Category — Third Age 1409

….fortsättning direkt där vi slutade sist…

Det fanns egentligen bara ett val; Spring! I den tjocka dimman och mörkret satsade Valandil på att spela ut de två framrusande styrkorna mot varandra, Det sköts pilar mot båda trupperna, och dessa träffade sina mål. Båda orchstyrkorna var övertygade om att fienden fanns framför dem, när hela gänget istället klättrat ned för klipporna invid vägen, och var på så sätt helt utanför den annalkande striden. Valandil sköt iväg ett par pilar till i dem som rusade till anfall, och lyckades fälla ett par av avskummet till. Ljudet då de landade framför deras fötter var krossande blött, ett ljud man blev illamående av. Gruppen beslöt att det var bäst att ge sig av.

Medan striden rasade bakom dem på vägen, ledde Valandil gruppen igenom labyrinten av vassa klippor, och de hamnade till slut vid det gamla gruvlägret där de tidigare kämpat mot dem som tänkt använda tunnlarna till en strategisk fördel.

De drog sig in i grottan orcherna använt till härbärge och ätplats. Alla var rejält trötta, men trots detta gick Minhiriel med på att scouta framåt för att få en överblick av hur många fiender de skulle behöva räkna med. Minhiriel var borta i nästan 2 timmar, och när hon kom tillbaka så hade hon en del att berätta. Hela komplexet verkade övergivet, det hade hon snabbt konstaterat, men det fanns annat där som inte riktigt stämde. Detaljer som tycktes förändras när man inte tittade på dem. Saker som man såg i ögonvrån, men inte om man såg rakt på dem.

Det var dags att bege sig genom underjorden och ta sig upp genom brunnen. Då bestämmer sig plötsligt Jahando och Valandil sig för att underjorden är en dålig idé – de vill möta styrkorna öga mot öga istället! Istället för att följa sina vänner på den inslagna vägen så beger de två sig av på egen hand, och splittringen är ett faktum.

JAHANDO & VALANDIL

De två begav sig av åt nordväst. De höll sig hela tiden långt borta från fienden och tog sig till slut fram till en skärva av ryttarhären. 50 stridströtta män till häst hade dragit sig undan för att hämta andan och regruppera. Jahando, som den karismatiske bonde han är, talade med mannen som hade högst rang bland soldaterna, och övertygade honom om en djärv plan att förgöra fienden medelst ett spränganfall vid den västra sidan av Karach In Tirith. På den sidan hade orcherna ett läger där de sårade samlades för att antingen bli piskade för att de var lata, eller avlivade av sitt befäl för att de simulerade. Hästar gavs till både Valandil och Jahando men innan de satte planen i rullning så skulle Valandil scouta lite framåt så att de inte råkade på några överraskningar. Han skulle även agera avledande manöver genom att beskjuta orcherna från säkert avstånd i mörkret (inte för att mörker påverkar orcher nämnvärt då de ser mycket bra i det, i motsats till Valandil, men så funkar människans psyke). När Valandil tagit sig fram till en utmärkt plats, som till råga på allt låg perfekt i vindrikningen så att orcherna inte skulle få vittring på honom, så såg han något som varit honom fördolt. Bortom lägret hade ännu ett läger upprättats, och där fanns det inga sårade utan var en samling på åtminstone 40 tungt beväpnade och bepansrade bergsorcher. Där fanns även en riktigt stor och obehaglig orch som var herre över en lika stor och behaglig warg. Vargodjuret ryckte och slet i sina kedjor, men ingen tog någon vidare notis om saken, men höll sig på behörigt avstånd från den. Bara ledarorchen vågade sitta i närheten av den. Valandil tänkte snabbt och räknade ut att om han inte gjorde något radikalt åt saken så skulle dessa fienderna snabbt göra mos av den lilla ryttartruppen när de stormade lägret. Han skulle kunna skicka iväg en av sina brölpilar, men detta skulle röja honom så han avfärdade idén snabbt. Valandil la en pil på strängen och tog sikte på Ledaren, släppte iväg och träffade perfekt i orchens rustning. Innan någon hade hunnit reagera så la han en ny pil på strängen och larmade iväg den något hårdare. Denna träffade kött och en högst irriterad orchledare brölade order till sina undersåtar som snabbt kom på fötter och spred ut sig kring lägret, likt en svartsvulstig maskros av ruttnande infekterad biff (jag vet, mycket poetiskt – men det var faktiskt så de hade tränat in det att se ut som). Valandil släppte iväg ännu en pil, denna gången i wargen som blev mäkta sur av denna behandling och började rycka och slita i sina kedjor. Detta var något Valle hade räknat med, så han vräkte iväg en till och detta gjorde susen då wargen lyckades slita sig från sina fjättrar. Den började slita sönder allt som kom i dess väg. ”Gött!” tänkte Valandil, men då dök det upp 3 obehagliga svartnyllen precis framför honom. ”Attans!” tänkte han då och la in en växel till. Han gjorde en Legolas och använde sin båge i närstrid, vevade igång sin trägatling och pepprade orchhalsar på löpande band. Två föll direkt och den tredje när den just skulle till att snagga Valle. ”Sweet!” tänkte Valandil, och ett brett leende hotade att klyva hans ansikte i två delar (lyckligtvis hade hans nacke ett och annat att säga om den saken. Striden blev kort med brutal. Mungiporna kröp allt närmare, bara centimetrar från att mötas på baksidan. De slet sig obarmhärtigt framåt i sin heta längtan att mötas. Ryggraden gjorde då något som var ganska ovanligt för ryggrader att göra – den röt till på skarpen och skrämde iväg giporna till sin rätta plats på framsidan av huvudet. Valandil var lyckligt ovetande om det hela, men skulle komma att ha en konstig värk i nacken och en egendomlig ryckning i mungiporna under en tid framöver.)

Under tiden Valandil sköt som en galning så manade Jahando på soldaterna till anfall. Rusningen tog orcherna bokstavligen på sängen och striden blev inledningsvis ensdig. Orcher föll i drivor, men dessa odjur ger sig inte så lätt, och snart stod det och vägde jämt. Valandil och Wargen rockade loss och skapade kaos samtidigt som ryttarna högg och högg och högg och höggs. Valandil såg att någon stod uppe på muren och viftade frenetiskt med en röd flagga. Han hade sett det en stund nu, men ignorerade detta då det fanns betydligt mer pressande saker att ta hand om – som t.ex. att undvika att bli spetsad på orchernas giftdrypande spjut och sablar. Orcherna slogs som om det gällde livet, vilket det ju ärligt talat också gjorde, och många soldater föll för deras utsinne. Både Valandil och Jahando fick många sår men deras skicklighet höll den vid liv – detta skulle dock inte gå så mycket länge till om det inte hände ett mirakel….

Då hände ett mirakel.

Ett otroligt starkt ljussken strålade ut från en uppenbarelse uppe på muren. Mäktiga ord dånade från en mansstämma och flera orcher fattade eld och blev till aska framför ögonen på soldaterna. Fienderna stelnade till och uppgav skrämda skrik medan de flydde så snabbt de kunde norrut mot den klippiga labyrinten. ännu fler ljusstrålar slog ner och dödade den vildsinta wargen. De soldater som fortfarande satt till häst rusade efter dem få långt de kunde, och fällde många. Jahando höll tillbaka mannarna då det skulle bli alltför svårt att förfölja dem där inne, och många av soldaterna var i behov av vård. Det blev ett lyckligt återseende mellan Valandil och Jahando, båda lyckliga att de fortfarande kunde stå på benen. När de såg upp på murarna så var den ljusstrålande uppenbarelsen borta. ”Var detta ett verk av Gudarna?” frågade de sig tyst. Jahando såg nu den böljande röda fanan och förstod….. Han tog Valandil i armen och de två begav sig uppför muren med hjälp av orchernas stegar.

ANGFíR, WILVAHIR & MINHIRIEL

Så snart Valandil och Jahando hade givit sig av så tog de sig genom underjorden. Minhiriel kunde inte släppa tanken på att något inte stod helt rätt till med väggarna i gångarna. Hon fick de andra att försöka snegla och plira på väggarna, det ritades tecken som hon förväntade sig skulle avslöja hemligheten. När Angfír och Wilvahir tröttat ut sina muskler kring ögonen till den grad att påsar börjat bildas, så var det definitivt slut-glanat, plirat, smygtittat och sneglat för deras del. Med viss motsträvighet lät sig Minhiriel övertalas att sätta fart och slutligen ledde Wilvahir gruppen genom grottorna.
De kom fram till stället där berget rasat in och avstängt vägen. ”Bra jobbat” tänkte Wilvahir för sig själv. Här skulle ingen kunna ta sig igenom. Lika bra att försöka finna en annan väg. Wilvahir Grottvetare sökte sig till en sidotunnel där han kunde höra vatten på andra sidan av ett ras. De lastade bort stenar så att det skulle gå att ta sig igenom, och de fann mycket riktigt den undejordiska floden här bakom väggen. Efter lite lodande så fann de att det skulle kunna gå att vada lite försiktigt, viktigt med tanke på hur tungt lastad Anfír var vid detta laget, bärandes inte bara Grorgs huvud i en säck, utan också halvtrollets stora och mäktiga yxa. De fick simma så gott det gick vissa bitar, och Wilvahirs stav lyste vägen under vattnet för att skrämma bort eventuella närgångna ålar. När de kom ut i den underjordiska sjön vid den övergivna sovplatsen fick de en smärre chock. En stor mängd grottvampyrer hade tagit taket till sin sovplats och när Wilvahir reste sin stav för att se vad det var som befann sig i taket så fick djuren panik och angrep med tänder och klor. Gruppen kastade sig ner under vatten och höll sig där tills det var säkert att komma upp till ytan. Frusna tog de sig upp på avsatsen och vadade sista biten bort till brunnen, som naturligtvis var rejält förbommad mindes de nu. De låg ett tjock och tungt lock av trä över hela öppningen. Minhiriel och Angfír tittade memande på det och sedan på Wilvahir, vars axlar sjönk en aning och en suck letade sig fram mellan hans välformade läppar medan han lyfte sin stav och de andra snabbt satte sig i säkerhet.
Wilvahir visste vad de andra inte vill veta. Att denna formel hade sådan styrka att den skulle kunna rämna en stark mur, vad skulle den göra med ett trälock eller tunna brunnsväggar? Han ryckte på axlarna och uttalade de hemliga orden.

SHATTRA-BOOOM!

Ett storm av träflisor regnade ner i brunnsvattnet, men inte enbart trä kom regnande utan även en främmande man. Mannen landade framför fötterna på Wilvahir men tog sig snabbt upp på fötter och hade en kniv i handen som han viftade med hotfullt. Anledningen till att de ej helt sonika högg ner skrället var att de inte fick intrycket att detta var en fiende, utan bara en mycket sliten och chockad man.
Mannen gläste och morrade något ohörbart bakom en bred nordvästkustdialekt. -”Slurr gläfs snarr?! Vem är ööööööhhhhhh…. Chain of command…….vilka?” Ingen förstod något men svarade med sina namn, oförsiktiga som de är. även mannen verkade vilja berätta sitt namn, men då han fick fram det så hade de tappat allt intresse för denna simple Tirador och började sin uppstigning. Väl uppe i tornet såg de förödelsen orcherna orsakat. Döda och sårade låg utspridda, hus stod i lågor, soldater trötta intill döden höll murarna. även de yngsta barnen, de som fortfarande var vid liv, hjälpte till genom att kasta små stenar mot den svarta fienden nedanför muren, ett tilltag som besvarades med pilskurar som avslutade många av de yngstas uppväxt innan de ens fått uppleva sin första kärleksfulla kyss och omfamning av en annan kvinna eller man. Vreden inom Angfír kokade, Wilvahir kunde inte tro på allt det onda som hänt, och Minhiriel Ishjärta dolde helt kort sitt ansikte i sina händer och längtade tillbaka till den obekymmersamma tiden då alla hade kallat henne Lalainirath som betyder Behagfullt Skratt. När hon såg dessa unga dö smärtsamt trodde hon att hon aldrig skulle varken skratta eller gråta någonsin igen.

Här accelererar historien rejält då tiden för länge sedan har gått ut. Klockan är ett på natten och jag har ju ett viktigt jobb att sköta i morgon, för att inte tala om en RPG session med denna glada grupp galningar

De försökte tala med den som hade befälet och sökte därmed upp riddare Hurin då det ryktades att Kapten Amaron fallit i första anfallet mot tornet. De fann Hurin mycket svårt sårad och yrandes. Han vårdades av Fordelins fru. De fick inget vettigt ur honom och sökte istället upp riddare Eärnar III på muren. På vägen dit gick de en sväng inom stora salen och skar ner en stor röd flagga. Ingen protesterade. ännu på vägen tog de en runda upp om biblioteket, såg att det mesta var förstört men tog med sig en mycket gammal magisk bok skriven av alver. Angfir gick till övre skattkammaren men fann den totalförstörd. Endast ett par stövlar med egendomligt utseende fanns kvar att plocka, så det gjorde han. Sedan gick de vidare till Eärnar III, men inte innan de stannade till vid calmarins rum, öppnade kistan vid fotändan och tog båge, 3 pilar och ett svärd därifrån. I den nyanlände killens ögon såg det ut som om de bodde där då de kunde komma och gå som de ville. Anfír hade tidigare studerat alla vapnen på väggarna och plockade nu de två svärd som hade störst potential. Till den nya killen gav han ett spjut att träda flaggan på, men han vägrade att ta emot det. Vi kan lugnt säga att denne person verkade mer och mer som en börda för våra vänner. Eärnar III höll fortfarande stånd mot orchernas krigsmaskiner, men det skulle inte dröja länge nu och orcherna försökte använda murbräckan igen. Dörren skulle tåla högsta två smällar till, sedan skulle fienden välla in och allt skulle vara över. Endast 20 stridsföra mannar återstod. Några sprang och hämtade lite material på övningsfältet, rep, stänger och annat som kunde komma till nytta.

Wilvahir såg när murbräckan slog in i dörren med fruktansvärd kraft och insåg sanningen i Eärnars ord, dörren skulle inte tåla en smäll till. När orcherna tog ny sats stod de på träbron. Wilvahir reste sin stav och sköt iväg sådan kraft att bron gav vika och kastade orcherna ner i den 5 meter djupa fåran. De övriga fienderna flydde inför denna kraftdemonstration. Wilvahir tänkte ”Nu har jag skrivit i eldskrift på himlen: Wilvahir är här!” ”Nu vet alla…..och det är vanligtvis inget bra….”

I just detta ögonblick ställde sig flera soldater upp och pekade samtidigt som de skrek ”Solen kommer! Solen Stiger!! Vi är Räddade!!” Men det var inte solen, tänkte Wilvahir. Jojo, nog för att tingesten var het som drakeld, men ljus sprider den inte. Jag har lyckats påkalla uppmärksamhet av Maroc, den urgamla Balrogdemonen från Angbands hålor. Ljuset färdades upp på himlen och hitåt mycket snabbt. Den reste sig från Gråskogen. All glädje förbyttes i fasansfull terror ju närmare fienden gjord av skuggor och damm flög allt närmare. När den var här inom någon minut skulle allt vara över och alla ligga brinnande.

Och här tar alltså tiden slut igen. Jag kan tydligen inte fatta mig kort, så jag får fortsätta efter nästa spelning. Sorry all som väntat på hela historien…

Detta är egentligen ingen bloggentry. Denna finns här bara för att jag lovat alla mina spelare att det vid detta laget skulle finnas en bra redogörelse för allt det som hänt sista tiden, och att jag lovade att skriva ihop den tills ikväll.

Detta har inte hänt. Det har varit Valentines Day och jag har därför varit helt uppslukad av rosor, hjärtan, middag och bio till den grad att Midgårda äventyr, orcher, brinnande torn och ond bråd död helt spolades bort från mina hjärnvindlingar.

Så jag ber ödmjukast om ursäkt för fördröjningen. Det kommer alltså att ta en dag till, men jag kan nästan garantera att alla får sina 15 sekunder i rampljuset denna gången.

Peace, Love & Understanding

Så var det dags att berätta fortsättningen på de fem vännernas äventyr….igen. Jag har nämligen redan

skrivit allt detta en gång tidigare, men då jag lyckades bli av med all texten när något gick fel på serversidan, och Firefox inte sparade min text i någon cache, så återberättar jag historien i betydligt kortare ordalag än den egentligen förtjänar. Så är det med teknik ibland. Litar man på den allt för mycket så kommer man ofrånkomligen att bli förrådd, förr eller senare.
Nu, utan omsvep, här kommer episoden jag valt att kalla ”Klämd mellan två stora klämmiga saker”

När vi lämnade gruppen sist så måste flera av er örnögda läsare ha märkt att både Valandil och Minhiriel var frånvarande från hela klabbet. Varför?, undrar ni säkert med återhållsamhet.
De försvann så plötsligt där på vägen, bara minuterna innan det stora bakhållet slog sina käftar kring ryttarhären. Var det så att Minhiriel hittade en speciellt ståtlig soldat som hon ville ”scouta terrängen” med, och behövde Valandil lite ”tid för sig själv” där i ödemarken? Kan det ha varit så att Valle blev så trött på allt att han fick en brytning, letade upp en lämplig kvist och täljde sig en bröl-pil till? Hade Minhiriel en dålig dag och bestämde sig för att ”vara svår och otillgänglig” när det visade sig vara dags för lite farligt scoutande i nattmörkret?

Nej du, om du tror det så är du helt ute och paddlar i Raurosfallen. Saken var att de helt enkelt var lite oroliga i sinnet, saktade in och lät sig hamna långt bak i ledet för att hålla kolla bakåt. När så väl anfallet kom så fick de slåss hårdare än de någonsin gjort för att klara livhanken. De båda drog på sig både ett och två nya ärr på kuppen. När väl den siste Wargen blivit avlivad och mängder av soldater låg antingen sårade eller döda, och återstoden av hären snabbt dragit vidare mot Karach In Tirith, så följde de så snabbt de kunde efter. När de hann upp styrkan så var striden i full gång. ännu en gång fick de slåss för det som var riktigt och sant. De slogs med biltande hjärtan, hästarna sprang på taniga ben. För de visste det var sant, det som Kaptenen hade sagt, att fanns det liv är det aldrig försent.

Da-Da-Dumm.

Efter att länge ha befunnit sig mitt i vansinnet, bland mörkets stinkande horder, döende hästar och soldater, riskerandes sitt eget liv i kampen för ljuset, så fick de se sina vänner, Angfír, Jahando och Wilvahir, när de slogs mot Grorg, orchernas härförare. De kastade sig av sina hästar och började slå sig igenom fienden. Valandil lät sin trä-gatling tala och orcherna föll i drivor. Minhiriel dansade som en vild furie genom fiendemuren, lämnandes en korridor av darrande mörkt kött bakom sig. När de kämpat ner den siste orchen i sin närhet gjorde Valandils djupa sår sig påminda. Då de förlorat viktiga vapen i striden var det lika bra att försöka ta igen sig en smula, så Minhiriel stöttade Valandil så gott hon kunde medan hon letade upp en väl dold klippskreva de kunde gömma sig i. Väl där gav hon Valandil det sista vattnet de hade medan hon själv tog sig en styrketår av sin älskade Boutaille.
Medan Valandil vilade höll hon utkik mot sina vänners håll och fick beskåda när Jahando tog ett väldigt språng upp på den mäktige Grorgs rygg, och spetsade halvtrollet i nacken med ett svärd. Trött som hon var gav hon sig ej till känna förrän hon agerat åskådare till hur de kapade Grorgs huvud och högra hand, samt att Angfír gick in en vända i härförarens tält och kom ut tomhänt.

Vad som utspelade sig i tältet var detta; Angfír letade efter loot, hittade inget men när han var på väg ut så fick han syn på en pappersrulle som stack ut under Grorgs madrass. Han höll på att svälja sin tunga när han läste vad det var; en efterlysning på Grorgs huvud värd 250 guldstycken….utfärdat i Arnor. ”Hmmm” – tänkte Angfír. ”Arnor ligger en bit norrut” tänkte han sen. Han avslutade sin tankeserie med ”Kunde ju bli en intressant resa…”

Här vill jag hoppa in med lite kommentarer på dessa tankar.

1. ”Hmmm” är platsen Angfír borde avstannat sin cerebrala övning vid, medan han smulade sönder pappret han just funnit, och sedan idisslat det till en grå massa passnade att täta väggsprickor med.

2. ”En bit norrut” är en mild omskrivning av verkligheten. 100 mil och mer i riktning mot fiendens land, genom länder som redan fallit mot fienden eller frivilligt gått med i bästa fall. Angfírs nuvarande position, i relation till destinationen, skulle kunna anses vara en trevlig dag på stranden i motsats till en rotfyllning utan bedövning, vilket är just vad han är på väg till om han försöker ta sig 100 mil norrut. Och just ”Norrut” måste nog under omständigheterna anses vara det absolut minst eftertraktade vädersträck att färdas i dessa tider. Folk har en tendens att vilja välja, ja precis vilket vädersträck som helst utom norrut, då det förutom att man väntas råka ut för ond bråd död, också tenderar att vara kallt, kargt och öde åt det hållet.

3. ”Intressant” är inte ordet. Vet inte riktigt vad ordet är, men ”intressant” är inte rätt. ”Bindgalet” kanske?

Slut på mina iakttagelser.

Minhiriel vinkade till, alla kom springandes. När Wilvahir såg Valandil skakade han lite omärkligt på huvudet och gick till verket med att lappa ihop människospillran. Han fick ta till all sin skicklighet då den påtagliga bristen på både renhet, ljus och vatten gjorde jobbet mycket svårt. Han lindade Valandil hårt för att såren inte skulle gå upp om han satte sig till häst. Wilvahir gav Valandil det sista av den smärtstillande drycken och suckade lite för sig själv. Nu hade han tömt sitt förråd av läkemedel, och skulle någon lindas var det nog bäst att de hade med sig en ren tygtrasa han kunde använda. I det närmaste skulle det alltså inte bli så mycket helande gjort, bara dödande. Han kunde inte riktigt förlika sig med den tanken.

Flickan gav sig av för att söka upp de förlorade vapnen, och mot alla odds så fann hon dem också. Under tiden så höll de övriga rådslag om vad som borde hända härnäst. Inte helt överraskande, eller jo förresten, så vill Jahando genast ge sig in i striden igen. Han menade att det inte fanns tid till vila så länge en enda av dessa mörkrets avskräde fortfarande andades Midgårda luft. De övriga var inte heltända på idén, utan ville definitivt undsätta gamlingarna de lämnat vid Flintabron som en första handling. Och så fick det också bli.

Gänget skrapade fram lite hästar och tog sig till brofästet som de fann inte bara vara övergivet utan också delvis brinnande. De fann tecken på att orcher hade tagit sig denna vägen nyligen, att det pågått strider, och att det nu var helt övergivet. Det enda de kunde finna var några döda orcher och spår efter att någon blödande fallit över bron. De slöt sig till att gamlingarna troligen befunnit sig i det tornet som nu var övertänt, och att det inte fanns så mycket för dem att göra här. Dags att bege sig tillbaka mot Karach In Tirith, en resa längs vägen på 6 km.

Nu började gerillataktikern hos Valandil att vakna. Locka några orcher närmare och skjut sedan dem fulla av pilar, locka fler osv. De slogs och sköt för att komma närmare fästets portar, men det visade sig istället att de efter en lång stunds stridande istället blivit tillbakatryckta på vägen. De hade nu en hög klippvägg till höger och en mycket djup ravin till vänster. Angfír blev illa till mods och red tillbaka mot Flintabron för att se till att de orcher som en gång färdats åt ena hållet inte bestämde sig för att komma tillbaka.

Naturligtvis kom de tillbaka, 100 man starka och tungt beväpnade. Så snart Angfír sett dem red han sporrsträck (utan sporrar då alltså, för sånt vill de inte hålla på med i Midgård), han red alltså sträck (vilket låter ganska korkat när man tänker efter, Sporrar & Sträck hör ihop och klarar sig inte var för sig visar det sig), Angfír så snabbt hästen ville bära honom, vilket inte var så värst snabbt då den var högst tveksam till allt det här med långa spjut, tryckande mörker, orchernas hästätningstävlingar och kånkandes på tunga ryttare belamrade med vassa saker som stack den i sidorna i tid och otid, för att inte tala om dessa stinkande saker de hade med sig i stora säckar. Nä, tacka vet jag en grön äng med vackra blommor att mumsa i sig, och ett och annat sto att fördriva kvällarna med. Men trots alla dessa privata hästtankar så tog den Angfír tillbaka till sina vänner som nu var ganska hårt tillbakatryckta och ansatta av bågskyttar. En mängd orcher bara väntade på att få order om anfall framåt så snart pilarna slutat hagla. Och nu kom Angfír och sa att det kommer att bli en stormning från andra hållet också. Klämda mellan två orchhorder var goda råd dyra. Att stanna och slåss innebar troligen en säker död för dem alla. Att fly innebar att kasta sig nerför ett 50 meter högt stup, ner i vatten 1 meter djupt i bottnen. Inga bra alternativ det här ansåg de alla.

Men vad gör man? Jo, vi…..

Och här slutar vi för idag. Tiden går, jobb i morgon, men jag lovar att avsluta detta innan det är dags för nästa spelomgång. Nästa del innehåller en del dåliga beslut, vild strid, dungeoncrawl, en heroisk undsättning av civila, och ett majestätiskt magiskt fyrverkeri av rang. Keep Tuned to This Blogg!

Då de var framme och talade med Kaptenen under större delen av resan så lärde de känna, och tycka om, honom. De delade med sig av sina erfarenheter i området, och som ett resultat av detta blev de tilldelade en liten grupp spejare för att undersöka terrängen nere vid skogen. Valandil och Minhiriel var mystiskt försvunna…..igen…..på precis samma rastställe de försvann från sist. Vad märkligt, tänkte de kvarvarande, och så illavarslande. Wilvahir, som varande den rationelle av dem, enligt honom själv alltså, så behövde deras lilla men växande grupp en verklig spejare som samtidigt hade lite kraft i nyporna. Men vart skulle man finna en sådan? I Tharbad hade det funnits människor av den kalibern drivandes nere i hamnen. Firian själv kände t.o.m. en del personer som faktiskt skulle passa perfekt, trodde Wilvahir. Han behöll tankarna för sig själv dock, medan de alla steg ner från sina hästar och begav sig så tyst de kunde nerför den nästan kilometerlånga sluttningen fram till den egendomliga skogen där mycket lokal åska grillat en häst ej alls för så länge sedan. De ansåg inte själv att de var det optimala valet för uppdraget, men hade inte råg i ryggen att säga ifrån om detta.
Ovanför dimman återspeglades månljuset och badade allas ansikten i ett spöklikt sken. När de kom ner under själva dimtäcket så var ljuset i stort helt borta. De rörde sig så tyst och försiktigt de kunde, kanske för tyst och försiktigt.. Wilvahir stötte på spår efter stora hund djur, och spillning från orcher. Wargryttare!! Han hann knappt tänka tanken förrän de rörde morranden och snabba rörelser precis utanför sitt synfält. De bedömde rörelserna vara målinriktade mot vägen.
Jahando och Angfir tog varsin spejare med sig och sprang åt varsitt håll. När de hade räknat till 10 så började de väsnas så mycket som var möjligt.Listen fungerade och 3 Wargryttare stormade mot Jahando, och sex!! mot Angfir. Wilvahirs beslutsångest höll på att bli en katastrof wargryttarna anföll både Jahandos och Angfirs grupp. Wilvahir kunde inte bestämma sig, men beslöt att bege sig till Jahando, Varför får vi nog aldrig reda på.
Gruppem slogs och dödade för allt vad tygen höll. Angfir i strid är rena monstret då har använde sig av sina Warg-bane tekniker och dödade en av dem med ett enda hugg, och samtidigt satte skräck i de övriga 5, som istället angrepp spejaren. Han hade inte en chans utan blev sliten i stycken levande.

Efter en lång men lyckad strid helade Wilvahir kämparna så gott han kunde. AngfIr var väl inga årpblem, men Jahando hade dragit på sig elakartade sår som behövde Wilvagirs allra skickligaste utförande för att han inte skulle få leva med men och smärta resten av sitt liv. Han brilljerade i sitt yrke som vanligt.

Men striden var inte över på länge än. Wargryttarna hade legat i bakhåll från båda sidor och kampen var till en början ojämn, då ryttarhärens riddjur råkade i panik när de kände doften och hörde Wargarna. Människorna föll i drivor, men när det blivit ordning i de bakre leden så kunde de rulla upp flankerna och till slut kross den återstående delen av fienderna. En del Wargryttare, inklusive dess ledare, flydde Norrut, mot Karach in Tirith.

Wilvahir helade så många han kunde medan hären gjorde sig redo att snabbt ta sig sista biten till fästet, en knapp timmes ritt härifrån. När det var dags, lämnade han resten av arbetet till de två helare armén höll sig med, och satte sig upp på sin höst, red ikapp sina vänner, och bad en stilla böd till Valar att de skulle överleva denna natten.

När de fick se Fyrtornet så såg de att fästet brann, men att murarna fortfarande hölls. Ryttarna var underbemannade 2 mot 1, men när 600 ryttare stormade fram med ett vrål, bröts orchernas moral och de började fly besinningslöst åt alla håll. Många valde att fly längs vägen norrut, vägen som leder till Flintabron där det finns fem åldringar som håller brofästet, och som i så fall inte ätit ordenteligt på flera dagar nu. Jahando samlade en stor grupp ryttare kring sig och vrålade:

”Vem följer med Mig?! Mot ära och stordåd, att krossa mörkrets hantlangare. Död vi sprider men ära vi skördar. Orcher ska brinna på bål och röken ska synas till Angmars mörkaste fästen! Vem är med mig?!”

Mannarna eldades upp av detta tal, och det var Jahando, Angfir och Wilvahir tillsammans med 50 avsuttna ryttare som nu stormade ner för klipporna norr om fästet i syfte att nedkämpa härens ledare Grorg Halvtrollet. Men dessa orcherna var inga vanliga skräporcher. Dessa var tränade av Grorg själv, och Västerns Män led större förluster än vad var beräknat. Efter en vild och lång batalj stod bara Angfir, Wilvahir och Jahando kvar på benen, tillsammans med 11 elitorcher och Grorg själv, innuti hans läger.
orcherna, elit eller ej, var ingen match direkt mot de tre, även om en del skador utdelades till dem alla. Det var Grorg som skulle visa sig vara det värsta de någonsin mött.
Grorgs överlägsna snabbhet och styrka höll på att vinna striden, men i de mest avgörande ögonblicken, när allt såg förlorat ut, så lyckades Angfír få upp sitt svärd emellan kropparna och den svarta eggen på Grorgs mäktiga tvåhands dubbeleggade yxa. Angfír kommer att få betala ett pris för all hjälp han fick av högre makter denna natt. Han lovade sig själv att om han lyckades överleva så skulle han färdas till det bästa templet och sedan stanna där en vecka i meditation.
De lyckades såra Grorg allvarligt, men han flydde inte utan bestämde sig för att stiden skulle bli till döds. När slutet för monstret började närma sig slet Jahando fram Tharbads Svärd, gjorde en akrobatisk manöver så att han hamnade på det stora halvtrollets rygg, och där gav han fienden en soldats död, genom att sticka det i nacken med svärdet.
Trollet segade ner på knä, för att sedan falla framåt helt livlös.

De hade slagit den mörka arméns överbefälhavare, och sin hittills värste fiende alla kategorier. De var mycket stridströtta, men när de vände blicken tillbaka till Karach in Tirith så såg de att det skulle dröja innan de fick en möjlighet till vila. Många fiender återstod, och de skulle inte glömma bort dem som flydde mot flintabron.

Angfír skar huvudet av Grorg och la det i en lootsäck och hängde det över axeln som vid detta laget värkte av ansträngningarna. Sedan tog de ett djupt andetag för att fokusera sig på uppgiften.

De satte genast av mot…..

Ja, vart? Här slutade vi spelomgångnen – så avslutningen i sagan om Karach-In-Tirith får sin upplösning nästa gång. Tack för att ni läste detta.

Detta blir en helt snabb notering…..

Hjältarna somnade till slut efter överläggningar om hur de skulle gå tillväga. Buden var många. Skulle de stanna i staden tills gryningen, eller ge sig av i skydd av mörkret? Eller rent utav stanna permanent i Tharbad?

När de så slutligen gav sig av, klockan 3 på morgonen, så var det med vissheten att de givit både instruktioner och pengar till deras skyddslingar. De unga fiskarsönerna skulle hålla sig innomhus för att inte råka i problem i staden och smederna skulle rusta upp smedjan med dess bostäder.

Stormen hade bedarrat en aning när de kom utanför murarna. De kunde se förödelsen vinden hade ställt till med i kåkstaden som fungerat som tusentals flyktingars hem. De kände sig maktlösa inför detta då det inte fanns så mycket de skulle kunna göra för att hjälpa dem just nu.
De skulle bege sig norrut, till den gamla övergivna gruvan, och stanna där innomhus tills lite efter gryningen då de tänkte ansluta sig till armén. Jahando ville hellre att de skulle färdas direkt österut, till storbonden Tig’s ställe.
En majoritet bestämde att det fick bli norrut, och så var det med det.

Färden till gruvan var mödosam. Kläderna piskade dem i ansiktet i den starka medvinden. De fick ducka för förbi-brölandes kringblåsande tamboskap, och en och annan bondgård. Ja, det var en storm att beskåda…..eller kanske jag överdriver. Men nog var det kuling alltid

De tog sig till gruvan på ett par timmar, men väl där så ville Angfír dra med Wilvahir ner i grottorna och det urgamla mystiska rummet de fann för evigheter sedan (ja, nästan en hel månad i Midgård, men nästan ett halvår i verklig tid). Som vanligt så fann Wilvahir när de väl var under mark, att han kände sig betydligt mer hemma där än kanske någonsin i skogen. Det var något speciellt med hårdheten, skrovligheten i väggar och tak, fukten och möglet. Dofterna. Känslan av att ha miljontals ton sten och jord med början bara några centimeter ovanför huvudet. Känslan av att kunna bli levande begravd, eller totalt krossad till döds av nedrasande sten, eller varför inte instängd i underjorden och långsamt kvävd, eller ihjälgnagd av grottråttor, eller……. Ja, ni förstår säkert precis hur han menar.

Hur som helst, de tog sig till det stora rummet med den enorma, kolsvarta, statyn av en naken varelse, till hälften människa och till hälften varg. Wilvahir bedömde den vara gjord av obsidian, med ögon av en sten som han berättade var röd laen, mycket sällsynt. Att de var egendomligt lysande var något som var avgjort konstigt. De undersökte rummet och konstaterade att av rummets tre dörrar var två av em av en sort som inte svänger upp utan lyfts av någon anordning. Hela tiden kunde de höra ljudet av antingen rasande småsten, porlande vatten, tusentals kackerlackor, eller kanske spindelben, från andra sidan dörrarna. Då de hade striden med jättespindeln i gott minne, och annars blev påmind av den då det brända exo-skelettet låg framför den stora eldstaden, så var det inte sådär jättebegeistrade att kasta sig mot dessa dörrarna just nu. De fokuserade på den stora dubbeldörren av trä istället. Här hade de något de skulle kunna hantera, eller…?
Wilvahir undersökte de urgamla sniderierna i träet och fann dem vara för arkaiska för honom att tyda. Troligtvis handlade de om vem som hade tillverkat dörrarna och hur man skulle bära sig åt för att öppna dem. Alternativt kunde det handla om en fruktansvärd förbannelse, eller varför inte en beskrivning på vad rummet bakom den användes till. Han var inte säker. Dörrarna såg ut att vara så angripna av ålderssvaghet att de skulle bli till damm om man rörde dem.
Dock var en av dem, ingen minns längre vem, mycket skarpögd och såg att den där obehagliga statyn var placerad i andra änden av rummet, och att den såg ut att stirra stint på dörren. Inte nog med det, men hade inte själva ytan på dess kropp blivit en aning mindre blank, såg mer, ja vad ska man säga, smidig och levande ut? Och var inte skenet från dess ögon lite starkare? Och var det egentligen inte dags att mata hästarna nu? Jo, det var det! De lämnade underjorden snabbt.

I korthet så vilade de en aning, Wilvahir fjärrskådade mot Tharbad och fann armén samlad och på väg norrut.

(och nu måste jag verkligen dra ihop handlingen då det snart är dags att sussa så att jag kan vara pigg och gla’ tills vi lirar igen imorgon direkt efter jobb)

När Wilvahir stirrade ner på den blanka vattenytan i tunnan, som förhäxad, så blev Jahando mycket orolig. Han kastade sig över honom, ruskade honom till sans, och kollade efter feber. Wilvahir undrade vad som var på gång, och om Jahando mådde så bra egentligen. Efter detta lilla missförstånd gav de sig iväg igen för att möta armén. De baxade ut sina hästar från det som en gång varit samlingsrummet i gruvarbetarnas hus, och red iväg för att vänta.
Väntan blev inte så lång, ty ryttarhären dök snart upp i regnet. Våra hjältar gled in i ledet mot slutet.

Efter någon timmes ritt, till middags, så gjorde hären halt och satte upp provisoriska läger, lagade mat och passade på att sova innan den långa kvällsritten. Jahando, Angfír, Wilvahir, Valandil och Minhiriel anslöt sig till kaptenernas läger och åt tillsammans med dem. Valandil berättade om den flygande besten han sett, och till en början avfärdade Kaptenen det hela som feberdrömmar och amsagor, men efterhand som historien blev mer detaljerad, och de andra föll in i den, så började Kaptenen nästan misströsta över de omöjliga odds de hade emot sig.
3000 orcher, eventuella vargryttare, Grorg, en väckt Balrog, och nu på toppen en livs levande drake från mörkrets djupaste hålor. Han var modfälld men repade sig snabbt och sa att oavsett om Karach In Tirith har fallit, och även om det finns oövervinnerliga mytologiska odjur emot dem, om så Den Svarte han själv stod på slagfältet, så skulle denna hären slåss till sista man för det som var rätt.
Våra hjältar mumlade med ohörbart nästan.. – ”visst…..jepp…jodå…såklart…lita på oss…visssst!” De åt och vilade lite till. Wilvahir tryckte ner åtminstone 4 kaniner innan han var nöjd, och sedan började ritten igen. Snabbt skulle det ridas då planen var att nå Karach in Tirith i gryningen nästa dag, eller straxt därefter.

Under tiden hade vinden mojnat till en nästan stilla bris och regnet hade upphört. Efter stormen var omgivningarna förändrade, med stora vattensamlingar där inga tidigare fanns, och omkullvälta träd. Det höga gräset som täckt slätten låg nu kuvat i egendomliga mönster längs marken, och när vinden dog ut helt blev världen onaturligt tyst.

Hären avverkade snabbt mil efter mil med bara korta raster för man och häst. De drack en frisk men sötaktig bryggd som gav både värme och mycket energi och tillät den som drack att prestera vida mer än den skulle klarat i vanliga fall. Detta, insåg Wilvahir och Valandil, var en version av alvernas Miruvor. Vem som tillverkat den var omöjligt att sia om då denna dryck alltid tillreds av alver, och det fanns inte en alv i sikte.

I skymningen reste sig en kraftigare dimma än vanligt då det hade blivit varmt under dagen, men när solen försvunnit så sjönk temperaturen kraftigt. På vänster sida, ner för slänten, kanske en kilometer bort, såg våra hjältar den bekanta synen av ”trollkarlsskogen”, som med sina vargar och egendomliga sänka bitit sig fast i deras minnen.

Kaptenen saktade in hären och beordrade spejare åt det hållet. Det luktade bakhåll lång väg.

Tänkte presentera Hjältarna så expertmässigt rederade av vår egen Wilvahir (Helén).

Från Vänster:

Valandil – Spejaren från Ithilien
Wilvahir – Den Lärde från den Gamla Skogens utkanter
Angfír – Soldaten från Tharbad
Minhiriel – Tjuven från lite Varstans
Jahando – Bonden från Cardolan

…och så slutligen artisten herself…

Wilvahir IRL