Uppviglingen av Orcherna

Mörkret ligger tungt över nejden. Askan inne från Mordor sträcker sig så långt ögat kan nå, den förmörkar himlen, lungorna, öronen och sinnet. Det obehagliga lugnet har igen brett ut sig igen efter blixtanfallet på orc-patrullen. En strimma av hopp har tänts hos mannarna. Ska de lyckas ta sig härifrån?

Tystnaden bryts kort av en kråka som förtjust kraxar till när den dyker ner på en av de nyss dödade orcherna. Men inte många kråkor följer efter, trots att flertalet cirkulerar området. De tar några varv runt tornet, muren och soldaterna och kraxar olycksbådande.

Som om de vet att de snart kommer få en bättre måltid, tänker Teovan pessimistiskt när han hör kråkorna kraxa mellan varandra.

.

Meril, Teovan, Mervorn och Anatore har satt sig lite avsides för att diskutera fortsättningen på utbrytningen.

”Vi måste ju ha en plan nu?” frågar Meril och tittar hoppfullt på sina vänner. De fyra tittar lite nervöst på varandra. Teovan börjar obekvämt skruva på sig. Mervorn tar fram en pil och ser ut att studera den.

Anatore upprepar sin idé hon hade innan anfallet av orc-patrullen. ”Soldaterna är till för att skydda oss, dom viktiga. Vi skulle lätt kunna smyga förbi, bara dessa 20 anfaller orcerna. Inga problem!”

Teovan börjar invända igen mot hennes idé och kommer med argument som ”medmänsklighet”, ”godhet”, ”samvete”, ”att kunna leva med sig själv sen” – ord som för blott en månad sedan inte betydde något för Teovan. Argumenten biter inte på Annatore. Hon tappar dock snabbt intresset och svassar bort till den lärde Camorran som hon finner vara bättre sällskap och av större intresse än anfallsplaner.

De tre kvarvarande hjältarna stirrar ner i marken ett tag. Men efter ett tag uppstår en diskussion. Sakta men säkert formar våra hjältar en storslagen plan:

Hälften av styrkan ska skickas upp för klipporna över elit-orcernas läger, där Teovan smög sig förbi tidigare. Där ska de vänta på signalen för att skicka ner ett pilregn över orc-lägret.

Men innan dess ska större delen av orcernas läger på vägen vara tömt på orcer. Meril, Teovan och Mervorn ska nämligen skapa tumult genom att skicka in orc-pilar från sänkan in i orc-lägret på vägen. Så att orcerna ska tro att de är anfallna av andra orcer, ur ett annat läger som ligger lite längre bort. Och förhoppningsvis agera på det. För är det nåt som våra hjältar fått höra om orcher, så är de att de vanligtvis inte kommer överns mellan grupperna.

Under tiden ska de sårade, svaga och resten stå borta vid vägkröken och ta tillfället i akt när lägret är rensat. Då ska de rusa fram och förbi.

Sagt och gjort, planen sattes i rörelse. De starkaste och dugligaste som verkar klara en klättring bland klipporna – och som kan hantera bågar skickas iväg för att inta sina positioner högt över orc-lägret. Det beräknas ta dom upp emot en timme att ta sig dit tysta och osedda.

Tre lämpliga orc-utstyrslar plockas fram till våra hjältar och de börjar klä ut sig. Meril har lite problem eftersom hon egentligen är för stor för en orc, men de lyckas få det att se ok ut. Teovan som fått chans att studera orcer på nära håll nu på sistone instruerar sina vänner hur de ska bete sig. Kusligt bra, tycker Meril.

Teovan är till och med så ivrig att kunna mer om orcer att han ber Camorran lära honom hur man säger ”Dom anfaller” på orciska. För att krydda lite.

.

Efter en lämlig stund ger sig våra tre modiga hjältar iväg upp mot vägen. Smyger in till kanten och ner i sänkan för att undgås att ses av orc-lägret på vägen. Längre fram hittar de ett lämpligt klippblock att ligga och trycka intill.

Teovan kastar en blick runt hörnet på klippan. Det ser ut som vi härifrån skulle kunna sätta några pilar i två av vakterna till orc-lägret, viskar han till Meril och Mervorn.

Precis när Teovan säger detta hörs det klamp från marcherande orcer en bit bort. De verkar komma från huvudlägret längre ner i sänkan.

Eru den store ler mot oss idag! Teovans hopp tändes. Nu kommer planen garanterat att gå att utföra! Hann Teovan tänka innan nästa tanke dyker upp: men då kommer ju vi mitt emellan! Och patrullen på väg hit kommer ju garanterat att se oss, för här finns ju inget vettigt skydd!

Kvickt kastar sig Mervorn fram och sätter några pilar i de vaktande orcerna vid lägret, precis lagom så de inte dör, utan kan skrika utan problem. Samtidigt skjuter Teovan och Meril varsin pil mot patrullen som snart kommer mellan kullarna en bit bort.

Orcs

”Dom anfaller!” ropar Teovan på orkiska för att förstärka.

Det blir genast aktivitet i lägret och man hör att patrullen mellan kullarna har stannat upp och ropar förvirrade order.

Det dröjer inte många millisekunder innan det rusar ner en grupp elit-orcher och rockar loss. Den betydligt klenare orc-patrullen har inte mycket chans.

.

Kvar i lägret lämnas några otåliga orcher till att vakta, men som även de vill vara del av attacken. Och det ska de få. Meril, Mervorn och Teovan gestikulerar vilt till de av våra soldater som borde vara upp bland klipporna redo att döda orcerna med pilar. Men icke. Hur mycket som än viftas och småstenar som kastas så verkar det inte komma nån reaktion där uppefrån. Kan det ha hänt dom nåt?

Under tiden smyger Teovan iväg för att se till så att elit-orcerna inte bara skakar på axlarna efter de slaktat truppen och återvänder till lägret. Utan de måste fortsätta vidare.

Otåliga Meril kastar sig över en orcherna en lägret och hugger ner den kvickt och lätt. Precis börjar våra soldater bland klipporna att skicka ner pilar för att ta död på de resterande orcerna i lägret.

Långt, långt bort på vägen ser alven Thannadirian vad som händer och de sätter full fart. Planen verkar lyckad, snabbt kommer de förbi alla oroligheter. Meril och Mervorn hakar på.

.

Teovan däremot, ovetandes av att manövern är lyckad, smyger sig närmare huvud-lägret för orcerna i sänkan. Han ser att förödelsen är stor efter de stora orcernas framfart för de är fullständigt skoningslösa. Nästan så att han tycker synd om de klenare orcherna. De hade verkligen ingen chans.

Han scoutar framåt och ser att elit-orcerna gladeligen fortsatt att rusa rakt in i huvudlägret för att döda fler av sina art-fränder. Teovan nöjer sig med det och smyger sig tillbaka.

När han kommer upp till vägen ser han att där ser helt tomt ut och alla hans vänner är borta. Paniken börjar stiga, men precis då ropar en av soldaterna på klipp-patrullen på honom. De har precis kommit ner för klipporna och ska ge sig av efter de som hunnit iväg här ifrån.

Det blir språngmarch efter vagnen, som turligt nog stannade en bra bit nerför vägen för att invänta resterande folk.

.

Färden längs med vägen ut ur detta området går smärtfritt, inte en enda orc längs vägen. De kommer längre och längre bort från askan i luften och de börjar se blått spricka fram mellan askan i himlen. Till slut är de helt ute ur mörkret och inser att det är en vacker sommardag. Gräset är grönt, himlen är blå och fåglarna kvittrar i träden. Och luften är ren och frisk.

Landskap

Färden går längs vägen och efter en stund kan de se de Svarta Portarna på avstånd. Detta läger som våra hjältar besökt blott någon dag sedan. Byggnader verkar vara satta i brand och stället ser ut som det tagit mycket skada.

Att detta stora fästet eventuellt har fallit sänker moralen något bland mannarna. En grupp avsetts omedelbart att undersöka hur det står till. Alven vill promt till hans vänner i Ithiliens skogar för att ta hand om den andra alven, som är väldigt sårad och väldigt nära döden. Vi tror att det är Findor.

Vi bestämmer med alven att vi möts senare i Ithilien. Men justnu måste vi till Merions vila med de andra sårade som inte kan bege sig till Ithilien (och alla våra saker måste hämtas). Senare måste det bära av till Osgiliath, för vi har svärdet som måste överlämnas och Camorran måste bege sig dit. Men innan dess måste vi nå Gandalf och den vi tror onda alven som även de begett sig till Ithinilen. Gandalf måste ju varnas för den onda halsskärande alven han har i följe….

En budbärare skickas till Gandalf som skulle vara i Vilias Nål. Han får instruktioner för hur han ska göra för att ta sig dit och visa sig vän av alver. Med sig har han ett meddelande till Gandalf av yttersta vikt.

Utbrytningen vid Barad Faroth

Anatore var på sitt påstridigaste humör. Hon la fram än den ena vettiga anledningen efter den andra att sända ut soldaterna att möta hotet från orcherna medan de själva i skydd av striden kunde omärkligt ta sig därifrån. Ingen av hennes vänner kunde förlika sig med tanken på att sända ut dussintals unga män att dö bara för att de själva skulle kunna rädda sitt skinn. Dock, hur vedervärdigt hennes taktik lät i deras öron, så insåg de att om de såg helt kallt på situationen att det skulle fungera.

Anatore påpekade gång på gång att dessa soldater som de hade räddat ur dödsfällan borgruin på andra sidan berget, faktiskt hade en enda uppgift och det var att slåss och dö för sitt land och sina officerare. De hade faktiskt betalt för det!, menade Anatore. De övriga insåg att om de själva inte kunde komma på en bättre plan så skulle de bli tvugna att göra det på hennes sätt. Det var lite rörande att se hur illa vid sig Teovan tog detta. Teovan, vars enda intresse hittills varit Teovan och Teovans säkerhet, brydde sig nu om några helt okända människor och satte deras säkerhet för sin egen.

Meril lyssnade på det hela med stor avsmak. Enligt henne lämnade man aldrig en soldat att ensam kämpa mot omöjliga odds, inte om man kunde hjälpa det. Mervorn gned hela tiden sin skadade axel i hopp om att den skulle värka lite mindre. Han var övertygad om att han skulle få god användning för den innan dagen grydde, om det nu blev dag någonsin i detta förbannade land av sot och aska. Ohälsosamma dunster steg upp från underjorden i skrevor och hål och gjorde andningen till en plåga för dem alla och det smakade bittert avskräde i alla deras munnar, men de bet ihop. På något vis skulle det vara slut med deras umbäranden, antingen med deras flykt härifrån, eller med deras död medan de försökte.

Teovan skickades ut att scouta omgivningarna längs vägen de skulle behöva ta om de skulle kunna hoppas att transportera alla de svårt sårade på hästvagnsflaket. Både häst och vagnshjul behövde plan mark, något som bara fanns längs vägen. Han tog sig tyst och osynligt fram och när han mötte en stor orchpatrull gömde han sig i en skreva intill vägen och undgick på så sätt att bli tillfångatagen, och säkerligen grymt torterad innan de till slut skulle dödat honom efter att ha tröttnat på sina lekar. Teovan fann att partullen gick längs vägen, mellan Barad Faroth och en stort orchläger som låg lite avskiljt från de övriga nere i sänkan. Detta lägret var byggt rakt över vägen, där marken var plan och hade utsikt över hela sänkan med omnejd då den låg på högre höjd. Lägret var befolkat av en sorts orcher Teovan inte tidigare sett. Dessa var rejält byggda, längre än en vanlig orch, och de var klädda i bra rustningar. De sysslade till och med med vapenvård, och bland dem fanns det inga problem, inte som hos vanliga orch som hela tiden käbblar och träter med varandra.

Teovan såg ledaren sittandes vid lägerelden, en stor och massiv bjässe som satt och finslipade sin stora dubbelbladiga stridsyxa. Runt sig hade han, verkade det för Teovan, uppassare och rådgivare, eller kanske underbefäl. Det är inte vanligt att en orch vänder en annan ryggen, och ännu mer sällan att en av deras ledare gör det, men här tycktes inte finnas den så vanliga misstron. Ingen verkade vara orolig för att få halsen avskuren eller bli knivad mellan skulderbladen. Kort sagt, dessa orcher verkade vada både intelligenta och disciplinerade. Orcherna verkade vara cirka 50 till antalet, och ett anfall på dessa skulle komma att kosta Gondors soldater dyrt. Alltför dyrt. Teovan scoutade framåt och förbi lägret och fann att vägen låg fri efter sänkan, sedan tog han sig tillbaka till Barad Faroth.

Rhorric låg fortfarande och slumrade i sin stol. Bulan i pannan och det mystiskt tillknycklade reveljhornet låg i hans knä. Han visade dock vissa tecken på att vakna upp snart och det var detta faktum som gav gruppen sin slutliga idé. Teovan hade beräknat hur lång tid det gick mellan avrapporteringarna den vandrande orchstyrkan gjorde borta vid, vad som nu kallades, elitorchlägret. Teovan gjorde bedömningen att om de tog truppen i ett bakhåll och sedan tog deras rustningar och förklädde 20 soldater som orcher, så kunde de hinna att raskt marchera tillabaka och avrapportera utan att något konstigt skulle märkas. Teovan hade lyssnat noga på vad orchledaren sa vid avrapporteringen och kunde upprepa det med kuslig exakthet. Han hade ingen aning om att han hade fallenhet för språk, men gav sig själv ett löfte om att fortsätta förkovra sig i ämnet så snart tillfälle gavs. Att känna sin fiendes språk ger en mycket stor fördel.

Rhorric vaknade ur sin djupa droginducerade sömn och fick sig till livs den senaste versionen av vad som nu skulle hända, och han var definitivt inte sen att vilja skrida till handling. Rhorric och några soldater skulle anfalla den vandrande orc-truppen framifrån, medan 12 man på varje sida av vägen skulle anfalla från sidan och bakifrån, allt på ett givet kommando.

Mannarna tog sig tyst fram till sina anfallspositioner medan Rhorric otåligt stod i spetsen för sin lilla skara soldater på vägen. Han lyssnade och spanade… Vad var nu signalen igen? En svart korp kraxade högt ovan i skyn, och det var en signal god som någon för Rhorric, som genast satte av i full karriär mot orchstyrkan, och innan någon förstått vad som höll på att hända så var han mitt ibland dem och vevade med sitt mäktiga svärd. Innan de övriga kunde ansluta sig till striden hände det som inte fick hända. Mitt bland orcherna tappade Rhorric fotfästet och föll till marken, och orcherna kastade sig över honom med tänder, klor och vapen.

Då anföll alla de övriga och med blodisande stridsvrål kastade de sig in i tumultet. Orcherna var totalt överraskade av de nyanlända attackerarna och kunde inte sätta emot så mycket inför den virvlande svärdsväggen som kom farande mot dem. Soldaterna städade snabbt bort orcherna från vägen och snart var det enda som visade att det varit strid här stora svarta pölar av blod som sögsupp av den giriga marken. Rhorric låg ensam kvar, hans sönderhuggna rustning och brutna kropp låg helt stilla.

Meril kastade sig fram till honom för att söka efter livstecken, och fann dem också men oändligt svaga. Hennes helande händer och skicklighet stablilserade Rhorric där han låg, och sedan bras han snabbt tillbaka till tornet och lades i vagnen tillsammans med de övriga skadade.

Rhorric levde men ingen visste för hur länge. De enda förlusterna av två av de yngre soldaterna som blivit spetsade på orchernas hillebarder när de kastade sig in i striden efter Rhorric. De övriga fick knappt ens en skråma, men sådant är livet.

Nu skulle resten av planen genomföras, men plötsligt kändes det inte lika aktuellt att klä ut en stor styrka till orcher och sedan riskera dem bara för att ge dem lite tid. Tid till vad? De hade fortfarande kanske 10 minuter, 15 på sin höjd, innan elitorcherna skulle börja sakna styrkan. Meril, Teovan, Mervorn och Anatore gick lite åt sidan för att smida en plan så osannolik att den bara måste lyckas.

Kallt kallt vatten är inte bra för hälsan

Teovan och Mervorn bestämde sig för att det skulle vara en bra ide att höra med Thannadirian om han ville hjälpa alven vi tagit med oss. De hade fått hör att han skulle vara en utmärkt helare. Men han sa att där inte var mer han kunde göra mer för alven. Det han kunde var redan gjort och de ende som skulle kunna hjälpa honom var i alvernas stad och han skulle snart bege sig dit.

Mervorn frågade – Tar ni med er honom dit så han får den rätta vården han behöver?

Thannadirian – Jo det ska jag göra för att det är den enda chansen han har. Han kommer med all sannolighet avlida om han inte kommer till vårt folk som kan mer om läkandets konst.

Mervorn – Ja bra då följer vi med när beger vi oss.

Thannadirian tittade misstänksamt på de båda soldaterna och sa – Jag måste säga att jag inte gillar iden men jag antar att jag inte kan övertala er att stanna. Vägen är svår och jag hade tänkt att smyga ut i skydd av natten. Det är inget man gör med 40 mannar i släpptåg. Speciellt inte när hälften är skadade och vissa kan inte ens tar sig fram på egna ben. Vad kan du bidaga med till hälp? Vad kan du Mervorn?

Den frågan var han inte beredd på. – Vi är en militärisk enhet av Gondor.

Thannadirian tittade skeptiskt på honom. – Det må så vara men vi ska ta oss förbi många orcher som alla ser lika bra natt som dag och vi kommer att befinna oss i deras territorium. Vi måste i så fall hitta en annan väg.

Thannadirian – Varför är ni så angelägna om honom. Jag kan ta honom dit snabbare och enklare om jag ger mig av själv.

Mervorn – Han har information som vi måste ta del av. Han var utskickad av alvlorden Isyr på ett viktigt uppdag. Han skulle lämna en gåva till Minas Anor.

Thannadirian – Vad vet ni om kungars affärer och deras gåvor? Detta kan inte stämma. Ni är ju vanliga soldater. Var är resten av hans grupp och vilken väg tog de?

Mervon -De tog vägen genom Mordors berg, men blev förledda och tagna i ett bakhåll.

Thannadirian -Mordors berg? Kung Isyr måste ha gjort en missräkning om han tror att man kan ta sig över dessa berg. Varför skulle ha skicka någon som förleds så lätt?

Mervorn -Alven sa något om en sång som lockade dem på villovägar.

Thannadirian -Vad var naturen av denna gåva?

Mervorn – En träask.

Thannadirian – En träask säger du. En ringa gåva. Jag måste genast tala med honom. Vi ger oss av om några timmar. Det bästa hade varit om vi gav oss av själva men det går inte. Det är min närvaro som hindrar orcherna från att invadera fortet.

Mervorn – Känner du till genomgången i berget? Där finns en vattenfylld trappgång neråt.

Thannadirian -Nej. Jag gillar inte av vara under mark. Även om det finns alver som bor under marken tycker det flesta inte om det.

Merorn – Det kan vara en väg ut.

Theovan -Den leder till Gûrthang som vi kom ifrån.

Mervorn – Vi måste hitta en väg ut för vi kan inte lämna kvar manskapet. Det vore som att lämna dem till döden själv.

Thannadirian – Det låter som om ni mest gissar. Jag kan inte lämna min post här. Ni får undersöka om det är en bra väg ut.

Mervon -Då har vi en plan.

Thannadirian – Ja sen smyger vi ut vid rätt tillfälle och dödar det som kommer i vår väg.

Teovan – Hur långt måste vi gå innan vi har kommít förbi alla fiender.

Thannadirian – Flera km och vi måste vara lätta på foten. Du ser ut att vara det Teovan men inte du Mervorn.

Mervorn – Nu ska vi inte spilla mer tid.

Thannadirian – Ge er av. Jag är tveksam om detta kommer att fungera. Det kan vara bortkastad tid. Hittar vi en annan väg tar vi den från detta fruktansvärda torn måste vi ta den. Kom i håg att jag ger mig av om några timmar.

Teovan och Mervorn anslöt sig till sina vänner och berättade för dem om sitt möte med Thannadirian.

Innan de gick frågade Mervorn om Meril kunde simma.
– Jo jag kan hålla mig flytade och simmar hyfsat bra, men jag tycker inte om det. Mitt senaste besök i vattnet höll på att sluta i katastrof. Jag ska göra mitt bästa eftersom det inte växer några träd i närheten.

– Ska vi anfalla nu? Jag tyckte någon sa det? undrade Rhorric.

– Nej vi ska undersöka om vi kan använda oss av gången vi hittade, sa Anatoré.

– Samla mannarna så stormar vi tornet! Vi har många svärd som vill slåss! Välj ett håll Anatoré så stormar vi! Vi skulle behöva ett sammankallningshorn…

Rhorric stormade iväg för att leta rätt på ett.

På vägen till gången passerade de en en vakt som berättade att Rhorric måste vara galen. Han har blivit tokig meddelar vakten som såg helt hysterisk ut. Vännerna gick under tystnad till trappan med det svarta kalla vattnet.

Väl frame kastade Teovan en sten i vattnet. Alla backade snabbt tillbaka. Inga tentakler kom fram från vattnet och en ljudlig lättnadets suck kom från gänget. Vattnet var ungefär 2 1/2 meter djupt, svart och iskallt. Att simma med rustningen på är nog inte rådigt, så efter att Meril tagit av den stod hon nu i bara mässingen. Av säkerhetsskäl bande de fast ett rep runt midjan och bestämde att om hon fick problem skulle hon rycka i repet.

Efter att ha tagit ett par djupa andetag och tänkt att ”detta kommer att gå som en dans, inga problem detta klarar jag”, dyker hon ner och blev helt överraskad. Detta hade hon inte varit förbredd på. Det iskalla vattnet var obeskrivligt smärtfullt. Vattnet var nära fryspunkten och huvudet kändes som om det skulle explodera. Meril blev helt helt blind och hon hade problem att hålla sig nere i vattnet. Hon flöt upp och skrapade sin rygg mot taket. Det bulltade i öronen och det sprängde i lungorna.

Mitt i all smärta kände hon hur någon eller något började dra i henne. Paniken hade kommit. Meril började sprattla och nu märkte hon att hon satt fast. Repet som skulle varit hennes livlina höll nu på att bli hennes död.

Resten av gruppen som stod och väntade insåg att något har gått galet. Ingen av dem kunde egenligen simma men Anatoré hoppade hjältemodigt i. Hon ångrade sig dock snabbt – smärtan var fruktansvärd, men vad gör man inte för sina vänner när de är i nöd? Hon tog tag i repet och började följa det. Meril började samtidigt att försöka ta sig tillbaka men kom inte så långt. Framför henne kände hon att vägen tillbaka hade blivit avstängd av en vägg. Nej! Jag måste ha utlöst en fälla! Den här vägen är helt avspärrad (hon kan ju inte bara ha simmat fel väg neeeej då).

Teovan och Mervorn började att försöka dra upp Meril. De tog i med alla sina krafter men efter ett jättekrafttag flyger båda handlöst bakåt med ett avslitet rep i händerna. Samtidigt tog Meril fram sin kniv med stora svårigheter. Kylan gjorde att händerna vill inte lyda henne men som av ett under fick hon fram den och lyckades skära sig loss.

Teovan började ropa ordet som desarmerade den förra fällan men det verkade inte hjälpa.

Anatoré böjade även hon nu känna paniken komma och försökte simma tillbaka . Hon följde repet när det helt plötsligt rycktes ur hennes händer. Skinnet slets av hennes händer och smärtan i händerna gjorde att hon tappade orienteringenhelt och även hon stötte på en vägg. – Fel väg, hur ska jag nu hitta ut? – tänkte hon lite pragmatiskt

Under tiden sprang Mervorn och hämtade filtar. Väl inne i fortet hörde han att Rhorric hade hittat ett horn och visste hur man använder det. Men Mervorn struntad i detta och var snabbt tillbaka i grottan. Teovan informerade Mervorn som snabbt tog det avslitna repet och band det om midjan på Teovan för att göra sig klar att hoppa i för att förska rädda de två som helt klart var i nöd. Även Teovan fick känna av det nollgradiga vattnet och började simma ner efter Anatoré. Han hittade henne snabbt och hjälpte henne upp till ytan. Väl ovan vattenytan började Anatoré att kräka upp allt vatten som hon fått ner i lungorna. Hon skakade häftigt av kylan och var alldeles blåsvart om läpparna. Teovan insåg att Anatore snabbt måste få upp värmen om hon skulle överleva och tog snabbt av sig sina kläder och hennes för att dela kroppsvärme. De drog på sig de båda filtarna som Mervorn tagit med sig.

Nu var Anatoré i säkerhet, och Teovan såg inte ut att klara ett dopp till, så då hoppade Mervorn hjältemodigt i för att försöka rädda Meril. Han tänkter att det måste var så här det känns att gå genom Mordor utan sin båge. När han simmat en blit stötte han på väggen som gjorde att Meril inte kunde ta sig tillbaka. Han bestämde sig för att försöka hitta en annan väg runt om. Man kan undra varför inte Meril tänkte på den iden men å andra sidan är hon inte så smart. Han kom runt väggen och tyckte sig känna att Meril var snett ovanför honom men han hade svårt att orientera sig även han. Han började även få dåligt med luft och började andas in vatten. Smärtan var stor när vattnet kom ner i lungorna, men där i förvirringen tycktes han ana en yta ovanför. Luft fanns där uppe!

Under tiden satt Teovan och Anatoré och värmde varandra. Anatoré fick snart tillbaka känseln och kontrollen av kroppen och bestämde sig för att det nog var en bra ide att hämta folk som kunde hjälpa till. Det hade gått flera minuter sen Meril försvann ner i vattnet och hon hade inte sett Mervorn komma tillbaka heller. Hon reste sig på ostadiga ben och började gå mot tornet. Teovan stannade kvar och hoppades att vännerna fortfarande levde.

Mervorn simmade mot vad han trodde var Meril. Han kände sig fram och hittade hennes ansikte. Med en kraftansträngning tog han en tag om henne och drog upp henne till ytan. Väl upp började Meril hosta och fräsa så det ekade i grottan de kommit till.

 

                                   Grottan Meril och Mervorn kommer till

En sak var säker i alla fall – om detta rum hade varit fyllt med orcher hade de inte undgått att de kommit. Men som tur var var grottan tom bortsett från en liten stenö som fanns i mitten. Grottan var cirka 40 m bred och drygt 5m upp till taket. På ön fanns det en pellistad men ett järnställning runt om. På toppen av den satt ett klot som lyste. Mervorn drog med sig Meril upp på ön. Han gav första hjälpen och försökte gnugga henne varm.

Det var onaturligt varmt här inne i grottan, men det var tröstande efter den kalla simturen. Cirka 45 grader varmt här och det vita klotet gick inte att titta på utan att det sved i ögonen. Det var mycket hett. När Mervorn försökte närma sig det hörde han ett högt brummande inne i huvudet. Den tycktes värma upp grottan och när han försökte röra vid den brände han sig så snart han kom i närheten av den.

Under tiden hade Anatoré kommit fram till fortet och möttes av Camorran. Hon berättade snabbt vad som hänt vi den vattenfyllda gången men fick inte den respons hon förväntat sig.

Camorran – Jaha, det var ju synd. Du får komma med här så ska du gå och lägga dig. Du är helt genomblöt tös. Det här går inte.

Anatoré hörde Rhorrics tutade uppifrån och kallade på honom. Camorran hade bestämt sig och böjade putta henne framför sig och in på sitt rum. Anatoré protesterade så gott hon kunde, men utan framgång.

– Nu ska du lägga dig, sa han och stängde dörren till sitt gemak.

Han tog av henne alla kläderna och stoppade ner henne i sängen. – Så! Nu ligger du här och vilar.

Anatoré – Ni måste skicka folk som hjälper mina vänner.

– Ja ja, drick nu detta, sa Camorran och gavr henne ett stort krus. Drick detta så sover du hela natten.

Sen lämnade han rummet för att leta rätt på Rhorric, för att slå sönder han med hornet, eller åtminstone hornet i alla fall.

Inne i grottan fanns det något skrivet på väggarna. Meril som kommit på skakiga fötter försökte läsa vad det stod, kom snabbt fram till att det var skrivet på dvägiska och att hon inte hade en aning om vad betydelsen var. Mervorn försökte igen med att säga lösenordet (detta har blivit nästan något som sägs per automatik en gång i kvarten ungefär) men inget hände denn gången heller. I stället började han leta efter en utgång ur denna grotta.

Han hittade fyra stycken, en i var riktning. Sen tog han fram sin kniv och ristade en pil mot den gången som han kom i från. Nöjd med att han hade kommit på ett sätt som gjorde att han alltid kunde hitta tillbaka dit han kom ifrån bestämde han sig för att rikta sin uppmärksamhet mot den lysande kulan. Han rev av en bit tyg och la på kulan men kulan var så varm att tygstycket började brinna med en gång.

Mervorn ställde sig upp och tittade sig om kring. Han bestämde sig för att undersöka en av tunnlarna. Det var ca tio centimeter mellan taket och vattennivån så det var inga direkta problem att ta sig in i tunneln efter att han kom på att ryggsim var sättet att ta sig fram om man inte ville slå i huvudet hela tiden.

Längst inne hittade han en dörr som var stängd. Vad kan finnas på andra sidan? Det är nog bäst att binda fast sig här i reglen i fall allt vatten skulle få för sig att rinna ut. Han ville inte följa med strömmen i så fall. Sagt och gjort. Han öppnade dörren och med en enorm kraft slungades han ut när vattet började storma ut. Strömmen som bildades var stark och han hamnade under vattennivån. Meril hörde hur vattnet börjader sugas ut från det håll Mervorn simmat.

Vid trappan stod Teovan och väntade rastlöst och till sin förvåning såg han hur han nu kunde se fler trappsteg ovanför vattnet. Han räknade dem igen.

Jag måste ha blivit galen, tänkte han och räknade igen. Vänta nu jag har det! Jag räknar inte så bra. Jag måste ha något hjälpmedel. Hmmm sist det gick bra använde jag mig av grisar. Ok jag sätter en gris på varje trappsteg och räknar grisar istället. Logiskt. En gris, två grisar – stå still när jag räknar!! vrålade han till sina fantasigrisar. Tur att ingen såg honom.

Mervorn försökte se bakom sig. Han kunde se att det fanns öppningar bakom honom som var ungefär en halv meter breda. Han vågade inte riskera att åka med strömmen så han fortsatte att hålla sig kvar fastän luften i lungorna var slut och han kände att han börjar drunkna. Meril började nu inse att något var tvunget att göras. Hon såg sig snabbt omkring. Hur kunde hon få vattnet att sjunka undan snabbare? Hon kunde inte ta sig till Mervorn för strömmen var alldeles för stark.

Ett snabbt beslut behövde tas. Att undersöka om det gick att öppna fler dörrar så strömmen blev svagare där Mervorn var var det enda hon kom på. Vattnet hade nu sjunkit undan en bra bit så det var inga problem att ta sig till den tunneln som var mitt emot den Mervorn gått in i. Även i denna tunnelns ände fanns det en dörr. Meril band fast sig med repstumpen som hon fortfarande hade om midjan i regeln. När hon var klar tog hon ett djupt andetag och öppnade dörren.

Vattnet började forsa ut även här och Meril flög med strömmen. Den enda skillnaden var att Meril var längre än Mervorn och lyckades därför hålla huvudet ovan vattenytan. Inne i rummet som dörren ledde till hördes ett ursinnigt vrål som fick nackhåren att resa sig. Hoppsan! Det bodde tydligen någon här. Bara han inte kommer hit och ska ta ut sin hämnd för att jag vattenfyller hans hem tänkte Meril och höll en tumme.

Inne i fortet höll Rhorric tal för mannarna. Alven talade upprört på sitt språk. Helt klart var de inte nöjda med situationen och vi kan väl bara anta att de inte höll några vackra hyllningstal för Rhorric. Camorran satt uppgivet och bara skakade på huvudet. Han hade inte kunnat ta hornet från Rhorric som hela tid höll takten till mannarna, som fick göra de mest besynnerliga övningar. Den enda pausen de fick från hornet var när Rhorric berättade med inlevelse hur de skulle storma orcherna.

När ha fick syn på Anatoré vrålade han att hon skulle föregå med gott exempel och falla in i ledet. Han sa till någon annan att ta över. ”Inom kort kommer vi att anfalla orcherna.” Anatoré försökte förklara för Rhorric att Mervorn och Meril behövde hjälp.

– De har varit under vattnet länge och kanske är döda. Jag skickade en man för att hämta dig men du kom inte, sa Anatoré till honom.

Rhorric – Vad säger du? Skickade du någon som skulle hämta mig. Jag har inget hört. Peka ut honom så ska jag straffa honom!

Anatoré var inte beredd på detta. Vad skulle hon säga nu. Hon hade ju inte skickat någon. Skulle hon erkänna att hon ljugit eller bara peka ut någon oskyldig. Hon valde ett mellanläge.

– Han är inte här, sa hon och försökte se oskyldig ut.

– Men alla är här utom två! Rhorric sa åt två man att gå och avlösa vakterna som inte var här. Hur ser du ut! var är rustningen? Gå genast och ta på den. Du måste föregå med gott exempel.

– Nu är det så att jag är av nobel börd och därför är jag i högre rang än du så jag klär mig hur jag vill! Sa Anatoré förargad.

– Jo det är sant. Och så lät Rhorric det vara för att inte tappa anskiktet mer inför mannarna.

När de kom tillbaka sa Rhorric – Nå vem av dessa två är det?

Anatoré – Nä det är ingen av dessa heller.

– Va står du och håller dem bakom ryggen?! Har du blivit en vekling? Straffa dem båda med 10 piskrapp!! vrålade Rhorric.

Anatoré gjorde allt för att försöka hindra de andra mannarna från att binda upp dem vid prygelpålen men utan framgång. Samtidigt berättade hon vad som hänt vid nedgången.

– Kan du inte skicka åtminstonde några mannar som kan simma att hjälpa dem?

– Jo det kan jag men sen har jag inte tid till detta tramset. Peka nu ut den skyldige.

Anatoré som hade tagit med sig bägaren hon fått av Camorran räckte kruset till Rhorric.

– Du ser lite törstig ut. Drick det här.

Rhorric svepte allt i en sväng och slickade sig om munnen. Han såg snurrigt omkring och tuppade av. Anatoré befallde att mannarna inte alls skulle ha några rapp och de blev frisläppta.

De fyra mannarna som Rhorric skickat för att hämta resten av gänget kom fram till Teovan som såg riktigt galen ut vid detta laget.

– Kom med här! Rhorric har beordrat att vi ska hämta dig…

– Jag kan inte lämna detta. Mina vänner håller nog på att drunkna. Grisarna stannar inte där jag säger och jag får plats med mer grisar hela tiden. Du där sluta trampa på grisen! Akta!!

Mannarna tittar på varandra frågande. – Vi tror att det är bäst om du följde med nu.

Mervorn stretade emot men de bar i väg honom ändå och inte förrän de var tillbaka vid tornat satte de ner honom.

– Är det någon som kan simma här? vrålade Mervorn till mannarna, Jag behöver fyra personer!

Åtta räckte upp en hand.

– Bra, kom med här, sa han till alla åtte. Vi måste rädda Mervorn och Meril.

På vägen tillbaka till gången uppdaterade Teovan dem om vad som hänt. Väl frame samlade Teovan ihop grisarna så att han kunde räkna trappstegen. Han bad soldaterna att vara försiktiga. Med grisarna.

Anatoré ville inte skicka ner mer folk i vattnet utan ville hellre att de skulle vänta tills vattnet sjunkit helt men det örat ville inte Teovan lyssna på.

– Tänk om de drunknar och vi kan rädda dem om de går ner nu.

– Vad finns där nere? frågade en av mannarna. Kallt och svart vatten.

– Vägen har blivit blockerad på några ställen. Simma och se hur långt du kan komma. Men var beredd på att det är nästan nollgradigt vatten, sa Teovan.

– Kallt är det säkert men jag är säker på att det inte är så kallt som hemma. Jag är van sa soldaten. Han försvann ner i vattnet.

Mervorn var vid detta laget totalt utpumpad. Han hade svårt att andas och låg bara och flöt på ryggen, Turligt nog hade vattnet sjunkit tillräckligt. Men han kunde inte röra sig av all utmattning. Någon tog tag i honom och sa med en lugn mansröst: Ta det lungt. Allt kommer att bli bra.

Grottan var nästan helt tömd på vatten. Ön som var i mitten fanns nu högt från vattennivån och gick inte längre att nå. Vrålet från dörren Meril öppnade hade tystnat och Meril bad en stilla bön att den skulle ska vara död så den inte kom tillbaka för att hämnas. Hon började simma till mitten av grottan igen och såg soldaten med Mervorn som för hennes blick sår illa ut däran. Hon gjorde vad hon kunde för att få ut vattnet ur hans lungor. Mervorn fick tillbaka medvetandet och satte sig upp.

Soldaten såg på honom och sa: Jag ska hjälpa dig tillbaka. Om du bara kan hålla andan så ordnar allt sig.

Det var nog det enda jag skulle orka nu, tänkte Mervorn. Han nickade tyst och instämmande. Soldaten hjälpte de båda tillbaka till sina vänner. Meril var helt överlycklig över att vara i livet och bestämde för att aldrig mer simma. Jag tror inte jag ens ska duscha sa hon till alla närvarande.

Grisarna skringrades när den simkunniga soldaten kom tillbaka med Mervorn och Meril. Mervorn såg fortfarade dålig ut så med gemensama krafter vände de upp och ner på honom och fick ut det sista vattnet. Teovan prisade den store Eru och tackade grisarna för deras insats. Men nu hastade det!

Alla samlades på gården vid tornet. Rhorric sov fortfarande där de lämnat honom. Thannadirian meddelade att timmen var slagen och det nu var tid att ge sig av.

BARAD FAROTH

Teovan drog försiktigt sitt svärd ett par centimeter ut från sin svärdsslida, det glänste blått, svarta makter var i färde! Personen på toppen av tornet stannade till och spejade ut mot Teovan som frös i sina rörelser, det var mörkt hade han sett skenet från svärdet? Knappt andades han men blicken sökte panikartat efter möjliga skydd och i tankarna så bannade han sig själv för att han gått ut på en sådan oskyddad plats som han nu befann sig på.

Blixtsnabbt höjde personen en båge och avlossar en pil rakt emot halsen på sitt offer. Det var lyckligtvis inte Teovan, ty Teovan gillade inte att bli träffad av pilar alls. Istället var det någon utanför muren som gurglandes staplade runt innan denna föll död till marken.

Skepnaden uppe på tornet försvann och snart kunde Teovan flytta sig till ett lite säkrare ställe och tur var väl det för strax därpå så öppnades dörren och en blek, grönklädd, kåpförsedd person smög ut och satte av efter den plats där Teovan misstänkte att pilen fällt sitt byte.

Utan att ha tagit reda på om folket i tornet var vänligt sinnande eller ej så vek Teovan tillbaks mot grottan, tilbaks mot säkerheten av sina fränder, en sista koll på svärdet… den lös ej mer.

Anatoré hade vid det här laget lyckats somna där hon väntade så tålmodigt på att Teovan skulle komma tillbaks. Hon hade hittat ett ganska bekvämt sätt att sova på med huvudet lutat mellan en liten klippskreva och med benen spjärnade mot klippan på andra sidan för att inte glida ner, armarna hade hon lagt under sig så att hon skyddade ryggen. Teovan tyckte lite synd om henne för om man sover i en sådan onaturlig ställning mitt på en trappa så kommer man att ha det ont & stelt när man vaknar… och något ont ville Teovan inte tillfoga Anatoré så han klev över henne & väckte de andra istället.

När Teovan berättat klart om vad han såg så börjar en plan att ta form i Rhorric taktiska hjärna, vi går upp till tornet & stormar detta! Försvarar de sig så är de fiender! Vissa i gruppen, men inte alla, var tveksamma till att det skulle funka som det var tänkt och Rhorric ändrade sin plan till att gå upp till tornet & storma det om behov föreligger.

Soldat Eolor, uppväxt i en pittoresk liten by utanför Minas Anor tillhörde numera den äldre skaran av soldater som befann sig på plats, hemma hade han en hustru och två små barn, deras hus var varmt & trevligt och trädgården lika inbjudande som en oas i de djupaste och otrevligaste öknarna i Harad. Den här grottan var inte alls lika trevlig som hemma tyckte han.

De där nya befälen hade förvisso fört de bort från orcerna men ibland undrade han om de visste vad de gjorde och vart de var på väg eller om de bara hittade på efter hand.

De yngre soldaterna hade iallafall stor respekt för sina ledare tänkte han och visst medges det att han själv var imponerad av deras färdigheter. Fler än en gång hade Teovan dykt upp från ingenstans när han varit ute på spaning, & alltid var det helt ljudlöst och utan att knäcka äns den minsta av kvistarna. Rhorrics taktiska tänkande om än grovt & våldsamt tilltallade honom också litegrann, här var en ledare som inte skulle offra en linje soldater bara för att få ett strategiskt övertag eller för att vissa att han kan, nej han skulle med all säkerhet stå framför de som han gjort hittills och ta… GE första smällen.

Att de hade de där två kvinnorna med sig tyckte han var lite olustigt. Han hade bekantat sig lite med Meril som såg ut som om hon hörde hemma i soldatlivet, hon var en enkel person, nöjd så länge hon hade ett svärd att svinga & ett mål att träffa. Meril hade berättat att Anatoré tydligen hakat på efter det att hennes bror hade blivit dräpt och ryktet bland vissa av soldaterna var att hon var en dotter av huset Mithhen – gråblick.

Sist hade man Mervon, han höll sig lite för sig själv & pratade sällan men ofta vist, om han stog bakom en med sin båge i hande så kunde man gå uprätt rakt genom ett fiendeläger utan att behöva dra sitt svärd, ty ingen av fienden skulle hinna komma tillräckligt nära för att hugga innan de blev genomborrade av pilar… så sa iallafall vissa av de yngre pojkarna om än lite skämtsamt men det var nog inte långt ifrån sanningen.

-”Va, Vilket torn!?” ropade han efter de fem då de försvann uppför trappan, men inget svar fick han.
De hade väckt honom, troligtvis för att han låg närmast, för att berätta att de skulle ge sig av upp genom trappan. De hade varit lite oense och kunde inte riktigt bestämma sig för vad för order de skulle ge…

-”Du där! Vi ska upp ditt & kolla läget” hade Rhorric brölat till honom, ”ehm, håll koll på bron ifall orcerna kommer!”
Eolar hade tittat bort mot grottöppningen där han visste att det stått två vakter sen de först satte sin fot i grottan -”självklart” svarade han respektfullt.
-”om de kommer så… eh, försvara er!” fortsatte Teovan.
Verkligen? tänkte Eolar och skulle precis säga något då Meril inflikade att de bör vänta en halvimme & därefter ta sig tillbaks till borgen. Eolar skulle precis säga ”men” men hann bara forma munnen för att säga ”M…”
-”Nej! Inte tillbaks till borgen” grät Anatoré & fick medhåll från Rhorric som själv ville dit först & minsann inte skulle låta någon annan komma dit före honom under några omständigheter ”klättra ner i klyftan istället om vi inte kommer tillbaka” föreslog han, ”då blir ju er död snabb åtminstonde”.

Meril & Mervon hade fnissat åt detta och föreslog att de skulle hoppa istället ty det vore väl ändå det snabbste sättet att komma ner till spindlarna. Eolar kände sig lite änslig där de skämtade så om hans liv men han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

Snart sansade sig dock hans chefer ty syret i grottan var ju lite tunnt. Rhorric slutade att berätta in i minsta detalj, exakt vad som skulle göras de följande 3 nej 1&1/2, 4, 30 minuter, 6 timmar… dagar… veckor… de 2 timmarna de skulle vänta innan de skulle följa efter.

De försvann en & en uppe i mörkret.
-”Och” ropade Rhorric över axlen samtidigt som han som sista person försvann uppför trappan.
-”Storma tornet!”

Då våra hjältar kom upp till tornet tvekade Teovan, han vägrade att ta sig fram till Tornet, till Mervons, Anatorés och Rhorrics förtret. Bara Meril brydde sig inte, för hon hade tröttnat på den enformiga diskussionen ”du först, nej du!” och promenerade iväg mot tornet, hur svårt kan det vara tänkte hon, jag har ju sett Teovan göra det massor av gånger!

Bara Valar vet hur det gick till men plötsligt befinner sig Meril vid tornets port & försöker tyda texten som var inristad i stenen ovanför denna ”BARAD FAROTH”… ”bara fara!!!” flämtade hon, hennes Sindarin var inte den bästa.
Dörren stog på glänt & när hon kikade in såg hon en gammal man sitta och studera ett par sletna gammla böcker, ingen annan syntes till.

Under tiden hade Rhorric kommit på en plan som inte innebar stormning & därför per automatik accepterades av de andra. Han gick fram med armarna i luften och närmade sig tydligt tornet. Bakom honom lade Teovan, Anatoré & Mervon på vars en pil på deras bågar…

-”HALT!!!” hördes det snart ”vem där!”
Rhorric presenterade sig och försökte förklarade vilka de var utan att verka tillräckligt viktig för en pil.

Samtidigt kände Meril något spetsigt på kinden, hon hade inte märkt när bågskytten smygit upp alldelles bredvid henne och satte pilen mot hennes kind, bågen spänd. -”rör dig inte” sjöng hans röst.
Bågskytten lede ner Meril till Rhorric och snart var den andra personen också på plats. Rhorric ropade fram de andra tre som med en viss tvekan tillslut gick fram från sin gömma. våra hjältar lyckades övertala bågskyttarna att de inte hade några onda avsikter och vapenarmarna slappnade av lite grann.

Då kom gubben utfarandes, liten & ilsken som ett bi!
-”Vad pågår här! vilka är ni? seså svara era drägg! eller ska vi dräpa er på plats!!! vet ni inte vem jag är? hur vågar ni störa den stora Kamoran den vise! var det ‘baraken(?)’ som skickade er? seså svara!”

Anatoré sken upp, här var en gubbe som hon kände igen. Kamoran den vise var inte jätte känd i Osgiliath men han besatt väldiga kunskaper om fienden, skuggan. Något som var högt värderat av många, bland annat av hennes fader som hade gett stor ekonomisk hjälp så att han kunnat fortsätta hans studier. I utbytte hade Anatorés far bara begärt att han skulle dela med sig lite av sin oändliga kunskap till hans söner & döttrar. Anatoré var lite väl ung då för att förstå det mesta men hade ändå suttit med sina brödrar på alla lektioner i det väldiga biblioteket i Osgiliath för att lyssna till historierna.

Kamoran den vise var ganska fåfäng och när han stod inför någon som visste hur bra han var så nådde hans ego gigantiska propertioner!
Han bjöd in sällskapet till tornet, Anatoré, förklarade han skulle få en alldelles egen plats i hans personliga gemak där hon kunde sova rofyllt… ”ni andra pöbel får sova där nere eller tälta utanför tornet”.

Medans Anatoré blir bjuden på en supé så sitter de andra runt bordet & slevar i sig lite gröt som kvällsmål. Teovan & utbygdsjägaren Kalmegin har tidigare varit nere i grottan & hämtat upp soldaterna. Kalmeglin var den sista av de sex livakter som skulle skydda Kamoran, ett ytterst farligt jobb då Kamoran alltid sökte sig till de av skuggan mest utsatta lägen. Och sannerligen efter att hjältarna berättat om vad som hänt och varför de är här så är detta så utsatt som det kan bli… lyckligtvis så blir det väl inte värre.

Kalmegin är mäkta imponerad av den hemliga gången, att de inte har upptäckt den innan!
Han berättar om omgivningen och om hur dalen nedanför tornet har blivit besätt av hundratals orcer så att vi inte kan oss sig ut lätt. Hitills har de varit säkra för orcerna fruktar våra bågar, speciellt då ”Thannadirians” som har fällt minst 100!

Thannadirian var alven som smög sig på Meril, en enstöring, mästerlig bågskytt & utmärkt helare.
Utmärkt tänker Teovan, Meril, Mervon & Rhorric och log.

Smygandes…

(Jaha…? så var det dags att blogga för mig. Min första blogg så ni måste ha överseende med det 😛 men men lika bra att ge det ett försök å se hur det gå. Vår kära GM tjatade om att han inte hade förberet sig för dagen men teowan gav honom ett tips som han snappade upp snabbt. Vägkorsning… GAH?! Internt skämt kanske jag borde säga också? well well, here we gooo)

Stenen som blockerade vägen puttades undan och ut kommer våra hjältar en efter en med varsitt unika ansiktutryck.

Mervorn går och håller sig om axeln med lite smärta i ansiktet och tänker tillbaka på hur det kunde gå så illa med hans axel. Kommer han någonsin kunna skjuta troll på omänskliga avstånd igen? Eller pricka orcer en efter en? Frågorna är många och det finns nog bara en som vet svaret på dessa frågorna…

Meril går fundersamt och undrar hur det är med kaptenen och alven… Kommer dom klara sig? Klart dom kommer tänker hon sen. Det var ju hon som plåstrade om dom och då är det ju ingen fara. Allt kommer att bli bra med dom, så länge dom får lite sömn och ro och en stadig resa utan några större problem så borde allt gå fint fint. Och så fnissar hon till lite och går vidare.

Teowan kommer smygandes ut med hök ögon överallt över alla klippor och mörker som finns här. Sen kommer en lättnande suck, inga fler orcer vad ögat kan se i alla fall. Så han sträcker på sig så gott han kan och väntar.

Anatoré kommer ut med det bredaste leenden man nånsin har sett på henne. Hon har aldrig sett så glad ut sedan hon anslöt sig till denna grupp. Så många unga manliga undersåtar som står under henne i rank. Så roligt hon kommer kunna ha med dessa pojkar som måste lyda varenda liten order som hon skulle ge. Med ett stort leende så tittade hon bakåt mot alla trötta soldater som gick och svettades. Anatoré log ännu mer…

Rhorric kom ut med ett deprimerat ansiktutryck… Hans första stora strid gick inte precis som han ville. För många fiender även för honom. Han fick inte ens dräpa en utav dom i närstrid. Men tanken att dom antagligen var kvar i fortet gjorde honom på bättre tankar. Han hoppades att dom skulel hitta gången så att dom skulle storma genom grottan. Då skulle han stå i fronten och dräpa dom en efter en. Ett leende syntes på mannens läppar.

Platån som den lilla truppen kom ut på var inte speciellt stor, omgivningen visade sig inte vara den ultimata heller. Vassa klippor, en stor mörk ravin som man inte kunde se bottnen på. (vad kunde lura där nere egentligen? truppen är ju nära Mordors gränser. Antagligen otyg som bara en ond person visste om…) Alla höll sig ifrån kanten i alla fall så för ingen ville ju riktigt titta ner för länge ifall det skulle visa sig vara något där.

Snabbt så scoutade Teowan området och fann en liten uthuggen ”trappa” som ledde neråt i ravinen. Denna trappan var ca 40cm bred och såg väldigt instabil ut, speciellt att det inte fanns något räcke så en stark vindpust kunde utan problem blåsa ner en obalancerat, trött och sleten soldat.

Snabbt satte det upp en scout grupp, Teowan och Mervon var ju glasklara att agera scouter. Teowan med hans hökblick och att kunna bli ett med skuggorna (vad det nu hjälper mot orker?) Medans Merworns båge alltid är redo att fälla något otyg på avstånd utan att ens blinka så brukar 2 st vara nere. Dom tog med sig två soldater och började vandra nerför den uthuggna trappan.

Rhorric, Meril och Anatoré stannade kvar på platån och gav scout gruppen 40 minuters försprång, dom skulle ändå gå iväg snabbare än själva huvudtruppen. Truppen bestod utav två sårade på en bår därav Alven och kaptenen. Trötta soldater som hade varsin packning för mat och så hade dom vapen att kånka på också osv en soldat kan behöva och han ta med sig när vi lämnade fortet. Meril kommer att gå med bårarna och vad Anatoré hade i tankarna när hon ville gå sist med speciellt fem st soldater som hon gav order om att dom skulle stanna där förblir ett mysterium för oss alla utom henne. vad som rör sig i hennes huvud är fortfarande oklart, hon sörjde inte många timmar efter att hon fick reda på att hennes bror hade dött i strid…

Scoutgruppen vandrade neråt för den smala och farliga trappan, med en bergsvägg på en sidan och vad det såg ut som en bottenlös ravin på sin andra sida. Ett felaktigt steg här skulle innebära ett lååångt fall ner i mörkret, har man tur så kanske det finns vatten där som man ramlar ner i eller något som fångar en… Ingen hade något speciellt sug att tar reda på hur det egentligen låg till långt där nere i det mörka ravinen.

När scoutruppen väl hade gått i säkert 5 hela minuter nerför den ostadiga trappan som visade sig vara sönder lite längre fram. Ett stort mellanrum var nu framför vår scouttrupp ( en vägkorsning ifrån får köra gm kanske 🙂 ) hur skulle dom ta sig förbi detta problem?
Det gick många och långsamma minuter med en massa gny och gnä om hur dom skulle ta sig förbi. Skulle dom gå tillbaka till fortet och hacka sig genom orcerna? skulle man våga riskera att hoppa över fastän dom första trappstegen såg väldigt instabila ut? Vem skulle hoppa? någon utav dom oskyldiga soldaterna? Eller vår bågskytt? eller vår scout som kunde smyga och stod längstfram? Det var ju inte någon fråga om att byta plats här kan man säga för det var ju som sagt bara en 40cm bred trappa. Så det var ju bara en att välja på.
Svetten rann nerför Teowans panna, skulle han klara det eller skulle han bara falla rakt ner i mörkret? Svetten bara rann ännu mer och så hoppade han över. Det blev ett hjälteaktigt hopp! Galant kom den unga yngligen över utan att sätta någon utav fötterna fel eller för långt ner i mörket. Samt så klarade han sig ifrån dom närmsta trappstegen.

Så nu var det bara ett 40 tal kvar att hoppa över detta hål… Kommer trappan verkligen att kunna hålla för ett 40 tal fullt utrustade soldater plus Meril och Rhorric?

Men väl över hoppet så bestämde sig Teowan sig för att fortsätta att scouta frammåt ensam… (leendet på the evil GM blev brett här) ner han hade gått ner för några ytterliga osäkra trappsteg så kom han ner till en ny platå. Här kunde Teowan snabbt att där fanns en grottöppning med några stålrör liggandes framför, vid en närmare titt så såg han att det såg precis ut som om att stålrören skulle passa i denna öppningen. Det var verkliga några massiva stålrör och det såg ut som om någon eller något… hade brutit sig ut eller in (gulp). Den nervösa Teowan började att bli lite nervös… det måste ju vara något jättestarkt som har tagit sig ur här, en stort mörkt hål med stålgaller är ju inte alltid det bästa att stöta på här vid mordors gränser i mörkret…

Samtidigt så har Rhorric gett ordern om att soldaterna ska börja marchera och Rhorric tar täten såklart ihop om att scoutgruppen har missat något att hugga ner. ”Hoppet är det sista man har kvar…” Sade han tyst för sig själv. (Tror det var Rhorric som började med det) Tätt efter kom en kolumm utav soldater med Meril i mitten tillsammans med dom sårade och Anatoré sist. Färden neför trapporna var lite nervörst för att ingen visste om trappstegen skulle hålla eller om något skulle krypa upp ifrån den svarta ravinen.

Samtidigt så hade Anatoré tänkt och tänkt för sig själv, och kom på att detta stället var hade varit en boningsplats för dom där dvärgarna… vad hette dom nu? tänkte hon… Dom små dvärgarna, hon hade namnet på niggebibble? niggibibi? många var orden som dök upp i hennes tankar men ingen verkade träffa rätt. Men en sak var hon säker på och det var att dettat stället hette (input name) och att en liten bit härifrån så hade man raserat en grotta som det fanns fruktansvärda otyg i. Men samtidigt så har gondors armer varit här också eftersom detta var en hemlig väg in till fortet och att någon god måste ju har raserat grottan. Men är den fortfarande raserad? Hon tänkte någon sekund och beslöt sig för att hålla tyst om det hela och hoppas att ingen annan känner till detta eller märker truppens förbipasserande förbli omärkt.

Teowan stod framför öppningen till det svarta hålet i berget. Han märkte snabbt också med hans hökblick att det fanns massa inrispade fula små ansikten här överallt runt om öppningen samt gamla Gondormärken. vad betyder detta? Fula ansikten runt ett fängelse och ett gamalt Gondormärke? Suck.. så många frågor och så uhm… inga svar ALLS?!

”Jaha” sade han och ryckte på axlarna, vad ska man göra och så smög han in i hålet. Det var inte så stort här och det var grovt uthackad, ingen vidare fint arbete kan man säga. Men samtidigt så kan det ha varit saken som var inlåst som hade slagit sönder väggarna? Men var är den? hmmm… här finns inga andra vägar någonstans här inne i alla fall så Teowan smög ut igen. Scoutade stället lite snabbt och hade visst missat att det fanns en repbro där. En ostadig sådan dock.

Repbron var byggd som så att det var två polar på varje sida, en pinne i mitten som man skulle gå på. Sen gick det två rejäla rep tvärs över till vardera stolpe. Ifrån dessa rep så gick det andra smårep ner till plankan com höll upp den men inte stadigt…

Teowan var vädligt skeptiskt med att gå över, men han gav det ett försök utan att fundera alldeles för länge. Som en vessla gick han över (någon hade ju hittat ett par alviska skor tidiage) snabbt och smidigt och kom till en ännu större platå, fast marken här var lite sliskig utav något svart gegg som var halt, vilket var mycket dåligt när man är i en ravin och ränner runt tänkte Teowan. Teowan sökte genom stället efter något intressant och hittade en dörröpnning fast utan en dörr.

Samtidigt så hade Rhorric fört truppen frammåt, sakta men säkert och kommit fram till Merwon och dom andra två soldaterna utab några förluster eller dödskri bakom sig som tur var. Meril i mitten med dom sjuka, ledet var långt och Anatoré var längst bak och hade inte lämnat den första platån med fem st soldater(precis… dom fem som var nämda innan). Hon gav ordern om att dom fem skulle följa med henne in i grottan och hjälpa henne att ta av sig hennes rustning utav någon konstig anledning. (fråga mig inte vad som rör sig i hennes lilla huvud är allt jag säger men så här gick det till…).

Soldaterna var ju inte sena med att först titta på varandra och sedan rusa in i grottan som om det vore ett anfall ifrån fienden och dom skulle ställa upp sig i en försvarslinje och beskydda Kungen och landet. Precis som om det vore den sista försvarslinjen stod dom helt still, orädda och ädelt nästan heroiska och hade blicken fäst vid Anatoré. Hon vände sig om med ryggen mot dom och började att ge order om vem som skulle göra vad. Med nästan ett litet nedlåtande tonläge fast det brydde sig inte soldaterna om. (Men ACK så snabbt det gick att få av den rustningen kan jag säga, måste ha varit ett rekord, hehe) Kort därefter så hade soldaterna tagit va henne rustningen och hon stod där bara i linnet som räckte ner precis i början utav låren. Hon lutade sig frammåt med raka ben för att ta fram sin läder rustning, som tur var så täckte linnet allt. Men så hände det som inte fick hända! En vindpust kom förbi och ni kan själva räkna ut varför soldaterna tappade hakorna lika snabbt. Anatoré ställde sig genast upp och var helt röd i ansiktet och tittade på vakterna med ett litet underligt leende som dom inte visste hur dom skulle tolka, var hon röd i ansiktet utav ilska eller att var lite blyg? Men soldaterna ville inte riskera något så dom vände sig illa kvickt om och lät Anatoré byta om ifred.

Under tiden som detta hände och hon roade sig så stod Rhorric och Merwon och diskuterade:
R- Vi borde gå tillbaka istället för att hoppa här. Vi ha större chans mot något som vi kan hugga ner. Istället för denna idiotiska idén att hoppa över här med bår och allting. Det funkar INTE!
M- jo… men…
R- Så nu går vi tillbaka! Helt OM!
M- Vi kanske kan använda oss utav plankorna som finns i grottan som vi hade som bro innan vi satte dit bordet?
R- suck… jaja…

Så kom orden om att vi behövde plankorna som fann i grottan längst fram i ledet. Soldaterna vände på sig igen lite osäkert. (fortfarande inga dödskri i ledet. Vår GM var ganska snäll idag ändå) Ordern kom fram till Anatoré som precis hade fått på sig sina kläder och rusade iväg och skulle hämta plankorna. Väl framme vid plankorna så hörde hon dom fruktansvärda lätena ifrån orcerna (vilket jag inte kommer att nämna här. Det är det språket som talas i mordor men jag kan ta det på hur det låter för mig… Grash kro rappakalja ugh!) som är på andra sidan utav den hemliga dörren. Dörren var stängd som tur var. Hon gick med raska steg och tog plankorna och lavade dom vidare frammåt i kön utan att säga något om att orcerna hade intagit fortet. Det kommer nog att sänka moreln tänkte hon tyst för sig själv.

Undertiden så kom Teowan tillbaka till trappraset och hjälpte till med att sätta dit plankorna som dom skulle ligga och marchen över sattes i full fart. Väl framme såg Rhorric endast en väg vidare, via repbron…
Rhorric – Glöm det! Jag går aldrig över den där! Det är ju samma sak som att hoppa ner i ravinen. Kommer inte på fråga!
Teovan – Men det är ju hur lätt som helst, sade han med ett leende och sprang över.
Rhorric började frenetiskt att känna på väggarna efter någon hemlig dörr eller något. Typ en annan väg.
Rhorric – Bah, ge mig 10 man så tar intar jag fortet och håller det istället tills förstärkning kommer, har större chans att överleva där än att gå över det där! Orcer kan man hugga ner, långa fall kan man inte göra något åt.

Undertiden så hade Merwon och Teowan satt dit ett extrarep för som en slags säkerhet medans Rhorric gick och gnällde att han ville tillbaka och slåss mot orcerna och trollen. Rhorric ställde sig som vakt vid trappan ihop om att orcerna skulle komma till honom medans resten av truppen verkade med glädje gå över bron istället.

Rhorric hade tänkt ut en utmärkt plan undertiden. Om vi skulle gå tillbaka till grottan och öppna dörren och låtit dom komma till oss hade varit så mycket bättre, så mycket huggande, så mycket svingande det hade blivit. Rhorric började nästan att drägla över tanken. Han föreställde sig en trupp med soldater i den trånga grottan med spjutmän bakom sig och bågskyttar bakom spjutmännen och svärdsmän längst fram. Sicken försvarslinje det hade varit där. Dom hade inte kunnat komma så många åt gången så man hade kunnat hugga ner 3-5 st per våg.

Rhorric – Bah, nu får det vara nog!

Rhorric stålsatte sig och gick med bestämda steg mot repbron och soldaterna flyttade på sig och lät den stora krigaren komma fram. Han tog säkerhetslinan om sig och tog sakta steg för steg. Svetten bara rann nerför hans panna medans han tog ett steg, ännu ett steg… Detta var en fiende han INTE ville hugga när tänkte han. Att hugga ner denna fiende skulle innebära döden dirket.

Äntligen framme så samlade sig hjältarna sig i en grupp och bestämde sig för att undersöka vägen in i berget. Ordern gavs ut att mannarna skulel vila här sålänge medans hjältarna gick in i dörren.

Dom kom in i ett relativt stort rum som också var dåligt uthyggt. Varför lägga ner så mycket energi på att hugga ut ett rum i berget utan att finhacka det?

Väl inne i rummet så fanns det ytterligare en väg in i en gång. Längs gången fanns det samma ansikten inrispade i väggen. Samma fula och äckliga ansikte som bara stirrade på den som gick förbi. Dom hjältemodiga hjältarna gick försiktigt frammåt med Teowan i täten ständigt letande efter fällor. I den mörka korridoren känndes det bara som att det blev varmare och varmare fast dock inte obehagligt varmt som tur var. Vägen delade på sig en liten längre bit in i korridoren. Den ena vägen ledde ner till ett vattenfyllt rum, alltså trappan var full med vatten halvägs upp. Den andra vägen ledde uppåt, vilket lät vettigast för alla att ta eftersom vatten vid mordors gräns är inte så bra att vara i eller dricka av.

Halvägs upp såg Teowan att väggen där uppe var fyllt med små, små hål så han tog det väldigt försiktigt där och dom andra väntade där dom stod. Teowan smög sig sakta men vääääldigt försiktigt upp i trappan letandes efter något som kunde avlösa fällan.

Väl framme så kunde Teowan inte se något som kunde avlösa fällan, han låg längs sista trappsteget utan att röra golvet. På golvet låg även två väldigt gamla skelet som var lite mossblekna. Man såg klart att båda hade tillhört gondors arme på deras utrustning. Den ena var en soldat med svärd och sköld och kort grått hår som åren hade färgat. Det andra skelletet verkade vara äldre än den andra, han hade långt skägg och långt grått hår med lite nyans utav mossa precis som det andra skelletet hade. Den som såg ut att vara äldre hade en väska på sig med vad innehöll den egentligen tänkte Teowan.

Bakom sig hörde han plötsligt Rhorrics gapande ”Hur går det? Hittar du något?” Neee sade Teowan (dumt gjort). Plötsligt ropar Rhorric ”DUCKA!” och kastar iväg sin packväska rakt upp där rummet är med hålen på väggarna och tar skydd bakom sin sköld.

Alla duckade illa kvickt och så hördes det en ”duns” och något konstigt ljud. Något i stil med ett repljud lät. Var det kom ifrån exakt var det ingen som hörde. Men ingenting hände? hmmm sade Teowan. Rhorric suckade. Teowan sade den verkar vara ur funktion.

Yepp yepp sade Merwon och tyckte att gruppen skulle röra på sig frammåt nu eftersom Teowan sade att den verkar vara ur funktion.
Meril påpekade att det var ju en dvärgfälla? Går dom någonsin ur funktion egentligen…
Rhorric backade några steg och vägrade gå först i alla fall.
Merwon blev lite osäker när hans minne friskades upp med att det var en dvärgfälla antagligen.
Teowan blev ju dock lite osäker också. Han hade ju hört talas om deras sinnerika anordningar. Deras fällor behöver inte ens vara tryckkänsliga, utan det kan vara så illa att de bara inte släpper förbi ”fel” personer.

(Dags att fortsätta denna blog igen efter en hård natt. Aldrig mer Cardinal och en massa vodka en torsdag när man ska till jobbet dagen efter kan jag säga… never!)

Tiden bara tickade på och våra hjältar står fast vid ännu en vägkorsning (EVIL GM!!!!) skulle dom ta risken att bara klampa in och ta stryken? Eller skulle dom våga en ta en änny farligare väg? Vem vet vad dvärg dvärgarna väckte i det djupa vatten i den andra korridoren, deras huggande kan ha väckt något ännu farligare än en fälla såsom några elaka fiskar med ett stort antal tänder!?

Ute på platån så häll soldaterna på att ta sig över repbron, sakta men säkert så skicades packning över med hjälp utav rep och bårarna är ett mysterium hur dom kom över eftersom våra hjältar inte befann sig där så vet bara soldaterna hur dom lyckades med det utan att någon av dom skadade inte ramlade av under den svajiga repbron. Dom var trötta och utmattade och så fort dom kom över så satte dom sig till rätta och tog ut den välförtjänade vilan som dom hade sucktat efter så länge. Äntligen vila och ingen utav våra galna officerare i närheten, så det är lika bra att ta en vila när man har chansen innan man måste bege sig igen eller gå tillbaka och dö! Det var tankarna som gick i dom flestas huvuden men ingen vågade yttra sig för man vill ju inte utsätta sig själv för fara ifall om någon olämplig skulle höra.

Våra hjältar stod å tänkte å tänkte, plötsligt så kom någon på att fällan kanske aktiverades utav ett ord och sattes på utav ett ord. Men vad var ordet?! Teowan tog fram den kära änterhaken och satte fast den i ett rep och kastade ut den för att få in skelleten och se om dom hade någon information om det hela (eller LOOT). Rhorrics väska blev också indragen och sattes på hans rygg igen. Skelett kropparna visade tydligt att det var Gondoriskt folk, det gamla gondor märket var på soldatens rustning och sköld. Svärden dom hade på sig var gamla och väldigt fina gondor svärd. Dom var fortfarande vassa efter all denna tid dom har legat där, Merwon såg detta och tog snabbt på sig dessa eftersom han är Gondorian så passade dessa fina och välgjorda svärd perfekt för honom.

På den långhårigas kropp fann Teowan några lappar som var fallfärdiga samt tre lärorböcker verkade vara, för den som nu ville lära sig. Språken i böckerna var ett på dvärg dvärgarnas språk, dvärg dvärgarna heter visst något i stil med niggibiggis eller ninnibinni eller något annat liknande som bryter tungan när man försöker Utala det. Och i samma bok, var det även skrivit med numenoranska. Så att man skulle kunna översätta däremmellan.

Dessa niggibiggis var giriga, lata och hatade utav alla. Anledningen? måste väl vara deras nanmn inte gick att utala eller att det var så himla fruktansvärt. Undra hur det lät när dom pratade egentligen? Dom var slarviga med uthuggandet utav deras boningar, ville/orkade inte gräva efter skatter så dom stal saker istället. Men ryktet går att dom är utdöda eller nära till. Undra varför egentligen?

Anatoré var väldigt snabb med att roffa åt sig böckerna och började studera dom. Medans Teowan försökte titta på lapparna som gamlingen hade hållit om så länge. Tre lappar med tre olika tecken som såg ut som kejserlig numenoranska men ändå inte? Det fanns likheter med tecknen på lapparna och i en utav böckerna. Fanns inte en chans i Midgård att man förstod vad som stod i boken med mini dvärgarnas språk men som tur var så sammarbetade Teowan, Meril och Anatoré med att försöka hitta ordet i böckerna (tärningar rullas för ett litet kunskapstest). Anatoré bläddrar snabbt genom vissa sidor medans Meril och Teowan protesterar lite men Anatoré säger till dom med sin finförnämta stämma att dom har fel och med hennes adliga karisma. Så blir dom andra två tysta och tittar på varandra och sedan tittar dom på Anatoré med ett stort leende och nickar glatt på huvudet och säger ”mmm, du har säkert rätt, det blir säkert bra det här).

Teowan och Meril ville ju så gärna säga till Anatoré att hon bläddrar förbi dom viktiga sidorna men dom visste att hon ändå inte skulle lyssna. Merwon och Rhorric stå otåligt och väntar på att dom ska lösa problemet, det tar ju en sådan tid. Hur svårt ska det vara egentligen? Hon går runt och skryter om att hon är adlig och att vi skulle vara hennes vakter och då borde hon ju har en adlig utbildning eller?

Helt plötsligt så reste Anatoré på sig och sade ”Nu vet jag!” sen blev det tyst…
Merwon fräste till lite ”Vad vet du?”
Snorkigt svarade Anatoré ”Lapparna måste ha något med fällan att göra”.
”Vi vet!” fräste Teowan och Meril

Efter mycket tänkande, funderande, kliande i håret, konstiga ansiktutryck och framförallt konstiga ljud i tappra försök att utala rätt ord så skriker Rhorric återigen ”DUCKA!” och så kastar han väskan och gömmer sig bakom sin sköld kvickt och dom andra blir också ett med golvet. Denna gång hände ingenting heller. Inte ens ett ljud kom.

Rhorric tröttnade och gick ut till platån och gav ordern om att INGEN får hugga ner repbron ifall vi måste ta oss dit igen (fast egentligen så hade han hoppet uppe att orcerna skulle komma den vägen så att han fick något vettigt att göra) Han satte även ut olika vakt positioner. Efter att detta hade blivit gjorts så kom dom andra ut ifrån grottan. Rhorric höjer ena ögonbrynet och frågar
Har ni klurat ut det nu?

Neeee svarar Anatoré

Nehe? vad gör ni här då?

Vi satte två soldater på det. De har studerat ett liknande språk… och kan kanske med tid klura ut hur man uttalar orden på lapparna…

Suck…

Sen hände det en del konstiga saker… Måste ha varit något i luften eller i tjaaa nånting måste det har varit. För att dom kvinnliga hjältarna fick hjärnsläpp.

Anatoré rantade runt och lagade mat, sydde lite strumpor och lagade strumpor.
Meril sprang runt och hoppade och skrek att hon ville klättra lite.

Rhorric blev ännu en gång påmind varför man inte ska ha kvinnor med sig på fält. Dom blir ju helt tokiga och galna, deras rätta jag visas ju då. Liksom kolla på Anatoré lagar mat och syr. Meril… uhm… tjaaa… vad ska man säga? Rhorric vände sig om ihop om att någon orc precis nu skulle anfalla honom men han blev besviken igen, fortfarande inga orcer där.

Tiden gick medans gruppen gjorde det dom gjorde och dom två soldaterna försöker lösa det hela med fällan. Efter ett tag kom soldaterna ut och sade att dom hade antagligen löst det. Så gruppen samlades vid fällan och soldaterna beskrev ordet dom antog skulle vara rätt ord. Teowan fick säga ordet. När han väl sade ordet hördes det ingenting ifrån väggen eller taken. Som om det inte hade nån effekt.

Men dess effekt måste någon ta reda på. Teowans hjärta bultade snabbare och snabbare och pulsen överröstade tankarna i huvudet. Men han fattade mod och och tog några försiktiga steg upp på golvet där skelleten hade legat och vilat i all evighet. Dödade av fällan. Nergjorda små giftpilar som spottats från väggens hundratals grymma ansikten. Led dom länge? Var det smärtsamt? Var det ett grymt gift som användes? De kanske låg där i flera dagar och kved? Många tankar for genom Teowan, tills han insåg att han nog stått på platformen i en minut. Utan att det hänt nåt. Teowan pustade ut och insåg att orden uttalats rätt och fällan deaktiverats.

Från platformen ledde gången vidare upp för en trappa.  Ett gigantiskt fult stenhuvud var placerat rakt där uppe. Lagom stort för en jättesten att rulla ut ur. Eller lava. Eller miljoner med pilar. Något nervöst fortsatte Teowan uppåt, men inget hände. Fällorna var verkligen deaktiverade. Väl uppe för trappan var där en korridor som väntade. Teowan smög sig längs korridoren och i slutet såg han en dead end! Allt detta för att inte komma nån vart? Teowan testade det gamla öppningsordet som fungerat vid fortet. Och mycket riktigt, dörren öppnades.

Teowan smög sig ut ur dörren och såg ett stort torn som hade en ”U” formad mur omkring sig. Där fanns facklor vid porten och en häst. Han blev ett med skuggan och smög sig fram och kollade läget men kunde inte se att där fanns något livstecken förutom hästen intill tornet. Tills något eller någon rörde sig högt uppe där uppe på tornet…

Rackabajsaren i Tornet

Förvirringen och tystnaden bland orcherna på slagfältet när trollen föll tände nytt hopp i de trötta soldaternas ögon, Rhorric tog tillfället i akt och klättrade upp på en fallen pelare för att alla skulle kunna se och höra honom.

Med allas blickar vända mot Rhorric var det inte många soldater som såg att Anna-Tore och Meril tillsammans bar iväg kaptenen mot sjukstugan som hade fallitihop av skadorna han tidigare hade ådragit sig.

Rhorric höll ett eldigt tal om att hela Gondors framtid vilar i soldaternas vapenburna händer och att idag ska orchblodet färga slättens gräs! Lagom till att Rhorric skulle delge soldaterna sin plan om att anfall är bästa försvar och att det är bättre om fienden möts utanför murarna, så har Annatore tagit plats intill Rhorric och avbröt honom med tal om den ljusa framtiden – vilket höjer soldaternas moral ännu mer. Och till sist höjs vinbägarna i skålen för Gondor.

I samma stund som bägarna töms, ljuder hornen utifrån och trummornas dova dunkande blandas med orchernas vilda attackvrål. Pilar börjar falla över borgen och luften som förgiftats av den mörka askan från vulkanen innifrån Mordor känns ännu svartare än den gjort tidigare.

Mervorn spanar mellan pilregnen ut över slagfältet och får syn på den storvuxna orchen som verkar leda trupperna. Mer som en reflex än som en tanke läggs en pil på strängen; Mervorn tar sikte, spännerbågen lite till, bara lite till, 830 fot ett omänskligt avstånd även för Mervorn – vrålen från slagfältet, pilarna i luften, skriken av döende soldater kanske var det som fick Melvorn att tappa koncentrationen och spänna bågen tills den grad att muskelfästet i vänstra armen gick av och han med ett skrik faller ner på marken med handen om sin förstörda axel.

Samtidigt på murarna gör soldaterna sitt jobb och orcher faller många, trots att de är numrärt vida överlägsna. Men Gondors soldater faller även i en hög takt och Rhorric inser att det är läge att dra sig tillbaka till tornet när han ser att de tillfälligt reparerade murna börjar vika.

I tornet barrikeras dörren med hjälp av några bastanta ekbord och soldaterna gör sig beredda. Borggården fylls snart av orcher, trappan tänds fyr på så de inte lätt ska ta sig in i Tornet. Från andra våningen börjar halmmadrasser indränkta i olja tändas eld på och kastas ner på trä trappan som leder upp till tornet för att förhindra orchernas frammarch, detta får dem att backa och söka nya vägar, via taket och med änterhakar kommer nästa våg. Meril och Teovan tar sig till taket och med yxa avvärjer de orchernas försök att ta sig upp.

Många orcher nedgörs på borggården av skickliga bågskyttar. Wargar som circulerar borggården för att mana orcherna att ta sig in skadaskjuts, så att de av ilska tuggar upp orcher. Ledaren skuts även i tumultet ner och ledarlösa så inser orcherna snart att situationen är ohållbar. De drar sig tillbaks för att omgruppera och återkomma med krigsmaskiner.

Hjältarna inser att de inte kommer att kunna stå emot ännu en attackvåg i tornet, så med bårar och väskorna fulla med proviant görs soldaterna redo att evakueras via den hemliga tunneln under tornet, mot en plats dold i mörkret bland bergen, säkerhet? kanske…

Här saknas det bloggar

Det kommer efter hand att fyllas på med:

Merions Vila – Inte så mycket Vila

Tjuvjakten

Ankomsten till de Svarta Portarna

Äventyret i Nazgulens Torn

Strapatser uppe i Bergen

Början på Det Stora Slaget

Merions Vila

Meril låg på rygg i gräset med ån behagfullt porlandes förbi på armlängds avstånd till vänster om sig och med det majestätiska gullregnsträdet tornandes upp högt ovan sig, dess grenar tunga med de vackra guldgula blommorna. Hon funderade. Det var något med just gullregn som inte var sådär väldigt hälsosamt trots att det var vackert. Hon kom på att just gullregn, när de blommar, ger ifrån sig ett mycket obehagligt gift och att detta trädet, just nu, verkade blomma i högsta grad och att de borde flytta en bit bort. Men hon var så trött. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna faktiskt, och hennes lemmar verkade så bundna till marken att de likt trädet slagit rot. Men de borde verkligen flytta……… Meril flöt iväg i sömnens flod och drömde om vatten.

Meril var medveten om att någon försökte väcka henne, det verkade minsann som om någon faktiskt slog henne i ansiktet. Hon var avdomnad och lite kall och när hon öppnade sina ögon mödosamt kunde hon inte riktigt fokusera på den som ryckte och slet i henne. Det var bara en suddig skugga och den verkade vifta runt med armarna, rycka och slita i henne, dra henne i håret. Förstod skuggan inte att hon ville sova lite till?
När hon försökte tala insåg hon att vatten strömmade in i hennes mun och att hon inte kunde andas. Hon var under vatten. Hon blev plötsligt klarvaken och inte så lite panikslagen. Hennes lungor värkte av syrebristen och hon kunde se vattenytan bara några decimeter ovanför henne. Hon tog några simtag, eller vad hon trodde vara simtag för hon kunde definitivt inte simma så väldigt bra, men hon tog sig inte ett dugg närmare ytan för det. Tvärtom verkade ytan försvinna bort från henne, och hon insåg nu att hennes fot satt fast i något som verkade ha henne i ett skruvstädsgrepp. Hon tog i för häst och slätt men trots hennes styrka så kunde hon inte få loss foten. Meril såg nu att det var Teovan, den lille klene killen, som försökte dra upp henne och han såg panikslagen ut. Teovan greppade henne i axlarna och rykte till samtidigt som Meril sparkade med sitt fria ben, men till ingen nytta. Meril tog loss sin kniv från bältet och böjde sig ner, hon drog med sig Teovan under ytan , och försökte sedan skära av det som höll henne fast. Hennes kniv mötte något hårt och träaktigt, och när hon försökte hugga väck det så hårdnade greppet ytterligare och hon kastades hit och dit under vattnet, skakad som om hon vore en vante. Hon höll på att tappa sin kniv men lyckades hålla fast i den.

Luften var slut i hennes lungor och hon var tvungen att försöka andas vatten. Hon såg prickar framför ögonen och det började skymma för hennes syn. Det kalla vattnet i hennes luftstrupe fick henne att vilja hosta våldsamt och det gjorde mycket ont i bröstet. Hon såg nu sidan om sig Rhorrics och Wulffrics livlösa ansikten, de var också här nere och skulle liksom hon själv dö här. Paniken stegrade sig när hon insåg detta och hon fick extra mycket kraft. Med en slutgiltig ansträngning, en stor knippe tur, och med hjälp av Teovan, så lyckades Meril rycka sin fot ur stöveln och som en kort flög hon upp till ytan där hon hostandes drog in stora klunkar med luft. Världen ovan vattnet var full av gullregnsdamm, och Meril drog in mängder av det giftiga ämnet i sig. ”Ur elden i askan” tänkte Meril medan hon med hjälp av Teovan tog sig upp ur vattnet. Teovan hade ett tygstycke för mun och näsa och var helt täckt av det gula frödammet och små gula blommor. Det såg vackert ut, men Meril visste också att det var dödligt. äVen om hon vill springa härifrån omedelbart så insåg hon att hon var tvungen att försöka dra upp sina vänner som även de var fast under ytan. Nu insåg hon också att hon befann sig på en mycket farligare plats än hon först räknat med. Det stora gullregnets trädgrenar piskade i luften, och ett ihåligt ”Hoooooooooom!” hördes från trädet som inte bara verkade vara levande utan också riktigt argt. En stor gren tjock som en hobs midja kom farande mot henne men vigt lyckades hoon undvika den. Trädgrenen slåg hårt ner i marken och att det dånade och lämnade ett djupt avtryck där den träffat. Hade hon stått kvar hade hon troligtvis inte överlevt det slaget. Hon kastade sig till åkanten och famlade febrilt efter Rhorric och Wulffric. ännu en gång sken lyckans ljus över henne då hennes händer fann dem båda, och en efter en lyckades hon med hjälp av Teovan dra upp dem ur sitt blöta och dödliga fängelse samtidigt som de undvek det ursinninga trädets, eller egentligen huornens, piskande grenar. De hjälptes åt att dra de två uppför den gräsbetäckta slänten och bort ifrån huornens räckvidd.De såg båda med döda än levande ut. Här på slänten låg även Mervorn och såg ut att sova djupt. Meril daskade honom hårt, kanske lite för hårt då näsan sprang i blod, i ansiktet för att få liv i honom. Han vaknade motvilligt men så snart han kommit till sans så insåg han vad som hänt. ”Gullregnet måste i sanning varit en stor sångare för att fälla oss alla så enkelt som vi gjorde” tänkte han för sig själv. Han hade hört om träd med medvetande och röster, och även att träd vars inre ruttnat och svartnat även blivit illasinnade. ”Detta vackra gullregn må se vackert ut på utsidan, men dess själ har blivit förstörd. En stor förlust.” tänkte han sorgset, ty han var mycket mån och kunnig om träd.

De hjälptes alla åt att försöka återuppliva de två fallna vännerna Wulffric och Rhorric. Wulffric hostade våldsamt och vatten strömmade ur honom när Meril tog tag i hans fötter och höll honom upp och ner samtidigt som hon skakade honom. När han verkade ha fått nog släpptes han ner på marken där han spydde upp allt han fått i sig under vattnet och låg sedan och skakade och hostade. Meril och Mervorn hjälptes åt att göra samma sak med Rhorric, och sannerligen om de inte lyckades få fart på honom också! Dock fick de inte honom ur sin medvetslöshet så de byggde en bår att släpa honom på. Huornen hade lugnat ner sig och återgått att bli mer trädlik igen, majestätisk där den stod vid ån, dess rötter ånyo djupt ner i vattnet som om inget hade hänt. Wulffric ville bränna ner trädet men Mervorn stoppade hans hand. ”Trädet går ännu att rädda” sa han. Wulffric förstod inte ett dyft av detta men lugnade ner sig. Hans fnöske var ändå förstört av vattnet.

De behövde nu snabbt en helare, både till Meril som började känna av förgiftningen och Rhorric som inte alls såg ut att må så bra i sin medvetslöshet. detta, tyckte de alla, var inte någon bra start på deras uppdrag att rädda alla de fria folken. De tyckte att det var en aning pinsamt att ha lyckats slåss mot både orcher och wargar, men en liten å och ett träd klarade de inte av. Mervorn var bevandrad i området och kände till mycket. Han berättade att det längs denna hårt trafikerade vägen fanns en del handelsstationer och att en av dem inte låg så långt från platsen de befanns sig på. De blev alla överens om att detta var deras bästa chans så de begav sig iväg genast.

Färden blev kort, knappt tre kilometer vandrade de tills de såg skylten ”Merion’s Vila”.

Merion’s Vila låg en kilometer väster om södra landsvägen. Avtagsvägen slingrade sig nedåt genom högt gräs och kraftiga buskar kantade vägen. Området var omgärdat av en låg stenmur. Vid infarten fanns det en vaktpostering och en grind som var stängd efter mörkrets inbrott. Ingen blev stoppad under dygnets ljusa timmar om det inte fanns anledning till det. Huset var byggt av murad gråsten och var ett stort bygge i enkel stil men såg mycket stabilt ut. Inga utsmyckningar att tala om. Huset var två våningar högt och kröntes av ett tak av tjock halm. Huset låg på krönet av en lång slänt som var täckt av gräs och buskar. Sikten var lång och man kunde se sädesfält och gårdar långt bort i väst. I öster låg Mordors skuggor tunga men här sken solen som om något tvingade det svarta molnet att avvika ovanför Merion’s Vila. Merion Tinnoval hade varit en mycket berömd och omtyckt helerska och örtkvinna och resterna av hennes gård fanns fortfarande kvar på området. Hon var en kvinna med mycket stort hjärta som inte kunde se någon varelse lida, god eller ond. Där Merion blev begravd efter att hennes liv släckts av en okänd ond person växte nu en mångd mycket vackra och väldigt sällsynta örter som om själva jorden där hon vilade ville ge henne en hyllning för allt det goda hon uträttat. Så talade åtminstone Legenden om Merion, det vackra kvädet som ibland kunde höras framföras av en alvbard som då och då gästade Merions Vila och som sades ha varit mycket förälskad i den vackra helerskan.

Gruppen blev stoppad av grindvakten som vid åsynen av den skadade Rhorric på sin bår och Merils bleka och febersvettiga nuna drog slutledningen att dessa kunde vara smittade av Den Svarta Pesten. Han höll sig på flera stegs avstånd medan gruppen försökte övertyga honom om att det handlade om helt andra saker, och att det i Merils fall skulle hjälpa mycket med en rejäl kanna färsk mjölk. Mannen var till en början skeptisk, men då han hade ett gott hjärta så sprang han snart efter en kanna och Meril svepte drycken så snabbt hon kunde. Mjölk skulle om inte bota så åtminstone avstanna effekterna av gullregnsgiftet. Hon skulle dock behöva betydligt mer vård om hon skulle bli helt bra, för hon hade redan börjat förlora känseln i fingrar och tår. En soldat är ingen speciellt god soldat utan dessa utensilier, eller så tänkte hon i alla fall.

De blev alla insläppta i stallet i väntan på att ägaren, Huron, som även var mycket läkedomskunnig skulle komma till dem. På väg till sitt anvisade bås gick de förbi några hästar, men också en övertäckt vagn som var bevakad av två stycken, vad det såg ut, erfarna hårdingar. De nickade kort till hälsning och släppte inte gruppen med blicken. Det verkade vara sådana att de alltid hade vapnet när till hands och mer än gärna använde det.

Huron kom och gjorde en snabb men effektiv undersökning och konstaterade att det behövdes läkemedel, dyra örter man inte ser så ofta. När de frågade efter priset och fick höra att det skulle kosta 80 silver började de känna en viss oro. (ja, oro att spelledaren skulle kasta på dem en massa extra uppdrag alltså). Och mycket riktigt, Huron verkade minsann sitta i trångomål just nu. Han berättade om försvinnanden, både bland soldater i området kring Morannon och också på landsvägen. Det gick rykten om att en flock skickliga orchiska lönnmördare var ute och förtjänade sitt dagsverke, eller hur de nu får betalt. han hade även hört att, på grund av att Merions Vila denna dag hade fint besök i form av den store handelsmannen Nemetil Barion, det skulle komma ett anfall mot stationen kanske under natten. Huron behövde extra vaktmanskap att patrullera området, och ville gänget ställa upp på detta så skulle Huron betala med att bota Rhorric och Meril. Det var ett enkelt val. Mervorn ville veta vilka personer som fanns på stationen just nu och Huron berättade mer än gärna. Ingen ville ju att någon skulle råka ut för missförstånd i nattens mörker.

Det fanns, förutom Nemetil Barion och hans 4 vakter, även en, enligt Huron, ljusskygg figur som gick under namnet Garlan. Han var tydligen en av de där utbyggdsjägarna, mer vildmarksmänniskor än soldater och inte anpassade att leva och fungera bland andra. Vidare fanns en gästarbetare på plats vid namn Perion. Han var inte bofast här utan kom ifrån Osgiliath, men då det fanns arbetsbrist i staden så brukade han komma hit och hjälpa till under perioder. Huron verkade lita på honom men gänget tyckte att hans hade en något skum uppsyn, lite råttlik tyckte de. Till sist fanns Bart, den lokale säkerhetsansvarige och den förste de mötte i grinden när de anlände. Bart verkade ha sett alltför många vintrar för att egentligen kunna göra så mycket om det blev stridigheter, men skenet kunde ju bedra. Huron hade även två söner som just nu var ute på jakt. Om de varit här så hade det inte funnits något problem menade Huron. Han talade också om ännu en som inte fanns där just nu men som eventuellt, om de hade tur, skulle komma på besök under sena timmar. Denne någon var ingen mindre än en alv vid namn Thanadir som alltid kom oannonserad. Thanadir var en vän till familjen och brukade ha med sig de nödvändiga örterna Huron behövde för att skapa mediciner, och han hade levererat sådana både till Hurons far och farfar, likväl som till Merion

Medan Mervorn scoutade omgivningarna gav Hurin de två sårade all sin uppmärksamhet och Wulffric och Teovan beslöt sig för att ta sig en bit mat och kanske ta sig en titt på den där Garlan. Omgivningarna var knappast idealiska för ett bra försvar. Muren som omgärdade området var både låg, inte ens metern hög, och med långa sidor. Grinden var inget hinder för någon som ville igenom den. Mervorn fann några ruiner på norra sidan av huset, taken var nästan helt borta på de små husen och ett par väggar hade fallit in. Han klättrade upp på det stora husets halmtak för att försöka överblicka platsen och det han såg gjorde honom inte lyckligare. Om ett anfall skulle komma fanns det inget sätt att avgöra varifrån det skulle komma. Han satt kvar på taket och lade pannan i djupa veck medan han sökte en lösning medan det sista dagsljuset långsamt flydde på himlen.

Gondors Vita Träd

Den stora pesten ödelade Gondor när den kom från östern 1636. Osgiliath drabbades hårdast. Många av dess innevånare dog. Osgiliath drabbades hårdast då trängseln och kommersen var som störst där, men kanske också för att Fienden hatade den vackra staden mer än någonting annat då folket som bodde där var välmående och omgivna av sköna byggnader, vacker musik och stor kunskap om alla ting levande och döda i Midgård. Många av stadens innevånare dog, inklusive Kung Telemnar och alla hans barn. Telemnars brorson Tarondor blev kung och år 1640 flyttade han huvudstaden från Osgiliath till Minas Anor. Där ämnade han att plantera en stickling från det Vita Trädet och upprätta en dynasti.

Rhorric, Wulffric, Mervorn, Teovan och Meril försökte länge få en blund när de väl krupit in i tältet och lagt sig till rätta på sina liggunderlag. Adrenalinet rusade fortfarande i deras ådror och de kunde inte skaka av sig visionerna striderna efterlämnat i deras minnen. Detta var vad de hade förväntat sig skulle hända när de anlände, men inte vad de hade önskat. även om det var fiender, varelser lägre än minsta hare, så lämnade det en obehaglig smak i munnen att hugga svärdet i deras kött och höra deras vrål av smärta. Det var ett arbete värt att utföras, men ändå önskade de alla, eller nästan i alla fall, att de sluppit se sådana tider.

De nya vännerna hade lite svårt att anpassa sig till varandra, åtminstone till en början. Meril snarkade högt och ljudligt, något Wulffric ansåg vara barbariskt. Han bet sig dock i tungan och hindrade sig själv innan han sa till henne om den saken. Han ville inte skilja sig alltför mycket från sina landsfränder, även om sanningen var en helt annan. Rhorric, vars axlar var vida långt över vanliga mått, råkade flera gånger stöta till Mervorn just när han skulle till att somna. Inte för att Rhorric tog någon notis om det, eller låtsades inte göra det i alla fall, och Mervorn lät också bli att poängtera saken, men irriterad blev han. Alla de unga männen kunde dock inte ignorera att de just nu delade tält med en ung kvinna, en mycket ståtlig sådan också för den delen, och deras tankar drev ofta iväg från de obehagliga minnena från striderna tidigare på dagen. Hennes namn var Meril, ‘Ros’ och det tyckte de alla passade denna kvinnan, speciellt Rhorric som förbluffade sig själv med sin intelligens och djupa insikt då han ju i hemlighet döpt henne till just Rosentörna, ja eller något liknande. Men nära var det. De somnade alla till slut.

Teovan vaknade först av de svaga rösterna som närmade sig deras plats. Han reste sig försiktigt upp och stötte då till Rhorric som vaknade. Han i sin tur satte sig hastigt upp och väckte alla de övriga likt ett träd som faller i skogen och ett efter ett tar med sig andra i fallet. Teovan tystade dem alla direkt med fingret framför sina läppar innen de skulle börja gnabbas. De kände igen deras sergeants röst och hörde även en annan man, en äldre man, som talade med en mycket distinkt och tydlig stämma. En röst att lyssna till, men icke att säga emot.

”Jag litar inte längre på veteranerna här! Jag behöver nytt folk, sådant vars hjärta är starkt och vars själ och sinne ännu icke fördunklats av skuggan, vars mod och rättvisa är oanfrätt av Mordors galla. Ta mig till den lilla grupp nyanlända soldater som på egen hand nedgjorde en hel spejartrupp. Det är sådant folk jag behöver till detta uppdraget, för även om det har stora utsikter att misslyckas, så kommer det att misslyckas av alla de rätta anledningarna.”

Rösterna var helt nära deras tält nu och plötsligt rycks deras tältöppning upp och sergeant Balearic kallade ut dem alla med en varning;

”Säg inte emot den som nu vill tala med er. Svara sanningsenligt på hans frågor och framför allt, ställ inga egna! Detta är inte någon som tar lätt på saker och ting och ni bör inte göra det heller, minst av allt på hans ord. Konung Tarondor har givit honom fullmakt att kräva vår lydnad såsom vi skulle vår kapten.”

De drog alla snabbt på sig kläder och lämnade tältet. På en sten vid lägerelden satt en högrest och mycket gammal man. över axlarna bar han en lång grå mantel vars förslitna nederkant tydde på mycket användande och ansiktet pryddes av ett långt och stort grå skägg. Mannen hade en vandringsstav lutad mot stenen och ett långt svärd vid sin sida. De samlades alla kring elden men satte sig inte förrän den gamle mannen sa åt dem att göra det.

De undrade alla vem denne gamling var som kunde få en konungs gunst trots slitna kläder. Hans blick iakttog dem alla en och en och ögonen var som diamanter som kunde skåda rakt igenom både kött och själ. De fem kände sig nakna under hans blick trots sina kläder och de visste med säkerhet att de inte kunde föra denna man bakom ljuset och att det var lika bra att vara så raka och sanningsenliga det var möjligt dem.

Rhorric som alltid varit intresserad av vapen, både i dess bruk och dess härkomst, kände igen mannens svärd. Han drog sig till minnes att dess namn var Glamdring, ”Fiendehammaren”, och den som bar det var någon kallad Gandalf och hade setts mycket i och kring Bree. Dock sade denne man att hans namn var Olórin vilket inte stämde i Rhorrics öron, och han påpekade detta också, ‘vist eller ovist – må brickorna falla där de må’ tänkte han då.

”Sant är att jag heter Olórin, men jag är också Gandalf uppe i norr. Jag är känd under många namn, men icke efter eget huvud. Dessa namn har blivit mig givna, några av respekt andra av misskund. Om du måste veta det, och det gör så att vi kan komma till vad jag egentligen är här för så kan jag berätta att jag även kallats Tharkûn av dvärgarna, Incánus i söder, den grå pilgimen, Lathspell och Stormkråka av de mindre vetande, och den grå vandraren. Alverna har gett mig namnet Mithrandir under vilket jag är känd även här i Gondor. Bland vissa i Rhovanion är jag känd som Gråhamne. Jag har tveklöst många fler namn, många känner jag till och ännu fler har jag valt att glömma. är detta tillräckligt för dig Rhorric Frågvis, eller ska vi behöva gå vidare in på mina namn?”

Den gamles röst hade hårdnat betydligt under tiden han talade och hans irritation var uppenbar.
Den gamle mannen såg att Rhorric ångrade sitt påpekande och var inte alls vidare intresserad av att utveckla diskussionen. Den gamle fortsatte med betydligt mildare stämma och med ett litet leende på sina läppar;

”Om ni vill så kan ni kalla mig för Gandalf, då detta namn används av folket i norr och därför även i Bree. Jag vill nu komma till vad jag egentligen kom hit för att tala om. Det är något av yttersta vikt och det hastar.

Ni känner säkerligen till att Osgiliaths tid som huvudstad är ute, och att kung Tarondor flyttar permanent till Minas Anor för att upprätta sitt residens. För fyra år sedan började det vita trädet i Osgiliath att vissna, samtidigt som pesten slog till med full kraft. Idag är det bara ett torrt och förfallet skal, all dess livskraft borttynad. Gondors styrka ligger i deras tro på deras egen makt och överlägsenhet. Den största symbol för denna styrka ligger i Gondors val av symbol, det vita trädet, ättlingen till Nimloth den fagre från Galathilion linje. Jag förväntar mig inte att ni ska veta, eller ens ha något intresse av träds ättelinjer men jag vill åtminstone inge er känslan av vikt i det jag nu kommer att berätta och så att ni förstår hur allvarligt det inträffade är.

Alven Findor av snöalvernas släkte och sex till av hans bästa färdades långväga hit från deras hem i Forodwaith långt i norr. De var på väg till Minas Anor och de bringade gåvor i form av guld, ädelstenar och sköna objekt skapade av alverna. Alla dessa ting var av mycket stort värde och vart och ett hade en lång historia, men det fanns också ett annat föremål, en träask av alvträdet lebethron, enkel till sin utsmyckning men trots detta mycket vacker. En simpel tjuv skulle ratat den till förmån för de övriga skatterna, men en sådan skulle inte heller känna askens hemlighet. Asken själv tillverkades av en alvsnickare i ett fjärran land som gåva till härskaren Lord Isyr. Lord Isyr gav den i sin tur som trolovandegåva till sin syster Isilrien’s älskade Laerin och innuti fanns deras förbundsringar. Dock råkade systern under sin färd till sin älskade ut för ett överfall av orcher och hon blev dödad och hennes kropp skändad. Asken var alvisk och därmed skydde orcherna den och ville inte röra den, så när Lord Isyr efter många dagars sökande fann sin systers nakna brutna kropp i skogen höll Isilrien fortfarande asken i sina händer som om hon skyddat den vad som än skulle hända med henne själv. Så stor hade hennes kärlek varit till sin trolovade. När Lord Isyr fick se asken förlorade han sitt förstånd och de som såg honom bära systerns kropp tillbaka till sina boningar höll sig undan då lorden ömsom gapskrattade, ömsom grät, ömsom skrek fruktansvärda eder över systerns trolovade, ty han var övertygad om att det var systerns kärlek till denne Laerin som blivit hennes undergång. När hon blivit begravd enligt dessa alvers seder fick hon inte asken med sig i graven utan Isyr tog den till sin kammare och spenderade flera dagar med att tomt stirra på den. En natt gick han ensam ut klädd i stridsmundering och svarade inte på frågor eller tilltal, men ingen vågade hindra honom ty hans blick lovade en snabb död åt den som försökte. Isyr var borta hela den natten, och nästa också. På morgonen den tredje dagen kom Lord Isyr tillbaka till sitt säte svårt sårad, hans rustning och ansikte insmetat med torkat blod, liksom hans klinga. Isyr hade spårat orcherna och i blint raseri anfallit dem. Trots att han hade blivit sårad själv så stod han till slut som ensam segrare. Han hade dödat mer än 50 orcher på egen hand och bränt ner deras håla och tillhåll. När detta var gjort hade hans utmattning och svåra skador fått honom att tappa medvetandet. Under denna tid såg han många syner och besöktes även av många andar som övertygade honom hur fel det var att anklaga Laerin för detta orcherdåd. Isyr vaknade upp fri från sin galenskap och började istället samla ihop alla de döda orcherna samtidigt som han sökte efter övriga tillhörigheter från systern, speciellt en amulett skapad av honom själv som gåva på hennes 20-års dag, men fann den icke till hans stora sorg. Han brände kropparna vandrade tillbaka till sina boningar. Asken gav han till slut ändå till sin döda systers älskade som var mycket sorgsen intill dödens rand. Gåvan fick honom tillbaka till livet och en stor vänskap föddes mellan de två då de båda älskat henne innerligt.”

Gandalf tycktes mer berätta historien för sig själv och mot slutet av den var hans röst blott mer än en viskning som de alla ansträngde sig att höra. Han tystnade och verkade djupt försjunken i tankar, men ingen ville störa honom så de satt tysta även de och begrundade detta öde. Plötsligt vaknade Gandalf till igen och hans stämma återfick sin fokus och skärpa.

Nåväl! Saken är att asken i sig är visserligen en mycket fin och dyrbar gåva, men dess innehåll denna gången är betydligt dyrbarare än de förbundsringar den en gång bar i sitt inre. Denna gång bär den på sticklingen till det Vita Trädet, en skatt så sällsynt att förlusten av den skulle få ödesdigra konsekvenser för alla de fria folken i Midgård. Findor och hans följe blev på något vis förledda in på en mycket farlig och felaktig väg. Han beskrev det så som att en förunderligt vacker musik hade hörts och de kände alla att de måste söka sig mot dess källa, ty de hade aldrig hört något liknande. Alver sätter stor vikt vid, och har en mycket stort intresse av, skönhet och denna musik måste i sanning varit förtrollande vacker för att Findor skulle avvika från en inslagna vägen med en så dyrbar last. När han kom till vår avtalade mötesplats var han nästan död, lika mycket av sina sår som av sorgen och oron över att ha förlorat ättlingen till Nimloth. Han talade bara några få meningar innan han glev in i den barmhärtiga medvetslösheten. Ur dessa meningar fick jag reda på att det i hans följe funnits en förrädare, hur osannolikt detta än nu låter i mina öron. Han lyckades också med min hjälp rita en mycket enkel karta som kanske, eller kanske inte, anger ungefär vart han förlorade den dyrbara lasten.

Gandalf såg nu på var och en av dem som för att se om de förstod vad han egentligen talade om och, kanske framför allt, varför han talade med dem om det. Det började gå upp ett ljus för dem, men de kunde inte riktigt tro…. Ville denne Gandalf verkligen att de skulle bege sig iväg på ett så viktigt uppdrag? De hann inte undra så vidare länge innan han fortsatte;

Jag vill att ni genomför uppdraget att återfinna den förlorade skatten. Ja, ni hörde rätt! Varför, undrar ni nu? Jag har alltid mina anledningar och de är alltid välgrundade kan jag garantera er mina unga vänner. De alltmer växande skarorna av både orcher och uruk-hai och deras anhängare, tillsammans med det söderfallande försvaret kring Mordors gränser, har gjort fienden modigare, eller dumdristigare om man så vill. Och inte bara orcher och troll, utan onda män har också anslutit sig till deras skara och spioner nästlar sig in överallt och viskar lögner i öronen på härskare. Får modet att falla och får dem alla att hellre förstärka hemförsvaret än ge sig ut i fält för att möta fienden öga mot öga, där det gör mest nytta. Och män som legat i fält alltför länge, och sett många fasor, är mycket lätta att få över på fiendens sida. Det krävs inte alltför många löften eller guld, för att locka till sig dugliga män vars moral krossats av synerna av alltför många kära vänner dödade på fruktansvärda sätt. Ni har ännu inte sett så många vintrar. Jag känner inom mig att det skulle vara betydligt svårare för fienden att locka er, än om jag skickat betydligt mer erfaret folk. Tro inte för ett ögonblick att jag anser att ni har större chanser i strid än de garvade soldaterna här i denna linje, men man kan inte alltid mäta en persons värde i hur väl den svingar ett svärd. Ibland måste man väga in så mycket mer i bedömningen, och det är just det jag gjort i detta fallet. Ni är unga nog att inte ännu tappat modet, och ni har ännu inte insett vidden av dödlighet. Elden inom er brinner starkt och i era ådror flyter blodet hett såsom det gör i alla unga varelser. Det är denna eld som kommer att skydda er när faran och frestelsen blir stor, och därför ålägger jag er detta uppdraget. Inte för att ni är de mest erfarna eller ens i närheten så kunniga i strid som de flesta andra här, utan just för att ni inte är dessa saker.

De kände alla en klump i halsen och något knöt sig i magen på de flesta, men var fast beslutna att inte visa denna svaghet, varken för varandra eller för Gandalf. De kände också en stor stolthet mitt i oron. Bara tänka sig, nyss anlända hit och redan ansvariga för alla de fria folkens framtid. Bara tänka sig.

Ni får inte dröja alltför länge. Ni är trötta nu och såren på era kroppar fortfarande färska. Låt er bli utvilade och återfå er styrka innan ni beger er iväg. Själv måste jag återvända till Findors sida för att sköta om honom. Det är av yttersta vikt att jag är där när han vaknar då jag behöver svar angående denna förrädaren han talade om. Om jag inte gör detta känner jag på mig att saker och ting kan ta en mycket olycklig vändning för hans folk, som jag anar kommer att spela stor roll i kommande skeenden. Jag ska inte tala mer om dessa saker med er nu, ty detta är göromål för De Visa och inte för er att bekymra sig om. Tänk nu på allt jag sagt, och tänk också på att fiender inte alltid har ett fult ansikte. Farväl med förhoppningar om ett snart återseende. Ni kommer att finna mig här när ni återvänder, eller åtminstone besked om vart jag ämnat mig.

Så reste han sig tvärt upp, snabb och smidig som om han inte var en åldrig och ledbruten man utan en krigare i sina bästa år. Han gick med raska steg i riktning mot kaptenens barrikad. Först nu kände de alla att luften var kall och att de frös. Luften var full av något obehagligt, doften av ruttna ägg låg som en aning i varje andetag. Aska regnade ner från ovan och täckte marken och dem alla. Tysta reste de sig och gick tillbaka till tältet där de lade sig ned. Det dröjde en stund, men snart hade de alla fallit i en orolig sömn.

Dagen efter gjorde de alla nödvändiga förberedelser. De talade med sergeant Balearic om att de fått order av Gandalf att bege sig iväg, men kunde inte berätta vart eller hur länge de skulle vara borta. Sergeanten var vis nog att inte pressa de fem, utan hjälpte dem istället med nödvändig utrustning och proviant. Han gav dem alla instruktioner att inte dricka vatten som rinner ut från Mordor, då Gorgoroths slätt är allt annat än nyttig att vistas på och att vatten som kommer hit bergen ofrånkomligen måste ha passerat denna fruktansvärda plats. De tackade honom för rådet och latade på sig så mycket vatten och mat de trodde sig kunna behöva under en veckas färd. Det blev ganska mycket att bära på med tanke på att de inte kunde ta något packdjur med sig då de ännu inte visste hur resan skulle bli. Det enda de visste utifrån kartan de fått av Gandalf, var att det skulle behövas gå in bland bergen och troligen uppför många svåra stigar.

Morgonen hade inte blivit ljust. Det låg ett tungt svart röktäcke över himlen som stäckte sig långt bort i en cirkel från Orodruin, Mordors vulkan, som ständigt mullrade och spydde ur sig eld och aska. Långt borta kunde de se att det var ljus dag, men här var det ett smutsigt mörker som de inte kunde vänta på att lägga bakom sig. De var tvugna att täcka mun och näsa med tygstycken för att inte andas in den farliga askan och röken. Det sved i deras halsar och munnen smakade mycket beskt och de var alla illamående. Trots detta begav de sig ut på sin vandring västerut. Slätten de vandrade över var förrädisk. Avlagningar från otaliga vulkanutbrott hade gjort att marken var täckt av ett lager vulkanisk aska som hårdnat med tiden. även om marken såg jämn ut kunde det under det tunna lagret finnas djupa hålor som de trampade ner i och riskerade att bryta benen av sig. De kom vid ett tillfälle fram till en djup skreva som de fick syn på av en slump då det täckande höljet brustit då något olyckligt djur råkat trampa igenom. När de såg över kanten kunde de inte se bottnen, och från och med då så tog de sig fram betydligt försiktigare och långsammare. De kände sig fram med svärd och pilbåge för varje steg de tog, och önskade alla att de tagit med sig någon form av vandringsstavar, något likt den Gandalf hade. Ingen växtlighet fanns här så de kunde inte finna något givet av naturen att använda. Under nästan hela vandringen hörde de sträva svarta Crebain kraxa ovanför dem. Wulffric kände igen fåglarna och kunde berätta för dem alla att dessa var speciella då de besatt en viss intelligens och kunde läras att förstå människospråk. De hade under långa tider använts som spioner av fienden. De övervägde att skjuta dem, men så snart en båge rests mot dem så flög de högre utom behagligt räckhåll för pilarna. Så snart bågen sänktes flög de svarta fåglarna lägre igen.

Vandringen tog mycket längre tid än de beräknat, men till slut stod de på vägen som förband staden Tharbad med den nya huvudstaden Minas Anor. Teovan var mycket trött vid detta laget då han inte var byggd för sådana här strapatser, visserligen van vid hårt stenarbete men knappast att bära tungt under långa sträckor. De fann en klar å som rann längs vägen och de begav sig genast nerför den av högt gräs beklädda slänten för att vila vid vattnet. De hade nu kommit utanför askmolnets räckvidd och himlen var blå och molnfri. Solen sken behagligt. De obehagliga fåglarna hade lämnat dem så snart de steg ut i solljuset. ån flöt fram behagligt och det var en mycket vacker plats med träd som växte ut över vattnet och doppade grenar i ytan. Ett majestätiskt gullregn växte just där de beslöt att vila De var täckta av fet svart sot efter vandringen och fick nu tillfälle att tvätta av sig.

Medan de övriga vilade och sträckte ut sig i det gröna gräset valde Mervorn att hålla sig uppe på slänten där han satte sig i sydd av det höga gräset som växte där. Han ville ha uppsikt över både sina vänner och vägen. Han hade en olustig känsla av att deras färd hit inte gått obemärkt för illasinnade krafter, och han ville vara beredd.

Tassar i Natten, och huggtänder, och klor, och…..

När den sista fienden var nergjord rusade de alla fram till den olycksalige. Han hade flera huggsår och var både blek och hade svartnade läppar. Varelsernas, orchernas, Vapen hade uppenbarligen varit förgiftade, vilket snabbt konstaterades med en blick på de fallnas klingor. De bar snabbt iväg honom till tältet, där den stora krigarinnan från Södra Rhovanion tog han om såren. Hon skar snabbt en del av mannens skjorta till strimmlor som hon använde att förbinda och stoppa blodflöde. Hon tvättade rent såren från den illaluktande svarta sörjan som gjort såren värre än de annars skulle varit.

Deras sergeant kom tillbaka från sitt möte med kaptenen och fick häpen höra vad som skett under den relativt korta tid han varit borta. Han trodde inte sina öron när de berättade hur en ensam man gått iväg i mörkret efter is och snö att smälta till vatten. Sergeanten gav sina mannar en grundläggande snabbkurs i hur man beter sig i närheten av Mordors berg, nattetid.

1. Man går inte ensam ut i mörkret.
2. Man går aldrig mot berget, utan ifrån det.
3. Vattnet som rinner från dessa svarta berg är knappast en hälsokur.

Sergeant Balearic gratulerade dock dem alla för ett utmärkt arbete och vill veta mer om dessa nyanlända. De fick en och en presentera sig både för honom och för de övriga kring elden. Det visade sig att tre av de fem kom ifrån landsdelen kallad Södra Rhovanion där de levt ett näst intill nomadiskt liv under sin uppväxt.

Krigarinnan, vars namn var Meril Tavar (som på det allmänna umgängesspråket skulle betyda Rosenbuske, och därmed följa seden att döpa kvinnorna efter blommor) var uppväxt med sin far som var smed. Hon tog tidigt upp intresset för yrket liksom för soldatlivet. Fadern hade önskat sig en son och uppfostrade henne som en sådan. Sergeanten hade rest vida i rikena kring Gondor och hade till och med träffat Meril’s far vid ett tillfälle. Han berömde denne för sin smideskonst och gratulerade Meril för hennes kloka val att följa i faderns spår.

De övriga från samma landsdel, Rhorric och Wulffric, var något mer tystlåtna vad gällde deras härkomst, men det kunde inte undgå sergeant Balearic att av de två så var Rhorric den med störst ambitioner att göra karriär som soldat med svärd i hand, och Wulffric, varandes av en något mer bräcklig konstitution, verkade satsa på underrättelse och spaning. De verkade båda dugliga och verkade ha framtiden säkrad i armén ansåg Balearic.

Mannen som hade pilbågen vid sin sida bar de klassika Gondoritiska anletsdragen, om än med tydliga tecken på ett starkt försvagat Dunadan blod. Hans namn, Mervorn Werlon, avslöjade att han troligtvis kom ifrån någon kustboende släkt, kanske sjöfarare, men Mervorn berättade att han bodde i inlandet och hade själv aldrig sett havet. Då det var Mervorn som skjutit fyra av de fem orcherna fick han finna sig i att bli dunkad i ryggen och på axeln betydligt mer än de övriga. Han tog detta med jämnmod.

Den som verkade minst angelägen om att berätta något om sig själv presenterade sig som Teovan Ramthavron, vilket gav Balearic en ledtråd om vad denne mannen hade för yrke när han inte var ute och vandrade med soldater i månad efter månad. Teovan sade sig komma ifrån Bree, men var uppenbarligen inte därifrån ursprungligen. Sergeanten gissade Dale eller Laketown och detta medgav Teovan lite, verkade det som, smått motvilligt. Teovan var uppenbart inte byggd för tunga rustningar, och inte heller verkade han vara typen som gärna ställde sig i främsta ledet och tog första smällen när fienden anföll. Dock verkade han vara en ung man med många strängar på sin lyra, även om han inte skröt om saken. Sergeant Balearic var en utmärkt människokännare så även om han inte talade så mycket direkt med Teovan så fick han mycket information om honom. Han anade att ynglingen hade något att dölja men lät det bero. Det var ju faktiskt inte hans sak att luska i andras hemligheter.

Sergeant Balearic ville inte enbart prata väder och vind dock. Gruppen skulle få sitt första uppdrag i militärens tjänst. Han berättade lite om hur viktigt det var med obrutna försörjningslinjer med omgivande byar och städer när man låg länge i fält. På senare tid hade dessa linjer blivit alltmer känsliga för överfall och rån då det inte fanns tillräckligt med soldater att ge ett fullgott skydd till varje karavan. Nu hade leveranserna i stort sett uteblivit helt under en tid vilket innebar att armén här måste förlita sig på det som lagts undan i lager. Han förklarade att ett sådant lager fanns några kilometer nordväst från där de satt. Platsen, ett gammalt gränsbevakningstorn från tiden då sådant behövdes mot De Bruna Landets folk för länge sedan, hette Barandirs Hammare och var ett av flera torn resta av Gondors makthavare. De var ej längre underhållna och förfallet var stort, men de fungerade utmärkt som lagerplats när de väl var utrensade från banditer och vilda djur som tagit dem som sina. Gruppens uppdrag var att de skulle färdas dit i gryningen och avlösa de vakter som befann sig där nu. De skulle själva bli avlösta efter en veckas tjänst. Förutom att hålla lagret säkert så skulle de också försöka förstärka och reparera fästet så gott de kunde, dock utan att dra på sig uppmärksamhet, då tornets säkerhet låg i att ingen använde det. Ett sådant uppdrag ansågs vara mycket attraktivt då i tillägg till bättre mat och dryck även fick tillfälle att sova under tak, istället för under bar himmel eller i tält. Sergeanten förklarade hur de skulle färdas för att ta sig dit, sedan hjälpte han till med att skaffa undan kropparna från de fallna orcherna. Detta var ytterst viktigt då det under gruppens beskrivningar av striden och fienderna hade framgått att de hade en märkning på bröstet föreställandes en röd huggtand. Balearic visste att detta innebar att dessa orcher var en scoutstyrka, eller gor-bukra på orchernas eget språk, och att dessa högst troligen varit beridna med antingen förvuxna vargar eller på fruktansvärda wargs, en sorts jättelik och intelligent varg korsad med en hyena. Om dessa får upp vittringen av sina fallna herrar så kommer de att snabbt vara här, och det är inte så vidare bra. De lastade upp de stinkande kropparna på en handdragen vagn och drog iväg dem bort från berget, norrut, och begravde dem sedan i den tjälnupna marken. När detta var gjort begav sig sergeanten tillbaka till huvudlägret och gänget till sitt tält, där de snabbt kom överens om vaktschema.

Rhorric och Mervorn tog vakten medan Wulffric sov en välbehövlig och läkande sömn. Kring elden, som de höll ett svagt liv i, satt de och försökte mäta varandras mod med typiskt barnsliga manslekar.

– Jag tror inte du vågar gå 30 meter ut i mörkret utan dina vapen…
– Jag tror inte att du är modig nog att gå 50 meter utan stövlar…
– Jag tror inte du vågar springa 5 varv runt tältet naken…

Ja, ni förstår vad jag menar. Inget vuxna män sysslar med, eller hur?

Medan de satt där så såg de på avstånd en liten fackelupplyst karavan i hast färdades mot platsen där de antog att deras kaptensläger låg. De hann dock inte gissa så länge om vad det handlade om förrän de insåg att det fanns något precis utanför ljuscirkeln runt enlden som iakttog dem. De frös blickstilla och kunde höra både snabb andhämtning och kvicka tassande steg. De såg långa svarta skepnader cirkulera kring deras lägerplats och Mervorn reste sig snabbt men tyst och gled in i tältet för att väcka de övriga. I samma veva drog Rhorric sitt svärd och sprang vrålandes rakt ut i mörkret för att möta denna nya fiende innan den själv bestämde sig för att komma på närmare besök. De väldiga wargarna var 6 till antalet, men bara en av dem hade en ryttare. Rhorric fann sig snart vara omgiven av dreglande och morrande käftar som hotade att slita honom i stycken. Han högg och högg och dansade undan så snart betarna gjorde utfall mot honom. Hans svärd lämnade djupa och blödande sår i bestarnas svarta och smutsiga grova päls, deras kvidanden var som musik i hans öron. Under tiden slet de övriga till sig sina vapen och det var Wulffric som, trots sina skador, först slet upp skynket och högg mot wargen som strök runt tältet. Hans långa spjut slet upp ett djupt sår i monstrets bog men det var inte på långa vägar nere för räkning. De övriga gav sig in i striden de också, men de valde att hålla sig inne i tältets illusoriska skydd och snart var det kaos när alla försökte få svängrum mot den anfallande fyrfota mardrömmen, vars ögon lös gult av illvilja och raseri.

Striden böljade fram och tillbaka. Wargarna sänkte sina smutsiga huggtänder i hjältarnas kött medan Bree-smidda
soldatklingor bet djupt i deras hull. Så snart hjältarna kunde ta sig fram till elden kastade de sig över larmhornet och stötte i det för allt vad lungorna mäktade, hornstötarna ekade i nattens tystnad mot berget och färdades vida till omkringliggande läger, men säkerligen också till fienderna som säkerligen fann denna speciella desperata musik helt i deras förvridna smak. Wargarna var blixtsnabba och mycket starka, men dock fortfarande djur och underlägsna våra hjältar både i mod och beslutsamhet. När wargarna smakat klingan blev deras attacker mer vaksamma och försiktiga, och detta blev till slut deras undergång. Till slut låg alla fienderna nergjorda, men inte innan de fått sig några smakbitar från sina motståndare.

Förstärkningarna anlände i samma veva som våra hjältar gjorde slut på lidandet hos de fiender som ännu inte dött. En mäkta kraftfull kapten vid namn Garlonthor av Osgiliaths 2:a Regemente såg vad som hänt, fick en kort resumé och gratulerade dem alla för sitt stordåd, speciellt som att dessa fem aldrig tidigare varit i militären så var detta resultat enastående. Kapten Garlonthor hade sett många män betydligt mer erfarna blivit söndertrasade av en ensam warg, och här hade dessa gröna soldater, en av dem kvinna ovanpå allt, på egen hand inte bara hållit fienderna stångna och campingplatsen säker, utan gått i närstrid med de vilda bestarna och faktiskt nedgjort dem i envig. Och där hade funnits en ledarwarg och dess ryttare också. Fullkomligt enastående! ”Denna grupp som verkar fungera så väl tillsammans”, tänkte kapten Garlonthor, ”ska vi se till att hålla ihopa, rakt emot mina intentioner att splittra upp dem enligt sina stridsegenskaper”. Han tänkte också att ”dessa kanske skulle kunna användas som en sorts specialstyrka, och sa inte vandraren att det som behövdes nu var just en specialstyrka? Jo, det gjorde han bestämt, hmmm. Jag tror jag måste tala med vandraren igen och sedan med sergeant Balearic. Sådana lysande stjärnor ska inte förslösas på enkla vaktuppdrag. Sådana som dessa ska skina klart för andra att följa, och dess triumfers strålglans skall skina in i modfällda män hjärtan där modet ånyo kan bli fött” Sådant tänkte Kapten Garlonthor medan han ledsagade gruppen till helarnas kvarter. Väl framme togs de snabbt omhand om på kaptenens order, även om det fanns de som väntat längre. Helarna hade inte så mycket att arbeta med utan fick nöja sig med slöa verktyg, söndertrasade kläder och vad än den karga naturen kunde erbjuda i form av helande och lindrande örter och växter. Det var inte mycket, men tills förnödenhetskaravanerna ånyo började strömma till så fick det duga. Vår vänner blev rentvättade, såren rensade och lagda på nya förband. Vid de större såren bad helarna till någon högre makt om hjälp med återhämtningen, och det verkade fungera ty redan halvtimmen efter så kändes dessa såren mindre värkande än betydligt ytligare sår. De blev alla erbjudna att stanna över natten, men de avböjde att ligga på britsar indränkta i blod och lyssna till de sårades stön av smärta och rädsla. Det låg en doft av död över hela lägret och de ville inte stanna kvar här för länge. Så snart de var ihoplappade begav de sig tillbaka.

Kapten Garlonthor och hans följe som alla satt på stolta vita springare eskorterade de fem nya soldaterna tillbara till sitt tält. Kaptenen såg till att de alla fick varsitt dryckeshorn i handen och han fyllde det med sprit från en silverplunta han burit med sig i sadelväskan. De skålade för framgång, för livet, för Gondor och för dess härskare. Spriten var mycket välsmakande, faktiskt det bästa de någonsin fått smaka, och de skakade hysteriskt hornet för att få ut minsta droppe innan de motvilligt lämnade tillbaka den till väpnaren.

”Räkna inte helt säkert med att färdas till Barandirs Hammare i gryningen. Era bedrifter denna natt får mig att tro att era kvaliteter skulle kunna utnyttjas betydligt bättre annorstädes. Detta är inte för mig att avgöra, det beslutet måste tas av Mithrandir, den Grå Vandraren, som inatt kom till mitt läger med mycket sorgliga nyheter. Kanske ni får höra om dessa direkt av honom själv. Kom ihåg, han må se ut som en sliten och gammal man, men i hans blick döljer det sig ofattbar styrka och visdom. Gå nu till vila. Om någon kallar er så gör ni bäst i att vara utvilade så att ni kan svara snabbt – ty Mithrandir tolererar inte fördröjningar. Sov säkert mina vänner. Jag avdelar vakter att slå hedersring runt ert läger resten av natten. På återseende.”