, medan de övriga i Sephiroths klarade sig knapphänt med att bara förstå det mesta av vad som hade sagts i pjäsen. Ryan och de andra satt bara och gapade misstroende när de utmanade Diego på hans påstående och det genast flödade tusentals år gamla ord ur hans mun som om det var den naturligaste sak i världen. Nadine som nu var inne på sin tredje stadiga drink började tala till knuttarna på sitt eget sjungade Malay-språk – något som Diego gärna talade han också. Gruppen försökte sig på alla möjliga språk, bland annat japanska från John, och Sephiroths kunde konversera, om än hjälpligt, på dem alla. Diego avslutade det hela med att recitera någon mycket imponerande text på ren och klar latin och de satt alla häpna över Diegos språkbegåvning. Vissa av dem blev så pass hänförda att Diego verkade tycka att det blev en aning obehagligt och en antydan till en rodnad kunde ses i hans mycket stiliga ansikte. När de ville veta vad det var han läst ville han inte ge ett klart savr, bara att det var ett stycke ur en bok skriven för länge sedan av en helgalen irländare.

Ryan tyckte inte om situationen. Inte ett enda dugg! Han hade fått en idé så han tog upp kameran lite omärkligt och brände sedan av en bild med blixt över hela samlingen vid bordet, något som Sephiroths inte tyckte var sådär väldigt omtänksamt gjort. Han ursäktade sig och gick mot toaletten där han hamnade i kö. De övriga i kön hade det där bekanta angelägna uttrycket av mild panik i ansiktena, medan Ryan hade helt andra planer för sitt besök på toaletten. Väl inne på toaletten, innan han fick uträtta sitt egentliga värv så tystnade plötsligt musiken helt.

Samantha hade en underbar kväll, speciellt med tanke på allt som hänt den senaste månaden.Såhär var det meningen att hennes liv skulle se ut. Intressanta lokaler, intressanta människor, kall öl på flaska, Blue Öyster Cult i högtalarna, och fullt av potentiella tillfälliga sängkamrater runt omkring. Hon hade redan flera gånger sett hur Elizabeth försökte hålla lite koll på vad hon sysslade med, och mer specifikt, Med Vem hon gjorde det med. Sam hade väl tittat lite på Elizabeths håll under kvällens lopp hon också, det var ingen tvekan om att det fortfarande fanns en attraktion dem emellan, men hon var inte säker på om det var mer än så. Hon misstänkte att Elizabeth hade äkta känslor för henne, kanske rent utav något som liknade kärlek, men Sam var inte där ännu och kanske aldrig skulle komma att befinna sig där heller. Det hindrade såklart inte Sam ifrån att stöta hej vilt på den unga och grymt söta Como, som med sina stora ögon, lilla näsa med en ring i, vita och jämna tänder, var det en nit i hennes tunga också?, och glansiga lite spikiga korta svarta hår mot hernnes mycket bleka hud nacke och ansikte, var i det närmaste oemotståndelig för Samantha. Det tog inte lång tid för Sam att inse att Como faktiskt var med på noterna. Ryan brände av en blixt och små cirklar dansade runt framför hennes ögon. Como tog hennes huvud mellan sina händer och kysste Samanthas båda ögonlock, beröringen från hennes mjuka läppas var mycket sval och extremt behaglig och erotisk på samma gång. Ryan ursäktade sig och gick snabbt mot toaletten.

Sedan hände något som fick dem att nyktra till ganska så rejält. Ett mycket högt skrapande ljud som om någon misshandlade en skiva med en pickup, sedan dog musiken ut och de nakna glödlamporna i taket ersatte dansgolvets rymiska olikfärgade ljussken.Stroboskopets pulshöjande intensivitet som är så effektivt i mörker blev istället något vagt och irriterande.
En man klädd i vit kostym och vad som såg ut som två medhjälpare eller livvakter intog det  lilla numera helt tomma dansgolvet och sade med hög röst:

”Cornelia! jag vet att du är här, så ge dig tillkänna!”

I samma ögonblick som denna imponerande uppenbarelse, ehh uppenbarade sig slank Sephiroths bort ifrån bordet, längs väggarna helt osynligt och sedan ut ur lokalen. Ingen runt bordet såg när det hände, de var helt fokuserade på mannen med det skarpskurna ansiktet och hans ögon som tycktes stråla ut den sorts hängiven fanatism som endast kunde finnas hos en TV evangelist som skriker ut sitt ”Hallelujah – skicka pengar!”

När ingen Cornelia lösgjorde sig ur mängden fick mannen sina medhjälpare att gå runt och söka i lokalen medan han själv tog sikte på Samantha och gänget. Han satte genast igång med att fråga ut dem om de hade sett en flicka si och så lång, med det och det utseendet, såhär gammal, och även om beskrivningen verkade på pricken lik den där bikern Como så kunde de ju inte vara helt säkra och nekade därför. Mannen lugnade ner sig en smula när han fick höra av en något sluddrande Nadine att Samantha var en privatsnok som säkerligen skulle kunna hjälpa honom att finna den där Cornelia. Mannen fortsatte samtalet med Samantha enbart och sträckte fram sitt visitkort samtidigt som han tog hennes. Istället för att stoppa kortet på sin person så lämnade han det till en av sina medhjälpare som nu befann sig vid varsin sida av honom och berättade att Cornelia inte fanns i lokalen och att ingen trodde sig ha sett henne under kvällen. Mannens visitkort bekräftade deras misstankar om mannen, vars namn tydligen var Joshua Sealoth, pastor till yrket och med arbetsplatsen ‘Nya Evangeliska Församlingen Ljusets Väktare’ – de var alla överens om att det var ett särdeles långt och imponerande religiöst namn, för att inte säga svårt att minnas så det var ju tur att det fanns tryckt på visitkortet.

Pastor Sealoth kom överens med Samantha att hon skulle söka reda på Cornelia, som visade sig vara ingen mindre än hans förrymda dotter som pastorn ansåg hade hamnat i dåligt sällskap och som skulle behöva räddas från sig själv och befrias från sina fördärvliga levnadsvanor fjärmad från Frälsaren. Det verkade på honom som om inget annat än en livslång vistelse i ett nunnekloster högt uppe på något berg skulle duga i Cornelias specifika fall. Under tiden de talades vid hade Ryan tagit sig tillbaka till sina vänner igen. Han sökte djupt i sitt minne efter om han kanske kände till något smaskigt om denna pastor Sealoth, men det enda han kunde få fram var att han kände igen namnet på församligen och inte mycket annat.

När pastorn var nöjd lämnade han snabbt stället tillsammans med sina altarpojkar. Stämningen var som bortblåst, stället såg verkligen skabbigt ut i skenet från nakna 100 watts glödlampor och blinkande gulnade lysrör. Folket i lokalen antog en sjukligt grågul ton i ansiktena, som om de alla var deltagare i samtalsterapigruppen ”Vi med allvarlig njursvikt” eller varför inte ”Gulsot är OK – Levrar är för mesar!” Elizabeth kom fram till dem med Wolf och en yngre kille de hade sett på teatern tidigare på kvällen. Samantha reagerade lite negativt mot Wolf och gned sina ömma överarmar där blåmärkena från Wolfs järngrepp satt sina spår. Wolf bad så mycket om ursäkt, men berättade samtidigt att han bara ansåg sig ha gjort sitt jobb. Hade han vetat vem hon var, att hon var en av de nya delägarna i Teater Mondo, så hade han naturligtvis låtit henne passera fritt – men hon hade inte identifierat sig, och fick därmed finna sig i att bli hårdhänt behandlad när hon befann sig på förbjuden mark. Han erbjöd sig dock att bjuda på en god drink som plåster på såren, Samantha ville ha två, och så fick det bli. De lämnade lokalen alltmedan den stackars diskjockeyn försökte få fart på musiken igen utan att lyckas med mer än smälla några proppar.

Efter att ha navigerat den livsfarliga lejdaren ned till gatuplan stötte de på Sephiroths igen. Elizabeth tyckte att de alla kunde dra iväg till ett ställe som Wolf kände till. Han menade att det skulle vara en riktigt våldsam fest där och alla var på, även Sephiroths. Två taxi skaffades fram och de klämde sig in i dem med visst problem. 13 pers i två bilar, plus chaufförerna har en tendens att ställa till med problem, men till sist hade de skohornat sig in och bilarna rullade iväg.

[FADE TO BLACK]

GM Not. Här byter historieflödet från att vara en berättelse enligt klassiskt snitt, till att använda sig av ett mer filmiskt sådant istället. Ni vet, huvudrollsinnehavaren befinner sig en situation med andra, en situation som kan sluta hur som helst med en massa okända variabler. Ta t.ex. Wolf Breeder som Samantha är lite på kant med. Hur kommer detta att sluta? Eller Sephiroths, som Ryan har högst personliga misstankar om, och om de skulle visa sig vara sanna – hur kommer detta att gå i så fall? Och vad är det för en Våldsam fest de är på väg till och vart ligger den? Vad kommer där att finnas för folk, blir det problem?
Filmen berättar först lite bakgrund, man lär känna rollerna, sedan bild på dem gå in i en taxi – fade till svart när bilen rullar iväg i den regniga natten. Under den korta perioden då filmen är helt svart och utan ljud, och här ska jag berätta en yrkeshemlighet ni inte får sprida vidare, i dessa svarta ögonblick utövas magi, varken mer eller mindre. Ren och skär magi, samma mina ord. Tiden i dessa svarta fält går inte som tiden för oss andra som tacksamt inte delar mörkret med dem som ödets vindar utsett.

[FADE IN]

Smärta. I hela kroppen. Munnen känns som om den varit härbärge åt en skock kackerlackor på svensexa. Ljuset skär som knivar instuckna i ögonen. Ljuden runt omkring är alla oljuds moder som vill slita sina oönskade barn i stycken. Sprucket och svartmögelfläckigt tak ovan, en smutsig madrass fläckad av spyor, blod och sperma undertill. Sakta kommer de alla till sans och börjar förstå vart de befinner sig. De har sett detta rummet tidigare. De har vaknat här förr. När deras kroppar och sinnen tillåter dem att resa sig ser de att de alla är nerblodade, men blodet är stelt och ligger som ett krackelerat andra skinn på deras armar, händer, halsar, och ansikten. De känner en otrolig törst. Det dröjer nästan tjugo minuter innan de får för sig att resa sig mödosamt upp. Denna gången har de alla sina kläder på kroppen, om än nerblodade, och saknar inga tillhörigheter, bortsett från filmen i Ryans kamera och den extra filmrullen han stoppat i en plastpåse för säkert förvar tidigare när de var på Core.

Gänget lämnade rummet och nere i receptionen satt det en gammal senil gubbe som inte hade en aning om vem de var, om de ville ha ett rum eller om de ville checka ut. Han visste inte heller vad en katt var för något, hur ett blixtlås tillverkades, vilken sortsgas det fanns i ett lysrör eller hur det gick för Boston Redhawks i senaste mötet med Yankees – men dessa saker kom inte upp i diskussionen så det kan kanske kvitta. De insåg snabbt att de skulle bli arresterade så snart de tog ett kliv ut på huvudgatan för att stoppa en taxi, med tanke på allt blodet, och då det gamla nerlagda hotellets vattenledningar för länge sedan givit upp och numera huserade ett stort antal råttfamiljer i rören så letade istället upp en gammal tunna i gränden och dunkade huvudet under regnvatten. Blodet rann från deras skinn och kläder i karmosinröda strömmar längs rännstenen och sedan vidare ner i den svara underjorden. Med väl utfört verk stoppade de en taxi och tog sig hem. Det sista de mindes av gårdagskvällen och natten var att de klev in i en taxi. Sedan svart. Frågor behöve svar. Vad hade de varit med om? Hade de skadat någon? Blodet verkade inte vara inte deras eget, så vems var det? Varför mindes de inte ett dugg?

GM not. Sedan inträffade det som varje spelledare fruktar. Passivitet istället för inlevelse. Hundratals frågor borde hopat sig i deras skallar – frågor som definitivt skulle kräva ett svar vad som än krävdes för att få fram dem. Ingen tycker om att vara ett löv för vinden, eller en marionett som är styrd av en okänd dockmästare. Det borde vara dags att vända varje blad, lyfta och kolla under varje sten, tala med varje enskild individ som skulle kunna ha ett uns av kunskap om dem och natten som gått. Vad som hände var –

Gruppen satte sig ner tyst runt bordet i det stora rummet. Inte mycket sades. De drack sig otörstiga, duschade sig rena, satte på sig kläder och gick sedan och lade sig. Innan dess hade de ringt en mycket bakfull Elizabeth Seymour som mest av allt ville sova vidare och som sade sig ha noll koll på vad de gjorde eftersom hon drog från festen ganska tidigt. Hon mumlade något om att ha fått till det med Samantha och hon ville veta lite om hur Sam reagerat på det – vilket ingen hade någon aning om eftersom…. minnesförlust (men den saken berättade de inte för Elizabeth). Nåja, tack och hej, leverpastej. De sov resten av eftermiddagen och hela natten, och sedan på morgonen dagen efter satt de alla och gjorde, well, inget. Ryan funderade på att söka lite fotojobb. John ville dra till biblioteket för att läsa lite random böcker i ockultism. Nadine ville inte göra något. Samantha kunde tänka sig att eventuellt följa upp lite om Joshua Sealoth. Herr Bunker vill ta sig till Boston University för att luska lite angående det där egendomliga institutet som dumpat dem på Hotel Sir James första gådngen. De kunde ju vara inblandade igen.  De använde telefonkatalogen friskt för att ta reda på nummer och adresser – sedan åt de frukost.

GM not. Ungefär här fick jag en meltdown och insåg att vi definitivt spelade fel spel. Kult handlar om människor med ett mörkt förflutet, lite trasiga individer som människor är som mest, och om extraordinära situationer som dessa individer utsätts, eller utsätter sig, för. Det handlar framför allt om att spela sin roll utifrån sin karaktärs perspektiv, men också lite ”motvalls käring”, dvs. att man som spelare måste agera lite emot vad karaktären skulle gjort (vilket troligtvis borde vara att krypa ihop i ett hörn och gråta eller börja ta tunga nervtabletter, eventuellt checka in på psykakuten. Om de hade reagerat så, så hade det ju inte blivit så mycket rollspel, eller hur?) Jag kände mig under isen och orkade inte ständigt driva handlingen vidare. Kort sagt, jag ville ha spelarnas hjälp, och det som behövdes var att de släppte loss lite och bara lirade skiten av både sin karaktär och situationen. Jag var redo att lägga ner Kult helt där och då och istället återgå till vår gamla D&D kampanj – men en omröstning visade att spelgänget ville fortsätta. Plötsligt blev det lite fart!

Massor av idéer flöt upp till ytan.

Och där tog min bloggtid slut – denna ska jag dock fortsätta med inom kort.

Inbillning

Ytterligare en dag går och Sam känner att hon börjar få tillbaka sin styrka, hon demonterar alla saker som är mistänksamma och som kan ha någon bugg i sig. När det blir mat så beställer hon in extra jello och havregryns gröt på så sätt kan hon kasta det på övervaknings kamran som sitter uppe i ena hörnet.

-Radion den ser skum ut, måste kolla så att inte där är en bugg i den med. Demonteringen börjar och hon får av fronten på den, ser inget misstänktsamt, samtidigt som hon fixar med detta hör hon hur någon kommer, i all hast tar hon glaset med vatten kastar in vattnet i radion och på med fronten igen.

Det sprakar fint om radion, dom sekunderna som går innan strömmen går. Så fördriver Sam tiden medans Jan E läser böcker och kommer på nya ideér på hur han kan tortera sin jello.

Nadine har fått nog hemma i lägenheten och begär att vi ska beställa hem hantverkare istället. Eftersom Både Ryan och John har fått så mycket tid på händerna, Ryan går ner i källaren ringer ett samtal till Elizabeth och berättar att han kan nog få dit ett par kändisar. Dom kommer snabbt överäns och han får biljetter så han kan ordna det. John tar upp sin träning på Hiraldo’s Karate Skola.

Ett par veckor flyter på och Elizabeth besöker Sam och Jan E än en gång på sjukhuset. ”Kommer ni på teatern” frågar Elizabeth, ”hur många veckor är det till den?” infliker sam med, ”Sam den är om 4 dagar, säker på att du mår bra?”. Doktorn kommer då också in på rummet med ett par papper i händerna och en penna. Han går först fram till Jan E som skriver på och sedan vidare till Sam och hon skriver på, det var release paperna.

”Jan E jag måste prata med dig” hör man Elizabeth säga i ett något närvös röst, ”Javisst, vad gäller det” svarar Jan. ”Det gäller din lägenhet, John och Ryan har förstört hela lägenheten, där är hål överallt, taket ser ut som om det ska rasa in när som helst och där ligger damm överallt”, ”Så farligt kan det väll ändå inte vara”, ”Nä det är värre än så det går inte beskriva”.

Innan dom tar sig hemmåt så bestämmer sig Sam för att ta en omväg för att köpa ett par extra Vepelventiler till sin bil, dom åker till närmaste mack för att köpa dom. ”Ursäkta har ni några vepelventiler här?” frågar Sam, personen bakom kassan frågar ”Vad sa du.. veplavent?”, ”Nej Vepelventil, min mekaniker måste bytta det var tredje månad så jag tänkte köpa in ett par så jag har hemma”. ”Ska du ha 7 eller 12 tums?” frågar han, Sam svarar lite förbryllat ”Jag vet inte”. ”Vad heter din mekaniker?” frågar han ”Peiter Python är min mekaniker” svara Sam. ”Jag ringer och frågar gammle räven, vi är polare sen gammalt” Säger han, ”Tjenare det är weslan här”.

Dom prater ett tag i telefon och kommer fram till att även vankerlyftar, skvappfilter även kallat skvampfilter skulle behövas. Att göra en lång historia kort, Sam kommer till sist ut från butiken med en vepelventil 12 tums. Dom kör nu hemåt och ser fram imot det.

Dom kommer hem till huset och Jan E går upp för trapporna, när han kommit upp till sin våning ser han sig lite vilset omkring och går fram till en tegelvägg och knackar, han tänker för sig själv -Var där inte en dörr här förut?-, han tar två steg tillbaka och öppnar dörren in till lägenheten, han öppnar väldigt sakta med tanke på vad han hade hört tidigare.

Han kliver in och ser att där är nyrenoverat överallt, han går bort mot hörnan där mingvasen han hade fått från sin far stog. -Jag minns inte att där var apor och bananer på den innan, måste vara ljust-, tänker han för sig själv. Lite längre in i lägenheten ser han John och Ryan i vardagsrummet, han ser också ett valv med ett lila draperi för. ”Vad är det där” frågar Jan E, Ryan svarar ”Vi hittade det valvet när vi renoverade här, har det inte blivit bra, jag och John gjorde allt själva”.

Ett par dagar till flyter på och dagen då teatern ska hållas har kommit, Vi tar oss dit med Sams bil, 300 meter innan dess så bytar vi till limon istället som kör oss den sista biten, vi blir mottagna som kändisar, John försöker undvika att fasta på så många bilder, han har även solglasögon på sig för att dölja mer av ansiktet. Dom kommer snabbt in i förhallen där dom för tillfället har förfest.

Ryan kollar runder och sätter igång och jobber med kameran. Jan E, Sam och John går mot baren och Nadine minglar runder. Där är fem bikers som står ut i folkblandningen här.

Kort därpå är börjar föreställningen, platserna dom får är till vänster i om scenen. Föreställningen handlar om en modern variant av Agamemnon, mannen är en handelsresande med hans fru och älskarinna.

Mot slutet av föreställningen så ser man hur älskarinnan går mot mannen när ljuset i hela salen går ut, kort därpå går ljuset igång igen och vi ser ett helt annat par skådespelare, en tunn kvinna med rufsigt rött hår och en man som har sett sina bästa år. Kvinnan springer skrikandes mot han med en kniv i handen och hugger ner han om och om igen, blodet rinner ut i en stor pöl på scenen. Ljuset försvinner i detta ögonblick igen och kommer tillbaka strax därpå, orginal skådespelarna är tillbaka nu och vi ser inte till något blod på scenen.

Sam springer ner bakom scenen för att kolla efter dom två skådisarna, när hon snokar omkring här bak så blir hon stoppad av en ljustekniker ”Du får inte vara här bak” och tar tag henne i armen. ”Kan någon säga till denna person att släppa mig, jag utreder en sak här” säger Sam lite irriterat. Hon lyckats att slita sig loss och tar sig upp på scenen där skådespelarna fortfarande bugar och tackar.

Hon kollar runder och ser ingen blodpöl på golvet, Elizabeth får syn på Sam ”Vad gör du här uppe”, ”Jag utreder en sak, och kan du säga till lunsen där bak att jag får vara där” svarar Sam. Elizabeth säger till Wolf Breeder som deras ljustekniker heter att hon får lov att gå runder där. ”Jag skulle behöva få upp er här allihop, jag ska berätta för alla att ni har blivit delägare i teatern” säger Elizabeth till sam och en scen arbetare som går och hämtar dom andra fyra.

Alla går upp på scen och Elizabeth berättar att dessa fem har blivit delägare i teatern, John har på sig solglasögonen för att inte det ska synas allt för mycket att det är han. Eliza beth bjuder därefter in oss till efterfesten som hon skulle ha på The Core, det ligger in e gammalt fallfärdigt hus som skulle behövas rivas.

Vi kommer fram till The Core uppför den gammla upphängda rostiga stållejdaren går vi, det knirker när man går på den. Väl inne på stället kollar vi oss runder lite och vi ser några som är bekanta sen innan, det var bikerna som sitter i ett av hörnen med vars en öl. Det ser inte ut som om någon av dom har druckit något från dom, deras hudfärg är väldigt vit, det ser ut som dom alldrig varit i något soljus.

Jan E beställer först en hel bricka med öl och går bort med en servitör till bordet ”Vad tyckte ni om teatern då?”, en av dom svarar ”Den var utsökt”. Sam, Nadine och Ryan går även bort till bordet tar vars en öl och slår sig ner. John tar en öl och sätter sig en bit bort för att tänka lite för sig själv.

Två av dom fem bikers precenteras sig som Comma och Diego, diskutionen som uppstår berör lite om vart dom är ifrån men mestadels lutar det åt teatern.

Hantverkare

Trubbig metall skär genom den mjuka, röda i terror skakande kroppen. Stora bitar gröps ur och äts upp. En leende man tar ännu en bit och äter girigt upp. Han fnittrar diaboliskt och fortsätter. Mer röda bitar tas. Den försöker flytta på sig, komma undan, vill inte vara med om detta, vill bort, bort. Men ingen nåd ges.

Nadine tröttnar på Jan-E’s barnsliga och ljudliga attacker på sin jello efterrätt och trycker några gånger till på morfinknappen för att driva bort i en drömlös sömn.

Sjukhusets kala, tråkigt färgade väggar stirrar tillbaka på Nadine när hon några timmar senare slår upp ögonen. Röster hörs borta vid dörren och honförsöker lite omtäcknat rikta uppmärksamheten ditåt. John och Ryan står där och pratar med en sjuksköterska. Nåt om att fylla i release-form. De båda vännerna vinkar lite in till rummet, Sam vinkar tillbaka och säger vi ses snart, ha inte för kul utan oss, Nadine med sitt gipsade och nu välklottrade ben ler lite ansträngt och Jan-E ligger bara helt utslagen och okontaktbar i sin säng.

De båda vännerna går glatt sin väg och åter igen blir rummet tyst. Men mycket mer ensligt. Samantha suckar och försöker kalla tillbaka sköterskan. Hon kräver att få bli utskriven hon med, för så skadad är hon väl ändå inte. Se hon kan nästan sätta sig upp i sängen på egen hand. Men sjuksköterskan är envisare och Sam nöjer sig med att få telefonen sträckt till henne.

Nåt om att bilen måste lagas. Han ska fixa den bra, som han brukar. Fint ska det bli. Men den är ju av engelsk modell, så så fort går det kanske inte. Dyrt? Javisst, men bara det bästa för dig. Tar alltid hand om din bil väl, det vet du väl. Jadå, Sam, jag skulle kunna prioritera den, du är ju min viktigaste kund.

Ytterligare en vecka av tristess förflyter, så när korsordstidningarna är slut skrivs Nadine ut. Hon får två fina kryckor och instruktioner om att återkomma om några veckor när de tror benbrotten ska ha läkts. Nadine hoppar tacksamt iväg, glad att bli fri den trista, kala, instängda sjukhusmiljön.

Vädret har klarnat upp, himlen syns och små puffiga moln flyttar sig snabbt av de smått kalla vindar har dragit in från norr. Luften känns frisk och härlig.

Taxin stannar utanför byggnaden vid lägenheten och Nadine får hjälp att ta sig ut av den snälle taxichauffören. Hon vinkar lite åt honom när han kör sin väg och sen går hon lite motvilligt in i byggnaden.

Knackar på. Knackar på igen. Bankar. Bankar mer. Mumlar nån svordom på indonesiska och försöker leta fram sina nycklar. Nadine hör tydligt att där är någon i lägenheten. Låter som de spelar väldigt hög musik, Bruce Springsteen eller nån såndär amerikan. Och vad är det där dova bankandet hon hör i bakgrunden? Hmm, troligtvis bara hanterverkare de måste hyrt in för att reparera lägenheten.

Nycklar hittas. Klick. Nadine öppnar dörren och en syn inte av denna världen möter henne.

Alla möbler står huller om buller. Glaskross mer nu än innan. Stora chok av mellanväggen är borta och ser ut att ha dykt upp någon decimeter längre bort och väggen ser nästan ut till att ha runnit ner mot golvet där den samlats i stora hårda högar. Stora sprickor förgrenar sig från mellanväggen ut över hela lägenhetstacket. Stora bitar at putsen har lossnat på många ställen och taket ser ut att luta in mot dörren. Över allt i lägenheten har ett rödvitt damm laggt sig ett centimeter tjcokt lager; tak, väggar, golv, inredning.. på sågklingor, bandslipmaskiner, borrmaskiner, kompressorer, vinkelslipar, spikar, skruvar, hammare, spikpistoler, bandsåg, kapsåg, murbruksblandare, plank i alla längder och valörer, pålar, lådor, säckar, spannar, två gigantiska pallar med tegelsten… Nadine blundar. Hon vill inte se mer.

Två dammiga figurer är i full gång med att riva vad som ser ut som väggen in till grannen, till tonerna av Madonnas Like A Prayer. Nadine haltar fram till stereon och drar strömmen. Ryan och John fortsätter med släggan och vad som ser ut som en såndär maskin man hackar asfalt med vanligtvis. Efter ett tag skriker Ryan ”vafan hände med musiken?”, lägger ned 10 kilos bilmaskinen och vänder sig mot stereon.

Han ser Nadine där hållandes stereokontakten krampaktigt. Ryan klappar på Johns axel och han slutar svinga släggan. ”Vad håller ni på med killar?” undrar Nadine chockartat.

Förklaringarna som följer är allt ifrån ”det står här i brochyrerna hur man gör”, ”hanterverkare bara luras”, ”det är lätt när man väl börjat” till ”se hur bra vi lyckades med tegelväggen där borta! vi både rev och byggde upp den” och ”har vi inte många fina verktyg?”

Nadine orkar inte bry sig, hon vill inte lyssna mer, hon vill inte veta vad de planerar göra med lägenheten och hur fint de tror de kommer att bli. Hon går apatiskt mot sin dörr som hon hoppas leder in i hennes orörda rum. ”Men se! Vi har verktygsbälte! De finaste på marknaden! Och top notch hammare!”

Hon smäller igen dörren bakom sig och försöker glömma bort världen. Piller för nerverna och piller med alkohol för smärtan. Dimma, töcken, drömmar, mardrömmar, värme, smärta, musik, ansikten, skuld, skam, mörker.

Vaknar med ett ryck efter att verkligen ha kämpat för att vakna ur mardrömmarna. Musiken har tysnat igen och bankandet. Röster hörs från andra sidan dörren, speciellt en bekant kvinnoröst. De verkar diskutera teatern, reparationer efter nån olycka och att Sam alltid är iväg på jobb när Elizabeth Seymour hälsar på. Att det var synd att deras förhållande tog slut och att hon ibland längtar efter Sam. Att livet är svårt och hårt med en teater. Att arbeterna är lata och kräver pengar hela tiden. Att facket lägger sig i allt… att arbeterna inte vill reparera teatern utan mer betalt och bättre försäkring.

”Så du vill att vi ska laga teatern?” bullrar John.

”Nej, nej, eeh, inte så jag menade. Jag trodde att ni… ni… när jag sist var här så hade ni precis börjat. Nu ser jag att ni… ni…. Ni. Ni, kanske mer ska hålla på med sten och betong. Teatern är ju trots allt mer trä. Stora, fina träbitar och sånt, helt annorlunda.”

”Nej men allt står ju här i broshyrerna! Vi hjälper gärna till!!” säger Ryan entusiatiskt och det låter som om han börjar bläddra bland papper.

Nadine sparkar upp sin dörr lite mer våldsamt än planerat och haltar ut. ”Men Nadine, vad har du råkat ut för?!” Elizabeth ser förskräckt ut.

Förklaringen som följer är nåt vagt om att ha ramlat och att äntligen kommit ut från sjukhuset. ”Men Sam och Jan-E är kvar. De var värre däran, de kommer nog inte ut förrän ett par veckor.”

Elizabeth blir hysterisk och vill veta allt som hänt men får bara vaga flytande svar om pistolskott och eld. Elizabeth ska genast dra till sjukhuset men stoppar sig själv. ”Men jag har sådana problem med teatern. Allt måste flyttas på en månad. Det var en hemsk olycka… Vilken avdelning sa du Sam var på? Jag måste ju besöka henne…”

Elizabeth stannar halvägs till dörren. Hon ser mycket bekymrad ut. ”Men vad ska jag göra med teatern? Arbetarna vägrar arbeta, de kräver mer betalt.. och jag har inga pengar att betala reparationerna med.”

”Ja, eftersom du helt plötsligt inte ville ha oss som reparatöre-”

”Nej, nej, det är inte det. Det ser ju ut att bli… jättefint(?) här men teatern ni vet, den är lite mer advancerad. Och… och kräver hållbarhet. Och -”

”Men hur mycket kostar det att reparera då?” avbryter Nadine kallt.

Elizabeth kommer helt av sig. ”Kostar? Ja det är klart… det blir dyrt.” säger hon. ”Kanske 10 000 dollars. Behövs en ny panna och reparera det tillfälligt i alla fall så vi kan köra föreställningen. Hmm, kanske 15 000 då.”

Diskussionen går fram och tillbaka om kostnaden, vilka hantverkare hon tänkte hyra in, om det var permanenta lagningar, om pannan verkligen behövde bytas eller om den kanske kan repareras, hur mycket golv som fallet in, etc. För vissa verkar detta kännas mer i plånboken än andra.

De enas till slut om att bli delägare i teatern och gå in med ett kapital av 30 000 dollar. De 20% av intäckterna och allt verkar frid och fröjd. Elizabeth ska be hennes advokat skriva kontraktet ”omedelbums” som hon sa och rusar iväg.

Labyrinten från helvetet.

Dörren ser obehaglig ut och det går en kall kår längs ryggen på Sam. Jan E är bakom den och har mest troligen gått vilse. Hans liv är i fara och ingen till sin hjälp.

Ingen vill egentligen gå in och de försöker övertala varandra att han mest troligen hittat en bakdörr ut till friheten.

Han kommer när som helst. Det är bara att vänta.

Men han kommer inte.

Till slut tar Sam ett djupt andetag och med sin beretta i högst hugg tittar hon på sina kamrater och öppnar dörren.

Väggarna är det värsta hon någonsin sett. Det sticker ut ansikten och armar som försöker greppa efter henne.

Hon slår en blick bakom sig för att se om han kommit tillbaka men nej det har han ej.

Hon går långsamt fram för att undvika armarna och när hon kommit en bit hör hon hur dörren stängs men ingen av vännerna har kommit in.

Hon försöker skaka av sig den obehagliga känslan av att inte ha någon uppbackning och börjar sitt letande efter Jan E.

Undertiden överväger de andra att bättre fly än illa fäkta.

De aggerar dock inte på denna känsla utan beger sig in i huset för att hitta något av intresse.

De letar igenom huset och kommer till en trappa som leder upp.

Nackhåren reser sig på dem när det ser den mörka vinden och ser spindelnäten. Hur stora spindlar bor här och hur giftiga är de? Frågorna blir många när man har en fobi även om man behåller dem för sig själv.

Brandröken smyger längs taket och ger vinden precis det lilla extra som gör det svårt att andas och se.

Kombinationen av dåligt sikt och andnöd ger ju det där lilla extra till en fobi som inget annat kan.

John är den som är modigast och tar sig upp för trapporna.

Vinden är full av gamla leksaker och sport utrusning.

John tar en tygbit över ansiktet och vrålar ner för trappan att han hittat en kista och Ryans nyfiken het börjar bli starkare än fobin.

Han tar sig samman och täcker sitt ansikte för att kunna andas bättre och tar sig upp för trappan.

När han tagit sig fram till kistan upptäcker han att den är mer än dammig och äcklig. Den är låst.

Men det är inga bekymmer för en man med yxa.

Ett bestämt slag med baksidan av yxan bör göra tricket ha ha.

John ser han höja yxan och tar snabbt en steg bakåt. Inte för att han är rädd men ändå.

Kistan är full av gamla armékläder och vapen.

John ser en gammal sabel och tar upp den. Han står en stund och vägen den i handen innan han bestämmer sig att den kan var bra och ha.

De tar med en gammal halvautomatisk desert eagle till Nadin.

Den är inte det mest grasiösa i vapenväg då den är tung, grovkalibrig och har låg magasinkapacitet. Men den är bättre än inget.

Nadin tar i mot den med viss tvekan. Det ser väldigt ansträngt ut för henne när hon försöker hålla i vapnet samtidigt som hon hoppar fram på sina kryckor med foten i en omänsklig vinkel.

Nu känner de sig i alla fall redo att ansluta sig till sina vänner och börjar gå mot dörren.

Jan E har nu varit inne i labyrinten av gångar ett par timmar nu. Han har inte mycket kläder på kroppen eftersom han lämnat något vid varje korsning han passerat och de han har har rivits sönder av armarna som finns i väggarna.

När han irrar runder hittar han sina saker han lämnat och han väljer alltid en ny väg att gå. Någon gång måste han hitta ut tycker man ju.

Sam hittar saker i varje korsning hon passerar och hon föjler dem eftersom hon är övertygad om att de kommer att leda henne till Jan E. Men för att veta vad hon passerat en gång vänder hon på sakerna.

Luften är torr och det river i hennes hals. Den som ändå hade haft ett glas vatten eller vad som helst att dricka. Sprit hade ju inte varit fel i detta läget.

En av korsningarna är utformad som ett barn rum.

Här finns det en barnsäng med blodfläckar och en stor hård gul fläck. Det vänder sig i hennes mage av synen.

Över sängen finns en affisch av en ängel med ordet mamma under och en pil som pekar mot den.

På golvet ligger det fyra klossar som bildar ordet hata.

Här stannar hon och försöker hitta någon ledtråd till var barnet kan ha tagit vägen. Men hon hittar ingent och hon sätter sig för att titta närmare på klossarna.

Hon försöker bilda nya ord med de fyra klossarna men hur hon än gör så bildar det samma ord hela tiden. Hata.

John, Ryan och Nadin har nu också tagit sig in i labyrinten.

De upptäcker snart att de går i cirklar och de stannar för att försöker komma på en ny strategi.

De bestämmer sig för att de ska börja gå i motsatt håll mot vad pilarna i golvet visar.

De hittar en tidning med rubriken. Basitaliskt mord utför av en pojke.

I artiklen framgår det att de sociala myndigheterna hade upptäckt morden vid ett besök hos en familj.

Morden var mycket brutala. Offerna var huggna med över 50 hugg per man.

Två foto ramade in artikeln.

Ett foto från brottsplatsen av ett par övertäckta kroppar gjorde artikeln gav kalla kårar.

På det andra fotot sitter Peter Kristoffersson med ett drogat utseende. Man kan tydligt se att han är misshandlad.

John, Nadin och Ryan stannar för att diskutera vad det ska göra här näst. Idéerna haglar om att vänster är alltid rätt och därför bör de ta alla korsningar till höger. Kanske deras vänner har hittat ut. Lever de överhuvudtaget.

Det börjar bli varmare och det börjar bli svårt att andas.

De sätter sig ner för att vila.

Svetten rinner längs deras ryggar och om bara de får vila lite kommer de snart på den bästa iden genom tiderna.

Undertiden hittar Jan E en lampa med något konstigt tecken på.

Sam och andra sidan är övertygad m att i denna korsningen ligger svaret till alla frågorna men hur hon än vänder och vrider på allt hon kan hitta hon inget.

I sin frustration plockar hon upp klossarna och stoppar dem i sin väska.

Reaktionen var inte vad hon hade tänkt sig. Ett barn kan höras på avstånd snyftande och gråtandes.

Ljudet blir högre och det kommer närmare.

Ljudet gör att hon gör att hon fryser till. Vad har hon gjort.

Långsamt lägger hon tillbaka klossarna och tar ett steg tillbaka.

Men ljudet fortsätter. Sam sätter sig ner och väntar och hoppas att barnet som kommer i alla fall har skinn på kroppen och inte skrämmer livet ur henne fullständig.

Hon sitter och väntar med nerverna på helspänn. Sakta ta hon fram sin beretta och rikar den mot ljudet.

Alla andra ljud upphör och nu är det bara att vänta.,

Samtidstidigt har John, Nadin och Ryan kommit på fötter igen med en plan som de inte är helt övertygade kommer att funka men det är i alla fall en plan.

De hoppas på att de andra har tagit sig ut och nu ska de bara hitta utgången själva.

Efter x antal svängar i korsningarna efter konstens alla regler.

Ser de en vuxen människa sitta i en korsning. De kan inte se vem det är än men när de kommer lite närmare ser de att det är Sam.

De kallar försiktigt på henne. Men de får inget svar.

De närmar sig och personen står fortfarande med ryggen till.

Sam hör fortfarande barnets skrik som bara blir högre och högre. Det blir mer intensivt och upptar alla hennes sinnen.

Skräcken har henne i ett grepp och väntan börjar bli olidlig.

Det är då John försiktigt klappar henne på axeln.

Hon vänder sig snabbt om och sätter pistolen mitt i pannan på honom och precis när hon ska avlossa skottet. Ser hon att det är John.

Sam ger en lättnadens suck och riktar sitt vapen mot golvet och säger. –Vad bra att ni kom. Barnets skrik håller på att göra mig galen.

De titta oförstående på varandra och säger –Vilket skrik?

Sam säger. –Ta upp klossarna så kanske ni också kan höra det.

De gör det men ljudet är försvunnet som om det aldrig varit där.

Jan E dyker upp och nu är gänget i alla fall tillsammans igen.

Han har en mapp i handen. Han ger den till Sam och säger.- Det är en artikel och en polisrapport som jag har hittat här i gångarna. Kan du se om det kan finnas något i dem som kan hjälpa oss?

Hon läser snabbt igenom och säger. – Vad jag kan få ut fanns det inga bevis på att det var Kristoffersson som mördade sina föräldrar. Men han har varit utsatt för något hemskt. Han skulle placeras hos en fosterfamilj. Det står också att han var väldigt skör och kattonisk. Vi måste hitta honom och hjälpa honom.

Hon sätter sig på huk och skriver med en krita på golvet ett meddelande till Kristoffersson. Vi ska försöka hjälpa.

Jan E börjar berätta. – När jag kom in och dörren stängdes. När jag vände mig om var dörren borta. Och det kom upp en text där det stod. Lämna eller ta min plats i helvetes förkammare.

Ansiktena och armarna är borta från väggarna och det börjar bli ljusare i gångarna.

De kommer överens om att inte följa pilarna på golvet. De ska i stället så i raka motsattsen till dem och hoppas att det ska vara rätt och att de tillslut ska hitta ut.

De kommer till en korsning och Jan E stannar till och säger. –Här hittade jag mappen.

De kommer fram till en korsning som är full av tavlor på människor som torteras i vad som verkar vara helvetet.

Det står saker skrivna på väggarna med en barnsig handstil.

Jag ska inte brinna i helvetet.

Mamma låt dem inte hitta mig.

Ta min plats i helvetet.

Låt dem straffas i stället för mig.

Taket blir högre och högre upp för att till slut försvinna helt. De hör en rovfågel och stanken börjar bli starkare.

Det luktar av ruttna kött och då börjar väggarna rasa samman.

Det kommer varelser mot dem från alla håll.

De ser ut att en gång varit människor. De har ruttnat och vissa kroppsdelar står i konstiga vinklar.

De anfaller och gänget ställer sig med ryggarna mot varandra.

Striden är kort. John tar delar på några stycken och Nadin skjuter huvudet av en.

De drar på sig några småskador utom Sam som i sin iver att skjuta en odöd. Lyckade mest med att skjuta sig själv i benet.

Jan E tittar med sympati i ögonen och gör vad han kan för att stoppa blödningen.

Dörren har dykt upp igen och det hörs röster bakom den.

De går igenom dörren och kommer in i rummet som brann.

Brand har lagt sig men nu är det inte tomt längre.

Här finns det skorpioner på golvet och på en säng sitter Kristoffersson.

Han sitter och mumlar något osammanhängande men vi kan inte riktigt höra.

Rummet vi kommer i från rasar samman och en annan dörr öppnas.

En skräckinjagande varelse kommer in. Han är full av läder och metall. Han ser vanställd du med sina stora tänder. De har aldrig sett något så hemskt. Inte ens i de värsta skräckfilmer.

Chocken av att de denna varelse träda in i rummet får John att frysa till is och fall in i ett katoniskt tillstånd. Nadin svimmar på fläcken medan de andra försöker få ett grepp om verkligheten.

När varelsen kliver in i rummet skriker Kristoffersson. – Ta dem i stället.

Sam riktar sin pistol mot Kristoffersson.

Varelsen pekar på Sam och frågar. – Är du villig att ta hans plats.

Sam svarar som i trans. –Nej och skakar på huvudet.

En ny dörr öppnas och en kvinna och en man kommer in.

Det är en man och en kvinna. Mannen bär på ett tjokt läderbälte och kvinnan har en stor kniv i handen.

Kristoffersson skriker. – Rädda mig mamma.

Sam skriker ta Kristoffersson och Ryan skriker ta föreldrana.

Sam ändrar sig snabbt och vrålar hon med ja ta föräldrarna.

Men varelsen skrattar bara och säger. – Dem har jag redan.

Sam – Men varför ska du ha Kristoffersson ?

Varelsen tittar på henne och säger lugnt. – Han har kallat.
Sam – Varför har du det? Och Sam vänder sig mot Kristoffersson men får inget svar. Han bara ser på sina föräldrar och ber dem hjälpa honom.

Det börja kännas som ett dödläge nåtts och Sam börjar bli rejält orolig. Nu måste något hända.Vad som än händer så måste något hända nu.Med det i tanken vänder Sam pistolen mot Mamman och trycker av. Träffen tar mamman rakt i huvudet som gör att det exploderar.

Jan E vänder sig mot Nadine och försöker väcka henne. För nu är alla goda råd dyra.

Pappan kastar sig mot honom och slår honom med sin läderrem. Han träffar honom hårt och fläker upp ett stort sår i sidan.

Ryan ger John en lavett med han skriker vakna.

John vaknar ur sin trans och utan att tveka hugger han till mot pappan och delar honom i två delar.

När tystnaden lagt sig. Går varelsen bort till Kristoffersson och tar tag han i benet och drar med honom. Som skriker för full hals att någon ska rädda honom.

Men gänget ser bara när han dras i väg övertygade om att han förtjänat sitt straff.

De försöker igen att stoppa blödningen i våra hjältars kroppar. De lyckas inte så bra men det är bättre i alla fall.

De tar sig till bilen och kör i väg till det bästa sjukhuset i staden.

De vill ju inte behöva amputera lemmar i onödan. De har hört rykten om att de gör de på vissa sjukhus.

Sam opereras och Nadins ben blir gipsat. Alla blir inlagda men John vill först inte höra talas om någon inläggning av honom och det krävs mycket övertalning för att få honom att stanna.

Vi måste lära oss första hjälpen säger Sam till sina vänner ch när en sköterska kommer in frågar hon om hon känner till var de kan få en sådan.

Sköterska tittar lite misstroende på henne men lovar att komma med några broschyrer dagen efter. – Polisen kommer i morgon och vill då ha en redogörelse för vad som hänt er.

Vi kan inte säga sanningen. Vi måste komma på vad vi ska säga.

Efter mycket diskussion kommer de fram till att de varit i skogen för att kampa och grilla. Och detta hände.

Sams skottskada. Sam trodde hon såg en björn och i förvirringen och mörkret råkade skjuta sig själv i benet.

Brännskadorna. Vi hällde bensin på lägerelden.

Jan E trillat ner för ett berg.

När polisen kommer försöker de övertala honom att deras lögn faktiskt hände men han såg inte övertygad ut ett dugg.Till slut ber han om Sams vapen för att de ska jämföra kula hon hade i benet med pistolen.

Då kommer en man in i en snygg kostym och visar sin bricka snabbt.Han ber polisen komma ut i korridoren för att prata lite.Polisen är först inte så intresserad av det men följer med till slut.Efter ett par minuter kommer polisen in igen med en butter uppsyn.

-Ni har vänner högt upp märker jag. Jag har inga fler frågor. Utredningen har tagits över av någon högre upp.

När de blivit ensamma igen säger John – vi skulle ljugit bättre.

Stora monster i skogen, nej det var bara i bloggen

Vännerna iakttar Joshua där han står med luren i sin hand, de tittar på varandra för att sedan låta blickarna falla på graffitin som nu pryder väggarna. Det gör dom allt för påminda att de senaste 12 timmar har varit mer än normala.

Klockan närmar sig sju och några timmar kvar till mötet med denna underliga Kristoffersson. Med regnet mot rutan och det avlägsna mullret från åskan skulle de alla hellre sitta hemma en kväll som denna. Men eftersom Sam slängt all mat under städningen övertygad om att den var förgiftad fanns det inget annat än att ta på sig sina jackor och ger sig ut i den regniga oktobernatten.

Väl nere vid Sams bil beslutar vännerna att dom vill stanna till vid St. James, hotellet som enligt polisen varit stängt i flera år, kan detta verkligen stämma? Nog för att det såg sjaskigt ut igår men för någon utan krav var det i alla fall en plats som skyddade mot regnet.

Bilen svänger in den mörka gränden, det enda ljus som finns är ljuset från bilens gulastrålkastare som kastar spöklikaskuggor längs grändens väggar. Från en vält sopptunna hörs råttorna ljud.
En kal sned lyktstolpe skvallrar om att New York har gett upp denna del av staden och lämnat den åt sitt öde.

Sam parkerar bilen vid trottoaren och stänger av motorn. John tar sin jackärm och putsar bort imman på en av sidorutorna.
-Ja här verkar det vara, men det ser öde ut. Inte ens skylten lyser idag, det gjorde den väl igår?
John tittar frågande på de andra.
-Mmm, är det enda svar han får.

Över dörren hänger fortfarande den tidigare prydande neonskylten med namnet St.James, avsaknaden av bokstäver och de uppspikade plankorna över fönstren ger dock stället intrycket att ingen har varit här på väldigt länge.

De lämnar alla bilen och går uppför den lilla trappan mot entrén. Regnet öser fortfarande ner och gatan lyses upp av en blixt under någon sekund badar allt i ljus för att sedan återbli svart och mörkt.

Dörren verkar inte låst men träet har satt sig så John lägger axeln mot den våta kalla dörren och ger den en ordentlig knuff. Dörren går upp med ett rostigt gnisslande. Flertalet flaskor som stått innanför dörren på en låda faller och backen och krossas mot golvet.

Ett svagt ljus längre in i korridoren verkar flämta till och försvinner. Sam låter ljuskäglan från sin ficklampa svepa över lokalen, gamla möbler, den nu gråa heltäckningsmattan täckt med bråte och spindelnät gör rummet till en olustig syn.

Joshua ropar ut i korridoren,
-Hallå! Vi vill hyra ett rum!

Men endast tystnad blir hans svar.
En katts jamande bryter tystnaden, något faller till marken, en rörelse, sen en skugga.
Ljuskäglan sveper över rummet i jakt på orsaken till ljudet.
Ljuset faller på en som sitter hukad bakom en bänk, smal man i en grön välfodrad ytterrock, hans gråahår spretande åt alla håll och ett långt vanvårdat skägg ger intrycket att detta inte är en man som är mån om sitt yttre.

Johusa håller fram sitt cigarett paket. Med försiktiga fingrar sträcker sig mannen bakom bänken efter en cigarett.

-Jag är Johusa, detta är John, Sam, Ryan och där borta står Nadine.

-Blaaaaaa var namnet men de flesta kallar mig Blööö.

-Ni är väl inte poliser, säger han samtidigt som han studerar Johusa från topp till tå.

-Ser vi ut som det? svarar Sam snabbt, men vi har några frågor.

-Var du här igår? frågar Nadie.

-Va? Nej aldrig inte ens om jag skulle få en säckburkar skulle jag sätta min fot här.

De tittar på varann.

-Ja ni förstår när lampan på baksidan av byggnaden är tänd så ska man hålla sig så långt borta som möjligt, ingen av våra vågar sig hit då.

Vännerna tittar ännu mer frågande på varandra.

-Vad menar du, säger Johusa.

-Jo det är såhär. När lampan lyser så kommer det ”poliser”, säger han och gör citations tecken i luften, dessa är poliser av gamla skolan, de brukar ta oss om vi är här, föra oss till gamla polisstationen nere vid hamnen, men den har varit nerlagd för vanligt polisarbete en längre tid.

-Låter namnen Shultz och Gruber bekanta? avbryter Johusa

-Ja, jo jag tror det är två av dom, läskiga typer det där.
-Föresten ni kanske har några dollar över till en kaffe eller så?

Nadine letar i sin väska och tar upp en femdollar sedel.
-Ja nu förtiden är det inte lätt att få sig en värmande kopp kaffe, inte sedan det nya företaget Simon Caldwell Ltd, tog över soppköket, senast vi åt där blev vi sjuka i veckor och Mark klarade sig inte trotts att vi tog honom till sjukhuset, inte för att han hade någon sjukförsäkringen men nått kunde de väl gjort?
Säger han och tar ytterligare en cigarett ut Johusas paket.

-Föresten ni kanske har några dollar till att avvara, kaffet är dyrt dessa dagar, säger han och blottar sin tandlösa mun.
Johusa får ett infall och går fram till kassaapparaten trycker ut lådan och där i ligger de 45dollar som betalats för rummet natten innan.

Han sträcker över dom till Blööö
-Här har du, det ska väl ordna en kopp eller tre.

Ett storleende sprider sig över Blöö ansikte och han bockar och tackar.
-Om det skulle vara något annat jag kan hjälpa er med, sök upp mig på tiggarmarknaden nere vid hamnen.
Säger han, sluter kappan om sig och beger sig ut i höstregnet igen.

-Detta var ju underligt särskilt det med pengarna, hur har dom hamnat där? Eller rättare sagt, vad har hänt med stället under en natt?

Nåväl kanske dags att vi ger oss av, jag är fortfarande hungrig och det är bara några timmar kvar tills vi ska möta den där Kristoffersson, pizza låter väl bra?

Alla nickar instämmande, och de går ut i regnet till bilen igen.

Klockan närmade sig midnatt. Efter en snabb matbit på den lokala pizzerian, gav de sig av mot Café källaren för att möta denna Kristoffersson.

Caféet var beläget i just källaren på ett äldre tegelhus, en smal stenbelagd trappa leder ner till den gröna trädörren, en liten klocka fäst vid dörren anmäler gästernas ankomst och lukten av nybakta kakor nygräddade bullar uppblandat med en lukt av Te, slår emot dom när de går in genom dörren.

Bakom disken sitter en glasögonförsedd yngre asiatiska, som med ett stort leende hälsar dom välkomna.

För övrigt är caféet tomt på gäster, en snabb titt på klockan bekräftar att de lite tidiga.

Som brukligt när de går någonstans låter de Sam välja bord. Att hitta ett bord med utkik över alla dörrar samtidigt som man ska kunna se ut genom alla fönster, givetvis med en vägg i ryggen för att undvika anfall bakifrån. Efter både en och två kontroller av avsaknad och kameror i diverse servett ställ och blomkrukor slår de sig ner vid ett bord och beställer in kaffe med en kaka.

Ryan vänder sig mot Johusa, så, vem är denna Kristoffersson vi ska möta här? Hur känner du honom?

Johusa tittar lite ner i kaffet och rör om med skeden.
-Det gör jag inte, men jag tänkte det kunde vara en rolig grej att driva med mannen, vi hade ju inget bättre för oss ikväll ändå?

De övriga tittar först på varandra och sedan på regnet som utanför öser ner.
-Nej kanske inte. Svarar de med en syrligröst.

Tiden går och just när gökuret på väggen slår sina tolvslag, hörs tunga kängbeklädda steg i den lilla stentrappan utanför. Handtaget trycks sakta ner och dörren slås upp just i samma ögonblick som en öronbedövande åskknall och en blixt lyser upp gatan utanför.

I dörren står en nästan två meter lång vilt stirrande man, ljuset från blixten får hans mun att se ut som det endast finns en tand i munnen och den täckt av guld. Vattnet dryper av mannen och lämnar en stor pöl på golvet där han står. Sjudagarsskäggstubb och de svartsmutsiga valkiga händerna ger intrycket av att denna man inte varit nära en dusch på ett tag.

Mannen tar av sig sin sydväst och skakar vattnet av regnrocken. Med bestämda steg går han mot bordet där vännerna sitter samlade.

-Kaffe! Svart, utan nått trams i, Och det nu!, Skriker han till servitrisen med sin hesa rostliga röst.
Samtidigt slår han sig ner vid bordet.

-Bunker? Säger han och tittar på de samlade.

-Det är jag säger Johusa, och du måste vara Kristoffersson?

-Ja, nu slut med tramspratet, jag behöver eran hjälp, avbryter mannen, vänder sig och ännu engång ropar:Vart är mitt kaffe?!

Den unga servitrisen som var på väg med en kopp svart rykande kaffe, blir skrämd av det plötsliga ropet, och snubblar till, spiller lite kaffe på golvet.

-Ähh ge hit den där, fräser Kristoffersson, betalning kan du glömma och dricks har jag aldrig gett till nån, se så. Iväg med dig, vi vill prata ostört.

Sen vänder han sig tillbaks till ungdomarna.
-Jo ni ser, min farbror gick bort för inte så längesen och det visade sig så att jag var den enda levande släktingen, gubben var inte rik ser ni men jag tänkte att nått kunden jag väl hitta där och sälja, om inte annat så var väl huset värt en del även om det ligger lite utanför stan.
Ja hursomhelst, jag åkte dit för att titta över sakerna, som jag misstänkte fanns inget av något vidare värde, snålgubben hade väl redan sålt allt och gjort slut på pengarna.
I kistan i källaren hittade jag en staty, det var ett mansansikte men fullt med nålar i ett mönster i huvudet, jag tog upp den och satte på spiskransen, tänkte att här ska det ju bli lite mer hemtrevligt, istället för alla de där stickade dukar och porslins-ugglor som han verkar ha samlat på.

Vännerna tittar på varandra och Sam tar till orda.

-Du sa att du behövde våran hjälp, fånga ugglor eller vad?

-Va? Nej fräser Kristoffersson, tyst med dig, så jag kan förklara.
-Jo ni förstår natten efter jag hade hittat statyn började konstiga saker hända i huset, jag började höra steg, dörrar som öppnades och stängdes, men när jag tittade in i rummen varifrån ljudet kom, var dom tomma och allt i sin ordning.
Detta pågick några dagar, men endag var figurinen borta från spisen.

Ryan börjar sjunga:
-If there’s something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?

Och de övriga vännerna brister ut:
GHOSTBUSTERS!

Johusa och Ryan ”highfivar” varann men lugnar snart ner sig när Kristofferssons gråa ögon stirrar på dom.

Sam detta låter som ett jobb för dig, säger Johusa.
-Ja pengar är inget problem, säger Kristoffersson, är det vad ni vill ha? Så ni hjälper mig?
Jag kan ge er 5000$

Gänget tittar på varandra och nickar, varför inte tjäna lite lätta pengar, följa med denna främling ut tills hans hus, bekräfta att inga spöken finns under sängen och sen åka hem, det låter ju lätt.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa,

-Ni tog väl eran egen bil som jag sa? Utbrister Kristoffersson, för jag har lite dåligt med plats i min.

-Till Mysteriebilen utbrister Johusa denna gången något högre och alla tar sina jackor och går ut i den regniga New York natten.

På trottoaren står en silverfärgade Volkswagens bubbla halvt uppkörd på tomtgräsmattan en böteslapp sitter undervindrutetorkaren. Denna tar Kristoffersson och knycklar ihop och slänger i rännsten där den seglar bort som en liten båt i stormvinden.

Kristofferssons bil är fylld av säckar.
-Ja som jag sa så är min bil redan fylld, så bäst ni skyndar bort till eran egen. Säger han och sätter sig bakomratten.

Väl inne i Sams bil, följer de Kristoffersson bil genom New Yorks neonförsedda gator, regnet öser fortfarande ner och blixtarna lyser då och då upp himmelen.

Snart lämnar de stadens ljus bakom sig och de mindre och smalare vägarna bekräftar att de inte är inne i stan längre.

Kristoffersson svänger plötsligt av från den större vägen, in på en mindre grusväg som verkar leda rakt ut i den mörka skogen. Framför dom ligger bara en lerig grusväg som är använd av få.

Vinrutetorkarna slår i takt till Tom Jones hit ”it´s not unusal” och Sam trummar takten där de far fram genom skogen, det enda ljus som finns är det gula ljuset från bilens strålkastare. Mellan träden framfördom kan de ibland skymta de röda lyktorna från Kristofferssons bil när han bromsar in för en kurva.

Nattens dystra mörker var mer påtagligt här ute i skogen, inte ens stjärnornas ljus orkade sig igenom det regnhöljda tjocka dimman som täckte skogen.

Plötsligt smäller något mot rutan, ett förvridet ansikte, långa ärr längs med och över ögonen, där ögonen skulle ha suttit fanns endast tomma hålor och dess tänder var rovdjursliknande. En blick och sedan försvinner varelsen in i skogen.

Sam ställer sig på bromsen, med ett tjutande ljud stannar bilen, de tittar på varann, var det verkligen bilen som lät så.

Gänget stannar och kippar efter andan.

-Vad var det? frågar Nadine

-Måste varit något djur, svarar John.

De alla tittar på Ryan som sitter helt likblek i baksätet krampaktigt hållande sitt objektiv. Hans kropp skakar och han får inte fram ett ljud.

De alla tittar ut genom framrutan.

Torkarbladen kämpar med att få bort det tjockflytande blodet och den gula sörjan som lämnats kvar, så det hände verkligen inget av detta var bara en dröm. Från skogen hörs ytterligare tjut och ylningar.

Efter en stunds övertygande att det måste ha varit ett djur bestämmer de sig för att det bästa är att ta sig fram till huset så fort som möjligt. Sam som är känd för att kunna hantera en bil, trycker pedalen i botten och snart uppenbarar sig en grusplan med ett sekelskiftes trähus i två våningar, med ett tillhörande garage.

Parkerad framför huset står Kristofferssons silverfärgade bubbla.

Huset närvaro verkar tränga bort den gråa dimman, bortom gårdsplanen kan endast skogen skymtas tyst, mörk och ondskefull.

Bilen stannas och ur går alla utom Ryan som låser bilen så fort de övriga har gått ur.

-Jag och Tom Jones väntar här, leta ni upp Kristoffersson.

Sam går fram till bubblan, konstatera att nycklarna inte sitter kvar, lika så saknas säckarna. Bilens golv och säte är fullt av en mörkröd sörja, Sam tar lite på fingret, luktar,
-Hmm inte olja, kan vara blod säger hon och smakar på det.

Spottar några gånger,
-Mmm visst är det blod. Vad var det egentligen han hade i de där säckarna? säger hon och ser på de andra.

-Titta på dessa säger Nadine, bilen verkar inte tillhöra Kristoffersson utan en Jorgen Hanson, Sam tar papprena och nickar instämmande.

-Underligt

Johusa öppnar bagaget till bubblan och konstaterar att även här är det blött, troligtvis av tidigare säckar.

Några rop efter Kristoffersson ut i natten ger endast tystand till svar, så gänget går de få trapporna upp till verandan på huset, även Ryan har nu insett att det är säkrare att vara tillsammans än ensam i bilen med Tom Jones, tjuren från Bronx.

Den hästskoformade dörrklämpen ger ifrån sig ett klingande när den möter den vita ytterdörren, men fortfarande endast skogens tystnad till svar.

En lukt av gammalt slår emot gänget när de öppnar dörren. Innanför finns hallen, en enkel möblerad hallbyrå med en klädhängare och en matta ligger på golvet. En trappa leder upp till övre planet. Hallen går vidare in i ett öppet rum som ser ut att vara ett vardagsrum och till vänster finns ett kök.

Ett ljud från övervåningen får gänget att med John i spetsen ta sig upp för trappan, varje steg ger ifrån sig ett oroväckande knakande och de alla håller sig krampaktig i den utsnirklade ledstången.

Väl uppe ser de flertalet stängda dörrar, de stannar och lyssnar, blandat med deras andetag och hjärtan som nu bultar, hörs ett skrapande ljud från en av de stängda dörrarna.

John tar tag i handtaget men ryggar snabbt tillbaks.
-Aj, jag brände mig.

Även Sam känner på handtaget, med samma reaktion.

-Hmm kanske det brinner där inne? säger Nadine.

-Tänk om Kristoffersson är fast där, fort Ryan och Johusa, jag tyckte jag såg ett badrum där borta hämta vatten, fortsätter Nadine.

Ryan och Johusa springer mot badrummet, ett blåkaklat badrum, fyra par badtofflor står prydligt vid en vägg, två vuxna och två för barn.

I det vita badrumsskåpet finner Ryan handdukar som han lägger i blöt handfatet samtidigt som Johusa fyller en skurhink med vatten från badkaret med lejontassar.
-Skynda skynda hör de Sams röst ropa från korridoren.

De blöta handdukarna binds runt huvudet på gänget för att underlätta andningen om det nu skulle finnas rök på andra sidan.

John ger dörren en ordentlig spark och den flyger upp.

De möts av ett brinnande inferno! Värmen som slår mot dom, lågor som slickar golv och väggar, deras blick fastnar dock på den svarta järndörren fylld med skrikande ansikten, och med lysande tecken i silver. Från taket hänger brinnande kedjor med krokar ned och på flertalet av dom sitter människor i alla åldrar och kön fast och vrider sig som maskar på en metkrok.

Innan någon hinner stoppa Sam får hon panik, tar en stol och kastar mot fönstret, fönstret krossas och syre fyller återrummet, skapande en exploderande eldboll, tryckvågen från explosionen slår alla till marken med svåra brännskador. Bakom dom försvinner trappan i ett kolsvart mörker, hallen börjar även den ätas upp.

Sam kastar sig mot fönstret och ut från elden, efter henne kommer Nadine som inte landar på gräset nedanför utan kantstenen till gården och foten ställer sig i en omänsklig vinkel.
Johusa får även han panik, vänder hinken med vatten han håller i handen över sig och rusar mot den okända dörren med demoniska ansikten som förvridet skriker i tysnad.

John och Ryan hoppar även de ut ur det brinnande huset även om det är 5 meter till marken är några brutna ben mycket bättre än att bli innebränd eller gå genom en demonisk dörr.

Sam tittar till Nadines fot, och konstaterar att den är bruten, tyvärr kommer alla hennes läkarkunskaper från doktorn kan komma så hade det varit frågan om en kärleksaffär mellan två läkare kunde hon svara, nu var det en fot som behövdes spjälkas vilket hon inte lärt sig.

Samtidigt rotade John och Ryan fram en stege och reser den mot väggen för att hjälpa Johusa.

De klättrar uppför stegen till det brinnande rummet, men ingen skymt av Johusa. John tar genom elden fram till den underliga dörr och öppnar den.

Johusa står i en vit upplyst korridor, väggarna är täckta av förvridna skrikande och plågade människoansikten, krokiga armar sträcker sig ut från väggen för att gripa tag i honom och dra honom in i väggen. Trotts denna syn håller sig Johusa lugn och sansad, då dörren bakom honom försvunnit och endast mörker kvarstår finns det bara en väg för honom att ta, han drar in magen och håller sig i mitten för att inte bli nuddad av armarna.

En hes skrovlig röst hörs från överallt och ingenstans, ”Lämna eller ta min plats” rösten ekar längs den människoklädda korridoren, Johusa fortsätter längs korridoren.
-Jag lämnar gärna! Vart är utgången??

John har öppnat den svarta dörren och bakom den finner även han de förvridna ansiktena.
-JOHUSA vart är du?! Ropar han längs korridoren.

-Här, får han ett svar det låter avlägset. Från Johusa.

-Vart då?

-Inne i korridoren, denna gången låter svaret närmare, precis som han var intill.

-Jag kan inte se dig ropar John fundersamt.

-Jag följer pilarna här inne, jag hoppas de kan ta mig ut.

-Johusa!! kom tillbaks detta stället verkar helt galet. Det är ansikten på väggarna! Säger John med lite panik i rösten.

Samtidigt har Nadine och Sam tagit sig ner i vedluckan till huset källare där de funnit en koja, överallt på väggarna står orden ”hjälp mig mamma” ristade med kritor.

Vid genomsökningen av källaren hittas även ett gammalt fotoalbum på en bild finns en man i militäruniform, märkt Jorgen Hanson. Kristoffersson verkar inte vara helt ärlig när det gäller vilka som bor här. Även ett par kryckor, skidor, stavar och pjäxor återfinns bland skidorna i taket.

Sam och Nadine tar sig ännu en gång upp för trappan, denna gång är korridoren inte svart men eldens ljus syns fortfarande underifrån dörren, de öppnar dörren och där står John och Ryan, som de lämnades tidigare, ropande efter Johsua.

Gänget tittar på varandra, sedan på dörren den svarta dörren, och tillbaks på varandra igen…
Skulle de ge sig efter Johusa?

Jag vet vad jag flyr ifrån…

kobra

Den gammla kobra telefonen började ringa med sitt gälla ljud, det märktes att den hade några år på nacken, ringsignalen var ojämn och luren var sliten & repig, Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… Jag, Joshua, hade gått bort och plockat upp telefonen ”japp?” det gick knappt att höra vad den andra personen sade, rösten kändes avlägsen, förvrängd på något sätt. Det var uppenbarligen en felringning för ingen här kände någon Kristoffersson som personen som ringde hette.

Joshua såg något roligt i det hela och spelade med, ”Imorgon midnatt? Kaffe källaren? inga problem, jag finns där, självklart! lita på mig.” *klick*

Allt gick så snabbt efter det, sekunden som jag satte telefonen ner mot sitt lilla bord så exploderade fönsterna till vardagsrummet där vi satt, glassplitter regnade över soffan där dem andra satt i lugn & ro. Två människor… nej, två varelser för man kunde väl knappast kalla dem mänskliga, stormade fram i rummet, beväpande med kallt stål, svärd!?

Jag ser med fasan hur en av dem sparkar omkull Mr Stone från sin säck-fåtölj och hugger med svärdet i honom där han ligger försvarslös på golvet, hans vrål är fasansfullt och får mitt blod att isa sig bara jag tänker på det. Miss Chandrawinata hade lite bättre tur och lyckades hoppa undan från den andra angriparen, Casablanca-san hoppade till sina fötter förvånansvärt fort vill jag minnas, mannen hade ingen tanke på sitt eget liv utan gick in i handgemäng med varelsen som jagade Miss Chandrawinata. Själv stog jag som sten, kunde inte röra mig… visste inte vad jag skulle göra. *Om jag bara vore mer som Casablanca*… Först när Dektektiv Nix slet upp sin beretta och skrek något i stil med ”DEM ÄR HÄR!!!, nifårmigaldriglevandedöavskumm,dööööö!” BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG.gata

Jag slängde kobran mot en av varelserna och sprang ut ur lägenheten, ner för trappan, ut på gatan,

bort mot telefonkiosken.
Det var mörkt & disigt ute många lampor fungerade inte eller blinkade läskigt
I en av gränderna kunde jag svära att någon morrade åt mig, i ögonvrån tyckte jag mig sett en ung naken pojk som stod på alla fyra och blottade tänderna mot mig, men när jag vände min blick ditåt fanns bara den mörka tomma gränden. Allt kändes konstigt, fel på något sätt… var fanns alla bilar? allt folk? det var midnatt och fredag trots allt.

Polisen kan man lita påJag ringde efter hjälp, polisen! *dem kan man alltid lita på*

Kopplingstonen var även här förvrängd, klickade konstigt*midnatt*, pep & klickade igen, *Kaffe källaren* klick, tillslut kom jag fram. Larmcentralen var inte vidare samarbetsvilliga men sa att dem skulle skicka en bil, eller flera… kanske.

Jag fick stanna i telefon kiosken vars fönster snabbt hade immat igen, fötterna värkta för inga skor hade jag hunnit ta på mig och jag frös, kanske var det chock?

Jag gnuggade bort lite imma från en av rutorna och kikade bort mot huset, allt var tyst, ljuset i lägenheten på tredje våningen var släckt och en gardin hängde ut genom ett av dem krossade fönsterna och fladdrade i den svaga kvällsbrisen. Plötsligt lade jag märke till en man i trenchcoat på andra sidan gatan *hade han stått där hela tiden?* han stog bara där och glodde rakt på mig, läskig typ det där.
Min tidsuppfattning var inget vidare från hela den här incidenten, men polisen kom efter ett tag, dem tvingade mig att lägga mig på marken och sökte igenom mig för vapen. Jag var förtvivlad, dem slösade tid här ute på gatan medans mina vänner ligger i lägenheten & förblöder! Tillslut går dem med på att se närmre på brottsplatsen, när vi kommer fram till huset så ser vi hur Miss Chandrawinata desperat försöker stoppa Mr Stones blödningen, han var verkligen illadäran.

Poliserna intervjuade oss alla tre, ingen brådska trots Mr Stones skador, när turen kommer till stones tittar den ena konstapeln på honom och säger till den andra att han ska kontakta ‘Westmoreland Institute’, di där andra kan vi nog ta till hotell St. James

En av poliserna Schultz satte sig i bilen & började prata i radion, den andra polisen, Gruber som var den som sköt allt snacket hittills gick otåligt upp i huset.

En grå skåpbil kom strax körandes och svängde in framför polisbilen ‘Westmoreland Institute’ stog det på sidan. En äldre herre steg ut ur bilen och växlde några ord med polisen som pekade bort mot Mr Stone.

Den äldre herren bankade på sidan på skåpbilen och tre rejäla karlar steg ur och lyfte upp Mr Stone på en bår.

Jag blev väl lite misstänksam mot hur det hela skötes, jag började ställa frågor, vem var dem, var är den riktiga ambulansen, kan jag får se er legetimation? Men ju fler frågor jag ställde ju mindre svar fick jag, Prof. John Smith, som den äldre herren kallade sig, anklagade mig för att vara hysterisk, snart var jag övermannad, snart var jag drogad, försvarslös… det sista jag hörde var professorns röst, ”bäst vi tar allihop, jag ringer till institutet och ordnar med logi”.

Nästa morgon vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk. Jag mådde illa… spydde, fruktansvärt illa. Vi låg allihop på madrasser utspridda på golvet i ett slitet litet rum. Det stank av spya & kiss, kackerlackor sökte sig längs väggarna och försvann in under madrasserna och in i sprickor i väggen. Dektektiv Nix hade också vaknat, hon stog med ryggen vänd i bara trosor och letade igenom en hög med kläder. Mr Stone, Miss Chandrawinata och Casablanca-san låg fortfarande avtuppade *inga skador, var det hela en dröm*

En efter en vaknade vi, ingen kunde svara på vad som hänt efter det vi steg in i skåp bilen… allt kändes surrealistiskt, overkligt, avlägset.

När vi hade tagit på oss våra kläder… eller var det verkligen våra kläder? sömmarna skavde annorlunda, ett hål i en ficka saknades en fläck hit eller dit, en liten skillnad i färg nyansen. Vi gick ut i genom dörren och kom ut i foajén på hotell Sir James, det såg ut ungefär lika städat som i rummet… En skitig gammal karl stod vid receptionen, ”så ni är vakna? det blir 45$. betala & stick”

Mannen kunde inte, eller ville inte, svara på några frågor utan hotade med att ringa polisen om vi inte betalade & försvann, vilket vi också gjorde.

Det var en bra bit att gå för att komma tillbaks till lägenheten, utanför var allt som vanligt, en smutsig gammal gatusopare höll på att rengöra trottoaren och bilar och folk passerade förbi precis som vanligt. Uppe i lägenheten var allt en enda röra, total kaos i första anblick men något var fel. Detektiven Nix kände nog det direkt, dem små avvikelserna, basbollträdet i Tv’n som hon sköt sönder, främmande glassplitter på golvet som inte matchade något som fanns i lägenheten tidigare, avsaknaden av blod, fimpar & spår efter hallucinogena droger, mängder av spritflaskor trots att dem bara hade 3 flaskor vin den kvällen. Det var ändrat, troligen för att se ut som vilken knarkarkvart som helst.

Snart hade hon hittat bevis, både blodspår och fingeravtryck som dem missat, alla tröjor vi hade fått på St. James hade även en liten sändare inbyggd. Något var på gång men varför & vem?

Telefonen ringde igen, den stod uppe på sin plats Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… ”ja… hallå” svarade jag försiktigt, ”MIDNATT, KAFFE KÄLLAREN” *klick* jag slängde ner luren på bordet.

Bara nån som ringt fel sa jag till dem andra…

Staden som aldrig sover

Staden tar sig nya uttryck när mörkret faller. Det finns ställen dit ljuset aldrig når och i New York finns det fler av dessa än på någon plats. I toppen av skyhöga gnistrande skrapor av stål och glas sitter den egentliga makten och skådar ut över sina domäner, påverkar allt via omärkbara manipulationer. I staden som aldrig sover finns det både oändlig rikedom och oändlig misär, en ständig kamp för mer makt och för överlevnad. I konstgallerierna hänger verk av galna artister, verk som visar verkligheten som den egentligen är när slöjorna fallit och bara det nakna och pulserande kan beskådas. I källarlokaler samlas ynglingar för att spela musik de hört i drömmar, toner som driver åhörare till galenskap och våldshandligar. I gamla nedlagda fabriksbyggnader nere i hamnarna samlas allvarliga män i kostym för att dyrka sina mörka gudar genom blodsoffer. De hemlösa tiggarna lever i ständig skräck för vad som jagar dem om nätterna och besitter stor visdom i sin förvridna galenskap. Sanningssägare spärras in på mentalsjukhus av betong, där de plågas av galna vetenskapsmän på jakt efter källan till vetskap. Nattklubbar drar till sig ensamma som flugor till ett lik, människor på jakt efter tillfällig njutning, ett sätt att driva bort tristessen i en grå och hopplös vardag, spriten och den höga musiken förvandlar världen till något uthärdligt. Gäng driver planlöst genom ödsliga gator i jakt på ett oförsiktigt offer att råna eller mörda medan poliserna ser på. Folk försvinner spårlöst i en stad som denna, ibland för att de görs orätt, ibland för att själva staden slukar dem. New York är ett levande väsen, dess hamnar och kanaler är dess ådror, klubbarna och industrierna är dess hjärta – dolda härskare och gamla bortglömda gudar dess hjärna. Verkligheten i staden är något högst subjektivt och de som försöker skåda sanningen kommer snart att önska att de aldrig fått reda på den.

Mitt i detta hav finner vi fem stycken vilsna själar – fem personer som försöker leva sina liv så bra de kan. Ännu har inte staden slagit sina klor i dem, ännu har inte några frågor hopat sig, inga gåtor som behöver få sin lösning har presenterat sig. De bara lever sina liv tillsammans med de vänner de mödosamt lyckats samla på sig. Vissa är på flykt, andra är sökare. Allt är så normalt det bara kan bli.

Så kommer det inte att förbli. Åh nej… sanna mina ord.