Ett bedrägligt lugn, några svampar, och en flöjtpil i natten

Efter förra missen med kloakerna så börjar de tänka till lite igen. Denna gången talar de med sin nyvunne kontakt Firian (ni minns han med tranportbåten va?), och arrangerar så att han tar gänget till Odjurstornet vattenvägen istället. De ger honom en handfull silver som även köper hans svärd om det skulle behövas.

Båten landade ute på spetsen på den lilla ön, och där förtöjdes den också. För att göra en mycket lång och smygande historia kort så lyckades hela gänget med att ta sig in i tornet utan att göra alltför mycket oljud.

Ett runt rum av sten med en spiraltrappa som leder uppåt 5 meter till nästa våning. Inget intressant att se här nere, bara att fortsätta uppåt till…

Ett runt rum med spiraltrapp i mitten, avdelat på mitten med en trävägg. Här finns två fönster och både vetter ut mot havet. Inget intressant att se här heller, bara att fortsätta uppåt till…

Och här börjar problemen för vårt lilla gäng. Trappan är kraftigt raserad och kräver svåra manövrer för att forcera. Sist vi kollade så var ingen av dessa äventyrare något vidare på att klättra eller apa sig i allmänhet, och detta var inget undantag heller.
Det tog dem rejält med tid och uppfinningsrikedom att ta sig upp på tredje våningen. Firian gick upp snabbt och smidigt dock, men så är han i en annan liga än de övriga… Väl upp så fick de se….

Runt rum av sten, två fönster som vetter ut mot floden, en dörr i väggen som inte verkar leda någonstans, stegpinnar på väggen upp till en taklucka av järn. Luckan ser betydligt nyare ut än övrig inredning. Stegpinnarna är även de av järn, men rejält rostiga. Minhiriel klättrar upp och dyrkar upp det enkla låset och vräker upp luckan och klättrar sedan upp. Resten av gänget använder sig av stegen de också, men i kombination med ett rep för säkerhets skull. Ett par stegpinnar går av men ingen skadas. Endast Angfir stannar på tredje då han inte vill riskera något missöde under klättringen.

Väl uppe i den egentliga bevakningsdelen finns det fönster runt om åt alla håll. De hänger mantlar för fönstren och börjar leta igenom rummet efter tiaran. De hittar överraskande nog Nada, Nil, Zilch och inget mer än en hög bråte som ligger utspridd över hela golvet här.
Nu kläcks idén om att någon kanske trätt tiaran på toppspiran (fråga inte vems idé det var *suck*).
Efter en snabb undersökning så fann de att det inte gick att komma upp på taket via något fönster. Bara en sak att göra: gå lös på det med Jahandos morgonstjärna, hacka hål i taket innifrån och sedan skicka ut Valandil för att kolla efter tiaran. Det slogs, bånkades och dönades friskans. Planen genomfördes, det ska sägas till gängets ära – men den var bara inte så vidare genomtänkt. Plötsligt börjar en klocka klämta innifrån huvudborgen.

Nu i efterhand är det svårt att peka ut någon skyldig till vad som skulle följa. Under tiden det arbetades på ovanvåningen var inte Angfir arbetslös heller. Han testade dörren, som naturligtvis föll av sina sönderrostade gångjärn och föll handlöst 20 meter ner i berget nedanför – inte helt ljudlöst. Mellan Jahandos takrivning och Angfirs dörrforcering så kan vi nog glömma orden ”Tystnad” ”Diskretion” och ”100% överlevnadschans för de inblandade”.

Valandil hissades upp snabbt och kunde konstatera att det inte fanns någon tiara på takspetsen (oj, jag tror att jag går och AVLIDER av överraskning!!). Nu började det dock bli bråttom.

Först ner genom luckan var Jahando. 3 krossade stegpinnar senare är han i fritt fall och landar HåRT i golvet nedanför och får utöver mild hjärnskakning även 12 KP skada. Han kan inte utföra något vettigt den närmaste tiden. De övriga tar sig ner någorlunda oskadda…..med undantag från Minhiriel, som även hon dråsade i golvet

Nu ser vi fackelljus i snabbt språng över vadstället mot tornet, och saker måste ske smidigt. Firian tar sig ner på andra våningen och fattar posto där vid trappan med svärdet i hand. Han bör kunna försvara trappan ganska väl från den positionen,
De övriga börjar hissa ut rep genom fönstren och börjar klättra ned på utsidan, modiga som de är

Gänget tog sig ner och sprang runt hela tornet fram till trappan, rusade upp för den med planen att skjuta först och fråga sen. När de kom uppför trappan var striden redan i full gång.

…minnet sviker mig lite.. Allt gick så snabbt och det var full kaos, vapen blixtrade, pilar flög….blod överallt. Människor skrek i smärta när främmande stål drevs in i deras kroppar….gurglet från avskurna luftrör som desperat försöker få en sista klunk luft ner till lungorna…men bara blod finner vägen… Det var galenskap…..ren galenskap… – En Stadsvakts Memoarer”

När striden var över låg 4 människor döda. Endast Firian hade ådragit sig ett allvarligt sår i ett lår. Gruppen lootade allt bling-bling och fann att dessa skurkar var otroligt välförsedda med inte bara mynt utan också smycken. Allt fanns sin väg ner i spelarnas fickor. De tog sig tillbaka till båten och gled tyst ut i nattmörkret. På avstånd kunde de se eldarna uppe på det gamla murkrönet. Valandil kunde inte låta bli att avlossa en pil i den generella riktningen, men det fanns inget sätt att avgöra om den nådde något mål. Det kanske visar sig i framtiden

Gruppen tog sig tillbaka, och samma scen som vanligt utspelade sig; dvs. de släpade sig till den gamla helerskan och fick såren omplåstradem sedan stappla hem och stupa i säng…..same old same old…

Efter denna lilla pärs så sansade sig alla i gänget. De tog sig en liten funderare och kom fram till att de kanske inte riktigt hade gått helt och till fullo Diskret till väga – såsom det var överenskommet alltså. En flyktig tanke att nu kanske bovarna helt sonika förstör tiaran flög genom deras huvuden….

– sedan insåg tanken att den hade vingar, sträckte på dem och flög snabbt ut över he höga taken och spirorna i Tharbad. Tanken svävade, dök, gjorde små loopar, upptäckte några måsar som tjattrande mumsade på en fisk och flög genom deras huvuden också. Måsarna blev plötsligt medvetna om att de faktiskt helt öppet och odiskret slet sönder en rå gammal fisk med näbbarna, så de släpade in fisken under en upp och nedvänd båt och fortsatte att äta under tystnad. Tanken hade vid det laget färdats vida över floden österut i sin jakt på andra huvuden att flyga igenom….mest för att irriteras..

…men detta glömdes snabbt bort och förkastades med ett ”Bah!” och några huvudskakningar. Istället började de Den Långa Väntan, och gjorde sådant som rollpersoner gör mellan sina actionfyllda episoder. Tvättade, bakade bröd, hade intimt umgänge med sina nära och kära (nåja, Angfir gjorde det i alla fall), och levde ett ganska normalt liv.
En dag ville Minhiriel ut i naturen för lite örtsökande, och Valandil hade en pil att tillverka. En mycket speciell pil…. Angfir hade tänkt till lite, trots att detta inte är hans stora begåvning i livet, och ville undersöka möjligheten att kombinera en flöjt och en pil, och därmed få visslande pilar (!) Valandil, som ju tycker att det är riktigt kul att tälja just pilar, nappade direkt på idén.

Gruppen vistades en heldag i det vilda, Minhiriel samlade örter och Valandil täljde utav hjärtans lust. Jahando tillagade lite fågel och svamp han hade plockat, och fick ihop en riktigt smaklig gryta. Angfir gick mest och muttrade om hur lite han egentligen kunde göra utanför stadsmurarna, men när gruppen satt runt lägerelden så berättade han lite obehagligheter om De Svarta Gravkummlarna som ligger en liten bit utanför staden. Efter hans historia så var alla rörande överens om att inte gå dit….trots alla skatter som enligt ryktet ska vara begravda med de gamla kungligheterna. Valandil lyckades utmärkt med sin tillverkning och lyckades få fram ett par pilar som faktiskt borde vissla när man skjuter iväg dem, och han gjorde även en flock eldpilar. Diskretion är inte ett ord på deras läppar; kan det väsnas så ska det!

Det gick ett par dagar på detta viset. Gruppen planerade och handlade utrustning. De skaffade rep. MASSOR av rep!! En 40-meters repstege, med rep som stegpinnar, ett rep till, mer rep…rep,rep,rep, och tyg. Planen var att låta Firian ta dem till Odjurstornet i gryningen på fredagen, ta sig upp till översta våningen i tornet med hjälp av rep (eftersom trappan är ganska fiskad mellan 2:a och 3:e våningen – för att inte tala om hur stegpinnarna är till 4:e), hänga tyg för alla fönstren, spendera dagen i lugn och ro i tornet, vara beredda med repstege för att kunna ta sig ut via ett fönster, vänta på midnattstimmen och sedan ligga på lur när bovarna kommer för att utväxla tiaran mot de 5000 guldstyckena….en helt ok plan. Nu ville de dock försäkra sig om att inget hade gått fel på grund av deras lilla skärsmytsling. Problemet var bara att…

….De kunde ju inte bara stövla fram till sin uppdragsgivare Turin och fråga, med tanke på att deras uppdrag handlade om diskretion. En fråga skulle få konsekvenser ansåg de, helt riktigt. Så, hur skulle de då göra?
Tja, ett sätt var naturligtvis att skicka Jahando Adabasgorn att undersöka saken. Han fick snart reda på att Turin, med familj, varit gäster hos borgmästare Minastan ett par dagar, troligtvis för att försöka samla ihop de 5000 guldstyckena slutledde gruppen. Så, den gode Jahando knallade iväg till borgmästarens boningar och fick till slut prata med Turin i all diskretion. Turin hade en hel del frågor, stränga sådana, angående hur långt de hade kommit i sina undersökningar med tanke på att tiden började bli knapp. Jahando fick reda på att utväxlingen skulle ske ett dygn tidigare (vilket innebar om 6 timmar vid detta laget), och Turin försökte få reda på vad som föranledde detta. Vad vissde Jahando egentligen om hela denna saken? Tja, Jahando försökte slingra sig så mycket det bara gick, utan att direkt ljuga för det ligger inte i hans karaktär, men han lyckades inte direkt övertyga Turin om sin oskuld eller sin duglighet för den delen. Jahando fick sig en dos tungekvilibristisk förhörsteknik, men lyckades avbryta mötet och började istället rusa genom staden, för nu brann det verkligen i knutarna!

Jahando sparkade upp dörren till Angfirs boställe, med andan i halsen, och fann det tomt. Gänget hade fortsatt kvällen med att knalla iväg till Den Flyende Galten för att där inmundiga diverse starka drycker och allmänt gamman. Minhiriel fick smak på den lokala, mycket potenta, brygden och tryckte i sig bägare efter bägare tills hon började se lite dubbelt och småskrattade hela tiden åt de lustiga synerna. Bäst som de satt och mös, sparkas dörren upp, och en mycket andfådd och svettig Jahando trillar in i lokalen fullastad med hela gruppens utrustning. Han svammlar något obegripligt och springer ut igen innan de övriga hunnit reagera. De tömde sina bägare då de på något plan insåg att Jahando mycket väl kan ha en poäng med hela uppvisningen, så de tar sin utrustning och är nyktra innan de når dörren ut från värdshuset. De förstår till slut vad det handlar om och beger sig i språngmarch ner mot Firians brygga, men han är inte där. De greppar närmaste fiskare och betalar honom för färden, samt för att ge Firian ett meddelande om att hämta upp gruppen lite efter midnatt. Valandil påpekar att Firian kommer att märka signalen som innebär att de vill bli hämtade, och smeker sitt koger ömt och omärkligt under manteln.

Fiskarens båt är betydligt mindre och grundare än Firians fraktbåt. När allt rep och utrustning, plus gänget själv, var ilastat blev fiskaren orolig för att båten skulle sjunka, men ett par silverstycken övertygade honom om att så inte var fallet. resan gick mycket långsamt och nära land, samtidigt som floddimman började lyfta från vattenytan, och skymningen föll snabbt. Så snart det blev 10 meters sikt började fiskaren bröla ”HALLåååå!! BåååååT Pååå VäääääG!!”. Detta fick gruppen snart bukt med, men inte blev fiskaren lugnare för det och färden fick gå ännu långsammare. Till slut närmade de sig sin destination: Yttre spetsen av Odjurstornets lilla ö. De vill att båten skulle stanna en liten bit ifrån så de kunde vada, men vid detta laget så var fiskaren så tyst att han bara skakade tyst men vilt på huvudet. Innan Angfir hoppade överbord så fick han ett infall att kolla djupet, och insåg att det var bråddjup precis utanför klipporna. hade varit lite snöpligt att hoppa i vattnet och sedan sjunka som en sten till bottnen – lite antiklimax om man så säger – så de bestämde sig för att göra som tidigare – gå så närma som möjligt och sedan mödosamt lasta av allt från båten. När jollen försvann i dimman hördes ånyo fiskarens brölande stämma för att skingra både sjögastar och andra båtar med blotta röststyrkan.

fortsättning följer… klockan blev för mycket…

Ett Äventyrsgäng, en Juvelerare, och en Oljedoppad Gris i Tharbad.

Att lösa ett mysterium är inte så enkelt alla gånger. Ta bara detta t.ex. En av de mer tänkande individerna i gänget började luska lite i de politiska förhållandena som råder i staden.

Kungen är ju död, liksom de flesta andra i kungahuset. Hmmm…. Vem kan tjäna mest på att Prinsessan Nirnadel inte blir krönt…. hmmm… ”Ack!, dessa högnivåsintriger! O Ve! dessa förräderier!”

Dessa tankar försvann och vi kom tillbaka till mer jordnära nivåer.

Gänget satte sig på närmaste öl-hak och pimplade och la planer. Efter en ganska lång diskussion kom de snabbt underfund med att de egentligen inte hade verktygen för ett jobb som detta. Svaren var inte uppenbara, det fanns ingen badguy att knacka i skallen med morgonstjärnan. Visst, den äldre brodern var avgjort skum kom de alla överens om, liksom modern. Visserligen hade de aldrig träffat någon av dem, men de var övertygade om att svart var svart, och vitt var vitt – ”och så är det med den saken” – som Jahando skulle uttryckt sig.

Gruppen lade ut planer på hur de skulle kunna storma borgen, vars namn för övrigt är Ostinen Turambar – (vilket leder osökt tankarna till Turin Turambar och historien från Första åldern (kallad Narn i Hin Hurin…blablabla..men vad ska jag annars med min kunska om Midgårda historia till, huh?), där bovarna huserar. En av planerna var att ”ta en gris, doppa den i eldningsolja, tänd fjutt på den, låt den springa rakt mot portarna samtidigt som vi chantar ”GROND! GROND! GROND!”…”

Jo…på den nivån var det…

Till slut reste de sig och knallade ner till Lothiriels affär igen, började spana runt lite, kolla om det uppehöll sig några personer av skummare karaktär i omgivningarna. Några trasiga ungdomar lekte runt på gatan och en av dem sökte ögonkontakt med Minhiriel (något hon ju är van vid, vår egen lilla Cen’tírad). Killen, en ung tonåring, presenterade sig som Hiiri och drog med sig Minhiriel in i en närliggande gränd.

Hiiri avslöjade att han visste vart tiaran befann sig, och han hade sett personen som satte upp lappen med kniven på dörren, följt efter honom genom tjuvarnas stadsdel och fram till borgen. Angfír hade åsett hela händelsen och hade uttalat sina pakter med andevärlden för att göra Hiiri lite välvilligare mot honom. Angfírs omärkbara andeväsen utförde sin osynliga och omärkliga magi och fick ett mycket märkbart resultat. Hiiri såg först nu att Angfír egentligen var en person som han verkligen se upp till och kalla bästa vän. Hiiri erbjöd sig genast att lotsa gänget genom kloakerna för en ringa peng. De gick in i Tjuvarnas stad, under ledning av Hiiri och han var inte sen med att peka ut alla faror som dväljdes där nere i mörkret, framför allt var han orolig för den mängd stora insekter som inte bara dras till ljus utan även tycker att det är en höjdpunkt att slita köttet från de levandes ben, kanske bara för att få höra offret sjunbga sin sång och utföra sin våldsamma dans, vem vet?.

Gruppen skaffade lite utrustning, några facklor trots all, lite rep, Minhiriel lyckades bra med förhandlingen så priset mer än halverades, tog sig fram till nedgången till kloakerna och så osynligt som möjligt började nedstigningen till det stinkande mörkret under staden.

På vägen tog Hiiri kommandot och ledde gänget dit de skulle. Vägen var komplicerad och det fanns ett par enkla fällor uppsatta, men med Hiiris hjälp så ordnade det sig till slut. Gänget kom till ett ställe där det var dags att ta ett beslut: Komma ut utanför borgen och sedan simma tyst längs vattenlinjen runt hela borgen och där försöka undgå att synas från dem som bevakar från murarna. Alternativ 2: Gå upp någonstans inne i Ostinen Turambar, smyga eller slåss igenom hela försvaret, för att slutligen hamna vid odjurstornet.

Det blev Plan 2……varför vet inte ens Den Högste Eru

Det var här allt började gå så fel…så fel…

Nå, i alla fall. De tog sig fram till den taskigt sammamhållande stegen och kom överens om att Valandil skulle går före Minhiriel. Valandil har sin enastående förmåga att kunna förutsäga om det finns några fällor i området; om svar JA, så ska Minhiriel hoppa till räddning genom att avlägsna dessa och dyrka upp låset. Nu blev ju detta inte en valmöjlighet efter Valandils nästa ”Det HäR ska jag använda som ett exempel på hur man INTE gör”-samling. Stegen är taskig som det är, och när så valandil tappar forfästet så greppar han tar i de två handtagen på luckan. Träet är gammalt, det vet Valandil om….men ändå… Paniken är den skyldige. Valandil är fritthängande i bråkdelen av en sekund när det myrkna träet brakar ihop under hans vikt, och Valandil Den Smidige landar Mycket Hårt i kloaken igen. 5 meters fall, och han har fortfarande bråten som rusar mot honom i full karriär. Minhiriel klarade sig undan med blotta förskräckelsen. All bråten missar mirakulöst nog den nu medvetslöse Valandil.

Det var väl den gemensamma koncensusen att uppdraget hängde i balansen som det var just nu och det kunde vara på sin plats att ”SPRINGA FöR LIVET!!!” Jahando lastade uppValandil på sin breda bondeaxlar och började återtåget med de andra.

Det skulle inte vara alltför länge, folk hade redan börjat klättra ner i hålet, och av rösterna att döma ville de inte höra hur det gick med stackarn som föll.

Valandil lades på en avsats i mörkret och Minhiriel gav honom en av sina dyrbara små potions – vilken måste sägas gjorde underverk för honom – ut ur medvetslösheten, stunned no more- klar att strida on 2 stridrundor, men med en sprickande huvudvärk.

Under tiden han vaknade upp hade Minhiriel glidit ner i kloakvattnet igen, hon höll sig längs kanten, redo för ett överraskningsanfall om det skulle behövas…. Angfír och Jahando ställde sig redo runt hörnan att göra ett dräpande slag i huvudhöjd på den först boven som kom gående. De var två stycken.

Angfír satsade för kung och fosterland, fick in en klockrener träff det där du Börje, och lyckades klyva bovens ansikte mitt itu, men tyvärr fastnade svärdet i någon knota så han kunde inte få loss det och sedan tappade han till råga på allt greppet om handtaget och svärdet försvann ner i vattnet med liket….och enda lysande facklan…. Nu blev det kolsvart igen.
Den andre fick ta sig en bra tryckare av Jahandos morgonstjärna, blev skraj och började ropa på de andra att skynda sig hit, vilket de också gjorde. Angfir försökte hitta sitt svärd, vilket han också gjorde, komplett med lik och allt. Han spenderade 2 hela rundor på att dra ut det ur offret.

Ytteligare två stridisar var på väg samtidigt som den förste sårade försökte fly därifrån. ”åh nej!” tyckte Valandil, la en pil på strängen men hur det nu än gick till, och Valandil har många förklaringar, så sköts aldrig pilen iväg. Istället föll den död ner i vattnet. Valandil fick kortslutning och bara stod och stirrade klentroget. Han spenderade två hela strisrundor på att bestämma sig om han skulle plocka upp pilen igen, eller använda en ny.

Nix, det blev inte valandil denna gången heller, de övriga fick fixa biffen och det gjorde de med bravur. En av bovarna höll i den enda facklan tillstädes. Minhiriel snittade honom i överarmen, men han behöll facklan i ett järngrepp. Jahando tyckte att killens revben såg konstiga ut och möblerade om bland dem med sin morgonstjärna. Detta gjorde susen, killen gurglar till lite och segar ner i vattnet. Minhiriel är snabb och fångar upp facklan bara milisekunder ifrån att den skulle släckas. Sedan skär hon iskallt halsen av killen.

Two down – 1 to go..

Angfír får ta emot lite hugg mot skölden, men sätter själv lite träffar på sin motståndare. Minhiriel sätter en dolk i bröstet på honom, men den studsar mot bröstbenet och gör nästan ingen effekt. Angfírs svärd finner dock sitt mål och skadar motståndaren mycket svårt i magen. Han avslutar mannens liv på soldaters sätt, bakifrån med ett snabbt svärdsstick i nacken – humant, rent, mycket snabbt, och nästan helt smärtfritt.

När de tre är avklarade, men med en på väg upp att slå larm, sätter gänget fart och lootar de fallna. Minhiriel finner att alla har samma tatuering på överarmen. Hon har sett tecknet förr. De tar sig snabbt ut samma väg de tog sig in.

Väl uppe i staden stötte de på lite problem med stadsvakten. Deras kläder var ju knappast presentabla efter att ha vandrat omkring i kloakerna, stank som tja. kloaker, kläggiga med onämnbara saker inkletade i sina hår. Ja, ni förstår säkert. De blev insläppta efter att ha vaskat av sig det värsta i någon stackares regntunna. Sedan iväg till Den Flyende Galten för bad och rena kläder. De lyckades bli insläppta bakvägen, och de två silver de gav till Bornhald köpte dem ett run för natten, en rejäl måltid, lånekläder, och inga frågor alls.

Dags för Fas II….No More Mr. Ignorant! This Time we will Think BEFORE we act! fortsättning följer….

Prinsessans nya kläder

Gänget fick sig en välförtjänt vila efter de svåra umbäranden de utstått. Minhiriel försökte desperat att träffa sin Lamhir Tinare men han var som uppslukad av…tja, vad? Han verkar ha försvunnit och många är oroliga. Kan det ha något att göra med hans far, en av de få överlevande baronerna, och efter kung Ostoher´s död en av de som skulle kunna överta en tung styrande post i Cardolan? Minhiriel skulle inte kunna bry sig mindre….. hon har en klåda bara Lamhir kan bota

Angfír fick sin träff med den vackra Serinde. De tu åt en underbar middag och spenderade en förtrollad kväll, och natt, tillsammans.

Jahando bakade bröd för hjärtans lust. När han väl kommer igång finns det inte mycket som kan stoppa honom, och då definitivt inte spelaren då han inte var närvarande.

Valandil gick några dagar i tankarna att gå ut och jaga Glutaner. En liten paus här med vad som sägs om just Glutaner i de gamla luntorna:

GLUTAN

Den mycket vildsinta Dunländska Järven, lyckligtvis en utdöende art, kan finnas i den lägre Gwathlo-dalen. Glutanerna har en enastående envishet och kraft för sin storlek (i snitt 60 cm långa), och en ensam glutan kan lätt skicka både en och två vargar till sina förfäder. Det finns sedan länge skottpengar på glutaner, i nuläget uppgår pengen till 25 guldstycken per glutanhuvud, men trots att det erbjuds detta mycket höga arvode är det sällan någon som försöker kapa åt sig det. Det anses alltför lågt bland de skickliga jägarna och är inte värt de faror man utsätter sig för.

Valandil fick inte någon med sig till jakten, och valde därför att hänga ut i Tharbad och vara tyst och se lite småsur ut.

När saker och ting gick en aning för långsamt, beslöt sig gänget att bege sig till vaktkasernen för att ta sig ett snack med befälhavaren, som ju hade antytt att det skulle finnas vidare arbete för Angfír med anhang.

Det fanns det.

I ett läge av politisk tumult efter konungens, prinsarnas, och baronernas död, med krig och svält praktiskt tagen vid dörren, är det av yttersta vikt att det tillsätts en ny regent. Denna regent är den enda överlevande av kungahuset, Prinsessan Nirnadel. Blott 16 år gammal, vacker som en sommarmorgon, men ett ack! så lätt byte för de garvade konsulerna, baronerna och andra makthungriga individer som nu ser sin chans att träda fram med hjälp och stöd till den nye Drottningen (för övrigt ett unikum då detta är ett patriarkaliskt samhälle). Så snart kröningen sker väljer Nirnadel sina närmaste, vilket kommer att innebära att flertalet av de som anser sig värdiga kommer att befinna sig ute i kylan igen.

Nu hände dock det som inte fick hända. Den obligatoriska krönings-tiaran blev stulen samma natt den blev färdig för leverans. ”Ingen Tiara – Ingen Kröning”, som det heter i Cardolan.

Vårt gäng samtalade med Turin, son till Lothiriel Juvelerare och yngre bror till Ciryon, alla djupt involverade i tillverkningen av sagda tiara, och numera på ruinens brant när den har försvunnit.

De usla tjuvarna hade lyckats med det till synes omöjliga, en kupp av titaniska proportioner. Mycket hög säkerhet runt affären dygnet runt, ett svårt, närapå omöjligt dvärgakassaskåp tömdes på sitt dyrbara innehåll. Enda spåret verkar vara ett brev, fastsatt med en kniv i dörren, som kräver 5000 guldstycken, en horribel massa pengar, om fem dagar annars försvinner tiaran för evigt. Pengarana ska levereras till Odjurstornet utanför Ostinen Turambar (en BorgRuin i stadens östliga del, den del som även kallas Tjuvarnas Stadsdel) vid midnatt fem dagar efter det att våra hjältar får uppdraget.

De accepterar, följer med Turin till affären, besiktigar kassaskåpet, som för övrigt Minhiriel kan intyga är närapå omöjligt att bryta upp. De får även inspektera bostaden ovanpå affären, men då Lothiriel sover och Ciryon inte finns på plats, är dessa rummen stängda och omöjliga att beskåda närmare. Det ska nu nämnas att hela uppdraget är beroende av att allt sker i det fördolda, framför all får inte Lothiriel eller Ciryon få reda på att undersökningar sker då de är båda helt inställda på att betala lösensumman för att inte tiaran ska gå förlorad. Familjen arbetar tillsammans med Borgmästare Minastan och justitieminister Eardil för att kunna få fram den stora summan pengar innan fristen går ut.

När gruppen lämnar Turin är de helt på det klara hur allt hänger ihop. Angfír sade det bäst: överste Senap, med Blyröret, i Biblioteket.

Det ska bli högst intressant att följa deras irrfärder vid nästa speltillfälle, som för övrigt är på tisdag.

Slutet gott…..trots allt…

Efter att ha blivit ihoplappade började gänget tänka till igen.

De knallade tillbaka till Norra Porten och talade med vaktchefen där. De luskade ut att det var en och samma person som satt på posto mellan midnatt och 06.00 på morgonen, vid varje tillfälle gruppen antog att Gurth Rodin tog sig in och ur staden. Efter lite letande i loggböcker kom det fram att det slarvas en del med att skriva upp innehållet i vagnen, bara enkla notiser så som ; vagn, 2 hästar, kusk med 5 passagerare.Inga namn nämnda, speiellt inte när just denna vakten suttit på sin post.
Nåja, nu kände sig gänget en aning närmare pudelns kärna och började skönja en lösning på problemet.

Någon sa ”Kanske man skulle knalla runt hos alla de andra affärsinnehavarna och kolla in läget där?”

De började beta av de övriga utsatta butikerna, men de som tidigare varit entusiastiska när det gällde tillfångatagandet av skurkarna, hade ändrat sin ståndspunkt till den grad att våra spelare blev utschasade med milt våld, och en gång under knivhot. De blev förbjudna att fortsätta luska i deras affärer.
Sist på deras lista stod Ibal Skomakaren. När gänget, minus Valandil som inte tyckte att han kunde visa sig där efter förra incidenten då han hotade Ibal med att bränna ner hans butik, bara för att kolla om Ibal var inblandad – och allt slutade med tumult ute på gatan och ett mindre upplopp uppstod som lokalmilitären fick slå ner. Många blev arresterade den dagen, och det tackar vi den gode Utbyggdsjägaren Valandil för. *Klapp* *Klapp* Tjohoo!
Valandil satte sig utonhus och sökte skydd från det mycket ihållande regnet. Man såg inte tre meter framför sig.
Angfír gick fram till dörren mot verkstaden på baksidan trots Ibals vilda protester. Innan han öppnade den hörde han tydligt vapenskrammel där inne. Han backade genast, sa med mycket hör röst ”JAHA, Nä Då GåR VI VäL NU Då!!” ALLIHOP FöLJ MED MIG UT GENOM DöRREN. HäR HAR VI INTE TID ATT HäNGA LäNGRE…” och så vidare, till det överdrivna klampet från vaktens tunga skor.

Så snart gänget kommit ut på trottoaren kallde Jahando ihop alla, började ge order som den värste kommendant, skickade Valandil till närmaste stadsvaktskur och kalla hit dem under föresatsen att ett inbrott just höll på att ske.
Jahando själv gick på irrjackt efter häst och vagn som kunde använts av bovarna, gata upp, gränd ner. Till slut såg han något som kunde passa in. En man satt och sov i regnet, sittandes på kustplatsen på en hästvagn kopplad till en häst. Visserligen hade bovarnas vagn 2 hästar, men man får inte vara nödbedd, tänkt Jahando!

Angfír och Minhiriel hade tagit sig till närmaste gränd, bara några meter bort från affären, och höll nu uppsikt över vad som eventuellt skulle kunna komma ut därifrån. Angfír ville väl mest skula undan regnet, men Minhiriel slet upp sina knivar, pressade sig intill väggen och gjorde sig redo.

Werlar, Orcare, Merwai, samt dvärgen kommer försiktigt ut från affären. Merwai är den som scoutar först innan de övriga kommer ut. Merwai vet inte vad som väntar honom runt kröken…. *BAM* Minhiriels knivhjalt vräks ner mot Merwais bakhuvud och han stupar direkt, Angfír greppar hans fötter och drar in honom i gränden. Minhiriel kollar snabbt om någon av de andra sett vad som skedde, men kusten verkar klar. Hon gör sig beredd igen. Hon vet att det denna gången handlar om 3 personer, alla skickligare än hon själv, men det stoppar inte henne. Hon är en hjälte antingen hon vill det eller ej.

Valandil hade verkligen fått med sig två vakter! Den lilla truppen sprang uppför gatan mot skurkgruppen och i exakt detta ögonblick då de passerar gränden där Angfír och Minhiriel står, viskar Angfír de hemliga orden bara han känner till i riktning mot de tre utpressarna.

Luften kring kring de tre tystnar och blir bomullslik. En ögonblicklig trötthet faller över dem alla, hela världen blir dimmig för att bråkdelen av en sekund senare helt suddas ut

Angfír kastar lite sömnmagi med andra ord, och han gör det så pass bra att alla tre bovarna somnar mitt i sina steg. Visserligen är deras sömnpaus extremt kortvarig, för att vara exakt tills de landar på den mycket hårda gatan. De är borta precis så länge att vakterna och Valandil nästan hinner fram till dem. Yra i nattmössan vräker de fram sina vapen, men Valandil är över dem på en sekund. Han beslutar sig för att avväpna den närmaste, det betyder orcare, medelst en välriktad spark mot svärdet……

SL kommenterar: Det kvittar nog hur länge man varit spelledare, man upphör alldrig att förundras över uppfinningsrikedomen hos spelarna. Jag menar, vem i verkliga livet hade kommit på att fota till ett bänkande svärd? Svärd är riktigt farliga saker, speciellt om det hålls av en skicklig och psykotisk bov i ett trängt läge. Men hallå!! Man håller sig utanför räckvidden så mycket man bara kan. Man sträcker inte fram sitt ben och måttar en spark mot en glimmande klinga av stål. Visst, männen i Midgård är hårda som få, men kött är kött och fisk är fisk som Samuel Tam skulle uttryckt sig. Slutkommenterat.

…. och missar grovt såklart. turligt nog har han ju stadsvakterna med sig, och dessa väljer en betydligt visare väg….

Vakterna riktade sina vapen mot dem, vrålade ”SLäPP VAPNEN” med myndiga stämmor, fick de knästående skabbhundarna på marken och bakband dem under vilda protester. Minhiriel passade på att norpa Merwais välfyllda penningpung samt hans vapen.

Jahando smög fram till vagnen, upptäckte att den var full av fiskegarn och inte hade någon plats för passagerare, långt mindre 5 av dem. Jahando anslöt sig istället till gänget som nu var på väg med stadsvakten att boka brottsligarna och sedan sätta dem i arresten. Stämningen var hög i gruppen, på första gången på länge.

Det ska nämnas att i just detta ögonblicket var inte Valandil och Jahando med gruppen då Valandil ville ta en annan väg. När Jahando frågade om han förlorat vettet helt så svarade Valandil bara ”Det kan finnas fler, som Barkwell t.ex.”, och det accepterade Jahando som höll ett öga öppet för denna möjlighet. För Valandils räkning handlade det dock om att inte ses tillsammans med Ibal.

Med bovarna i en cell och gänget samlat fick de så till slut köra The Whole Truth, and Nothing But the Truth, So Help You Valar!- stuket, och avyttra sig hela historien för vaktchefen som noterade för binnande livet. Minhiriel knallade runt och petade bland fångarnas tillhörigheter och fann bland annat 3 penningpungar som den hon skar av från Merwai, och några riktigt bra vapen. Speciellt dvärgens som var det bästa hon någonsin hade sett.

FöRHöRSDAXX – eller Hur är det med Hjältekoden egentligen?

Spelarna övertygade vakterna om förträffligheten i att låta dem sköta förhören med fångarna en och en. Minhiriel uppvisade stor uppfinningsrikedom i hur man använder knivar, svärd och hammare i hotfullt syfte – klart värdigt en orch som fått order att inte skada men få ut all informationen. Vakterna var på väg att gripa in flera gånger men tog ett steg tillbaka då det inte verkade som om hon faktiskt skulle genomföra hoten. Men när hon ryckte tag i dvärgens, vars namn vi nu lärt oss vara Thrangull, skägg och var på väg att skära av det fick det vara nog. Vakterna sa till på skarpen och gav en lektion i civiliserat uppförande mot Gondors fångar – som de teoretiskt sett är.

Ett plus i kanten dock för de beskrivningar av tunnlarna under staden de lyckades utverka från fångarna. Det antyddes att Barkwell skulle befinna sig där nere. Och att Barkwell var den egentliga chefen Thrangull lydde under. Att det var barkwell som startat alltihop var det ingen tvekan om efter förhören.

Ett minus för att fångarna, med undantag av Thrangull, mer än gärna hade berättat allt de vetat med minimalt med uppmuntran – så länge de slapp Thrangull mer för resten av livet. – De var rädda för honom, han var en sadist, komplett bindgalen – var några av uttalandena om deras chef..

Efter förhören, och med fångarna säkert inlåsta igen lade gänget märke till att penningpungarna saknades från bordet. Ingen i spelgänget hade tagit dem, och då återstod bara vakterna. Angfír tog vaktchefen åt sidan och påpekade viktigheten att ALL bevismaterial måste finnas vid rättegången. Vaktchefen menade att pengar inte kan anses som bevis, och förresten så är det bara tjuvpack där nere. Vi som jobbar med sådant avskum borde nog ha rätt att ta för oss lite av det goda vi också. Vaktchefen räckte fram en penningpung fylld med mynt i höga valörer.
Angfír var mycket frestad under några korta sekunder, men avstod till sist ändå! Det hade inte känts rätt.Visst, han kunde ha skänkt pengarna till de fattiga utanför stadsmurarna, köpt medicin till de sjuka, eller något annat bra och behövligt. När Angfír gick uppför trappan kunde han inte besluta sig för om han gjort rätt eller fel. Kanske det inte är så enkelt? I slutändan är ingenting enkelt fastän det borde vara det.

Minhiriel och Angfír gick upp i tornet till överste Befälshavaren för Tharbads Stadsvakt vars namn är Andril. De blev bjudna till en varm spis, ett gott glas vin i vackra kristallglas och en skön fåtölj att vila sina trötta kroppar i. Det samspråkades om vad som skett och Andril var mycket nöjd med hur allt utvecklat sig. Minhiriel tittade sig omkring, såg underbart vackra och dyrbara ting, t.ex. en piedestal där det hade placerats utsökta små kristallkonstverk, säkerligen med alviskt ursprung. Piedestalen stod bara en kort sträcka ifrån ett fönster med enkla haspar….. Om man klättrar upp hit osedd……. och där avbröt hon sig själv genast. Så gör man bara inte tänkte hon med ett litet snett leende på sina läppar. Det hade varit riktigt…elakt….

Innan de lämnade Andril hade Angfír fått ett erbjudande om ett liknande arbete, denna gången i kronans tjänst. Detaljer kommer inom någon dag. Angfír accepterade om han själv fick välja sina medarbetare, och Andril såg inga problem med den saken. Efter ett påpekande om saken garanterade Andril att han skulle kommendera ytterligare två vakter till cellerna, ”så att allt går till på rätt sätt”, som Angfír uttryckte det.

Gänget gick för att träffa sin uppdragsgivare, Nomrel, som blev överlycklig att det äntligen var över. Han gav dem 20 silverstycken att dela på och antydde att de borde bege sig till Serindes Originalkläden och ge de goda nyheterna även till henne.

Hos Serinde upprepades lyckoscenen. Hon hade inte så mycket pengar, men erbjöd dem alla varsitt klädesplagg, och detta är mycket fina kläder, samt 10 silverstycken. En furstlig belöning då kläderna är värda långt mer än silvret.
Serinde är en mycket vacker ung kvinna, något som Angfír inte kunnat undgå att lägga märke till. Han tog mod till sig och bjöd ut henne på middag, på svindyra och lyxiga Svävande örnen såklart, och hon accepterade med glädje.

Angfír dansade av lycka inombords, men när de lämnade butiken så suckade han lite uppgivet ”Jaha – det var den belöningen det..” Sedan log han för sig själv, och när gänget gick ut på gatan sprack molntäcket upp och solen sken på dem för första gången på flera dagar.

Imse Vimse Spindel, klättra uppför Angfîr

Jahapp, sagt och gjort. Gänget bestämmer sig för att göra slag i saken, ta problemen i kragen och ruska om lite. Visa vem som bestämmer liksom.

….men först lite dungeoncrawling!

Gänget väntade in Minhiriel och gick sedan in i ett stort run där väggen rasat in en aning. Rummet var stort, säkert 20 meter långt, hade en eldstad, 4 dörrar varav en var mycket större och finare än de övriga. I rummet fanns även ett långt bord och en hel del stolar, alla klädda i florstunt rött tyg, och på bordet två smidesljusstakar utan ljus. Valandil hittade spår efter stid, undersökte en gammal pil och kam fram till att detta rummet troligen inte använts på åtminstone 1000 år. Han hittade även spår i golvdammet som antydde att stora insekter färdades här ibland. I taket hängde det tre stycken stora järnkronor på tjocka kättingar, en stor öppen brasugn fanns längs ena väggen, och i en alkov längst in i rummet befann sig en 4-5 meter hög staty av en varg med människokropp. Den tycktes var gjord i ett kolsvart material som kändes friktionslöst och varmt när Jahando förde sin hand över dess arm. Högt där uppe hade figuren skinande vita ögon som kontrast till allt det svarta. ögonen såg livslika ut. Nåja tyckte de alla, speciellt Valandil som förde upp sin fackla i eldningsgången..

*Whooooosssshhhhh!!!!* *brinnahäftigt* *kravla* *kravla* *skriiiiik* däruppifrån…

GM: Slå initiativ – alla slår 80+ och är helt redo på vad det än kan vara som kommer från rökgången.

En mycket stor svart, hårig, giftdrypande, supersnabb spindel med rykande borst på benen dunsar ner från spisgången. Den är nästan 1 meter hög.

Runda 1
Valandil släpper iväg en pil mot monstret, men är så uppenbart störd av att se en jättespindel här att han totalt missar med sitt skott.
Jahando blir vettskrämd av uppenbarelsen och drar sig till minnes en händelse han var med om som barn, och fryser på stället under första rundan. Han får dock syn på blomman som Minhiriel har i knapphålet och hans mod återvänder som av ett trollslag.
Angfír skrider till verket utan prut, reser sin sköld till skydd och hugger loss på spindeln, lyckas nästan kapa ett av benen samtidigt som…
Minhiriel har kastat en kniv mot varelsen och gjort sin vanliga miss och nu rusar fram mot monstret med sin andra kniv i högsta hugg. Hennes hugg träffar, men gör ingen skada. Spindelens skinn är som ett bra härdat läder, och skyddar inte en sådan läderrustning mot en simpel kniv så är det inte mycket till rustning.
Spindlas själv blir ganska purken av denna misshandel så den reser sig på bakbenen och piercar Angfírs ben med sin giftgadd – något som Angfír själv tycker är osympatiskt gjort. Spindeln försöker även bitas, men det enda den fick i sig var lite sköldskrap.

Runda 2
Valandil är inte den som ger upp i första taget så han släpper en ny pil som gör nada skada. Minhiriel, frustrerad av att inte skada djuret hoppar upp och saxar besten samtidigt som hon frenetiskt försöker såga sig igenom pansaret med sin dolk, dock utan att lyckas.
Angfír fortsätter i godan ro med att låta svärdsarmen pumpa upp och ner, gör massor av skador, förstör ännu ett spindelben, det väller svart blod ur superkrypet men Angfír lägger inte märke till detta. Han är äntligen inne i något som han trivs med och förstår.
Jahando har vaknat till liv igen, stolpar fram och dänger spindeln i skallen med sin nyinförskaffade morgonstjärna. Det blir en fullträff och spidde drösar i backen totalt oskadligjord.

Akuta åtgärder krävdes dock för att rädda Angfírs liv då han ju hade ett våldsamt gift på väg till hjärtat från hans ben. Jahando sliter upp Angfírs byxor och börjar suga av honom (benet alltså). När det väller in i munnen bedövas den och det smakar obeskrivligt bittert. Han ger sig inte förrän han bara får ut munnar fulla med rent blod. Såret förbinds och blodet slutar att flöda, men Angfír mår inte så där toppen längre.

De kommer på att det går att ta sig ut genom rökgången så det är vad de gör.
De kommer upp i en skog, det är kolmörk natt. Valandil är van vid sådana situationer och inom kort har han lokaliserat sig tillräckligt för att kunna leda gänget tillbaka till gruvhuset. När de kommer ner till det, av en slump från samma sida som de gjorde förra gången, kan de höra röster och lite slammer på andra sidan huset. De tar det försiktigt och när de tittar runt hörnan ser de en vagn dragen av två hästar, och på vagnen sitter åtminstone 5 personer plus kusken. De motstår att försöka smyga efter och går istället på upptäcktsjakt i huset, som såklart är tomt. De vräker bort 200 kilos stenen från brunnslocket och när de lyfter av locket upptäcker de att Barkwell hade blivit befriad underifrån.

Gänget räknade ut med halva näsan att bovarna nu var på väg till Tharbad för att bränna ner något. Minhiriel hade, av misstag kan man förmoda, lyckats yttra namnet ”Nomrel” under förhöret med Barkwell, och det var dit vårt gäng trodde alla var på väg.
Det var bara till att börja springa tillbaka till vagnen. När de kom fram till stället där de placerat sin förare så såg de inte någon vagn, eller häst för den delen. Dock hittade de kusken död med genomborrat hjärta och avskuren hals. De tyckte inte att de hade ork att släpa med honom till staden så de hängde honom över en trädgren så att markdjuren inte skulle kunna komma åt honom. Sedan handlade det bara om att börja springa vidare ett par timmar tills de nådde Annon Forn (Norra Porten)

Iväg till Jordemor igen, bli ihoplappade och fick dricka något som borde skrämma bort både gift och sjukdomar. Våra hjältar hade nämligen lyckat dra på sig lite träskfeber, och hade de inte kommit till just Jordemor nu så hade inget kunnat rädda dem. Detta var de dock lyckligt ovetandes om och får inte reda på det förrän de läser denna texten. (Man skojar inte med baciller när det inte uppfunnits penicillin ännu..GM)

De gör det lite krångligare hela tiden

Gänget släpades iväg till Jordemor Almiel som lappade ihop dem riktigt bra. Några fick stränga order om att inte flytta sig från sängläge under flera dygn. Jahandos öga hade mirakulöst nog räddats och hans syn kommer att bli återställd igen.
Skocken begav sig till Angfírs enkla boning där de krashade på golvet. Valandil tyckte att det var en guldidé om han satte sig på galten och bara lyssnade och iakttog om Gurth Rodin skulle komma tillbaka dit.
Angfir fick i uppdrag att besöka Bornhald på Galten för att ordna resten av betalningen för varorna de levererat härom natten – pengapung och papper växlade ägare tillsammans om löften att hålla denna handelsförbindelse vid liv i framtiden. Angfir gick, Valandil stannade kvar.

Jahando, även känd hos alverna som Adabasgorn, gjorde skäl för sitt namn och bakade en stor mängd limpor utav det medtagna mjölet. Angfir plockade med sig lite limpor och besökte Jordemor Almiel Vanatari och fick sig en underhållande och informativ pratstund med henne, som lämnade Angfír med nya fräscha insikter.

Minhiriel kom på benen första och begav sig ut till hamnen i sökandet efter den vackre unge mannen. Utan att lyckas begav hon sig till killens favoritresturang ”Den Flygande örnen” för att söka honom där, men tyvärr. Han var inte där heller. Hon fick dock reda på två saker. Det ena var att killen troligtvis var hemma då han var hårt hållen av sin far Hiren. Det andra var vart familjen hade sin bostad. Hon blev eskorterad av en stadsvakt som gärna ville ses i hennes sällskap. Väl framme på Kungagatan 3 så kom hon inte mycket längre än till portiern till det stora herresätet. Hon fick inte träffa förmålet för sin åtrå då han skulle vara ”indisponibel under resten av dagen”.

Andra dagen gick sin normala lunk. Jahando bakade sina bröd och de vilade tilla alla var återställda. En plan började ta form. Valandil hade inte visat sig här de senaste två dygnen, något som de flesta tyckte var en aning underligt. Och nu fanns det uppgifter om att han blivit kallad norrut i jakt på någon som skulle ha kidnappat deras vän Grosshandlaren. Springpojken skulle gått vidare raka spåret till Angfírs bostad för att varsko de övriga, men han nådde aldrig ända fram förrän han råkade riktigt…….men det är ju en annan historia.

Till slut skaffade De Tres Gäng en häst transport som tog dem norrut, och mycket riktigt ett par-tre mil längs Södra Landsvägen hittades Valadil sittandes och vila mot en sten vid vägkanten.

Kort förklaring följde; pil mot gammal gruva; kidnappad vän i gruvan; hämta vän: oskadliggöra kidnappare: bli hjältar i staden.

Dags för lite scouting igen på deras mycket unika sätt; Alla-går-iväg-åt-något-håll-och-försöker-synas-så-bra-
som-möjligt-i-dagsljuset-Om-någon-ser-oss-skjuter-de-
kanske-en-pil,-och-då-vet-vi-vart-de befinner-sig-systemet.

Funkar inget vidare om man vill överraska. De smög till slut till baksidan av huset där Minhiriel skulle använda sin konst med en dyrk på en fönsterlucka. Det gick väl inte fullt så bra. Bäst som hon arbetade gick det ut personer ur huset på framsidan. Spelarna kände igen den lilla dvärgen och sina övriga plågoandrar. Dessa andrade förstrött nerför den övervuxna vägen och var snart utom synhåll.
Vid ett tillfälle tyckte spelarna att de hade sett ett brunnslock lyftas och stängas i ögonvrån. De skred till verket att bära en 200-kilos sten att lägga på det bastanta locket, samtidigt som Valandil skulle smyga längs huskanten på kortsidan och ville samtidigt ha full koll på omgivningen. Tja, smyga kanske han inte ska ge sig på, ett fummel senare så ligger han intrasslad bland en massa gamla och högt skramlande gruvverktyg. Trött på att mesa runt rusar Valandil upp, fram till ytterdörren, sparkar upp den och kastar sig in i rummet med en kullerbytta, reser sig upp och rusar fram till nästa dörr som han med ett vrål sparkar till småflisor lagom i tid för att se en äldre, stor, person hoppa ut genom fönstret. Valandil kastar sig efter, förföljer mannen, hinner lätt upp honom och fäller honom till marken, mannen tuppar av när han slå huvudet mot en stubbe. Mihiriel muddrar mannen och tar två knivar från hans bälte. En fin stridskniv samt ett garvarverkty.

Gänget bär in mannen och lägger honom på ett bord, förbinder hans sår så det slutar blöda, sedan sätter de honom upp i en stol och binder honom där. Daxx att väcka gubben så de häller en skopa vatten i ansiktet på honom, och sedan ytterligare en. Gubben vaknar och ber om att bli lössläppt genast. Han förklarar att han suttit fånge här många dagar, flyttats mellan olika ställen längs floden tidigare bara för att hamna här. Han uppger sitt namn, Wotan, och berättar att Gurth Rodin hotade honom om han inte betalade, vilket han inte gjorde och därför brändes hans affär ner och hans själv kidnappades. Han kunde inte namnen på de som tagit honom. Nu ville han bara tillbaka till staden och sin familj som måste vara mycket sorgsna efter att få höra budet att han var död. Hans fulla namn är nämligen Wotan Barkwell – ansedd att ha brunnit inne tillsammans med sin affär.

Jahando som hållit förhöret var nöjd med Wotans förklaring och var redo att släppa mannen fri. De övriga var det lite si och så med tilliten hos. Det blev hårdare frågor, ibland hotade Minhiriel Wotan med sin kniv bakifrån, men mannen stod för vad han hade sagt. Allt verkade stämma….om inte….. ”Minhiriel…tog inte du ett par knivar från mannen när vi fällde honom i skogen? Jo det gjorde jag…” Och sedan kom den viktigaste frågan ”Vad gör en fånge med två knivar egentligen?”

Just denna fråga tyckte spelledaren var totalt motiverad
Att det skulle ta sådan tid för dem att komma fram till denna slutsats.

Wotan hade lyckats göra sig fri från sina fjättringar och kastade sig nu mot Minhiriel, tog henne i halslås och hotade knäcka hennes nacke om Wotan inte fick fri lejd ut ur huset. Minhiriel är dock otroligt smidig så hon kunde glida ur mannens grepp enkelt och nu försökte han fly genom fönstret igen, något han misslyckades med då han istället snubblade på något på golvet och slog i karmen. Han gjorde då istället en tjurrusning genom våra hjältars sköldar, armar och ben, inga vapen dragna. Wotan tog sig ut och försökte nå de gamla verktygen på kortsidan, men Valandil var snabbare igen och fick ner honom på marken en andra gång. Nu hängde de upp honom i händerna i en takbjälke med fötterna dinglandes ett par decimeter ovanför golvet. De tog av hans skor och krossade glas på golvet under honom. Typiska Goda Hjältar gör sådant…..NOT!! Men det var inte det värsta de skulle ge sig på…

Angfir och Valandil undersökte brunnen och fann att det gick rejäla tunnlar vidare vid bottnen på brunnen. De tog sig över och började vandra in. Under tiden plockades Barkwell ner från taket, släpades till brunnen och hängdes ner i den stället, fötterna bands vid stegen. Alla ni som sett slutscenen av Braveheart när Gibson är uppspänd i häststräckningen vet hur det ser ut i brunnen…utan hästar….och Mel Gibson… Det blir inga hjältepoäng för detta gänget. They have alot to repent already!

Minhiriel har spenderat eftermiddagen med att samla örter i skogarna runt omkring, och helt missat vad som försigått. Nu får även hon fart, skapar en fackla och klättrar ner i underjorden. i sökandet efter de andra.

Jahando, Angfír och Valandil har gjort en upptäckt; gruvtunnlarna är inte det enda som finns här under marken, de har stött på något betydligt äldre och manstillverkat. Stenlagda golv och plana väggar har ersatt den trånga och skrovliga tunneln…. De tar sina första försiktiga steg, en stol som en gång varit mycket vacker med sin röda sidenklädnad slås isönder för att skapa lite facklor. De överväger att vänta in Minhiriel, men lusten att utforska dessa uråldriga hallar är nästan oemotståndlig….

Dags att skrida till handling, eller något som ser ut som handling….

VåRA OFöRVäGNA äVENTYRARE BESTäMMER SIG FöR ATT SLUTA SUPA OCH SPELA TäRNING, OCH BöRJAR ISTäLLET TäNKA EFTER LITE…..

Hamnen är alltid i rörelse, dag som natt. Hundratals pirar och pråmar i olika stadier av förfall fungerar som tilläggsplats för alla de båtar som har ärende till Tharbad. Längs kajerna sitter lytta män och kvinnor med det evighetslånga arbetet att trassla ut nät, rensa dem från tång, laga hålen med grovt garn. Så snart en fiskebåt lägger till rusar folk fram för att få sig lite fiskar med sig hem. Små auktioner uppstår där de fattiga ibland får bjuda långt mer än vad det var värt, bara för att familjen inte ska få svälta.
På vågorna och i luften ser man mängder av sjöfåglar, skrikande sitt läte både dag och natt. Doften är värst mitt på dagen då solen är uppe och dofterna av tjära, gamla fiskegarn och fiskbaljor gör sig kraftigt påminda.
När mörkret faller förvandlas hamnen till ett tillhåll för ljusskygga individer, sjöpubar öppnar och serverar sitt blaskiga öl och sin dåliga sprit. Lösaktiga kvinnor, och en del män troligtvis, säljer sig själv för ett billigt pris, de naiva blir rånade eller värre, och smugglarnas båtar kommer in med sina olagliga laster. Faran ligger tung över hamnen och bara de abslout modigaste, eller de som inte har något att förlora, vågar sig hit under natten.

Minhiriel, Valandil, Angfir samt Jahando gav sig ner till hamnen och puben ”Den Brutna åran” som de hade fått höra lite om av Bornhald på Galten. Innan de skulle gå in fick Minhiriel syn på några ynglingar som stod och språkade en bit bort. För gemene man skulle detta se farligt ut men, tja. Minhiriel är NO MAN!! Ledaren för gruppen visade sig vara mycket sympatisk innerst inne. Den unge mannen var lång och ståtlig, och på köpet hade ett mycket vackert ansikte. När den unge mannen log smälte Minhiriels hjärta som blev småförälskad och inte så lite varm i pälsen. De två stod och kuckelurade gott och väl en kvart medan de övriga gick in på Den Brutna åran.

Den enögde och enbente bartendern rosslade fram något till gänget, mycket -”yaaaarrrrr” i slutet av varje mening, och i början också, och lite då och då för att fylla tomrummet. Här satte sig resten av gänget tills kvinnan kom nerspringandes brölandes ”Nu har jag ordnat skjuts till Gurth Rodins gömställe!”

Sagt och gjort så pallrade sig gänget ner till floden och skeppades utan frågor, men inte utan farhågor och varningar från båtsmannen, iväg till en gammal och övergiven lagerbyggnad. De bad artigast färjekarlen (som för övrigt hette Firian, och gör så fortfarande) att stanna vid flodkanten och vänta på dem. De lullade iväg upp emot byggnaden och scoutade området på sitt unika vis. Den gode Jahando stolpade upp till den enda dörren och skulle precis till att känna på låset när golvet under hans fötter gav vika. Jahando föll ett par meter ner i en grop och spetsade sina stackars fötter på några strategiskt utplacerade spikar. ”Ack! O, ve! Det tycks mig att jag hafva trampat i klaveret.” sa han aldrig, men hade han gjort det så hade det varit sant. Hans vrål av smärta kunde säkerligen inte passera ohört om det nu fanns någon innuti byggnaden.

Bonden halades upp ur hålet, fötterna förbands, strategier lades upp. Minhiriel och Angfir knallade runt byggnaden och sökte längs grunden efter några tecken bara de skulle kunna se, om de såg dem (?) Angfir såg något som skulle kunna tolkas som en gång under huset men kunde inte finna någon ingång. Minhiriel försökte för N:te gången att använda sig av sina omfattande kunskaper i arkitektur för att utröna hur detta hus skulle se ut på insidan – dock utan att lyckas.

Det fanns några fönster 4-5 meter upp på andra våningen. Angfir och kvinnan såg bara en utväg i detta fallet; Akrobatik! Trist att de inte hade en aning om hur de skulle göra en handstand så hela företaget slutade med att inte nog med att de inte kom upp på andra våningen…..de såg ganska löjliga ut också

För att göra en lång historia kort(are) så lyckades så till slut våra vänner med att skjuta upp dörren med hjälp utav Jahandos gamla goda träklubba, ta sig in i byggnaden, smyga runt och upptäcka en dörr, och totalt missa att det fanns springor i väggen till det rummet dörren ledde till. Vad som dock inte missades var Jahandos mjälte av pilen som kom utfarandes genom springan, och inte heller huvudet på sagda bonde när ett svärd svingades vilt av en halvpackad skurk som kom ut från den numera öppna dörren. Jahando tuppade av när svärdet var nära att klyva hans skalle, och lämnade sålunda själva action-delen. Minhiriel slet upp en kastkniv, rundade hörnan och lobbade kniven av hjärans lust rakt in i väggen bakom boven. Lite antiklimax tyckte tjejen, ganska bra tyckte boven.

Angfir kom nu till undsättning med draget svärd och rest sköld. Det utväxlades lite hugg hit och dit – resultat: 2 KP skada på Angfir (av hans dryga 70) då ett hugg råkade splittra en ring i hans brynja som piercade hans axel – ungefär som ett blodprov. Vilken strid!! Den ståndaktige Soldaten tog stas och puttade in den nedrige i rummet bakom dörren och fick där se….. 3 personer till……varav en dvärg…..Inte så bra tyckte alla runt bordet. Det ska tilläggas att Utbyggdsjägaren Valandil hade smugit omkring i lokalen med pil på strängen och försökt hitta skottvinkel utan att lyckas. När han så väl började få lite sikte så försvann den gemene mannen med hjälp av Angfir – lite antiklimax tyckte Valandil. Dörren vräktes igen och Angfir höll emot medan de därinne försökte slita upp den. Valandil fick nu i uppdrag att rota runt lite bland bråten i lokalen efter något att spärra dörren med, en uppgift som han semi-lyckades med. Minhiriel slet fram sin äntehake, rusade fram till dörren och försökte kila fast den i nedre springan. På insidan stod en bågskytt och kunde nu inte bestämma sig för vem han skulle skjuta på härnäst – till slut föll valet på den lilla och mjuka kvinnan som genast fick en pil i bröstet och gillade inte läget så värst mycket längre; 2 Down, 2 to go!

Valandil hade nu fått syn på trappan som ledde upp till ovanvåningen och tog raskt några kliv uppför den. Det skulle han inte gjort. Trappan gav vika och Valandil föll handlöst 5 meter ner i ett kloakrör och satt fast som en kork i en flaska full av bajs. Lite av ett antiklimax tyckte han igen….och sedan var de bara en.
Folket på andra sidan dörren slutade att försöka öppna den och till slut slutade Angfir att hålla emot när han tänkte på att det ju faktiskt hade skymtats en lucka i golvet där inne – nu misstänkte han att bovisarna hade tagit till flykten genom den. De kunde dock inte undvika att lägga märke till att ytterdörren vräktes igen och att trähuset bombarderades av brinnande pilar.Det blev lite regruppering och omplåstring, valandil blev uppdragen ir hålet och nya planer smiddes. Det hostades en del.

Gruppen bestämde sig för att försöka ta sig ut genom luckan i golvet. Gången under marken var full av fällor. Fällorna var konstruerade av en vettvilling till dvärg, som till råga på allt hade en fällkonstruktionsfetish. Dock var alla fällorna utlösta av bovarna själva, eller rättare sagt en av dem som nu inte mådde sådär prima längre. De tog sig ut ur gången, ner i floden, såg bovarna stå och värma sig vid huselden, klättrade upp till Firian i båten och motstod längtan att påkalla uppmärksamhet från gänget som whoppat deras baksidor ganska rejält. På väg tillbaka till Tharbad, en resa på någon timme, men för Angfir kändes den något längre allt eftersom Minhiriel´s snack började tråka ut honom. Påpassligt nog tvärsomnade hon där hon satt, mitt i en mening, och hon såg aldrig de små gesterna Angfir gjorde, eller hans belåtna min när det äntligen blev tyst i båten.

De anlände i hamnen, betalade Firian för att skaffa fram transport till den bästa läkekvinnan i staden, kallad Jordemor i folkmun…..

Allt tager sin början.

Vår i Midgård år 1409.

Kung Ostoher II föll i strid för mindre än en månad sedan, så ock hans söner. Rogrog Halvtrollet, generalen för Angmars styrkor krossade gondors militär till småsmulor men led själv stora förluster och fick avbryta sina planer på belägring av staden Tharbad.
Dock, för innevånarna i staden innebär kriget mer än bara ond bråd död på slagfälten, kriget betyder svält då alla förbindelser med Gondor är avskurna både till land och till sjöss.

Nätterna är kalla, dimman ligger tungt på gator och torg på morgnarna. Tharbad är en stad i förfall, full av tjuvar, smugglare och lönnmördare, men även en stad av människor som inte vill ge upp forna tiders glansdagar. De stolta och starka byggnaderna uppförda av män från numenor för över tusen år sedan må vara slitna av tidens tand och vanskötsel, men dess sten är fortfarande vit som de berg de togs ifrån, och dess ursprungliga skönhet kan inte förnekas.

I denna staden sammanstrålade så en fredag ett osannolikt sällskap. De satt runt samma bord och intog sin torftiga måltid på det slitna och smutsiga värdshuset. Minhiriel och Valandil hade samma dag äntrat staden efter sin långa resa från Ithiliens skogar, Angfir åtnjöt ledighet från sitt arbete i stadsvakten, och Jahando var i staden för att sälja de få varor han hade från sin gård, och för att dränka sorgerna i ett stop blaskig öl.

ödet ville att just denna kväll så skulle en affärsinnehavare i staden gå in på just denna syltan för att finna någon eller några som kunde hjälpa honom i ett ytterst diskret ärende. En garvares affär hade brunnit ner tillsammans med sin ägare, och nu krävdes omkringliggande affärer på en hög summa pengar varje vecka för att inte samma sak skulle hända dem. Mannen ville stoppa dessa svinigheter och var redo att betala en slat till dem som kunde klara av uppdraget mycket diskret.
Våra huvudpersoner antog friskt utmaningen trots att de inte riktigt visste hur de skulle gå tillväga.

De angrep problemet på det mest logiska sättet de kunde komma på; de gick iväg till en slumpvis utvald smed och hotade den store nordmannen med att bränna ner hans verkstad i förhoppning om att smeden skulle avslöja något om de personer som gick omkring och utpressade. Det gick….inte så bra. Lyckligtvis var smeden rejält bakfull och motstod infallet att använda våra hjältar som eldningsmaterial för sitt smide. Jahando försökte rädda situationen med att erbjuda att lägga om smedens tak, men även denna listiga plan gick om intet. Smeden var inte en av dem som blivit utpressad.

Visa av skadan sökte de efter affärer som kunde blivit utsatta – de kunde inte ställa frågor rakt ut då de skulle vara diskreta. Det slutade med att vår äventyrliga kvinna ledde männen runt på en shoppingtur där hon inte bara fick ögonen på en mycket dyrbar ring hos Mithrilkronan även beställde ett par nya skor hos Skomakare Ibal och handlade liten tygbit. Ack! dessa modiga och oförvägna vildhjärnor.

Under gruppens sökande lyckades Valandil hota skomakare Ibal (tanken var att Ibal nu var den enda återstående skoförsäljaren sedan konkurrenten brunnit ner och därmed måste vara skyldig), starta ett mindre uppror, nästan köpa en attackget av en ytterst skum grändförsäljare, släcka en brobrand samt finna ut lite om den undre världen i Tharbad. De lyckades även dricka en ansenlig mängd alkohol och förolämpa en hel del personer, allt detta utan att komma ens ett litet steg närmare lösningen på det ursprungliga problemet.

Ett Galleri utan motstycke.

Angfír – Soldaten
Quote:

En rakryggad, om än något tafatt och ständigt förvirrad stadsvakt, arbetandes för staden Tharbad´s säkerhetsstyrkor. Just nu har han lite ledigt från sitt yrke och hade tänkt ta det lugnt och kanske skaffa sig en fru. Kommer inte att hända, men i alla fall…

Minhiriel – Spejaren

Quote:

Ung kvinna med mycket fördelaktigt yttre har sökt sig till Tharbad med drömmen att råka på något riktigt stort, ett jobb som skulle kunna ge henne en möjlighet att dra sig tillbaka välbärgad. Hon ser lagen som ett obetydligt hinder mot sitt mål.

Jahando

Quote:

Bonden Jahando har fått en ganska usel hand att spela med. Något till åren kommen, hela familjen utplånad av sjukdom och orcher. Med gården tungt skuldsatt, ger han sig in till Tharbad för att där eventuellt finna lyckan.

Valandil

Quote:

Utbyggdsjägaren Slog följe med Minhiriel då han hade fått ett uppdrag från sin kapten i Ithilien att infånga en speciellt brutal våldsman som ryktesvis gömmer sig där.

Mixxathon – Spelledaren

Quote:

Bindgalen, multipla personligheter, sadist, Definitivt Ond, har ett 6:e sinne som förutser varje spelares handlingar. Han säger att han alltid har rätt, och det verkar som om han faktiskt har det!