Category — Kult – Döden är bara början

Den gammla kobra telefonen började ringa med sitt gälla ljud, det märktes att den hade några år på nacken, ringsignalen var ojämn och luren var sliten & repig, Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… Jag, Joshua, hade gått bort och plockat upp telefonen ”japp?” det gick knappt att höra vad den andra personen sade, rösten kändes avlägsen, förvrängd på något sätt. Det var uppenbarligen en felringning för ingen här kände någon Kristoffersson som personen som ringde hette.

Joshua såg något roligt i det hela och spelade med, ”Imorgon midnatt? Kaffe källaren? inga problem, jag finns där, självklart! lita på mig.” *klick*

Allt gick så snabbt efter det, sekunden som jag satte telefonen ner mot sitt lilla bord så exploderade fönsterna till vardagsrummet där vi satt, glassplitter regnade över soffan där dem andra satt i lugn & ro. Två människor… nej, två varelser för man kunde väl knappast kalla dem mänskliga, stormade fram i rummet, beväpande med kallt stål, svärd!?

Jag ser med fasan hur en av dem sparkar omkull Mr Stone från sin säck-fåtölj och hugger med svärdet i honom där han ligger försvarslös på golvet, hans vrål är fasansfullt och får mitt blod att isa sig bara jag tänker på det. Miss Chandrawinata hade lite bättre tur och lyckades hoppa undan från den andra angriparen, Casablanca-san hoppade till sina fötter förvånansvärt fort vill jag minnas, mannen hade ingen tanke på sitt eget liv utan gick in i handgemäng med varelsen som jagade Miss Chandrawinata. Själv stog jag som sten, kunde inte röra mig… visste inte vad jag skulle göra. *Om jag bara vore mer som Casablanca*… Först när Dektektiv Nix slet upp sin beretta och skrek något i stil med ”DEM ÄR HÄR!!!, nifårmigaldriglevandedöavskumm,dööööö!” BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG, BANG.

Jag slängde kobran mot en av varelserna och sprang ut ur lägenheten, ner för trappan, ut på gatan,

bort mot telefonkiosken.
Det var mörkt & disigt ute många lampor fungerade inte eller blinkade läskigt
I en av gränderna kunde jag svära att någon morrade åt mig, i ögonvrån tyckte jag mig sett en ung naken pojk som stod på alla fyra och blottade tänderna mot mig, men när jag vände min blick ditåt fanns bara den mörka tomma gränden. Allt kändes konstigt, fel på något sätt… var fanns alla bilar? allt folk? det var midnatt och fredag trots allt.

Jag ringde efter hjälp, polisen! *dem kan man alltid lita på*

Kopplingstonen var även här förvrängd, klickade konstigt*midnatt*, pep & klickade igen, *Kaffe källaren* klick, tillslut kom jag fram. Larmcentralen var inte vidare samarbetsvilliga men sa att dem skulle skicka en bil, eller flera… kanske.

Jag fick stanna i telefon kiosken vars fönster snabbt hade immat igen, fötterna värkta för inga skor hade jag hunnit ta på mig och jag frös, kanske var det chock?

Jag gnuggade bort lite imma från en av rutorna och kikade bort mot huset, allt var tyst, ljuset i lägenheten på tredje våningen var släckt och en gardin hängde ut genom ett av dem krossade fönsterna och fladdrade i den svaga kvällsbrisen. Plötsligt lade jag märke till en man i trenchcoat på andra sidan gatan *hade han stått där hela tiden?* han stog bara där och glodde rakt på mig, läskig typ det där.
Min tidsuppfattning var inget vidare från hela den här incidenten, men polisen kom efter ett tag, dem tvingade mig att lägga mig på marken och sökte igenom mig för vapen. Jag var förtvivlad, dem slösade tid här ute på gatan medans mina vänner ligger i lägenheten & förblöder! Tillslut går dem med på att se närmre på brottsplatsen, när vi kommer fram till huset så ser vi hur Miss Chandrawinata desperat försöker stoppa Mr Stones blödningen, han var verkligen illadäran.

Poliserna intervjuade oss alla tre, ingen brådska trots Mr Stones skador, när turen kommer till stones tittar den ena konstapeln på honom och säger till den andra att han ska kontakta ‘Westmoreland Institute’, di där andra kan vi nog ta till hotell St. James

En av poliserna Schultz satte sig i bilen & började prata i radion, den andra polisen, Gruber som var den som sköt allt snacket hittills gick otåligt upp i huset.

En grå skåpbil kom strax körandes och svängde in framför polisbilen ‘Westmoreland Institute’ stog det på sidan. En äldre herre steg ut ur bilen och växlde några ord med polisen som pekade bort mot Mr Stone.

Den äldre herren bankade på sidan på skåpbilen och tre rejäla karlar steg ur och lyfte upp Mr Stone på en bår.

Jag blev väl lite misstänksam mot hur det hela skötes, jag började ställa frågor, vem var dem, var är den riktiga ambulansen, kan jag får se er legetimation? Men ju fler frågor jag ställde ju mindre svar fick jag, Prof. John Smith, som den äldre herren kallade sig, anklagade mig för att vara hysterisk, snart var jag övermannad, snart var jag drogad, försvarslös… det sista jag hörde var professorns röst, ”bäst vi tar allihop, jag ringer till institutet och ordnar med logi”.

Nästa morgon vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk. Jag mådde illa… spydde, fruktansvärt illa. Vi låg allihop på madrasser utspridda på golvet i ett slitet litet rum. Det stank av spya & kiss, kackerlackor sökte sig längs väggarna och försvann in under madrasserna och in i sprickor i väggen. Dektektiv Nix hade också vaknat, hon stog med ryggen vänd i bara trosor och letade igenom en hög med kläder. Mr Stone, Miss Chandrawinata och Casablanca-san låg fortfarande avtuppade *inga skador, var det hela en dröm*

En efter en vaknade vi, ingen kunde svara på vad som hänt efter det vi steg in i skåp bilen… allt kändes surrealistiskt, overkligt, avlägset.

När vi hade tagit på oss våra kläder… eller var det verkligen våra kläder? sömmarna skavde annorlunda, ett hål i en ficka saknades en fläck hit eller dit, en liten skillnad i färg nyansen. Vi gick ut i genom dörren och kom ut i foajén på hotell Sir James, det såg ut ungefär lika städat som i rummet… En skitig gammal karl stod vid receptionen, ”så ni är vakna? det blir 45$. betala & stick”

Mannen kunde inte, eller ville inte, svara på några frågor utan hotade med att ringa polisen om vi inte betalade & försvann, vilket vi också gjorde.

Det var en bra bit att gå för att komma tillbaks till lägenheten, utanför var allt som vanligt, en smutsig gammal gatusopare höll på att rengöra trottoaren och bilar och folk passerade förbi precis som vanligt. Uppe i lägenheten var allt en enda röra, total kaos i första anblick men något var fel. Detektiven Nix kände nog det direkt, dem små avvikelserna, basbollträdet i Tv’n som hon sköt sönder, främmande glassplitter på golvet som inte matchade något som fanns i lägenheten tidigare, avsaknaden av blod, fimpar & spår efter hallucinogena droger, mängder av spritflaskor trots att dem bara hade 3 flaskor vin den kvällen. Det var ändrat, troligen för att se ut som vilken knarkarkvart som helst.

Snart hade hon hittat bevis, både blodspår och fingeravtryck som dem missat, alla tröjor vi hade fått på St. James hade även en liten sändare inbyggd. Något var på gång men varför & vem?

Telefonen ringde igen, den stod uppe på sin plats Roinggggg ring! RING! roingPing ring ring ri… ”ja… hallå” svarade jag försiktigt, ”MIDNATT, KAFFE KÄLLAREN” *klick* jag slängde ner luren på bordet.

Bara nån som ringt fel sa jag till dem andra…

Staden tar sig nya uttryck när mörkret faller. Det finns ställen dit ljuset aldrig når och i New York finns det fler av dessa än på någon plats. I toppen av skyhöga gnistrande skrapor av stål och glas sitter den egentliga makten och skådar ut över sina domäner, påverkar allt via omärkbara manipulationer. I staden som aldrig sover finns det både oändlig rikedom och oändlig misär, en ständig kamp för mer makt och för överlevnad. I konstgallerierna hänger verk av galna artister, verk som visar verkligheten som den egentligen är när slöjorna fallit och bara det nakna och pulserande kan beskådas. I källarlokaler samlas ynglingar för att spela musik de hört i drömmar, toner som driver åhörare till galenskap och våldshandligar. I gamla nedlagda fabriksbyggnader nere i hamnarna samlas allvarliga män i kostym för att dyrka sina mörka gudar genom blodsoffer. De hemlösa tiggarna lever i ständig skräck för vad som jagar dem om nätterna och besitter stor visdom i sin förvridna galenskap. Sanningssägare spärras in på mentalsjukhus av betong, där de plågas av galna vetenskapsmän på jakt efter källan till vetskap. Nattklubbar drar till sig ensamma som flugor till ett lik, människor på jakt efter tillfällig njutning, ett sätt att driva bort tristessen i en grå och hopplös vardag, spriten och den höga musiken förvandlar världen till något uthärdligt. Gäng driver planlöst genom ödsliga gator i jakt på ett oförsiktigt offer att råna eller mörda medan poliserna ser på. Folk försvinner spårlöst i en stad som denna, ibland för att de görs orätt, ibland för att själva staden slukar dem. New York är ett levande väsen, dess hamnar och kanaler är dess ådror, klubbarna och industrierna är dess hjärta – dolda härskare och gamla bortglömda gudar dess hjärna. Verkligheten i staden är något högst subjektivt och de som försöker skåda sanningen kommer snart att önska att de aldrig fått reda på den.

Mitt i detta hav finner vi fem stycken vilsna själar – fem personer som försöker leva sina liv så bra de kan. Ännu har inte staden slagit sina klor i dem, ännu har inte några frågor hopat sig, inga gåtor som behöver få sin lösning har presenterat sig. De bara lever sina liv tillsammans med de vänner de mödosamt lyckats samla på sig. Vissa är på flykt, andra är sökare. Allt är så normalt det bara kan bli.

Så kommer det inte att förbli. Åh nej… sanna mina ord.