Döden tar alla till slut

Försvaret för fästet hade gått hårt åt, det var inte många kvar ståendes på benen. Hoppet verkade vara ute, om en till anfallsvåg skulle komma var allt förlorat. Fienden hade slagits tillbaka, men än gång till, nej det skulle aldrig gå. Långt större förluster hos oss än hos dem.

Det är visst så att vi helt plötsligt blivit byns hjältar, bara för att vi hjälper till lite nu i denna kris. Underligt hur folk titta annorlunda på en, helt annorlunda än vad jag är van vid. Jag förstår inte riktigt varför de behandlar oss som lösningen på anfallet, varför vi skulle kunna bidra mer än någon annan. Allt hopp kan väl inte stå till oss? Vi är blott bara tre kusiner och en god vän, vad kan väl vi göra som inte starke kapten inte kan göra tusen gånger bättre, eller rådiga borgmästere som alltid vet vad som behöver göras.

Vi är inga stora hjältar, vi är knappt ens torra bakom öronen. Det enda vi har gjort är att ha varit utanför byn några månader och lärt oss lite nödvändigheter vi tyckte kunda komma till nytta. Visst, de flesta kommer aldrig utanför byn men så speciella gör det väl ändå inte oss till. Så mycket ansvar, helt plötsligt. Utan förvarning, utan förberedele. utan att få tänka över.

Visst att Clarisa alltid varit den mest ansvarstagande av oss, men att gå med på att möta den största kämpen för fienden i envig, det kräver stort mod. Hon måste ha vetat att hon gick en säker död till mötes. Att hennes minuter var räknade. Att han troligen inte ha heder att skulle släppa de fångar han erbjöd i utbyte för en kämpes uppenbarelse. Nästan tre meter lång halvdrake svingandes ett svärd större än jag någonsin sett, nej usch jag har mardrömmar fortfarande.

Jag måste skriva detta alltså, jag fattar fortfarande inte. Visst hon deklarerade ju tidigt att hon skulle besegra fienden, rädda byn allt det där jag förväntar mig från en troende på hennes nivå men. Men! Nej, alltså jag var som förstenad i skräck. Det varade inte många sekunder, visst nåt bra slag fick hon in men det skulle ju krävas hundra sådana. Ack det var över så fort. Så fort. Det såg inte smärtfritt ut. Sen låg hon där bara i en stor pöl av sitt eget blod när kobolderna hurrade och skrattade, visst till och med svimmade av glädje bland de. Och så har halvdraken mage att sparka på henne när hon ligger ner!

Jo visst fångarna han erbjudigt i utbyte släpptes till vår säkerhet, och vår nu helt plundrade by drog armén sig ifrån. Vi rusade ut till det lilla som var kvar av Clarisa och hennes kropp bars in som en hjältes. Hyllades. Folk grät floder av lycka för att det nu äntligen var över och sorg över alla som förlorats.

Helarna konstaterade att allt hopp var ute, att inget kunde göras för vår käre kusin. Att hon offrat sig för alla och skulle hågkommas för sitt hjältemod. Det var en stor uppoffring hon gjorde för barnen, för de gamla, för de sjuka för oss alla. För träden, för sparvarna, för rosorna som nu räddats.

Uppmärksamme Sooki noterade lite försynt att Clarisas arm fortfarande ryckte lite som att hon faktiskt sökte sig tillbaka till oss, inte som att musklerna gör sitt sista. Ett sista hopp, en sista ljusglimt i det överväldigande mörkret? Jag kan inget alls om detta med sjukvård men knuffade undan helarna och kastade mig fram för att ruska liv i henne. Jag bad innerligt till sjöstjärnorna och fiskarna och all energi jag kunde erbjuda, erbjöd jag i utbyte för att hon skulle få en chans.

Allt hopp var inte ute! Clarisa vaknar mirakulöst till liv och hon pysslas om varsamt den natten. Efter en lång vila vaknar vi alla upp och känner oss lite bättre.

Ett mödosamt jobb med att reparera byn har inletts. Många saknas, många begravs. Alla saknar sina värdesaker, nästan mer än sina vänner låter det på vissa. Många är bekymrade över sina brandskadade hus. Vi hjälper till så gott det går och i virvarret stöter på den gamla munkens ny lärling som är helt utom sig av oro för att hans mästare försvunnit. Munkens stav och halsband hade funnits i bitar, men inget spår av mannen. Nu kan vara min chans att att rädda honom så som han räddade mig i den där stormen för så länge sedan. Hoppas han är i bättre skick än jag var då.

Kanske fler tagits till fånga? Vi uppmanas av borgmästaren att ge oss iväg efter armén för att se vad som kan göras. Nåt måste ske, vi kan inte bara lämna alla till sitt öde med de hemsklingarna. Genast iväg! Ingen tid att förlora!

Visar sig inte så svårt att följa en armé som vi först trodde. Visar sig oxå att aningen om att gå nere i en ravin kan innebära ett bakhåll, tyckte väl jag läst om det nånstans. Vi får se om vi reder ut detta, Malcer och jag har nu krossats av stenar och överväldigande många anfaller oss intensivt.

Borta!

Malcer drog till väders helt plötsligt, vet inte riktigt varför han bestämde sig för att flyga iväg. Underligt infall åt den riktningen. Kanske ett avledningsförsök? Bra försök. Vet dock inte varför det var så viktigt att försöka förankra honom med ett rep, inte som att han flög upp okontrollerat, så galet okunnig är han väl inte. Zooki överreagerade helt klart när han desperat försökte förankra honom i liket, uppenbarligen behövdes det inte för kort därefter skar Marcer ju av repet. Kanske han skulle han tala med draken? Inte för att denna syntes till. Kanske några flygande kobolder han skulle hantera som vi ännu inte sätt. Bra jobbat.

På tal om bra jobbat, så måste även Zooki ha sett några hot jag inte riktigt kunde ana i den tjocka röken, för han pep iväg och retade upp fienden bortåt hörde jag. Sade sådana hemska okvädningsord jag inte visste ens fanns sådana hemskheter. Klart de blev uppretade och jagade efter honom. Bra, för då kom de inte mot oss. Allt förtroende på att han kan klara sig i en sådan situation själv, så snabb som han nu är.

Hursom, därför gick det gick bra att hantera markfolket för till slut så fick vi besked till de där inne att komma härut då en allt för stor styrka höll på att ta sig in via huvudporten. Våra stackars skadade grannar och bybor haltade snabbt ut på min disc som lättare än förväntat tog sig över muren med en jordvalls hjälp. Ack sån tur att jag lärde mig allt detta för jordbrukets skull, det kommer till så stor nytta sen kan jag tro.

Vägen längs floden undvik de flesta trupper tills mynningen vid extra-ingången. Två lätta fiender var två till och vi är måhända klenare än planerat då de där draksen slet och drog lite för mycket i stackars Clarisa. Igen. Och än värre än förra gången för de var fler.

Sån tur att Malcer hade dykt upp igen och vi båda kunde hantera situationen, om än med lite panik där på slutet men bra att vi har fått någon liten flaska med stärkande dryck.

Efter alla fiender avklarats dök Zookie upp med nycklen, så bra för jag kan inte minnas vart han sade att han gömt den. Alla har nu letts in till säkerhet in gången till fästet.

Rädda templet!

Hela templet är omringat av inkräktarna, massor av folk. De har gjort några dåliga försök att bränna ner stället och har nu hittat en murbräcka de ska få ner huvudporten med ser det ut som. Minns inte att det var så mycket rikedomar i templet, men de verkar tro att det är det så invriga som de är på att se insidan.

Runt vid sidoingången ser det inte bättre ut, där stod till och med den stora med siga drake-bestar. Mycket dividerande bland oss vad vi skulle göra, löste sig delvis med att de tog blött hö att försöka bränna ner den porten med. Mycket rök kom av deras försök, så i skydd av detta kom Zooki på att smyga dit, låtsas säga att drakeföraren skulle till huvudporten och vips så blev vi av med det västa motståndet. Eller?

Inte lätt att slåss i kompakt rök alltså, inte mycket som syns. Och de är visst ganska många eller hur.Bäst vore att försöka i skydd av röken smyga ut alla där inneifrån så kan vi lämna stället till sitt öde.

Vi får se helt enkelt hur vi lyckas. Kan knappt tänka ordentligt i brandröken mellan alla hostningar. Visserligen bra att det är så lungt här i utkanten att man kan föra lite anteckningar. Klart Cariza ser ut att vara i klistret nu. Jaja, lägger ner pennan, jag ska försöka träffa något nu då.

Grönnäste under anfall

Kära dagbok,

Varit ganska stressad de senste dagarna så inte hunnit uppdatera. Efter en lugn tid i Waterdeep kom vi tillbaka till Grönnäste bara för att finna vår stad under anfall av en stor blå drake, en galen sekt, kobolder såklart och gnidna hyrsvärd. De hade satt många hus i brand och gick dörr från dörr för att plundra husen och våra vänner. Många liv har gått till spillo då de inte går varsamt fram.

Snabb hämnd drabbade de fåtal vi fått tag i men vi vågar inte dra för mycket uppmärksamhet på oss. Vi har lyckats rädda in så många som gick till Storfästet. Våg efter våg står det emot så vi verkar säkra här inne. Synd att vi måste ut hela tiden bara, men tydligen har de inga andra som vågar sig ut?

Höstens vedmagasin har räddats och kvarnen är säkrad. Underligt att de låg i bakhåll för oss vid kvarnen, hoppas inte att det var direkt riktat mot oss. Tur vi känner till trakten och lätt kunde skaka av oss de.

Det ryktades om att draken inte riktigt deltar helhjärtat utan under tvång och vi har satt det i samband med att mången drakägg ska finnas förvarade hos sektens huvudläger. Vi kan nog räkna ryktet som bekräftat eftersom draken pratade med Malcer och bad oss springa ner så den kunde fortsätta sin charad att attakera tornet. Måste läsa på mer om drakar, aldrig riktigt intresserat mig men de finns ju överallt så får väl tvinga mig till att bli intresserad av de.

Borgmästaren lovade att bygga ett bibliotek här i staden, han har aldrig varit så tydlig tidigare kring denna fråga, jag måste påminna honom när detta är över. Vad ska jag annars göra här i staden? Annars måste jag bege mig ut igen, nej bättre här.

Var är mina investeringar? Jag får olika svar av Zooki beroende på tidpunkt på dagen som jag frågar, kanske måste skriva ner och se om det finns ett samband. Många andra verkar oxå drabbade av hans investeringsplaner, jag undrar om han tagit vatten över huvudet eller om han bara låtsas för att sen glatt överraska oss. När jag ändå är inne på hans gåromål så ska jag försöka komma ihåg att fråga honom vad det är han letar efter hos alla de fallna han letar genom, för det är inte böcker eller dokument som faktiskt hade varit till nån nytta. Men något söker han och ler gör han ofta. Måste fråga.

Nåja, nu är det iväg igen; templet brinner visst. Tur i oturen att vi ännu inte byggt något bibliotek…

Dags för Drakar & Demoner

Så har tiden kommit att tackla det gamla goda DoD-91.

Flera i gänget har spelat det utan och innan medan jag som GM inte ens öppnat en bok i ämnet, så vad göra? Jo, leta upp en outforskad landyta, peta in något eget, och låt tärningarna rulla. Så, det är vad jag kommer att göra. Jag har varit väldigt lat och bekväm de senaste åren, använt mig av publicerade moduler istället för att skapa eget material. Det är som en muskel, om man inte använder den regelbundet så förlorar man styrkan så jag är lagom nervös inför uppgiften. Det handlar om att spelarna har kul men inte på bekostnad av att jag har det. Jag ska försöka att inte döda Stefans karaktär alltför tidigt.

 

Flykten från Jalla Jalla

 

Gruppen, Ämenä, Omeno, Emene, Amena, och Unemu, alla syskon bestämer sig för att fly från det förtryckande styret i Nidland. En våghalsig plan utformas och vips befinner de sig på ett fartyg som ska gå till de Okända Landen. Resan över blir olyckdrabbad och det sker många egendomliga ting på båten, alla centrerade kring Ämenä. Saker går sönder, stormar blåser upp från ingenstans och folk faller och bryter ben och blir sjuka. Ämenä klarar sig helskinnad, så icke skeppskatten.

 

Anländer till Bozisha Daar

 

De kom i land. Hamnen de anlämde till var fylld av aktivitet och egendomliga dofter de aldrig förr hade känt. Folk gick omkring i färgglada kläder, log och samtalade. Handel med varor från skeppen och fisk pågick i strålande solsken, man hörde skratt och hammarslag från de små varven som fanns här och där, en behaglig doft av nytjärad båt blandade sig med doften av rökt fisk, hav och tång och bränt sandelträ. Här slog ingen ned blicken utan såg på varandra, ingen tycktes kräla i smutsen för överhögheter. De såg välbärgade samtala med simpla fisare som satt och lagade sina nät, något som aldrig skulle kunna hända i Nidland.

 

Jobb, jobb och jobb.

 

Gruppen hann inte långt innan de blev inlockade i en gränd av en skum prästerlig figur som ville att de skulle stjäla en diamantspindel som nuvarande innehavaren själv hade stulit från dess ursprungliga tempel. De blev inblandade i ett triangeldrama mellan en farlig värdshusvärd kallad ‘Spindeln’ Braz – ägare av värdshuset Diamantspindeln, en vacker ung danserska kallad Stålgazellen och hennes arga ärkemagiker till far Svartenman. De fick även på halsen att fördriva ett bardspöke som lyssnade till namnet Lytar Fanti och som höll på att skrämma bort kunder från ett annat värdshus, Gråbarden. Dess två ägare, dvärgen Bomer Humle och hans kompanjon Tom Hilliard var mycket angelägna att få detta gjort inom en vecka då Lytar brukade bli extra uppspelt när en viss bard vid namn Bimhil Vättefjun slaktade Lytars egenhändigt skrivna verk.

 

Det går ju bra detta….

 

De lyckades halvt bränna ner Diamantspindeln, nästan eda upp en glädjeflicka och släppte ett hus i huvudet på en latrintömmare innan de fick fingrarna på artefakten Diamantspindeln. När de sedan skulle kidnappa Stålgazellen fick de lite problem med den resursfulla flickan. Hennes två giftringar fick jobba tvåskift. Den ena fick huden att vrida sig över hela kroppen på den olycklige, men den andre, den som Ämenä fick smaka, innehöll något betydligt mer ondskefullt – Svart Extas. Ett gift som dödar de flesta på 30 sekunder. De som överlever misstas lätt för att vara döda så de brukar till slut ändå dö då de begravs levande. Det krävs en noggrann läkarundersökning eller magi för att upptäcka livstecken från en drabbad.

Stefans karaktär fick smaka Svart Extas. Tidigt. Ingen läkare fanns vid hans sida, bara en stackars syster som förtvivlad bara kunde se på när hennes bror dog med svart rök ringlandes ur hans öron. Hon lämnade honom som död.

 

En hjälte är fallen…

 

Gruppen samlades på Gråbarden som nu var deras hemvist för att sörja sin bror med mycken mat och dryckjom. En mystisk främling slog sig ner hos dem och talade till dem på deras eget språk. Han sade sig villig att hjälpa dem då han såg att de led. Han försvann med ett löfte att komma tillbaka med information om Stålgazellen och vart man kunde finna henne. Han gjorde också så och de fick reda på att hon nu befann sig hos sin far i Svarta Tornet (som inte alls var svart men det lät mer passande än Sneda Tornet, speciellt för en magiker). Nu började Lytar Fanti sina galenskaper igen och raserade hela köket medan folk argt väntade på att bli serverade mat. De lyckades få några ord ur honom, en massa om att ‘Hitta min kropp, Ge mig frid’ och en drös ‘Buuuuuh’ och ‘Boooooh’. Sedan fick de ett meddelande om att träffa den där prästen med diamantspindeln i något som kallades ‘Karsteins Krypta’ ute vid Dimmornas Ro… nånting. En kyrkogård fick de höra. Japp, det borde ju gå som smort detta. Vad kan gå fel? menade de. Sagt och gjort, de begav sig till kyrkogården i utkanten av staden där de i dimmorna såg inte bara en kåpklädd kvinna som tycktes glida fram över marken utan också ett egendomligt grönt sken från ett mausoleum. Det såg ju sådär lagom inspirerande ut men de tog det som ett tecken och begav sig ditåt.

Legenden om Mirabella Tvåfot och fyra andra

Hobsala år 3012

Historien såsom den återberättats av många namnkunniga hober, dvärgar, människor och alver.

Mitt namn är Tobold Tvåfot, mitt yrke är historiker. Inspirerad av hoben Bilbo Bagger som under många år arbetat mycket på en egen bok om sina äventyr. Mitt eget liv har dock inte varit äventyrarens, tack alla makter!, men mitt intresse av sådana individer har alltid funnits där sedan barnsben och jag har gjort det till min livsuppgift att resa till många länder för att söka viktigheter..Jag har i denna volym valt att fokusera på en speciell hob vid namn Mirabella Tvåfot, av förklarliga skäl, men detta har inneburit att även andra karaktärer har fått ta plats i berättelsen, ty Mirabella valde att liera sig med vad vanliga hober skulle anse vara otydda och högst tvivelaktiga personer. Trots detta uppenbara hinder för henne lyckades hon utföra stordåd som för evigt kommer att klinga väl i barders sånger och i lägereldarnas historier – och i och med denna bok så kommer hennes, likväl hennes fyra följeslagares, historier att kunna återberättas med en högre halt av sanning än vad som annars riskerar att ske då historier som för från mun till mun har en tendens att förvanskas med tiden.

Jag vill dock göra eventuella läsare av denna volym uppmärksam på att det kan finnas ett visst mått av förvanskning även mellan dessa sidor då jag fått historierna och uppgifterna av många olika källor, en del kanske till och med kan räknas som tvivelaktiga om man inte vet bättre, såsom dvärgar, människor och alver.

 

De fem träffades år 2946 såsom år täljdes av alla utom Fylkebor som ju hade en helt annan åsikt om vad som var viktigt. De var alla redo att göra sig ett namn, att uppleva äventyr, att stiga i aktning, för att en dag kunna nämnas i berättelserna om heroiska dåd, i sångerna om hjältemod och poemen om gripande och spännande livsöden. De visste att det de stod i begrepp att göra var mycket farligt, sannerligen ganska obekvämt, och hade ganska liten chans att vara genomförbart, men ta mig tusan om de inte skulle försöka!

En kort tid spenderade de tillsammans då de gick omkring i den sprudlande staden Esgaroth som med sitt pånyttfödande efter draken Smaugs förstörelse nu doftade av tjära och ännu savande trä. Kommersen var igång, folk var positiva och såg på framtiden med tillförsikt. Våren hade gjort sitt intåg och var i full gång att jaga bort vinterns isiga dimmor. Fryshusen hade haft bråda dagar att packa isblock som skulle räcka fram tills nästa vinter, båtar som legat uppdragna hade gjorts sjödugliga och skjutits ned i vattnet så snart islossningen gjort sjön farbar. Vatten forsade ner från bergen och gjorde sjön full av strömmar och fiskarna hade fullt sjå med att styra båtarna rätt medan de vittjade näten. Livet hade återvänt till Esgaroth.

En dag då vännerna spenderade en eftermiddag i solens sken med varsitt ölkrus i händerna damp plötsligt dvärgen Odrin’s trogne bergskorp Wrak ned på bordet mellan dem. Den förtäljde honom många ting, men det intressantaste var ändock att två budbärare, dvärgar båda, utsända av dvärgakonungen Dain Järnfot själv minsann, hade försvunnit under sitt viktiga uppdrag. Nu söktes dugligt folk som kunde ta på sig uppdraget att söka upp de två och en belöning hade utfästs.

De begav sig alla till sin framtida uppdragsgivare som visade sig vara ingen mindre än den ytterst berömde och ärade Gloin, känd för sin insats i De Fem Härarnas Slag och för att han varit en av De Tretton som tillsammans med den Grå Pilgrimmen och hoben Bilbo befriat Ensamma Berget. De blev väl mottagna av Gloin, speciellt som att han kände igen Grimir vars far han haft kontakter med långt innan de Fem Härarnas Slag.

De fem vännerna begav sig ut i lånad båt söderut längs den strida floden, svulstig av allt smältvatten som rusade ner uppifrån bergen. Träsket var inhöljt i evig dimma och ju närmare skogens rand de färdades desto mörkare tedde sig dagens ljus. Mirabella som inte var van vid båtar kände sig ganska nedslagen, för att inte tala om obekväm och fuktig, där hon satt hela dagarna, blick stilla i mitten av den rundkölade båten. Ja, faktiskt alla av dem började fundera på vad de egentligen gjorde här ute, om allt detta var värt det. De var redo att helt enkelt vända tillbaka den tredje dagen Då hade deras resa varit full av kyla, surt vatten, trassliga grenar, vada i gyttja, för att inte tala om den ständiga oron för vad som kunde befinna sig precis utanför deras av dimma och mörker begränsade synfält. Det var i ett sådant mörkt ögonblick, då allas mod och kampvilja hade nått botten, som Odrin och Theodwin samtidigt ropade till och pekade in bland träden. De hade fått syn på en lägerplats, komplett med tält och allt!

De fann lägerplatsen i god ordning, det enda som saknades var dvärgarna som slagit upp den. Av dessa syntes ingenting. De började söka av och an men i det snabbt avtagande ljuset som skymningen erbjöd kunde de inte se mycket. Grimir fann dock något som definitivt kunde avgöra att det faktiskt var de två eftersökta dvärgarna. I en ihålig stubbe hade de gömt en skatt som de också dolt för omvärlden med hemlighetsrunor. Om någon annan än Grimir eller Odrin fått syn på stubben så hade skatten gått dem förbi, men denna gången hade de tur. Det visade sig vara ett ihoprullat brev, säkerligen det som dvärgarna skulle överlämna till örnarnas herre (detta hade de fått reda på av Gloin), och runt brevet hade det lindats en vacker guldkedja där en gnistrande vit ädelsten dinglade. De fem vännerna förundrades av stenens dansande sken och hos vissa av dem tändes ett habegär efter den vackra skatten. Grimir stoppade snabbt på sig skatten innanför sina kläder så att inte dess ljus skulle avslöja dem för eventuella fiender. Åtminstone var detta anledningen han angav för sina vänner och sig själv, men sanningen var dock att han gripits av precis samma begär som de övriga.

Den natten spenderade de i dvärgarnas läger och under nattens mörkaste timme såg Mirabella ett dansande ljus bakom de tätt växande träden. Hon puffade till Theodwin och Hilda, som med sin mycket skarpa nattsyn kunde komma väl till pass, och de begav sig mot ljusskenet för att undersöka källan. Det var alldeles i närheten, kanske 30 meter såsom fågeln flyger så de tänkte att om något hände så kunde de ropa ut till de övriga så att de vaknade och kunde komma till undsättning. Vad de inte tänkte på var att Theodwin var en mycket van skogsman som kunde ta sig fram obehindrat i terrängen, att Mirabella var mycket lätt på foten, och att beorningen såg bättre än hon gjorde i dagsljus så inte heller för henne utgjorde terrängen något större hinder. För dvärgar är dock snårig skog en helt annan utmaning, och även om dvärgar ser mycket bra i mörker så länge de har ett berg över sig, så är de lika hjälplösa mot mörkret som de flesta andra ovan mark.

De tre smög sig ljudlöst fram och upptäckte en svart skogstjärn. På dess yta dansade blekgula eldsflammor, likljus! Theodwin kunde med sin bildning omedelbart identifiera faran och också motstå den längtan många fylldes med att vandra mot de vackra ljusen och därmed mot sin kalla och blöta undergång i tjärnen. Hans blotta närvara tycktes även ge de övriga två samma styrka. Nu fick Mirabella syn på något under ytan, något som glimmade som guld! Ack! tänkte de, Kan det månne vara de två dvärgarna som lockats hit och drunknat? I sitt möte med Gloin så nämnde han att han haft en hemsk dröm om att dras under en svart vattenyta och drunkna och nu fylldes de med vissheten att dvärgens dröm varit en sanndröm. Medan de stod fördjupade i sina tankar ställde sig plötsligt en stor stenbumling upp på två massiva ben och reste en massiv stridsklubba i två massiva händer. Ett stentroll rusade vrålande emot dem, redo att krossa dem alla med ett enda slag!

De som kunde släppte iväg en pil mot trollet innan de släppte sin båge och greppade sina närstridsvapen. Ett troll är alltid en mycket farlig fiende och fastän detta verkade både sårat och utmärglat så gällde det att vara extra mycket på sin vakt. Trollhud är tjock, speciellt ett stentrolls, och ofta är de långsamma att uppfatta vilken fara de befinner sig i och detta gör dem mycket farliga då de inte vet att det är dags att springa från striden. De kunde se att trollet tycktes ha varit i strid nyligen då det hade ett färskt sår över bröstkorgen. Odrin och Glorin vaknade av stridslarmet, greppade sina vapen och kastade sig in i den våldsamma dansen. Ja, kastade och kastade, mer famlade och stapplade då som sagt dvärgar inte är byggda för att springa omkring i snårig skog i dimma och nattmörker. Glorin hade speciellt mycket problem men Odrin tog sig fram, mycket till sin egen förtret ty när trollet vädrade dvärg, och stentroll hatar dvärgar, så svingade den sin enorma stridsklubba med stor kraft rakt i bröstet på dvärgen. Det var bara Odrins hårdhet, härdad av år och svårigheter, som räddade honom den gången, men han for genom luften som en vante i vinden och landade hårt på marken flera meter bort, men trollet var inte klar med honom ännu. Det tog ett par kraftfulla steg i hans riktning och höjde sin klubba ännu en gång. Detta slaget tog lika illa som det första, men nu rullade Odrin med slaget och kunde därför undvika de värsta förödande effekterna av att träffas av en trädstam i hög hastighet. När dvärgen låg där orörlig vände det sig om och vrålade mot resten av gruppen. Vem som helst skulle flytt hals över huvud, och säkerligen snubblat i mörkret och därmed slutat sina dagar som en trollmåltid, men detta var inte vilka som helst. Detta var hjältar från Midgårds alla hörn och de tänkte inte vika en tum från sin dvärgaväns sida. De förnyade sina krafter och satsade allt på ett bräde, alla högg, sköt och slog och till sist föll trollet tungt och slaget till marken och dess ögon såg inget mer.

Den natten hade de svårt att sova, ständigt beredda på fler anfall, ryckte till vid minsta ljud. Hilda spanade ut i markerna men det enda hon såg var stora svarta korpar som satt högst upp i träden kring dem. De flög inte, kraxade inte, de bara satt där. På något sätt gjorde detta henne mer illa till mods. Det lilla Grimir sov drömde han mardrömmar om hur han förlorade sitt nyfunna smycke till en störtdykande korp, en svartgrön ful varelse. När han vaknade var ädelstenen det första han kontrollerade fanns på sin plats och först när han var säker på detta kunde han fortsätta med övriga bestyr.

De fann nu tecken på tidigare stridigheter i marken, liksom egendomliga fotspår, liksom en människas men med längre tår och kloliknande naglar. De såg också att något släpats ned mot vattnet, kanske en dvärg eller två? De kom ihåg det guldglimmande de sett i den svarta tjärnen precis innan de anfölls av trollet, men kom överens om att vad detta än var så var det nog bäst att låta det ligga.

De begav sig något slitna, trötta och håglösa iväg vidare för att fortsätta sitt sökande efter dvärgarna, eller åtminstone deras båt. Kunde de få syn på den så kanske de hade en bra ledtråd till vad som hänt. Färden gick djupare in under Mörkmårdens förvridna svarta träd, dess grenar såg ut som benknotor, brutna i sin kamp för att krama livet ur sin granne. Dimman låg nu evig och floden de nu färdades längs luktade ruttet, en dödens stank spreds från sprickande bubblor som steg från dess mörka vatten. Vidare in i detta mardrömsland tog de sig, ibland fick de lämna båten och plumsa ner i sörjan för att dra loss båten som fastnat i grenar och annat. Efter två dagar längs den ruttna floden var de både utmattade och hade i stort sett förlorat allt hopp om att få syn på de förlorade dvärgarna. Plötsligt vek dimman undan och de fann sig vara i slutet på bifloden, en enorm hög ruttnande bråte hade samlats här och detta hindrade dem att ta sig vidare. Dock fick de samtidigt syn på något i vattenbrynet, en sönderslagen flatbottnad båt! Just en sådan modell man kunde finna i Esgaroth och kanske rent utav den båt dvärgarna färdats i. Ivrigt och med nya krafter hoppade de alla av båten för att undersöka sitt fynd och närmaste omgivningen. Båten hade slagits itu nyligen, det hade troligen gjorts med påkar och de kunde se tydliga spår efter vad som verkade vara kloförsedda händer, kanske ett djur? Eller kanske något ännu värre! Hilda undersökte noga och kom fram till att inget djur hon kände till, och hon kände till de flesta, hade orsakat förstörelsen, alltså återstod bara vad som värre var.

De fann en small nästan helt dold stig där de också kunde finns fler av de egendomliga fotspåren. I gåsrad marscherade de längs den och de var mycket uppmärksamma. De knotiga träden kom obehagligt nära och ibland blev det så mörkt att de knappt kunde utskilja personen framför sig. En liten glänta uppenbarade sig och på höger sida av stigen fann de vad som verkade vara ett gammalt mausoleum, det såg ut att ha kantrat som om den sanka marken inte kunna bära upp dess tyngd. Det var av dvärgiskt ursprung kunde Odrin och Grimir snabbt konstatera, dess stendörr stod halvt på glänt, och i fackelskenet kunde de se att innanför ledde en trappa ned i dess innandöme. Mirabellas instinkter som skattsökare tog nästan överhanden men de övriga insåg att det nog var bästa att låta gamla ben i kryptor vila i frid. Vem visste vad som kunde döljas därnere?  Dessa omgivningar kunde det innebära stor fara att bege sig till sådana platser, menade Grimir och Odrin, och de beslutade att gå vidare. De hade varit med om så mycket obehagligheter redan, och att råka ut för mer äventyr innan de hade funnit dvärgarna, levande eller döda, kunde innebära skillnaden mellan ett lyckat och ett misslyckat uppdrag.

Där stigen tog slut fick de se en märklig syn. En uråldrig borgbyggnad, kanske resterna av en stad rent utav, stack upp ur den rikliga vegetationen. Tidens tand hade fått de flesta väggarna att vittra ner och rasa men här och var fanns det sektioner som fortfarande såg dugliga ut. Dvärgisk byggkonst, konstaterade Odrin snabbt. Vatten hade samlats i en stor tjärn framför dess mur och just som de alla stod vid dess kant kunde de alla höra en klocka ringa dovt och avlägset. Ljudet var hypnotiskt och de kunde alla känna att vid varje ringning så drogs de mot ljudet liksom en mal dras till eldsflamman.

De visste inte själv hur länge de stått där när de till sist väcktes ur sin dvala. De märkte att de inte längre var fem vid tjärnens kant utan bara två. Odrin och Theodwin såg förvirrat på varandra medan dess medvetande långsamt återvände till verkligheten. Då insåg de att de just såg Grimirs huvud försvinna ner under ytan ute i den svarta tjärnen! De ropade tillbaka honom men fick inget svar och snart låg vattenytan helt kav som om inget hade hänt. Theodwin band ett rep kring sin midja och sedan höll Odrin i det medan den gänglige skogsmannen plumsade ner i vattnet och dök under ytan. Därunder var det isande kallt och det tycktes honom som om själva döden slagit armarna om honom. Han fick nästan panik men tog kontrollen över sig själv genom att tänka på sina vänner där under ytan. Allt djupare och längre simmade Theodwin, tills han stötte på murväggen och i den ett hål. Han simmade igenom hålet med bultande tinningar och lungor som skrek efter luft. Så, med ens, var hans huvud ovan vattenytan och han sög girigt in ett djupt andetag. Snabbt gned han det smutsiga tjärnvattnet ur ögonen och försökte orientera sig. Han tycktes befinna sig i en sorts bassäng, någon meter bred och lång, och det fanns trappor i bortre änden som ledde upp ur den. Det var såklart ingen bassäng utan bara träskvattnet som översvämmat en trappa, men vi får förlåta honom för sitt misstag då han både var rädd, uppjagad, orolig för sina vänner och sig själv, och var helt i avsaknad av ordentligt ljus i dessa okända omgivningar.

Just som han höll sig i väggen och trampade vatten dök det upp en hideös skepnad i dörren in till denna kammaren. Den var kanske så lång som en människa och gick på två ben och hade ett huvud och två armar, men där slutade liknelsen. Dess hud var naken och hängde säckig över en utmäglad kropp, gråvit och fjälligt flagande. Dess händer och fötter avslutades inte i naglar utan i långa klor och dess mun var inte helt olik en stor paddas fast full av sylvassa tänder. Dessa varelse stämde väl överens med de historier han hört om ”träskvarelserna” som enligt rapporter skulle hålla till lite överallt i sådana här omgivningar. Det var historier om båtfolk som plötsligt blivit attackerade av sådana, folk som blivit nedslitna ur båtar och sedan dränkta och uppätna, hur man i dimman om nätterna kunde se stora flockar av dem vada ljudlöst genom träsket i sin jakt på offer. Theodwin tänkte inte bli en munsbit för dessa monster och han hade heller inga planer på att låta sina vänner bli det. Förresten så är jag så mager och tanig att det ändå inte skulle bli till någon större festmåltid, tänkte han för sig själv. Varelsen hasade sig in i rummet, stod plötsligt blick stilla och sniffade i luften. Theodwin höll andan och gled ljudlöst ner under ytan i hopp om att förbli oupptäckt.

……fortsättning följer….

Studiebesök

Connys möte med Core

Conny fann datahooks i koden. De hörde inte hemma där, som om det var ett system ovanpå ett system… övervakning kanske? Han blev nyfiken och började följa dataströmmarna istället för att hacka färdigt hissdörrens låsalgoritm. Han visste att det var dumdristigt, att han hade mycket ont om tid då en patrullerande vakt kunde komma runt hörnet precis när som helst, men…. han var Conny. Ett datamysterium var alltför oemotståndligt, som en lockande kvinna.

Conny anade intelligens i andra ändan av dataströmmen, kanske en sysop? Han visste att han var för bra för att upptäckas och hackade sig vidare genom dataridåerna, väggarna, krypteringarna. Ett landskap började framträda på skärmen, grönskimrande, instabilt, en öken av data, här och var en kulle med substans, bland datakullarna såg han ett stadslandskap formas med lägre och högre byggnader. Dessa representerade unika lagringsplatser, som kassaskåp som kunde låsa inne eller förvara kompartmentaliserad information. viss av dem var öppna, andra verkade inte ha någon ingång – om man inte var Conny som om han inte fann en dörr helt enkelt skapade en. Mitt i det växande stadslandskapet växte fram något som såg ut som ett gigantiskt fyrtorn. Han tänkte på det som ett sådant eftersom han sett dramatiska målningar i böcker om fjärran världar, planeter med oceaner, vatten istället för sand, hav som stormande kastade primitiva farkoster hit och dit på vattenytan och på klipporna fanns det alltid ett högt torn som kröntes av ett starkt ljus. När Conny var i ”Zonen” försvann omvärlden och han såg bara datan och hans undermedvetna gav datan former som han kunde känna igen, en snabb dataström kunde bli en väg trafikerad av snabba fordon, kataloger blev byggnader, övervakande system kunde bli fyrtorn och sirener, och just nu lyste fyrtorner honom rakt i hans virtuella ansikte så starkt att han nästan blev blind och sirenerna tjöt så högt att han nästan blev döv!

Connys fingrar flög över kontrollerna, hans frenetiska knackande på datapaden fick det tunna lagret flimsiplast som skyddade touchscreenen att kryllas och nötas bort i små flagor. Han gick på automatik nu, varje kommando han skrev strömmade från hans undermedvetna. Hans kropp var blind och döv men hans hjärna fungerade utmärkt och den visste att skydda sig. Ljuset avtog och sirenen dog ut, fyrtornet hade ersatts av ett kvinnoansikte, grovhugget, okomplett men inte utan en viss skönhet trots sin imperfektion. Conny anade nyfikenhet i dess blick.

– Du inkräktare…. du är inte…. vad är du…. strömmen okänd… kan inte läsa…. vem-vad-var är du?

Conny samlade sig och svarade den fragmentariska datoriserade kvinnostämman på det enda sätt som passade situationen;

– Du ser inte så dum ut du. Ska vi hångla?
Ditt svar….. betyder inget… Vem-vad-hur är du?
– Du först!
Jag är Core… Kärnan… Alltings Centrum.
– Konstigt namn! För dåligt. Jag kallar dig för Super-Snuttan istället.
Vad du kallar mig förändrar inget. Vem är du…. jag kan inte identifiera dig. Imponerad/Orolig.
– Jag går under många namn. Hos människorna är jag Conny…… Super-Conny.
Är Super-Conny en besökare på Raxus Prime? Är du ett system/AI? Tillhör du Imperiet?
– 1:Ja.  2:I sängen är jag ett. 3:Nej för tusan. Men, vem är du, Super-Snuttan? Är du snygg? Har du en syrra?

Conny visste att han troligen inte la sin dyrbara tid på rätt sak just nu, men reptilhjärnan tog ofta över hos honom. Han tänkte med fel huvud.
Vad han egentligen ville veta var denne Core befann sig, vad den kunde göra, och framför allt hur han skulle kunna utnyttja den till sin fördel.
När det oundvikliga skedde, att en vakt kom runt hörnet och avbröt hela grejen, så hade Conny åtminstone lyckats säkra så mycket information att han skulle kunna kontakta Core igen, kanske under betydligt säkrare och bekvämare former än ett inbrottsförsök kunde medge. Han tänkte definitivt ta reda på mer.