Category — Third Age 1409

Jag har varit lat med uppdateringarna och därför har det dröjt. Jag tänker bara helt snabbt dra vad som hänt fram tills idag. För er som känner till den verkliga historien, jag ber om ursäkt för missar – jag är bara människa….knappt.

Efter inskaffandet av ett ståndsmässigt boende gav Angfír en man i uppdrag att söka efter möbler till huset. Gänget drällde runt en del, men så en dag bestämde de sig för att knalla iväg tillbaka till Angfírs arbetsgivare för lite vidare uppdrag, precis som de lovade att göra vid deras senaste möte.

Ujujuj, det verkar minsann, på min ära, att någon försöker avyttra adelsmän medelst deras favoridryck – Smuggelvin. Vin är något som ingår i den dagliga kosten för de flesta i staden, men det finns vin och Vin. Vin med stort V tillverkas av mästare i fjärran länder. Detta Vin är för övrigt stämplat ”kontraband” och alltså belagt med böter att både sälja och inhandla. Nu i ett otroligt instabilt politiskt läge, med kröningsdags för prinsessan Nirnadel och allt, så går det inte för sig att De Högborna trillar av pinn’ bara för att deras finsmakande sprupar törstar efter en gnutta av forna tiders storhet, när sådant Vin som detta flödade naturligt i floderna (nåja…)

Våra hjältar får uppdraget att inte bara gripa dessa giftmördare och smugglare, utan också få tag på själva källan till den ökade försäljningen av Gort (ett mycket dyrt narkotikum av heroinkaraktär). De får tre namn som anses som huvudmisstänkta, en hökare, en grönsaksförsäljare och en…ja vad?

Gänget bestämmer sig för att rycka lite i sina kontakter i staden och ge sig ut för att vara intresserade av att köpa ett större parti Vin. De får snabbt napp och möter en osannolikt motbjudande man på Den Brutna åran. Under mötet, som Minhiriel styr över, beställer våra hjältar till allas överraskning 20 tjog tunnor vin att levereras om 24 timmar. Minhiriel tycks ha missuppfattat det hon själv sa, eller vad smugglaren sa, när det gäller hur mycket 20 tjog tunnor egentligen är. Det kommer att krävas väldigt många kärror

(måste dra från jobb. fortsätter senare)

Just medan våra hjältar står och förundras över bläckfläckarna på golvet i det lilla hemliga rummet, slår det dem alla att de totalt förträngt det som just hänt i det hemska tornet. Deras blickar blir dimmiga under en kort sekund och tiden slutar att ha någon betydelse.

*Drömlik sekvens med egendomligt berättarspråk och ekande ljudeffekter*

Så snart mannen i trappan blir synlig för Valandil så låter han pilen flyga. Den finner sitt mål och borrar sig in i mannens sida samtidigt som Angfir rusar upp i trappan och börjar slåss vilt med den sårade mannen som ännu inte övermannats av chocken av att bli spetsad av ett föremål i hög fart. Boven försvarar sig bra efter omständigheterna men Angfir pressar på för att rensa vägen för Valandil, som nu har dragit sitt svärd istället för pilbågen.
Samtidigt som det blir stid i trappan blandar sig Jahando och Minhiriel sig i striden. Som vanligt så går det inte riktigt som beräknat och istället för att elegant svinga sig nedför den trasiga trappan, så drösar Jahando handlöst nedför den och landar helt groggy framför fötterna på den andre boven, som han genast identifierar som Ciryan, Turins äldre bror! Jahando blev inte vidare överraskad av detta, han hade ju en del annat på sin prioritetslista, såsom att försöka undvika svärdet som hölls av Ciryans hand och som var på väg med hög hastighet mot Jahandos bröstarea, närmare bestämt hans hjärta, ett organ Jahando blivit fäst vid då han haft det så länge nu att det nästan kändes som en del av honom. Jahando, groggy som han är får upp sin sköld och kan avvärja den värsta stöten, men blir trots detta mycket illa sårad i vänster arm till den grad att den är oanvändbar. Minhiriel kastar en av sina kastknivar mot Ciryan, men oturligt nog gör den inget väsen ifrån sig, när detta går upp för Minhiriel så drar hon sitt eget specialsmidda vapen och gör sig redo att konfrontera Ciryan med vad hon vet.

”Ciryan!! Du är omringad av Stadsvakten!! Ge upp dina vapen och gå ned på knä omedelbart!!” – vrålade både Angfír och Minhiriel nästan i tamdem. Angfir fick iväg ett ursinnigt slag mot Glurins bror att han slet loss ett öga och skåran i ansiktet syntes med till kraniet. Mannen släppte alla vapel, tog sig för ansiktet och började vrålandes att studsa mellan väggarna i tirnet. Uppenbart galen av smärtan och dödsångest så fanns det bara en enda sak för Angfír att göra. Han knockade honom i bakhuvudet och mannens knä viker sig under honom när smärtan, förvirringen och framförallt medvetandet försvinner som av ett trollslag.

Ciryan blev om möjligt ännu ursinnigare när han fick reda på att gänget visste vem han var och att spelet nu var slut. Enda chansen för honom är att döda alla som sett något, och sedan följa sin plan att fly med båten som sitter fastgjord under östra tornet. Ciryan var verkligen omringad nu…. Valandil flankade på vänstra sidan, Jahando bakifrån, visserligen liggande, men trots detta så…bakifrån. Angfír hade koll på Ciryans högra flank medan Minhiriel skötte fronten igen.
När hon såg att läget stod klart för Ciryan veknade något i mannens ögon, och det såg ut som han helt enkelt skulle ge upp. Mannen verkade inte ha någon drivkraft kvar och han såg in i Minhiriels ögon under flera sekunder och ett litet leende hade letat sig till hans mungipa när han ansåg att spelet var definitivt över!

Vem det var som anföll först är lite överflödigt att rota i, men låt säga att det faktiskt var Jahando, klar i skallen som aldrig förr. Han reser sig tyst upp på knä, måttar ett slag, och formlgen vräker ner sin morgonstjärna på Ciryan. Han märker något och hinner nätt och jämt vika undan kroppen tillräckligt för att inte behöva dö, just nu a alla fall. De övriga kastyar sig in i striden mot Ciryan, ty han är en annars för dem övermäktig motståndare med vida större styrka och kunskaper om strider. överraskningen att hitta fyra stridisar i hans hemliga gömställe bara timmarna innan utväxlingen som skulle göra honom rik bortom alla ord, har gjort att ha tagit sig vatten över huvudet, och när nu 4 stycken anfaller från alla håll, kan Ciryan inte göra annat än att förlora. Han känner sitt banesår men gör iget ljud ifrån sig om saken. Han har bestämt sig att dö istället för att behöva stå tillsvars för min mor och bror, för att inte tala om att hans anseende skulle vara förverkat. Detta skulle för övrigt gälla hela familjen. Ciryan lät sig falla till golvet och blev sedan där helt stilla medan livsblodet rann i strida strömmar ur honom. Just när han förlorade medvetandet kände han att någon började arbeta med att stoppa blödningen ur hans sår. ”Försent”..tänkte Ciryan ”Alldeles försent……”

Det blev frenetisk action bland spelgänget direkt efter striden. Alla skulle helas, Tiaran skulle fram och beskådas, planer skulle göras upp. Det började gå upp ett ljus för dem att det kanske inte var så bra att presentera uppdragsgivarens storebror som storskurken bakom hela operationen. Det skulle kunna gå helt fel. Det diskuterades att binda munkavle på alla och lasta upp dem på översta våningen där de skulle bakbindas och deras förband skulle avlägsnas så att de blödde till döds bortglömda av alla. Denna planen verkade till och med få lite fäste i gruppen tills någon kom på att de egentligen var hjältar, och god sådana till och med, och hjältar gör inte sådan helst enkelt.

De fallna fixades till och las på rad på andra våningen. Angfir tyckte att Ciryans svärd var förverkat, och han tog det som ersättning för de skåror Ciryan orsakat i hans väktarsvärd. All möjlig bevisning röjdes bort att de hade spenderat tid här innan händelserna. Sedan väntade de helt enkelt på att Lothiriel Juvelerare skulle dyka upp med sitt anhang.

De kom prick på 24-slaget och Jahando mötte dem ute på trappan. Initiellt fanns det inte mycket kärlek i luften, men när väl Tiaran låg innanför Lothiriels mantel, kistan med de 50000 gulden var på väg tillbaka till stadsreserven, och spelgänget var på väg till kasernen för förhör, så började saker och ting normaliseras.

- Ahaaaaa! – suckade de alla unisont när de samtidigt kom tillbaka till verkligheten.
- Vilken tur att vi kom ihåg detta just nu medan tid ännu är, annars kunde det gå attans så illa om någon frågade oss om saken, sa Jahando (eller trodde han att han sa i alla fall).
- Ja, flikade Minhiriel in, man skulle kunna tro att någon ondsint högre stående varelse velat beröva oss dessa minnen.
Valandil och Angfír nickade god mening.
- Ondsint, men kraftfull och otroligt översuktans vacker, nästan som en Spelledare, suckade Minhiriel Nibenanira drömskt.
- Jaaa, suckade de övriga med ett fånigt leende på sina läppar.

(Tja, det sista KAN vara ett figment av spelledarens fantasi….nääääh..)

Väl på kasernen så visar det sig att Jahando bestämt sig för att stanna kvar vid Odjurstornet föratt reda upp lite oklarheter tillsammans med en av elitsoldaterna, som för övrigt hette Beregond. När de två inventerar lite bland de fallna i tornet så upptäcks, Ve och Fasa!, att en av de fallna är ingen annan är Ciryan (här spelar Jahando väldigt ovetande och upprörd). Det visar sig att de tre är väldigt allvarligt sårade och behöver omedelbar helarassistans. Beregond rusar iväg efter mer hjälp och är snart tillbaka med bärhjälp. De sårade släpas igenom Tjuvarnas Stadsdel och ut genom porten där läkekunningt folk står aningen anfådda men redo att göra en insats. Beregond och Jahando övervakar så att allt kommer igång, men sedan är det dags för de två att bege sig till kasernen och ansluta sig till de övriga.

Under tiden har Minhiriel, Angfír och Valandil avrapporterat allt som utspelat sig, men de utelämnade helt att de kände igen Ciryan. När Jahando anslöt sig till gruppen och bekräftade vad de andra hade sagt, dvs. Ingen Aning Alls Varför Ciryan Befann Sig I Tornet, började förhöret övergå till ett mer vänskapligt möte. Bäst som de sitter och samtalar om gångna händelser så kommer beskedet att Ciryan tyvärr avlidit av sina svåra skador. Vaktkaptenen svär att hämnas denna gode man, om det så skall ta resten av hans liv att finna den som gav honom sitt banesår. Våra hjältar skruvar lite på sig, men beslutar sig för att det är bäst att hålla tyst. De får sin belöning, 30 guldstycken – en mycket stor summa för några få dagars arbete. De får även reda på att de troigtvis kommer att få någon form av officiellt erkännande för sina insatser och att de ska göra sig beredda att kallas till ceremonin. De ska även göra sig beredda på att få ytterligare ett viktigt uppdrag för stadens räkning inom några dagar. Kröningen av Prinsessan Nirnadel ska ske om 9 dagar, inte nu på söndag men nästa, och det finns mycket som måste rättas till i staden innan dignitärerna anländer.

Våra hjältar är riktigt nöjda med sin insats och spenderar den närmaste tiden med att både vila och läka sig. Det blir några vändor till både helare och apotek. Angfír passar på att träffa sin Serinde och passar samtidigt på att lägga upp lite planer på att skaffa sig ett mer ståndsmässigt boende i staden, nu när kassan är välfylld och hans rykte börjar växa till sig. Minhiriel kan fortfarande inte få den vackre herr Tinare ur tankarna så hon söker efter information om den unge baronsonen. Familjen har stora ägor sydväst om Tharbad och uppehåller sig där på sitt gods. Det verkar som om det är stora problem med säkerheten trots att det ska vara relativt lugnt söder om staden. Jahando längtar till sin gård och Valandil längtar ut i vildmarken, så hela gänget beger sig iväg dit. Gården ligger en timmes resa norr om staden.

På Jahandos farm har mycket förfallit under tiden han varit borta. De han satt till att underhålla stället syns inte till och det blir ett hårt och svettigt arbete att ställa åkern i ordning för sådden, som detta året kommer att ligga lite sent. Angfír och Jahando gör det tunga jobbet, medan Valandil och Minhiriel står för anskaffandet av mat och lullandet i skogen som omger gården på tre håll. Angfír passar på att bekanta sig med det vackra svärdet han norpade från Ciryan, och upptäcker att det är så pass lättigenkännligt att han inte kan flasha det för vem som helst. Han kommer att använda det, men han kommer att sota ner det för att dölja dess ursprung (hoppas bara att ingen känner igen det, t.ex. om det skulle falla ur sin skida när han bugar under ceremonin – G.M) . Oh well, till slut blir det lite för mycket för gänget så de beger sig tillbaka till staden.

Angfír har tagit sitt beslut och anlitar en fastighetsförmedlare att anskaffa ett bra hus. Han kommer att betala den största summan själv, men övriga spelare kastar in ett guldstycke per skalle för privillegiet att få bo där. Angfír siktar på något i norra delen av staden, men det slutar ändå med en kåk i den södra, precis intill floden. Stället har 9 rum, är på två våningar och har två balkonger. Alla försöker få ett rum med flodutsikt,. men det kommer helt enkelt inte att gå. Angfír kommer att ta det största sovrummet på ovanvåningen, hur de andra löser det får framtiden utvisa. Nu behövs möbler. Minhiriel var nyfiken som vanligt och sniffade runt längs väggarna medan Angfír skrev på ägandeskapspapper och betalade för sitt hus (12 guldstycken – ett fynd!). Minhiriel hittade en lönndörr till ett litet dolt arbetsrum. tyvärr visade det sig att det enda som fanns kvar där var en stol och en arbetsbänk, samt dammet som smalats där under många år. Man kunde se att det legat böcker på bänken samt att det skrivits mycket här då det fanns bläckfläckar både på golvet och på bänken.

(Här bryter vi igen eftersom det faktiskt är dags för att lira igen)

Efter att vårt numera tungt lastade gäng lyckats plaskande, stönande och stånkandes ta sig in till kanten, inte vidare tyst och smidigt denna gången heller, så var det dags att rekognosticera, samt att bestiga en brantare klippvägg. Medan Valandil började sitt smyg längs vattenlinjen för att kunna ta sig en försiktig titt på den eventuelle vakten, så drog Minhiriel på sig spikskorna och började klänga sig uppför den nästan lodrätta väggen som en annan Sylvester Stallone. Två rundor tog det henne att anfått komma upp, och hon la sig platt på rygg och lät sina darrande muskler bli av med den värsta mjölksyran och hon passade samtidigt på att dra några riktigt djupa andretag av den kalla och fuktiga sjöluften.
Ett rep hade bundits kring hennes smärta midja och nu började både gubbar och utrustning att firas upp lite i taget.
Angfír började klä på sig sin rustning nu, något han skulle hålla på med under 6 mysiga stridsrundor till allas förtret. Alla dessa lager av skinn, tyg och ringbrynja. Alla dessa remmar och snören. Nåja, med tanke på hur lite han blivit skadad, så måste det ju vara till någon nytta.

Under tiden en änterhake letade sig in genom ett fönster på 2:a våningen med hjälp av Minhiriels expertkunnande, smög sig alltså Valandil närmare trappan…

Vinden var när nog noll och dimman var både tung och sådär drypande iskall, en natt man ville spendera runt en lägereld, eller tillsammans med en vacker kvinna på en fin tjock björnfäll. Valandil suckade. Det var helt enkelt inte hans öde. Han tog ännu ett smygande steg och kom ut med hela överkroppen och kunde nu se mannen som lojt satt på räcket och petade naglarna med en lång och smäcker kastkniv. Mannen såg inte så lång ut och verkade vara i 30-års åldern, om ens så många år fyllda. Valandils tankar svävade iväg till en natt i en byhydda, hennes namn var Marien och hon var vacker och varm…samtidigt som han omedvetet tar ännu ett steg och står nu helt öppet och halvt tänker tillbaka, halvt iakttar mannen nyfiket. Vem är denna mannen? – undrade Valandil. Vad har han för drömmar? Var det såhär han ville att hans liv skulle bli? Mannen tittar plötsligt upp, stirrar Valandil rakt i ögonen, överraskad att han befinner sig där.

Mannen vräker sig på fötter, kastar iväg sin kastkniv mot Valandil, som med enkelhet vrider på kroppen tillräckligt för att kniven ska harmlöst hamna i vattnet bakom. Sedan spänner han sin båge och låter ett skott flyga. Pilen finner färste i mannens lår, och han ger ifrån sig en utdraget tjut av smärta, störtar uppför trappan, in genom dörren och vräker igen den.

(Det ser inte vidare bra ut för vårt gäng nu, eller hur? Skulle de inte vara, typ, Diskreta eller nåt?)

Minhiriel börjar den långa och mödosamma klättringen uppför repet. Det är 10 meter upp i luften till andra våningen. Hon klarar det galant, så ock Jahando. Angfír tar trappan tillsammans med Valandil och med gemensamma krafter skjuter de upp dörren. Mannen från trappan ligger livlös i en stor blodpöl, pilen har träffat lårartären. Angfír förbinder såret expertmässigt.

Gänget krånglar upp både fången, (som naturligtvis är medvetslös), och sig själva, plus all utrustningen till översta våningen. De täcker för varje fönster och får effektivt kolmörker innuti tornet. Det är fortfarande flera timmar kvar tills själva utväxlingen ska ske, så Minhiriel och Angfír snokar rundor som aldrig förr. Tiaran borde vara gömd här någonstans, men här finns bara bråte och släta stenväggar, så var?

Angfír kom på svaret. En absurt väl dold lucka till en liten alkov,. När han väl sett den var det uppenbart, men nu gällde det bara att få upp den, och tiden hastade. Klockan hade dragit iväg mot 22.00, och Minhiriel som hade problem med att ens se luckan med blotta ögat, hade mycket stora bekymmer med att faktiskt dyrka upp den. Nu rasslade det till i dörren längst ner och två män knallar in i skenet från facklor. Av diskussionen att döma är de ganska sura på killen som skulle stått vakt vid dörren eftersom han inte syns till. Påpassligt nog hade Minhiriel kavlat upp ärmarna och antingen torkat upp allt blodet eller täckt över det med damm och grus – annars hade vakens öde, som förövrigt hetter Glurin och var den enes bror, varit alltför uppenbart och historien hade tagit en helt annan vändning.

Nåja, bovarna småpratade lite sinsemellan om att strunta i Glurin och ta allt guldet själv, dvs. det vanliga snacket bland tjuvar och banditer. De satt en stund på andra våningen med rollgänget på tredje. Då reste sig den högreste av de två och började ta sig upp mot tredje våningen, och NU fick rollspelarna full fart. Valandil och Angfír kastade sig ut genom fönstren och började nedstigningen mot marken. För Angfír var detta helvetet på jorden då han 1. inte till full uppskattade att hänga fritt 35 meter över marken, 2. inte till fullo litade på repstegen av vattenskadat gammalt rep, Han hann börja känna en viss panik och sjösjuka innan han slutligen med darrande ben nådde marken. Valandil, van vid sådant tänkte inte två gånger om saken, tog sig ner och glömde sedan bort händelsen innan han tog sitt andra fotsteg därifrån.

Under tiden våra hjältar firade ner sig blev det uppenbart att de övriga två inte skulle hinna klättra upp till säkerheten på fjärde våningen. Jahando Den Handlingskraftige kastade sig handlöst ut genom ett fönster och hängde fingerkrok utanför fönstret, medan Minhiriel slet ner det svarta skynket som täckt den rasade dörröppningen, vräkte sig i motsatt hörn räknat från vart de trodde gömstället för Tiaran låg, och drog skynket över sig. Sedan låg hon blick stilla och vågade knappt andas. Av mannen som kommit upp såg hon att han besatt mycken makt, alltför mycket för att hon skulle kunna rå på den.

Mannen gjorde de nödvändiga manövrerna för att öppna det skumma lönnfacket, och plockade ut något. Miniriel kunde inte se vad. Mannen skrockade lite för sig själv och sa ”Hejsan Kickan!” till föremålet. Han stoppade det snabbt innanför sin mantel och klättrade ner till andra våningen.

Under tiden hade Angfír och Jahando tagit sig runt till framdörren på tornet, men varken Jahando eller Minhiriel vågade röra en fena, långt mindre planera något utfall. Männen hade återgått till att snacka, försökte får de ene att går iväg för att leta efter Glurin, men stötte på patrull när det handlade om vem som egentligen borde hålla Tiaran hos sig. (Inte ens bland dessa tjuvar fanns det heder..tsk..tsk..)

Nu öppnar Angfír dörren där nere och stövlar in. En av männen ropar ”är det du Glurin ditt pestas!” Angfír mumlar något ohörbart och den ene mannen börjar gå ner i trappan, alltmedan Valandil har en pil redo på strängen…

(Nu ger jag er och mig själv en liten paus) Fortsättning följer

Efter förra missen med kloakerna så börjar de tänka till lite igen. Denna gången talar de med sin nyvunne kontakt Firian (ni minns han med tranportbåten va?), och arrangerar så att han tar gänget till Odjurstornet vattenvägen istället. De ger honom en handfull silver som även köper hans svärd om det skulle behövas.

Båten landade ute på spetsen på den lilla ön, och där förtöjdes den också. För att göra en mycket lång och smygande historia kort så lyckades hela gänget med att ta sig in i tornet utan att göra alltför mycket oljud.

Ett runt rum av sten med en spiraltrappa som leder uppåt 5 meter till nästa våning. Inget intressant att se här nere, bara att fortsätta uppåt till…

Ett runt rum med spiraltrapp i mitten, avdelat på mitten med en trävägg. Här finns två fönster och både vetter ut mot havet. Inget intressant att se här heller, bara att fortsätta uppåt till…

Och här börjar problemen för vårt lilla gäng. Trappan är kraftigt raserad och kräver svåra manövrer för att forcera. Sist vi kollade så var ingen av dessa äventyrare något vidare på att klättra eller apa sig i allmänhet, och detta var inget undantag heller.
Det tog dem rejält med tid och uppfinningsrikedom att ta sig upp på tredje våningen. Firian gick upp snabbt och smidigt dock, men så är han i en annan liga än de övriga… Väl upp så fick de se….

Runt rum av sten, två fönster som vetter ut mot floden, en dörr i väggen som inte verkar leda någonstans, stegpinnar på väggen upp till en taklucka av järn. Luckan ser betydligt nyare ut än övrig inredning. Stegpinnarna är även de av järn, men rejält rostiga. Minhiriel klättrar upp och dyrkar upp det enkla låset och vräker upp luckan och klättrar sedan upp. Resten av gänget använder sig av stegen de också, men i kombination med ett rep för säkerhets skull. Ett par stegpinnar går av men ingen skadas. Endast Angfir stannar på tredje då han inte vill riskera något missöde under klättringen.

Väl uppe i den egentliga bevakningsdelen finns det fönster runt om åt alla håll. De hänger mantlar för fönstren och börjar leta igenom rummet efter tiaran. De hittar överraskande nog Nada, Nil, Zilch och inget mer än en hög bråte som ligger utspridd över hela golvet här.
Nu kläcks idén om att någon kanske trätt tiaran på toppspiran (fråga inte vems idé det var *suck*).
Efter en snabb undersökning så fann de att det inte gick att komma upp på taket via något fönster. Bara en sak att göra: gå lös på det med Jahandos morgonstjärna, hacka hål i taket innifrån och sedan skicka ut Valandil för att kolla efter tiaran. Det slogs, bånkades och dönades friskans. Planen genomfördes, det ska sägas till gängets ära – men den var bara inte så vidare genomtänkt. Plötsligt börjar en klocka klämta innifrån huvudborgen.

Nu i efterhand är det svårt att peka ut någon skyldig till vad som skulle följa. Under tiden det arbetades på ovanvåningen var inte Angfir arbetslös heller. Han testade dörren, som naturligtvis föll av sina sönderrostade gångjärn och föll handlöst 20 meter ner i berget nedanför – inte helt ljudlöst. Mellan Jahandos takrivning och Angfirs dörrforcering så kan vi nog glömma orden ”Tystnad” ”Diskretion” och ”100% överlevnadschans för de inblandade”.

Valandil hissades upp snabbt och kunde konstatera att det inte fanns någon tiara på takspetsen (oj, jag tror att jag går och AVLIDER av överraskning!!). Nu började det dock bli bråttom.

Först ner genom luckan var Jahando. 3 krossade stegpinnar senare är han i fritt fall och landar HåRT i golvet nedanför och får utöver mild hjärnskakning även 12 KP skada. Han kan inte utföra något vettigt den närmaste tiden. De övriga tar sig ner någorlunda oskadda…..med undantag från Minhiriel, som även hon dråsade i golvet

Nu ser vi fackelljus i snabbt språng över vadstället mot tornet, och saker måste ske smidigt. Firian tar sig ner på andra våningen och fattar posto där vid trappan med svärdet i hand. Han bör kunna försvara trappan ganska väl från den positionen,
De övriga börjar hissa ut rep genom fönstren och börjar klättra ned på utsidan, modiga som de är

Gänget tog sig ner och sprang runt hela tornet fram till trappan, rusade upp för den med planen att skjuta först och fråga sen. När de kom uppför trappan var striden redan i full gång.

…minnet sviker mig lite.. Allt gick så snabbt och det var full kaos, vapen blixtrade, pilar flög….blod överallt. Människor skrek i smärta när främmande stål drevs in i deras kroppar….gurglet från avskurna luftrör som desperat försöker få en sista klunk luft ner till lungorna…men bara blod finner vägen… Det var galenskap…..ren galenskap… – En Stadsvakts Memoarer”

När striden var över låg 4 människor döda. Endast Firian hade ådragit sig ett allvarligt sår i ett lår. Gruppen lootade allt bling-bling och fann att dessa skurkar var otroligt välförsedda med inte bara mynt utan också smycken. Allt fanns sin väg ner i spelarnas fickor. De tog sig tillbaka till båten och gled tyst ut i nattmörkret. På avstånd kunde de se eldarna uppe på det gamla murkrönet. Valandil kunde inte låta bli att avlossa en pil i den generella riktningen, men det fanns inget sätt att avgöra om den nådde något mål. Det kanske visar sig i framtiden

Gruppen tog sig tillbaka, och samma scen som vanligt utspelade sig; dvs. de släpade sig till den gamla helerskan och fick såren omplåstradem sedan stappla hem och stupa i säng…..same old same old…

Efter denna lilla pärs så sansade sig alla i gänget. De tog sig en liten funderare och kom fram till att de kanske inte riktigt hade gått helt och till fullo Diskret till väga – såsom det var överenskommet alltså. En flyktig tanke att nu kanske bovarna helt sonika förstör tiaran flög genom deras huvuden….

- sedan insåg tanken att den hade vingar, sträckte på dem och flög snabbt ut över he höga taken och spirorna i Tharbad. Tanken svävade, dök, gjorde små loopar, upptäckte några måsar som tjattrande mumsade på en fisk och flög genom deras huvuden också. Måsarna blev plötsligt medvetna om att de faktiskt helt öppet och odiskret slet sönder en rå gammal fisk med näbbarna, så de släpade in fisken under en upp och nedvänd båt och fortsatte att äta under tystnad. Tanken hade vid det laget färdats vida över floden österut i sin jakt på andra huvuden att flyga igenom….mest för att irriteras..

…men detta glömdes snabbt bort och förkastades med ett ”Bah!” och några huvudskakningar. Istället började de Den Långa Väntan, och gjorde sådant som rollpersoner gör mellan sina actionfyllda episoder. Tvättade, bakade bröd, hade intimt umgänge med sina nära och kära (nåja, Angfir gjorde det i alla fall), och levde ett ganska normalt liv.
En dag ville Minhiriel ut i naturen för lite örtsökande, och Valandil hade en pil att tillverka. En mycket speciell pil…. Angfir hade tänkt till lite, trots att detta inte är hans stora begåvning i livet, och ville undersöka möjligheten att kombinera en flöjt och en pil, och därmed få visslande pilar (!) Valandil, som ju tycker att det är riktigt kul att tälja just pilar, nappade direkt på idén.

Gruppen vistades en heldag i det vilda, Minhiriel samlade örter och Valandil täljde utav hjärtans lust. Jahando tillagade lite fågel och svamp han hade plockat, och fick ihop en riktigt smaklig gryta. Angfir gick mest och muttrade om hur lite han egentligen kunde göra utanför stadsmurarna, men när gruppen satt runt lägerelden så berättade han lite obehagligheter om De Svarta Gravkummlarna som ligger en liten bit utanför staden. Efter hans historia så var alla rörande överens om att inte gå dit….trots alla skatter som enligt ryktet ska vara begravda med de gamla kungligheterna. Valandil lyckades utmärkt med sin tillverkning och lyckades få fram ett par pilar som faktiskt borde vissla när man skjuter iväg dem, och han gjorde även en flock eldpilar. Diskretion är inte ett ord på deras läppar; kan det väsnas så ska det!

Det gick ett par dagar på detta viset. Gruppen planerade och handlade utrustning. De skaffade rep. MASSOR av rep!! En 40-meters repstege, med rep som stegpinnar, ett rep till, mer rep…rep,rep,rep, och tyg. Planen var att låta Firian ta dem till Odjurstornet i gryningen på fredagen, ta sig upp till översta våningen i tornet med hjälp av rep (eftersom trappan är ganska fiskad mellan 2:a och 3:e våningen – för att inte tala om hur stegpinnarna är till 4:e), hänga tyg för alla fönstren, spendera dagen i lugn och ro i tornet, vara beredda med repstege för att kunna ta sig ut via ett fönster, vänta på midnattstimmen och sedan ligga på lur när bovarna kommer för att utväxla tiaran mot de 5000 guldstyckena….en helt ok plan. Nu ville de dock försäkra sig om att inget hade gått fel på grund av deras lilla skärsmytsling. Problemet var bara att…

….De kunde ju inte bara stövla fram till sin uppdragsgivare Turin och fråga, med tanke på att deras uppdrag handlade om diskretion. En fråga skulle få konsekvenser ansåg de, helt riktigt. Så, hur skulle de då göra?
Tja, ett sätt var naturligtvis att skicka Jahando Adabasgorn att undersöka saken. Han fick snart reda på att Turin, med familj, varit gäster hos borgmästare Minastan ett par dagar, troligtvis för att försöka samla ihop de 5000 guldstyckena slutledde gruppen. Så, den gode Jahando knallade iväg till borgmästarens boningar och fick till slut prata med Turin i all diskretion. Turin hade en hel del frågor, stränga sådana, angående hur långt de hade kommit i sina undersökningar med tanke på att tiden började bli knapp. Jahando fick reda på att utväxlingen skulle ske ett dygn tidigare (vilket innebar om 6 timmar vid detta laget), och Turin försökte få reda på vad som föranledde detta. Vad vissde Jahando egentligen om hela denna saken? Tja, Jahando försökte slingra sig så mycket det bara gick, utan att direkt ljuga för det ligger inte i hans karaktär, men han lyckades inte direkt övertyga Turin om sin oskuld eller sin duglighet för den delen. Jahando fick sig en dos tungekvilibristisk förhörsteknik, men lyckades avbryta mötet och började istället rusa genom staden, för nu brann det verkligen i knutarna!

Jahando sparkade upp dörren till Angfirs boställe, med andan i halsen, och fann det tomt. Gänget hade fortsatt kvällen med att knalla iväg till Den Flyende Galten för att där inmundiga diverse starka drycker och allmänt gamman. Minhiriel fick smak på den lokala, mycket potenta, brygden och tryckte i sig bägare efter bägare tills hon började se lite dubbelt och småskrattade hela tiden åt de lustiga synerna. Bäst som de satt och mös, sparkas dörren upp, och en mycket andfådd och svettig Jahando trillar in i lokalen fullastad med hela gruppens utrustning. Han svammlar något obegripligt och springer ut igen innan de övriga hunnit reagera. De tömde sina bägare då de på något plan insåg att Jahando mycket väl kan ha en poäng med hela uppvisningen, så de tar sin utrustning och är nyktra innan de når dörren ut från värdshuset. De förstår till slut vad det handlar om och beger sig i språngmarch ner mot Firians brygga, men han är inte där. De greppar närmaste fiskare och betalar honom för färden, samt för att ge Firian ett meddelande om att hämta upp gruppen lite efter midnatt. Valandil påpekar att Firian kommer att märka signalen som innebär att de vill bli hämtade, och smeker sitt koger ömt och omärkligt under manteln.

Fiskarens båt är betydligt mindre och grundare än Firians fraktbåt. När allt rep och utrustning, plus gänget själv, var ilastat blev fiskaren orolig för att båten skulle sjunka, men ett par silverstycken övertygade honom om att så inte var fallet. resan gick mycket långsamt och nära land, samtidigt som floddimman började lyfta från vattenytan, och skymningen föll snabbt. Så snart det blev 10 meters sikt började fiskaren bröla ”HALLåååå!! BåååååT Pååå VäääääG!!”. Detta fick gruppen snart bukt med, men inte blev fiskaren lugnare för det och färden fick gå ännu långsammare. Till slut närmade de sig sin destination: Yttre spetsen av Odjurstornets lilla ö. De vill att båten skulle stanna en liten bit ifrån så de kunde vada, men vid detta laget så var fiskaren så tyst att han bara skakade tyst men vilt på huvudet. Innan Angfir hoppade överbord så fick han ett infall att kolla djupet, och insåg att det var bråddjup precis utanför klipporna. hade varit lite snöpligt att hoppa i vattnet och sedan sjunka som en sten till bottnen – lite antiklimax om man så säger – så de bestämde sig för att göra som tidigare – gå så närma som möjligt och sedan mödosamt lasta av allt från båten. När jollen försvann i dimman hördes ånyo fiskarens brölande stämma för att skingra både sjögastar och andra båtar med blotta röststyrkan.

fortsättning följer… klockan blev för mycket…

Att lösa ett mysterium är inte så enkelt alla gånger. Ta bara detta t.ex. En av de mer tänkande individerna i gänget började luska lite i de politiska förhållandena som råder i staden.

Kungen är ju död, liksom de flesta andra i kungahuset. Hmmm…. Vem kan tjäna mest på att Prinsessan Nirnadel inte blir krönt…. hmmm… ”Ack!, dessa högnivåsintriger! O Ve! dessa förräderier!”

Dessa tankar försvann och vi kom tillbaka till mer jordnära nivåer.

Gänget satte sig på närmaste öl-hak och pimplade och la planer. Efter en ganska lång diskussion kom de snabbt underfund med att de egentligen inte hade verktygen för ett jobb som detta. Svaren var inte uppenbara, det fanns ingen badguy att knacka i skallen med morgonstjärnan. Visst, den äldre brodern var avgjort skum kom de alla överens om, liksom modern. Visserligen hade de aldrig träffat någon av dem, men de var övertygade om att svart var svart, och vitt var vitt – ”och så är det med den saken” – som Jahando skulle uttryckt sig.

Gruppen lade ut planer på hur de skulle kunna storma borgen, vars namn för övrigt är Ostinen Turambar – (vilket leder osökt tankarna till Turin Turambar och historien från Första åldern (kallad Narn i Hin Hurin…blablabla..men vad ska jag annars med min kunska om Midgårda historia till, huh?), där bovarna huserar. En av planerna var att ”ta en gris, doppa den i eldningsolja, tänd fjutt på den, låt den springa rakt mot portarna samtidigt som vi chantar ”GROND! GROND! GROND!”…”

Jo…på den nivån var det…

Till slut reste de sig och knallade ner till Lothiriels affär igen, började spana runt lite, kolla om det uppehöll sig några personer av skummare karaktär i omgivningarna. Några trasiga ungdomar lekte runt på gatan och en av dem sökte ögonkontakt med Minhiriel (något hon ju är van vid, vår egen lilla Cen’tírad). Killen, en ung tonåring, presenterade sig som Hiiri och drog med sig Minhiriel in i en närliggande gränd.

Hiiri avslöjade att han visste vart tiaran befann sig, och han hade sett personen som satte upp lappen med kniven på dörren, följt efter honom genom tjuvarnas stadsdel och fram till borgen. Angfír hade åsett hela händelsen och hade uttalat sina pakter med andevärlden för att göra Hiiri lite välvilligare mot honom. Angfírs omärkbara andeväsen utförde sin osynliga och omärkliga magi och fick ett mycket märkbart resultat. Hiiri såg först nu att Angfír egentligen var en person som han verkligen se upp till och kalla bästa vän. Hiiri erbjöd sig genast att lotsa gänget genom kloakerna för en ringa peng. De gick in i Tjuvarnas stad, under ledning av Hiiri och han var inte sen med att peka ut alla faror som dväljdes där nere i mörkret, framför allt var han orolig för den mängd stora insekter som inte bara dras till ljus utan även tycker att det är en höjdpunkt att slita köttet från de levandes ben, kanske bara för att få höra offret sjunbga sin sång och utföra sin våldsamma dans, vem vet?.

Gruppen skaffade lite utrustning, några facklor trots all, lite rep, Minhiriel lyckades bra med förhandlingen så priset mer än halverades, tog sig fram till nedgången till kloakerna och så osynligt som möjligt började nedstigningen till det stinkande mörkret under staden.

På vägen tog Hiiri kommandot och ledde gänget dit de skulle. Vägen var komplicerad och det fanns ett par enkla fällor uppsatta, men med Hiiris hjälp så ordnade det sig till slut. Gänget kom till ett ställe där det var dags att ta ett beslut: Komma ut utanför borgen och sedan simma tyst längs vattenlinjen runt hela borgen och där försöka undgå att synas från dem som bevakar från murarna. Alternativ 2: Gå upp någonstans inne i Ostinen Turambar, smyga eller slåss igenom hela försvaret, för att slutligen hamna vid odjurstornet.

Det blev Plan 2……varför vet inte ens Den Högste Eru

Det var här allt började gå så fel…så fel…

Nå, i alla fall. De tog sig fram till den taskigt sammamhållande stegen och kom överens om att Valandil skulle går före Minhiriel. Valandil har sin enastående förmåga att kunna förutsäga om det finns några fällor i området; om svar JA, så ska Minhiriel hoppa till räddning genom att avlägsna dessa och dyrka upp låset. Nu blev ju detta inte en valmöjlighet efter Valandils nästa ”Det HäR ska jag använda som ett exempel på hur man INTE gör”-samling. Stegen är taskig som det är, och när så valandil tappar forfästet så greppar han tar i de två handtagen på luckan. Träet är gammalt, det vet Valandil om….men ändå… Paniken är den skyldige. Valandil är fritthängande i bråkdelen av en sekund när det myrkna träet brakar ihop under hans vikt, och Valandil Den Smidige landar Mycket Hårt i kloaken igen. 5 meters fall, och han har fortfarande bråten som rusar mot honom i full karriär. Minhiriel klarade sig undan med blotta förskräckelsen. All bråten missar mirakulöst nog den nu medvetslöse Valandil.

Det var väl den gemensamma koncensusen att uppdraget hängde i balansen som det var just nu och det kunde vara på sin plats att ”SPRINGA FöR LIVET!!!” Jahando lastade uppValandil på sin breda bondeaxlar och började återtåget med de andra.

Det skulle inte vara alltför länge, folk hade redan börjat klättra ner i hålet, och av rösterna att döma ville de inte höra hur det gick med stackarn som föll.

Valandil lades på en avsats i mörkret och Minhiriel gav honom en av sina dyrbara små potions – vilken måste sägas gjorde underverk för honom – ut ur medvetslösheten, stunned no more- klar att strida on 2 stridrundor, men med en sprickande huvudvärk.

Under tiden han vaknade upp hade Minhiriel glidit ner i kloakvattnet igen, hon höll sig längs kanten, redo för ett överraskningsanfall om det skulle behövas…. Angfír och Jahando ställde sig redo runt hörnan att göra ett dräpande slag i huvudhöjd på den först boven som kom gående. De var två stycken.

Angfír satsade för kung och fosterland, fick in en klockrener träff det där du Börje, och lyckades klyva bovens ansikte mitt itu, men tyvärr fastnade svärdet i någon knota så han kunde inte få loss det och sedan tappade han till råga på allt greppet om handtaget och svärdet försvann ner i vattnet med liket….och enda lysande facklan…. Nu blev det kolsvart igen.
Den andre fick ta sig en bra tryckare av Jahandos morgonstjärna, blev skraj och började ropa på de andra att skynda sig hit, vilket de också gjorde. Angfir försökte hitta sitt svärd, vilket han också gjorde, komplett med lik och allt. Han spenderade 2 hela rundor på att dra ut det ur offret.

Ytteligare två stridisar var på väg samtidigt som den förste sårade försökte fly därifrån. ”åh nej!” tyckte Valandil, la en pil på strängen men hur det nu än gick till, och Valandil har många förklaringar, så sköts aldrig pilen iväg. Istället föll den död ner i vattnet. Valandil fick kortslutning och bara stod och stirrade klentroget. Han spenderade två hela strisrundor på att bestämma sig om han skulle plocka upp pilen igen, eller använda en ny.

Nix, det blev inte valandil denna gången heller, de övriga fick fixa biffen och det gjorde de med bravur. En av bovarna höll i den enda facklan tillstädes. Minhiriel snittade honom i överarmen, men han behöll facklan i ett järngrepp. Jahando tyckte att killens revben såg konstiga ut och möblerade om bland dem med sin morgonstjärna. Detta gjorde susen, killen gurglar till lite och segar ner i vattnet. Minhiriel är snabb och fångar upp facklan bara milisekunder ifrån att den skulle släckas. Sedan skär hon iskallt halsen av killen.

Two down – 1 to go..

Angfír får ta emot lite hugg mot skölden, men sätter själv lite träffar på sin motståndare. Minhiriel sätter en dolk i bröstet på honom, men den studsar mot bröstbenet och gör nästan ingen effekt. Angfírs svärd finner dock sitt mål och skadar motståndaren mycket svårt i magen. Han avslutar mannens liv på soldaters sätt, bakifrån med ett snabbt svärdsstick i nacken – humant, rent, mycket snabbt, och nästan helt smärtfritt.

När de tre är avklarade, men med en på väg upp att slå larm, sätter gänget fart och lootar de fallna. Minhiriel finner att alla har samma tatuering på överarmen. Hon har sett tecknet förr. De tar sig snabbt ut samma väg de tog sig in.

Väl uppe i staden stötte de på lite problem med stadsvakten. Deras kläder var ju knappast presentabla efter att ha vandrat omkring i kloakerna, stank som tja. kloaker, kläggiga med onämnbara saker inkletade i sina hår. Ja, ni förstår säkert. De blev insläppta efter att ha vaskat av sig det värsta i någon stackares regntunna. Sedan iväg till Den Flyende Galten för bad och rena kläder. De lyckades bli insläppta bakvägen, och de två silver de gav till Bornhald köpte dem ett run för natten, en rejäl måltid, lånekläder, och inga frågor alls.

Dags för Fas II….No More Mr. Ignorant! This Time we will Think BEFORE we act! fortsättning följer….